Alexandra Pascalidou släpps fram i DN den 26/5 för att presentar ett tal av statsminister Kristersson på en sk bokfestival i Rinkeby. Hon menar att han är tyst om det gemensamhetsbudskap som hon kräver. Därför säger hon:

Istället lämnar han oss med en känsla av uppgivenhet.

Man brukar tala om hur fan läser lagen. Här en variant av DN och Pascalidou. Man låter en kommunist anmäla statsministern. I vilket syfte? Jo, DN vet vilka ord en kommunist kommer att fälla. Alla i den riktning som DN tydligt propagerar för.

Hur lågt kan DN falla egentligen? Tidningen skryter om att man verkar för ”en upplyst värld”. I själva verket agerar tidningen som de trollfabriker man annars jagar på högerkanten i politiken. Det är tyvärr inte alla läsare som vet vad Pascalidou står för politiskt. Hon är ju en av mediesamhällets många vänsteränglar. Även de företag som kallas public service – SR och SVT – anlitar därför henne flitigt. Inget slår en kändis -iklädd senaste modet och sminkad upp till öronen. Särskilt om personen predikar Karl Marx budskap från 1800-talet.

Torsten Sandström

Jag har tidigare skrivit om åklagare som i många år slösar statens pengar på ett brottmål om folkmord i Sudan där höga svenska chefer inom Lundinbolaget påstås skyldiga på grund av vad som skett i mörkaste Afrika genom underlydande där. Tvisten har pågått i många år utan att ens första instans, Stockholms tingsrätt, passerats. Många, många miljoner svenska kronor har det kostat skattebetalarna, trots mycket svaga bevis på folkmord genom mellanhänder.

Nu har försvaret inhämtat två sakkunnigutlåtanden – från en svensk professor i folkrätt resp ett före detta justitieråd med inriktning mot straffrätt och presenterat de tvås slutsatser för domstolen. Båda inlagorna innehåller kraftig kritik mot åtalet. I ett utlåtande sägs att åtalet inte kan leda till fällande dom. Samt att det inte är försvarbart att lägga tid och pengar på att höra målsäganden och vittnen.

Utlåtandena ger stöd för min uppfattning att åtalet ska läggas ned. Åklagare ska inte slösa med statsmedel, särskilt inte då en uppsjö andra arbetsuppgifter rörande blodigt svenskt våld finns. Nu tror jag inte att åtalet dras tillbaka. Det är en alltför stor prestigeförlust för åklagarsidan. Viktigare är att det som sker rör sig om åklagaraktivism på statens bekostnad. Alltså en aktivism som blir allt tydligare i vårt land, genom att myndighetspersoner agerar politiskt inom sina ämbeten. Jag tror nog att personerna ifråga inser att de driver politik, men de menar att de verkar för ett högre ändamål, en politik rättvisa som de själva anammat.

Tyvärr är denna form av politisk aktivism inte bara en svensk fråga. Jag har i en blogg från 3/5 i år visat hur Europadomstolen för mänskliga rättigheter driver politik i klimatskräckens tecken. Uppenbarligen lockas jurister att missbruka rätten för politiska syften. Trots att de under juristutbildningen fått inpräntat att land ska med lag byggas. Missbruket är något ytterst allvarligt. Men något som vissa politiska partier till vänster ofta gillar…

Torsten Sandström

Häromdagen meddelades det att Norge, Spanien och Irland erkänner Palestina som stat. Jag menar att det som hänt är något allvarligt. Man skänker det folk – som låtit Hamas´terrorrister starta krig och försätta regionen i olycka – ett erkännande. Mitt under brinnande krig sträcks en hand ut till de islamska krigarna.

Tragikomiskt är att ta del av media som berättar att Margot Wallström – om läsarna minns henne – slår sig för bröstet och menar att hon som utrikesminister (i vår svenska avkrok) haft rätt. Beviset är: Sverige har redan erkänt Palestina. Precis som att en andra olycka bevisar att det första eländet varit något gott.

Genom erkännanden ökas palestiniernas förhandlingsstyrka i någon mån. Det är inte alls vad som behövs. Genom dåraktig hamaspolitik har det palestinska folket försatt sig i en svår situation. Denna svaghet kan vara en bra grund för att tvinga bort Hamas och få ett nytt ungt och förnuftig ledarskap inom regionen. Ett ledarskap som kan driva kloka förhandlingar om fred och kanske en tvåstatslösning. En från islam mer oberoende front måste gynnas. Detta tillstånd främjas inte av kramar till PLO:s korrupta gamla koryféer, vilka tror sig driva en statsbildning, som i själva verket är ett katastrofalt samhälle med svält, ruiner och muslimska dödsoffer.

Margot Wallström har inte lärt sig läxan att en olycka kommer sällan ensam. Hon har i stället tagit täten i eländets parad. Och dragit in Sverige sossarnas och svenska mediers drömvärld. Att den nya svenska regeringen duckar är ett tecken på dess svaghet. Och att det tyvärr är sossarnas ideologi som fortfarande gäller i Sverige.

Jag konstaterar dagligen hur svenska medier utan tydliga förbehåll kritiserar Israel. Förvisso för Netanyahu en bedrövlig inrikespolitik. Men genom kritiken av Israel förminskas terrorregimen Hamas. Genom att gömma sig bland civila – och hjälpas av dem – kommer naturligtvis åtskilliga oskyldiga palestinska barn att dödas. Den grundläggande orsaken är inte Israels folkrättsliga krig, utan Hamas terror som startat kriget och raserat Gaza.

Att SVT Rapport och Aktuellt ständigt rapporterar om civilas död utan denna förklaring är ett tecken på att public service tagit ställning mot Israel. Tyvärr spelar man Hamas i händerna. På svenska skattebetalares bekostnad!

Torsten Sandström

Du som följer medierna har förstås märkt hur individens frihet ständigt hyllas. Normalt är detta förstås bra. Men frihetstanken får ett annorlunda ansikte då identitetspolitiken riktas in mot sexlivet. Det är inte så att jag ogillar fria val eller sex. Var och en måste bli salig på sitt vis.

Men jakten på identitet har åtminstone en baksida. Tänk på hur medierna nu hyllar personer som lever i polyamorösa relationer. Det rör sig om swingers som det så vackert heter, fritt och bra. Alltså rader av skiftande sexpartners. Som sagt, individen väljer själv. Men om medierna hyllar regnbågens alla sexuella relationer så uppkommer ibland kritiska frågor, menar jag. Kan det vara så att individens val – som medierna närmast glorifierar – skadar andra?

Min tanke väcks med anledning av en serie artiklar i SvD om otrohet inom äktenskapet. Som vanligt faller problematiken ut så att frihetstanken renodlas. För mig okända ”auktoriteter” träder fram och säger att otrohet är nyttigt och bra. Frånsett att löftesbrott knappast är något gott – men ibland händer – så kvarstår enligt min mening frågan om skador för andra. Nu närmast den partner som drabbas oförskyllt. Men i förlängningen även gemensamma barn

Alla dessa nya sexuella friheter har sitt pris. Men om detta talar journalister sällan. De surfar bara på tillsammans med frihetens sexuella armé av hej-och-hå-apostlar. Utan att tänka på eller åtminstone våga skriva om partners och barn som drabbas av den nya moderna sexstilen.

Det är som sagt inte själva friheten jag är emot. Det är mediernas enögdhet och kommersialisering. En ung generations vilja att låta sina egna infall – eller ogenomtänkta val – upphöjas till samhällsideal. Det sker i ett ämne som väcker sensation och som förr enbart slasktidningar som Aftonbladet och Expressen intresserade sig för. Nu står SvD, DN och Sydsvenskan på tårna. GP från Göteborg är som vanligt mer kritisk och sund. GP:s ledarsida är för övrigt Sverige bästa pappersvariant.

Samtidigt som gammelmedierna rapporterar om unga människors – alltså barns – problem på grund av familj och psykisk sjukdom så spelas en polyglamorös hysteri upp. Bara denna dubbelmoral kan göra mig ilsken. Men i grunden rör det sig om mediernas önskan att bära fram den sexuella friheten banér, utan att tänka på vilka problem och offer som friheten skördar.

Min dom över mediesamhället är som vanligt hård. Men rättvis, såvitt jag förstår. Att det rör sig om företag som jagar vinster med hjälp av vilsna journalister gör mig ännu argare. Förr hade exv mediefamiljen Bonnier en gedigen kulturell och social heder. Nu har bolagsdirektörer tagit över och håller på att sälja ut familjens bordssilver. Men det rör sig inte bara om denna familj. Det gäller kapitalismens snedsteg och missbruk av lönsamhetens ideal.

Man skulle därför vänta sig att vänstern säger ifrån och skördar framgångar. Men det är ju socialismens journalister, feminister och hbtq-are som ständigt slänger nya vedträn på eländets brasa. Ännu ett utslag av den ”vulgofeminism” som Paulina Neuding – med all rätt – avfärdar i SvD den 21/5.

Torsten Sandström

Jag förundras över trosvisshetens styrka. Historien visar oss förstås hur religiösa sekter kan samla kraft. I nutid är religiösa ämnen ute, frånsett bland muslimer förstås. Men i stället byggs liknande krafter och nätverk upp i andra ämnen av mer politisk natur. Resultatet har blivit en ödesmättad och enögd diskussion. Inga men tillåts och absolut inga alternativa frågor och svar. Därför vet miljöns kämpar bäst, tror man. Man agerar i och för sig inte med mer våld är olagliga demonstrationer. Men agerar ändå maktfullkomligt. Detta säger Mp:s Bah Kuhnke till SvD den 25/5:

Det är i stort sett bara vi miljöpartister som talar om för folk vad vetenskapen säger att vi måste göra

Kuhnke tror att hon sprider vetenskap. Tyvärr har hon blandat samman FN med vetenskap. Hon tror blint på vad FN:s vetenskapliga råd IPCC postulerar. En del är av det rådet säger är nog sant, men en annan del är önsketänkande för att driva på politiken. Det finns nämligen rader av forskare världens runt som är kritiska, helt eller delvis. Uppvärmningen har delvis andra förklaringar. Men dessa forskare lyssnar inte IPCC på. De förtigs. IPCC talar om att konsensus råder. Alltså en samsyn inom IPCC-kretsen av troende.

Historien har lärt oss att enkla ideologier är riskabla. De ger troende en bas för propaganda och farliga lösningar. Farliga i den mening att de förför folket, förslavar det och innebär gigantiska ekonomiska felsatsningar och uppoffringar.

Därför är Bah Kunke farlig. Hon agerar som en taliban. Hennes metoder applåderas av det svenska vänsterliberala etablissemanget. Så illa är det.

Jag läser i tidningen att FN-församlingen i New York hållit en tyst minut för Irans president som nyligen omkommit i en helikopterkrasch. Alltså en hyllning till den man som kallas ”Slaktaren i Teheran” med mängder av politiska frihetskämpars blod på sina händer. Vad är det som sker?

Vidare önskade häromdagen Karim Khan, högste åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC), att en häktningsorder skulle utfärdas mot bla Israels premiärminister och några Hamasledare. Motiveringen är folkrättsbrott. Men det är Hamas som har startat terrorn och dödandet. Israel för ett omfattande försvarskrig. Utan tvekan bedriver Karim Khan politik under ICC:s täckmantel. Märk att det ”bara” rör sig om beslut inför en åtalsdomstol, mot en individ, alltså inte att ställningstagande av den internationella domstolen, mot nationen Israel, ICJ. Men vi ser vart vinden blåser, tyvärr.

Ytterligare ett annat exempel. För omkring en månad sedan ansåg Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg att Schweiziska staten brutit mot den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Orsaken är att Schweiz inte – enligt domstolen – gett ett antal äldre kvinnor det rättsliga skydd som man menar att de behövde och hade rätt till enligt konventionen. Tillräcklig lagstiftning saknades med andra ord (enligt domstolen!). Motiveringen var bristen på rättsliga åtgärder mot klimatets uppvärmning. Detta hotade kvinnornas ”privat- och familjeliv” – hör och häpna- menade domstolens 14 ledamöter. Vad har privat- och familjeliv med fysiska processer i atmosfären att göra? En brittisk domare protesterade och ansåg att domstolen var obehörig. Läs mer om domen i min blogg från den 3/5.

Det vi ser är inget annat än en folkrättslig cirkus. Folkrätten breder ut sig, på gott och ont. Problemet rör reglernas gummikaraktär och att de därför fungerar som bas för politiskt troende. Därför använder politiska aktivister allt oftare folkrätten för sina egna personliga mål. Jag reser förstås ragg. Rätten missbrukas av politiska skäl. Folkrätten smutsas ned av politiska aktörer som agerar bakom dörrarna för internationella juridiska organ. Deras åtgärder är katastrofalt dåligt genomtänkta. Om folkrätten missbrukas riskerar världssamfundets stater att dra tillbaka sitt stöd för regleringen av umgänget mellan stater. USA är sedan länge skeptiskt!

Ett liknande missbruk av folkrätten sker fortlöpande i Kina och Ryssland. Paragrafer vrängs och vinklas med andra ord för politiska syften. Det är inte Rule of law, utan Rule by law! Land ska byggas med lag! Inte med politik. Men få vågar i västerlandet kritisera folkrättens politiska aktivister. Det rör sig om människor som inte funderat över Rule of law, dvs att lagar tydligt ska styra exakt och inte bara användas som förevändningar för politiska beslut.

Torsten Sandström

Den svenska socialdemokratin saknar bensin i tanken. Motorn stannar hostande. På affischen ovan tittar tre platsmänniskor ned på väljarna. Inför EU-valet har partiet i desperation valt slagordet: gör något stort. Inte ett enda sakargument!

Undertexten innebär en fullständig flykt från partiets verklighet: rösta för sammanhållning, inte splittring. Partiledaren själv har sedan länge – och med stegrad röst efter valförlusten 2022 – excellerat i splittringsargument mot Tidöregeringen och SD (som hånats för en invandringspolitik som nu S -partiet själv tagit till sig). Trots att S-partiet använder sig av anonyma lotterier och småtroll (genom okända organisationer) så har partiet med stöd av TV4 jagat regeringen och SD för trollfabriker. Tala om splittring och infam propaganda.

Det största och bästa socialdemokratin kan göra är faktiskt att lägga ned sitt parti. Bäst-före-datum gick helt enkelt ut redan på 1970-talet. Nu är man slut på idéer. Något man själv faktiskt erkänner genom affischen. Som ensamma sörjande vid partiets grav står en rad medlemmar av den politiska klassen. Med partiledaren i spetsen och de två B-lagspolitiker vi ser ovan i bakgrunden. Det är dem som ska göra något stort. Haha!

Jag kommer i junivalet till EU-parlamentet att rösta för ett parti som vill återföra EU till enbart en handelsorganisation. Rösta du också på MEDBORGERLIG SAMLING! Partiet är inte stort, men för till skillnad från de större en förnuftig reformpolitik.

Sossarnas brist på egen politik är gränslös. Fullständig tomhet råder nämligen. I annonsen ovan vill man påvisa att svenskt public service är en garanti för demokrati. Och att det nyligen presenterade (och tama) förlaget om minskade pengar till SR/SVT hotar svensk demokrati.

För att göra det använder sossarna ett antal länder där statstelevisionen fullständigt driver politisk propaganda (Ryssland) eller åtminstone fått en formell styrning till regeringars förmån (Ungern & Slovakien). Det rör ju sig om formell eller direkt kontroll av medierna. Vad har dessa utländska medier med den svenska verkligheten att göra? Ingenting.

I Sverige kontrolleras SR/SVT informellt. Dels genom de två företagens politiska ägare, dels – och framför allt – genom att anställda journalister i praktiken tillåts göra egna och fria politiska val i strid mot lagstiftningens krav på oberoende rapportering. Alltså via informell propaganda. Dessutom används SR/SVT sina kanaler som sockerbitar – dvs med underhållningsprogram som lockbeten – till de egna nyhetskanalerna som är proppfulla med vänsterjournalister och klimatskräckens hysteriker.

Märk att det svenska lagförslaget endast vill minska SR/SVT:s budgetar i begränsad mån. Det rör sig alltså inte om något existentiellt hot mot det oberoende som i nutid ändå inte efterlevs. Att helt slopa tvångsbetalningar – via lag – till SR/SVT är däremot per definition en frihetsrörelse, i och med att statligt kontrollerade medier försvinner. Det är inte staten som ska sörja för medierna. Du och jag ska fritt välja! En nations medier ska själva fritt konkurrera om lyssnarnas och tittarnas intresse.

Enbart själva fiktionen om att SR/SVT är oberoende är galen. Det – om något – påminner om Ryssland. Vi ser dagligen och stundligen hur svenska public service´ journalister bedriver propaganda genom att rapportera om X och inte om Y eller Z. Var och varannan dag predikar Erica Bjerström klimatskräck. En person, som är uppvuxen inom miljörörelsen, tillåts utan flygskam resa jorden runt för att skrämma SVT:s tittare till underkastelse. Det är ju inte klokt!

A propå det sista. Vad sägs om C-partiets valaffisch som jag stötte på i morse?

Vem förnekar klimatet? Frågan rör uppvärmningens omfattning, timing och delförklaringar.

Torsten Sandström

Man blir trött och irriterad att ta del av DN:s tirader. Som vanligt står numera normalt betraktelser av människans identitet i fokus. Alltså kön, sexualitet, hudfärg, livsstil, tro osv. Tidningens ägare låter sina journalister härja fritt. Och den chansen utnyttjas verkligen. Den 20/2 släppte tidningen fram ännu en navelskådare, dvs psykiatrikern Anders Hansen. Han försöker ta itu med våra personligheter. För att snitsa till det och skapa rubriker möter han oss med parollen:

”Var man står politiskt beror också på gener”

Hans ord bedrar enligt min åsikt läsaren. Han väljer att satsa på ett stickspår i stället för att rota i de viktigare förklaringar som faktiskt finns, satsar han på det marginella. Hade han sagt att det politiska valet beror på sociala relationer hade jag varit med. Men det är ju inte särskilt publikknipande. Genom att välja generna som förklaringsgrund så fråntas såväl du och jag möjligheten att säga att vi valt politisk väg medvetet – och i en social kontext. Alltså väljer han biologin.

I och för sig bygger generna förstås familjer. Och familjers sociala liv färgar förstås våra politiska val delvis – ibland mycket, i andra fall obetydligt. Historien uppvisar rader av vänstermän som stigit fram ur högborgerliga miljöer. Mest kända är kanske Marx och Engels. Eller den under franska revolutionen avrättade Ludvig XVI:s nära släkting, hertigen av Orleans, kallad Philippe Egalité (även han giljotinerad under den stora revolutionära terrorn).

Politiska val rör nämligen i grunden principer och dessa ärvs inte genetiskt, men kanske via familjära samtal och nätverk, i stil med den sistnämnde Philippes son, som blev en tämligen liberal kung 1830, med namnet Louis Philippe. Alltså mannen vars ansikte tecknats som ett päron.

Likaså är det fullt klart att en person – utan genterapi – kan byta åsikt från vänster till höger. Åtskilliga inom min studentgeneration från borgerliga familjer blev vänsteraktivister för att sedan än en gång välja en ny marknadsliberal väg. Jag har själv under 70-talet gått från vänster till höger utan någon genförändring, vad jag vet. Båda valen har skett av övertygelse inom ett svenskt samhälle under inflytande från medier och andra sociala krafter. Rollbytet åt vänster påminner närmast om frälsning.

För Anders Hansen är generna en lekstuga, tycks det. Han väljer den väg som för tillfället är mest medial. Och predikar osäkra fakta som tycks vilja få oss att stanna kvar i ekorrhjulet…

Torsten Sandström

Just nu driver vänstern och vänsterliberala snedtänkare frågan om trollfabriken. Det finns i och för sigg anledning att kritisera SD. Men de hr inte agerat olagligt, såvitt jag kan bedöma utan maxat sin yttrandefrihet. Dessutom har även andra partier – inte minst sossarna – haft konton under namn som ingen normal människa kan identifiera. Om detta är det förstås tyst i pk-ismens Mekka. Där ska nämligen konservativa och marknadsliberala krafter knäckas i EU-valet (där de förväntas gå fram). Kritiken mot ett icke-fungerande EU måste slås tillbaka, menar vänstern.

Som vanligt spelar svenska journalister på vänsterns planhalva. Många problem dryftas därför inte alls. Idag skriar sossarnas partisekreterare Baudin om att SD:s trollkonton måste utredas. Gärna för mig. Men först måste Baudin och Magdalena Andersson tala om vad det gjort – i denna och många andra frågor som de nu bråkar om – under de åtta år som sossarna suttit vid makten med sin satellit Mp?

Denna långa tid av passivitet måste upp på bordet! Men vänstern är som vanligt enögd. Tyvärr reser Tidöpartierna sällan frågan vad sossarna gjort under nästan ett decennium! Mediernas tystnad rörande svaret är en skam.

Torsten Sandström

Efter sina ganska magra och tillrättalagda presentationer talar SVT Rapport varje kväll om att man ger plats åt sina lokala redaktioner från 50 platser runtom i landet. Ibland blir jag kvar och kollar Stockholmsredaktionen nyhetssändning. Om denna bestämmer kvaliteten på nationens lokala nyhetsstoff så är det allvarligt. Påfallande ofta repriser på det som nyss nämnts i Rapport. Och ganska ofta inte alls lokala nyheter, utan allmänpolitisk rapportering. Dessutom i former som påminner om PRAO-elevers träning i sagoberättande.

I stället för rejäla satsningar på en nyhetsredaktion – eller en nyhetskanal – så kör alltså SVT två samt dessutom 50 lokala.Jag tror inte SVT själv valt detta. Det sägs att Olof Palme ville ha en sosseredaktion (Rapport) och en borgerlig (Aktuellt). Om det finns någon skillnad mellan de två – ofta körs faktiskt samma nyhetsinnehåll och även samma inslag. Till detta kommer således de lokala nyhetsinslagen på barnnivå och med lokalt väder som vem som helst snabbare och bättre kan kolla på nätet. Det sägs att Sveriges politiker vill ha lokala nyheter. Och då levererar SVT.

Resultatet har blivit en tafflig nyhetspresentation i SVT till högt pris. Samtidigt ojar sig cheferna på public service över budgetnedskärningar nu och i framtiden. Detta samtidigt som många svenskar som tvingas betala kalaset över skattsedeln inte alls kollar tablåteven via SVT.

Min irritation blir inte mindre genom raden av vänsterjournalister som producerar politiskt korrekta reportage och egna åsikter. På senare tid har jakten på SD:s sk trollfabriker stått i centrum. Men inga ord om sossarnas trollföretag – det finns ett par stycken som i dagarna i smyg fått nya namn (men fortfarande otydliga etiketter). Dessa hemliga organisationer presenterar under neutrala namn egen S-pajkastning mot Tidöavtalets partier. Då SD sprider skit blir det alltså starka ord och skrik om troll. När sossar och andra partier (än SD) gör det anses det som tuff information och inte alls som fake news.

Läser i DN idag att även skepsis till FN:s skräckversion av klimatet – i en publicerad text med namn förstås – anses som trollverktyg från SD. På så vis ligger det mycket i att uppfatta den nuvarande hetsen om trollfabriker som en del av den svenska PK-kulturen. Allt utanför den trånga åsiktskorridoren är trolltyg, helt enkelt. Det är ju inte klokt. Hetsen just nu sammanhänger med EU-valet. Om högervinden håller i sig kan vi förvänta oss en orkan av skräck i juni.

Den radikala lösningen är att lägga ned SR/SVT. Låt folket själv välja vilka medier de vill ta del av och inte minst betala för! Orsaken till att SR/SVT finns till är en rädsla för folkets val. Inom vänstern är rädslans stor för att man ska förlora public service. Det kan väl vem som helt förstå om man tänker efter. Politikerna vill styra medierna, men vågar inte säga det rent ut. För Palme var public service och statlig journalistutbildning två hjärtefrågor.

Torsten Sandström

I vårt land bedrivs en naiv och försåtlig propaganda för islam. Som vän av religionsfrihet hyllar jag förstås ett öppet och kritisk samtal om religion. Trosfrågorna är en privatsak. Medierna ska ha armlängds avstånd till religiösa budskap. Rikta i stället samhällsintresset mot demokratins väsentliga problem.

Det vi ser i dagens Sverige är en tydlig tendens till att ta parti för islam. Kanske inte direkt genom stöduttalanden för Koranen od. Men genom signaler till förmån för viktiga strömningar inom islam. På så vis ansluter sig – eller åtminstone stöder – svenska medier och många vänsterpolitiker en muslimsk rörelse. Jag anar att man inte anser sig stödja heliga krig och kvinnoförtryck. Men man gör det ändå tyst genom att inte dra tydliga gränser och naivt medlöperi.

Allvarligaste är idag de rörelser vi ser vid svenska universitet till stöd för Gaza. I och med att Hamas bestämmer i Gaza blir det förstås ett stöd även för en av världens många blodiga islamska terrorsamfund. Egentligen är det vedervärdigt! Att några svenska universitetsrektorer inte vill ta avstånd från Israel eller ge Hamas stöd är givetvis sunt och riktigt. Men de utsätts för hårda påtryckningar. Och snart öppnar antagligen de mest vänsterinriktade universiteten sina dörrar för flörtande med hamaskramarna – exv den högre utbildningen i Malmö med en stor muslimsk befolkning.

Mediernas rapportörer ger dock ett allmänt stöd till dem som demonstrerar. Och på så vis indirekt stöd till Hamas´heliga krigare. På en mer grundläggande nivå arbetar framför allt SVT för att inlemma muslimsk kultur. Det rör sig förstås inte direkt om pro-hamas-apeller. Men man presenterar den muslimska kulturen precis som den vore något bra i ett demokratiskt Sverige. Att det dödliga våldet emanerar från klanernas kultur förtigs. I underhållningsprogrammen kvoteras invandrare däremot in. Och det tycks fullt naturligt att flera matlagare i SVT-program agerar inbäddade i tunga slöjor i stil med Camilla Hamid och Zeina Mourtada. I ett annars så feministiskt SVT serveras alltså kvinnor på bild iklädda manliga verktyg för förtryck!

Jag menar att det svenska samhället har stark anledning att vända blicken bort från islamsk kultur i de fall den strider mot våra demokratiska ideal. Hamas är motsatsen till Sveriges officiella drömmar. Klankulturen måste lyftas fram, förklaras och fördömas! Kvinnor ska inte i publika medier skändas genom att stängas in i slöjor! Man skapar inte integration genom flåsigt fjäskande och kramande av dåliga exempel. Det är den svenska kulturen som ska flöda. Men också analyseras och kritiseras sakligt.

Torsten Sandström

Den som läser mina texter förstår att jag anser att Sverige är illa ute. Lekar med krånglig och onödig lagstiftning. Skattepengar som äts upp av ineffektivitet, byråkrati och slöseri. En invandringspolitik och integration i fristil. Ett rättssamhälle som vittrar. Ett nära nog nedlagt försvar. En skola som inte sysslar med utbildning utan med inbillning. Massmedier som söver befolkning och lämnar politik och kultur i nästan fritt fall.

En berättigad fråga är varför Sverige utvecklats hit? Det är inte enkelt att ge ett kort svar. Flera samverkande orsaker finns. Allmänt sett kan man säga att den västerländska demokratin kommit att dras med allt större problem. Vackra ord, men tomgång då det gäller verkstad. Så utvecklingen i vårt land är inte unik.

Men den främsta förklaringen för svensk del är enligt min mening socialdemokratins långa maktinnehav över landet. Förvisso initialt med stora och berättigade framgångar från folkets horisont. Nya skikt inom befolkningen har fått sin röster hörda. Men S-partiet har – med socialistiska förebilder – lockats att genom lagstiftningen erövra nationen för sin kollektiva politik. Många privata organisationer har via lag getts makt. Genom tunga skatter på mellanstora inkomster och stora offentliga bidrag till sina egna väljare har sossarna köpt sig inflytande. Via statlig journalistutbildning och miljarder till public service har partiet skaffat sig rader av säkra vänstermegafoner. Och detta har oppositionen inte – då den väl kommit till makten – önskat förändra. Sossarnas ritning för statsskicket kvarstår som en vikarierande grundlag

Det sist sagda visar på en annan förklaring. Under ett sekel har yrkespolitiker vuxit fram, dvs personer som går direkt från skolan till avlönat politiskt arbete. På så vis har en ganska bred politisk elit äntrat scenen. Det rör sig om människor – närmast av plast – som saknar ärlig vilja till reformer, trots att många tecken – dvs allvarliga problem – tyder på ett akuta behov finns. Den nya klassens huvudintresse är – naturligt nog – att bekräfta och befästa sina politiska jobb. Problemet syns inte bara i riksdagen. Det är skriande tydligt inom landets regioner/landsting. Där har travar av yrkespolitiker i 21 regioner anställt tusen och åter tusen byråkrater. Följden har blivit kris för sjukvårdspersonal och patienter i kö. Detta är klart som korvspad!

En tredje svensk förklaring tar sikte på nationens medier. Man kan inte säga att de rapporterar initierat eller kritiskt. För dem blir politiken en lek där vänsterns partier nästan alltid är vinnare. På så vis sker ingen förändring från basen av nationens väljare – deras röster speglas inte i majoritetspolitiken. Just nu angriper landets journalister Israels försvarskrig genom att peka på döda barn som Hamas använt som sköldar. För övrigt tycks underhållning, sport och navelskådning viktigare i press, radio och teve än saklig rapportering om politik. Det svenska folket har på så vis länge drogats av svenska medier till passivitet.

Slutligen måste även nationens statsvetare gisslas. Inte har de försökt kritisera och bevisa hur landets politiker har missbrukat den offentliga makten! Forskarna har nämligen varit fullt upptagna med att skaffa fram bidrag till forskning från organisationer som styrs politiskt.

Alltså behövs en ny generation av politiker och väljare. Någon skulle säga att nationen är i behov av ett nytt folk. Skämt åsido måste bristen på demokrati fyllas genom att låta vanliga människor bestämma mer – förslagsvis via digitala stormöten. Och politikerna ska inte tillåtas att väljas om i all evighet. Målet måste också bli ny lagstiftning – ett mindre antal paragrafer som kan förstås av vanliga människor. Pust, vad skönt att exv själv kunna läsa vad som får eldas i vårstädningen! Om inget sker kommer Sverige att kollapsa genom det terapeutiska regelvansinne som tyvärr är den politiska elitens signum.

Torsten Sandström

Tidningen The Economist målar en trist bild av Europa, Den gamla världen. Man pekar på hur vår kontinent – under ledning av EU – marscherar stegvis saktare än världsmarknadernas utveckling. USA drar ifrån och Kina samt Indien kommer med stormsteg, även om Kina nu drabbats av påtagliga problem. Att amerikanernas arbetstider är 15 % längre och toppar välfärden – om än ojämnt fördelad – så har breda lager av USA:s befolkning ett högre välstånd. Om det innebär ett bättre liv kan diskuteras, men allmänt sett bör svaret vara positivt.

Jag skriver detta samtidigt som den svenska socialdemokratin pläderar för kommande riksdagsvals stora dragplåster: kortare arbetstid. Kan folket inte köpas via bidrag så vill sossarna göra det med kortare arbetstid. Att flera företag och fria yrkesutövare kan fungera bra – och kanske bättre – genom några timmars kortare arbetstid per vecka är kanske riktigt. Men stora delar av det svenska samhället kräver arbete en större del av dygnet. Om 5 timmar/dag ska försvinna som sossarna pratar om måste omkring 1/6-del av nationens arbetsstyrka avseende sysslor som exv vård, omsorg, transporter mm nyrekryteras. Även stora processindustrier måste köpa mer arbetskraft. Det kommer att kräva höga skattehöjningar inom kommuner och landsting. Och högre skatter gör minsann inte det svenska folket rikare! Som politikerna bäddar, tvingas vi ligga.

Ekonomiskt förnuft är alltså en politiks bristvara. Nu gäller det att övertrumfa varandra med populistiska krav. Som vän av demokrati häpnar jag över politikernas dårskap. Men förklaringen är partiernas och den politiska klassens intressen. En slutsats som är tabu i svensk medial debatt. Men som ganska många väljare anar…

Den europeiska och svenska sjukan rör sig om en koncentration på politik. Tron är att mer offentlig planering skapar ett bättre samhälle, trots att sovjetåren borde vara en tankeställare – en rak höger. Men i politikens värd rör det sig om idéer och inte om kritisk analys. Svenska politiker öser på med krav som innebär högre skatter mot mindre krav vad gäller arbete och annat. Det rör sig om en sjuka, ty den svenska välfärdens urholkas stegvis genom lagstiftning som kommer att medföra högre skatter. Med färre arbetstimmar ska samma samhällsapparat drivas runt. Egentligen inte samma. Ökade krav på välfärd medför merkostnader. Och detta måste betalas av dig och mig via skattsedeln.

Även EU och organisationens sk parlament och byråkrati är en bidrag ande faktor. I parlamentet sitter politiker som inte behöver ta något ansvar. Därför levererar EU sjok på sjok med lagregler som i huvudsak skapar mer grus i medlemsnationernas maskinerier. Företag och medborgare stönar. Och jurister tvingas hantera oläsbara texter skrivna för de redan invigda.

I det kommande EU-valet måste du därför göra en insats för stoppa detta politiska casino. Själv tänker jag rösta på Medborgerlig samling. Partiets EU-program innebär en bantning till en handelsgemenskap. Det är rätt väg, som jag ser det. De nuvarande partierna i svenska riksdagen ser mest parlamentet som en diskussionsklubb för B-lagspolitiker. Det stämmer i och för sig. Men en synnerligen samhällsfarlig klubb, som redan börjat nedmontera den svenska friheten och välfärden. Blinda politiker som alltså mest tänker på sitt eget bästa.

Torsten Sandström

https://www.med.se

Media rapporterar om att åklagare startat en brottsutredning mot förre rikspolischefen för vållande av annans död. Det gäller alltså Löfvingfallet. SVT Aktuellt kl 21 igår gick i spinn. En sk expert – arbetsrätt! – verkade tala för att det fanns påtaglig risk för åtal.

Förvisso har polisen agerar klantat i kvadrat i löfvingärendet. Men det är faktisk Löfving själv som – i samverkan med en girlfriend inom polisen – agerat i strid mot svensk rätt (enligt den utredning som presenterats). Att Polismyndigheten sammankallar till presskonferens om utredningen är förstås spektakulärt och urdålig personalledning. Ändå definitivt inget brott.

(1) Men nu ska åklagaren alltså utreda om det räcker för åtal för vållande av annans död. För detta krävs för det första ett dödsfall. I Löfvings fall är det ett självmord! Alltså en effekt som den berörda personen ansvarar själv för. Bara detta gör att jag inte tror på åtal.

(2) Dessutom måste riskpolischefen har agerat oaktsamt, dvs vårdslöst. Som sagt är det Löfving själv som – genom försumliga beslut – dragit igång polisens förfarande. Uppenbarligen måste rikspolischefen gå till botten med Löfvings ärende, som dessutom kraftigt spiller över på honom själv. Han måste äntligen visa någon form av handlingskraft. Den beramade presskonferensen var förmodligen att gå något för långt, men syftet var att med alla rätt peka ut att Löfving som hög chef (!) i botten agerat rejält klandervärt. Trots allt har rikspolischefen agerat försvarbart. Problemet med att påvisa oaktsamhet hos rikspolischefen talar också mot åtal.

(3) Därpå det viktigaste. För att styrka brottet vållande till annans död måste det finnas ett orsakssamband mellan rikspolischefens vållande å ena sidan och Löfvings död å den andra. Vem vet hur Löfving tänkt? Kanske är det förlusten av girlfriend och att han själv fått klander för sina beslut som är orsaken. Vem vet? Ett självmord bygger ju, som ordet beskriver, på egna överväganden – om än ibland under förvirring, besvikelse, ilska osv. Hur sjutton skulle riskpolischefen kunna veta att en rättslig kritik av Löfvings egna – märk väl uppenbara – felsteg skulle leda till ett självmord? Och inte kan man begära att en Löfving på en hög position inom rättsväsendet skulle ges en gräddfil enbart för att undvika någon procents risk för självmord. Även detta talar mot åtal.

Slutligen förvånas jag över hur ett ansträngt svenskt rättsmaskineri slösar med sina resurser. Som bekant pågår sedan många år en svindyr och flummig rättsprocess mot några höga gruvbolagschefer för ett påstått folkmord i Sudan. Även här är bevisningen ursvag. Åklagarna slösar med många, många miljoner i skattepengar för en process som rör beslut som underhuggare till de åtalade eventuellt kan ha varit inblandade i uti mörkaste Afrika. Processen måste skrivas på den heliga folkrättens konto. Och nu övervägs ett åtal på den lika heliga svenska ohälsans konto. Löfvings självmord under depression ska stjälpas över på den hösta polischefen, som agerat för att visa att Löfving agerat jävigt mm. Svensk polis och åklagare tycks var i fritt fall. Det rör sig om politik!

Har inte svenska åklagare annat att syssla med? Svenska politiker och medier måste reagera! Men de hukar och vill se skurkar över allt. Utom i egna led förstås.

Torsten Sandström

Det är uppenbart att svenska medier nu fortsätter på vägen att försöka slå hårt mot SD, som för en politik som flertalet journalister hatar och övriga partier är oroade över. Jag röstar inte med SD. Men nu gäller det att tänka fritt och öppet.

TV4 – som annars mest sprider senationer och svammel – har som bekant gjort ett reportage i Kalla fakta om SD:s så kallade nättroll. Jag har sett inslagen och är föga imponerad – slarv och snack hit och dit utan ordning och reda. Ibland undrar jag om SD eller TV4 agerar som troll.

Troll är en delvis förskönande metafor för det som SD:s partiarbetare sysslat med. Genom falska identiteter på sociala medier har fake news spridits, blandat med allmän propaganda och skämt. I några fall har man sökt efter att kasta skit på en viss politiker. Att använda oriktiga identiteter är något allvarligt och falska ord eller citat från en person är också något vedervärdigt. Det rör sig om smak eller moral i en demokrati. I min världs hjälper det inte att skylla på att detta är politikens spelregler, vilket det tyvärr i många fall tycks vara. Men hemliga meddelanden är inte något olagligt, så länge de ord som framförs inte är brottsliga.

Men vad ska vi säga om den person från TV4 som med hjälp av falsk identitet skaffat sig insyn? Är hans klantiga reportage något bra i stil med en Walllraffare? Så tycks svenska medier uppfatta personens lögner vid anställning och vardagsarbete för SD. Att avslöja enstaka fuskinslag tycks gå före journalistisk hederlighet. SD-bluffare avslöjas med andra ord genom en TV4-bluffare. Här blir det svårt att ta ställning. Då måste man se på hur svenska medier i allmänhet funkar.

För mig är pudelns kärna nämligen att svenska journalister påstår att de rapporterar om skeenden objektivt. I många fall jobbar de på tidningar som säger sig vara ”liberala” eller på radio/teve som påstår sig vara politiskt ”oberoende”. Ändå tar merparten av journalistskrået ställning för vänstern. Märk: inte alla, men flertalet. Det finns personer som sakligt och kritiskt rapporterar om nyhetsflödet. Men mängden medieanställda sprider vänsterns åsikter. Ett enkelt bevis är vilka som – i dagarnas debatt om en statlig utredning om public service – vill bevara SR/SVT intakt. Således med rätt för företagen att sprida politiska åsikter på skattebetalarnas bekostnad. Den nyligen presenterade minireformutredningen har mangrant fått tummen ned från de rödgröna! De vet nämligen vad vänsterns icke anonyma troll är värda för partierna S, V och Mp! Tala om smygpropaganda bakom lagens krav på oberoende!

I exv SR/SVT, SvD, DN och Sydsvenskan sprider namngivna journalister sina egna politiska åsikter varje dag. Tittare, lyssnare och läsare förleds tro att de tar del av sakliga analyser, men proppas fulla med vänsterpolitik. Detta sker förvisso inte genom falska konton. Men likafullt rör det sig om massiv propaganda. Det som sker är värre än det fåniga ordet troll pekar på. Det rör sig om monster, dvs en bred medial rörelse, som den svenska eliten smeker medhårs.

Torsten Sandström

Det ena spektaklet inom medierna öppnar för det andra. Nu är EU-kommissionen missnöjd och klagar medialt. Man rasar över att EU:s flagga inte visats vid Mellofestivalen i Malmö. Kommissionen kritiserar Eurovisionarrangörens (EBU:s) beslut att stoppa alla flaggor förutom deltagarländernas vid lördagens final. EBU:s förbud kom alltså även att gälla EU-flaggan.

För det första är EBU (European Broadcasting Union) en organisation som samlar fler länder än EU, dvs sammanlagt 56. Flera av dessa är inte medlemmar i EU, exv Storbrittanien, Norge och Schweiz. För det andra är Mellot en tävling mellan nationer, inte internationella organisationer som EU. För det tredje vill EBU undvika politiska ställningstaganden, vilket EU tyvärr i högsta grad är. Så EU agerar ologiskt och fel.

Men unionen är fanatiskt upptagen av sin egen påstådda storhet. Och rädd för att den ska ifrågasättas. Det finns nämligen uppenbara skäl till det senare. Många demokratiska stater är ju inte med i EU! Dessutom blåser det en stark anti-EU-vind – från höger! – över Europa just nu, inför sommarens val till låtsasparlamentet.

EBU handlar alltså helt korrekt och EU korkat. En reaktion värdig pampar av betong. Men det är som sagt ett tecken på ett förvuxet EU. EU-eliten saknar kontakt med verkligheten. Man bygger sitt eget dubbelsamhälle mitt i Europa. Det sker med näbbar och klor.

Som kritiker av EU:s utveckling från en bra handelssamverkan är jag förstås nöjd över detta självmål från EU:s sida. och detta bara en månad före valet! Det visar just hur en federal hydra vill göra anspråk på hela den europeiska kontinenten och kulturen. Och man gör det till och med i en politisk skitsak, dvs i en fråga om EU:s flagga.

Därför uppmanar jag igen alla läsare att rösta i junivalet så att EU bantas åter till en organisationen handel och fria transporter inom Europa. Såvitt jag kan bedöma är Medborgerlig samling vårt bästa val!

Torsten Sandström

Den 12/5 publicerade SvD en lång text där två forskare från Lund, Erik J Olsson och Magnus Zetterholm, intervjuades. De två är grundare till Academic Rights Watch 2012 (ARW). En organisation som vill värna den akademiska friheten i tider då åsiktskorridoren blir allt trängre och cancelkulturen klipper av det samtal som inte är politiskt korrekt. Utan att känna närmare till ARW har jag sett flera synnerligen goda initiativ och yttranden från medlemmars sida.

Texten har skrivits av Elisabet Andersson på SvD. Det intressanta är hur den lanseras. Rubriken lyder nämligen:

De ser kvinnor som ett hot mot universiteten

En så försåtlig presentation! Hade rubriken lytt De ser feminismen som ett hot mot mot universiteten hade jag varit nöjd. Ty kvinnor utgör inget hot, medan kvinnorörelser ibland kan göra det och feminismens gäng, slutligen, driver kamp mot det manliga könet.

De två forskarna driver inte könskamp utan en rörelse som vill att universiteten ska värna fria tankar på vetenskapens grund. Genusvetenskap är en form av kvasikunskap som dessutom kväver ett öppet samtal. Den politiskt korrekta synen i rubriken representerar däremot svenska journalisters vanligtvis inskränkta syn på samhället. ARW:s kritiska och demokratiska ambitioner förvänds till kvinnohat. De två inbjudna och deras rörelse skandaliseras. Det är för djävligt, helt enkelt!

Torsten Sandström

Som alla vet dödas barn i kriget i Gaza. Hamas som inlett terrorn och dödandet bär ytterst ansvaret (frånsett FN:s beslut 1947 om att öppna upp andra människors territorium för bosättningar). Israels försvarskrig går ut på att utplåna Hamas, vilket den judiska staten har rätt till enligt folkrätten (dvs att besegra den anfallande fienden). Israel måste – trots allt – kunna falla tillbaka på FN-beslutet för snart 80 år sedan.

Det är klart att även jag förfäras över de döda och blödande barn som syns på teve. Men förnuftiga människor måste ändå kunna göra en kall analys över ansvaret. Att unga palestinier dödas har sin orsak i det egna folkets stöd till Hamas och i islams propaganda om ett heligt krig. Bakom Hamas finns den förskräckliga regimen i Iran. Det finns alltså flera tunga skäl för att anklaga Hamas och även det palestinska folket. De begår nu ett självmord, i en fanatisk (eller desperat?) religiös tro om muslimsk seger och fördrivande eller dödande av 9 miljoner judar.

Det finns alltså anledning att rikta allvarlig kritisk mot den palestinska ledningen, dvs PLO åldriga diktatorer samt Hamas fanatiska terrorister. Under sjuttio år har befolkningen i Gaza kraftig ökat och trots miljarder och åter miljarder med humanitära bidrag har religiösa politiker inte förmått lösa befolkningens framtid. Ty deras tanke har varit att utplåna Israel i stället för att finna samexistens. Ett ärligt samarbete med Israel hade varit en säker väg till trygghet oh ekonomisk välfärd. Men muslimska krigare kan inte kompromissa. Religionen förbjuder det och uppmanar palestinierna till kamp för att tvinga judarna ut i Medelhavet. Palestinierna bär ett tungt ansvar för vägra att kompromissa. Valet att vilja vinna allt – påhejat av muslimska galningar – har inneburit krig och förskräcklig barnadöd.

Om inte palestinierna förstår bättre hade jag hoppats på att människor i västerlandet hade kunnat se nyktert på eländet i Gaza. Barn dödas i alla krig, även i det som Israel bedriver med stöd av folkrätten. Israel kämpar för sin existens! Västvärldens ungdomar tycks inte kunna se klart utan stöder en rörelse som riskerar att leda till ännu ett folkmord på judar!

Placeringen av en sk Europvisionsfestival i Malmö är något synnerligen oförnuftig. Svenska sossars stöd till palestinier har nämligen sitt centrum just i Malmö. Detta gör att unga européers vurm för palestinierna just nu får kulturjippot i Malmö att koka. En popshow håller på att förvandlas till en islamsk protestaktion. Många vanliga människor från olika nationer i Europa som samlats i Malmö har inte tänkt så mycket över verkligheten – men sett döda barn – och ger plötsligt stöd till Hamas förskräckliga terrorister och mördare. Det senare är något verkligen skrämmande.

Så långt har denna blogg skrivits innan tevefestivalen startats i Malmö lördag kväll. Idag, ett halvt dygn senare, alltså söndag , är jippot över. Det Mello som teves chefer kallar ”en samling vid lägerelden” är slut. Röken, som blev mindre kraftig än väntat, har skingrats. Den svenska mediala eliten har serverat en soppa på låg kulturell nivå, kryddad med massor av trassel , bråk och vänsterpolitiska skrik mot Israel. En teveshow med psykedeliska färger och blixtar av digitalt slag i ett tempo som inte ger minsta plats för eftertanke. Allt till en påver ljudkuliss med inslag av vrål och rappande från sångare som tycks hämtade direkt från gatan. Var finns de kulturella värden och goda tankar som ska skapa sammanhållning i en kritisk tid? Eftersmaken är bråk, skrianden, blixtnedslag och tomhet fylld med digitala ångor eller ångest.

För detta SVT-spektakel har det svenska samhället betalat några hundra miljoner i skattepengar för arrangemang och inte minst en storskalig polissatsning. Alltså en uppvisning i kulturellt lågvatten. Allt passande till Malmö kommuns politiska ledning, som är van att slösa andras pengar.

Torsten Sandström

Det sk Klimatrådet och det sk Finanspolitiska råder framstår som två socialdemokratiska legosoldats-organisationer för S-partiets politik. Under sosseregeringar ligger man lågt och framför bara mild kritik. Men under den nuvarande ministären blir den förda politiken närmast helt fel. Båda organisationer leds av trogna sossar. Så det är his/her masters voice vi tvingas höra. År efter år.

I veckan var finansiella vänsterrådets ordförande Lars Heikensten till och med ute och drev klimatpolitik! Regeringens politik sågades förstås. I såväl regeringsställning som opposition fungerar dessa sk råd till sossarnas fördel. Och en tandlös opposition duckar och ser fånig ut.

Jag menar att de måste slopas. Staten ska inte stötta organisationer med politiska funktioner. För detta finns regering och riskdag. Kritiska synpunkter förväntas enskilda samt medierna framföra. Tyvärr är svenska medier överlastade med vänstersympatisörer. Så det räcker med det sosse-tugg som demokratin ändå serverar. Särskilt stöd till officiella kritiker blir inte en garanti för kloka synpunkter. Däremot en öppning för ytterligare vänsterorganisationer att framföra åsikter som är förankrade vänsterns korporativa ideal.

I sovjetsamhället fanns en uppsjö med riggade organisationer som hade till uppgift att stödja politbyråns strategi. Även under Hitler och Mussolini riggades samhällets organisation och rader av spjutspetsogainsationer med utvalda aktörer användes som megafoner för diktaturens ledare. De sades representera olika grupper av folket och gjorde offentliga val betydelselösa. Medborgarna förlorade sin maktställning och förvandlades till en skock rädda ja-sägare. Alla vet hur resultaten blev.

Sverige ska vara en demokrati. Där ska staten inte vänslas med särskilda grupper av utvalda och ge dem plats på mediala plattformar. Men i vårt land har sossarna inte kunnat hålla fingrarna från syltburken. Partiets olika satelliter har getts stöd i lagstiftning och pengar från det offentliga i olika former. Dessutom tillåts staten annonsera i dagspressen och genom skattebetalarnas pengar stödja initiativ som den politiska eliten gillar. För att inte tala om alla miljarder som skänks till SR/SVT för att hålla det mediala samtalet politiskt korrekt.

I dåligt ekonomiska tider finns särskild anledning till att spara på statliga pengar till farliga politiska initiativ. Men i vårt land byggs genom offentligt stöd ett skuggsamhälle där särskilt utvalda personer avlönas för att driva en smygpolitik, som i själva verket fungerar som en basun för vänstern. Medborgarna förvillas tro att de handplockade apostlarna är neutrala. I själva verket är de legosoldater för vänsters dogmer. De upprepar husbondens krav.

Snart är Sverige politiskt infekterat från topp till tå på detta raffinerade vis. Det har skett via en medveten strategi. Enligt min mening ger detta inte en bild av en nation under frihet och öppenhet.

Torsten Sandström

Ett tillfälligt och mycket trevligt möte i en kassakö på ICA Lidingö är startpunkten för denna blogg. Vårt samtal hamnade raskt i ord mot Ryssland. Min kamrat i kön kom från en estnisk familj som flytt till Sverige 1944 efter att ha betalt en stor summa i guld för att resa ut. Mannens släkt hade alltså en högre position i dåtidens Sovjet.

Han berättade att det funnits ett ministerium – eller kanske ämbetsverk – i Sovjet med fem hundra anställda som enbart sysslade med ”Försvunna tåg”. Uppgiften var att jaga fatt på tåg och järnvägsvagnar som inte fanns i verkligheten utan bara i myndighetens eget register! Det kan förefalla märkligt. Men orsaken var egentligen inte så svår att förstå. För det första innehöll registret en förteckning av tåg och vagnar som baserats på vad planen utvisade för viss dag. Men då denna utrustning inte levererat uppkom förstås ett underskott! Och orsaken till denna brist i förhållande till planen var så att säga en statshemlighet.

En annan hemlighet var att människor på avlägsna platser i detta stora sovjetrike helt enkelt stal utrustning från rälsen. Folket var med andra ord fattigt och desperat. Järnvägsbytet kunde exv styckas och avyttras eller användas för framtida behov av transporter som man gärna ville bestämma över för att få nyttiga saker snabbt gjorda.

Därför går min tanke förstås till EU detta valår. Denna betongklump av politik, planer och byråkrati! I och för sig inser jag att ett modernt samhälle behöver en viss grad av planering. Men den måste hållas begränsad och regional (nationell) ty risken för socialistisk storskalig planering är uppenbar.

Men sedan EU ersatt en tidigare europeisk handelssamverkan har en ständig federalism utvecklats med jättelika planer från Bryssel. Nu ska Sveriges skogar läggas under regler från EU så att skogsägarnas egna beslut om avverkning kan stoppas. Klimatet – dvs skeenden i natur och atmosfär – ska också bestämmas centralt. Likaså ska Sveriges älvar och andra vattendrag som skapar elkraft styras av skogsmullar från Bryssel som vet bäst (tror dom) om biologisk mångfald samt att denna måste styras centralt. Vi ser alltså planeringsivern växa fram.

Värst är att Europas företag och enskilda individer redan ligger under EU:s regelhysteri. Fria beslut hindras genom ofanliga lagsamlingar från Bryssel med texter som är närmast oläsbara för andra än byråkraterna som själva skrivit paragraferna. Europas affärsliv har därför fått en solklar negativ ekonomisk tendens jämfört med USA och Kina. Men från Bryssel hörs – liksom i dåtidens Sovjet – enbart rop på mer och mer regler och kontroll. Medan korruptionen är svår bland de sk europaparlamentarikerna så står EU:s egen mutpolis tämligen handfallen. Och snart ska nya odemokratiska stater in i EU!

Det vi ser är en skrämmande utveckling som alltså följer en idiotisk politisk plan. Därför måste förnuftiga människor rösta i kommande EU-val så att samarbetet återvänder till en europeisk organisation för handel. Till denna ska Storbritannien inbjudas. Och Ungern, Slovakien, Malta – och dessutom flera andra nationer i pipelinen – måste hållas utanför. Mitt tips är att rösta på Medborgerlig Samling. En stabilt demokratisk organisation som just vill det jag efterfrågar rörande EU.

Det är hög tid att förändra EU. Tänk på ministeriet för förvunna tåg i Sovjet!

Torsten Sandström

Euruptionerna inför Mellofestivalen börjar skaka Malmö. Otäcka scener riskerar att utspelas. Jippot har oklokt nog placerats i en av Sveriges mest muslimtäta kommuner. En S-riksdagsman med kontakter till Hamas kommer från Malmö. Och kommunstyrelsens S-märkta ordförande heter förstås Katrin Stjernfeldt Jameh och är kraftigt engagerad för muslimernas sak. Jag skriver detta bara som en inledning till en text som ska handla om muslimsk extremism. Malmö kan komma att skämma ut Sverige i världen…

Västvärlden har glömt Hamas gisslantagande och terrordåd i Israel. Rättare sagt vill man inte förstå att Hamas – i nutid – har inlett detta krig. Ett dåd av muslimska vettvillingar och inkrökta troende.

När Israel därefter försvarar sig för att – en gång för alla – utrota dessa terrorister så väljer vänsterungdomar i väst att sätta på sig palestinaschalar och gå till anfall mot institutioner och människor som försvarar Israels rätt tillgripa våld mot sin motståndare i kriget. Att Hamas valt en strategi att gömma sig på sjukhus, hos civilpersoner samt i tunnlar under Gaza försvårar Israels krigsinsats och – inte minst – utsätts vanliga palestinier för ett dödligt hot. Tyvärr stödjer många palestinier i Gaza Hamas. Detta innebär en möjlig dödsdom för deras familjer och barn. Detta följer av krigets lagar. Israel har rätt att bekämpa den fiende som inlett kriget och som nu försöker smita undan. Hamas ska inte tillåtas använda civila som sköldar.

De protester som nu ökar i väst är en följd av vänsterns propaganda och oförmåga att förstå gällande folkrätt. Den som attackeras av terrorister har rätt att försvara sig. Terroristerna kan inte skylla på att deras familjer och barn utsätt för krigiska aktioner. Ungdomar i väst förleds av nationella medier som inte heller klarar av folkrättens principer: den terrorist som anfaller måste räkna med dödliga motaktioner. DN är var dag full med reportage som vinklas mot Israel. Familjen Bonniers tycks har förlorat sitt grepp över DN. Där härskar vänsterns legosoldater med pennan i hand.

Mediernas fokus på oskyldiga barn som dödas är således bara ihåliga argument till stöd för terrorism. Det klanvåld vi ser i Sverige rör sig också delvis om muslimska förvillelser, dvs att den som handlar för Islam – och offrar sitt liv – alltid har rätt och blir ett helgon i himlen tillsammans med Gud. Jihadsoldaten tillåts i himlen – enigt en kvinnoförtryckande religion – älska många vackra kvinnor i sitt nästa liv.

Det är för mig nästan ofattbart att propaganda kan gripa moderna människor så att de inte förstår att de främjar Hamas terrorister. Förvisso är Israels historia och regering inte alls fläckfri. Men Israels soldater dödar inte för att bli helgonförklarade av fanatiska muslimer. De försöker följa krigets lagar. Man försvarar sin demokratiska stat – Israel! Och sina familjer som angripits av Hamas terrorister.

Torsten Sandström

Svenska gammelmedier är just nu i färd mett att skria om Trollfabriker. Orsaken är att SD agerat anonymt över internet, anonyma konton, vilket förstås är mycket svagt av ett parti som vill vara demokratiskt. Man borde inse risken med att – som nu skett – bli avslöjad och uthängd. Det är rätt åt SD anser jag. Enligt min mening ska journalism och partiarbete bedrivas med blanka vapen.

När detta är sagt måste jag ta itu med något allvarligare i samma genre. Termen ”trollfabrik” är barnsligt löjlig och har främst använts för rysk och kinesisk manipulation mot västvärldens samhällen. Alltså fientlig åsiktsbildning eller propaganda via metoder där dolda identiteter används. Närmast krigiska aktioner (hybridkrig).

Att dolda identiteter även används av journalister utomlands och i Sverige för avslöjande reportage är väl bekant. Då svenska medier menar att det politiska syftet är gott så blir dessa journalister knappast kallade troll och deras redaktioner inte heller fabriker. Flera svenska medier har studerat SD via dolda metoder – bland annat via falska identiteter – utan att ordet troll tagits på några läppar då redaktionerna därefter hylla sina mediala ”hjältar”. Här ser vi vilka troll som platsar och inte gör det inom åsiktskorridoren.

Dolda identitter tycks vara kärnan i det mediala problem jag nu diskuterar. I så fall finns det ett extremt allvarligt samhällsproblem som definitivt påminner om de troll som medierna ondgör sig över. Det är hur journalister – i och för sig namngivna – på svenska tidningar, radio och teve diskuterar viktiga samhällsfrågor utan att klargöra sina egna allmänpolitiska positioner (normalt till vänster). Även här rör det sig om åsiktspåverkan där avsändarens namn som sagt är klart men hans/hennes allmänpolitiska identitet har dolts. Detta sker varje dag och timme i stora svenska medieföretag. I mina bloggar har jag ägnat mycken tid åt hundratals skräckexempel. Denna propaganda är utbredd och farlig för svenska folket.

Men dessa propagandister kallas aldrig troll. Det skulle förstås kasta en skugga över de mediala fabriker som betalar för vänstervridningen. Här agerar rader av stora medieföretag i Stockholm och Malmö. Om det fåniga begreppet troll verkligen ska accepteras så är det här i alla fall fråga om monsterfabriker.

Torsten Sandström

Enligt statistik från EU beslutades 2023 att 429 790 irreguljära migranter från länder utanför unionen måste lämna EU. Men bara en fjärdedel, 109 085, återvände faktiskt. Tre fjärdedelar levde med andra ord kvar inom unionen, med stora variationer mellan olika medlemsnationer.

Asylrätten har blivit en form av roulettspel med få vinnare och många förlorare. Många illegala invandrare lever alltså kvar illegalt eller försöker flytta till ett annat land inom Europa. Häromdagen rapporterade medierna – i syftande ordalag – om en irakisk familj som för tredje gången försökt ta sig över engelska kanalen – en dotter drunknade. En asylrätt utan motsvarande möjlighet till utvisning är lika med moment 22.

Idag har tillströmningen till Sverige som bekant minskat, men ännu har vårt land en avsevärd krets illegala invandrare kvar. Inför riksdagen säger minister Maria Malmer Stenergard att bedömare räknar med att över 100 000 personer vistas i Sverige illegalt. Det utanförskap och inte minst den kriminella potential som finns inom denna stora grupp är något allvarligt. Det är ju detta som kriminaldebatten handlar om, men få vågar berätta om.

Inom EU vistas sammanlagt omkring 25 miljoner människor från nationer utanför unionen, dvs drygt 5 % av EU:s befolkning. Inget tyder på att invandringen kommer att minska. Tvärtom innebär unionens oförmåga att repatriera illegala invandrare ytterligare en lockelse för farlig flykt över Medelhavet. Och om det för länderna i norra och mellersta Europa räcker med att betala några tusenlappar till EU för att slippa invandring uppstår ett svårt problem i söder. EU klarar inte av sin uppgift att värna Europas folks materiella intressen!

De internationella flykting- och asylkonventioner som tecknats efter andra världskriget har således blivit helt otidsenliga genom nya drivkrafter och kommunikationsmedel för invandring. Problematiken löses inte genom EU-politikernas skryt om en asylpakt. Europa måste vända helt om och enbart tillåta kvotinvandring efter prövning på plats utanför unionen. Offentliga bidrag till illegala invandrare ska givetvis inte betalas och anställningsavtal ses som olagliga och drabbas av påföljd. Sluta med att i debatten använda invandrarnas barn som gisslan för asylrätt!

Det låter kanske grymt. Men för Europa är det något av en kultur- och ödesfråga. En växande invandring av oskolade och ivriga muslimer bådar inte gott. Vi ser redan i dagens Sverige hur klanernas kulturer – som vänstern, andra politiker och medierna envisas att beteckna som ”heders” – håller på att förstöra sammanhållningen i vårt land via våld, kriminalitet, skolbråk osv.

Det vi ser är ett självförvållat svenskt och europeiskt problem. Förnuftiga politiker hade kunnat förändra utvecklingen. I stället har såväl vänstern som moderater talat om öppna dörrar och öppna hjärtan. De har inte klarat av sin uppgift och alltså med dunder och brak brustit i ansvar.

Torsten Sandström

DN har utan tvekan gjort ett planerat val i kampen för sin vänstervridning av Sverige. Det är skrattretande med tanke på att tidningen beskriver sig som liberal. Men i själva verket är det något allvarligt att en till upplagan stor dagstidning ständigt driver åsiktspolitik. Meningen med en fri press är att låta olika åsikter konkurrera. Därefter kan ett väl underbyggt ställningstagande för en inriktning presenteras. Men ständigt måste öppenhet råda.

Det är alltså inte DN:s modell – för övrigt agerar flera medier som DN. I DN bankar journalisterna igenom sina åsikter. Problemet är att man tror att man redovisar den enda sanningen. Och då kan förtigande – eller till och med skandaliserande – av motståndarnas åsikter legitimeras, menar man.

Vad sägs om följande rubrik av DN:s kulturchef Björn Wiman den 5/5?

Hetsjakten på kvinnliga klimataktivister är högerns nya vapen

Wiman tar direkt ställning för en position i klimatdiskussionen, dvs den som FN fattat politiska beslut om och driver propaganda för. I detta perspektiv blir avvikande åsikter fel och de som framför åsikterna anses bedriva ”hetsjakt”. Ordet hets måste tolkas som hån, hugg och slag visavi motståndaren. Jag – som noga följer media och särskilt klimatdiskussionen – har inte sett eller hört ett enda skandaliserande anfall. Visst har Greta T fått på pälsen för sina många illegala aktioner på sistone, även genom ord från mig, men det har varit fråga om att påtala odemokratiska – och dåligt underbyggda – handlingar från hennes och kamraternas sida.

Wiman tillhör kretsen troende klimataktivister. Han använder DN som verktyg för sina skräckrapporter. Han är inte liberal, ty i DN ges aldrig seriösa klimatdebattörer utrymme. Landets främsta och mest erfarna klimatprofessor (och nota bene naturvetare!), Lennart Bengtsson (författare till boken ”Vad händer med klimatet?) har mig veterligen inte ens nämnts i tidningen. Bengtsson godtar principen om att CO2 i atmosfären lägger ett värmande täcke över jorden. Men han erkänner inte skräckens scenario. Det finns nämligen andra källor till värmen och dessutom är omfattningen och timingen av människans CO2-utsläpp oklara. Till bilden hör även att en omställning stegvis och tämligen raskt är på väg.

Bengtssons ståndpunkt kan inte viftas bort som Wiman och svenska medier samt politiker gör (genom sin tystnad). Hans ståndpunkt är inte en högerinställning. Hans ord rör naturvetenskapliga fakta. Wiman och DN lägger dock ett eget lock över klimatdebatten för att få den att koka. När jag nu pekar på detta så sällar jag mig förstås – i Wimans ögon – till högerns vapendragare.

Klimatskräckens scenario visar att den politiska diskussionen är skandalöst förvriden. Den påminner om beteendet hos en skock nyfrälsta troendes framfart. Människor som begår lagbrott hyllas för den ”goda saken” de driver. Vi som kritiserar och manar till öppenhet och lugn kallas mörkrets män. Om något är farligt av dessa två läger så är det Wimans och klimatskräckens apostlar.

De är enögda och maktfullkomliga – en historiskt sett farlig kombination. De driver ett perspektiv som framför allt hyllas av den svenska vänstern. Tyvärr brukar en troende inte ändra åsikt förrän man ställt till med allvarliga problem. Och skadorna för det svenska samhället ökar.

Torsten Sandström

Medierna är med all rätt upptagna med rapporter av en handfull övertramp som Anna Kinberg Batra på kort tid gjort sig skyldig till vid sin ämbetsutövning på Länsstyrelsen i Stockholm. Hon gör uppenbarligen som hon vill på en hög post inom staten, trots att lagstiftningen innehåller andra och tydliga regler om hur offentliga organisationer ska drivas. Det är troligt att hennes studier vid Handelshögskolan förblindat henne. För henne gäller frihet från lagen. Hon har därför struntat i tunga offentliga regler som hon borde känna till som fd partiledare och ledamot av Sveriges lagstiftande församling.

Vidare tillkännagavs häromdagen att Liberalernas partisekreterare och riksdagsledamot Gulan Avci hade fått ett statligt jobb av regeringen som ”nationell samordnare mot utanförskap”. Alltså ännu en sinekur inom den politiska eliten. Jag har förgäves försökt finna vilken utbildning eller erfarenhet Avci har för detta jobb, men har inte funnit något annat än att hon är uppvuxen i Skärholmen med bakgrund som liberal invandrare. I nutida svensk politik är förstås detta en stark grund för avancemang. Men det gäller förstås bara om nytta uppstår för den grupp av politiker som hon – och Anna Kinberg Batra – tillhör.

Inom den politiska klassen har glassiga och föga arbetskrävande reträttjobb som bekant blivit en självklarhet. För de politiska beslutsfattarna gäller det uppenbarligen ofta att konstruera svepskäl till att en kamrat ges ett välbetalt jobb. Avci kan knappast heller misslyckas med att styra upp det svenska utanförskapet. Vem kan ändra den sociala misär som drabbat en mängd personer inom den miljon som anlänt under de senaste drygt tio åren? Utanförskapet är betongfast – alltså nästan orubbligt – efter ett par decennier av politiska misslyckanden med invandringspolitiken. För ett sådant jobb som samordnare kan faktiskt varenda svensk som slumpvis väljs ut uppfylla förutsättningarna för anställning. Och på så vis ges en lön på c:a 90.000 i månaden. Om några positiva resultat blir följden från Avcis sida blir det en stor sensation.

Enligt min mening är det ingen slump att jag i denna text nämner två kvinnor. Även inom den politiska klassen drivs nämligen en rörelse för jämställdhet. Så en inkvotering leder normalt till att personer utan kvalifikationer men med rätt kön utses. Tyvärr kan man nog se detta som en vanlig konsekvens av senare årtiondens rättsliga strävanden efter inkvotering i olika sammanhang. Jag menar givetvis inte att kvinnor är dummare än män. Inom skola universitet är deras prestationer i topp, jämfört med männens.

Men kvinnors val av arbetsinriktning är som bekant annorlunda genomsnittligt sett. Intresset för ledande tjänster har i allmänhet varit mindre. Antalet kvinnliga chefer är i genomsnitt 37% (2022) – dock lägre inom privat sektor och lägst på toppen (ledningsgrupper och VD). Däremot dominerar kvinnliga chefer inom vård, skola och omsorg. Så om en kvotering på politiska meriter sker leder det – oavsett kön – inte sällan till de resultat jag skriver om i denna text, dvs att styrkta meriter saknas för jobbet ifråga. Det är därför inte heller förvånande att den politiska klassen struntar i traditionella befordringsgrunder i stil med ”förtjänst och skicklighet” som Kinberg Batra uppenbarligen gjort.

Inom den politiska klassen gäller alltså egna regler för avancemang och framgång. De formas av partiernas kanslier. Och syftet är att trygga försörjningen av den politiska kader som partiet har. Ytterst rör det maktutövning. Även närstående personer omfattas av klassens spelregler. Med risk för att bli stämplad som kvinnohatare – något jag bestämt förnekar – vill jag bara peka på Anna Corazza Bildt, som avses få plats för Avcis parti i EU:s låtsasparlament (efter att ha sparkats från M). Detta parlament är för övrigt en vanlig P-plats för den politiska klassens B-lag.

I min text dominerar som framgått hittills kvinnor inom den politiska klassen. Men de utgör bara toppen på ett isberg som domineras av män inom det politiska yrkeslivet. I och med att kvinnor sticker ut får de en mer prekär medial position. Manliga politikers bristande kvalifikationer och driv efter ledande befattningar är närmast rutin – något som inte förvåna – och hamnar alltså ofta i medieskuggan. Märk även att åtskilliga män lämnar politiken för affärer. Det är viktigt att komma ihåg att grundlagsregler inte åsidosätts om privata företag kvoterar in manliga politiker.

Därför kan man undra över vilka kvalifikationer egentligen Göran Person, Björn Rosengren, Karl Bildt och Anders Borg har för ekonomiskt viktiga beslut inom näringslivet? Det är en bra fråga, som man brukar säga. Ofta fungerar de som dörröppnare för ett privat företag som ska träffa feta avtal med det offentliga. Politikernas kontaktnät är guld värt. Några av de män som nämnts måste – ifall de granskats närmare – ses som tämligen misslyckade affärsmän. Mediernas tystnad är här besvärande, exv rörande Anders Borgs styrelseuppdrag i Viaplay Group, ett bolag som nyss närapå gått helt överstyr och där ledningen i vart fall allvarligt skadat aktieägarna. Märk att Borg i dagarna föreslås ta över Göran Persson jobb som ordförande i statliga LKAB! Göran Persson fick 795 000 kronor i arvode för jobbet 2022. Ryggdunkning och vänskapsgåvor tillhör yrkespolitikernas vanligaste ritualer.

Därför tror jag att många håller med mig om att den politiska klassens framfart är ett viktigt samhällsproblem. Att Sveriges statsvetare är tysta säger en del om hur forskningsbidrag utdelas. Åtskilliga politiker – som nått en högre politisk nivå – ges offentliga reträttsysslor som de inte skulle ha fått om konkurrens gällt och Regeringsformens regler om ”förtjänst och skicklighet” hade tillämpats. Den vänskapskorruption vi ser utgör rättssamhällets skuggsida.

Därför är uppmärksamheten kring Kinberg Batras klantiga beslut bra. För den politiska klassen blir det ytterst pinsamt. Därför talar trots allt mycket för att ett exempel kommer att statueras efter JO:s kritik av Kinberg Batra. I väntan på JO:s utredning blåser det politisk motvind mot M-partiet. Därför faller hon sannolikt på sina egna regelvrängande beslut.

Torsten Sandström

Ett upprop underskrivet av ”50 forskare” vid Lunds universitet avser uppenbarligen att skapa respekt hos allmänheten. Men vid universitet där har nu en sådan apell lanserats av ett spektrum lärare med eller utan doktorsgrad. Det är inget mindre än en protest mot statsminister Kristersson och hans kritik av att studenter vid en studentafton i Lund avbrutit honom och bland annat ropat att den svenska regeringen är medskyldig till folkmord och för att stödja Israels krig i Gaza. I uppropet påstås att statsministern tagit ”steg mot fascism”.

I SR P1 Morgon försvarade idag den ende undertecknaren av uppropet med titeln professor uppropet. Hon heter Anna Lundberg och är professor i rättssociologi (märk väl ett ämne inom samhällsvetenskaplig – och inte juridisk – fakultet). Hon uppger att ”mänskliga rättigheter” är hennes profilområde.

Med detta sagt kan jag direkt konstatera att hon inte förstått vad mänskliga rättigheter innebär juridiskt. Enligt folkrätten ska yttrandefrihet respekteras – en offentlig talare i en demokratisk stat ska inte avbrytas. Vidare har Israel enligt folkrätten utsatts för grov och dödlig terror från Hamas samt därefter inlett ett dödligt försvarskrig. Kriget riktas mot Hamas – som tyvärr ännu inte lagt ned sina vapen. Och kriget har också stöd i folkrätten, även om omfattningen i tid, rum och dödlighet förstås kan diskuteras.

Att tala om att Sverige är på väg mot fascism är något oerhört. Det tyder på att människorna bakom uppropet inte vet vad fascism innebär. Kristerssons regering står på demokratins grund och är vald av representanter för svenska folket. Den klick demonstranter som avbröt statsministern agerar däremot klart i strid mot demokratins och folkrätten principer. Och nu försvaras de av Lundberg, som uppenbarligen inte vill kännas vid folkrättens reglering. Hon tycks mena att kriget mot Hamas ger personer rätt att avbryta och klandra statsministern.

Hon må personligen tycka vad hon vill. Men i egenskap av professor vid Lunds universitet måste en hög grad objektivitet visas då Lundberg agerar publikt i ett upprop eller på SR. Argumenten måste byggas under med sakliga skäl, i detta fall hur Kristersson och hans regering agerat under Israels krig mot Hamas samt vad folkrätten säger om yttrandefrihet och försvarskrig. Vad gäller saklighet har Lundberg inte ett enda rimligt skäl av icke-subjektivt slag. Att många barn dör i Gaza kan eventuellt jämföras med USA atombomber mot Japan för att få slut på ett blodigt anfallskrig. Oerhörda lidanden förbjuds inte i sig genom folkrätten. Det är avsikten som räknas samt om den är befogad.

Lundbergs agerande befäster min återkommande kritik av hur mänskliga rättigheter missbrukas i svensk debatt. Vad som helst som en person tycker illa om påstås stå i strid mot folkrätten. Dess juridiska källor blir alltså irrelevanta då en saklig tolkning av dem inte sker. Ett sådant övertramp borde en professor rättssociologi undvika. Får övrigt: hur ska den som inte ens rimligt klarar av rättens innehåll kunna förklara dess samhälleliga funktioner?

Torsten Sandström

Häromveckan (2024-04-09) avkunnade Europadomstolen för mänskliga rättigheter (MR) en oenig dom som kan få stor betydelse.  Domen gäller talan av en krets schweiziska kvinnor i 70-årsåldern som hävdar att deras ålder och kön gör dem särskilt utsatta för farliga värmeböljor i Schweiz! Damernas organisation – KlimaSeniorinnen – åberopar mot schweiziska staten ett flertal artiklar i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR).  Varje ansluten stat är skyldig att följa EKMR, alltså även Sverige.

I sin dom slår domstolens majoritet fast att EKMR kan tillämpas på klimatförändringar, trots att de senare som alla vet rör naturliga fenomen såväl i rymden, atmosfären, luften, haven och på jordens kontinenter. Att även mänskliga aktiviteter kan bidra till klimatets uppvärmning är dock ett faktum, även om graden av medverkan är mycket svår att bestämma i omfattning och tid.  

För att läsaren själv ska kunna bedöma domstolens avgörande vill jag först citera de artiklar i EKMR som tvisten främst rör.

Artikel 6 – Rätt till en rättvis rättegång

   1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från förhandlingen eller en del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse.

Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv

   1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

   2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 32 – Domstolens behörighet

   1. Domstolen är behörig i alla frågor som rör tolkningen och tillämpningen av konventionen och protokollen till denna vilka hänskjuts till den enligt artiklarna 33, 34, 46 och 47.

   2. Om en tvist uppkommer rörande domstolens behörighet, skall domstolen avgöra frågan.

I ett rättssamhälle ska naturligt nog den som läser en lagtext tämligen enkelt kunna bedöma betydelsen av sina egna handlingar, dvs om de är rätt eller fel i relation till lagen. Det är åtminstone ett ideal som måste eftersträvas. Även i stater som är anslutna till EKMR måste politikerna kunna bedöma konventionens ord, dvs om klimatfrågor verkligen rör familj och privatliv. Jag tror många delar min åsikt att avgörandet måste ses som en stor överraskning jämfört med art 8 i EKMR.  De regler som citerats ovan måste anses som gummiartade. Om reglerna tolkas utvidgande kan EKMR i princip tillämpas på allt mänskligt och även icke-mänskligt. Därför är art 32 särskilt viktig. 

I en mångordig och svepande skriven dom blandar domstolen en handfull tänjbara rättsliga principer i EKMR med rader av internationella kontrakt (exv Parisavtalet) och andra dokument (från exv FN och EU) med ytterst diffusa rättsverkningar. Många av texterna måste rättsligt uppfattas som rekommendationer, vilkas räckvidd nationerna tillåts själv hantera. Ett antal artiklar i EKMR kokas på så vis av domstolen samman med ett icke-juridiskt material av synnerligen diffus rättslig karaktär. Och brygden resulterar i att schweiziska staten – som är bunden av EKMR – måste respektera domarnas politiska argument om klimatets fysiska status.

Låt mig hastigt se på domens kärna. Domstolen menar – angående art 8 – att det i Schweiz´ lagstiftning saknas en CO2-budget. Staten Schweiz har därför enligt domstolen misslyckats med att i god tid agera via lämpliga medel för att implementera ett legalt och administrativt ramverk avseende klimatet.  Såvitt jag förstår är detta domens främsta princip. Klimatet anses som en materiell fråga enligt EKMR. En stats beslut som rör klimatet anses av domstolen tillhöra människors ”privat- och familjeliv”.

I nästa steg prövar domstolen en formell fråga. Nämligen om den rättsliga proceduren i republiken Schweiz ger kvinnoorganisationer där möjlighet att få en saklig prövning av sina krav hos nationella domstolar eller myndigheter, art 6.1 EKMR. Beträffande denna regel menar domstolen att Schweiz brustit vad gäller skapandet av en domstolsprocess som kan ha behövts för att reglera ”climate change”. Och en sådan procedur ska enligt domstolen ge såväl enskilda som civilrättsliga organisationer rätt att föra talan. Märk att den aktuella kvinnoföreningen KlimaSeniorinnen – enligt domstolen – förefaller ha haft problem med att få sin sak prövad av rättsliga instanser i sitt hemland.

Lägg även märke till att domen inte är enhällig. Den stöds av 15 domare. En brittisk domare, Tim Eicke, vill inte godta majoritetens långtgående krav med stöd av särskilt art 8, dvs den materiella frågan om ”privat- och familjeliv”. Han menar att domstolen överskridit sin behörighet enligt art 32 EKMR att tolka europakonventionen och dess protokoll. ”…In my view, the majority clearly ´tried to run before it could walk´ and, thereby, went beyond what was legitimate for this Court…”

Jag instämmer i minoritetsdomarens slutsats. Varje nation under EKMR ska, såvitt jag förstår, själv forma vedertagna och trygga demokratiska materiella former för människors samliv och juridiska anspråk. Tanken bakom EKMR måste enligt min uppfattning vara att lagstiftarna i en demokrati ska ges handlingsfrihet och svängrum så länge inte tydliga övertramp eller övergrepp sker, som vederbörande stat på förhand klart bort kunna inse.  Demokratiskt sinande politiker ska således fritt kunna välja klimatverktyg som är ekonomiskt och politiskt förnuftiga utan att en MR-domstol lägger hinder i vägen. Som nämnts är frågan om ens art 8 är avsedd för att reglera klimatfrågor, som rör jorden, haven och miljön i ett komplext samspel med människan som biaktör. Värme, kyla, nederbörd eller vind är fenomen som ligger långt från ordalydelsen i art 8. Orden här måste enbart anses ta sikte på frihetsbegränsningar för individen som har sin grund i demokratiska övergrepp. Fossila och biologiska bränslen som alla avger CO2 har historiskt sett visat sig nödvändiga för människans överlevnad och har bidragit till ett storartat välstånd på vår planet jämfört med tidigare epoker. Att förklara växthusgaser som ett hot mot konventionen kräver därför helt enkelt uttryckligt stöd i EKMR!

Alltså menar jag att naturvetenskapliga processer av mindre känd natur avseende CO2 inte bör läggas till grund för slutsatser via tänjbara regler i EKMR i stil med art 8. Klimat och natur rör i grunden inte sociala aspekter av ”privat- och familjeliv”, utan – som sagt – effekter av en fysisk miljö som i huvudsak styrs av naturvetenskapligt betingade processer och bara delvis av människor. För att en stat ska tvingas vidta åtgärder krävs därför exakta bevis – om uppvärmningens orsaker, omfattning och tempo – med bäring på människans roll för klimatet. 

Frågan har förstås även en politisk dimension. För varje stat gäller det att välja verktyg som är lämpliga såväl rättsligt som ekonomiskt. Det är inte en domstols uppgift att välja färdväg. Därför är inte EKMR ett lämpligt instrument för denna förändring. Europadomstolen MR visar faktiskt i sina skäl att man inser detta. Men man ger sig tyvärr ändå ut på svag is – man försöker springa innan man kan gå, som den skiljaktige Eicke skriver. 

Därför anser jag att Europadomstolens 15 domare gjort ett uppenbart politiskt övertramp. Domen vilar i grunden på FN:s i huvudsak politiska syn på klimatets uppvärmning. Jag tror många nationella politiker som länge flörtat med FN:s politiska påståenden – om att vetenskaplig konsensus råder – nu känner oro. Den MR-domstol, som i skuggan världskriget inrättats 1950 för helt andra ändamål, har plötsligt tagit sig makt, liksom anden som släppts ur flaskan. Politiska lösningar i frågan om klimatet riskerar nu att pressas fram från Strasbourg. 

Domens betydelse – särskilt om liknande domar följer – kan komma att få omfattande skadeverkningar för Europas rättsstater. Innebörden är nämligen framväxten av en form av politisk dogmatik som via EKMR ska tvinga de konventionsslutande nationerna att följa Europadomstolen MR:s pekpinnar. Enligt min mening finns det således starka rättsstatliga skäl att – liksom den brittiska domaren Tim Eicke – förkasta den dom som majoriteten skrivit under. Som bekant ska land med lag byggas. Det ska inte ske via bakdörren, där en blandning av EKMR, uppvärmning och FN-politik kommer att styra den nationella rätten.

Jag tror, som Tim Eicke även antyder, att domslutet kommer att medföra att Europas stater väljer att via ny reglering klargöra och begränsa Europadomstolens behörighet enligt EKMR. Det är enligt min mening nödvändigt om inte domares klimataktivism ska ta över rättssamhället. 

Jag skulle inte heller bli förvånad om Europas nationer i framtiden ser till att välja skickligare jurister som domare i Europadomstolen, i syfte att eliminera risken för fortsatt politisk rättstillämpning på klimatområdet. Tyvärr väljs idag ofta domare bland jurister som specialiserat sig på MR, en gummiartad dogmatik, i stället för att excellera i rättsstatliga principer samt respekten för en domstols armlängds avstånd till politiken. 

Slutligen är domen en läxa för Europas politiker. Så här går det då man länge och naivt driver en kampanj på klimatskräcken grund. Man sänder flummiga signaler till jurister med en svag respekt för traditionellt korrekt rättskällelära och en läggning för juridisk aktivism.

Torsten Sandström

Publicerad på:

Bulletin.se och anti-pk-bloggen.se

Mörkets extremhöger slår till i Gubbängen. Högerstollar stör och skändar ett politisk möte mellan V och Mp. Även om våldet varit begränsat, jämfört med vad vi är vana i söderorter, så är det fråga om ett uppenbart angrepp på demokratin.

Jämfört med aktuella skeenden avseende blodigt våld och dödande inom- och utomlands är Gubbängen ändå en parantes. Upphetsade av vänsterorganisationen Expo går vänsterns medier och journalister i spinn. Ett exempel är DN:s Åsa Beckman som för tillfället lyfter blicken från sig själv och sin hud via följande rubrik:

I Gubbängen tog de våldet in i vår vardag – de vill att vi ska vara rädda

Att avsikten med attacken i Gubbängen varit att sprida skräck är klart. Men att våldet där hamnat i vår vardag är rena nyset. Att det trätt in i vänsterns vardagsrum i Gubbängen är kanske klart. Partierna V och Mp är närmast sektliknande och ser vad de vill. Däremot har blodigt dödande och spänningar sedan länge terroriserat vanliga människor i Sveriges förorter. Alltså klanvåldet. Det kan inte på samma dag jämföras med attacken mot ett partimöte via rödspray, vrål och slag.

Beckman gör alltså som vänsterns journalister brukar. Man passar på tillfället att vrida blicken från det stora våldet i nutiden, dvs kriminalitet i svenska förorter, Hamas´terror, Israels blodiga försvarskrig, Putins terror i Ukraina osv. Särskilt när det Hamas bär vänstern just nu en tung börda då man demonstrerar för Palestina. Palestinska folket har tyvärr till stor del backat upp Hamas. Man har således sått våld och skördar nu eget blod.

Som vänsterman i min ungdom känner jag till vänsters dogmatik väl. Verkligheten betraktas genom ett öga där bara två motstående problem tillåts styra svaren. Det kallas för dialektik, med ett fint ord. En bipolär syn på livet. Antingen ser man en frihetskämpe eller en förtryckare. Komplexa skeenden såsom i Palestina reduceras och måste förpackas antingen i ett svart eller vitt paket. Dödsfall i Gaza – särskilt av barn – förklaras därför som israeliska brott mot mänskligheten.

På samma vis diskuterar Beckman våldet på ett vänstermöte i Gubbängen jämfört med klanernas storskaliga och blodiga dödande i Sveriges städer.

Torsten Sandström

Ericsonbolagets VD Börje Ekholm säger till Financial times ”att Europa är på väg att bli ett museum, med god mat och vin, fin arkitektur och vackra landskap men där ingen industri är kvar.” Enligt Ekholm är det ständiga EU-regleringar fel. Dvs att EU satsar på byråkrati och inte på att stödja ett frihetligt företagande som Europas näringsliv önskar. Rubriken i en stor affärstidning talar sitt tydliga språk:

Ericsson chief says overregulation ‘driving Europe to irrelevance’

Continent ‘at risk of falling behind’ on digital infrastructure, undermining its competitiveness

Som jag bloggat om tidigare sysslar USA och Kina med att utveckla hög teknik, medan EU begränsar företagens frihet. EU är inte bara på efterkälken. USA:s företag blomstrar. EU:s marknadsandelar bara krymper. EU har kört fast i den heliga hållbarhetens träsk. Detta på grund av unionens politiska fokus på regler och åter regler.

Detta ske samtidigt som ett val till EU:s B-lagsparlament står för dörren. Ett antal politiska B-lagsspelare tävlar om att få välbetalda jobb i ett korrupt sk parlament. I pressen pläderar Mp-parlamentarikern Bah Kuhnke i huvudsak för Frankrikes förslag att reglera textilmarknaden så att lågpriskläder från H&M och Zara får det svårare (och fransk varumärken gynnas). Vi ser alltså hur inflödet av politiska vildhjärnor till EU:s sk parlament innebär en åsiktslösa som skapar problem. Följden blir ständigt vidgad federalism: det är EU som ska reglera och bestämma i stort sett allt (idag omval vi får slänga på majbålet!). Följden blir att svenska företag och det svenska folket skadas av en tsunami av överstatlighet från Bryssel.

Så med krig i Europa – och en konflikt mellan Kina och västvärlden under uppsegling – är vår del av världen illa ute. Medierna fokuserar på de politiska hejdukar som vill till Bryssel fö att rösta fram ännu fler regler. I stället fördela EU-vansinne borde vidgad handel vara målet. Europa behöver inte en lagstiftare om stort och smått. Däremot behövs en handelsorganisation, punkt och slut. Stöd till Ukraina bör Europas stater kunna leverera genom egna överenskommelser inom eller vid sidan om NATO.

EU är på käpprätt fel väg! I valet tänker jag rösta på Medborgerlig samling, som är det enda parti som talar klartext i EU-frågan. Se länken: https://www.med.se/var-politik/eu/

Glad valborg eller sista april (som man säger i Lund)! Däremot är första maj tyvärr den dag som numera symboliserar Europas utveckling till en politisk hydra… Lyssna inte på politiker, utan på kloka affärsmän, innan det är för sent! Annars är ett nytt gäng av maktfullkomliga lagstiftare är på väg att väljas.

Torsten Sandström

Ekbladet symboliserar fasta värden. Rösta på Medborgerlig samling!

Sanna Wolk, ordförande för Universitetslärarförbundet angriper i SvD den svenska regeringen. Det rör sig om rena påhoppet, som luktar vänsterpolitik. Rubriken talar för sig själv:

”Stoppa Tidöpartiernas angrepp på akademin”

Huvudlinjen är att akademin själv ska bestämma utbildningsutbudet och forskningen. Wolk menar att Tidöpartierna detaljstyr. Det är taget ur luften vad gäller forskning som socialdemokraterna länge försök t styra. Däremot har Tidöpartierna reagerat över att slappa universitet och högskolor satsar på snuttkurser för personer som egentligen inte pluggar, utan fördriver tiden.

Wolks syfte är att skandalisera utbildningsminister Mats Perssons krav häromveckan att universiteten måste sluta med kurser om trivialiteter där deltagarna dessutom inte avlägger examen. Han passar även på att slå ett slag för samhällsviktiga utbildningar i teknik, som hamnat i skuggan av kurser om allsköns småttigheter. Kurser som alltoftare lokaliserats till småstäder och inte kräver någon särskild kreativ aktivitet. Många ”deltagare” tentar inte ens för betyg. Inte så sällan betalar staten ut bidrag som ska kallas studiemedel!

Låt mig citera från den längre text som utgör Wolks påhopp:

…Att detaljstyra utbildningar gör inte svenska universitet och högskolor attraktiva för våra ungdomar, det gynnar inte heller svenskt näringsliv att lärosätena blir en fabrik med klonade studenter där eget tänkande, kreativitet och innovationskraft minimerats.

Tidöpartierna pekar också ut vilken forskning som ska bedrivas på våra universitet och högskolor.…

Det är nonsens att Tidöparterna vill detaljstyra högre utbildning. Däremot vill man höja kvaliteten och begränsa populistiska satsningar på kurser om ölkunskap, idrott, konst och liknande. Här kan intresserade själva – om de orkar – köpa och läsa en bok! I stället erbjuds studiemedel och lärosätena spenderar pengar på rena underhållningskurser. Den högre utbildningen ska syssla med forskning och kurser på en avancerad grund. Det är en självklar uppgift för politiken att sätta stopp för slöseri med statsmedel. Försörjning av universitetslärare måste ta sikte på kvalitet – inte på nonsenskunskaper.

Wolk agerar som den legosoldat hon är. Lärare vill att hon ska rädda deras jobb på enstaka kurser om ditt och datt. Och så skriver hon en drapa. En beställd politisk inlaga. Detta är en vanlig metod för fackliga företrädare som vill rädda lågpresterande. Som fackpamp måste man agera populist och förvandla svart till vitt.

Extra ledsen är jag att Wolk som jurist nedlåter sig till sådant simpelt strunt.

Torsten Sandström

Svenska medier försöker, trots stora svårigheter, att dölja den stora vålds- och dödsvågens koppling till massinvandringen. Man talar nästan alltid om ”gängvåld”, en etniskt neutral term. På så vis vill man undvika att peka ut vad som är typiskt för gängen, nämligen att det rör sig om klaner från exv Mellanöstern eller Afrika. Detta är mediernas bidrag till den ”upplysning” som DN säger sig bedriva. Det rör sig i själva verket om motsatsen, nämligen en vilja att dölja verkligheten. Ty den är inte korrekt att avslöja.

Nu ännu en mörkläggningsvariant. Tidningar, radio och teve skriver fortlöpande om en klanledare som man kallar ”Jordgubben”. Han heter Ismail Abdo med för mig okänd härkomst i Österlandet. Han tros ha fått sitt alias ”Jordgubben” på grund av att han varit involverad i ett livsmedelsföretag. Namnet Jordgubben är förstås ett smeknamn i ordets fysiska bemärkelse. Det är en metod för att förminska mannens bakgrund och verksamhet inom sin klan.

Mediehusens dubbelmoral är en av mina käpphästar. Journalister har som alla vet hög profil. Man vill till och med se sig som en statsmakt. Hahaha! Men i själva verket sysslar många inom detta yrke med propaganda. Man vilseleder publiken och döljer på så vis nationen verkliga problem. Detta för att framföra sin politiska åsikt.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan den 26/4 säger Rasmus Törnblom, moderat kommunalråd i samarbete med sossarna i Lund, följande ord om varför han allierat sig med S-partiet och V (i stället för med borgerligheten):

”Mina äldre partikamrater har, med rätta, utkämpat en kamp mot det man på 80-talet

beskrev som en sosse-stat eller DDR-Sverige. Få personer under 40 år har upplevt att de

har levt i sosse-Sverige”.

Orden kommer från munnen på en före detta MUF-ordförande. Han har alltså inte upplevt att han levt i ett sosse-Sverige. Det är en man som nu är hög kommunalpolitiker i akademistaden Lund. Han måste ju vara störd på något vis. Han har inte märkt hur sossarna i decennier genom lagstiftning riggat partiets maktposition?

Som en sömngångare måste Törnblom ha lett landets MUF-are. För att komma till den maktgryta han spanat in i Lund har han alltså gjort upp med S-partiet. Och sedan legitimerar han sin blindhet med orden ovan. Mannen är lika blind som Stefan Löfvén, som inte såg hur kriminaliteten kom över Sverige…

Jag tror inte jag på länge läst något så aningslöst som de ord Törnblom uttalar. Med en sådan partivän är landets moderater illa ute. Man driver sossepolitik Light.

Torsten Sandström

Om två personer under 1800-talet ska pekas ut som skapare av Europas politiska öde så blir det antagligen Klemens von Metternich (1773-1859) och Otto von Bismarck (1815-1898). Den som vill förstå historiens breda och långa linjer gör bäst i att studera deras liv. De båda männen personkontakter och framför allt gärningar pekar ut lärorika mönster.

Mest illustrativ är förmodligen Metternich´s livshistoria. Från en central position i habsburgska riket redan under unga år har han haft närkontakter med såväl Napoleonkrigen under franska revolutionens slutfas samt omvälvningarna kring 1848 års stora europeiska uppror. Det finns knappast någon viktig politisk makthavare under denna period som inte Metternich samtalat med. Om detta kan vi numera läsa mycket i en tjock och välskriven biografi, av en känd tysk historiker Wolfram Siemannn, med titeln ”Metternich – strategist and visionary”, Harward University Press, 2023.

Adelsmannen Metternich hade redan från ungdomen insyn i Habsburgska imperiets högsta skikt via sin grevliga fader, vars diplomatiska huvudroll man kan säga att han övertog och utvidgade. Att resan i huvudsak varit ytterst framgångsrik framgångsrik bekräftas av att sonen erövrat en titel som prins.

Under studieåren med inriktning på statskunskap – bland annat i Strasbourg – kunde han på nära håll studera franska revolutionens spridning till de burgna och folkrika småstaterna längs Rhen. Man kan säga att Metternich förstod de grundläggande orsakerna till utvecklingen. Dvs en fransk monarki som tappat sin styrförmåga samt en ny borgerlig politisk klass´krav på politiskt inflytande. Utan tvekan var de franska antirojalististernas budskap en eld med stor spridningskraft. Demokratin knackade så att säga sakta på dörren och lockade till konstitutionella reformer i staterna längs Rhen. Samtidigt såg Metternich en allvarlig hotbild. Den rörde hans egen familjs jordegendomar inom regionen. Han förskräcktes också över det blodiga våld – militärt och politiskt – som de franska truppernas framfart innebar.

Under studieåren – och resten av livet – var Metternich en hängiven förespråkare för Storbrittaniens oskrivna konstitution, dvs en parlamentarism med bibehållen kunglig representation. Med anledning av Edmund Burkes eldfängda tal i parlamentet 1793 mot Frankrike och Jakobinernas våldsverksamhet utnämnde Metternich honom till Storbrittaniens ”Cato” (efter motståndaren till kejsardömet i antiken Rom). Men Metternich´s konstitutionella dröm tycks inte ha gällt habsburgska kejsardömets ställning.

Redan före Napoleons statskupp i Paris hade den franska armén framgångar. Men till ytterst högt pris på grund av Napoleons fruktansvärda offer av soldater på den revolutionära andans altare. I kriszonen hamnade initialt ett antal furstendömen längs Rhen samt det habsburgska Nederländerna (nuvarande Belgien). Några år senare – som ambassadör i Paris – kom Metternich vid upprepade tillfällen att med kejsaren på nära håll diskutera den franska expansionspolitiken. Han uppskattade Napoleons intellekt, receptivitet och analysförmåga, men avskydde hans diktatoriska offer av franska och utländska medborgare på slagfältet. Under Metternich´s liv kom den kraftigt negativa bilden av den maniskt maktfullkomliga kejsaren att förstärkas.

Metternich utvecklades till en centralfigur i koalitionskrigen mot Napoleon. Vid åtskilliga fältslag fick han andas krutrök och framför allt – som han innerligt beklagar – se miltals med vägar strödda med lemlästade människokroppar och hästkadaver. Den besegrade Napoleons landsförvisades till Elba men återvände med en hoprafsad armé. Men hans ”hundra dagar” resulterade som bekant i Napoleons nederlag vid Waterloo.

Mest känd är Metternich sannolikt för sin skickliga hantering av den sk Wienkongressen 1815. Här skapades ett system för samverkan mellan å ena sidan de segrande allierade (bla Sverige) och Frankrike å den andra. Syftet var att krig skulle undvikas genom att framtida aggression gemensamt skulle bemötas och vid behov slås ned. Inledningsvis fungerade överenskommelsen hjälpligt. Men i Wien hade man inte haft för avsikt att lösa uppenbara europeiska problem med nationella strävanden inom tyska furstendömen, Polen (Preussen, Ryssland och Österrike), Italien (Österrike), Ungern och Balkan (Österrike, Ryssland och Ottomanska riket), Irland (Storbritannien) eller Norge (Sverige). Här flammade snart konflikter upp. Och i många huvudstäder – bla Paris och Wien – utbröt revolter med konstitutionella följdverkningar 1848.

1848 sprack Metternich´s dröm om en maktbalans. Han tvingades av en ny regim i Wien att fly till London. Här mottogs hans väl av gamla politiska vänner och stannade på deras nåder omkring ett år. Han välkomnades dock tillbaka till Wien av den unga kejsaren Frans Josef I (vars första år och äktenskap med Sisi för övrigt kan följas på Netflix första säsong av Kejsarinnan, tidernas kungliga kostymdrama). Sina sista år spenderade en trött Metternich åter i Wien under ivrig skriftväxling.

Här hyllades han som kejsardömets grå eminens. Men han lämnade livet utan att – som det förefaller – ha förmått inse den nödvändiga lösningen för Habsburgs del. Wienkongressen vilade på deltagarstater som alla var konglomerat, dvs bestod av folk av en rad olika nationaliteter, språk, traditioner osv utan reellt inflytande. Dessa oförnuftiga kejserliga system resulterade naturligt nog i ännu fler krig och våldsam död. Men då var Metternich – en man med begränsade perspektiv – sedan länge död. Hursomhelst ger hans biografi viktiga nycklar till Europas problem

Först i samband med slutet på första världskriget 1919 sattes de facto punkt för såväl de kejserliga imperierna i Österrike, Tyskland som Ryssland (genom separat avtal under ryska revolutionen året tidigare). Som bekant hade Norge redan 1905 skakat av sig ett oönskat svenskt herravälde med smak av Wienkongressen.

Torsten Sandström

I Lunds kommun styr en ohelig allians mellan vänstern och moderaterna/KD. Här bedrivs som vanligt sandlådepolitik – oavsett partifärg – något som helt harmonierar med den akademiska småstadens anda. Vad som helst kan orsaka en skandal.

Tidigare har en spårvagnslinje till en forskaranläggning (med pengar från staten och EU) långt ut på på vischan orsakat bråk. Transporterna hade kunna lösas med bussar. Men det var inte fint nog för dåvarande majoriteten. De nya spårvagnarna funkade dessutom dåligt. Jag antar dessutom att de utländska forskarna tog taxi dit direkt från Kastrup i Köpenhamn.

Nu slängs det sand från lådan på folk som försöker försörja sig med torghandel på det stora och klassiska Mårtenstorget, mitt i Lund Det sker genom att kommunledningen vill arrangera SM i boule på torget i sommar. Därför ska torghandlarna förvisas. Politikernas jippo anses uppenbarligen viktigare.

Torghandlarna är förstås arga och besvikna. Flera hotar att lägga ned sin handel i Lund. Man vill att boulespelarna i stället ska portas från torrget.

Vi ser alltså hur lokalpolitiker negligerar näringsidkares intressen. I stället vill man satsa man på jippoartade tidsfördriv för pensionärer med metallklot.

I min ungdom var handeln på torget livlig. Alla möjliga färskvaror såldes. Närodlat till hög kvalitet med bra priser. Sedan dess har stat och kommun gjort livet svårare för torghandlare. Regler om livsmedel har gjort att många färskvaror som kött, fågel och delvis fisk försvunnit. ICA och COOP har tagit över.

Nu ska slutligen SM i boule sätta press på handeln att sluta.

Torsten Sandström

Sydsvenskan meddelade för en tid sedan att Lunds Universitet utsett skådespelaren och regissören Pernilla August till hedersdoktor vid den konstnärliga fakulteten. Detta tillsammans med den internationellt kända konstnären Nairy Baghramian (vem nu detta är?).

Kändiseriet har sedan länge spritt sig till vetenskapens värld. Skådisar, tevejournalister och en S-märkt statsminister (Göran Persson) har utsetts till hedersdoktorer. Utvecklingen harmonierar med mediesamhällets utveckling. Och den politiska elitens makt.

På så vis blir underhållning och kändiseri målet. Och verksamhet med kvalitet för samhället nedgraderas. Det vi ser är hur forskarsamhället begår harakiri. Det är inget Lundaspex jag talar om utan blodigt allvar.

Det är som sagt mediernas samhälle vi ser. Fy sjutton säger jag.

Torsten Sandström

Min kritik av den nya tidens journalister är outtröttlig (nästan). Den 10/4 åstadkommer Elaf Ali i SvD följande rubrik som får mig att studsa:

När övergår hedern i att bli brottslig?

Hur kan något så grötigt och oklart skrivas, även om författaren ändå måste ha tänkt till något. Det nya svenska språket följer den politiska korrekthetens kodning. Och i den dogmatiken är utpekande av handlingar som invandrare ibland gör sig sig skyldiga till tabu. Därför blir språket ofattbart om det inte omkodas till normal svenska. En korrekt rubrik på normal svensk skulle lyda:

När övergår klankulturen i brottslig verksamhet?

Enligt vanligt språkbruk är heder något mycket gott. Det heter exv: Var hederlig! På heder och samvete osv. Orden honorera och honnör är av samma språkliga stam. Men genom import av ordet heder från utländska kulturantropologer – som skriver om åldriga folkstammar – har vänsterns journalister nått sitt mål att undvika tabu. Men språket blir givetvis förvridet. Heder är motsatsen till brott! Ohederlighet är däremot ofta kriminellt. Därför vränger svenska journalister i Elaf Ali ´s stil det svenska språket. Hon är förvisso inte ensam inom sitt märkliga skrå, tyvärr.

Klankultur, klanförtryck och klanbrottslighet är korrekt språkbruk. Ord som talar om vad saken rör. Det gäller ju åldriga seder inom olika klansamhällen, dvs något fullständigt främmande för ett Sverige som sedan länge byggts med lagstiftning.

Detta borde Ali förstå. Men det finns en propagatanke bakom språkbruket som förstås gillas i vänsterkretsar. Och dagens nyhetsmedier är inte främst längre förmedlare av nyheter, utan av politiska åsikter. Att svenska politiker tagit över detta tabu gör inte saken bättre. Svenska folket himlar med ögonen och suckar tungt.

Torsten Sandström

DN:s kulturredaktion lever sitt eget liv i vänsterliberalismens regi. Den 17/2 lanseras en lång intervju med en självutnämnd skådis som heter Karin Dreijer, en person helt lever ut sin egen sexuella fixering på hbtq. Då hon talar om sitt pågående scenprojekt säger hon:

”Det här är kanske sista gången vi får göra

något roligt i Fascistsverige”

Jag undrar om hon och DN:s kulturredaktion lever i samma land som jag? Fascistsverige tycks så självklart att det lyfts upp i en stor rubrik. Tidningen sätt att resonera påminner om Putins. Det man inte gillar sätts en otäck stämpel på, även om man saknar rimligt fog för etiketten: Fascistsverige! Det är alltså i ett sådant Sverige som journliasterna på DN lever? Det är således så man lärt sig att analysera samhället vid nationens journalistseminarier.

Det är så grovt och förvrängt att till och med jag häpnar, som läser mycket strunt varje dag i svenska medier. Hade det rört sig om en intervju med en mentalpatients hade jag kanske inte blivit så förvånad. Men nu är det med en person som påstås tillhöra kulturens sfär. Det intressanta är att rubriken säger något om jargongen inom en kår av journalister. Idealet är socialismens Sverige. Allt annat blir fascismens land.

Detta skrivs i DN som smickrar sig själv med att verka för ”upplysning” Det tidningen sysslar med är exakt motsatsen. Rena propagandan. Dessutom i en unikt förvriden form. Det är tragiskt att se en förr så excellent kvalitetstidning som DN nu kräla omkring i dyngan. Det är förklaringen till att min prenumeration nyligen sagts upp.

Torsten Sandström

Tyvärr kommer på kort tid allt fler allvarliga fakta fram kring landshövdingen Anna Kinberg Batras framfart på Länsstyrelsen i Stockholm, nationens viktigaste.

Allt pekar på att hon agerat systematiskt fel i flera personalfrågor samt även i en fråga om betalning av ovidkommande representation. Hon har under kort tid som chef agerat som om hon företrädde ett eget bolag. En fatal avsaknad av kunskap har visats om hur offentlig förvaltning ska bedrivas. Alltså brister avseende den kompetens som grundlagen kräver för anställning av en myndighetschef. Initialt har hon dessutom med ett smil avvisat kritik. Bilden av en politisk furstinna tonar med andra ord fram.

Moderatregeringen har således begått ett allvarligt misstag genom att utse en avsutten partiledare för M-partiet till landshövding. För statliga jobb krävs mer än Handelshögskola och politiska uppdrag. Det är förtjänst och skicklighet saken gäller avseende Batra själv och dem hon anställt. Regeringens beslut att ge Kinberg Batra jobbet på Länsstyrelsen visar i sig nämligen ha baserats på vänskapskorruption. I en rättstat måste en regering klargöra att så kan statlig förvaltning inte bedrivas.

Märk att den tidigare regeringen tvingats backa från att ge Thomas Bodström samma jobb. Trots att residenset redan renoverats på hans begäran. Reträtten har skett på skäl som sammanhänger med tal om oegentligheter.

Därför måste Kinberg Batra skiljas från tjänsten som landshövding. Det gäller förtroendet för rättsstaten. Och för Kristersson som moderat regeringschef. Även den politiska klassens intressens hotas på sikt av Kinberg Batras framfart, något som ökar möjligheten att hon sparkas…Man kan därför säga att hon agerat otroligt korkat.

Torsten Sandström

Man blir så trött över att bara tänka på DN. Än värre förstås att läsa det som presenteras.

Igår en text av Katrine Kielos-Marçal, med rubriken:

AI skriver poesi medan jag blev kvar med tvätten

Alltså den vanliga mixen av navelskådning, feminism och vänsternaivism. DN lanserar Kielos-Marcal som ekonomireporter. Förvisso har hon studier i statsvetenskap och ekonomi på grundnivå. Det syns knappast. Hennes texter har på senare år från London oftast handlat om att angripa den konservativa regeringen. Ett antal ministärer som förstås haft stora problem, vilka dock bleknar jämfört med Labours socialisters och deras idéer. Om de senares kvalitet är hon förstås tyst. Kielos-Marcals texter har alltså mest varit snömos.

Därför är gårdagens text belysande och egentligen komisk. Udden mot AI är den vanliga vänsterswingen. Vänstern menar att AI medför att jobb förloras. Enligt min mening skulle AI utan tvekan kunna ersätta Kielos- Marcals vänstertexter. Till det bättre. Och på så vis skulle hon kunna koncentrera sig på tvätten, som hon förmodligen också har maskinell hjälp med (åtminstone som jag).

Så vips. Plötsligt har Kielos-Marcal inget att skriva om. Det lilla som hon idag bidrar med till glädje för DN:s läsare försvinner. Tala om teknikens framsteg!

Torsten Sandström

Vid sidan om mediesamhällets dominans är sannolikt identitetspolitiken nutidens svåraste samhällsproblem. Båda har sina rötter i något gott, dvs den demokratiska kapitalismens bas i individens beslut. Med andra ord fria avtal.

Men individens frihet innebär inte nödvändigtvis en satsning på frågor om identitet, såsom feminism, hbtq, kön, ras, minoritet, livsstil osv. På detta område har medierna slugt valt att bygga en fästning som harmonierar med möjligheten att anställa journalister med tveksam kompetens till lägre pris. Dvs personer som kan skriva eller tala om sina egna åsikter och inte behöver analysera svåra samhällsfakta kritiskt. På så vi öppnas samhället för en tsunami av simpelt tyckande i propagandastil. Ord om egot cirklar kring journalisternas navlar.

SvD var tidigare – liksom DN förr – kvalitetsmedier med höga krav på kritisk analys. Nu är det närmast tvärtom. Här bara ett ett exempel i mängden. SvD har under våren envisats med att idyllisera en ung dalmas som hoppat fallskärm från en norsk klippavsats och avlidit. Stora bilder och fåniga kommentarer. Det skrivs bland annat att berget är farligt. Men faran ligger ju i själva hoppet, som alls inte är nödvändigt för människor som vill leva ett rimligt gott liv.

Tidningen odlar familjens sorg och krisreaktion. Om saken över huvud taget bort uppmärksammas så är det väl i negativa avfärdande ord rörande bristen på samhällsbehov rörande detta slag av livsfarliga utmaningar.

Så blir det då tanken om identitet och självförverkligande gått miltals för lång.

Torsten Sandström

På onsdag sker röstning i riksdagen om den nya könstillhörighetslagen. Min paroll är att var och en får välja sex efter sin egen fason. Alltså måste staten visa försiktighet med att skriva regler i frågan. I bloggar har jag därför argumenterat mot lagen. Juridiskt trixande om kön riskerar att leda till problem, särskilt för omyndiga.

Enligt uppgifter är 80 % av svenska folket mot den föreslagna lagen. Men den politiska eliten i riksdagen vill nu visa sig på styva linan. Om och när problem senare uppstår för ungdomar och föräldrar – det är närmast givet att så sker – kommer samma politiker att ducka. Deras teori är rätt menar de. Hur står det till med demokratin egentligen i vårt land.

Demokrati innebär folkvilja. Och som regel bör man lyssna på folket. Att RFSU och andra enögda minoritetsorganisationer skriar är en sak. De tror att makt till omyndiga innebär mer demokrati. RFSU mfl bär ju inget ansvar för praktiska problem. Det tycks inte heller en stor grupp av riksdagens ledamöter göra. En sosseledamot, Yasmine Bladelius, säger ”Jag tänker att hur man är kvinna, är hur man känner sig”. Biologin slängs alltså i skräpkammaren och tillfälliga känslor ska styra. Tala om populism!

Så går det när minoriteter tillåts styra politiken. Vi ska enligt grundlagen leva i ett samhälle som styrs efter majoritetens önskningar. Men i Sverige jobbar medier och politiker stenhårt för små gruppers problem och skapar särregler som med stor sannolikhet kan visa sig problematiska. Fram till myndighetsåldern ska föräldrar bestämma. De kommer nu att hamna i en svårare position då de säger till sitt vilsna bara att ”vänta till du känner dig mer säker på din könsroll”.

Så går det när minoritetspolitik bedrivs i stället för viktiga reformer av politiska surdegar. Vi ser ett mönster av demokratiskt förfall.

Torsten Sandström

Häromdagen meddelades det att det statliga Alma-priset på 5 miljoner kronor utdelats till den läsfrämjande organisationen ILF, Indigenous Literacy Foundation. Motiveringen är att ILF bedrivit ett innovativt arbete med Australiens urfolk, aboriginerna. Priset kan tyckas vara en stor nyhet i Sydney, men den svenska ”godheten” avspeglas närmast inte alls på organisationens hemsida.

Om stipendiet i stället getts med 200.000 skattefria kronor till 25 svenska kulturarbetare hade det antagligen avsatt tydligare spår, åtminstone i Svergies kulturliv. Jag tvekar över om prispengarna kommer att främja Australiens urfolk och läsningen bland dem. Typiskt nog har ett avlägset och diffust mål valts ut av priskommittén. Dessutom en skänk till fattiga. Men vad som sker i bushens Australien är svårt att bedöma från kultureliten i Stockholms horisont. Däremot har några kommittéledamöter där säkert fått trevliga arvoden. Så funkar den politiserade elitkulturen. Mycket skrik, men lite ull, som bonden sa när han klippte grisen.

Alma-priset har inget rimligt syfte att skapa bred och synbar kulturnytta. Det visar tidigare års belöningar. De är enbart gester eller symbolhandlingar. Pris som ska visa hur vidsynta och vänsterliberala kommitténs ledamöter är. Priset är nästan jämförbart med Gudruns Schymans brasa i Visby då hon eldade upp 100.000 kronor. I ett syfte som få komiskt nog inte minns idag. Alltså rena slöseriet. Idén bakom Alma-priset hade således aldrig realiserats utan vetskapen om att Sveriges skattebetalare skulle tvingas stå för notan. Dvs du och jag.

Av detta skäl är givetvis många skeptiska till svenska kultursatsningar. Som vän av kvalificerad litteratur, konst och musik blir jag bedrövad. Etablissemanget förstör kulturens framgångar i samhället genom sina sjuka satsningar. Jag gillar bland annat opera, även om musikformen är elitär. Men irriteras över kulturmaffians eviga skrianden om att ett nytt operahus måste byggas i Stockholm. Man kan inte stjälpa miljarder i sjön bara för att eliten ska få ett skrytbygge att sola sig i. Även om lokalerna vid Gustav Adolfs torg har sina problem så har operakonstens ett skönt och historiskt unikt hus som inte går av för hackor (ett bygge på en plats där för övrigt ett kungamord skett med avtryck i Verdis musik). Så reparera och njut i stället för att slösa så att människor förklarar kulturen menings- eller sanslös, som Alma-priset tyvärr bidrar till.

Det går för övrigt bra att se och lyssna på opera över internet.

Torsten Sandström

Skolskjutningen i Helsingfors är givetvis ännu en tragedi. Oskyldiga skolkamrater dödas av en person som känner sig mobbad eller på annat vis missnöjd med sin skola. I medierna framställs det inträffade som något ofattbart. Såsom en slumpvis snedtändning från en ung mans sida.

Märk min markering av könet på gärningsmannen. Det är nämligen ett av flera spår till dådet, tecken som kan förklara varför det skett. I mina ögon finns alltså en förklaring som är rimligt logisk och möjlig att med politiska verktyg angripa.

Det finns flera förklaringar som tillsammans kan göra dådet möjligt att förstå. Unga killar sysslar i stor utsträckning med dataspel. En stor del av deras vakna tid tillbringas framför något att de stora datoriserade spelprogrammen i sitt med Counterstrike. Alltså våld och död. Ofta vet föräldrar inte vad de sysslar med, utan är mest nöjda med att de är hemma och knappar på tangentborden. På skärmen dödar den unge minst 20 figurer per timme. Det är rena kriget som utspelas i pojkrummet eller på datorn. Kanske inget blod eller dödsskrik, men personer likvideras hursomhelst i en tämligen naturtrogen datamiljö på löpande band. Alltså avlivas figurer som beskrivs som motståndare. Att ”döda” dem är helt enkelt spelets regler. Rätt handlat med andra ord. Ett sätt att vinna framgång och att lösa fiktiva problem. En duktig spelar kan dessutom tjäna stora pengar.

Många unga och välbegåvade människor med starka familjerelationer inser att det bara är ett skuggspel de ser på dataskärmen, en lek som inte betyder något i verkligheten. För majoriteten är det ingen fara att ”döda” på skärmen. Men vilsna ungdomar – med få framgångar i skolan och bland kamraterna – dras naturligt nog enkelt med i spelprogrammet. Genom upprepningen blir det en livsstil för en kille på glid från samhälle och verklighet. Dödandet framstår som nästan verkligt. Då skolan för denne krisar och kompisarna framstår som mobbare (vilket de kanske faktiskt är i några fall) så agerar den unge mannen enligt de rutiner han lärt sig framför dataskärmen. Han fixar ett riktigt vapen och dödar dem på ett vis som han tidigare framför dataskärmen uppfattat som oblodigt och riktigt hemma.

I mina texter intar det nutida mediesamhället en central position. Min kritik är hård. Jag menar alltså att de affärsföretag – och konstruktörer – som tillhandahåller dessa livsfarliga spel bär ett stort ansvar. Ansvariga är förstås också nationella politiker som utan att ingripa låter denna onödiga och för enskilda män farliga verksamhet fortgå. Statliga pengar bidrar till och med till spelutveckling! Spelen är för övrigt inte nyttiga för någon egentligen, annat än säljarföretagen. Bättre alternativa fritidssysslor finns det gott om (som inte är skadliga, jfr unga tjejers fritidsintressen av olika slag). Massmedierna som rapporterar om dessa grymma spel såsom vore de hej och skoj bär förstås också sin del av skulden.

Mediernas tystnad om den teori jag lanserar är en del av problematiken. Liberala journalister till vänster tenderar att negligera mediernas skapande av samhällsfientliga ideal. Varje dag deltar de ju press, radio och teve i byggandet av olika farliga drömmar för folket i stil med kriminaldramer som är proppfulla med våld och blod. Att medierna i fler år skapat en till samhället fientlig ung tjej som Greta Tunberg är för mig uppenbart. Utan medierna hade hon inte varit något. Men medial hjälp öppnas tyvärr alla dörrar för henne. Hon ser sig själv som sanningssägare i alla ämnen. Men på senare tid har hon visat sin rätta ull. Demokrati är inget för henne. Hon gör som hon själv vill – ”upplyst” som hon är av FN-chefen i egen ”hög” person och han gälla skrikande om ständigt stegrade hot.

Nu ställer jag en tillspetsad fråga. Kan inte den unge skytten i Finland sägas agera enligt Gretas självvalda, men ytterst flummiga, ideal eller egoism då det gäller politiken? Båda är förblindande. Och deras aktioner är samhällsfientliga. Skillnaden i våldsanvändning – och stoppande av trafik – är självklart jättestor. Men nu talar jag om principer. Den självvalda övertygelsen baserad på indoktrinering är i grunden i grova drag densamma.

Det intressanta är hur två ungas handlingar speglas i svenska medier på helt olika vis. Killen beskrivs som en psykiskt darrig vettvilling. Och Greta framställs som ett trosvisst helgon. Även om den ene är en våldsman så agerar båda samhällsstridigt. Det vi ser är en politisk logik i ett samhällsdrama som ständigt utspelas på mediernas scen. Den ene framställs som dödlig. Den andre som befriare. Det är som sagt mediesamhällets logik vi ser. I vänsterns samhälle finns nämligen bara skurkar eller hjältar.

Därför måste mediernas samhälle nagelfaras. Det leder dag efter dag människor vilse. Bakom spelet agerar redaktioner och smarta företagare. Public service hänger som vanligt förstås på.

Torsten Sandström

För mig framstår den ursprungliga marknadsliberalismen som ett ideal. Alltså en politik som styrdes av marknadens behov. Friheten för handlingskraftiga stod i centrum och anpassades efter fungerande produktion, konsumtion och människors välfärd. Detta innebar även att fria val kunde begränsas om starka skäl presenterades. Detta var majoritetssamhället nyttiga politik, som inte fjäskade för olika minoriteter eller långtgående krav på individuella ytterligheter. Minoriteter skulle förstås respekteras, men inte normalt tillåtas styra samhällets sätt att fungera. Respekten för åsikter och tro var viktiga, men mest central var det öppna samtalet. Alla som respekterade demokratin skulle få komma till tals. Även åsikter som var nonkonforma skulle tillåtas och artigt refereras eller kritiseras.

Jag menar att denna marknadsliberalism inte längre existerar på den politiska skalan i vårt land. Den är åtminstone hårt trängd här liksom på annat håll i Europa. Jag menar att man i den nuvarande liberala huvudfåran påverkats av vänsterns megafonpolitik och extrema individualism. De nationella marknaderna och samhällsekonomins intressen har alltmer underordnats politiken (och inte som förr tvärtom). På så vis har nationens politiska frihet drastiskt underordnats globala ambitioner.

Förvisso innebär internationella marknader i sig ett markant inslag av ”globalisering”. Men nutidens vänsterliberaler har således stegvis och medvetet nedprioriterat det nationella och folkliga beslutsfattandet och det frisinne som tidigare dominerat. Som sagt har man anpassat sig till vänstern retorik där formandet av samhället baseras på politisk planering. Detta har skett via betoning av politikens roll för nationen i en utsträckning som alltmer förpassat marknadernas intressen till periferin. Inslaget av planekonomi syns allt tydligare i och med att politikernas samhällsmakt ökar år efter år. Idén om att marknaderna ska försörja nationen håller på att ersättas av folket ska försörjas genom politikerna.

Bara en hastig blick på den politiska samverkan inom dagens Europa bekräftar att marknaderna hotas av politisering. Redan efter napoleonkrigen växte under 1800-talet frihandel fram genom att gränserna öppnades mellan enskilda tyska stater. Även i efterkrigets Europa framstod gränslös fri handel som en språngbräda för ekonomisk och kulturell utveckling. Samverkan inom EEC (1959) raserade nationella tullmurar och införde fria strömmar för kapital, varor, arbete och transporter mellan de medlemsländer som tidigare varit fiender i Europas mitt. Även Sverige drogs 1960 som bekant in i ett av Storbritannien dominerat frihandelsområde, EFTA. Båda EEC och EFTA var i grunden ett utslag av gammalt marknadstänkande. Varje nation behöll sin maktstruktur och det politiska beslutsfattandet inskränktes till snäva gemensamma intressefrågor. Marknaderna och ekonomin blomstrade. En kulturell integration mellan Europas mogna stater växte på så sätt fram i lugn takt.

Men Europas politiska eliter nöjde sig inte med fri handel. EEC utvidgades till en Europeisk gemenskap (EG) och i sin tur till en union mellan staterna (EU). Innebörden är att inslaget av politik ökat dramatisk från Bryssel, med verkan på en nationell nivå inom medlemsländerna. Den centrala motorn i Bryssel har därmed skapat mängder av politiska ringar i periferins vatten. För medlemmarna har ledordet blivit anpassning. Och anpassningen har medfört en kraftig tillväxt av rättsliga regler, som begränsat företagens och människornas nationella frihet inom hela EU. I nutid ser vi hur politikerna på det centrala planet sätter sina kollegor på den nationella i hårt arbete. Vi ser även en ökad grad av folkliga protester.

Jag hade inte skrivit detta om EU:s expansion som federation varit framgångsrik. Men centraliseringen har tvärtom varit i hög grad problematisk. Unionen har ökat sitt medlemstal genom anslutning av en rad stater som knappast kan anses som fullvärdiga demokratier. De interna politiska stridigheterna inom EU har därför ökat kraftigt. En kamp mellan betalande välsituerade nationer och fattigare gratisåkare har inletts. En storskalig upplåning har nyligen genomförts genom skuldsättning av EU och därmed på sikt de rikare medlemmarna. Vidare har laviner av rättsliga regler sköljt över medlemsstaterna. Från Bryssel utgår idag mängder av rättsliga påbud som rör ett brett spektrum av samhällsfrågor som nationerna tidigare själv skött. Tydligast är detta avseende klimat- och miljöpolitiken. EU vill numera reglera svensk vattenkraft och svenska skogar. Om denna politiska centralisering visat sig ekonomiskt lönsam vore den kanske uthärdlig. Men EU-staternas ekonomiska tillväxt hänger numera inte alls med i konkurrensen med USA och Kina. På så vis håller unionen stegvis på att bli en jättelik återvändsgränd.

För EU:s del tillkommer ett eventuellt nytt medlemskap för en rad icke-demokratier med korrupta inslag samt även ett krig i Ukraina. Jag menar därför att EU:s utveckling är ett stort misslyckande. I mina ögon är det Europas vänster-liberala eliter som bär ansvaret för krisen. Det har rört sig om ett politiskt högmod – eller naivitet – i stor skala. De nationella marknaderna har satts under förmyndare från Bryssel. Då teknikföretagen i USA genererar gigantiska innovationer och överskott i dollar slår sig europeiska politiker för bröstet då man visar fram hundratals med oläsbara paragrafer rörande GDPR och AI. På så vis framstår EU som marknadens fiende och politikernas bästa vän. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta?

Som en ytterligare sorg ställs vi nu inför ett val inom EU. Alltså av ledamöter till EU:s parlament för politisk drömmande. På ena sidan en rad kandidater från den vänster-liberala kår av politiker som skapat den hydra jag menar att EU är. På den andra sidan en mängd politiker från den yttersta högern, med Le Pens parti, Orbans vänner, AfD mfl i spetsen. Enligt min mening är det ett val mellan pest och kolera. Inget talar för att vänsterliberalerna kommer att reformera EU. Snarast är mer av överstatlighet att vänta från dem. Alltså mer av det elände vi sett sedan unionen bildades. Å andra sidan kandidater som är kritiska till EU men riskerar att spela Putins Ryssland i händerna. Om de får hållas är risken stor att även nyttigt ekonomiskt samarbete kommer att försvåras.

I båda fallen rör det sig med andra ord om ett val av politiker som är rena rama riskprojekten. Till den dystra bilden hör att europas politiker ser EU-parlamentet som en plattform för planering av Europas framtid. Alltså i en politisk rörelse från centrum och inte från periferin, dvs nationerna. Enligt min åsikt ska en framtida ekonomi och kultur byggas av friast möjliga marknader och politiskt engagemang på nationell nivå. Alltså genom mer handel, öppen debatt och samarbete regionalt. Med andra ord en mindre mängd av den stora mängd politik som sedan skapandet av EU visat sig misslyckad. Men som ECC och tidigare organisationer för handel åstadkommit.

Torsten Sandström

Rösta på Medborgerlig samling!

Visste du att EU förbjuder majbrasor och vanlig våreldning i trädgården? Tillstånd från kommunen måste inhämtas. Det har EU samt svenska politiker och myndigheter bestämt. Snart har du och jag inget kvar av den gamla och rimliga friheten att sköta oss själva i privatlivet. Därför börjar folk köra i bilkaravaner för att baxa av stora plastpåsar med avfall på kommunala tippar. Enbart invasiva arter tillåts du själv tutta på!

Det vi ser är hur EU:s federalism håller på att ta död på svenskarnas gamla frihet att sköta vardagliga och nyttiga sysslor själva. Att försiktigt elda upp kvistar och löv är såväl rationellt som bra för miljön jämfört med EU besvärliga regler. Jag tar mig för pannan då jag ser vad Avfallsförordningen kräver av dig och mig i vårstädningen.

Dessutom förvånas jag över att byråkraterna tror att reglerna kommer att följas. Vilken lantbrukare orkar följa dem? Kommer inte flertalet människor i Europa att strunta i reglerna? Reglerna är så stela och snedvridna att människor kommer att strunta i dem – särskilt i medlemsnationer där det offentliga knappt klarar av minsta ordning. Jag blir så irriterad över hur juridik kan missbrukas.

Nu ska du via ett exempel få insikt i hur korkade jurister kan tänka. Man staplar begrepp och ord i högar och kräver att du och jag ska följa. Läs själv så förstår du vad byråkrater numera kräver att du ska behärska juridiskt då det gäller att sortera avfall av olika slag. Varning för hjärnblödning! Jag citerar 3:1 i Avfallsförordningen.

Bioavfall

1 § Den som har bioavfall ska sortera ut åtminstone följande avfallsslag och förvara dem skilda från varandra och från annat avfall:

1. biologiskt nedbrytbart trädgårds- eller parkavfall som innehåller parkslide eller invasiva främmande arter som finns upptagna på unionsförteckningen enligt förordningen (EU) nr 1143/2014,
2. annat biologiskt nedbrytbart trädgårds- eller parkavfall än sådant som avses i 1, och
3. biologiskt nedbrytbart livsmedels- eller köksavfall.

Första stycket 3 omfattar ätlig olja eller liknande flytande ätligt fett men inte annat flytande bioavfall.

Om det finns ett beslut om dispens från separat insamling enligt 13 b § av de avfallsslag som anges i första stycket eller föreskrifter om undantag från kraven på separat insamling som omfattar avfallsslagen ska utsortering i stället göras på ett sätt som möjliggör en insamling enligt beslutet eller föreskrifterna. Förordning (2022:1871).

Förordningens text är enligt min mening ännu ett bevis på att EU och svenska politiker nu kommit till vägs ände. Miljöbyråkratin har slagit till igen. Det är orimligt att lägga ned så mycket juridiskt arbete och kraft på regler som dels är oläsliga, dels är kontraproduktiva, dels är korkade. En svensk lag måste vara förankrad i befolkningens allmänna medvetande om vad som är rätt och fel. Den lagstiftningen som enbart skapar förvirring och ilska är totalt off side. Det är sånt som medför samhällsskador, förfall, uppror och liknande.

Det är därför hög tid att omvandla EU till en enkel handelsorganisation. Rösta i sommarens EU-valet på rörelser som vill slopa EU:s överstatliga kraft! Medborgerlig samling är ett vettigt alternativ.

Torsten Sandström

Adam Cwejman, skriver i GP den 9/4 en ledare med rubriken ”Sveriges dolda korruptions avslöjas”. Svenskarna tror som vanligt att vi är bäst i världen vad gäller hederlighet. Men särskilt den offentliga sektorn läcker som ett såll via mutor och bestickning. Det rör sig om belopp på många miljarder årligen. Detta är förstås tecken på en röta i rättssamhället. Men med hjälp av AI kan skurkarna jagas på ett effektivare vis. Bara viljan finns. Detta genom ny teknik som utvecklats av Jens Nylander.

Men bovarna upptäcks bara om myndigheterna och regeringen anstränger sig. Cwejman skriver om Vinnova, en statlig myndighet som ska främja innovationer. Men denna myndighet agera uppenbarligen i korrupta spår. Jag citerar:

Det senaste exemplet är hur statliga Vinnova köpte in en konsult som skulle hjälpa generaldirektören två till tre dagar i veckan. Trots att avtalet bara avsåg en kortare tidsperiod fakturerades 8,6 miljoner kronor. Timkostnaden var långt över ramavtalets takpris och fakturor fortsatte att komma in långt efter att arbetet skulle varit slutfört. Vinnova svarar inte trots förfrågningar på Nylanders frågor. Granskningen av Vinnova är förhoppningsvis bara en försmak av de många gräv och avslöjanden som Nylanders tjänst kommer att hjälpa till med den kommande tiden.

Tack Adam för dessa tuffa men bra ord! Ska jag skratta eller gråta över myndighetens devis: Vi arbetar för att Sverige ska vara en innovativ kraft i en hållbar värld. Myndigheten – liksom många andra offentliga organisationer – bara radar upp floskler. Det finns starka politiska och ekonomiska krafter som främjar korrupta beteenden. Trots politikernas vackra stora ord. Därför vill jag gärna vidarebefordra Cwejmans ord om Vinnova. På samma vis som jag kritiserat Anna Kindberg Batra för vänskapskorruption i egenskap av landshövding i Stockholm. Idag vet jag att hon anställt ännu en kompis som hög chef utan normal annonsering. Och på teve Batra tillsammans med en fånig KD-minister med nyfriserat CV. Batra borde se allvarlig ut över en kommande utredning. Men hon storsmilar, precis som hon äger den svenska nationen och gör som hon vill. Hon behöver inte vara räd för en utredning. Det är bara en formalitet. Hennes leende är på så vis tyvärr helt logsikt.

Att detta sker sammanhänger med den politiska klassens styrka. Om regeringen skulle följa lagboken och rejält kritisera Batra faller detta i opinionen tillbaka på M-partiet. Därför denna parodi med en skrattande landshövding och en fånigt glad minister. Alltså fortsätter korruptionen. Alla vänner av demokrati måste därför bekämpa demokratins och rättssamhällets korrupta fiender.

Först och främst måste den politiska klassens ställning skärskådas och kritiseras! Vad sjutton håller alla statsvetare på med? De duckar. Statliga forskningsbidrag tycks viktigare än vetenskap.

Torsten Sandström

Idag såg i Bulletin idag (11/4) ett foto på de två ledarna för det som kallas Folklistan. Till vänster den vanliga modedockan Skyttdedal. Till höger Robinsonjanne. Så långt inget märkvärdigare än själva alliansen mellan personerna.

Emanuelsson framtoning väcker mitt intresse. Han ser mer ut som en hippie eller festprisse som av naturliga skäl tvingas spendera mycken tid på ett gym. När jag tittar närmare på bilden förstärks mitt intryck av honom något. På hans vänsterhands ovansida – nedanför en guldklocka som stämmer med mina fördomar om Robinson – har en handgranat av ananas-typ tatuerats.

Tatueringar är förstås vanliga i nutiden. Dock kanske inte så ofta hos svenska politiker. Men fråga måste ändå uppstå om vilket ideal som en handgranat avspeglar? Och i vilken mån det passar sig för en svensk politiker att hylla ett vapen som väcker tanken om alla sprängningar som sker i nutidens Sverige genom klanernas gäng.

I förlängningen uppstår alltså fråga om vad Emanuelsson vill åstadkomma inom svensk politik. Den vitsiga svarar en explosion. Handgranaten har kanske inte någon betydelse för bärarens målsättningar. Men den ger ändå upphov till berättigad tvekan om förtroendet för Emanuelssons och hans politiska rörelse. Det är en fråga om mannens karaktär.

Torsten Sandström

Är det ett medborgerlig uppror vi ser bakom Folklistan? Enligt min mening är svaret: knappast. Det rör sig om en isolerad uppgörelse mellan två supermediala personer. Två kändisar som jobbar för sin image och försörjning (i Skyttedals fall).

Emanuelsson har sin start i en tevesåpa som Robinsonjanne och en sosseflört, som senare gjort honom politiskt gångbar samt förmögen genom jobb åt det offentliga (som sossar annars i princip ogillar). Hans sosseframtoning (och rollen som kändis) har tidigare uppskattats av partiets styrelse. Inget annat än ett uttryck för S-populism.

Skyttedal är en produkt av KD:s glassiga kändis- och personkult. Den går ut på att visa att kristna personer visst gillar tjo och tjim. Iförd lyxiga kläder har hon gjort sensationella och fräcka uttalanden och på så vis lyckats kryssa sig in i ett EU-val. Allt detta i en religiös förklädnad. Få politiker är så flåsigt kämpande för sin försörjning som Skyttedal. Så själva folkligheten är mest något som klistrats på en lycksökares mediala kamp. Emanuelssons pengar är säkert en viktig förklaring. De två svarar inte särskilt öppet på frågor från journalister. Det vill man inte – och kan inte heller – ty gemenskapen är så svag. I stället försvinner de två lycksökarna iväg från centrala Stockholm i helikopter. Som en bild från Hollywood, passande till de tvås karriärer. Politikens två nya jultomtar åker nämligen inte släde till lyckans land.

Att de lyfter ett par politiska frågor som möter folkligt bifall är i och för sig bra. Framför allt en vag kritik av invandring samt av det EU som man vill reformera eller ytterst lägga ned. Men det luktar mest populism och tomma ord. Åtminstone Skyttedal måste sägas vara en långvarig medlöpare till unionen, som nu agerar främst för att rädda sitt eget skinn som medlem av den politiska klassen. Om de två blir valda kan man nog räkna med en och annan populistisk piruett. Men troligare är att vi får se en del narkotikaliberalism och andra sensationsförslag. Alltså ungefär vad som hände med Piratpartiet. Men att lämna en reformering av EU i dessa mediala lakejers händer är ytterst riskfyllt. Bara snacket om Swexit luktar sensation.

I mina bloggar är jag – som kanske är bekant – djupt kritisk till EU:s federala utveckling. Men Swexit är inte min lösning. Jag pläderar för en återgång till EEC. Annars är risken med Swexit att barnet så att säga slängs ut med badvattnet. Europa behöver massor med ekonomiskt samarbete. Inte haschliberala och populistiska hippies av Skyttedals och Robinsonjannes mediala typ.

Vi ser en bild av två gyllene entreprenörer inom politiken, med mängder av lyxiga attribut. Två ensamma egotrippade späckhuggare skapar förstås ingen folklig rörelse. Löst och korttänkt folk riskerar förstås att sluta upp. Men skeende kan ändå få andra och mer förnuftiga människor att tänka om. Ty förlorarna på lanseringen av Folklistan är de traditionella partierna som främst sysslar med att bita sig fast vid den politiska makten.

Torsten Sandström

Att lyssna på SR P1 är som att resa in i vänsterns drömvärld. Tyvärr. I och för sig skiljer sig åsikterna något åt mellan de olika redaktionernas journalister. Men en klar majoritet har en tydlig dragning åt vänster. Det måste naturligtvis redaktionernas ledningar veta. Men det struntar de i. Man tycker bara att vänster är så naturligt att man inte reagerar kritiskt.

”God morgon världen” började på söndagen med ett reportage om Daniel Källenfors kritik av Malmö kommuns satsning på ett en skateboardarena som importerats från Philadelfia USA. Källenfors kritik bottnar i att en fattig kommun som Malmö måste lära sig spara – man mottar flera miljarder i bidrag från staten och välbärgade kommuner som Stockholm och Lidingö. Han fick komma till tals. Men det var ingen tvekan att redaktionen sympatiserade med en mångordig sosse från Malmö som menade att det rör sig om en jämlikhetsfråga. Källenfors poäng – att fattiga kommuner måste lära sig spara och därför undvika bisarra satsningar – framkom, men försvann helt i vänstermannens svada.

Nästa prövning för min del var kulturredaktionen efter ”P1 Ekot” kl 13. Nu var det en feminist som bollade med termerna ”softgirls” och ”girlbosses” precis som de tillhör en bas i det svenska språket. Givetvis var det en feministisk plädering som knyter an till debatten om ”Huskvinnor” – ännu ett läskigt ord som jag tidigare bloggat om. Det framgick tydligt att softgirls (huskvinnor) var något mycket negativt, dvs tjejer som inte vill göra karriär utan kan tänka sig att vara hemma med barnen. Girlbosses var däremot idealet och alltså motsatsen till de ömkliga kvinnor som saknar framåtanda enligt feminismens dogmer.

Ett Sverige fullt med girlbosses antogs uppenbarligen lösa nationens problem med förtryckande manliga chefer. Här fanns alltså inte plats för själva ordet ”jämlikhet”, dvs i meningen män och kvinnor i harmoni. Om feministerna får råda, tycks kulturredaktionen mena, ska tjejer som är mjuka dompteras av sina kvinnliga chefer till ta strid mot patriarkatet. Här finns med andra ord inte plats för fria och individuella val.

Det enda goda med feminismens mediala propaganda är att människor tröttnar. De gränser stegvis sin grav och snart kvastår bara en klick hårt troende men högröstade. Precis på det vis som tycks ske rörande klimatskräcken efter Greta T:s kriminella kampanjer.

Tyvärr är jag inte tillräckligt ung för att kunna räkna med att få läsa vad forskare om 20 år kommer att skriva om den nu rådande samhällsandan. Jag tror att det kommer ske i ord som liknar dagens berättelser om den kinesiska kulturrevolutionen. De politiskt korrekta idealen visade sig verklighetsfrämmande. Och i vissa avseenden även samhällsskadliga. Vänstern lär sig aldrig något , tycks det. Sågår det med en rörelse som – liksom dagens talibaner – alltid vet bäst och ska bestämma över andra.

Torsten Sandström

Men nu tycks vårvindar blåsa. Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Kvartal, skriver i sitt nyhetsbrev den 7/4 följande intressanta rader om läsarnas reaktioner på tre av hans texter.

Min kolumn om Israels krig mot Hamas sammanfaller sannolikt mer med åsikterna hos vänsterpartister och miljöpartister, medan mina två senaste texter om medierna och klimatfrågan ligger närmare åsikterna hos partierna på högerkanten. Vad gäller de sistnämnda kolumnerna mediernas klimatrapportering var jag förstås medveten om att man bara genom att beröra ämnet vandrar på nattgammal is. Jag hade kanske förväntat mig ännu hårdare angrepp från de undergångsapologeter som jag kritiserar i texterna. Samtidigt hade jag inte trott att det finns så många därute – åtskilliga med fina titlar och prestigefulla jobb – som tänker i liknande banor som jag men som inte känner sig fria att uttrycka sina uppfattningar offentligt. Jag har i runda slängar fått hundra mejl skickade till mig där i stort sett alla har ungefär det innehållet.

Hans text är intressant. Inte för att ordet ”klimatförnekare” är fånigt, som han senare skriver – utan för hans reaktion att kritiker av den nutida klimatskräcken inte är en bunt dumskallar, utan tvärtom omfattar en bred grupp kritiska fritänkare med hyfsad skolning. Han tillhör för övrigt själv den senare kategorin. Och han kunde gott ge läsarna några exempel på kvalificerade fritänkare och deras rörelser! Det är hög tid nu när den av solen givna värmen åter närmar sig Sverige.

Här kommer nyhetsbrevet:

https://mailchi.mp/kvartal/7april2024?e=146410275a

Torsten Sandström

Som många vet lägger svensk lagstiftning rader av uppgifter på nationens kommuner. Dvs viktiga sysslor som staten vill bli av med, men kommunerna inte har kvalifikationer att klara av. Framför allt små och mellanstora kommuner hamnar i fällan. Staten delegerar med andra ord juridiskt ansvar till organisationer som inte klarar av sina uppgifter. Låt mig peka på två viktiga problemområden. Flera finns tyvärr.

Invandring och integration. Tydligast syns problemet här. En storskalig invandring och bostadsbrist är förstås två problem som kolliderar. Staten öppnar sina gränser, men inte alltid medborgarnas hjärtan. Kommuner med tomma och nästan fallfärdiga bostäder godtar inflyttning via löften om bidrag från staten. Kommunala och privata bostadsföretag hurrar över hyresintäkter. Men på de orter där de tomma bostäderna fylls finns normalt inga jobb. Och på så vis blir många inflyttande bidragsberoende och lockade till utanförskap. Befolkningen där är av förklarliga skäl kritisk till det som sker. Skolorna går på knäna. Och att unga invandrare dras till kriminalitet blir en naturlig följd.

Miljö och hälsoskydd. Enligt flera lagar bär kommuner ansvar för lokal tillsyn av yttre miljö samt skydd mot hälsofarliga produkter. Tillsynen kräver ofta svår tolkning av krångliga lagregler från riksdag (och ytterst från EU). Det är självklart att många små kommuner varken har råd eller förmåga att hitta lämpliga och förnuftiga myndighetschefer för uppgiften. Resultatet blir att administrativa klåpare ställer horribla rättsliga krav mot kreativa företagare. För detta tar man ut inspektionsavgifter på flera tusen kronor.

Inkompetenta myndighetspersoner härjar således med landets familjeföretagare. Det gäller små rörelser som driver kaféer, bagerier, försäljning av livsmedel, restauranger osv. Om inspektörerna inte får som de vill tussar man ämbetsverken i Stockholm på trötta entreprenörer. Bråk kan gälla ordföljden på etiketter, var utbjudna varor tillverkats, språkkunskaper hos butiksbiträden, varornas exponering, lokalfrågor osv. Tillsynen fokuseras med andra ord på futiliteter vad gäller olika risker – och således inte tydliga hälsofaror. En sådan kommun är Osby i Skåne. Här har flera små näringsidkare på senare tid lagt ned sina rörelser efter påflugna krav från en okunnig kommunal inspektör, som alltså terroriserat deras företag med ovidkommande påpekanden i småsaker (som alltså inte rör påtagliga skaderisker).

Om EU och svenska riksdagen vill ge bidrag eller ställa detaljerade krav rörande befolkningens verklighet ute i kommunerna måste stora resurser skjutas till för att uppgifterna ska kunna lösas (administreras) som tänkt genom väl utbildade chefer. Men något sådant ansvar tar inte staten. Man önskar i en handvändning lösa tänkta problem centralt – och hoppas på det bästa lokalt ute i kommunerna. Att många kommuner på så vis blir fällor är tydligt. På så vis att de problem som skulle lösas medför kriser som drabbar kommunens befolkning.

Detta sker i ett Sverige som talar om en levande landsbygd. Vikten av företagande och ansträngning hyllas också som bekant från Stockholm och Bryssel. Men i verkligheten blir det ofta pannkaka. Det jag talar om är ännu ett utslag av en gigantisk svensk dubbelmoral. Det vi ser är ett allvarligt problem. Alltså ett överskott av politik och dåligt genomtänkt lagstiftning.

Man skulle kunna tro att det är dags för ett nytt Dackeuppror. Eller att Skåne återbördas till Danmark. Om nu våra grannar i syd – mot förmodan – vill veta av den landsända som uppsvenskarna härjat i snart 400 år.

Torsten Sandström

Riksdagens socialutskott beslut om könsdysfori visar på en gammal svensk sjuka. Politiker som lagstiftar för att visa sig på styva linan. I en strävan att visa vänlighet mot en liten minoritet agerar utskottet på ett viss som riskerar att skada de barn och föräldrar man säger sig värna om. Det vi ser är identitetspolitikens klimax.

I och för sig gäller lagen enbart juridiskt kön och förälders tillstånd krävs, men det är ändå inte ett litet problem. Dels är det bästa med väntan på myndighet och mognad. Dels utsätts föräldrar för press. Dels kommer unga människor att råka i bråk då de med nytt kön vill agera inom dettas domäner i olika sammanhang (exv omklädningsrum och idrott). Dels är problemet begränsat mätt i antalet väntade ansökningar. Dels verkan läkarvetenskapen vara enig mot den föreslagna reformen.

Statistik och det sunda förnuftet säger att barn som växlat kön inte sällan ångrar sig. Politikerna är blinda om man inte inser att man ger sig in i ansökningkaruseller hit och dit av vilsna unga. Framtida mediala skandaler med krav på skadestånd från staten till barn som skadats ligger sannolikt i pipelinen.

Utskottets ledamöter struntar alltså i det antal unga som bytt kön och därefter ångrat sig – i Sverige liksom utomlands. Lagstiftning som uppenbart skadar unga, omogna och vilsna människor är alltså något uppseendeväckande. Men det är samtidigt logiskt i ett land som ständigt predikar barnkonventionens flummiga budskap och nu ska införa identitetspolitik bland omyndiga.

Vi ser hur vänsterliberaler inom L-partiet utnyttjar sin eländiga maktställning inom regeringen på samma vis som Mp gjort i sossarnas regeringen. Då lades fungerande kärnkraftverk ned av dem som nu ropar på mer elkraft! Nu ska hbtq-rörelsen få en kram så att RFSU och vänsterliberaler känner ett lyckorus. Bara det faktum att majoriteten svenskar klokt nog är emot lagstiftningen blir på så vis ytterligare ett skäl att plocka fram mångfaldens flagga. Så fungerar symbolpolitik – den skadar ett förnuftigt nationellt majoritetstänk.

Torsten Sandström

Det pågår just nu en politisk kampanj som går ut på att prostituerade inte ska behöva betala skatt på sina intäkter. Det är feminister som står bakom denna PK-rörelse. Alltså wokade som är stolta över sin korrekthet. Enligt min mening är komiken stor.

Först har feministerna i vårt land lyckats med manövern att kriminalisera köpare av se, alltså när, men att legalisera själva försäljningen. Säljaren anses nämligen som ett offer och då rycker alla wokade ut. Enligt min mening ska båda parterna i detta avtal antingen legaliseras eller kriminaliseras. Men nu är lagen tyvärr som den är.

Åsikten att sexsäljaren ska befrias från skatt är absurd. I Sverige ska all affärsverksamhet beskattas. Och även anställda som tvingas jobba – trots att de själva inte önskar det – måste betala skatt. Men enligt feministerna ska undantag göras för prostituerade, som lockar män till sig för att försörja sig och sina hallickar. Varken prostituerade eller hallickar vill betala skatt.

Enligt min mening är det närmast bra att prostitution görs mindre lönsam genom beskattning. Kanske kan någon därför tänka sig att sluta med sitt värv? Men för feminister är mina ord så råa att like saknas. Att beskatta ett offer ses av dem som att lägga sten på börda.

Sådan är feminismen. För dem räcker inte jämlikhet mellan könen. Feminister är nämligen enögda. De vill se ett matriarkat. Tyvärr har de delvis lyckats. Men lyckligtvis bara delvis.

Dessutom bidrar feministernas idé om skattebefrielse till att ytterligare många kvinnor invandrar till vårt land för att sälja sex. Feministernas krav bidrar alltså till utanförskap och social elände. Men de lär sig aldrig något. För de agerar som extremister. Förnuft är en stor bristvara inom denna kvinnorörelse.

Torsten Sandström

I medierna nämns i dagarna att svenska staten förlorar mellan 14 till 30 miljarder årligen på fusk med statsbidrag. Förlusten drabbar varje svensk med c:a 1500 till 3000 kronor per år. Det är gigantiska belopp. Till den dystra bilden hör att polisen inte förmår hantera denna brottslighet. Nästan alla polisanmälningar läggs ned. Av 159 fall som Pensionsmyndigheten polisanmälde 2023 ledde bara två till åtal!

Ofta hör man politiker säga att bidragssystemet vilar på ”förtroende”. Tanke är att människor är ärliga. Med 30 miljarder årligt fusk i nacken måste detta vara en lögn. Förtroendetanken är bara ett dåligt sätt att legitimera slöseri med allmänna medel. Ett sätt att slippa ansvar för egen oförmåga.

Detta slöseri är sannerligen en svensk politisk sjuka. Ondska finnas i det svenska samhället liksom inom andra nationer. Detta leder till brottslighet, särskilt då korkade politiker litar på skurkarna. Och en invandring på omkring 2 miljoner personer under drygt 20 års tid har öppnat dörrarna för denna storskaliga förstöring av dina och mina pengar. De nyanlända tror att de svenska kassakistorna är öppna. Vilket de tyvärr tycks vara.

Det visar sig alltså enklare att höja skatterna än att hushålla med offentliga medel. Självklart måste fler kontroller krävas innan pengar betalas ut. Och folk som fuskar måste stängas av från vidare bidrag på ett lämpligt och kännbart vis. Nu ska ännu en ny myndighet granska hur utbetalningar av allmänna medel sker. Men, om jag förstår saken rätt, rör det sig om en kontroll efter bidragsbeslut. Fler spärrar – och mycken kontroll med hjälp av AI – krävs innan en myndighet beslutar om utbetalning.

Min slutsats är att vi måste välja bättre politiker. Det är en skandal att vi år efter år röstar på partier som håller 21 regioner/landsting om ryggen där politik, byråkrati och slöseri med pengar går hand i hand. Utomlands bedrivs vården avsevärt ekonomiskt effektivare. Så låt os därför se till att politiker och byråkrater sparkas och regionerna slås samman på ett förnuftigt vis under statlig kontroll.

Kontentan av min blogg är således att den politiska klassen själv är en fiende till Sverige. Tyvärr.

Torsten Sandström

Som före detta prenumerant är jag glad att slippa skräpet. Men det har varit intressant att på nära håll studerat DN:s dekadans. Om du orkar kan du också göra det på tidningens nätversion. Här två rubriker från kändisarnas DN den 2/4:

Hanna Hellquist: Det gör så jävla ont att jag inte var välkommen på påskafton

Hon fick ett SMS med budskapet. Jag förstår fuller väl att avsändaren. En så flummig gäst sänker trevnaden kring påskbordet. Och vilka läskiga reportage som helst är som synes att vänta.

Nästa navelskådande kändis i DN:s stall är Alex Schulman:

Det var den oberäknelige Mattis som förstörde min och 70-talisternas barndom

Säga vad man vill om Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Men man kan knappast tro att de skadat en generation. Det verkar snarast vara nya filmatiseringar som Schulman yrar om. Detta för att fylla en krönika så att han kan servera mat på köksbordet.

Att DN låter dessa två personer skapa uppmärksamhet om sina egon är svårt att förstå på annat vis än att tidningen vill locka till sig vilsna läsare. Så skapas kändisar. Envar sin egen kändis. Och så tjänar massmedier som DN pengar på strunt.

Bara tidningen namn, Dagens nyheter, är skamligt. Den borde heta DF, Dagens Futiliteter. Eller med andra ord dagens strunt. Man kan bli galen för mindre. Rena psykosen.

Torsten Sandström

Förre SÄPO-chefen Klas Friberg, som slutat från jobbet självmant, sägs det, återvänder nu till offentligheten genom en ny bok som författats av en spökskrivare. Vi får utgå att boken speglar Fribergs syn på säkerhet samt polisarbete och inte spökets. Innan han tillträdde jobbet på SÄPO har han varit polischef fram till 2018. Hans bakgrund är med andra verksamhet i den vilsna svenska polismyndighet som knappast hanterat den stora våldsvågen på ett eminent vis. Jag undrar om han fångat några spioner under åren på SÄPO?

Nu har mannen alltså publicerat en bok om hur hur brottsutvecklingen ska vändas! Anmälningarna av boken tyder inte på att några kungsord presenteras. Vad sågs om förslagen om ökad samverkan och en ”nollvision” för rekrytering till kriminella gäng. Det är inte bara skrattretande utan så naivt att man förstår varför den svenska våldsvågen eskalerat under hans tid som chef. Nollvision är ju rena löjan – så verklighetsfrämmande – och byråkratens fånigaste verktyg i arbetet.

Det framskymtar i boken en ambition att lära svenska chefer hur svåra problem ska hanteras. Jag blir knappast förvånad om Friberg kan åka land och rike runt för att sprida detta platta budskap. Det passar som hand i handske för scenframträdanden tillsammans med popartister, ståuppkomiker och allsköns vänsterkulturella. Uppdragen kanske drygar ut Fribergs pension, men de kommer inte att lösa den svenska byråkratins döda hand över myndigheter och en del företag. Man önskar inte bort ett problem, det måste mötas med effektiva verktyg, stora och små.

Så våldsvågen löses definitivt inte. Den har nämligen främst sina rötter i en storskalig svensk polisbyråkrati som Friberg varit med om att utveckla. Inte ens en nollvision mot byråkrati hjälper. Det krävs politiskt arbete mot byråkrati och för enklare och snabbare beslutsvägar. Förr hade poliser kunskaper om lokalsamhället. Nu sitter alltför många på kontor och studerar barnsliga chefskunskaper. Och de poliser som verkar lokalt springer ständigt i stora flockar.

Torsten Sandström

Tsunamin av identitetspolitik flödar som bekant över Sverige. Tidningar som nästan upphört att publicera kvalificerade nyhetsreportage hoppar på strömmen av navelskådande rapporter. Det gör man gärna. Ty på så vis spar medierna pengar. Det nya modet kräver nämligen inga förkunskaper eller erfarenheter. Det är nämligen bara att tycka till med inte tjo och tjim. På så vis blir rapporteringen billig i ordets alla betydelser.

Sydsvenskan, som tillhör Bonniers affärskoncern, är ledande i denna trista omställning. Vad sägs om följande rubrik som tycks vilja utvidga hbtq-vågen:

Alla vill vara poly – så blev flersamma relationer mainstream

Tanken är uppenbarligen att ”alla” vill vara polyamorösa, dvs önskar fortlöpande hålla igång flera sexpartners. Ena dagen X , andra dagen Y, sedan Z osv. Det tog ett tag innan jag – i min enfald – lyckade förstå vad rubriken ville säga. Men nu har jag alltså knäckt koden ”poly”. Och för att få det hela att se märkvärdigare kryddas texten förstås med en onödig anglicism. Så här hade kanske en välutbildad reporter från förr skrivit:

Alla vill ha flera sexpartners – därför har det blivit vanligt

Men ändå blir det snömos och gissningar. Bara påståendet om att ”alla” önskar ett sådant sexliv är tidstypiskt. Alltså ett påstående helt taget från luften. Ett uttalande som är värdigt en kvällstidning på jakt efter smaskiga sensationer. Dessutom blir texten högst motsägelsefull. Ordet alla står i konflikt med medelvägen.

Vad är det för slags människor som är anställda på dagens massmedier? Under 1800-talets utbyggnad av det amerikanska järnvägsnätet – med många svindlerier och konkurser – sägs det att ”järnvägsdirektör” blev en nedsättande benämning. Nu är det alltså dags att håna ”journalister”.

Torsten Sandström

I påsktider verkar ett hysteriskt intresse för det ockulta växa fram. Numera gäller det naturligt nog inte Jesus hädanfärd. Få tror på denna saga idag. Men nya teman växer fram för mig som bläddrar bland tidningarnas rubriker på en långfredag. Kraven på vetenskap besvärar knappast längre svenska journalister, som vill fånga lättsmälta småsensationer. De har för övrigt sällan inte ens minsta vetenskapliga skolning på grundläggande nivå.

Låt mig börja med DN. Vad sägs om rubriken:

Ny studie: Din hund förstår vad du säger

Vilken hundägare faller i trans över detta påstående? Alla som mött en jycke vet att det går att kommunicera med den. Den lystrar känslomässigt till vissa ord, till och med flera dussin av våra uttalanden. Och lyder ganska ofta då det rör sig om ett kommando. Den gör därför inte sällan vad du säger. Men DN påstå helt fräckt att den förstår vad du säger. Precis som om hunden kan utläsa nyanser i språket. Ropar jag ”kom” så tar min hund Pigge i bästa fall några steg fram till mig. Förmodligen hoppas han på belöning, vad vet jag? Om jag säger ”mat” till min hund rusar Pigge till sin skål. Men jag tror knappast att han vet – alltså förstår – vad som serveras, mer än att maten nästan alltid tycks smaka honom väl.

Mitt andra exempel är från SvD. Tidningen intresserar sig för ett annat populärt tema än hundar, nämligen det ockulta. Nu gäller det en läkares studie av det som brukar kallas: nära-döden-upplevelser. Alltså uttalanden från personer som varit allvarligt sjuka, till synes hopplöst, men som frisknat till och berättat. Alla som varit svårt febersjuka vet hur tankarna kan gå i vågor eller cirklar. Detsamma gäller märkliga tankar pga morfin efter en operation. För övrigt händer liknande saker nästan varje natt i mina drömmar, utan att jag uppenbarligen varit så nära döden. Det är väl knappast underligt om något liknande sker då lvsandarna håller på att ta slut?! Forskning av detta slag öppnar dörren till antaganden om ett närmande till en annan andlig värld. Det är trist att sådana spekulationer ska ges plats. Men det sker sannolikt i brist på ord om Jesus uppståndelse.

Mina två exempel är i och för sig ganska oskyldiga och har närmast funktion av den spaltfyllnad som journalisternas yrke allt oftare lutar mot (men bevars med höga anspråk på intellektualitet). Värre är att journalister, genom att ge luft åt mystik och skrönor, vänder människors intressen från det naturligt vardagliga. Alltså verklighetsflykt. Det tycks nämligen som om man menar att övernaturliga lösningar ska finnas, något vetenskapen ännu inte kunna leda i bevis.

Nutidens journalister vill i allt medialt stoj och skoj gärna vända människors intressen från dagens politiska problem. Tänk inte på höga skatter, våld, bedrövlig public service, skittidningar, bostadsbrist, långa vårdköer eller arbetslöshet! Att satsa på det mystiska passar nämligen bra till vänsterns strävan efter lyckans land: Sverige. Alltså precis som flydda tiders prästerskaps tal om Kristus på korset. Väl att märka: detta sker efter omkring hundra år med sossar vid makten under större delen av tiden.

Torsten Sandström

En planeringschef på Länsstyrelsens i Stockholm har tillsatts med en kompis till Anna Kinberg Batra. Den anställde var ensam sökande till jobbet. Men utlysningen har skett i all hast och endast utannonserats med en lapp i receptionen på myndigheten. Alltså en tydlig vilja att kringgå lagen syften.

Förvisso har Batra själv fått jobbet på kompismeriter. Men att hon skaffar sig en underlydande chef för planeringen genom en skumrasktillsättning är inget annat än vänskapskorruption. Ende sökande med gudmorsrelation till Batrafamiljen. En årslön på en miljon beviljades Batras partivän på detta lättvindiga vis.

Batra agerar alltså som sossar har gjort i många år. Sossarnas vänskapskorruption har häftigt kritiserats av den svenska borgerligheten. Med all rätt. Och så gör Batra precis som sossarna brukat.

Jag är en försvarare av en hotad svensk rättsstat. Många moderater har samma åsikt. Därför borde Batra noga ha sett till att det lediga toppjobbet utlysts enligt konstens alla regler. Minst utannonsering med andra ord. Det kan ta lite tid, men lagens syfte är ju att rekrytera den person som har högst ”förtjänst och skicklighet”. Detta struntar Batra – som tyvärr enbart har examen från handelshögskolans kommersiella chefslinje. Hon borde veta att hon handlat i skumrask. Men, som sagt, hon skiter i det för att gå en personlig vän till mötes.

Jag hoppas därför att denna affär växer i medial styrka. Om den svenska rättsstaten ska värnas måste Batras handlingssätt bestraffas. Annars vinner sossarnas syn på staten som en tummelplats för partivänner ytterligare stöd. Det är en farlig utveckling. Därför ska Batra offras. Annars blir ett fortsatt samtal mot politisk vänskapskorruption helt meningslöst. Om inte ens en hög moderat sköter statsmakten rätt vad ska man då vänta sig sig?

Slutligen min käpphäst. Det vi ser är ett utslag av den politiska klassens framväxt i Sverige. Den känner sig trygg i sadeln. Politiker gör som man vill och struntar till och med i Regeringsformens viktiga regler.

Torsten Sandström

I tidigare bloggar har jag visat på hur journalister på SR/SVT kringgår lagstiftningens krav på på politisk oberoende rapportering. Här följer en repris på den i särklass vanligaste varianten.

Det rapporteras i dagarna att Kakan Hermansson ska intervjuas av programledaren Farah Abadi i SVT:s sk kulturprogram ”Sverige! Det är häpnadsväckande. Den förra har nämligen nyligen kritiserat Israels krigsföring i Gaza. Nu ska hon alltså ges plats i SVT och intervjuas av en likasinnad med invandrarbakgrund. Man kan ju anta vilka frågor som kommer att lyftas fram och vilka som kommer att undvikas. Abadi propagerar med andra ord inte indirekt, utan indirekt genom sitt val av språkrör, Kakan.

Om detta inträffar i enstaka fall är inget att bråka om. Men så är det ju inte. Man kan säga att det SR:s och SVT:s vanliga metod för att sprida vänsterinriktade åsikter. Varje dag väljer journalister ut intervjuoffer och det blir i allmänhet personer som har liknande åsikter som programmets ledare själv. Oliktänkande ska med andra ord inte göra sig besvär – de väljs helt sonika bort från de av skattebetalarna finansierade medierna.

Ett praktexempel är SR:s sk Sommarprogram. På SR sysselsätts en person som har till uppgifte att finna politisk korrekta sommarpratare, dvs personer som har de åsikter, könsval, hudfärg, bakgrund, sysslor, livssyn mm som programmets ledare uppfattar som viktiga och riktiga. Inte undra på att de utvalda i 9 fall av 10 blir kändisar med vänsterinriktning. En och annan ofarlig oliktänkande släpps förstås fram för att just försöka bevisa att urvalet sker utan politiskt beroende. Ska en företagsledare få sommarprata, så väljs den som har vänsterliberal framtoning.

Orsaken till att detta kan ske sammanhänger med den organisation, Granskningsnämnden, som ska sanktionera övertramp av kravet på oberoende. Nämnden agerar så slapphänt att jag häpnar. Men det är nämndens funktion. Den ska inte vara på hugget. Utan tvärtom hellre fria än fälla. På så vis legitimeras journalisternas ständiga överträdelser av lagens krav.

Det är för jäkligt! Den utredning som just nu ser över det som brukar kallas public service ställs därför inför ett val. Om inte SR/SVT ska läggas ned (eller bantas ned) måste ansvarssystemet skärpas. Påföljd måste kunna utmätas mot den journalist som bryter mot kravet på oberoende. Vidare måste nämnden själv systematiskt granska nyhets-, samhälls- och underhållningsreportage från aspekten om ett politiskt oberoende upprätthålls i praktiken.

Granskningsnämnden ska alltså inte bara var en formell piruett (med enstaka kritiska uttalanden). Nämnden måste ingripa mot journalisternas ständiga politiska propaganda, dvs inte bara direkta ställningstagande utan även indirekta, via val av exv intervjuperson.

Torsten Sandström

.

Sedan upplysningstiden har tänkare kritiserat auktoritära idéer. Slagordet har varit det öppna samhället. Länge har rader av filosofer – Locke, Kant, Bergson, Popper, Hayek mfl – pläderat för denna typ av frihetsrörelse. Med andra ord för ett fritt samtal där olika åsikter får komma till tals och brytas mot varandra. Så länge samtalet vilar på humanismens grund och präglat av respekt för oliktänkandes känslor ska det således tillåtas – givetvis förutsatt att hot eller våld undviks. Uppenbara lögner ska bemötas med fakta. Och den som visar upp en avvikande obekväm åsikt måste ombes förklara sig och ges möjlighet att framföra sina skäl – innan samtalet avbryts.

Det öppna samtalet har blivit än viktigare i det nutida mediesamhället. Den som har makt över tidningar, radio och teve ges som bekant en farlig möjlighet att såväl plädera för egna åsikter som att stänga ute sina motståndares. Och allianser mellan massmedier och politiska rörelser har skapat åsiktstribuner med potentiellt stor farlig kraft. Förvisso ger numera internet en öppning för motstånd via sk alternativa medier. Ändå har politiker och medieföretag ett övertag och därför ett grundläggande ansvar för att lyssna på samt ge utrymme för åsiktsinriktningar som avviker från den härskande opinionen. Det är givetvis en grannlaga uppgift. Men den som förnekar för vetenskapen uppenbara fakta samt framför människofientliga idéer (exv vaccinmotståndare och förnekare av förintelsen) kan självfallet inte begära att via dogmen om öppenhet behandlas generöst.

Det demokratiska samhällets bas – individens frihet – blir alltså såväl ett argument för det öppna samtalet som en prövosten. Den nutida strävan efter skydd för individens intressen lockar nämligen till motstånd. Kvinnorörelsen nöjer sig inte längre med jämlikhet, utan målar via feminismen upp en könskamp som vilar på manliga strukturer, en lära som har sin grund i kvasivetenskapliga påståenden om män som kollektiv. Man kan därför säga att arbetarnas kollektiva klasskamp numera ersatts av kvinnors kamp mot män. På liknande vis har andra – till omfattningen mer begränsade kollektiv – getts spelrum för en individuell kamp till skydd för olika strävanden. Högröstade rörelser för etniska minoriteter, rastillhörighet och hbtq har som alla vet vuxit fram. Följden har tyvärr blivit att dessa fria val för individer inte bara getts betydande scenplats – vilket i och för sig är naturligt – utan dessutom upphöjts till axiom, påminnande om dogmer som inte tillåts ifrågasättas.

På så vis har det öppna samtalet – under massmediernas era – tillförts ett minfält som avser att hålla meningsmotståndare ute. Tillsammans med utvecklingen inom tidningar, radio och teve har de västerländska samhällena på så vis drabbats av en överraskande kraftig motreaktion. Tidigare ideal rörande öppenhet har förtrampats av olika rörelser för individens frihet. Ett brett bälte av i högsta grad politiska frågor har utpekats som omöjligt att ifrågasätta. Denna dödskallemärkning har förstås inneburit locket på för ett tidigare fritt samtal. Politiska aktivister, framför allt vänsterliberala ungdomar, har med näbbar och klor försök tysta avvikande åsikter i dessa frågor. Sorgligt nog har stora medieföretag bidragit till denna tystnadskultur. Nya – delvis oklara eller överlappande begrepp – som woke, cancelkultur och politisk korrekthet har vuxit fram. Woke signalerar stolthet över åsiktförbud. Cancel och PK innebär däremot en negativ analys som pekar på utfrysning.

I bla USA, Storbrittanien och Sverige har rader av krav rests mot universitetsledningar och medier att svartlista de fenomen som den nya individuella kulturen fördömer som oförenlig med sin interna uppfattning. Rädslan är stor att säga emot dessa aktivister. Det har tyvärr visat sig enklare att avvisa de personer som kritiserar åsiktskorridorens slutenhet. Inopportuna åsikter om ras, kön, minoriteter, våld, invandring, tankeförtryck och människans val av identitet har stått i centrum för denna jakt på oliktänkande.

Till bilden hör även att en framväxande högljudd aktivism mot klimatets uppvärmning inlemmats i tystnadskulturen, så att oliktänkande stämplas som klimatförnekare eller vettvillingar. Även här har medierna valt att ställning för klimatskräckens scenario. Sydsvenskans politiska chefredaktör har i e-post till mig (oktober 2019) förklarat att det rör sig om en ”försiktighetslinje”. Märk att det nu rör en i grunden vetenskaplig fråga, där oenighet råder mellan olika forskare inom naturvetenskap om den springande punkten, nämligen vilka orsakerna är bakom uppvärmningen. Trots FN: s påstående om att konsensus råder inom forskarnas läger, rörande människans utsläpp av CO2 (som boven i dramat), finns en avsevärd grupp av tydligt kritiska naturvetare. Att tusentals samhällsvetenskapliga forskare hoppat på FN:s tåg säger mer om rädsla, flockbeteende och kvasivetenskap än om det öppna sanningssökande som all forskning förutsätts baseras på. Trots att vår planets historia uppvisar flera epoker med omfattande temperaturväxlingar utpekar nämligen FN människan – dvs individen – som ansvarig för klimatets utveckling. För att slippa bemöta denna viktiga historiska invändning – om åldriga perioder av värme respektive kyla – utnyttjar FN, politiker och medier de magiska orden ”hittills uppmätt” då stegrad värme rapporteras. Detta i syfte att dölja att termometrar enbart har knappt tvåhundra år på nacken.

Min slutsats är därför att det öppna samtalet har drabbats av synnerligen svåra motgångar. En förklaring är ett marxistiskt strukturtänk som bereder vägen för individuella offers kamp mot dem som utpekas som deras förtryckare. Med andra ord en aktivism för den egna identiteten, för det goda mot det påstått onda. En andra förklaring är en historielös ungdomlig väckelse mot allt som individer spontant uppfattar som omänskligt. Därför framförs axiomatiska åsikter som inte tillåts problematiseras. Oppositionella synpunkter beläggs med tabu. Sammantaget har det öppna samtalet beskurits på ett vis som för tanken till den katolska kyrkans framfart under inkvisitionen.

Min text framstår alltså som en dystopi. Men det öppna samtalet har under historien aldrig varit något självklart. I mediesamhället har, som framgått, hoten mot denna frihetsdogm tyvärr blivit uppenbara. Men, trösterikt är att auktoritära samhällssystem även förut har visat sig vara förgängliga.

Torsten Sandström

https://public.substack.com/p/totalitarian-manipulation-of-language

Sverige är ett underligt land. Självsynen är en nation som är världsmästare att planera sitt samhälle. År av sossestyre är förklaringen den falska ideologi. Dessutom stödd av en opposition som tycks ha skrivit under på sossarnas makt att bestämma det politiska samtalet. Trots ambitionen till maximal kontroll dyker ständigt tämligen enkelt förutsedda problem upp, skeenden som en normal person borde ha förstått risken med. Exv våldsdåd och terror.

Nu tänker jag inte på de senaste tolv årens invandring omfattande omkring en miljon nyanlända, av vilka flera är intensivt troende muslimer. Mer slutna gränser hade med stor sannolik stoppat de värsta problemen. Inte allt kanske, men själva vågen av blodigt våld.

Men det är inte denna blodiga våldsvåg jag nu skriver om. Utan om pajaseriet som kallas ”Eurovisionsfestival”. Det ska som bekant i år gå av stapeln i Sverige. Och då tillåts nationens befästa fattighus, dvs Malmö, genomföra detta riskprojekt i tider av hård propaganda mot Israel. Att Malmö nappar på möjligheten är enkelt att förstå. Kommunen har nämligen i praktiken inget eget ekonomiskt ansvar, efter år av miljardstöd från Stockholmsregionen för att få detta socialdemokratiska näste att få sin budget att inte fullständigt falla sönder och samman. Lite tjo och tjim muntrar upp tycks parollen vara hos politikerna visavi malmöbefolkningen (som alltså den tycks sakna krisinsikt).

Det främsta krishotet är nu långvariga problem med en mycket stor palestinsk invandring till Malmö. Alltså bla de personer som röstat så att Jamal El-haj hamnat i riksdagen för S-partiet (kallad ”Jamal-Hamas” av Magdalena Andersson). Länge har förföljelsen av judar i Malmö varit ett problem. Palestinska ungdomar trakasserar medlemmar av det judiska samfundet i Malmös skolor. Och i denna miljö ska nu snart Eurovisionsfestivalen gå av stapeln med israeliskt deltagande. Man talar om att söka efter bråk.

Givetvis har SÄPO och ordningspolisen häcken full för att med skattebetalarnas pengar kontrollera detta extremt dåligt lokaliserade struntprojekt i Malmö. Det rör sig om mediesamhällets vansinnighet. Även om den polisiära uppslutningen är maximal är ändå risken uppenbar för ett våldsdåd eller åtminstone en pinsam televiserad protestaktion i Malmö. Alltså en islamsk protestyttring i realtid för hela Europa!

SVT:s chefer kallar Mellot för en samling kring lägerelden. Risken för korvgrillning med personskador eller åtminstone dålig PR för Sverige är påtaglig. Så korkat tänker svenska politiker, framför allt om de kommer från Malmö och har vant sig att leva på penningbidrag från andra…

Torsten Sandström

Wikimedia

I individualismens era händer saker som förut inte haft hög prioritet. Det finns åtskilliga människor som lägger ned en stor del av sin tid åt att få andra att fokusera på kön, hudfärg, religion och sexuell inriktning, etniskt ursprung, psykisk ohälsa, ålderstänkande mm. Jag vill inte påstå att dessa ämnen är ointressanta. De har till och med väsentlig betydelse.

Men som vanligt måste man i en öppen debatt prioritera. Och då gäller det enligt min mening först att gradera olika samhällsintressen. Och i denna konkurrens anser jag inte att individens och minoriteternas frågor har högsta rang. Det är närmast så att inriktningar på den enskilda personen förskjuter fokus bort från det centrala: samhällets gemensamma intressen. Alltså från majoritetssamhällets många svagheter.

Den som tänker efter och är kritisk kommer kanske fram till att det är därför som den politiska eliten så gärna vill lyfta fram individens problemsfär. Alltså för att få folk att glömma de stora strukturproblem som Sverige brottas med. Märk väl att denna verklighetsflykt passar som hand i handske på mediesamhällets kris, med sjunkande upplagor och minskat tittande på tablåteve. Den som – liksom jag – följer svenska medier se tydligt hur redaktionerna ständigt öser in rader av individuella problem och drar ned på den (kostsamma och krävande) kritiska nyhetsbevakningen.

Kolla själv! Du ser numera varje dag flummiga psykologers råd till enskilda. Rapporter om själsliga diagnoser och medicinering härjar vilt. Hbtq-frågor står läsarna upp i halsen då de själva i allmänhet har det stökigt i sina vanliga tvåkönade parrelationer osv. Hudfärgsaspekter vimlar det av. Unga klagar över äldres makt och gamlingarna förundras över den unga generationen (som typisk nog fått en egen bokstav Z) osv. Och redaktionerna slänger ständigt in skribenter som Alex Schulman, Hanna Hellkvist, Åsa Beckman mfl navelskådare.

Det som pågår är inget annat än medial indoktrinering. Det fantastiska är att du och jag själva betalar för åsiktsförtrycket. Antingen frivilligt eller via statligt tvång till fördel för SR och SVT, som förstås är ledande individpredikanter…

Torsten Sandström

En känd politiker med känsla för slagkraftiga rubriker har kallat KD:s ledning ”finborgare”, närmast apropå Alice Teodorescu Måwes plötsliga inhopp som KD-politiker i valet till EU:s låtsasparlament (efter att hon nyligen ha varit medförfattare till M:s partiprogram). Om jag förstår Åkesson rätt, en av landets främsta retoriker och mannen som är anledningen till debatten, så menar han att KD inte gör det politiska grovjobbet utan väntar på att andra ska göra det. I exv invandringsfrågan har KD således länge, länge förespråkat öppna gränser. Och först när de resulterande problemen står folket upp i halsen justerar KD sin politik. Min bild av Teodorescu är ungefär densamma, även om hon varit en fria debattör.

Dessutom tror jag Åkesson menar att partiledarens och den nyblivna KD-medlemmens extremt modemedvetna klädval mer hör hemma på en catwalk i Paris än i Sveriges riksdag – en åsikt som jag i så fall delar. Partiets formellt kristna framtoning gör ju saken pikant. Ett stort antal glänsande lyxkläder är inte attribut som man väntar sig hos djupt andliga människor. Något som ingen av de två antagligen är, ett faktum som ytterligare bidrar till Åkessons något hånfulla men vassa retorik, tror jag.

De tre borgerliga partiernas – M,KD och L – har alla efter många år med öppna dörrens invandringspolitik plötsligt sett sanningen i vitögat. Passiviteten har varat i åratal. Det har varit en ytterst allvarlig och för Sverige skadlig politik som förts tillsammans med sossarna. Men det är faktiskt ännu ganska oklart vad partierna idag tycker i invandringsfrågan. Fokus står ju huvudsakligen på kriminalpolitiken och denna kopplas öppet inte av de tre partierna till invandringen. En minoritet nyanlända har på så sätt via klanernas extrema våldspolitik vållat nationen ofantliga skador. För den traditionella borgarpolitikern är det fortfarande tabu att förmedla sambandet mellan invandring och våldsvåg, medan breda lager av svenska folket gör en mer rättvis bedömning.

Även om jag inte är anhängare av SD:s politik har jag i denna blogg från början kritiserat såväl sossarnas som borgarnas invandringspolitik. Då 20% av folket gett SD sitt stöd vågar M, KD och L inget annat än att ingå Tidö för att hamna i regeringsställning. Innerst inne tror jag inget av partierna ångrar sin tidigare politik. Det är omvändelse inför galgen.

Epitetet ”finborgare” förefaller därför valt med rimlig omsorg.

Torsten Sandström

Har du tänkt på att Finanspolitiska rådet, Klimatpolitiska rådet och långa rader av andra statliga myndigheter helt enkelt driver politisk propaganda. Innebörden är att staten skapat opinionsbildande organisationer som folket – mot vilket den politiska retoriken riktas – ska tvingas betala. Med andra ord: de som inte efterfrågar ny politik ska finansiera elitens projekt.

Den som bläddrar igenom Regeringens förteckning över myndigheter ser att det finns omkring 340. De är så många så att Regeringen skriver ”cirka”. Riksrevisionen har bättre koll: https://www.riksrevisionen.se/rapporter/myndigheter.html. Om man lägger till mängder av olika ”privata” organisationer som folket betalar skatt eller avgifter för finns åtminstone sammanlagt 500 stycken propagandainstitut. Tänk bara på SR, SVT samt Olof Palme Centret så förstår du vad jag menar.

Resultatet är att staten har myndigheter för att tygla människors liv och tankar. Några myndigheter är förstås nödvändiga. Men själva mängden förskräcker. Den talar för propaganda, kontroll och slöseri med folkets pengar. Att år med vänsterregeringar är den viktigaste förklaringen är självklart. För socialister är byråkrati och kontroll av medborgarna liktydigt med samhällsplanering. Vi har alla hört lovsången till den starka staten.

Därför är det beklagligt att även borgerliga regeringar väljer att inrätta nya byråkratier. Jag menar att merparten av dessa tjänstemannastrukturer helt enkelt är skadliga. Inte bara för att skattepengar slösas bort. Utan just för att politikerna – i stället för att noga lyssna på folket – agerar exakt tvärtom, dvs talar om vad du och jag ska tycka och göra.

Just nu ser vi hur en sosseorganisation – Klimatpolitiska rådet – kritiserar Kristerssons Regering. Något annat än kritik är egentligen inte att vänta. Det har rådets ledamöter betalt för att leverera. Man underminerar med andra ord den makt som svenska folket i allmänna val satt på plats. Allt enligt den plan som en tidigare sosseregering bestämt.

I en demokrati ska myndigheter tillämpa lagregler som Riksdagen bestämt enligt principer som uttryckts i en eller flera författningar. Politisk propaganda är något helt annat. Den ska i goda nationer betalas av de privata subjekt som själva valt att stödja en viss politisk linje. Inte av motståndarna via skattsedeln.

I vårt land har alltså propaganda blivit en ständig fråga för lagstiftning. Därför är Sverige inte fullt ut en rättsstat. Utomlands kallas vår nation Absurdistan.

Torsten Sandström

Följande rubriker saxad från Sydsvenskan den 21/3:

Handbolls-EM får 21 miljoner i biljettgaranti av Region Skåne

Beslutet har alltså tagits av Region Skåne som har så dålig ekonomi att man måste säga upp hundratals personer inom vården. Trots att stora statsbidrag tillförts regionen.

Jag är medveten om att det rör sig om en garanti. Dvs att det endast kostar regionen om inte tillräckligt antal handbollsbiljetter säljs. Men vad har regionen med handboll att göra? Garantin ökar inte Region Skånes inkomstunderlag. Eventuella företagsvinster löper som bekant in i statens kassa. Garantin visar alltså att Region Skåne – liksom andra svenska regioner – sysslar med olika verksamheter som inte rör kärnan av landstingens uppgift. Garantin är ytterligare ett exempel på hur byråkrater inom landets regioner sysslar med onödiga uppgifter. Inom regionerna finns miljarder att spara. Så håll inne med statsbidragen!

Som kritiker av de 21 (!) svenska regionernas byråkratiska och politiska förfall känns det nödvändigt att skriva just denna blogg. Min slogan är: slå samman regioner till tre: Syd, nord och mittemellan. Och låt staten driva dess myndigheter med ett antal vårdexperter samt riksdagsmän i sina styrelser. I nästa steg kan byråkratin kapas med två tredjedelar. Och även antalet heltidsavlönade politiker med 95%.

Här finns pengar att spara för en mer effektiv verksamhet! Den viktiga frågan är varför inte reformer sker? Mitt svar är dystert: den politiska klassen. Omkring tusen politiker sysselsätts i 21 regioner med lön på hel- eller deltid. De vill inte förlora sina jobb. Politikerna där finns alltså inte i för folket, dvs dig och mig. De finns för sin egen nytta. En unken fläkt av ståndssamhället…

Torsten Sandström

”Var och en får bli salig på sin fason” lär Fredrik den store ha sagt på sin tid. Han tänkte främst på religion (och i någon mån kanske politik). Men tyst även på sexuell frihet. Han lär själv ha varit homosexuell. Jag tänker på detta då jag hör talas om den lagstiftning som idag ska behandlas i ett riksdagsutskott. Nu rör det ett förslag om vidgad frihet avvikande registrering av nytt juridiskt kön.

Kung Fredriks paroll är mycket förståndig. Låt varje människa välja sitt liv så gott det går. Men när klåfingriga politiker ska visa sin vilja att ge minoriteter statligt skydd blir riskerna raskt stora. Jag tror nämligen inte att en ny lagregering behövs. Ungdomar som fyllt 18 år kan redan idag opereras för könsdysfori efter vederbörlig läkarutredning. För avlägsnande av könskörtlarna existerar dessutom en åldersgränsen på 23 år, med undantag vid synnerliga skäl. Jag anser att en väntetid är naturlig för en så ingripande åtgärd som inte kan återställas fullt ut. Även om väntan på operation i enstaka fall kan bli svår, så finns det ändå ett hopp för den som står ut och med tidens gång bekräftar sin inställning. Betänk farorna med irreparabla beslut! Jag anar dessutom framtida krav på skadestånd!

Det viktigt nya i lagförslaget rör folkbokföringen och vad som krävs för registrering av nytt kön. Här sänks gränsen från 18 till 16 år, förutsatt genomgång av en enklare medicinsk prövning. Enligt min mening bör 18-årsgränsens bibehållas av skäl som nyss angetts. Dessutom bör en mer ingående medicinsk prövning bibehållas.

Hursomhelst kvarstår särskilda problem avseende rättsverkan av ett byte av kön. Som det är idag antar lagstiftaren – såvitt jag förstår – att könsbytet får fullständig effekt för personen i samhället. Att detta kan skapa problem är uppenbart. Jag tänker inte bara på upprepade byten av kön. Utan på personens funktion i miljöer där särskilda villkor gäller för män resp kvinnor. Vem vill möta en person som bytt kön på en offentlig toalett eller i ett omklädningsrum? Viktigare är nyblivna mäns rätt att delta i kvinnosporter. Ska verkan av existerande biologiska gränser enkelt kunna utraderas enbart genom ett personligt val samt registrering? Mitt svar är nej.

Jag menar att lagstiftare ska vara försiktiga och inte lyssna på allt som sägs av rörelser som driver identitetspolitik på politisk entreprenad. RFSU tar inget politisk eller juridiskt ansvar för sina propåer! Det är ett allvarligt fel om tillämpningen av en lagstiftning ger upphov till skador för den enskildes framtid eller för andra människor i samhället (som i särskilda situationer med fog inte vill mötas av en före detta man eller kvinna).

Politikernas roll är inte att blåsa under privata problemformuleringar. Man ska erbjuda ungdomar och deras föräldrar försiktiga lösningar. Men idag ser vi tyvärr hur åtskilliga politiker – via onödig propaganda – hetsar fram psykisk ohälsa och missnöje med biologiskt kön.

Därför menar jag att det ligger mycket i kung Fredriks kloka ord från 1700-talet. Samhället ska främja förnuftiga val, motverka diskriminering samt vara noga med att undvika regler som kan skada viktiga samhällsintressen. Den stat som klarar detta kan vara nöjd. Och politikerna kan hålla sina fingrar i styr.

Torsten Sandström

Sveriges politiker och mediers långvariga propaganda för att jordklotets uppvärmning är skapad av människan påverkar nu demokratin. Ungdomar som anförs av Greta T genomför olagliga stridsaktioner. Nu senast har dörrar till riksdagshuset blockerats.

Elitens åsikter om klimatkrisen är inte bevisade. De vilar på scenarier som lanserats av IPCC, ett organ vars ledamöter handplockats av FN (forskare med alternativa åsikter har helt sonika valts bort). Politikernas och mediernas aktioner har nu alltså fortplantats till unga människor som knappast kan besitta kunskaper av rimlig omfattning rörande komplexa skeenden runt Jorden, utan förlitat sig på att FN är en sanningssägare. Men som människor som tänker kritiskt vet är FN ett organ med egen maktagenda och därför inte fullt pålitligt.

Barnen/ungdomarna framför riksdagshuset tycker att bevisningen är klar. Det svenska samhället har alltså försatt sig själv i en knipa. Som fäder och mödrar till aktivisterna har eliten tappat greppet. Det är beklämmande att se hur demokratin nedgraderas.

Om politiker och medier handlat rätt borde man ha tillåtit en öppen diskussion om uppvärmningens orsaker. Forskningsläget är så komplext att det inte kan skada att forskare med avvikande åsikter släpps fram. Bara det faktum att de hålls utanför förstärker mångas uppfattning att det finns något obehagligt som måste döljas. Det bekräftas av trixandet med orden ”hittills uppmätt” då värmerekord slås. Lång innan bra termometrar uppfunnits – för knappt 200 år sedan – har omfattande epoker med väpnade värme och kyla existerat. Detta faktum ignoreras med andra ord, vilket bidrar till min skepsis.

Torsten Sandström

Sydsvenskan har bland sina chefspropagandister Olle Lönnaeus. På så vis når tidningen ständigt nya bottennivåer avseende journalistik. Publiceringen idag bär syn för sägen. Så här ser rubriken ut.

Regeringens hårda tag gör svenskarna till EU:s mest fängslade folk

Rubriken är i och för sig korrekt om antalet fängslade i vårt land jämfört med EU. Men Lönneus vikling är som vanligt i vänstersammanhang ändå infam. Intryck skapas av att du och jag är hotade av inlåsning och att det underförstått är den nya regeringens fel.

Men sanningen är ju att nuvarande regering lyckats med att bura in rader av allvarliga gangsters, som den tidigare S-regeringen inte vågat ta itu med. Lönneus grundläggande propagandatrick verkar således vara att vanliga Svensson drabbas. Naturligtvis är en och annan medelsvensson inburad. Men rubriken är tyst om den bistra verkligheten, dvs att klanernas invandrare i högre grad än infödda svenskar befolkar fängelserna. Massinvandringen – mer än en miljon under de senaste 12 åren – har inneburit att många klanmedlemmar idag sitter på våra anstalter.

En bättre rubriken hade varit:

Tidigare regeringars felaktiga invandringspolitik gör svenskarna till EU:s mest fängslade folk

Men en sådan rubrik är omöjlig att publicera i Sydsvenskan. Den innebär nämligen att kritik riktas mot Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons åtta år vid makten tillsammans med Mp:s talibaner. Och Bonniers mediehus har bestämt att man ska låta journalisterna skriva efter eget huvud.

Torsten Sandström

Tyvärr har som bekant ett antal politiska sekter fått alltför stort inflytande i vårt land. Egentligen inte av egen kraft, utan på grund av att medierna hyller dem. Inom identitetspolitiken finns det sekter för feminister, minoritetskämpar, hbtq-aktivister mfl. Högst upp på mediernas supportlista finns förstås även klimatrörelsen. Inte av den anledningen att många svenskar delar deras grova huvudargument, utan som sagt främst på den intensiva uppbackningen från press, radio och teve. Svenska folket duckar med trött blick.

Orsaken till att jag kallar dessa rörelser sekter är inte bara det relativt begränsande antalet medlemmar. Framför allt menar jag att de behärskas av en fanatisk ideologi, som bland annat yttrar sig i kamp och hån mot sina opponenter. Liksom religiöst trogna hålls man samman av denna fanatism. Medlemmarna är – liksom Greta T och ett antal medlemmar inom #Me too – till och med villiga att bryta mot lagen för att genomdriva sitt budskap. Och medierna backar som vanligt upp dessa lagöverträdelser på ett märkligt vis.

Sedan en tid tillbaka har jag sparat ett klipp från DN debatt den 30/11 Rockström. Författare är en sektledare vid namn Johan Rockström. Han anser sig vara expert på klimatet, trots att han inte ens är naturvetare (med inriktning mot skeenden inom himmel och hav), utan enbart har sysslat med studier inom jordbrukets miljö i Afrika. Alltså tillhör han sektens folkrikaste grupp av forskare: samhällsvetarna, vilka således ligger politiken nära. Hursomhelst vill han i debattartikeln att Sverige ska styra upp klimatet i Indien och Nigeria (”Sverige måste visa vägen för Indien och Nigeria”)! De folkrikaste nationerna i Asien respektive Afrika ska med andra ord läxas upp av lilleput-nationen Sverige! Den moraliska stormakten har fått fnatt.

Så kan bara personer som gått vilse i sin fanatism tala!

https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2023-11-30/a/sverige-maste-visa-vagen-for-indien-och-nigeria/2357/1148509/44756277

Det är alltså tydligt hur minoriteter i Sverige getts ett omfattande politiskt inflytande över nationen medier och politik. Minoriteter ska förstås respekteras. Men de ska inte styra majoritetssamhället!

Torsten Sandström

Som framgått tycker jag att det är bra att vårt land nu är medlem i NATO. Äntligen! Och Putin – en grym diktator – ger jag inte något för. Men hans uttalande om Sveriges roll i NATO har svenska medier svårt att tolka. Det är enligt min mening inte alls svårt.

I först Sovjets och sedan Rysslands perspektiv har det länge varit klart att Sverige bara varit neutralt rent formellt – dvs på papperet. I verkligheten har vi spelat tillsammans med NATO under bordet. Vi har bytt information och deltagit i ett informellt militärt samarbete med NATO. Detta har stått klart för alla initierade betraktare. Men svenska politiker har bara pratat om neutralitet och alliansfrihet. På så vis har vänsterns fredskramare blivit nöjda.

Putin måste därför tycka att vårt inträde inte i grunden förändrar Rysslands syn på Sveriges samarbete med NATO. Det är ju helt logiskt. Ryssland har länge planerat för vår NATO-vurm. Sverige är redan i ryssarnas ögon i allians med NATO ifall det blir kritiska lägen. Denna sanning har en vapenvägrande sosseminister för nationens svar vägrat att erkänna så sent som bara några månader innan S-partiet bytte for och ville ansöka om medlemskap i NATO.

Den svenska politiska eliten har således känt till våra nära relationer till USA. Men sossarna har i åratal inbillat svenska folket att vi varit neutrala. Ett av fred skadat svenskt folk har på så vis i åratal hållits utanför NATO-gemenskapen utan att – som idag – ha rätt att påkalla skydd från NATO vid anfall mot vårt land. Detta har inneburit ett högt spel från främst rader av sosseregeringar, som försökt upprätthålla bilden av vårt land som en fredens duva. Detta dubbelspel hade kunna stå Sverige dyrt, men svenska regeringar har ändå med öppna ögon valt denna lösning. Man har valt dubbelmoralens väg. Främst för att S-partiet önskar kunna krama sina fredsälskande -dvs av fred förvillade – partikamrater vid allmänna val.

Få medier skriver om den bubbla som nu spruckit och som ryssarna inte en sekund trott på. Neutralitetsleken har nämligen varit för inbördes bruk. För att vagga in befolkningen i tron att Sverige inte ska drabbas av krig.

Torsten Sandström

SvD :s politiska journalistik snubblar vidare vänsterut. Idag gäller det att smutsat ned den finska skolan som rankats högt av OECD, men dalat något på sistone. Nu har tidningen lyckats hitta en person som blivit mobbad. Hon bekräftar faktiskt ett hämndsyfte. Men det hindrar inte journalisten Annakaisa Suni att fortsätta sitt lustmord på den finska skolan. Rubriken med undertext lyder:

Läraren var hennes värsta mobbare
Skolan uppmuntrar mobbning för att öka gemenskapen bland de andra eleverna.

Påståendet i rubriken är horribelt. Vilken svensk eller finsk skola vill se mobbning? Det måste vara intervjuobjektets högst personliga uppfattning som slagits upp. Möjligtvis har läraren ställt höga krav, men det är något annat än objektiv otillbörlig förföljelse (mobbing). Och om berättelsen mot förmodan är sann så måste det ses som en mycket ovanlig förbrytelse. Sakligheten i hela argumentation faller med andra ord som ett korthus.

Förklaringen måste vara vänsterns avsky för en skola som ställer krav på eleverna. Med andra ord viljan att riva etablerade föreställningar och förespråka en form av värdenihilism. Då bli mobbing en subjektiv upplevelse och inte någon objektiv förföljelse av otillbörligt slag.

Jag skäms faktiskt över att prenumerera på en tidning som kan publicera något sådant! Reportaget präglas av att den person som intervjuas vill marknadsföra sig själv genom foton på sin egen person och framtoning av kommande kändisskap. Ungefär som den sk konstnären Anna Odell.

Torsten Sandström

Ordförande i SKR, Sveriges kommuner och regioner, är en sosse. Som andra sossar menar han att staten och skattebetalarna även ska stå för kostnader som kommuner och regioner beslutat om. I SvD den 21/2 ropar han alltså:

Kräver snabba svar om mer pengar till vården

Problemet är att SKR är en omfattande byråkrati med omkring 1500 anställda. Det är en organisation som aldrig vill ta itu med den gigantiska samling av förvaltningstjänstemän som anställts inom landets 21 regioner (eller hos SKR själv). För SKR är det enklare att ropa på mer pengar från staten än att plocka fram rödpennan och göra en god insats för skattebetalarna. SKR borde alltså ta täten för besparingar. Och då det gäller byråkrati finns gigantiska belopp att spara in på hos landsting/regioner och SKR själv.

Därför ska SKR alltså nu förstås som Svenska kravcentralen. Under decenniernas lopp har organisationen – och byråkratierna inom vården – kraftigt vuxit ikraft av det som brukar kallas Parkinsons lag. Innebörden är att en organisation tenderar att växa administrativt, ty chefer vill får nya underlydande för att själva avancera och få bättre betalt. En farlig mekanism som aldrig stannar (av sig själv).

Parkinsons lag är en självklarhet som privata företag ständigt spjärnar emot, så gott det går. Men inom det offentliga finns inget motstånd. Medborgarna saknar möjlighet att mellan valen lägga sig i partiernas politik. Och politikerna är alltför svaga – rädda och okunniga – gentemot de offentliga organisationernas tjänstemän och chefer. Allt detta passar SKR som hand i handske. Ropen skallar om mer pengar från skattebetalarna.

Därför kräver jag snabba svar (på min förhoppning) om att SKR ska lägga ned.

Torsten Sandström

Sveriges spänstigaste ledarsida har Göteborgs-Posten, GP, i konkurrens med SvD:s ledarskribenter. På GP är det ett växlande gäng som skriver, med Adam Cwejman i topp. Där diskuteras politik i den äldre liberala anda som jag ännu uppfattar som stilbildande. Inget PK-tjafs här alltså. Dessutom flera åsiktsvariationer.

Dagens smakprov rör kritik av några höga vänsterpolitikers kamp för att bara se invandringens positiva sidor. Det är en bra text av Naomi Abramowicz. Rubriken lyder:

Pinsamma argument för invandring.

I Abramowics´text kritiseras Anna Ekström (S), Kristina Persson (S) och Bengt Westerberg (?) för att inte hålla sig till fakta då de till skyarna lyfter invandring till Sverige. Den gamla trögtänkta skolans politiker får sig en avhyvling.

Bravo GP! Bra är också att ledarsidan hålls öppen för alla som är intresserade att delta i debatten. Alltså det öppna samtal, som jag hyllar.

https://www.gp.se/ledare/ledarkronika/pinsamma-argument-for-invandring.261604b9-555f-42b6-816b-f6ff565bce57

Torsten Sandström

En svensk helig norm är som bekant det flummiga kravet på ”hållbarhet”. Det delas förstås med andra nationer. En annan oklar tanke som vi svenskar – mer än andra – odlar är dogmen om ”likvärdighet”. Ständigt påtalas att alla ska få plats i båten. Denna idé plågar enligt min mening vår svenska nation, mellanmjölkens förlovade land. Allt och alla ska enligt svenska politiker och medier behandlas på ett likvärdigt vis.

Att lika ska behandlas lika inom rättens värld är givet. Det är nämligen rättsapparatens uppgift att tillämpa legala normer lika för alla, dvs konformt. Men en helt annan fråga är om alla människor, djur, organisationer eller andra fenomen ska likabehandlas vid mångfalden av olika samhällsbeslut. Privatpersoner och företag har för det första frihet att favorisera den man vill, frånsett i situationer då lagstiftning förbjuder ett diskriminerande syfte. Och för det andra har även offentliga beslutsfattare ofta frihet att fatta beslut som inte baseras på en likhetsnorm utan på att avgörande vilar på sakliga grunder, dvs vad som objektivt sett är den bästa lösningen för samhället. På så vis skapar likhetsdogmen allvarliga problem i vårt land.

I åtskilliga situationer blir det återkommande svenska kravet på likvärdighet rent nonsens. Dåliga syften ska inte jämställas med goda. Inte heller ska personer som är hänsynslösa eller svagpresterande automatiskt behandlas lika med dem som är goda och effektiva. Det vore ju besynnerligt om kriminalitet jämställs med laglydnad. Eller att en lågpresterande elev ska ges samma betyg som den som inte visar förmåga för studier. Men särskilt inom vänstern finns det faktiskt många förespråkare för att likabehandling ska se rakt ut. Då en människa visar bristande laglydnad, hänsynslöshet eller personliga problem kommer nämligen vänsteraktivisten snabbt fram till att detta har sina rötter i samhället struktur. Den enskilda aktören anses således som ett slags marionett, som styrs av osynliga krafter. Alltså blir resultatet att även en gangster ska anses ha rätt att vid sin framfart påkalla samhällets stöd. Jag menar att de ständiga ropen på likvärdighet allmänt sett leder till en form av värdenihilism. Oförmågan att peka ut ett rimligt korrekt val får totalt sett förödande verkningar för Sverige.

Jag skriver detta med anledning av en debattartikel i SvD den 7/2. Tre lärare från några av Sveriges många mindre högskolor – med andra ord inte några från de fyra stora universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm eller Göteborg – pekar på sitt svaga elevunderlag och menar ”att lärosäten med större pedagogiska utmaningar” måste få ”större pedagogiska resurser” från staten. Dessutom hävdar de att lärarna på deras hemmaplan måste ”ges bättre möjligheter att bedriva forsknings­anknuten undervisning”. De tre skribenterna erkänner alltså de facto att deras lärosäten saknar kompetenta lärare!

Som läsaren inser syftar debattartikeln till att öppna en statlig socıalakut för mångfalden av mindre svenska högskolor. Organisationer som inte får tillräckligt duktiga studenter ska alltså favoriseras så att de svaga kort som utbildas där kan få ytterligare stöd för att på så vis bli bättre. Och de lärare som jobbar där, trots bristande existerande kompetens för forskning, ska också ges statliga bidrag så att de kan forska sig ifatt de stora universitetens personal. Jag menar att debattartikeln är ett typiskt exempel på en sjuk tillämpning av idén om likvärdighet.

Tanken är alltså att bygga kompetens – hos elever och lärare som alla fallerar – genom penningbidrag så att alla inom den svenska akademin i slutändan behandlas likvärdigt. Denna vanliga svenska likhetstanke är enligt min mening högst dysfunktionell. Institutioner för högre utbildning måste väl ändå i grunden byggas (startas) på förutsättningen att det finns kvalificerade lärare samt även elever som kan tillgodogöra sig högre studier. Detta tankeled saknas uppenbarligen hos författarna till debattartikeln. I stället skallar ropen på bidrag från samhället enligt vår vanliga svenska politiska kanon. Mer bidrag i baljan och bygget blir lika bra som de stora akademihusen på annat håll, påstås det.

Jag menar att en politisk diskussion inte ska bedrivas på detta sätt. Man måste som sagt börja från grunden. Det basala svenska utbildningssystemet – grundskola och gymnasium – måste alltså höja sin kvalitet. Vidare ska antalet högskolor i landet inte bestämmas efter kommunala önskemål eller andra drömmar om sysselsättning, utan med fokus på den faktiska tillgången på tillräckligt kvalificerade studenter och i sin tur lärare. Saknas tillräckligt antal goda lärare och studenter inom en region ska över huvud taget inte högskolor etableras där. Det kan tyckas brutalt (i vårt land), men är enbart rimlig logik. Redan idag dras sektorn för högre utbildning (sedd som helhet) med en allmän brist på framför allt tillräckligt goda studenter. Vidare söker sig de duktigaste eleverna förstås till de främsta lärosätena, vilket är liktydigt med de fyra stora, som kan erbjuda studier med djup, bredd och mångsidig kompetens av personellt och materiellt slag. Om resurser ska ökas någonstans är det förstås där, så att Sverige kan konkurrera med de bästa universiteten utomlands. Att satsa på oförmågan är ju att spilla mjölk.

Det som författarna till debattartikeln säger talar närmast för att i stället satsa på de fyra stora. Alltså för en översyn av Sveriges akademiska institutioner, så att ändliga ekonomiska resurs inte spills i onödan på svagpresterande högskolor. Med andra ord så att institutioner med goda förutsättningar favoriseras. Författarnas rop på hjälp är en bekräftelse på den vanliga svenska sjuka vi i åratal sett för mycket av, nämligen att starta institutioner för hög utbildning trots att resurser saknas på såväl lärar- som elevsidan. Dessutom vilar kraven i debattartikeln på det vanliga missbruket av idén om likvärdighet. Mindre goda institutioner ska inte tillåtas använda likhetstanken för att tillskansa sig mer resurser.

Problemet är förstås en het potatis. Förklaringen är att politiker – om de ens har rimliga insikter i utbildningsfrågor – inte vågar säga sanningen. I stället spenderas miljarder på ett svenskt kunskapssamhälle som har byggts på lerfötter. På så vis önskar politikerna förstås vinna röster i allmänna val. De vill se till att antalet individer inom akademin ökar. Men om elev- och lärarunderlaget inte håller måttet blir följden främst att mellanmjölken förspills. Som många vet är detta slöseri med offentliga medel ännu ett svenskt syndrom.

Torsten Sandström

DN innehåller den 10/3 en rubrik som i vanlig ordning vinklar faktiska skeenden till vänsterpolitik. Följande ord har åstadkommits av Amanda Sokolnicki:

Att se Ulf Kristersson i USA var som att se ett barn på Min stora dag

Det som hänt är att Kristersson varit i USA för att överlämna slutdokumenten för Sveriges NATO-inträde. Han har då av USA:s president fått den stora äran att delta i Kongressen – och hyllas där – under presidenten årliga tal ”State of the Union”. Strålande PR för Sverige med andra ord.

Med sina vänsterögon ser Sokolnicki förstås bara negativa bilder av det som skett i Kongressen. Det är inte att undra på. Det är en del av DN:s fortlöpande propaganda mot den svenska regeringen. Att det rör sig om en medveten vinkling är enkelt att förstå. Hon tycks kritisera Kristersson utseende, dvs hans något överdrivna smilande i särskilda situationer. Men tänk om det varit Magdalena Andersson som befunnit sig i USA och deltagit i Kongressen. I så fall hade hennes glädje inte beskrivits av Sokolinicki på detta solkiga vis. Då hade orden blivit positiva och givetvis understrukit en feministisk framgång.

Så agerar journalister ofta i vårt land. Man kan undra vad de fått lära sig på de så kallade journalistutbildningar som staten driver landet runt? Jag vet svaret. Det är inte att saklig beskriva fakta. Utan att ständigt visa sitt politiska engagemang för att på så vis ge publiken en ”nyttig” läxa.

I mina bloggar driver jag därför en starkt kritisk linje mot det svenska mediesamhället. Sokolnickis trix är bara ett av många jag dokumenterat. Men det gör det än allvarligare. Det trista i sammanhanget är att journalister som Sokolnicki tror sig göra något riktigt samhällsnyttigt. Det är faktiskt bedrövligt. Men så blir det när en yrkeskår ser sig som en samhällsbevarande elit. Det rimligt öppna samtalet förvrids till sin motsats.

Efter att jag skrivit detta publicerar DN – dagen efteråt – ännu ett angrepp mot sittande regering genom en krönikör som driver vänsterpolitik utan att certifiera sin åsiktsinriktning. Nu rör det sig om Ole-Dolyckan Alex Schulman. Hans rubrik är lika barnsligt försåtlig som Sokolnickis. Så här skriver han:

Jag såg Ulf Kristerssons vansinniga leende och jag skämdes

Det är således något som är ruttet hos DN. Jag är övertygad om att det på sikt kommer att slå tillbaka på tidningen. Ju mer politisk skit DN:s legosoldater kastar desto större bli möjligheten att tidningen rasar. Ner i sin egen smuts.

Torsten Sandström

Idag – den 11/3 – meddelar alla större medier högt upp på ”löpsedlarna” att Greta Thunberg tillsammans med andra klimataktivister blockerar dörrar till Riksdagen. DN väljer att meddela detta på följande vis en bit ned på första sidan:

Klimataktivister blockerar ingångar till riksdagen – Greta Thunberg: ”Har fått nog”

Det är inte många lagbrytare förunnat att behandlas så milt som Greta T, trots att hon numera måste betecknas som ”vaneförbytare”, med flera brottsmålsdsmar i bagaget. Det pinsamma för DN är att Greta T under en dag vikarie som chefredaktör för tidningen.

Det tycks alltså som om DN menar att vissa brott är sådana som att de inte ska beivras och att den kriminella själv ska ha rätt att välja att låta bli att följa lagen. Så långt har det alltså gått.

Själv är jag glad över att Greta T nu visar sin ”rätta” ull. Hon agerar odemokratiskt och anser att hon vet bättre än det politiskt valda parlamentet. Så går det då politiker och medier odlar fram en kändis – ett helgon – i en fråga som odlarna själva gillar. Trots att frågan i flera avseenden är vetenskapligt oklar väljer eliten att ta rygg på FN, som handplockat en egen krets av forskare, dvs IPCC, som sanningssägare. Eliten har alltså valt FN:s syn på klimatfrågan, utan att sätta ifråga dess vetenskapliga berättigande eller att FN kan ha ovidkommande maktskäl.

Att alternativa forskare inte respekteras är ett synnerligen dåligt omen. Avseende alla annan forskning är det brukligt att plädera för öppenhet. Man måste åtminstone vilja lyssna på sina motståndare och sakligt bemöta deras åsikter.

En viktig anledning till min skepsis mot eliten är valet av ordet ”uppmätt”. I hundratals mediala rapporter tvingas folket höra att än högre historiska temperaturer ”uppmätts”. Alltså värmesiffror som konstaterats först efter att nuvarande mätsystem förfinats under början av 1800-talet. Men alla som öht läst en historiebok vet att världen sett epoker av växlingar mellan värme, kyla och värme etc. Exv låg Stockholm för omkring 10.500 år sedan under en kilometerhög ismassa. Och under brons- och tidiga järnåldern (cirka 1800 f.Kr. –900 e.Kr.) låg Gamla stan fortfarande under vatten, eftersom landytan låg ungefär 10 meter lägre än idag.

Att återkommande trixa med ordet hittills ”uppmätt” vill ansvariga dölja något viktigt för allmänheten. Det vill säga att nuvarande värmefas helt eller åtminstone delvis kan ha en annan naturlig förklaring – av atmosfäriskt slag – än människans utsläpp av CO2. Trixandet är oseriöst. Klimatrörelsen bär ett tungt ansvar för den pågående desinformation som sker. Och för att lekbollen Greta T – mediernas skapelse – upprepade gånger bryter mot svensk lag.

Torsten Sandström

Så här lyder rubriken till en text av Hanna Fahl i DN 23/2:

Absurt att kontorsnissar ska avgöra

om Israels ­Eurovisionbidrag är politiskt

Läsaren anar att det rör sig om Eurovisionsfinalen i Malmö. För mig får gärna Israel delta i tävlingen. Nationen tillhör vår civilisation. Men jag bryr mig egentligen inte.

Det intressanta är nu ordet ”kontorsnissar” och att de ska inte ska tillåtas fatta politiska beslut. Fahl uttrycker sig nedlåtande om en grupps möjlighet att fatta riktiga beslut.

Många av mina bloggar kritiserar journalisternas politiska framfart i svenska medier. Alltså en yrkesgrupp som är utbildad (?) för att beskriva fakta. Och en kår anställda som i stället politiserar. Journalisterna gör alltså inte vad de ska. Men de chefer som ska bedöma Israels poplåt gör precise de är anställda för att pröva enligt de föreskrifter som gäller. Så gott det går.

Det är alltså inte kontorsnissar som är huvudproblemet i Sverige. Det är journalisterna, som till stor del sysslar med desinformation och personliga åsiktsdeklarationer med politisk vinkling. Det sjuka i sammanhanget är att många inom denna kår ser sig själva som räddare av samhället. Om en majoritet svenska journalister tilläts bestämma svenska rikets utveckling skulle nationen präglas av en kombination av socialism nog hippy-mentalitet. Så illa är situationen.

Fahl är alltså infam. Hon kritiserar en tämligen anonym grupp för att göra just vad den ska. Medan hon och hennes egen kår således ofta sysslar med en politisering de inte ska befatta sig med. Dessutom använder hon en fördomsfull benämning på personer hon inte känner: kontorsnissar. Märk att jag nu undviker att ge journalistkåren ett berättigat öknamn.

Men hon är själv inget annat än just en journalistnisse. En bedrövlig sådan, med näsan i vädret. Där hon sitter på sitt kontorshus. För att inte säga propagandakontor.

Torsten Sandström

Idag (8/3) meddelar DN att S-partisekreteraren Baudin hotar att slå tillbaka mot lagförslaget häromdagen om mindre gynnsamma regler för partilotterier, dvs de spelformer som sossarna länge använt för få in stora pengar till partikassan. Så här lyder rubriken i DN:

S hot efter lotteribråket – kan använda lagstiftning för att skada Moderaterna

Hotet är synnerligen intressant och tragikomiskt. Sossarna har själv via lagstiftning favoriserat de lotterier man excellerar i. Man har sålt lotter utan att tydligt ange vad överskottet går till. Alltså har motståndare till S-partiet ofta utan att veta det bidragit partiets framgångar. Tala om slugt rävspel. Och dessa lotterier har hittills förstås varit skattebefriade.

Det cyniska i Baudins hot är alltså att partiet själv skapat och utnyttjat en lagstiftning som gynnar det egna partiet. S-partiets allmänna strategi har under många år varit att utnyttja olika lagar till sin egen förmån inför kommande valrörelser. I mina bloggar har jag visat hur lagstiftning – om arbete, hyra, statsbidrag och inte minst om tillskapande av nya myndigheter (organisationer där rader av sossar anställts) – använts för att främja det egna partiet. Detta är alltså ingen nyhet att lagen varit sossarnas bästa vän. S-partiet har alltså länge använt svensk lag för att skada sina politiska motståndare.

Baudins skadehot är med andra ord redan verkställt – sedan årtionden tillbaka. Det har faktiskt sedan decennier varit S-partiets främsta motor för att vinna val. Detta fulspel är som sagt en av mina käpphästar vid kritiken mot partiet. Nu ser vi hur tanken åter får kraft hos en partisekreterare, som förstås inte förstått hur lagen tidigare missbrukats av det egna partiet. Ett föga klyftigt hot alltså.

Torsten Sandström

Idag är det bevars internationella kvinnodagen. Egentligen är det i princip samma jippo som igår, dvs första torsdagen i mass. Den småländska varianten har dock en humoristisk vinkling av något som inte är särskilt märkvärdigt. Men så är det inte med kvinnodagen. Här rör det sig om politiskt allvar!

Nu ska landets flesta journalister – merparten är kvinnor – försöka få Sveriges befolkning att tänka som feminister vill. Medierna är fullproppade med propaganda. Några inslag har i och för sig vettiga syften. Men det är den totala mängden, inbilska propåer, på samma dag samt med ett propagandist syfte som skorrar, enligt min mening.

Medier och journalister ska nämligen, såvitt jag förstår, inrikta sig på vad som skett och rapportera om dessa fakta. Kvinnodagen vilar i och för sig på en tung bakgrund av åtskilliga exempel på diskriminering ( i tider då en negativ särbehandling tyvärr hade stöd i svensk lagstiftning). Men denna epok med officiella övergrepp är passerad. Även om jämställdheten inte är perfekt så är många skillnader mellan mäns och kvinnors attityder och livsval uppenbarligen beroende av biologiska skillnader. För detta är feminismen blind. Därför blir också samtalet om jämställdhet så förvridet.

Det som händer i dag visar på ännu en svensk sjuka. I en epok då individens frihet annars hyllas så vill politiker och journalister få alla att marschera i samma takt. I en lång rad vill man att vi alla ska buga och bocka åt dagens massiva propagandakör. Det rör sig inte om rapporter från journalister om fakta. Utan om propåer om hur vi ska tänka och tycka idag och i morgon i en lång rad politiska frågor. Det vi ser är en fundamental och negativ förändring inom mediasamhället. Från rapportering om fakta till politiska propaganda. Med andra ord från en öppen diskussion till bönemöte. Sverige är det land där eliten vill att vi alla ska gå i samma takt.

Denna febrila politiska styrning är något allvarlig. Inte bara för att det rör sig om propaganda. Utan för att landets politiker och medier flyr från att koncentrera sig på den svenska nationens stora politiska problem. Dvs de surdegar som faktiskt går att lösa.

Torsten Sandström

PS! Sverige blev igår medlem i NATO. Bravo. Men iIdag startar mediernas samfällda propagandasvall med inriktning på förbud mot att svenska soldater ska tvingas gå ut i krig samt mot att NATO ska förvara kärnvapen på svenskt territorium. Plötsligt är tanken om avskräckning genom NATO puts väck. DS

Det är inte ofta jag förmedlar goda nyheter. Men nu gäller det. Sydsvenskan meddelar den 21/2 en riktig härlig nyhet:

Färre unga kallar sig feminister: ”Chockerande”

Kanske har ungdomar förstått vad äldre generationers kvinnor inte hajat avseende vad politiken gäller. Dvs att samhället behöver jämställdhet mellan könen, inte kamp och ovetenskaplig strukturtänk. Länge, med ett uppsving sedan 1990-talet, har dåligt genomtänkta slagord om ett nutida påstått patriarkat kommit att ersätta ett nödvändigt samtal om hur män och kvinnor ska umgås i samhället på ett någotsånär likvärdigt vis – förstås inom ramen för våra delvis olika biologiska förutsättningar. Feminismen är en vänsterrörelse med revolutionära mål: nämligen att ”krossa patriarkatet” (precis som det ännu existerade enligt åldriga skräckbilder).

Givetvis is finns en hel del att göra. Men bland framtidsmålen måste enligt min mening utpekas syftet att motverka feminismen som sådan. Det är nämligen en totalitär rörelse som vill vinna allt, dvs kvinnligt ”herravälde” om uttrycket tillåts. Rörelsens framfart ställer till med betydande skador för det svenska samhället. Kvinnor som satsat på karriär genom flörtar med manliga makthavare och hamnat i deras sängar har genom #Me too getts möjlighet att vid domstol ta ut hämnd för självförvållade skador. Allvarligare är antagligen den feministiska kunskapssyn som av staten upphöjts till vetenskap och fått politiker att springa benen av sig. Universitet och andra myndigheter är fullproppade med feminismens lakejer. Och näringslivet har också satsat på inkvotering av ”rätt kön” för att slippa bråk. Sammanlagt har resultatet av kvoteringen knappast lett till påtagliga framgångar för samhälle och affärsliv. Men rader av mindre kompetenta har genom kvotering fått höga jobb.

Feminismens propaganda har idag delvis ersatts av en annan ovetenskaplig frälsningsrörelse: klimatskräckens. Det är också något mycket negativt. Rop på frälsning får ofta dåliga effekter.

Därför blir jag till min förvåning glad att läsa Sydsvenskan på nätet. Men det typiska tillägget ”chockerande” säger förstås mycket om den pågående mediala cirkus som torgför feminismens budskap. Ilskan är typisk för en tidning, som i allmänhet hamnar helt politiskt fel i nutidens politik. Att det beror på fördomar är helt klart. Feminismens är en fördomsfull rörelse, alltså med helt felaktig verklighetsanalys och mål.

Torsten Sandström

Den svenska modellen med stora arbetsgivarorganisationen och starka fack går på tomgång. Löner som mellanmjölk är följden. Och genom att löner för okvalificerad arbetskraft saknas uppstår ett stort utanförskap och bidragsberoende. Det är den faktiska modell som kallas svensk.

Genom kollektiva lösningar mellan företagens och de anställdas jätteorganisationer samlas gigantiska penningbelopp in, som dragits från de anställdas löner. Tvångsavdragen inbetalats av företagen till Alectas enorma pensionsfonder. Visst är det bra att privata pensionslösningar används. Men i grunden rör det sig om ofrihet. Samt att själva omfattningen av de belopp som anförtros Alecta – en enda förvaltare – är en fara i sig. Det rör sig faktiskt om så gigantiska penningvärden att Alecta själv förefaller ta dem med en klackspark. Åtminstone om vi ser till det kaos som utspelats vid företaget.

Feta tidningsrubriker har under senare år visat på hur cheferna på Alecta tagit enorma risker med satsningar på USA-banker och nordiska fastighetsbolag. Den ena chefen efter den andra har tvingats lämna Alecta. Och nytillsatta bossar har valts på ett hastigt vis – och ersatts av nya – för att snabbt fylla luckor i Alectas led. Så tycks det gå då ett enda företag anförtros alltför stora penningbelopp, som de anställda själv bort förfoga över på något vis. Jag undrar om inte en bättre lösning varit en handfull företag som tillåtits konkurrera med varandra om vem som är bästa på att förvalta andras pengar.

Så går det också då personer som inte är proffs på förvaltning ska styra den enda jätten, Alecta. Företaget har i desperation sökt nya chefer samtidigt som de berörda visat sig ha lik i garderoben. Människor som i grunden sysslar med intressebevakning, arbetsrätt och förhandlingar är givetvis normalt urdåligt lämpade för att leda ett Alecta som ska få ägarnas pengar att växa. Efter ett antal kaotiska rundor står nu Svenskt Näringslivs chef Jan Olof Jacke med hundhuvudet i Alectas ledning.

Denna synnerligen riskfulla storskalighet kostar pensionärerna dyrt. Jag menar att det är den svenska modellens fel. Betonglösningar för en svenska arbetsmarknad kostar på. Om Alecta tvingades konkurrera med en handfull andra förvaltare hade förmodligen utfallet blivit bättre. Den svenska arbetsmarknadens sjuka innebär att viktiga industribeslut och förvaltningen av andras pengar centraliserats och kommit att samlas i svaga händer. Pengarna handhas av människor i toppen som saknar kompetens för affärsbeslut. Människor som känner sig valda att bestämma över andras öden. Alltså snarast politiker och inte duktiga personer med den kompetens som krävs.

Jag tror således att en splittrad besluts- och förvaltningsapparat var it av godo. Vi ser hur den svenska storskaliga modellen slår i taket. Det eländiga är att få personer vågar peka på att systemets kejsare är naken. Låt de anställda – enligt ett flexibelt mönster – bestämma själva över sina pensioner!

Torsten Sandström

Den 18/2 läste jag i DN kulturjournalisten Åsa Beckmans bidrag till kvalitetsjournalistikens förfall, Rubriken säger allt:

Alla är fånigt förtjusta i Markoolios mamma – även jag

Uppenbarligen har hiphop-artisten Markoolios mamma, Irma, fått ett pris i en av mediesamhällets kändisgalor, vilka tycks oändliga till antalet. Till sist blir ingen utan pris, vilket kanske förklarar Irmas pris, i och med att konkurrensen är klen. Nu meddelas alltså Sverige denna nyhet genom Beckman, som vanligtvis enbart pratar om sig själv, vilket dagens rubrik också bekräftar.

Dessa tre personer, Markoolio, Irma och Beckman, menar jag tydligt illustrera mediesamhällets funktion och utvecklingstendens. Faktajournalistiken ger vika. Och fram träder mediernas koncentration på futiliteter inom den egna industrin. Det ena medier skriver om det andra i en enda lång kedja av rapporter. X hyllar Y, Y skriver om Z, Z recenserar Å , Å talar om filmen Ä som streamas av Ö osv. Alla medieföretagen lever i symbios och den egna industrin ges uppmärksamhet så att bolagens kassakistor fylls på. Nya intäkter skapar ännu en runda av dominobrickor som sprider ett budskap av normalt låg kulturell kvalitet. Nonsens publiceras och åsikterna rungar, något som Beckman själv länge sysslat med mot månatlig arvodering.

Så funkar en marknad som inte kan leva av sin egen kraft, dvs på grund av varornas goda kvalitet eller påtagliga nytta. Allt förvandlas till en reklamvirvel med enorm kraft. Futiliteter serveras till ett folk som vant sig vid att det bara ska gapa och svälja, dvs en publik som inte förstår att kultur kan vara något verkligt fint och storslaget. Ingen hinner tänka efter och ombeds heller inte göra det. I stället sätts en ny kedja av dominobrickor igång fulla med intigheter. Igen och igen.

Det intressanta är den självsyn som dominospelets aktörer visar upp, dvs journalisternas egen bild av vad de sysslar med. Jag menar att renhållningsarbetare, ”sopgubbar”, normalt gör större nytta än medieindustrins legosoldater i och med att deras insatser är nödvändiga och positiva. Men journalister som Beckman & Co anser sig tillhöra en samhällselit: kulturens journalister. Det är egentligen ofattbart vad svenska journalister sysslar med. Men är en del av mediesamhällets logik. Det är nämligen dessa personer som regisserar spelet vid dominobordet. De sätter brickorna i rörelse och smilar förtjust och självgott. Och säger sig gilla Markoolios mamma Irma.

Den som tänker efter ser en dyster verklighet. Människor i västvärlden ges en ny kultursyn som egentligen är nihilistisk. Som framgått kan vilken kulturyttring som helst höjas till skyarna. Men det är kanske inte det värsta eländet. Huvudproblemet är nämligen att en oberoende och kritisk samhällsdiskussion hamnar i bakvattnet. Journalister som en gång in tidens kallades ”en tredje statsmakt” sysslar på så vis alltmer med strunt. Det sker för att hålla medieindustrin igång och fylla dess kassor. På så vis har journalisterna som sagt förvandlats till industrins legosoldater. Deras verksamhet är en form av åsiktsterror, som drabbar en befolkning som inte lära sig veta bättre. Allt detta är ett sorgligt faktum.

Karl Marx har sagt att religion är ett opium för folket. Det ligger mycket i det. Men trosfrågor kan ses som en sublim kulturyttring. En form av själslig sanering och uppmuntran. Mot denna bakgrund menar jag att medieindustrins utveckling måste betecknas som nutidens knark till en vilsen befolkning. SVT:s ledning gillar att framhålla den sk Melodifestivalen som en god svensk ”samling kring lägerelden”. Jag förstår deras ambition är att vinna tittare. Men den samling som skattebetalarna ska tvingas betala via teveavgifter måste ha en kulturell resning som överstiger tjo och tjim. Därför blir ”Mellot” ett typexempel på ett sätt att medvetet söva befolkningen.

Torsten Sandström

Josefin Olevik i DN jämför den 10/ 1 ÖB: s uttalande i Sälen förra månaden med Anders Tegnells lugn i början av covidepidemin. Hennes slutsats är:

Tegnell fick hård kritik av motståndarna för sin flummiga låt-gå-mentalitet, nu tar ÖB emot anklagelser om att ”militarisera våra medvetanden” och krigshetsa.

Även om det inte utsägs skapas ett intryck av att Olevik föredrar Tegnells lugn. Okej, men man måste fråga sig vad valet av lugn gäller. Med med den vanliga journalistens avsaknad av tankeskärpa framför hon indirekt sitt politiska budskap om att ÖB handlat fel med sina varnande ord om krig. Enligt vänsterns ideologi är alla tuffa budskap om ondskans krafter fel, ty fredens budskap är välsignat. Halleluja! Förstås av Jesus, men framför allt av feminister och socialister. Det var många inom vänstern som inte ville sätta hårt åt mot Hitler innan han anföll Polen osv. Peace in our time ropades det.

Min huvudkritik mot Olevik är att hon jämför skilda fenomen. ÖB varnar för krig som ännu inte startats. Tegnell rekommenderas passivitet (exv med munskydd) då epidemin redan startat och såg dödlig ut. Det är självklart att varningar i förväg måste uppfattas som skarpare än uppmaningar om lugn då elden redan är lös. I det senare faller var Tegnell klar fel ute. Om Olevik tänkt klarare hade i bästa fall hennes text raderats.

Olevik bidrar på så vis till bilden av DN som en strunttidning. Eller snarare ett politiskt åsiktsblad.

Min prenumeration är numera uppsagd.

Torsten Sandström

Kamp är ett uråldrigt ideal. Wikimedia

Idag går Vasaloppet som bekant av stapeln. Men Gösta Lönnelid har redan åkt sträckan från Sälen till Mora 61 gånger, vilket uppmärksammades häromdagen. Lätt skadad i ansiktet gick han senast i mål. Det var förstås vådligt i hans ålder, men kämpar måste ändå hyllas.

Men det tycker inte journalisten (?) Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan idag. Han levererar idag följande drapa:

Kom igen och ge upp, Gösta!

Jag är numera inte längre någon sport-stridis. Och själv sannerligen ingen större kämpe. Men jag menar att man måste respektera personer med ambition. Det är just detta som vänsterns politiker och journalister inte vill. Man menar att alla ska nöja sig med att lunka i mitten och inte vilja sticka ut. Det är en del av den likhetsideologi som vänstern länge sprejat landet med. Därför har vi idag ett svagt fungerande samhälle.

Vänstern vill ständigt ge stöd åt människor som just inte kämpar utan hela tiden finner en ursäkt för att inte ställa upp. De vanligaste och mest allvarliga syndromen syns i skolan och på jobbet. Betyg är fel och alla ska få en ny chans även om man redan förbrukat en handfull. Och att sjukskriva sig från jobbet för minsta krämpa beskrivs som en rättighet som applåderas.

Det är därför den äldre generationen – som Gösta Lönnelid tillhör – sticker ut. De är inte angripna av Fällmar Andersson smittsamma sjuka. De vill kämpa. Denna anda behövs i varje gott samhälle. Den ska hyllas och inte kritiseras som Sydsvenska gör. Vi ser hur denna anda gjort att Ukraina fortfarande är fritt. Om alla tänker som Fällmar Andersson och Sydsvenskan tar Putin enkelt hem spelet

I stort och smått måste andan att vilja göra något större ges en honnör. Genom att peka på överdrifter så ger Fällar Andersson stöd åt en nedåtgående samhällsspiral. Sydsvenska bjuder med andra ord på dålig moral. Som vanligt.

Torsten Sandström

Det finns en svensk lag som uppenbart utgör ett hot mot forskningens frihet i Sverige. Jag tänker på lagen SFS 2003:460 om etikprövning. Etikprövning låter kanske oskyldigt och någon kanske tycker även att det förefaller vackert. Men vad som är god eller dålig moral är som att spela dragspel. Inte minst då det gäller kritisk forskning. Allt kan hända. Att lagen är som gummi syns redan i portalparagrafen:

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om etikprövning av forskning som avser människor och biologiskt material från människor. Den innehåller också bestämmelser om samtycke till sådan forskning.
Syftet med lagen är att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning.

Läsaren ser direkt att nästan alla forskning om samhälle och kultur ”avser människor” som lagens ord lyder. Alltså ska en mängd av forskning etikprövas av en särskild myndighet. Nu vet vi att en teolog, Sameh Egyptson, som vid Lunds universitet förra året lagt fram en doktorsavhandling om ”Islamska broderskapet” framfart i Sverige, drabbats av en åtalsanmälan för överträdelse av denna morallagstiftning. Den svenska rättsapparaten ska alltså granska om Egyptson i sin bok åsidosatt respekten för människovärdet och alltså varit skyldig att sätta igång en etikprövning hos statlig myndighet.

Detta trots att den svenska Brottsbalken innehåller regler om straff för exv ärekränkning har alltså riksdagen ansett det nödvändigt att lansera en särskild lag om etikprövning! Jag tror George Orwell vänder sig i sin grav om han hört detta. Eller rättare sagt hade han ansett lagen är en naturlig följd av socialismens framfart och urartning i ett samhälle i västerlandet.

Enligt min mening är det klart att den svenska moralpolisen störtar forskningens frihet i fördärvet! Politiker och medier borde rycka ut och fördöma. Lagen och dess tillämpning är ett woke-slag mot den fria forskningens solar plexus! Det som händer är ett allvarligt tecken på det svenska samhällets tilltagande ofrihet och bristande öppenhet. Avseende moraliska utsagor ska svenska forskare ha maximal frihet inom Brottsbalkens gränser.

Nu går således skam på torra land! Avveckla därför snarast möjligt denna frihetsfientliga lagstiftning!

Torsten Sandström

SvD och DN var förr kvalitetstidningar. Nu har de två stora likheter med kvällspressen. Sensationer och skandaler skapar stora rubriker. Personliga åsikter och medialt pladder dominerar bilden. Inte undra på att tidningarna förlorar läsare. Rättare sagt försöker man med näbbar och klor finna nya läsare som gillar det nonsens som idag publiceras. Framtiden för dessa två stockholmstidningar förefaller ändå mörk.

Den 16/1 slår SvD stort upp en 47 årig kvinna som vuxit upp i Sverige som adoptivbarn från Chile. Hon påstår att hon nära nog blivit rövad till Sverige. Där har hon av allt att döma blivit väl omhändertagen av sin adoptivfamilj. Men nu har hon funnit sin mamma i Chile och gläds över detta. Det är ju bara att gratulera henne över detta.

Men svenska journalister nöjer sig inte med ett så platt reportage. På svenska journalistskolor har de tyvärr fått lära sig att man måste finna ett offer och en förövare. Så funkar marxismens bipolära tro. Och så sätter skribenten klorna i adoptivbarnet från Chile, som gärna bidrar med en sensationshistoria. SvD:s snyftrurbrik ser ut så här:

”Folk säger att vi fick allt i Sverige – är inte sant”

Jaha. Plötsligt får adoptivfamiljen och Sverige en smocka. Medan mamman i Chile – som inte visste vad hon gjorde då hon adopterade bort sin dotter – hyllas. Och journalisten spinner vidare på temat att något syndikat i Chile systematiskt lurat av mammor där sina barn för adoption i Sverige.

På så vis uppfyller skribenten sin skolning på någon utbildning i Sverige (typiskt nog med statligt stöd) om att finna ett offer och en förövare. Som vanligt i svenska medier skrivs inte ett kritiskt ord om den person som närmast är ansvarig, dvs mamman i Chile som inte orkat ta hand om sin dotter. Det är mänskligt att hon ångrat sig. Hennes situation var för 47 år sedan annorlunda. Idag vill hon knappast erkänna sitt beslut om att lämna bort sin nyfödda dotter. Jag förstår hennes problem. Men hon har ju ändå startat processen rörande sitt barn, som hon haft svårt att ta hand om.

Jag menar inte alls att mammans agerande ska nagelfaras. Men jag tycker att reportaget över huvud taget inte skulle ha skrivits och dottern getts plats för sin besvikelse. Tystnad vore bäst. Alltså inte en rubrik som drabbar adoptivföräldrarna. Det hela blir så osmakligt. Klart att 47-åringen är ledsen för att ha skilts från sin mamma. Men hon ju ändå fått en rimlig uppväxt i Sverige.

Och så rubriken. Vem får någonsin allt, vad nu ordet allt betyder i detta fall. Svensk journalistik är på väg att gå under tillsammans med åtminstone två stockholmstidningar.

Torsten Sandström

År 2018 skrev jag en artikel om svensk vård på Timbro med titeln ”Landstingens döda hand”. https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/ Min grundtanke var att byråkratin på kort ökat katastrofalt i 21 regioner som i princip utför samma jobb landet runt. Bland annat noterade jag att mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent sedan 2010. Det är alltså främst det ofantliga antalet pappersvändare som är problemet – tillsammans med alltför många politiker – dvs personer som terroriserar vårdens personal med regler, redovisningar, blanketter, sammanträden osv. Genom föreskrifter av alla slag lamslås med andra ord de anställdas arbete så att exv svenska läkare gör betydligt färre patientingrepp jämfört med sina kollegor inom OECD. Människorna ute i vården förlorar alltså viktig och dyr arbetstid genom den tunga ryggsäck som administrationen innebär.

Igår uppmärksammades på SVT Aktuellt att Region Östergötland varslat om uppsägning av 900 anställda med jobb som inte direkt rör patienter. I SVT:s snyftreportage lyftes öht inte regionens möjlighet att rationalisera regionens verksamhet. Men ett klokt kommunalråd från M konstaterade att förlusterna förra året var på 1,5 miljarder. Hon ropade inte direkt på mer resurser. Hon noterade ärligt sanningen att regionen producerat mer vård för ett par år sedan med betydligt mindre pengar. Med andra ord är det något mycket sjukt i vården. Och sjukan rör en ineffektiv organisation, från politiker i toppen till byråkrater långt ned i organisationen.

Därför är Regeringens återhållsamhet med statliga bidrag en nödvändighet. Det gäller att sätta hårt mot regionernas försök till utpressning. Deras egen organisation, Sveriges kommuner och regioner, med omkring 1500 byråkrater skriar däremot dagligen om nya statsbidrag. För regeringen gäller det alltså att tvinga välgödda politiker och byråkrater inom vården att själva inleda en stor kur med bantning och nedskärning av personal! Det är tragikomiskt att enbart besparingar – och effektivisering – kan komma att öka antalet vårdinsatser. Då har sannerligen byråkratiseringen gått långt!

Vi har sedan hösten 2022 lämnat åtta år av sossestyre tillsammans med Mp. Dessa makthavare har konsekvent fört över pengar till den hydra som de svenska regioner blivit. Ett fullkomligt fördärvligt slöseri med skattepengar. Dessa korkade politiker – som främst lyssnar på sina fackbossar – har således pumpat in så mycket pengar att vårdapparaten går på knäna. Tala om sjukdom! Det är oerhört trist att det ska behöva gå så långt. Men så fungerar system med byråkratier som ska planera.

Torsten Sandström

Det var bönemöte som vanligt igår (27/2) på Aktuellt SVT kanal 2. Okunniga – eller i värsta fall ovilliga – journalister berättade om ett beslut i EU-parlamentet. Ett avgörande som journalisterna många gånger kallade en ”klimatlag” med sannerligen vittgående rättsverkningar för svenska folket. Budskapet var utan tvekan att klimatlagen var ”klar”. Inte en enda reservation kunde jag höra rörande beslutets rättsliga verkningar. Förstås inte heller några kritiska ord. SVT:s överstepräst i klimatskräckens ämne, Erika Bjerström, yttrade sig nämligen.

SVT:s journalister borde veta att EU-parlamentet inte stiftar lagar. Det är ett låtsasparlament. Den rätta beteckningen på beslutet igår är alltså ett ”förslag” till lag. Sista ordet har nämligen EU:s ministerråd, dvs normalt samlade ministrar från medlemsländerna. Och när det gäller denna lag vet alla pålästa – frånsett Aktuellts journalister således – att de föreslagna reglerna är kontroversiella och nyligen har mött omfattande protester vid stora bondedemonstrationer i exv Tyskland och Frankrike. Även den nuvarande svenska regeringen har yttrat missnöje med de långtgående reglerna i parlamentets klimatförslag. Inget av detta nämndes vid seansen hos Aktuellt.

Enligt min mening är det allvarligt att SVT:s Aktuellt presenterar förslaget som klappat och klart. Det rör sig faktiskt om att desinformera svenska tevetittare. Sådan okunnig journalistik måste kritiseras. Jag tänker därför anmäla inslaget till Granskningsnämnden.

Torsten Sandström

Jag är oroad över demokratins framtid i väst. Två sammanlänkade skeenden – med inbördes samverkande mekanismer – pekar på tydliga steg mot demokratins nedgång i västerlandet. Den ena delen av det jag ser är tämligen väl känd. Den andra talar nästan ingen om. Låt mig förklara.

Det första kända fenomenet är den politiska utveckling vi i nutid ser i väst. Alltså i USA, Europa och vårt land. Det rör sig om det man kallar högerpopulismens tillväxt. Vi ser tydligt hur krafter i USA, Tyskland, Frankrike och Sverige alltmer struntar i demokratiska principer och föredrar gatans parlament. Mer eller mindre öppet hörs ett förakt för den liberala demokratin i den meningen att rättsstat, kritisk öppenhet, fria val och maktdelning sällan framhålls som viktiga fundament inom vissa rörelser på yttre högerkanten.

Auktoritära ledare som Trump och Le Pen talar inte om frihetliga värden, utan de facto om en önskan efter demagogiska och populistiska lösningar som är lika oklara som de tycks svåra att kontrollera. Delvis bärs de fram av mediesamhällets logik, där sensations- och nöjeslystnad styr åsiktsförmedlingen via triviala budskap. Även på svensk mark vägrar SD att i ord öppet stödja en frihetlig marknadsliberalism.

Det kommande EU-valet förespås därför inom vår världsdel bli en markant framgång för denna högerpopulism. Sak samma gäller av mycket att döma det kommande presidentvalet i USA. Att denna breda högervridning spelar den krigshetsande fascistiska diktatorn Putin i händerna är lika troligt som det är skrämmande. Putins långa propagandasamtal med Tucker Carlson häromveckan är alltså illavarslande. Och om Trump än en gång blir president – och högerpopulismen I USA ges makt – tycks Europa gå mot en högst osäker framtid. Trumps mentala tillstånd pekar på framtida turbulens. Ett EU-val i högerpopulistisk riktning riskerar att förlama en alltmer federal europeisk union, som tragikomiskt nog redan kallar sig ”Next Generation EU”.

Det andra fenomenet, som alltså är sammanlänkat med det första , men mer okänt och knappast alls diskuterat, rör västerlandets demokratiska ledare. Dessa håller enligt min mening på att spela bort folkstyrets vitalitet. Vi ser skeendet i USA där två breda partiorganisationer slirar i valet av presidentkandidater. Republikanerna har blivit överkörda av Trumps högerpopulism som tycks sakna botten. Ett läskigt drama utspelas kring en odemokratisk Trump, som vägrar att samtala med sina motståndare samt skriar och ljuger som en häst springer. Självklart lyssnar inte Trump på saklig kritik. Till bilden hör att även demokraternas partiorganisation förefaller förlamad av en sittande president som stapplar fram och snackar en hel del strunt. I en levande demokrati skulle ledande personer utanför demokraternas partikansli se till att en mer lämplig och yngre kandidat än Biden utses till posten som kandidat i presidentvalet.

Jag tror således att vi ser tecken på demokratins svanesång. Det skrämmer mig. Utvecklingen har sina rötter i partisystemens förstelning, dvs bristande förmåga att förnya det västerländska folkväldet. Något som i sin tur sammanhänger med den politiska klassens betongfasta makt och fortlöpande jakt efter tryggad försörjning. Resultatet har blivit att partierna intressen blivit så snäva att man inte längre förmår se vad demokratins främst uppgift är. Man nöjer sig därför med formella tecken på folkstyre, dvs att organisera val omkring vart fjärde år.

Dessutom är valen hårt riggade av partikanslierna i och med att medborgarna i många fall på valdagen saknar praktisk möjlighet att favorisera en viss kandidat eller stryka bort en annan. Att en enskild, politisk obunden medborgare, tillåts kandidera stoppas normalt av nationellt olika lagstiftning om valförfarandet. Vidare saknar medborgarna rätt att mellan de glesa valen inskrida i politikernas göranden, genom att exv såsom i Schweiz via folkomröstning kunna stoppa lagförslag som samlat en handfast opposition. Ett närliggande problem rör massmediernas sammankoppling med nationella partier. En nystartad politisk rörelse tillåts därför normalt ingen positiv uppmärksamhet. Bara undantagsvis kan nya politiska rörelser vinna , dvs i situationer då det folkliga missnöjet är kraftigt såsom exv i fallet med Sverigedemokraterna, AfD, Rassemblement National (Le Pen), UKIP och Trumps vanvettiga rörelse. Medierna tycks allierade med den politiska maktens partier.

Även om bara en liten minoritet svenskar, liksom jag nu gör, formellt artikulerar vår nations demokratiska underskott så menar jag att missnöjet är ett faktum inom ganska breda lager av folket. Därför anser jag att de vågor av högerpopulistiskt missnöje som i nutid sköljer över västerlandet är ett faktiskt tecken på att många medborgare inte litar på de styrande politikerna. Här yppas med andra ord ett påtagligt demokratiskt underskott. Och misstron gäller även medierna, som slutit upp kring den svenska politiska eliten.

En viktig orsak till detta missnöje inom breda lager av befolkningen är att den politiska klassen i västerlandet i allmänhet driver politiska frågor som saknar påtaglig medborgerlig förankring. De stora politiska surdegarna om sysselsättning, bostäder, tillgänglig vård, svaga skolor mm tycks för svåra att lösa. Därför tar partierna sikte på flummiga detalj- och identitetsfrågor som normalt leder till trasslig lagstiftning, byråkratisering och att inget väsentlig förändras i praktiken.

All denna skuggfäktning kräver många ord och avsevärd tid samt sker utan större meningsskiljaktigheter mellan partikanslierna. Man kan tillspetsat säga att det bråkas för formens skull. I folkmun talas det därför om ”politiskt käbbel”. Detta ordkrig syns kanske tydligast i EU-parlamentet, som sällan fattar avgörande beslut, men där ordkrigen flödar mellan 705 stycken låtsasparlamentariker från hemnationernas politiska B-lag. Men, som sagt, även Sveriges riksdag visar spår på denna sjuka att säga en sak och göra en annan. I och för sig är debatt riksdagens livsnerv, men en modern demokrati kräver verkstad, helst med vidgat folkligt inflytande.

Den svenska politiska sjukan framträder tydligt i en skrämmande svensk hantering av vågen av invandring, främst från nationer under islam. Under de senaste tolv åren har 1,2 miljoner utländska medborgare invandrat till Sverige. Frånsett SD har enigheten inom partiernas kanslier varit stor och tillåtande. En så kraftig inflyttning kan knappast hanteras utan uppkomsten av synnerligen allvarliga problem. Sedan en handfull år tillbaka bekräftas detta som bekant, genom utanförskap, skolstrul, bidragskostnader och inte minst blodigt klanvåld. Än så länge har jag inte hört något parti rakt på sak och med ursäkter ta på sig ansvar!

En annan fråga som tar enormt politiskt utrymme rör som bekant klimatet. Visst tycks det bli varmare. Men frågan gäller om orsaken är ännu en av historiens flerfaldiga globala värmeperioder (växlingar mellan kyla och värme) eller beror på människans förbränning av fossila eller skogsbundna bränslen. Det rätta svaret på denna viktiga fråga är osäkert. Men här har FN slugt nog valt att välja sida. En handplockad rörelse av miljöaktivister, dvs IPCC, har nämligen av FN utpekats som ensamt sanningsvittne. Ingen öppen och demokratisk diskussion alltså! IPCC:s politiska manus ger därför FN stöd, men få noterar att i finstilta ord från IPCC återfinns åtskilliga oklara reservationer som aldrig når fram till politiker eller medier.

Jag menar att det klimatdrama som FN ställt sig bakom, genom groteska skräckvisioner, har blivit en viktig del av den politiska skuggfäktning som nu sker på nationell och internationell nivå. Politiker i västvärlden har beslutat om gigantiska ekonomiska satsningar på det osäkra kort som klimatfrågan måste anses som. Att kostnaderna hårt drabbar vanligt folk är uppenbart. Och såvitt jag förstår emanerar det högerpopulistiska missnöje jag nämnt inledningsvis till avsevärd del från sjok av klimatlagstiftning (inte minst från EU), drivor av förbud samt kraftigt höjda skatter och avgifter på energi. Inte undra på att medborgare väljer gatans parlament! Vidare snackar politiker om elbilar, som få har råd att köpa och där strömmen snabbt tar slut i vintertider. I vårt land har till råga på allt fyra fungerande kärnkraftverk stängts ned sedan 2015. Vanliga människor förundras med all rätt.

Min poäng är således att den politiska klassens – kortsiktiga och i värsta fall egoistiska – ovilja att förnya demokratin är den främsta förklaringen till den oroande högerpopulism som vuxit fram. Skyll alltså inte främst på vulgära högerkrafter. Det är den nuvarande demokratin som inte räcker till utan måste förnyas.

I en epok, då internet och digital teknik enkelt tillåter folkomröstningar – eller val – genom mobiler och datorer via säkra bankID (eller liknande), så kör bara västerlandets folkvalda på i samma demokratiska hjulspår som i decennier. När hörde jag senast en svensk riksdagsman tala om att inslag av direkt demokrati i Regeringsformen är önskvärt? Tystnaden om väsentliga demokratiska reformer är tyvärr total. I stället sliter svenska politiker varandra i håret över om skogsråvaror ska blandas in i diesel, trots att såväl olja från underjorden eller från skogen ger lika stora utsläpp av CO2!

Utan tvekan är det något som är sjukt i den svenska demokratin. Detta avspeglas även i liknande skeenden i andra länder i väst. Min ängslan är därför stor över att utvecklingen inom och utom vårt land fortsätter i gamla hjulspår. Oron i Sverige gäller bristen på ett folkligt förtroende för svenska politiker och vår demokrati. Misstron leder till att en rå högerpopulism riskerar att frodas i stil med vad vi idag ser i USA. Märk att SD:s Åkesson redan 2021 favoriserat Trump i jämförelse med Biden! Åkesson har heller inte velat välja mellan Putin och Macron. Här yppas utan tvekan något mycket skumt.

Effekten av att den svenska demokratin inte vidgas riskerar att bli att Sverige förlorar kraft i kampen mot auktoritära krafter. Ytterst gäller saken vår västerländska civilisation. Trumps, Orbans, Le Pens kontakter med Putin förskräcker! Eländet vidgas av att medierna enbart vänder blicken mot högerpopulismen, men helt undviker frågan varför krafter växer sig starka bakom gatans parlament.

Torsten Sandström

TV4:s dåliga affärer är intressanta. Reklamköparna tycker i allt mindre utsträckning att de fasta tevekanalerna är ekonomiskt lönsamma. Pengar slussas i stället på sponsring, reklam vid streaming, reklam på poddar samt på bloggar och andra sociala medier. Tyvärr går SVT/SR under radarn, då man som alla vet får pengar via statlig tvångsfinansiering. Men ändå tappar svensk public service intresse från allmänheten – förtroendet sjunker enligt en rapport från mars 2023, särskilt hos ungdomar.

Det vi ser är en pågående Individualisering inom mediesamhället. Play-tjänstera gör det möjligt för konsumenterna att kunna titta på de TV-program de önskar och när de själva vill. Följden blir förstås att alla inte behöver se programmen samtidigt. Naturligtvis utgör detta ett hot även mot SR/SVT, som ständigt säger sig vilja fungera som en samlingsplats framför lägerleden. Om direktsändningarna blir alltmer ointressanta försvinner en avsevärd del av public service idé. Brasan slocknar och politikerna riskerar att tröttna på SVT. Playkanalerna tar över och konkurrerar med andra och bättre streamingstjänster.

Reklamköparnas satsningar fokuserar naturligt nog på de främsta eventen avseende nöjen och sport. De gigantiska evenemangen drar mest publik och högsta belopp avseende reklamköp. Sedan länge saknar SVT/SR förmåga att hänga med. Detta syns i att SVT erbjuder alltmer udda sporter eller sändningar som kan köpas till lägre pris. Damsporter tillhör denna grupp, som dessutom bärs fram av SVT:s feministchefer. Just nu syns detta i att skidskytte – alltså skitskytte – sänds och kommenteras från morgon till kväll. SVT:s satsning på skidskytte förmedlas vidare genom mediesamhället logik som gör att även svenska tidningar rapporterar vilt om det som sannolikt inte intresserar särskilt många.

Vi ser alltså hur SVT själv försöker skapa nytt intresse framför lägerelden. Märk att det inte rör samhällsfrågor som politikerna ofta för fram som motivering till public service. Det rör sig om strunt, såsom skitskytte och Mellot, allt genom intensiv reklam från SVT.s sida. Det kallas för trailers, täta upprepningar, som är lika tjatiga men mer utstuderade än vanlig reklam. I ordinär reklam vet tittarna vilket affärsföretag som vill sälja produkten ifråga.

Det jag skriver innebär att public service bör läggas ned. Åtminstone måste en rejäl reform ske genom den utredning som KD-ledaren Göran Hägglund nu leder. Låt folk använda teveaavgiften efter egna behov och inte på det politikerna anser att de ska se och lyssna på! Det som är lovande är att Hägglund lanserat det intressanta begreppet ”verklighetens folk”. Det vill säga motsatsen till politikens och mediernas plastmänniskor. Så lyssna nu på verklighetens folk och inte på cheferna inom public service!

Torsten Sandström

I Malmö är förvirringen stor om vad ”heder” betyder. I vanligt språk är det ett positivt laddat ord, som många öskar eftersträva. Men i det svenska samhället och i medierna är det något man ska hata. Förvirringen är förstås stor, men närmast självvald. Sakfrågan avser det våld som de invandrande klanerna utövar i vårt land och på annat håll. Så här märklig är rubriken i Sydsvenskan den 21/2:

Socialdemokraterna om hedersförtrycket: ”Det har inget med heder att göra”

Orsaken är att S-ledningen i Malmö förklarat att olika könsroller som visas bland föräldrar (och barn) på Malmös invandrartäta förskolor inte sammanhänger med en våldsam klankultur.

Det är möjligt att det är så. Men knappast troligt. Hursomhelst är det stora problemet valet av ordet ”hedersvåld” eller – ännu dummare – att visst negativt beteende präglas av ”heder” (kort och dåligt). I mina bloggar förespråkar jag att ordet heder i dessa sammanhang skrotas och utbyts mot klankultur eller klanvåld. Då förstår nämligen nästan alla vad saken gäller.

Rubriken i Sydsvenskan visar att svenska journalister med hull och hår sväljer ett politiskt korrekt ordval, vilket gör en rubrik helt oläsbar, om den inte avkodas med vänsterns ordbok. Jag menar alltså att en fullständig revolution krävs inom svenska medier. Sluta med den trånga åsiktskorridorens korkade språk! Tala klartext!

Effekten av nyspråkets många vinklade begrepp har blivit att svenska folket tar avstånd från såväl medier som politik. En bred klyfta har uppstått mellan hunsade medborgare och eliten. Folket ser en sak och politiker och medier en annan. Inte undra på att ett förakt för politiker uppstår och att människor slutar följa gammelmedier. Melodifestivalen blir en tillflyktsplats för vilsna och bristfälligt skolade medborgare. Denna utveckling är logisk, men oroar mig mycket.

Torsten Sandström

I min blogg förundras jag ständigt över en tilltagande svensk nihilism, i den meningen att kulturella värden saknas, varför att varje yttring som påstår sig vara exv konst accepteras, särskilt om den betraktas som allvarligt menande och nydanande av upphovsmannen.

Läsaren av mig blogg förstår att jag inte godtar denna extrema relativism. Det är inte så att jag förnekar förnyelse inom bildkonsten (lika lita som inom litteraturen). Inte heller förkastar jag politisk konst. Bara en hänvisning till Pablo Picasso räcker som förklaring.

Men jag förfäktar att konst kräver kompetens, dvs träning av en person med förmåga att skapa uttryck som är originella och samtidigt krävande och engagerande. Även här räcker det med att hänvisa till Picasso.

Den så kallade konst jag vänder mig mot är de yttringar som vem som helst kan framställa utan att ge prov på minsta förmåga, dvs kvalitet i hantering av färg, form eller substans (skulptur). Typexemplet är när någon ställer ut sig själv med vissa gester, miner, klädsel. Eller då någon samlar ihop exv tomflaskor, avföring, lösa prylar eller annat skräp och stämpar detta som konstverk. Det spelar ingen roll om det hopsamlande ges en titel som är högtravande politisk, ev att upphovsmannen vill symbolisera miljöförstöring eller livets tristess. Detta räcker inte för att visa förmåga. Något mycket mer krävs för att kallas konst.

Tyvärr har den nutida nihilismen inom konsten förstört livet av min och många andras konstsyn. Allt kan ställas ut och stämplas som konst. På Moderna muséet i Stockholm, som är en statlig myndighet, ställs just nu ut föremål av en person heter Cattelan. På detta svenska officiella kulturcentrum hyllas sedan länge den konstsyn som jag anser är ett hån mot kulturen. Att utställningarna är kommersiella är uppenbart, i den meningen att verk som enbart betingar höga belopp på marknaden anses som konstverk, utan närmare krav på kvalitet eller förmåga hos skaparen. I Cattelans fall rör det sig om sensationsmakeri, som staten genom Moderna muséet marknadsför.

På en bild har Cattelan tejpat fast en banan (av plast antar jag). Det så kallade konstverket betingar ett pris på mer än en miljon kronor påstås det. På detta bevis begår Moderna muséet och Cattelan mord på iden om en levande konstkultur med hög kvalitet.

Men anmälare i medierna hyllar dessa intigheter. Det gör för övrigt även SVT som erbjuder en tsunami av inslag med flabb, skrik, våld, sex och liknande vulgariteter. Miljoner av skattebetalarnas pengar spenderas på inslag som ständigt underskrider även lågt ställda krav på kvalitet och förmåga. Mellot, Gift vid första ögonkastet, Hotell Romantik, Mästarnas mästare och allt vad detta dravel heter. Nöjda tevechefer talar om möten framför lägerelden. I själva verket rör det sig om en kapitulation inför kravet på fakta, information, kvalitet etc. Vi ser hur ett svenskt samhälle kapitulerar inför nihilismens kultur.

Låg nivå har blivit en gemensam nämnare. Samhället tvingar skattebetalarna att betala för strunt. Det är ju egentligen inte klokt. Men det är sant. Avsikten är – om någon tänkt över huvud taget om mål eller nytta – att folk ska bedövas och inte göra uppror.

Torrsten Sandström

Har du hör talas om MFD? Det hade i inte jag förrän jag tipsades. Det är en statlig myndighet med omkring 40 anställda och en budget på drygt 60 miljoner. I fulltext rör det sig om ”myndigheten för delaktighet”, som tillskapats 2014 för att främja ”främja respekten för och medvetenheten om rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt att ur ett rättighets-, mångfalds-, jämställdhets- och medborgarperspektiv verka för full delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning i alla åldrar och för jämlikhet i levnadsvillkor.” Tala om flum med en knorr av handikapp förstås.

Delaktighet är ett ord som valt med list. Det skapar intryck av att enskilda handikappade individer slussas in i samhällets gemenskap. Men en myndighet med 40 anställda kan inte knyta individuella band. I bästa fall kan myndigheten få fjärrkontakt vad gäller ökad delaktighet för en viss individ. Men ordet ”delaktighet” är valt med öppna ögon. Det gäller att skapa en vision av deltagande. Ifall deltagandet når enskilda är enbart en förhoppning, som för den kritiskt sinnade inte kan bedömas som särskilt stor. Det rör sig alltså om politiska drömmar med en prislapp till dig och mig på 60 miljoner per år.

Läsaren ser direkt att myndighetens uppgift är synnerligen lös och luftig. Även om målet att hjälpa och inlemma funktionsnedsatta i samhället är angeläget måste verktygen för hur detta ska gå till anses som synnerligen diffusa och svaga. Det rör sig främst om att på ett centralt plan främja kontakter och information mellan olika samhällsaktörer och personer med olika handikapp. Alltså sammanträden och tjänsteresor. Men inte mycket verkstad.

Redan innan myndigheten skapades fanns en hel rad olika svenska aktörer med liknande uppgifter, såväl inom stat och kommun, som inom flera intresseorganisationer för olika handikapp. Det svenska samhället har med andra ord länge satsat på denna angelägna uppgift. Åtskilliga miljoner av offentliga medel har med andra ord redan spenderats.

Min undran är således om 60 miljoner kronor till en statlig myndighet är väl använda pengar. Eller om det är fråga om en sympatiyttring som enbart i bästa fall kan bidra till ökat stöd i några diffusa avseenden. Förvisso skapar sannolikt MFD ett antal engagemang och knyter ett antal kontakter årligen med andra myndigheter och organisationer. Men min befogade rädsla är att myndighetens anslag i huvudsak rinner ut mellan skattebetalarnas fingrar. Kunde inte bättre resultat uppnås genom riktade bidrag till ett betydligt lägre belopp? Bara själva talet om ”delaktighet” visar på vilken otydlighet som sammanhänger med uppgiften. Vill man vara elak går det att tala om flum. Eller om att sysselsätta byråkrater med rätt åsikter.

Nu är MFD enbart en av många, många statliga sk korstågsmyndigheter. Du måste alttsås multiplicera slöseriet på 60 miljoner mist 100 gånger! Det rör mängden statliga organisationer med synnerligen diffusa uppgifter, som formulerats på ett politiskt tilltalande vis. Myndigheternas faktiska resultat är inte det primära. Det är i stället statens goda ambition som räknas. Då anses det futtigt – och olustigt – att räkna på miljonerna. Målet är alltså att legitimera en god vilja, kosta vad det vill samt oavsett verklig förändring. Dessutom ska myndigheterna sysselsätta människor som kan hjälpa framför allt vänstern i dess valrörelser.

Många mindre myndigheter med egen administration betyder förstås omfattande onödiga utgifter. Men det struntar politiker i. Det är ju allmänna medel som man sätter sprätt på. Och själva politiska drömmandet är viktigare än de faktiska resultaten av myndighetens arbete.

Torsten Sandström

Att skicka upp en tredje svensk i rymden kostar mer än 400 miljarder. Ett gigantisk belopp med tanke på samhällsnyttan.

Det har hänvisats till svenska forskningsbehov. En svensk minister för högre utbildning var bevars närvarande då svensken och den halva miljarden försvann ut i atmosfären. Bara ministerns resa till Florida visar på projektets extravagans. Det finns massor att göra på hemmaplan för en minister.

Det är möjligt att astronauten kunnat samla vissa data av nytta för forskningen. Kanske även genomföra smärre experiment. Men de är ändå begränsade i relation till prislappen. Och det han gjort rör sig om ”handarbete”, närmast genom assistent och inte av en ”forskare”. Forskningsarbete utförs för övrigt huvudsakligen på laboratorier och kontor, där människor dag efter dag prövar hypoteser och skriver ned resultat som noterats. Det sker där med vetenskaplig tyngd och inte ute i rymden under tyngdlöshet.

Jag är därför rädd för att merparten av den halva miljarden är ett offer på den svenska storhetens altare. Officianter är politiker, som enkelt bedras av entusiastiska byråkratforskare. Alltså människor som är villiga att offra andras pengar på luftiga planer.

En svensk astronaut är helt enkelt ett jippo. Medierna bidrar till att förvandla det till samhällsnytta. Politikerna sysslar med att blanda bort korten samt genom att slösa med dina och mina pengar. Projektet ger oss nyttig information om hur politiker agerar. Respekt saknas för andras pengar! Att detta sker av en borgerlig regering, som ofta säger sig vilja sänka skatterna, ger oss ett klar besked om allvaret bakom denna önskan. Puff, en halv miljard upp i rök!

Torsten Sandström

Det svenska parti som kallar sig Liberalerna är inte ett vanligt frihetligt parti på marknadens grund. Inte heller liknar det Folkpartiet som förvisso hyllade marknaden, men ofta befolkades av nykterister och kristna, alltså inte direkt frihetens apostlar. Numera rör det sig om vänsterliberalism där varje individ ska bejakas, oavsett hur personen uppträder. Den bakomliggande ideologin är strukturalismens. Två samhällspoler utpekas och L väljer alltid att backa upp den som rekryterar offer för samhällets struktur. I det fall jag nu skriver om är knarkaren offret och samhället förtryckare.

Liberalernas förslag beskrivs i SvD den 21/2 under denna märkliga rubrik:

L: Sverige bör tillåta brukarrum

Syftet är alltså att öppna upp samhället för knarkning under tillsyn – och hjälp – av vårdapparaten. Den usla rubriken skapar en bild av en slöjdsal eller ett allaktivitetshus. Brukare av många tusen slag lystrar. Men förslaget rör bara en minoritet av ”brukare”, närmare bestämt missbrukare. Personer som är på väg att knarka ihjäl sig ska uppenbarligen inte avvänjas, utan få hjälp med sitt fortsatta bruk, dvs missbruk. På en bild visas en mysig miljö upp från ett knarkarrum i Danmark. Det ser inbjudande ut!

Jag är förstås inte mot hjälp till överlevnad, dvs strikt avvänjning under kontroll. Men det måste ske i form av anti-bruk! Sådan är åtminstone den svenska lagstiftningen. Och jag tror att ett förbud är nödvändigt om man ser vad som händer i flera stater inom exv USA. Så därför menar jag att förslaget från L typiskt nog är dåligt.

Jag vänder mig som vanligt också mot SvD:s journalistik. Även här hyllas vänsterliberalismens teser. Det syns i den korkade rubriken som talar om ”brukarrum”. Vem fan vet vad det är? Om SvD skrivit ”knarkarrum” så hade läsarna bättre förstått vad saken gäller. Men då hade journalisterna på SvD tagit ställning mot vänstern tes om knarkarna som offer för samhällets oförstånd. Och offerkoftan är tyvärr en grundpelare i nutida svensk journalistik.

Torsten Sandström

Budskapet om mänskliga rättigheter blir allt mer högröstat Sverige. Individen lovas allt mer och mer av politikerna. Human rights är ett politiskt mantra. Det sägs att än det ena och än det andra ”är en mänsklig rättighet”. Minst ett dussin statliga myndigheter administrerar (olika delar av) denna godhet in spe. Många tror att de får det bättre, men konventionerna är sedan länge desamma. Kanske kan tillämpningen skärpas utomlands. Men hur ska det ske i Sverige?

Human rights innebär inte mer välfärd – det är bara regler om ett skydd mot staten. Rätten till tak över huvudet, vård och annan välfärd har inget att hämta från dessa allmänna konventioner med många decennier på nacken. Politikerna är varken ense eller har ekonomiska resurser att ge allt som folk uppfattar som löften. Följden blir att rader av politiska surdegar läggs på hög. Och i sin tur tappar många väljare av naturliga skäl förtroendet för den svenska demokratin. Det är en utveckling som återkommer i flera nationer inom västvärlden. Följden blir att gatans parlament växer sig starkt. Mer om detta i en kommande blogg.

Varför satsar då staten bara mer och mer pengar på mänskliga rättigheter? Jag ser det som om politikerna delar ut lyckopiller. Dvs löften och vackra ceremonier utan annan effekt än att lugna folket. Samt en vilja att visa handlingskraft utan att det innebär något viktigt konkret eller kostar särskilt mycket pengar. Följden blir förstås att demokratin slirar och byråkratin ökar. Bara i min forna hemstad Lund finns minst fyra statligt finansierade organisationer som på heltid sysslar med mänskliga rättigheter! Inte undra på att politikerna lyckas få förnyat förtroende vid kommande val.

Politik ska avse konkreta lösningar som förändrar människors vardag. Inte bedrivas genom kosmetiska ord om mänskliga rättigheter. Alltså borde politikerna ta itu med det svenska samhällets många politiska problem som vuxit fram under åren i vårt land. Det gäller att tala klarspråk om vad staten ska leverera och vad människorna själva ska ansvara för. Alltså raka besked, utan den smöriga och reklamartade marknadsföring som politikerna sysslar med. Politiker som i stil med försäljare lurar väljarkåren framstår i mina ögon som fiender till ett folkstyre.

Jag menar att den svenska regeringsformen och lagstiftningar om allmänna val är ett centralt problem. Väljarna måste få ökad makt över politiken, inte bara genom en röst på partikansliernas legosoldater vart fjärde år. Det finns mycket för politikerna att diskutera och be folket att ta ställning till. Varför sker detta inte? Mitt brutala svar är: den politiska klassen är nöjd med sin maktställning och vill inte låta vanliga människor störa deras verksamhet.

Torsten Sandström

En för mig okänd färgad muslimsk kvinna avbildas i SvD den 16/2 iklädd slöja. I rubriken meddelar hon:

”Jag var trött på vita och er oförmåga”

Möjligtvis är detta ett budskap som hon och SvD riktar till muslimska läsare, för att ge dem en dunk i ryggen, en i så fall en mycket liten minoritet. Mer troligt är att kvinnans vänsterbudskap vänder sig till svenska folket. Uppmaningen hyllas även av journalister som i likhet med textens upphovskvinna, Ellinor Skagegård, tänker vänsterliberalt och är helt frälst på den nya identitetskulten. De är woke och stolta över det. Budskapet riktas till alla som ännu inte är rasifierade, dvs invigda i det ceremoniella tänkande som säger att vid hudfärg är något mindervärdigt.

Som mångårig läsare av SvD kan jag inte låta bli att förvånad. Min hudfärg är vit, men jag har ännu inte blivit övertygad om att jag behandlar människor med mörk hudfärg nedsättande eller allmänt sett annorlunda (än vita).

Med en medlidsam blick förmodar jag att Skagegård skulle sucka. Hon skulle beklaga att jag inte insett de strukturer som styr mitt tänkande. Alltså den ”ständiga oförmåga” hon i rubriken lägger i intervjuobjektets mun. På så vis blir saken klar. Vita läsare måste skämmas!

Själva problemet med Skagegård – och hennes idealsubjekt som SvD avbildar – är att de båda ser syner. De två har fallit offer för ett ovetenskapligt strukturtänk och därför driver de politisk propaganda mot en stor del av SvD:s läsare. De två kvinnorna har lurats tro att samhället ska bekrivas via två poler: offer respektive förtryckare. Allt enligt marxismens uråldriga manual: grupp mot grupp. Det är måhända en mall för politisk kamp, men inte för seriöst studium av skeenden i samhället. Det är en metod som bekräftar att socialister har rätt, att feminister vet bäst samt att vita ständigt är förtryckare. Skagegård ideologiska bas är så teoretiskt klen att den går upp i intet. Men som invigd i sektens tänk kommer Skagegård inte att förstå att hon agerar utan vetenskapligt stöd. Och avvisar därför kritiken.

Jag antar att många av SvD:s prenumeranter börjar tycka att det är nog med denna vänsterpropaganda. Det tycks som det är för sent att rädda SvD som en marknadsliberal tidning. Jag är obeskrivligt trött på att betala för dessa ständig övergrepp. Det känns nästan som att prenumerera på sovjettidens Pravda.

Torsten Sandström