Anti-PK-bloggen

På hemväg från en kortare resa i Danmark så händer det plötsligt. Mellan tågbyten på Centralstation i Malmö befinner jag mig i en kunglig miljö. Du måste tro mig. Jag äter nämligen en snabb lunch i Oskar II gamla väntsal från 1870-talet. Där får jag inte bara ett rejält mål mat serverad av Abu Sayed, som driver Bistro Royal vid stationens ursprungliga perrong nr 1.

Liksom kungen anländer jag från spåren till en sal, som kanske är drygt 60m2. Antagligen en form av kungligt väntrum, eller herrum, alltså mörka paneler med snirkliga dekorationer i guld. Ovanför en vinröd tapet med massor av kungakronor i rad på rad strålar en takkrona i silver – värdig en mindre kyrka – omgiven av stuckatur, vari fyra lejon tryggt vaktar svenska rikets och konungens eget vapen.

Jag fick nöja mig med att inta lunchen i väntrummet. Kung Oscar åt kanske i den ljusare salen in mot stadens Centralgata. Ett rum med god plats för det kungliga herrskapet, kanske främst damerna. Till den soliga salen kom herrskapet via en kombinerad tambur och serveringsrum, för säkerhets försedd med fem meter höga kolonner med korintiska kapitäl. Från tamburen leder ännu en en bred glasad dörr ut mot gatan och Malmö. Man kan räkna med att kungen tog denna väg på väg mellan den kungliga tågvagnen och sitt eleganta hästdragna ekipage.

Även om jag inte hade äran att inta måltiden i kungens sällskap, så kunde jag glädja mig åt att utnyttja hans toalett. Att denna förmån var tillåten måste sägas vara ett tecken i tiden på en påtaglig klassutjämning. I samma riktning talade att serveringen i furstens hus idag sköttes av en värd som invandrat från i Bangladesh.

Men ändå var knappast äntrandes av hans moderniserade IFÖ-tron behållningen av dagens mellanlandning på Malmö C. Den korta resan i det sena 1800-talets historia blev – tillsammans med en god Biff Lindström och ett glas svalt öl – nämligen en anledning att skriva denna blogg. Trots att jag under flera årtionden passerat utanför detta okända kungliga residens blev dess upptäck idag en skön överraskning.

Torsten Sandström

Regeringen föreslog häromdagen äntligen ett partiellt slopande av straffrabatterna för brottslingar som är myndiga, dvs fyllt 18 år. Vidare föreslås att de särskilda ungdoms­påfölj­derna (”ungdomsvården”) i princip ska vara förbe­hållna personer som inte fyllt 18 år vid tid­punkten för brottet. Allt detta är ett stort steg framåt mot en mer tuff eller realistisk kriminalpolitik. Det kommer att kräva många fler fängelseplatser. Men förslaget är ändå inte tillräckligt.

För det första gäller de bara brott med mer än ett år i straffskalan. På grund av lägre minimistraff kommer åtskillig allvarlig klankriminalitet inte att omfattas, såsom exv misshandel, våld mot tjänstemän eller övergrepp i rättssak. .

För det andra föreslås inga tuffare regler för personer under 18 år, alltså inte ens för alla de som är straffbara vid plus 15 år. Inom klanbrottsligheten utnyttjas alltmer mycket unga medlemmar till allvarliga brott. Till saken hör att kriminella tillhörande gruppen 15-18 inte kan dömas till fängelse (frånsett synnerliga skäl, som nästan aldrig existerar enligt praxis). De ska dömas till ungdomsvård, vilken i flertalet fall innebär någon form av öppen behandling. Här måste ovillkorligen en skärpning ske i Brottsbalkens regelsystem, inkluderande en sänkning av straffbarhetsgränsen vid 15 år (ex på grund av särskilda skäl)!

För det tredje måste även verkställighetsformerna ses över och skärpas. Vid våldsbrott måste den sk öppna ungdomsvården begränsas och faktiskt i tid och form ges karaktär av ett obehagligt straff – inte bara en liten tankeställare. Ett annat minimikrav rörande fängelsevistelser är att till straff dömda kriminella inte – från fängelse eller sluten ungdomsvård – ska kunna tala eller skriva obevakat med omgivningen. Inhumant? Nej, vi talar nu om allvarliga brott. Och allmänheten känner redan oro.

Till saken hör att mediernas främsta rådgivare – och brottslingarnas vän nummer ett – Jerzy Sarnecki förstås är motståndare till reformen. Han får som privatperson förstås tycka vad han vill, men han uttalar sig ständigt som vetenskapsman. Sarnecki vågar nu inte öppet krama de brottslingarna som efter reformen får ökade straff. I stället brukar han ett nytt knep för att stoppa skärpningar, dvs att de nya dömda kommer att uppta mer plats på fängelserna så att andra och grövre brottslingar inte kan låsas in. Som vetenskapsman agerar han alltså som vanligt Smidige Dick. Sarnecki är en av de personer som – från Stockholms universitet och BRÅ ! – i åratal burit ett tungt ansvar för dagens misslyckade svenska kriminalpolitik. Nu körs han över även av sina allierade inom S-partiet. Verkligen tar ut sin rätt, måste man säga.

Torsten Sandström

Uppdrag granskning i SVT 1 klargör hur den ledande S-politikern Annika Strandhäll vänder kappan efter vinden. Först står hon bakom en snävare politik rörande utbetalning av sjukpenning pga skenande kostnader. När det sedan blir folkstorm sparkar hon Försäkringskassans generaldirektör Regler – tillika en förmodad partivän – för att på så vis utse en syndabock. Bondeoffret gav Strandhäll en möjlighet att skifta politik, tillbaka till mer generösa bidrag till personer som anser sig sjuka.

Som politisk broiler agerar Strandhäll kallhamrat. Först står hon bakom tuffare krav mot dem som sjukanmäler sig. När det blir politiskt tumult inom S-rörelsen byter hon raskt fot. Sjuka klappas då på axeln av Strandhäll och generaldirektören sparkas brutalt. För Strandhäll innebär inte mänskliga relationer ett dyft. Hon agerar som en politisk svängdörr och struntar totalt i andra förhållanden (och människor) än det egna partiets och hennes egna privata intressen.

Medialt blånekar hon. Det är sådana partiföreträdare som Stradhäll som medför att S-partiet har sin framtid bakom sig. Kloka människor genomskådar Strandhälls cyniska spel. Att hennes agerande givetvis måste ha stöd från statsminister Löfven gör saken än värre. Som sagt är S-partiets framtid som maktparti – enligt min mening – mörk. Fokus på makt över staten är så stark att alla mänskliga krav på rakryggat agerande faller platt till marken.

Dessvärre har S genom sin principlösa bidragspolitik skaffat sig en makt över den svenska väljarkåren. Så fort partiet tycks förlora greppet så byter man politik och blånekar att man tidigare tyckt något annat, samtidigt som bidragen sprutar för att skymma sikten. Då använder man ministrar som Strandhäll för att charma väljarna: med blicken rakt in i tevekameran ler hon och skyller sin egen politik på andra.

Det vi ser är bedrövligt. Men det är också exempel på förakt för nationens medborgare. Dessutom spiller hennes flykt från sanningen över på hennes nuvarande sambo, som till råga på allt råkar vara svensk justitieminister. ”Sååådan är sociaa-lismen…”

Torsten Sandström

Miljöverdomstolens avgörande, som häromdagen avser stoppa Cementas brytning av cement på Gotland, är ett tecken på något mycket allvarligt: ett hot mot Sveriges framtid som rättssäker industrination. Cementa har i decennier brutit kalk i Slite, utan problem med grundvattnet, men nu anser domstolen att fortsatt brytning riskerar att hota grundvattnet, något som rätten menar att Cementa inte utrett tillräckligt.

Det är inte så att jag främst vill skjuta på domarna. De ställs nämligen inför en uppgift som är synnerligen svår och som de inte heller är ägnade att lösa, varom mera snart. Låt mig förklara.

En jurist tränas under många år på att lösa tvister där regelsystemet innehåller någorlunda tydliga regler, eller åtminstone många explicita rättskällor i form av rättsfall, motivuttalanden od. Till bilden hör att domare normalt ställs inför tvister där partsställningen ger hjälp, såsom exv en åklagares plikt att agera objektivt och underlåta att väcka åtal om bevisningen är svag. Vidare rör affärstvister normalt parter som slutit avtal, varför domstolens uppgift blir att på parternas egen risk tolka deras kontrakt. Är det oklart får de skylla sig själva.

Situationen är en annan i Cementafallet. Det rör en viktig typ av lagtvister om teknik/biologi som domarnas har att avgöra i dagens svenska stat. Bakgrunden är en omfattande svensk lagstiftning som ger stat och kommun rätt att inskrida i medborgarnas privata förhållanden. Det rör sig nu om sk förvaltningsrättsliga tvister där en offentlig myndighet för talan mot ett företag eller en privatperson. Jag tänker inte på skattetvister, där regelsystemet i regel är finmaskigt och ger domarna en uppsjö av rättskällor. Problemet är däremot en mängd tekniska/biologiska tvister som en myndighet initierar för att värna samhällsintressen rörande natur, miljö, djurhållning och liknande.

Inom denna sfär är nämligen regelsystemet överlastat med svepande gummiklausuler om ”goda förutsättningar”, ”god miljö” osv. Dessutom hårda krav på bevisning om ”säkerhet”, dvs frånvaro av risker. Till denna grupp hör även vaga miljönormer om ”hållbarhet” eller ”försiktighet”. Läsaren inser att det blir domarens sak att – inom grundlagarnas gränser – själv försöka finna en lösning på vad lagstiftaren menar. Politikerna smiter alltså från sitt ansvar och lägger viktiga åsiktsladdade beslut i domarnas händer.

Saken kompliceras som sagt av partsställningen. Hundratals svenska myndigheter har tusentals anställda med korstågsfarares ambition att rädda mänskligheten. I miljötvister ser de följaktligen enögt på det hållbarhets- eller försiktighetsfenomen som de önskar rätta till. Läsaren inser att det verkligen rör sig om gummiregler. Mångordigt pläderar myndigheterna för sin tolkning i rättsfrågan. Några betungande krav på objektivitet finns inte för dessa miljöns legosoldater. Det allvarliga är att det inte heller finns några allmänna regler om att deras krav måste ta hänsyn till olika konsekvenser för samhälle, företag och privatpersoner av myndighetens talan. Till saken hör att de agerar som angripare i de enskildas privata sfär. Följden blir ett stort svängrum för myndigheterna att attackera privata intressen och så at säga offra dem på den heliga hållbarhetens altare. Och detta på mycket vaga juridiska grunder.

Förvisso måste svenska domstolar ta hänsyn till Regeringsformens regler om skydd för privat egendom. Men i och med att hållbarhetskraven getts stor tyngd i svensk lagstiftning hamnar domaren i en tillbakapressad och svår situation. Domarens naturliga strävan är nämligen att följa lagen. Generella regler saknas som sagt dessutom om att hänsyn måste tas till övergripande svenska samhällsintressen, i stil med att myndighets krav hotar andra företag än de i tvisten samt att det finns riskerar för att skada drabbar anställda och ytterst det ekonomiska livet i stort.

Så här illa går det när man släpper miljötalibaner lösa inom de departement som sysslar med lagstiftning. En trängd domstol faller för det allmännas krav då man känner till lagstiftarens ambition att värna miljön. Lagrådet brukar visserligen ofta framhålla behovet av skydd för enskildas egendom. Regeringsformen måste följas, vilket är en självklarhet. Men vid en viss reform inom miljörätten förefaller ofta argumentet som långsökt vad gäller ett specifikt miljöproblem, som ofta är punktartat och inte rör bredare effekter som drabbar personer utanför själva tvisten. På så vis ges domarna inte något tydligt stöd i rättskällorna för att ta ställning till vidlyftiga krav från de svenska myndigheternas många juridiska miljökämpar.

Och då går det som skett i Cementatvisten. Följden riskerar bli en svensk brist på betong och murbruk, något som uppges få dramatiska effekter för byggföretag, anställda och ytterst det svenska samhället. Som tur är kommer domen att överklagas till Högsta domstolen. Det skulle förvåna mig storligen om inte Regeringsformens regler om egendomsskydd och äganderätt snabbt kommer att få betydelse för ett beviljande av prövningstillstånd.

Men huvudproblemet kvarstår. Nämligen en oklar miljölagstiftning om rätt till ingrepp i företags näringsverksamhet och människors privatliv. Det är uppenbart att miljörättens regler inte kan tillåtas verka för godtyckliga och vidlyftiga åtgärder, som påverkar inte bara ett enskilt subjekt utan en hel samhällssektor.

Lagreformer krävs med andra ord. Bäst vore om en svensk författningsdomstol inrättades för prövning av en lags giltighet. Det förefaller också som om Regeringsformens regler om företag och medborgares skydd mot ingrepp från stat och kommun preciserades! Men ytterst behövs också en ny svensk myndighetsorganisation, som stoppar korstågsmyndigheters och miljötalibaners framfart. För det krävs givetvis en helt ny och modig regering, utan Mp.

Torsten Sandström

I medierna hörs allt oftare ropet ” att man måste lyssna på vetenskapen”. Varje dag sker det rörande det som journalisterna kallar klimat, men som egentligen handlar om väder. Men även i alla möjliga och omöjliga sammanhang framhävs i radio, teve och tidningar olika forskare, som vi uppmanas lyssna på.

Borde inte jag som mångårigt verksam vid Lunds universitet vara glad och nöjd? Kanske, men glädjen smolkas av mediernas bristande förmåga att hantera forskningen ch dess resultat. Problemet är dels att man inte inser att olika vetenskapliga discipliner har kraftigt olika förutsättningar att producera sanningar, dels att forskarna såsom alla människor har ett känsloliv som gör att deras arbetsresultat påverkas av politiska värderingar. Inget av detta är några nyheter. Men ändå kliver landets kår av journalister dag efter dag i fällan. Sannolikt på grund av att även mediernas folk har ett liv fullt av egna värderingar.

Övertrampen sker i nästan all rapportering om olika samhällsförhållanden. Allvarligast är de dock då rapportören tillika utgör sig för att vara en journalist med specialkompetens. Här blir riskerna för vetenskaplig härdsmälta normalt störst.

Det främsta misstagen sker alltså pga att medierna inte kan hantera gränserna mellan olika forskningsdiscipliner. Ett ”upprop av tusen forskare” framstår närmast som en sanning. Men för att bedöma sanningsgraden måste forskarna benas upp i discipliner och status. När det gäller klimatfrågor ska främst uttalanden från personer som sysslar med forskning om meteorologi och atmosfär tas på allvar. Inte biologer som sysslar med miljön på jorden eller olika samhällsvetare. Ändå är det oftast miljöforskare i stil med Rockström som ständigt intervjuas. För att inte tala om raden av miljöekonomer, som i sammanhanget måste jämställas mes amatörer.

Det är också viktigt att klargöra den intervjuade forskarens akademiska status. Givetvis väger exv en professors ord tyngre än en doktorands. Lika viktigt är att klargöra vilken institution för högre utbildning som forskaren kommer från. Landets fem största universitet har på grund av intensiv konkurrens en högre status än exv det sk universitet som finns i Malmö (inrättningen måste tillspetsat mnärmast ses som en underavdelning till S-parteits ABF).

Men journalister ser som sagt normalt alla universitetslärare som lika goda intervjuobjekt. Antagligen anar man diffusa skillnader mellan dem avseende vetenskaplig disciplin och akademisk status. Men man tutar bara och kör. Att resultatet blir ovetenskapligt ligger självfallet nära till hands.

Man måste kunna begära att en journalist har rimliga kunskaper om de fenomen jag lyft fram. De är ju tämligen naturliga. Men det är ofta bråttom att knåda ihop ett reportage och då framstår vilken person som helst med en akademiskt klingande titel som ett lovligt byte.

Det viktigaste problemet rör dock journalistens samt intervjuoffrets eller rapportörens personliga värderingar. En mycket vanlig variant är att journalister tror att forskaren – som sig bör – lagt upp sin forskning på ett politiskt oberoende plan. Så är det dock sällan. Nationalekonomen och S-politikern Gunnar Myrdal pläderade för länge sedan om att vetenskapens män och kvinnor allmänt sett borde yppa sin politiska åsikt så att hans eller hennes forskningsslutsatser kan översättas korrekt. Det ligger mycket i Myrdals tes.

En nästan lika vanlig villoväg är att journalister känner – eller anar – forskarens politiska bas. Ofta har denne nämligen samma åsikt som skribenten rapportören själv. Och på så vis används dagligen forskningens resultat för att med vetenskapliga förtecken legitimera den text eller rapport som journalisten avser publicera. Detta politiska dubbelspel riskerar att få förödande verkningar. Forskning används med andra ord som ett politisk slagträ.

Alla varianterna medför att forskning missbrukas, omedvetet eller medvetet. Detta leder till att det till vardags är en stor fara med ”att lyssna på vetenskapen”. Som vän av forskning vill jag inte allmänt sett avråda från lyssning. Däremot är det bäst att lyssnandet sker med en påtagligt kritisk distans. Ta reda på om forskaren är expert på just det ämne han/hon talar om, dvs vilken disciplin han eller hon sysslar med. Ta även reda på vilken akademisk status forskaren har, dvs akademisk grad, anställning och inte minst arbetsgivare. Om du är kritisk på alla plan då kan du verkligen lita på vetenskapen. Då kommer du tyvärr också att inse hur många bedrägerier som presenteras i svenska medier.

Torsten Sandström

Den utmanande rubriken är hämtad ur en text av tekn dr Erik Lidström och publicerad i Bulletin 2021-04-21, se länk nedan. Det är en fint skriven artikel om den särskilda typ av demokrati som den svenska politiska klassen åstadkommit. Nästan bara partigängare tillåts ta plats – och alltså få väl utbildade och/eller personer med lång och välmeriterad verksamhet från den svenska vardagen.

Effekten har blivit en stenhård partistyrning av vilka som ska tillåtas ta plats i Sveriges Riksdag. Inte en styrning från folket, de sk väljarna. Utan en styrning från partier, som idag närmast saknar medlemmar, och därför finansieras genom bidrag som riksdagens ledamöter själva bestämt. Alltså ett utstuderat system i syfte att ge den politiska klassen maximal möjlighet att fortleva.

Lidström nämner även något viktigt som jag inte tidigare känt till. Nämligen att högern en gång i tiden ställt sig bakom proportionella val vid införandet av den allmänna och lika rösträttens införande, 1911. Man var rädd att förlora Riksdagsplatser! Liberaler och socialdemokrater önskade däremot majoritetsval i enmansvalkretsar. Tänk om Karl Staaff och Hjalmar Branting fått sin vilja igenom! Vilken öppning för en livligare demokrati, med personval och makt som flyttats miltals från huvudstadens partihögkvarter!

Nu kan i stället en stenhård styrning ske från partiernas kanslier. Och så fylls Riksdagen på med ledamöter som sedan skoltiden utbildats för yrket att bli politiker. Erfarna och kloka människor utan partibakgrund förvägras medvetet inträde i Riksdagen av egen kraft. Den svenska demokratin är således skräddarsydd för en politisk klass som vill sitta tryggt i eget bo. Som sagt var det också högermannens Lindmans förklaring till de proportionella val som infördes 1907.

Följden har blivit de för folket anonyma ”knapptryckarkompanier” som från vikta plaster i Riksdagen levererar partihögkvarterens vilja. Därför sitter nästan inga yrkesutövare längre på Riksdagens bänkar, utan karriärister från den politiska klassen. Alltså hanterar inte de vassaste knivarna i lådan nationens öde, vilket sannerligen syns i rader av gamla olösta strukturproblem. I Riksdagen häckar nästan bara trogna partiledamöter som efter skoltiden jobbat upp sig inom politikens yrke, från positioner i olika dotterorganisationer, kommuner och landsting. Ett yrkesliv på skattebetalarnas bekostnad, ett system som riggats genom en brist på direktdemokratiska inslag i Regeringsformen.

Därför är Lidströms utrop korrekt om att ingen som åstadkommit något civilt kan räkna med att ta sig in i Riksdagen. Det är sannerligen en dyster profetia över den svenska demokratins framtid. Som sagt är det också en rimlig förklaring till varför det svensk samhällets strukturproblemen tornat upp sig i en olöst stapel.

Men jag är trots allt optimist. Kollektivens och partiernas dagar är som jag ser det räknade, på sikt. Individualismens dogmer – goda som onda – erövrar nämligen landet steg för steg, dag efter dag. Därför är det troligt att dagens dysfunktionella partivälde av folket kommer att ses som den Orvar-propp det verkligen är. Mycket talar alltså för att dagens politiska klass kommer att ersättas.

Därmed inte sagt att partierna försvinner. Och en ny politisk klass riskerar förstås att växa fram. Hursomhelst bör en betydligt närmare relation (mindre avstånd) mellan väljare och ledamot i Riksdagen bli följden. Alltså ett steg mot den mer direkta demokrati som Sverige, enligt min mening, så tydligt behöver.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/debatt-ingen-som-astadkommit-nagot-kan-bli-svensk-politiker

Att inte släppa taget beskrivs ibland som en dygd. Det gäller att kämpa för sina ideal. Det ligger nog mycket i detta. Det är allmänt sett berömvärt att stå för sina åsikter. Men räcker det verkligen?

Jag skriver detta med tanke på att nutidens politiker strävar efter att bita sig fast i sin maktställning. Normalt sker det med hänvisning till dåd från förr. Man påstår sig vilja handla ungefär som tidigare generationer av politiska beslutsfattare gjort. Här braverar verkligen S-partiet. Det lutar sig tillbaka mot åtgärder av sedan länge döda kollegor. Dvs personer som agerat i en helt annan historisk verklighet. Jag tänker på de politiker som för omkring nittio år sedan byggde den svenska demokratin. Även om åtskilliga borgerliga politiker drog strån till lasset så var det framför allt S-partiet som verkade för allmän rösträtt för män och kvinnor, 8-timmarsdagen och rader av ekonomiska och sociala välfärdsreformer. Men det var då det.

Min poäng är att dessa aktioner idag är ”lagda till handlingarna” som man brukar säga. Om än berömvärda är de numera inlemmade i nationens historia. Sedan dess har knippen av andra nutida samhällsproblem tornat upp sig, rörande invandring, brottslighet, skola, bostadsbrist, vårdköer, högt skatteuttag, brist på försvar osv. Att bita sig fast vid den politiska makten med hänvisning till tidigare bravader – såsom politiker från S-partiet ständigt gör – framstår därför som falskt. Hundraåriga åsikter om specifika samhällsfenomen gäller inte i någon större utsträckning för dagens svenska demokrati. S-partiets gamla kollektivism har därför inte längre mycket att ge i tider av alltmer stegrad individualism. Lösningar med hänvisning till majoritetskollektivets makt slirar i dagens era med krav på en politik som är bra för majoriteten av landets individer.

Jag menar därför att S-partiet har nått vägs ände. Man saknar verklighetsanpassning. Partiets ledande politiker orkar eller vill inte längre styra den nya verklighetens Sverige. 2000-talets svenska demokrati ställs nämligen inför nya utmaningar som måste hanteras med öppna ögon och under ett kritiskt och fritt samtal. Därför borde S-partiet släppa taget och sluta att bita sig fast vid makten. Allt talar för att deras politiska spel nu är förlorat. Döden på äldreboenden i corona och på gatorna genom beväpnade klaner bevisar att S-eran är slut, helt enkelt. Två självförvållade problem som skakar landet.

Men S släpper ändå inte taget. Man kämpar för föråldrade ideal. Och vad värre är, man lever inte som man lär. Förr var det ett parti av och för arbetare. Men inom S-partiet härskar idag en politisk klass, som från skolåren lärt sig att jobba för en framtid som yrkespolitiker för sig själva och sina närstående. Politiken har i huvudsak blivit en grund för politikernas egen försörjning, ett yrke, inte en tillfällig verksamhet för genomtänkta reformer, sund hushållning (sparsamhet), lyssnade på nationens egna behov (inte globala kollektivs påtryckningar), raskt utkrävande av ansvar vid offentligt slöseri osv. Den politiska klassens egoism har faktiskt blivit ett demokratiskt problem. Tanken med en representativ demokrati är inte ett livslångt välde för en nomenklatura, utan snarast en beredvillighet att åstadkomma växling inom den maktsfär som ska hanteras av politiker som representerar folket.

Därför är det inte alls någon dygd att vägra släppa taget. Att klamra sig fast vid makten blir tvärtom ett avsteg från det goda samhällets ideal om successiv växling vid makten i öppna och fredliga former. Jag menar inte att enbart S-partiet hamnat i den representativa demokratins återvändsgränd. Den svenska politiska klassens gemensamma intressen är breda och tydliga samt går utöver partiernas gränser. Detta framstår som fullt klart efter turerna kring Löfvens plötsliga avgång och efterföljande återuppståndelse. Många riksdagsledamöter vill sitta kvar ännu ett år och uppbära ersättningar för det.

Min poäng är att moderna tider kräver nya ledare med oförfalskad blick på verkligheten. Marschen från arbetarkollektivets Sverige till en mångfald grupper av individer kräver givetvis också nydaningar inom demokratin. I många bloggar har jag därför förespråkat olika inslag av direkt demokrati – exv i form av val där röstning sker i första hand på viss person samt dessutom införande av en möjlighet för en bred samling av medborgare att åstadkomma folkomröstning om ett visst aktuellt lagförslag. Sådana lösningar finns utomlands, men inte i kollektivens Sverige förstås.

Här agerar den svenska politiska klassen förståeligt nog bromskloss. Alltså inte ett ord om behovet att steg mot direkt demokrati! Man vill helt enkelt inte släppa taget. Makthavarnas agerande måste ses som ett hot mot en förnuftig utveckling av det svenska samhället och demokratin.

Torsten Sandström

Svenska medier rapporterar förhållandevis sparsamt om de mycket stora gatudemonstrationer som i dagarna skett i Havanna mot det kommunistiska styret. Hundra tusen människor sägs ha protesterat vilt runtom i landet. Varför denna mediala dimma? Varför har det svenska UD ännu inte uttalat sig och tagit avstånd från dikturens Kuba?

Svaret är enkelt. För vänsterns politiker och journalister kommer demonstrationerna som en chock. För dem är den kubanska regimen fortfarande närmast ett socialt föredöme, trots åratal av oppositionella i fångenskap, en ekonomi på knä och en politisk bankrutt ledning genom familjen Castro och dess efterföljare. Kulturvänstern har i decennier spritt en romantiserad bild av Kuba – trots år efter år av politiskt förtryck. Det är kommunismen som ideologi eller princip man håller av. Även om den överallt leder till samhällen i sönderfall.

Särskilt pinsam är situationen för V-partiet som i det längsta kramat Kuba och Venezuela. Många partihöjdare från V har under många år idylliserat den kubanska regimen av våld och förtryck. Sambaretorik slår ut en kritisk analys.

Men även S-partiet har ett bedrövligt förflutet i frågan. Olof Palme och Pierre Schori tillhör gänget som kramat diktatorn Fidel Castro. Även Sida. Under 2020 har Sida skänkt Kuba 27 miljoner i bistånd. På organisationens hemsida uttalas viss kritik, men i synnerligen återhållsamma ordalag. Och till bara för några år sedan betalades par till den blodtörstige Ortegas Nicaragua och till Venezuela, under diktatorn Maduro.

Jag menar att vi även i Sverige ser politiska tendenser som påminner om Kuba. Givetvis inte genom fängelser och allmän misär. Men genom en ideologiskt tung politik, med inbyggda principer som medför att nationen inte lyckas lösa gamla problem, utan ofta staplar nya på hög. Ett samhälle där vänsterns principer dagligen förgylls i många tunga medier, även om alla klartänkta vet att de inte funkar utan att det krävs sakliga samtal och kompromisser på samhällets frihetliga sida.

Torsten Sandström

Frågan är förvisso ledande, men ändå befogad efter ett antal år då de boende i Sverige ökat med totalt omkring en miljon personer. Det stora flertalet är lågutbildade. De flesta med islamskt ursprung och härstammande från klankulturer i Mellanöstern, Somalia och norra Afrika. Som jag skrivit många gånger är de absolut flesta nyanlända laglydiga. Men ett par procent av dem ställer till blodiga och dödliga våldsdåd. Detta medför allvarliga problem. Om inte Sverige kan inlemma de nyanlända i vår kultur – språkligt, kulturellt och framför allt av fri vilja – så kommer det dödliga våldet att kvarstå på en alltför hög nivå.

Den fråga vi alla måste ta ställning till är om svenska politiker lyckas inlemma de nyanländas majoritet i en svensk kulturell miljö. I ord påstås det ske. Och vissa välmotiverade och tämligen välutbildade inlemmas förstås. Men avgörande är att åtgärder avseende boende, jobb och utbildning inte når alla. En mycket stor grupp hamnar i ett utanförskap, som finansierats med en lång rad av bidrag som inte konstruerats för just invandring. På ghettoliknande områden omkring de större städerna frodas följaktligen en kultur som närmast är antisvensk. Till bilden hör att flera islamska präster – som också finansieras med statsbidrag – framför ett budskap som gynnar en religiös kamp mot den svenska statens juridiska ensamrätt. Inget tyder på att S-regimen vill ta ifrån det islamska bröderskapet dess bidragsfinansierade plattform för angrepp mot den svenska statens krav på våldsmonopol.

Därför menar jag att allmänhetens negativa bild av invandringens allvarliga konsekvenser är korrekt. Faktum är att en relativt stor grupp – om än en försvinnande liten grupp av de totala invandrande bidragstagarna – orsakar en ytterst allvarlig otrygghet i de svenska städerna.

Så vad ska vi göra med vår rädsla? Såvitt jag kan se kan man inte bara hoppas att år av misskött invandring plötsligt – valåret 2022 – ska utmynna i en form av happy end. De svenska invandringstalen är fortfarande förbluffande höga, jämfört med vad tillgången på jobb, bostäder och skolor klarar av (82.000 nyanlända 2020 beskrivs uppmuntrande av SCB som en låg nivå!). Dessutom slukar S-partiets bidragspolitik miljarder och åter miljarder av dina och mina pengar. Det svenska samhället befinner sig i kris, inte bara rörande invandring, utan också beträffande skola, vård, bostäder, försvar. överdödlighet i covid på äldreboenden mm. Orsakerna måste sökas lång tillbaka i tiden, men under de två regeringperioderna (2014 till idag) med Stefan Löfven har det snabbt gått utför.

Därför måste du som väljare se till att Sverige tar en helt ny riktning. Asylrätten funkar inte längre i och med att nyanlända som vägar asyl inte kan utvisas (pga humanitära skäl). Då en klok asylrätt slirar, så är det bara totalstopp tills vidare för icke EU-anknuten invandring som gäller.

Tyvärr är det så. Orsaken är således de svenska politikernas missbruk av asylrätten. Dörrar har öppnats, utan motsvarande plikt att lämna Sverige vid vägrad asyl. Moderatledaren Kristersson har efter moget övervägande åtminstone kommit så långt att han förklarar invandringen som problemskapande. Han ord – i strid mot svenskt tabu – har förstås skapat ilska inom den statsbärande svenska vänstern.

Torsten Sandström

Var dag möts vi av uttalanden om en främmande invasion från himlen, ett angrepp som styrs av människan. Vanligtvis rör det sig om ett skrämmande klimat, som sägs ta fart med stor hastighet. Men varje dag varnas det även om så kallade invasiva djur- och växtarter. Dessa ”invaderande” arter måste utrotas och sedan ska försvunna inplanteras till skyhöga kostnader. Politiker och medier går i spinn. Svenska folket som ska betala kalaset duckar skrämt. Ty ingen vet vad som är sant eller osant. Allra minst de forskare som agerar viktigpettrar i skrämselaktionens tät.

Det är fråga om en gigantisk rörelse, mätt i de penningresurser som satsas och antalet människor som rycker ut för att avlönat vidarebefordra budskapet om kris, kris och åter kris. En så omfattande och kostnadskrävande förändringsrörelse måste enligt min mening baseras på synnerligen starka vetenskapliga skäl om att miljön är ställd under ett allvarligt akut hot.

Jag förnekar inte att det kan vara så. Möjligtvis är det även troligt att utsläpp av växthusgaser har en negativ sida i form av ett sorts lock för värmeutstrålning ut i atmosfären (med påföljande värmestegring därunder). Men problemet är att orsakssambanden är omstridda och framför allt att kvantifieringen av den eventuella hotbilden är svår att mäta, så att ett tidsscenario blir ytterst komplicerat att fastställa. Ändå fortsätter dagligen nästan Sveriges alla medier i oavbruten takt denna skrämselkampanj. Stockholms två stora dagstidningar och det tvångsfinansierade SR/SVT är värst.

Det är verkligen något riktigt osunt med detta. Om orsaksförloppen är svårfångade borde diskussionen tonas ned till en öppen och försiktig diskussion för och mot. Men detta sker som sagt inte. Bara ena sidan – de klimathetsande – får utrymme i svenska medier.

Förmodligen tror de politiker, journalister och vetenskapare som står bakom hetskampanjen på sitt budskap. Det förvånande är att de ändå inte bekvämar sig till en öppen debatt, utan enbart talar om det scenario som den egna gruppen av forskare presenterar. Den andra sidan ges som sagt inte minsta utrymme i landets större medier för sitt kritiska budskap.

Enligt min mening kan det inte röra sig enbart om en stark övertygelse om den egna sidans vetenskapliga prognoser. Det rör sig nämligen om en närmast religiös tro på ett enda krisande scenario, som dessutom påstås ligga nära i tiden. Detta påminner om det budskap som många sekter under årtusenden fram till idag spridit om jordens nära förestående undergång.

Därför måste det enligt min mening finnas en bakomliggande politisk agenda hos de globala samhällseliter som står bakom klimathetsen. Det rör sig nu inte om någon konspirationsteori från min sida, ty de grupper som driver hetskampanjen har flera klimatoberoende skäl för att satsa på ensidighetens budskap.

En intressant grupp rör vetenskapens folk bakom klimathysterin. Flertalet av dessa sysslar inte med klimatforskning, utan med olika typer av forskning rörande djur, växter och den yttre i allmänhet miljön. Även om de inte vet ett dyft om 20-åriga skeenden i atmosfären så förenas de av en vilja att få forskningspengar till sina egna projekt – och mycket stora anslag erövras varje år – samt en önskan att värna den gamla miljö de vuxit upp med under sin ungdom.

En annan månghövdad grupp består att högskoleutbildade biologer, geografer och andra naturvetare, som har ett stort gemensamt intresse av få jobb på olika myndigheter eller företag. De vill framför allt försörja sig inom det expanderande offentliga – och privata – systemet för naturvård. Att jobba för återskapandet av den svenska Sörgården av år 1900 blir på så vis en naturlig ambition för karriäristerna inom klimatkramarnas stora byråkrati.

Den mest intressanta gruppen omfattar politiker och medieanställda, två kretsar av personer som lever i en allt tydligare symbios i nutiden. Man kan tycka att politiker och journalister borde hylla det öppna samtalets agenda. Trots detta finns tyvärr starka ekonomiska incitament för hyllande av den akuta klimatkrisens tema. Den politiska klassen samlas därför kring krisens plattform för omval, varvid skrämsel utnyttjas som en simpel bas för omval till riksdag eller kommunal församling. Alltmer vänsterinriktade – och av staten bidragsberoende – medieanställda har även de starka skäl för att haka på den politiska elitens skrämselagenda.

Dessutom har den politiska klassen byggt ett tätt nätverk tillsammans med FN, EU och en rad andra internationella organisationer. Mellan dem alla rör det sig om ett intensivt givande och tagande. Gigantiska belopp växlar händer på bekostnad av jordklotets myller av skattebetalare. En skräckkampanj passar väl in i en bild av global maktkontroll över rika och fattiga länder.

Tillsammans har alla dessa grupper stark anledning att verka för en storskalig ideologisk bearbetning av Jordens miljontals medborgare. Det är denna breda rörelse som avspeglas i tusentals dagliga mediala berättelser r om kriser än här och än där. Väderhändelser förstoras tusentals gånger till undergångskriser. Massor av stats- och kommunanställda rapporterar dessutom dagligen om djur- och växtarter som påstås vara invasiva eller utdöende, trots att biologiska släkten i alla tider förflyttat sig runt jordklotet och ibland lyckats konkurrera ut andra.

Att denna gigantiska propagandaapparat kostar hiskeliga penningbelopp är fullt klart. Men nu talar jag inte främst om pengar utan om en kolossal propagandakampanj med tydligt inslag av desinformation. Detta sker trots att det ännu inte är klarlagt vilka risker som finns och vilken eventuell tidsram olyckorna omfattar. På en svensk nivå är det du och jag som via skattsedel betalar denna stora dramatiska teaterföreställning. Om det visar sig att krisens ord är falska – helt eller delvis – rör det som händer ett av världshistoriens hittills största bedrägeriskandaler.

Men om denna hjärntvätt rapporterar förstås inte svenska medier.

Torsten Sandström

Det politiska samtalet i Sverige existerar knappast. Jag menar att sakliga argument alltmer sällan växlas. Istället slängs invektiv. Den som försöker framföra underbyggda argument möts med en smocka.

Jag påstår att vänstern och S-partiet excellerar i detta angrepp på försök till öppna samtal. Sedan snart ett decennium har även liberalerna anammat det nya destruktiva politiska stilen.

Den typiska samtalsdödaren är att kalla motståndaren fascist, nazist eller främlingsfientlig. Till och med konservativ räcker för att trycka ned en meningsmotståndare, vilket är särskilt ömkligt då det är den som slänger skit som är den faktiska tillbakasträvaren bakom sin mur av socialistiska idéer. Metoden syns tydligast i samtal om invandring, ett politikområde som annars lämpar sig väl för fylliga och resonabla argument för och emot.

Men inte bara rörande invandring brukas den nya metoden för samtalsdödande. Nu brukas den som ett generellt knep att förstöra en diskussion. Saken syns fullständigt klart i den regeringskris vi befinner oss i. S-partiet, Mp och C dödskallemärker samtliga SD. Utan vidare argument väljer de bort ett sakligt – och för nationen nödvändigt – samtal om politikens många motsättningar. Detta är en form av populism. Den känns igen från auktoritära regimer från förr och även nutid. För att klamra sig fast vid makten väljer den samt konservative att säga ut dimridåer. Orsaken till detta är en insikt om att smutskastning fungerar som politiskt vapen.

Svensk mästare är S-partiet. För S gäller det helt enkelt organisationens framtid då man nu ser sina dagar räknade. En hel kår av yrke(s)politiker ser sina feta löner hotade. Men om många fler slutar lyssna till S – och i stället väljer en öppen och saklig debattmetod – så faller den hundraåriga S-eran platt till marken. S-partiet offrar med vilja konstruktiva politiska samtal för att bita sig fast ytterligare några år vid makten. Det är tragiskt. Men sant.

Torsten Sandström

Talibanerna och liknande terroristgrupper förstärker i nutid sina positioner i exv Afghanistan, Somalia och Nigeria. Detta kommer att leda till nya vågor av migration till Europa. Signaler från Baltikum ger ytterligare oroande signaler i om rörelser mot Sverige.

Så länge Sverige bibehåller sin traditionella inställning till asyl riskerar nationen därför att hamna i fortsatt elände vad gäller mottagande av nyanlända på grund av en redan påtaglig frånvaro av åtgärder för integration. Sveriges anslutning till folkrättsliga konventioner om asyl måste omprövas!

Jag menar att således att den officiella svenska regleringen av asyl nått vägs ände. Min förklaring rör inte främst en kommande våg av nya asylsökande. Redan i dagsläget är asyltrycket högt – omkring 82.000 (!) år 2020. Detta är i och för sig illavarslande. Min huvudinvändning rör den svenska statens alltmer begränsande möjligheter att verkställa utvisningar av dem som vägrats asyl. Allt färre kommer under de närmaste åren att utvisas trots att svensk domstol sagt att de saknar asylrätt. Detta är lika med moment 22.

Min poäng är att en asylrätt förutsätter att den som av domstol vägras bifall till sin ansökan måste förpassas till det land han eller hon närmast anlänt från till Sverige. Annars innebär en asylrätt i juridisk klartext en vidöppen dörr in till Sverige, med de problem som automatiskt följer. Så länge rätten till asyl inte balanseras mot en plikt att lämna landet vid avslag kan man inte säga att det folkrättsliga institutet asyl fungerar. Det blir i praktiken enbart en ensidig rätt till inflyttning till Sverige.

Jag inser att storskaliga internationella folkförflyttningar är svåra hantera och reglera på en nyanserat och mänskligt vis. Men den absolut sämsta metoden är ett upprätthållande av principen om asyl trots att institutet utvisning inte fungerar vid domstols vägran att ge bifall till asylansökan. Följden kommer att bli att de mest asylliberala nationerna i Europa kommer att få bära en börda som redan idag visat sig tung mätt i gigantiska pengabelopp, kriminalitet, bostadsbrist och skolstök. Här ligger Sverige alltså klart i riskzonen.

Mitt enda svar på vilka åtgärder som måste till är just nu ett tydligt stopp på den liberala politik som Sveriges makthavare hittills signalerat. Människor som anländer till Sveriges gränser utan EU-medlemskap måste vägras inträde i riket. Det är givetvis ett bryskt och idag överraskande besked. Men efter en övergångstid kommer en ny svensk politik att uppfattas av tidens resenärer på väg norrut till vårt land. Var så säker!

Min lösning är inte unikt. Inom Danmark resonerar politiker inom S-partiet – som är i regeringsställning – om liknande drastiska förslag med slopande av asylrätten vid nationens gränser.

En grupp bland dem som värnar en asylrätt är naiva och menar att det inte finns något att göra åt den svenska statens vägran att verkställa utvisningar. Deras slutsats blir: låt folk vandra in! En annan och kanske större grupp ser invandringen som en politisk lösning för att behålla S-partiets och vänsterns makt över Sverige. Slutsatsen blir också då att den som vill ska kunna flytta in. Tanken är att bidrag till nyinflyttade skapar en trogen krets av nya S-väljare vid allmänna val.

Båda åsikterna rubbar enligt min åsikt respekten för den svenska statens kontroll över sitt territorium, vilket i grunden är en fråga om demokrati. Det är lagstiftningens sak att bestämma villkoren för asyl. Funkar inte metoderna för avvisning, så faller följaktligen hela systemet för en reglerad rätt till asyl. Följden blir att vem som helst kan bli svensk medborgare och på sikt påverka demokratin i vårt land.

”Så kan vi inte ha det”, säger jag, för att citera den kakadua som nu har posten som svensk statsminister i nationen som är illa ute…

Torsten Sandström

C-partiet har i dagarna haft en god möjlighet att styra om i svensk politik, bort från år av dysfunktionell politik under S-regeringen och dess enögda samarbetspartner, Mp. Alltså en ypperlig chans att byta spår från vänster till filen högerut. Men vad gör Lööf.

Hon väljer att stödja S-partiets Löfven. På så vis ger hon Mp möjlighet att fortsätta med att skada Sverige genom sina talibankrav rörande klimat och miljö. Och dessutom öppnar hon dörren för kommunisterna att hålla Lövden i strypkoppel. C-partiet lägger alltså sin röst på den vänster som misskött landet i sju år! Detta är Lööfs val, som hon superkomiskt nog kallar liberal politik.

Att hon gör det förklaras av bondeegoism, inte av den liberala politik som C:s kvinnliga väljare från städerna önskar. Att att backa upp S ger nämligen de bönder – som är C-partiets reella makthavare – förmåner i klingande mynt vad gäller skogsbruk och försäljning av sjönära tomter. Okej, många kvinnor har Lööf lyckats skrämma upp med SD som slagträ. Trots C-partiets egen dystra historia angående medlöperi till nazismen för omkring 90 år sedan, så anklagar hon nu SD för samma misstag i förfluten tid. Och väljer att de facto stödja en politik med kommunister på vänsterflygeln.

Få nationer i västeuropa styrs av en vänsterregering av Löfvens snitt. Till och med S-partiet i Danmark för en förhållandevis saklig politik. Men i vårt land ska årtionden efter årtiondens förmörkas av förlegad S-politik där alla gamla problem bara förvärras. Genom att folket uppmanas att räkna bort SD.

Sverige behöver år av strukturreformer. I stället får nationen nu ännu ett år av skadlig vänsterpolitik som uppbackas av C-partiet. Vi kommer alltså att få se mer av de allvarliga problem som nationen brottas med. Tack vare Annie Lööf från C-partiet.

Torsten Sandström

Den annars påtagligt EU-vänliga The Economist innehöll häromveckan en dyster rapport om unionen. Rubriken är ”The land that ambition forgot”. Huvudtanken är att EU sackar efter sina utländska konkurrenter, dvs USA, Japan, China och andra stater i Ostasien. Som vanligt presenterar The Economist tydlig ekonomisk statistik som visar på förlorad BNP för EU:s stater samt krympande marknadskrafter jämfört med företagen från konkurrenterna.

Den övergripande förklaring som The Economist lyfter är den stelbenta politiska styrningen av EU. Allt fler regler binder företagen vid juridiken i stället för marknaden. Och än värre: allt fler tecken syns på en isolationism, med krav på handel inom unionen med varor som produceras där. Tydliga steg mot en planekonomi är min tolkning. Allt under den demagogiska nya devisen ”Next Generation EU”. Den är åtminstone korrekt avseende våra ungdomars framtida plikt att betala begravningskalaset.

Var tog de fria marknadsmekanismerna vägen? Just nu satsar unionen på en gigantisk upplåning som inte har stöd i EU:s olika fördrag. Meningen är att ge gåvor till nationer som misskött sig, relativt sett. Genom nationella socialbidrag ska alltså framtiden stakas ut. Och i Bryssel pågår en kampanj om hållbarhet som kommer att sätta fler marknadskrafter ur spel. Wallenbergarnas flaggskepp Investor AB skickade häromdagen upp en nödraket om detta.

Men den sargade EU-skutan seglar bara vidare i motvinden. Europa har drabbats av den planerade ekonomins sjuka. Mot den hjälper bara vaccin mot ökad politisering. Och en terapi för ett friare företagande. Så släpp marknaderna fria och favorisera det öppna samtalet i stället för det farliga nya fikonspråket om ”hållbarhet”.

Tro mig! Det kommer annars att gå åt pipsvängen!

Torsten Sandström

Min rubrik är en variant på M-ledaren Ulf Kristerssons uttalande häromdagen att ”Invandring har blivit en belastning för Sverige”. Detta sägs med anledning av ett stegrat dödlig vapenvåld i vårt land. Jag är överens med honom, något jag bloggat om åtskilliga gånger.

Det som kännetecknar nationens nuvarande dystra politiska situation är de upprörda svar som följt på Kristerssons uttalande. En hord av politiker, journalister och opinionsbildare från vänster menar att Kristersson och M-partiet tagit ett steg högerut för att krama SD. Reaktionen var förväntad, men trist och ett tecken på bristande logiskt tänkande. Eller kanske snarare en vilja att driva vänsterpolitik i stället för att diskutera sakligt.

Reaktionen kan sammanfattas i en traditionell ovilja från vänsterliberalt håll att resonera förnuftigt eller sakligt. Det som brister rör främst följande faktorer på kritikernas sida:

En brist att kvantifiera. Varken Kristersson eller jag menar givetvis att alla invandrare begår allvarliga brott eller att de vägrar att integrera sig i det svenska samhället. Det är bara omkring ett par procent av de nyanlända som är problematiska. Men i och med att invandringen till Sverige varit storskalig under flera år – fler än 800.000 nyanlända sedan 2013 – blir det sammantaget många tusen personer som dödar, hotar eller utpressar. Följden har blivit att Sverige toppar statistiken över dödligt våld. Mot bakgrund av detta är Kristerssons och mina uttalanden helt sanningsenliga.

En brist att analysera historiska skeenden. Kristerssons uttalade rör nutidens Sverige, med en storskalig invandring från framför allt Afghanistan, Syrien , Irak och Somalia. Många vänsterväljare som reagerat mot Kristerssons ord baseras sina utsagor på tidigare invandring till Sverige. Det är korrekt att den haft ett annat utseende. Men den nuvarande inflyttningen har en annan kulturell karaktär än tidigare invandring från exv Finland, Italien, Ungern, Tjeckoslovakien eller nationerna på Balkan. Skillnaden rör utbildning, religion och förankring i europeisk kultur. Även om klanbildningar finns i Italien och på Balkan är de mer betydelsefulla inom länder under islam. Även mot bakgrund av detta är Kristerssons och mina uttalanden således sanningsenliga.

En brist att skilja personliga känslor från faktiska skeenden. Kristerssons uttalade är opersonligt nykter och alltså enligt min mening helt korrekt. Flertalet kritiker lever däremot i en värld av egna känslor och politik. För dem är varje koppling mellan invandring och negativa händelser en skymf. Jag menar att detta är en föga respektingivande metod att ge sig in i en diskussion. De egna erfarenheterna av invandring eller vänner som flyttat in är en dålig grund för ett politiskt samtal om allvarliga skeenden. En saklig diskussion måste bygga på tydliga fakta.

Fakta är att en urdålig integration och en slapp reglering av påföljder och verkställighet i Brottsbalken är en viktig förklaring till dagens dödliga våld, som bottnar i en storskalig invandring på kort tid. Dessutom är antalet svenska poliser få jämfört med andra nationer i västvärlden. Och den svenska skolan går på knäna, trots S-partiets läskiga försök att frisera statistiken.

Torsten Sandström

Löfvens regeringar har länge levt på övertid. Som en vålnad klamrar sig han och S-partiet fast vid makten. Hittills har han fått intensivvård från spillran Mp och det liberala partiet C in spe. De har tisslats och tasslats – löften har getts eller missförståtts – och även enskilda riksdagsledamöter har bjudits in. Allt för att S-partiet aldrig frivilligt lämnar ifrån sig den politiska makten.

När en demokratisk ledare närmar sig vägs ände måste den rimligaste lösningen vara att utlysa val, så att politikernas huvudmän får bestämma. Så uppfattas åtminstone saken i många civiliserade nationer. Även om det bara är ett år kvar till nästa ordinarie val så är en runda vid valurnan utan tvekan den modell som är mest gynnsam för folket. Det vill säga att låta nationens medborgare få bestämma framtiden. Detta vågar inte S-partiet.

Det är rentav skitsnack att folket inte vill gå till valurnorna. Eventuella opinionssiffror om en ovilja att rösta är enkla att manipulera. Regeringens politiker har dessutom under några veckor sysslat med propaganda just mot extraval. Lika fånigt är det att påstå att ett nyval blir kostsamt. Men demokrati måste vara något dyrbart. Och jämfört med de fabulösa skänker som SIDA varje månad skickar iväg till utlandet – med ytterst osäker framgång – är pengar till att hålla val en droppe i havet.

Vägran att utlysa nyval är ett hån mot demokratins idé. Komiskt nog avspelas detta i SVT:s ceremoniella sk Almedalstal, se bilden. I fokus för teves kamera syns en av flera politiska officianter. Sedvanliga begravningsblommor exponeras stelt i bakgrunden. Buketter och kransar pryder två kistor, innehållande spillrorna av en svensk demokrati.

Visst följer ritualen i Riksdagen för att utse statsminister den svenska Regeringsformen. Men inte demokratins idé, dvs att fråga folket. Det vi ser är ytterligare ett exempel på den stora svenska rädslan för direkt demokrati. I stället för att uppmana folket till engagemang så klamrar de valda politikerna sig fast vid kistorna på Almedalens virtuella begravningsplats.

Om hundra år kommer landets historiker antagligen att tala om den svaga regeringsmakten 2014 – 2022. Alltså om hur delar av den politiska klassen hållit lekstuga om nationens många strukturproblem. Temat i historieböckerna kommer sannolikt att vara ”åtta förlorade år för Sverige”.

Nu kivas partierna återigen om vem som ska stödja vem då det råder dött lopp. Och C-partier har ännu en gång lyckats få stöd från S för vanliga bondefrågor som bara rör några promille av partiets väljarkår. Som små barn säger det ena partiet att det andra inte får tala med det tredje. Ändå har S förhandlat med en enskild kommunistisk vilde för att rädda hennes röst.

Dansen har förts av ett S-parti på mångårig tillbakagång. Ett parti som för att hålla sig fast vid regeringsmakten lyckats med att beskriva ett högerpopulistiskt parti som rasistiskt, i ett läge då S är medvetet om att man normalt (!) kan luta sig mot det svenska kommunistpartiet (med rötter i Stalins miljoner mordoffer).

Det vi ser är en tragisk svensk jordfästning. Att den sänds av statens sk oberoende medium är ett hån. Det vi ser är vänsterceremoniernas Sverige. Public service säger PK-folket. Skattefinasierad propaganda säger jag.

Torsten Sandström

Löfven snackar vitt och brett om behovet av en kompromissinriktad politik samt att folket inte vill ha extraval. Det är bara dimridåer. Den rätta orsaken är nämligen att S-partiet är skadeskjutet på grund av:

• hög dödlighet i covid jämfört med våra grannländer
• högt dödligt vapenvåld jämfört med västvärlden
• dåliga svenska skolresultat trots fusk med PISA-statistiken

Därför innebär Löfvens politiska spel en fortsatt nedgång för Sverige.

Torsten Sandström

I SvD den 29/6 finns i näringslivsdelen en artikel som ska utröna vad näringslivets företrädare tycker om SD. Som enda exempel mot SD nämns ”entreprenören Elisabeth Thand Ringqvist”, som intervjuas.

Men hallå! En rimligt påläst svensk vet att Thand Ringqvist (ETR) under åren 2006-2010 varit anställd som politisk sakkung åt Maud Olofsson i den senare egenskap av sk Näringsminister. ETR var särskilt ansvarig för statens företag. Under denna tid förvärvade Vattenfall det Nederländska enegeriföretage Nuon för 53 miljarder. Det blev en jätteflopp, i medierna kallad Sveriges sämsta företagsaffär hittills. Dessutom. Under 2009 bolagiserades för övrigt Post Nord, ännu en dålig affär som C-partiets Näringsdepartement stod bakom.

Som vittne för näringslivets syn på SD väljer alltså SvD C-partisten ETR! Det parti vars partiledare gör allt för att slippa driva sakpolitik med M, KD och SD. Ett C-parti som i stället låter S-partiet bilda ännu en olycksalig regering. ETR från C intervjuar alltså SvD som representant för svenskt näringsliv!

Att ETR efter åren i departementet haft några uppdrag i näringslivsorganisationer förvandlar sannerligen inte henne till affärskvinna eller sanningsvittne. Även efter tiden på departementet har hon faktiskt agerat politiskt. Hon har jobbat som riskkapitalist, påstår hon på Wikipedia, en syssla som hon komiskt nog måsta vara väl lämpad för efter Nuonaffären. ETR verkar dock inte lyckas och försörjer sig därför numera på extraknäck från de politiska partierna.

Det är ju inte klokt att en person som ETR – med så stark politisk C-förankring och så liten förmåga till kloka affärsbeslut ska uttala sig i SvD om vad det svenska näringslivet anser om SD.

Jag vet att några är kritiska till mina attacker på den svenska journalistkåren. Jag menar absolut inte att alla inom detta yrke är under isen. Det vore för övrigt korkat. Men det exempel jag nu påtalat visar på en skandalartad okunnighet hos Mattias Magnusson som skrivit texten. På sätt och vis fungerar han som ledare för ETR:s kör mot SD.

Sverige är ett märkligt land. Det platsar bra under beteckningen Absurdistan.

Torsten Sandström

Annie Lööfs sk Almedalstal är ett typiskt exempel på urdålig liberal politik. Hon formligen sprutade ut frihetsvisioner. Men var närmast stum beträffande hur de skulle realiseras. På så vis blir det förstås enkelt att vara politiker.

Lööf kallar sig själv hör och häpna ”straffrättsjurist”. Men när det gäller den blodiga och dödliga kriminaliteten har hon inte mycket mer att säga än att den måste stoppas och att det ska ske med fler poliser. Hon borde förstå varför klanerna vuxit sig starka. De har sin förklaring i en misslyckad invandringspolitik. De beror också på att Brottsbalken innehåller alltför liberala regler för bestämning av påföljder och en lika liberal tro på att brottslingarna ska komma på andra tankar genom en kriminalvård i frihet, dvs utan effektiv bevakning. Lööf ställer sig bakom åratal av svenska politiska missgrepp inom rättsvården.

Hela Lööfs tal präglades av en barnatro på liberalism. Och liksom predikanten bekymrade hon sig inte över hur frihetsbudskapet ska sättas på plats. Jag kallar mig däremot marknadsliberal. På så vis vill jag markera en form av realism i frihetsbudskapet. Friheten måste värnas – ibland begränsas – och det sker genom en realistisk och kritisk analys av S-partiets kollektiva samhällsbygge, där organisationens egna satelliter utövar offentlig makt. De sysslar med nedmontering av marknader. De bygger dessutom ett moras av globala mönster, som flyttar pengar och makt från den svenska nationen till utlandet. Sådana principer för hushållning står i strid mot traditionella liberala principer, där nyttan för den egna nationens medborgare står i centrum för den politiska och ekonomiska kalkylen.

Genom Lööfs glastunna småskole-liberalism hotas svensk frihet och ekonomi. Hon gör ett öppet val att stödja S-partiet. Innebörden är fortsatt misslyckad invandringspolitik, som logiskt nog kommer att spä på klanernas kriminella verksamheter. Hon låter bli att stödja de politiska krafter som vill reformerna Sverige på marknadens grund. Enbart på grund av att SD är en del i konstellationen för förnyelse.

I stället ger Lööf en kram till S. Hon stödjer dessutom en regering som innehåller talibanpartiet Mp. Att kalla detta ett utslag av liberalism är rena rama lögnen och ett dåligt försök försök att blanda bort korten. Det vi ser och hör är en ordmaskin som går på tomgång.

Torsten Sandström

Lyssnade igår söndag förstrött på kommunistpartiets ledare som höll högmässa på P1. Det kallades tal från ”Almedalen”. Men det skedde virtuellt och var förstås bara ännu ett försök från den statskontrollerade radion att minnas S-partiets före detta partiledare Olof Palmes sommarsemestrar på Gotland. Eller kanske rättare sagt att ta kål på programtid då journalister vill vara lediga.

Att släppa fram kommunistledaren på söndagens högmässotid var egentligen stor komik. Hennes samtalston påminde också om storvulna ord från predikstolen. Enkla satser som lyssnaren hört många gånger tidigare.

Även innehållet i hennes budskap ville få gamla samhällsideal att återuppstå. Inte bara så att hon fjäskade för väljare från de bruksorter, vilkas företag på grund av ekonomins utveckling blivit alltmer tekniskt och ekonomiskt ifrånsprungna. Partiledarens ord kändes som konstgjord andning för den tid då arbetarrörelsen växte fram.

Följaktligen pläderade hon de facto för S-partiets kollektiva och korporativa samhällssystem som numera framstår som otidsenligt, för att inte säga passerat av nationens ekonomiska och sociala utveckling. Hon bad en söndagsbön för en politisk ideologi som idag är fullständig tröttkörd och håller på att överges av S-partiets traditionella väljare.

Allt gammalt från 1900-talets början ville kommunistledarens följaktligen bevara. Hon följde med andra ord det kommunistiska manifestet – dvs Marx och Engels bibliska katekes, som visat sig vara en galen spådom. Partiledarens huvudbudskap var mer makt åt politikerna och den offentliga sektorn. Och ett bevarande av S-kollektivens makt över löner och hyror – två system som fungerar urdåligt och därför iklätts den förskönande etiketten ”Den svenska modellen”.

Att de 21 svenska landtingen/regionerna visat sig oförmögna att leverera vård i rätt tid (främst pga en katastrofal överbyråkratisering) nämndes förstås inte med ett ord. På söndagens bönemöte skulle nämligen allt från förr bevaras. Enligt samma mönster knystades inte heller om att svenska skolor idag går på knäna – till skillnad från för några decennier sedan (innan Göran Persson kommunaliserade skolan). Den offentliga makten har visat sig vara ineffektiv och passé. Men i stället talade söndagens pastor om hotet från privata företag som önskade ta över samhället för att dela ut pengar till sina aktieägare. Alltså inte ett ord om sanningen: det privata är idag mer resultatinriktat och därför bättre i stånd att klara av den oordnade verklighet som S-kollektiven genom storskalig och dysfunktionell planering skapat.

Efter att kommunisternas ledare sagt Amen stod det fullt klart att hon önskade återuppväcka Sveriges gamla klasskampsideal. Inte ville hon veta av av ett friare och mindre politiskt laddat Sverige. Tvärtom, bara mer av samma ineffektiva politik. På så vis blev hennes predikan en roll för en ideologi som är lika omodern som kristendomens berättelser om Jesu´ bravader. Hon som trodde att budskapet var progressivt talade om ett förgånget samhälle. Det vi hörde var således en konservativ parroll i ordets allra sämsta mening.

Torsten Sandström

Jag läser idag i GP och Expressen att den 17-åring, som misstänks för polismordet i Biskopsgården, för ett år sedan dömts för ett försök till mord med kniv. Efter detta allvarliga mordförsök är alltså killen snabbt på fri fot, så snabbt att han har möjlighet att begå ännu ett allvarligt dåd.

Detta bevisar med största tydlighet att den svenska straffrätten är av banan. Bakgrunden är minst två fel i Brottsbalken som samverkar. För det första tanken om mildaste möjliga straff för unga. För det andra verkställighetsåtgärder som inte klarar av att hålla de dömda inlåsta. Straffet blir ineffektivt. Den unga man som försökt knivdöda dömdes till ”vård”, inte till inlåsning i fängelse.

Redan efter ett år är 17-åringen således ute i samhället för att fortsätta sin resa i grovt klanvåld. Till bilden hör ett svenskt samhälle som kombinerar generöst invandring med närmast total avsaknad av åtgärder för integration. Dessutom ett samhälle som hyllar den främmande kultur som göder klanernas verksamhet.

Jag menar att det som sker är skandalöst. Följden har blivit att svenska folket drabbas av blodigt våld. Därför måste svenska domare och åklagare få verktyg som innebär att de kan skydda medborgarna från kriminalitet. Sådana verktyg saknas idag. Förklaringen är lagregler som säger att mildaste tänkbara straff ska utmätas även för ett synnerligen allvarligt brott.

I EM-tider är följande tanke naturlig. Den professionella fotbollen fungerar någotsånär bra genom tydliga regler och snabb stegring av straffen från gula till röda kort. Samma principer måste naturligtvis tillämpas mot svensk kriminalitet. För svensk del gäller det at se till att en Brottsbalk sätts på plats som effektivt kan dämpa brottsligheten.

Orsaken till det svenska eländet är vänsterpolitikernas traditionella tycka-synd-om-mentalitet visavi de unga brottslingar som odlas i svenska klanmiljöer. De betraktas som ekonomiskt utsatta då de i själva verket är livsfarliga för sin omgivning. Följden har blivit att Sverige har tappat greppet om matchen mot klanernas våld. Just nu syns inga tecken på en bättring. Den eviga diskussionen om längre straffskalor är rena löjan då Brotts balken formats för att tuffa straff inte ska användas.

Torsten Sandström

Vad är det som händer i Sverige efter att en polisman skjutits i Biskopsgården? Vi hör i SVT landets statsminister Löfven säga att detta ska inte hända i en rättsstat. Han gråter krokodiltårar. Nästan ingen tycker något annat. Alla har alltför länge sett klanernas blodiga anfall. Men inte Löfven. Han slår ifrån sig. Trots att han medvetet öppnat nationens dörrar för invandring.

För det första har han tillåtit en storskalig okontrollerad invandring till Sverige. Visst, endast få invandrare begår brott. Men om inflödet av utlänningar är stort blir givetvis antalet kriminella högt. Pga att invandrare är minst dubbelt så brottsbenägna blir det dödliga våldet också flerdubbelt. Det vet Löfven, men han talar ändå om en svensk rättsstat.

För det andra har Löfven inte sett till att skaffa fram jobb till de utlänningar han bjudit in. Okej, staten kan inte anställa alla, men han kan tvinga sina S-kamrater inom LO att se till att särskilda låglöneavtal sluts för nyanlända. Det kan Löfven ytterst fixa genom lagstiftning. Men det har han inte gjort. Men han talar ändå om en svensk rättsstat.

För det tredje kan klankrinimaliteten dämpas genom tuffa regler om påföljder för grova brott. Men den svenska Brottsbalken förespråkar tvärtom principen mildaste möjliga påföljd. Särskilt för de unga våldsbrottslingar vi nu talar om. Dessa lagregler är inte gjutna i sten. De kan ändras. Men reglerna lever vidare år efter år och ändå yrar Löfven om en svensk rättsstat.

För det fjärde finns det möjligheter att i svensk lag föreskriva effektivare regler för anhållande, häktning och inte minst för verkställighet av de straff som som en domstol förfogar över. Det är politiska viljefråga. Men även detta tåg har Löfven missat. Unga klanbrottslingar lämnar skrattande polisstationen eller domstolen. Om de kriminella huvud taget låses in så är det busenkelt att fly. Så slappt gått det till i dagens Sverige. Och ändå talar Löfven om en svensk rättsstat.

Uppenbart blundar Löfven för verkligheten. I stället väljer han att i statens medier framföra uppenbara undanflykter. Till råga på allt backas hans propagandabudskap av statliga och privata medier.

Men det är ju Löfven mångåriga politik som är ansvarig för det klanvåld som spritt sig över landet. Vi som påminner honom om detta förklaras vara mindre vetande konservativa krafter eller mörkrets män. I själva verket är Löfven och det svenska politiska vänsteretablissemanget ansvariga för det som skett i Biskopsgården. Deras långvariga passivitet och ovilja att se sanningen i vitögat har orsakat en polismans död. Det är tyvärr den dystra sanningen.

Torsten Sandström

Ett norskt författarteam med jurister lanserar nu en bok om ”Klimatrett”. Detta är ett tecken i tiden. Inte bara på att CO2-hetsen är på topp, utan också på en ny darrig grund för vad som ska kallas vetenskap.

Klimat rör komplicerade naturvetenskapliga skeenden som beror på händelser rörande solen, atmosfären och vår planet Jorden (himmel, mark och hav). Dessa skeenden är mycket långsiktiga, med cykler på omkring 20-30 år. Det rör sig om fysikaliska/kemiska processer. Några av dessa är beroende av människan. Men många fler är inte alls beroende av dig och mig.

Rätten rör däremot offentliga beslut som på så något vis riktar sig mot människors handlingar, som staten försöker hindra eller uppmuntra med hjälp av föreskrifter och påföljder. Att lansera ett projekt om klimatjuridik blir på så vis en tydlig politisk handling, som inte rör en existerande rättsordning, utan avser att åstadkomma nya lagregler. Klimat ( det långsiktiga) och väder (det dagliga) kan dessutom endast i begränsad utsträckning hanteras genom juridiska regler. Men författarnas ambition är att driva fram nya normer. Genom beslutet att tala om ”klimatrett” gör juristerna bakom boken faktiskt anspråk på att ge rätten en naturvetenskaplig dimension. Man vill egentligen göra dig, mig och ytterst samhället ansvariga för skeenden som människan till stor del inte rår över. Följden blir att statens och skattebetalarnas resurser avses att tas i anspråk för att styra skeenden som ytterst rör kosmos relation till vår planet.

Tidigare talade jurister med fog om ”miljörätt”. Här var fokus inriktat mot utsläpp av substanser, som uppenbart skadade miljön för människor, djur och växter. Fortfarande kvarstår här mycket att göra. Arbetet är handgripligt och resultat syns tämligen snabbt. Även förbränning av olja, gas och biobränslen skapar skadliga gaser (men även nyttiga). Miljöperspektivet är enligt min mening vetenskapligt rimligt. Utsläpp av avfall, gaser och gifter skapar bevisligen miljöproblem.

Men i nutiden pågår i stället en gigantisk kampanj för att göra människans ansvarig för naturvetenskapliga processer, vilka till stor del inte är beroende av homo sapiens handlingar. Kampanjen har uppenbara inslag av politisk ambition och vetenskaplig humbug. Boken om ”Klimatrett” är bara ett exempel på vad som pågår. Genom att koppla termen klimat till en rad mänskliga aktiviteter – av vilka flera saknar rimlig samband med långsiktiga händelser i atmosfären, i luften, i haven eller på jordytan – framkallas ett falskt budskap om människans ansvar för en akut kris, som politiker och medier basunerar ut och påstår drabba Jorden de närmaste åren.

Torsten Sandström

Den som tänker på Sverige för, säg, hundra år sedan finner att den offentliga makten – dvs politiken – rört en obetydlig del av människornas liv. Visst fanns det Riksdag och Regering även då samt en mindre bukett av myndigheter. Och givetvis existerade det lagstiftning om då centrala samhällsfrågor. Men offentlighetens regelnätverk var glest och medborgarna skötte därför större delen av sina liv utan att stat eller kommuner lade näsan i blöt. På gott och ont.

Självfallet hade detta en mörk baksida i form av fattigdom, ohälsa, brist på utbildning och annat ont. Det var alls inte någon idyll. Men nationens medborgare blev trots allt friare genom frånvaron av tusentals lagregler med tvång, pekpinnar och löften om hjälp från ”samhället”. Följden blev att tusen och åter tusen människor lade manken till och jobbade hårdare för att själva förbättra sin situation. Trots punktvisa inslag av elände kunde medborgarna känna en form av frihet och motivation att jobba för sig själv och sina egna. Inte litade man på politikerna, minsann.

En mätning av den offentliga makten i dagens Sverige ger förstås ett helt annat utfall. Bara en av Sveriges årligt utgivna lagsamlingar innehåller 880 författningar, de viktigaste. Alltså rör det sig om ett urval. Om man enbart mäter lagstiftning som tillkommit under 2020 så har 1306 författningar sett dagens ljus i form av nya lagar eller ändringar i befintliga regler. Under en tioårsperiod måste vi alltså tala om en tillväxt på cirka 10.000 nya snåriga regelpaket. Ett annat mått på politiseringen är att den svenska nationen räknar med 457 statliga myndigheter (kommunerna oräknade).

Givetvis avspeglas detta i ett gigantisk antal livsområden som under ett sekel lagts under politikens hand. Denna är som antytts inte alltid av järn. Viktiga välfärdslösningar har självklart tillkommit. Men ändå har medborgarnas privata livsutrymme begränsats ofantligt under loppet av hundra år. Jag menar alltså att en betydande del av tillväxten av regler och myndigheter faktiskt beskurit svenska folkets frihet att själva bestämma sin vardag.

Tro nu inte att jag vill skära bort alla regler och byråkrater. En grundstomme av styrning behövs för ditt och mitts bästa. Däremot är jag övertygad om att kanske 50% av dagens totala offentliga nätverk kan skalas bort, utan att välfärdens kärna rubbas påtagligt.

Detta är min tro. Jag hade väntat mig att svenska forskare på landets stora universitet försökt undersöka saken. Men inte har jag sett röken av någon forskning i den stilen. Min uppfattning är att utländska forskare är mer kritiska till sina egna nationer. De förefaller mer oberoende av statsmakten. Den närmast ansvariga gruppen sysslar i engelskspråkliga nationer med det som kallas ”political science”. Motsvarande svenska forskares val av ”statsvetenskap” som namn på sin disciplin är därför illavarslande. Och enligt min mening rör det sig i allmänhet om en skara räddhågade utredare som jobbar nära maktens köttgrytor. Jag har nyligen pekat ut professor Ekengren Oskarsson som ett exempel på en forskare som traskar i politikens och mediernas ledband genom sin forskning om svenska ”klimatförnekare”. Utan att ens försöka reda ut varför tunga vetenskapsmän och andra fria naturvetare är kritiska till den pågående storskaliga och miljardslukande klimathetsen.

Så om du tycker att regelmängden håller på att kväva dig och att mer plats för fria initiativ behövs så skicka ett mejl till något svenska universitet och begär kritiska satsningar inom ”politisk vetenskap”.

Torsten Sandström

Jordbruket inom EU göder bara 1% av unionens BNP. Visst är odling nyttig. Och värd ekonomiskt stöd i en ekonomi där industrin drar ifrån vad gäller tillväxt.

Men häromveckan rapporterade The Economist om saken. Den liberala tidningen har hittills normalt varit EU-vänlig, trots sin positionen i Brexit´s Storbrittanien. Men numera vacklar The Economists stöd.

En knutpunkt rör EU:s jordbruksstöd. Att 1/3 av unionens inkomster från medlemsländerna (totalt 2600 miljarder) spenderas på en enda procent av näringsverksamheten inom EU, dvs jordbrukssektorn, är en allvarlig tankeställare.

Någon säger kanske att det sammanlagt är många småbönder som gynnas. Men inte. Av EU:s årliga utbetalningar på 850 miljarder till jordbruket tar nämligen unionens 20% storbönder (grevar, baroner och andra störtförmögna) hem hela 80% av guldet.

De stora betalarna i detta penningregn är Sverige och andra industrinationer i nordväst. Mottagare är södra Europas knackiga ekonomier, med Frankrike som främsta pådrivare. Om Macron inte får lugn på bönderna blir det revolution…

Det intressanta är att denna viktiga fråga knappast alls uppmärksammas av svenska politiker och medier. I vårt land sker över huvud taget ingen kritisk granskning av EU. Politiker och medier är så glada och nöjda med den stora byråkratin, som uträttar litet. Den svenska nationens eliter struntar helt enkelt i utvecklingen mot en alltmer federal union.

Jag menar att vi måste ta rygg på The Economist och reagera mot hur EU:s pengar används och hur makten alltmer flyttas från Sverige till Bryssel. De svenska politiska partierna deltar just nu i en storskalig förskjutning av makt och pengar till en kontraproduktiv EU-ledning. Nästan ingen kritik hörs. Från det svenska näringslivet – som ändå favoriseras genom fri handel – hörs dock oroade utrop om att planeringen från Kommissionen i Bryssel håller på att ersätta den fria konkurrens som är affärslivets ryggrad.

Inte undra på att The Economist reagerar.

Torsten Sandström

Vi ser just nu ett sorgligt politiskt spel, med Löfven som dirigent. I stället för att bara avgå och låta folket bestämma vid valurnorna så klamrar han sig fast vid makten. Liksom skådespelaren Tyrone i O´Neills pjäs Lång dag färds till natt har S-partiet ”aldrig missat en föreställning” som går ut på att bita sig fast vid makten. Under krokodiltårar tillbakavisar alltså Löfven extraval, som han påstår att svenska folket inte vill ha.

Om politikerna kör fast är det enligt min mening naturligt att de frågar sina huvudmän, dvs väljarna. Men de makthavande vågar inte. Politikerna talar vitt och brett om folkstyre och demokrati, men när det kommer till kritan så backar man ängsligt.

Det intressanta är hur politiker och medier målar upp extraval som något osäkert och farligt. Detta är märkligt. I en demokrati kan det enligt min mening aldrig vara fel att fråga folket vad det tycker. I en representativ demokrati av svenskt snitt blir detta än viktigare. Då folket i vårt land i praktiken saknar direkta demokratiska medel – vid valurnan eller genom bestämmande folkomröstningar – blir arrangerandet av extra val än viktigare.

Bakom krokodilens tårar och talet om hur dåligt det är med extraval finns inte alls någon respekt för folket. Många medborgare som är intresserade av politik vill vara med och rösta för ändring eller bevarande. De ointresserade kan man helt enkelt strunta i. I själva verket är det den politiska klassens intressen som kommer till uttryck bakom flödet av tårar. Politikerna vill nämligen sitta hela sina mandatperioder och förbereda sig för återval. Det rör inte hänsyn till folket, utan egna privata intressen rörande försörjning, karriär, familjekopplingar och allmänt sett klassens bestånd. Därför blir extraval ett problem för yrkespolitikerna, medan det kan bli ett hopp om räddning för väljarna.

Politiken utvecklas på så vis till ett taskspel. Bakom en ridå av politisk korrekta bilder och fraser pågår ett smutsigt spel om makten inom den politiska klassen.

Torsten Sandström

DN säger sig vara liberal. Men följer egentligen en tydligt utstakad politisk linje i varje dagsaktuell händelse. Den nuvarande huvudlinjen är familjen Bonniers motvilja mot allt som man själv definierar som nationalism.

Så här lyder Johan Cronemans rubrik idag:

Måste fotbollen gå i bräschen för nationalismen?

Texten tar förstås sikte på fotbolls EM. Croneman avslöjar att han gillar nationella känslor på fotbollsplanen. Jag citerar:

Jag gillar den där ursprungliga idén om stammarna som slåss för sina färger, hissar sina flaggor, sluter upp kring sitt landslag.

—

Samtidigt avskyr jag när nationalismen slår slint och plötsligt uttrycker något annat.

Med viss tvekan eller förvåning håller jag med så lång. Snart visar det sig dock att Cronemans ärende är att han inte tycker om politisk nationalism i stil med den som Viktor Orban företräder i Ungern.

Jag har svårt att förstå hur Croneman och DN får ihop sin politiska logik. Inte då man plockar fram Ungern som en nation som är på politiskt fel väg. Inte vad gäller kritik av Orbans fifflande med demokratin och hans organiserade utfall mot George Soros med tydliga undertoner av judefiemtlighet.

Däremot hanterar Croneman och DN nationalismen helt som man vill. Alltid för tidningens egen politiska agenda. Idag vill man brännmärka Ungern och Orban. Men DN är påtagligt tyst vad gäller nationalismen i Israel. Här byggs en stat som baseras på etniska grunder och dessutom med en religions primat. En stat där palestinier inom nationens gränser faktiskt hanteras som sekunda individer. Till saken hör även att nationen Israel under lång till haft en premiärminister – Netanyahu – som visat sig vara en mästare i korruption och politiskt trixande – helt i klass med Orban.

Jag har i flera bloggar tagit Israels sida mot palestiniernas politiska skräckkabinett. Därför menar jag att DN och Croneman sysslar med dubbelmoral i sitt angrepp på Ungern. Man driver nationalism till Israels förmån, men jagar tecken på nationalism hos andra nationer, som agerar – som jag ser det – på ett liknande vis. Även DN:s fientlighet på svensk hemmaplan mot SD måste ifrågasättas. Tillspetsat kan man påstå att denna låsning är upphovet till den pågående svenska regeringskrisen

Hur har DN det egentligen med sin politiska moral? Både Israel och Ungern måste enligt min mening granskas med ungefär samma måttstock.

Torsten Sandström

Bara att jag ställer frågan om kynnen är ett brott mot svenska tabun. Alla människor är enligt den svenska officiella opinionsbildningen lika. Kön existerar inte, alla individer är lika goda och agerar i grunden lika. Punkt slut.

Men dessa signaler från den svenska eliten struntar jag förstås i. För mig råder det ingen tvekan om att människor från olika nationer har delvis olika kynnen. Att svenskar, danskar, finnar och norrmän har vissa mentala särdrag tar jag för givet. Det rör sig enligt min mening inte enbart om socialt inlärda beteenden, utan förmodligen även om närmast genetiskt nedärvda lynnen, tror jag.

Jag påminns om detta då jag hörde talas om den finska staden Puolanka, en utflyttningsbygd i norr, som vid kommungränsen har en välkomstskylt lydande:

”Nästa: Puolanka – ännu hinner du vända om” 

Här ser vi ett prov på en offentlig realism och ironi som vi sällan skulle möta i storvulenhetens Sverige. I vårt land odlas ännu ambitionen om en svensk stormakt, om nu inte längre på slagfältet, så i vart fall vad det gäller att slösa bort skattemedel i u-landsbistånd (c:a dubbelt upp per svensk jämfört med tyskar och fransoser).

Till denna storsvenskhet hör en bristande lyhördhet för de nordiska grannarnas syn på moder Sveas söner och döttrar. Grannländerna skrattar flitigt åt oss och vår offentlighets strävan att försöka agera Best in show.

Jag tror förklaringen till dagens svenska mentalitet sammanhänger med historien från stormaktstiden fram till dagens genompolitierade samhälle. I historisk tid sminkades verklighetens agrara fattigsverige över genom yttre prål. Tal om segrar i krig har förbytts i tomt prat om ett starkt försvar. I modern tid har förvisso industrin skördat stora framgångar som gett utrymme för en skön välfärd. Detta inte främst pga av statsmakten utan av enskildas affärsdriv. Men i nutid är det inte så mycket att skryta över. Och det är just frånvaron av excellens på något plan som skapat ett politiskt behov att fortsätta på storsvenskhetens falska linje. Ty det rör sig om S-partiets politiska ambitioner om ”den starka svenska staten”. Svenska politiker vill hålla kvar medborgarna i en historisk berusning om nationen som grundat såväl Atlantis som Troja.

Någon invänder att det är ju fånigt. Javisst är det så. Men populism – nu av vänsterslag – fungerar ofta på ett naivt och löjligt vis. Tänk bara på hur högervarianten Mussolini som orerade och kråmade sig om Italiens storhet. Det gick som bekant inte så bra. När verkligheten skiljer sig alltför tydligt från fantasibilden burkar det gå illa.

I moderaternas idéprogram ”Frihet och ansvar”, från 2020, avlivas klokt nog S-partiets vision om den starka staten. I stället pläderas för en begränsad stat som är effektiv och lagstyrd. Själva idén om ett mindre utrymme för politik och mer plats för fria val är verkligen något som Sverige behöver. Alltså en mer kritisk syn på det svenska samhällsbygget.

Min slutsats är att Sverige tyvärr har mer att lära av grannarna än tvärtom. Därför är det pinsamt att se hur S-partiet agerat exv i frågan om strategin mot corona. Våra grannar har visat klokskap och försiktighet. S-partiets stat har valt att lita på sin förväxta byråkrati, som de själva i stor utsträckning satt på plats. Därför har inte ens regeringskansliets krissamordnare dragit i nödbromsen förrän det varit för sent. Alltså något liknande som skedde under den sk Tsunamikatastrofen. Skillnaden är att ansvaret för överdödligheten i covid-19 kommer regeringen Löfven för evigt att bära ett tungt ansvar.

Vågar man hoppas på att M-partiet i regeringsställning kommer att välja linjen från idéprogrammet? Det är tveksamt. Jag tänker med oro på Reinfeldts tal om M-partiet som statsbärande. Men jag vill ändå tro att det finns goda krafter inom M som vill – och framför allt vågar – satsa på en ny och mindre uppblåst syn på vår lilla stat uppe i norr. Det gäller att ta rygg på danskar och finnar. Kan man dessutom tillsammans med dem och några nationer på kontinenten ta strid mot EU:s federalism kanske det kan finnas skäl för en svensk nationell stolthet.

Torsten Sandström

Vi ser nu vad C-partiet går för. Efter höga skrin från V och en misstroendeförklaring mot Löfven så släpper C nu det högst rimliga kravet på marknadshyror. Man säger sig vija förhandla om det januariavtal som redan spruckit, genom L-partiets tydliga förklaring häromdagen.

Det som sker är som en repris på pilsnerfilm från 1930-talet. Efter nittio år inleds en ny era av kohandel mellan arbetarnas och böndernas klasspartier. Alltså en samverkan mellan företrädare för två intressen som under ett sekel förlorat huvuddelen av sin betydelse för det svenska samhället.

Det tycks bli dessa två mossbelupna klasspartier som – tillsammans med kommunister och miljötalibaner – ska styra landet. Oj oj oj!

Det är synd om den svenska nationen.

Torsten Sandström

Äntligen har Löfven drabbats av en förklaring om misstroende!

Alltså mannen som inte såg det allvarliga covidviruset komma.

Mannen som inte såg det dödliga vapenvåldet komma.

Det vill säga mannen som inte såg V-partiets vänsterrevolt komma.

En sådan man som Löfven ska inte leda vårt land, anser jag. Han driver inte en politik för att lösa mängden allvarliga strukturproblem i Sverige. Däremot skapar Löfvens politik ständigt nya problem. Enbart samverkan med Mp har orsakat rader av allvarliga fenomen avseende elbrist och storskaligt slöseri med skattepengar. I dagarna blir det är hög komik att en Mp-minister utsetts som just bostadsminister. I S-betongens Sverige gäller i huvudsak samma politiska tänk som för femtio år sedan: makten framför allt, dvs att S-partiets korporationer ska styra landet.

Det är inte klokt med en blind man vid rodret för nationen! S-partiet har suttit vid makten minst trettio år för länge. Man har inte sett att svenska folket önskar frihet och att själv få bestämma sin framtid. Alltså hög tid för nyval!

Torsten Sandström

När jag idag hör Löfven och Lööf på en presskonferens presentera Jökens gemensamma lösning på den regeringskris som seglat upp tänker jag på den gamla svenska folksagan om Mäster skräddare, som lovat leverera en rock utav ett inlämnat tyg, men allt efter tidens gång retirerar till ett par byxor, en väst osv för att till sist säga ingenting. I Hasse & Tages version myntades som bekant uttrycket ”det bidde ingenting”.

Allt tyder nu på att samma sak kommer att ske med förslaget till en fri hyressättning för omkring 1% av bostadsbeståndet. Tanken var att fria hyror för ett pyttelitet antal bostäder – en strategiskt viktig försöksballong. Men enligt Jökens partier ska nu den heliga svenska modellen ännu en gång ta över: gång efter annan upprepade Löfven & Lööf att ”parterna” ska förhandla. Men det är just partsförhandlingar genom S-partiets Hyresgästförening som är proppen Orvar och orsaken till många decennier av elände för svenskar som söker hyreslägenhet. I stället för att förnya sprutas alltså ännu en gång S-betong över samhällsproblem.

Nu ska alltså Hyresgästföreningen förhandla om sin totala maktställning över bostadshyrorna i landet. Möjligtvis tvingas de delvis släppa greppet, men bara delvis. Så vad hände med Jökens stolta beställning av fastighetsägarnas fria hyressättning för nybyggda hyreshus? Det bidde ingenting!

Vi ser ett Sverige där S-partiets gamla korporativa mönster fortsätter att härska över landet, trots alla svåra strukturproblem som de gett upphov till. Det är inte klokt. Därför kan man använda liknelsen att Tödde och Mödde är härskare över Absurdistan. De lyckas inte ens sy ihop små reformer. Förklaringen är att de tänker olika, men ändå ska regera landet tillsammans.

Torsten Sandström

Sydsvenska dagbladets rubrik efter L-partiets dåliga opinionssiffror senast är ännu ett praktexempel på dålig journalistik:

Katastrof för Sabuni – SD-flirten har misslyckats

Först måste en sansad iakttagare konstatera att L-partiets svanesång inletts långt tidigare, dvs genom två konstitutionellt märkliga överenskommelser med S-partiet vid sidan om Regeringsformen: DÖden och Jöken. Ändå var det då sannerligen inte fråga om någon flört med SD.

Till saken hör för det andra att hela bonnierpressen stått bakom denna liberala vänstersväng. Från Bonniers högkvarter har nämligen utgått bud om att Bonniers ogillar SD, ett parti som man uppfattar som en lämning från andra världskriget. Intryck skapas på så vis av en opinionsbildning utifrån religiösa sympatier visavi Israel. Jag är en vän av staten Israel, men där agerar faktiskt också en rad politiska skräckfigurer (om än mindre läskiga än palestinska politiker). Jag menar alltså att Bonniers medier driver en osaklig politik mot SD, som förvisso också har en handfull stollar, men ändå inte kan sägas var ett parti som står för en odemokratisk politik. Inte heller en politik byggd på rasism. Men på invandringsskepticism, vilket är något annat.

För det tredje står Sydsvenskan och andra bonniermedier bakom det L-parti som – för att överhuvud taget överleva – efter år av kris tvingas ta konsekvenserna av vänstersvängen. Nu drabbas förstås partiet av vänsteranhängarnas missnöje för ”återvändandet” till de borgerliga led. Det är logiskt. Men inte önskade liberalismens fäder och mödrar vänsterpolitik!

Så en sansad rubrik i Sydsvenskan borde ha följande lydelse:

Katastrof för Bonniers medier och L-partiet – vänstersvängen har misslyckats.

Men Bonnier medier driver inte en sansad politik och sätter inte rimliga rubriker. De har stött vänstersvängen. Om någon syndabock för L-partiets sönderfall ska pekas ut så är det faktiskt Bonniers många tidningar. Och i den gruppen finns förstås Sydsvenskan. Jag menar alltså att L-partiet nu gjort sitt. Och för det bär Bonniers medier huvudansvaret.

Torsten Sandström

Efter att jag skrivit torsdagens blogg om misstroendeförklaringen mot Löfvens regering visade det sig att SD, M och KD nu tycks vilja verka för tummen ned för S-regeringen. Alltså inte vad jag siade om.

Men tänk nu efter. Som jag skrev vill V inte bära ansvaret för en borgerlig regering. Och varken C eller än mindre L önskar gå till val på försvar för S allmänt sett. För såväl C och L är det därför faktiskt enklare att skjuta på (den bra men) minimalt friare hyresreformen. De två partierna har ju redan blivit snuvade på några jökenreformer genom S-partiets vanligt listiga förhalningsstrategi. På så vis kan S-regeringen sträcka fram handen till V-partiet och erbjuda en eventuell förändring (dvs vidare beredning) av den mikroskopiska hyresreformen. Alla vänsterpartier inklusive C och L blir på så vis glada. Regeringen sitter med andra ord antagligen kvar.

Och vad händer då? Jo SD, M och KD står där med Svarte Petter i hand rörande misstroendet. Alltså riskerar de att bli grundlurade. Och vem står som vinnare tills vidare – jo, V och deras faktiskt allierade inom det alltmer skamfilade jökengänget.

Jag kan förstås ha fel. Men att V skulle avpollettera S-regeringen för att få Kristersson som statsminister brukar inte vara ett scenario som sker då kommunistiska partier håller i trådarna. Det är en del av deras klasskampslogik.

Den som lever får alltså se.

Torsten Sandström

Just nu pågår en märklig fars i svenska medier. Inte minst SR pratar timvis om V-partiets ”ultimatum” om misstroendeförklaring. V talar om 48 timmars respit. Nedräkningen sker i medierna timme för timme. Men med V:s 8% i Riksdagen är dörren stängd för ett misstroende. Inget annat parti har ännu visat vilja att ställa upp.

Inget tyder heller på att V:s snack är allvarligt menat. Liksom vid liknande komedier förr om åren är det enbart fråga om att vinna medial uppmärksamhet. Inte kommer V att se till att Kristersson blir statsminister! Detta borde landets samlade journalistkår veta och anpassa sin rapportering därefter. Varför visar de inte avhållsamhet?

Svaret är enkelt. Vänsterns skådespel gillas av journalister. Drygt 70 % av landet journalister röstar nämligen enligt mätningar 2020 till vänster, dvs på V, S och Mp. Av dessa röstar så många som 32% på V. Landets medier – särskilt SR/SVT – vägrar att erkänna denna vänstervridningen. Men det stora intresset för Dagostars dödfödda misstroendeförklaring visar hur bister den svenska mediala situationen är i praktiken.

I Sverige sysslar journalister med att jaga fake news på internet och brännmärka osakliga inlägg på sociala medier av olika slag. Det är bra. Men man idkar inte minsta självkritik för den egna spridningen av vänsterns fantasifoster.

Det som sker är inte värdigt medierna i en fri demokrati. Det för tanken till totalitära regimer.

Torsten Sandström

Kanske är jag naiv. Men inte trodde jag att det skulle betalas skottpengar för kritik av fritänkare. Men så är det. Jag har tidigare bloggat om forskare från Chalmers i Göteborg och Psykologiska institutionen i Uppsala, som uppburit forskningsanslag för att studera karaktären hos personer som – liksom jag – är kritiska till den officiella miljödoktrinen. Nu ansluter sig statsvetarprofessor Ekengren Oskarson till den häxjakt som pågår. Det sker i en skrift med titeln: Svenska klimatförnekare. Texten finansieras av SOM-institutet vid Göteborgs universitet, en institution som för övrigt inte spelar med öppna kort om hur rörelsen finansieras.

Jag menar att Oscarsson agerar ovetenskapligt. Det sker genom att blanda bort korten i en fråga som rör det globala vädrets framtid samt att göra politik av en fråga som ytterst är naturvetenskaplig. Bara själva etiketten ”klimatförnekare” är ovederhäftig. Den har en tydlig inkvisitorisk ton. Jag tror ingen av de många hundra tusen som Oscarsson slänger smuts på förnekar existensen av klimat. Men de gör i allmänhet en distinktion mellan väder/miljö och klimat, en åtskillnad som Oscarsson inte ens knystar om.

Åtskilliga av de personer som stigmatiseras av Oscarsson förnekar inte klimatet, utan försöker tvärtom skilja mellan å ena sidan den långsiktiga utvecklingen (20-årsperioder?) avseende mark, vatten, luft och atmosfär som kallas klimat samt å den andra vardagliga skeenden rörande temperatur, nederbörd, vindar och liknande väderfenomen.

Flertalet förnekar inte heller att CO2 har betydelse för klimatet på så vis att ökad uppvärmning sker. Här finns tydliga mätningar som är svåra att motsäga. Jag tror för övrigt att nästan alla svenskar vill minska utsläppen av CO2. Jag tillhör själv gruppen bekymrade medborgare som vill begränsa utsläppen av CO2 – en för växtligheten annars nyttig gas – samt en mängd olika kemikalier som förgiftar miljön. Därför pläderar jag för ny kärnkraft, som tycks vara nödvändig för en storskalig och säker energiproduktion.

Inom den grupp som av människor som Oscarsson brännmärker som förnekare finns ett brett spektrum av åsikter och kunskaper rörande skeenden rörande klimatet. Framför allt menar många att verkan av CO2, dvs klimatets uppvärmning, är synnerligen svår att bedöma vad gäller tid och omfattning. Förklaringen är att klimatets utveckling är komplext. Åtskilliga högt utbildade och seriösa vetenskapare hävdar just detta och kallar sig därför ”skeptiker” med tanke på skräckvisioner från FN, politiker och medier. Alltså de skrämselargument som är basen för SOM-rapporten, vari gruppen icke-troende ska pekas ut.

Därför framstår faktiskt samhällsforskaren Oscarsson som en politisk legosoldat. Utan att precisera skillnaden mellan väder/miljö och klimat målar han upp en bild av mindre vetande medborgare – en måltavla som han sedan pepprar full med bly. Han besvärar sig inte ens med att redovisa att mycket högt ansedda forskare tillhör gruppen av skeptiker. Bland några hundra skickliga naturvetare vill jag här bara nämna professorerna Lennart Bengtsson och Steven Koonin.

Häxjägaren Oscarsson framstår alltså som pinsam. Institutet bakom studien likaså. ”SOM man frågar får man svar” brukar det ju heta, avseende intervjuer rörande ämnen som har stark politisk laddning. Därför är det kanske gruppen individer som Oscarsson skandaliserar som tänker mest förnuftigt om skeenden på Jorden med verkan på klimatet. Det får framtiden utvisa. Men Oscarsson kan kortsiktigt glädja sig åt att ha starka finansiärer på sin sida.

Torsten Sandström

Solna tingsrätt dömde häromdagen en 20-åring till 13 års fängelse för ett mord framför en bankomat i Rissne. Alltså inte en dom till vård i rättspsyket, som tingsrätten i Södertörn gjort två år tidigare för ett annat mord, som mannen ifråga begått. Efter flykten från undermålig kontroll i rättspsyket dödade alltså mannen ännu en ung människa som var på väg att ta ut pengar från bankomaten i Rissne.

I domskälen skriver rätten: ”Tingsrätten känner viss oro för att ett fängelsestraff inte skulle tillgodose X´särskilda behov av stöd för att undvika fortsatt brottslighet.” En psykiater hade nämligen rekommenderat vård pga att mannen vid dådet varit störd psykiskt. Men Socialstyrelsens rättsliga råd ansåg motsatsen. Och domstolen dömer efter detta senare ”råd”.

Vad säger detta, frånsett att unga invandrare – faktiskt oftare är infödda svenskar – agerar dödligt våldsamt samt att rättspsyket slarvar med kollen av sina morddömda? Jo, att psykiatrin har stora problem med att bestämma en människas mentala hälsa, något som för övrigt gäller flera diagnoser i en lavin av nya, med eller utan bokstavskombination. Samt – antagligen – att domstolarna och det Rättsliga rådet känner ett tryck från allmänheten att låsa in vettvillingar i stället för att låta dem fly från dåligt bevakade vårdinrättningar.

Jag förstår domstolens skepsis. Dessutom att det måste vara synnerligen deprimerande att, i stort sett dagligen, döma i det tilltagande bruk av grovt våld som fortgår i det svenska samhället.

Torsten Sandström

Under en lång tids arbete med en bok om ceremonier har jag haft anledning att fundera över personer som i tidningar utger sig för att vara experter på etikett. En av de mest kända var DN:s Magdalena Ribbing. Som grundutbildning för värvet att ge råd om hur du och jag ska uppträda hade Ribbing lämpligt nog medlemskap i adelssläkt och riddarhus.

Värvet att som expert ge råd till folk på livets stig har alltid förefallit mig egendomligt. Och något komiskt. Intryck skapas av en person som verkligen vet hur umgängeslivet ska hanteras. Alltså något av en stil som besserwisser. Eller en som förläst sig på överhetens regelhäfte för umgänge. Lika märklig är publikens intresse för att ta del av ”experternas” råd om hur vardagen – med glädje och sorg – ska handhas. Jobbet som etikettexpert förefaller alltså något mossigt i en tid då många anser att individer frejdigt ska ta ta för sig, så länge man inte skadar andra kroppsligt. Själsliga skador pga etikettavvikelser struntar jag nämligen i.

I dagens medier syns sannerligen inte minsta tvekan över att ge råd för umgänget med andra. Men nu har släktskap med grevar och baroner ersatts av psykologutbildningen vid någon av landets universitet eller många småhögskolor. Nu har nämligen hela Sveriges och SvD:s Jenny Jägerfeldt tagit över stafettpinnen från Ribbing, tycks det. I tidningen den 27/5 meddelar hon nämligen följande kungsord till den räddhågade läsekretsen:

”Var ödmjuk när du pratar med andra om deras liv”

Hur kan en människa ens komma på att uttala några så triviala eller självklara ord? Om de kommit från en prästs mun hade man inte blivit överraskad. I Jesu´ namn kan som bekant vad som helst yttras. Men den nya tidens själasörjare, psykologerna, känner inga gränser. Med sin intressanta, men synnerligen oklara vetenskap, som bas kan man räkna med att vad som helst kan sägas. Av frekvensen i medierna att döma tycks psykologernas tillväxt ske exponentiellt. Och man har ofta något gemensamt med journalisterna, som numera presenterar rapporter späckade med egna värdering, som de önskar välsigna läsekretsen med. Att åsikterna normalt lutar åt vänster gör det hela än värre.

Själva uttalandet tyder dessutom inte på någon slags ödmjukhet mot andra människors förmåga att tänka själva. Fram tonar alltså även en dubbel moral…

Torsten Sandström

I SR Morgon den 7 juni vevade vänsterradion igång ett propagandainslag som sannolikt avsåg att ta udden av dystra siffror häromdagen från Brå om dödligt svenskt skjutvapenvåld bland ungdomar.

SR hade nämligen raggat upp en forskare från Malmö, professorn i kriminologi Robert Svensson, som fått en undersökning av svenskt ungdomsvåld publicerad i en utländsk tidskrift. På SR:as hemsida lyder rubriken:

Ungas brottslighet minskar – väljer datorn före riskmiljöer

Det snackades i SR Morgon en hel del om rapporten och några svenska poliser uttryckte förvåning. Och tacka för det. Det var fråga om kriminologisk malmöforskning, dvs en undersökning som inte baserats på verkliga brott, dvs sådana som åtminstone anmälts till polisen. Nej, det var fråga om enkäter som besvarats av många slumpvis utvalda unga under lång tid, dvs åren 1999-2017.

Jag häpnar över att en forskare i kriminologi kan fråga unga om de begått brott och sedan skriva en rapport om svaren som ska göra anspråk att vara vetenskap. Det övergripande problemet är självfallet: hur många vill erkänna egna brott även om svaren avges anonymt? Ett problem med ungas kriminalitet är just att de inte själva ser sina gränsöverskridanden som märkvärdiga eller ofta struntar i dem. Jag tror säkert att professorn i fråga påtalat detta problem i sin rapport, men publicerar lika väl data som är närmast ointressanta. Resultatet blir att rapporten innehåller en så stor underskattning av brottsfrekvensen att undersökningen blir närmast värdelöst. Detta borde förstås såväl SR:s journalister som professor Svensson med emfas framhålla. Man borde egentligen inte alls uppmärksamma rapporten.

Programinslaget förklarar en sak som jag bloggat några gånger om. Staten satsar stora pengar på nya lokala högskolor. I Malmös fall till och med ett sk universitet. Genom satsningarna lockas politisk forskning fram. Dvs undersökningar som ska ge S-partiet stöd för sin politik. På de nya lokala lärosätena finns det gott om vänsterforskare som vill få forkningspengar. Alltså öser sossarna ur statens kassakista (av dina och mina pengar) och forskarna levererar lågkvalitativ vänsterforskning, som på ett allmänt plan ger S sitt stöd.

Under många år har Jerzy Sarnecki vari hovleverantör av kriminologiska vänsterrapporter. Nu sällar sig Rober Svensson till raden av legoforskare.

Torsten Sandström

Betongpolitikens S-parti börjar ladda upp inför valåret 2022. Same procedure as every year, säger S-grevinnan som placerats som finansminister. Allt är som förr. Allt är förutsägbart. Enda skillnaden är att Bonniers press nu i huvudsak backar upp S, pga rädslan för SD.

Prio nummer ett för S-partiet är bestämma vilka skatter som måste höjas, så att ytterligare bidrag kan utlovas för köp av väljarnas röster. Systemet med röstköp är eländigt. Det säger inget om människors behov. Bara att man gärna ta för sig om andra tvingas betala. Detta är S-partiets livselixir – takt lugn andra ska betala för dig.

Direkt hamnar S på fel spår. Alla förnuftiga reformer måste nämligen starta med att se över staten s utgifter. Här finns miljarder att spara, varom mera snart. Sedan måste Sveriges många gamla strukturproblem angripas. I så fall måste en skatteomläggning rörande boende vara den absolut viktigaste frågan. Detta innebär en rimlig höjning av fastighetsskatten med en inriktning som bidrar till att hålla tillbaka prisstegringar på villor och bostadsrätter. En del av skatteintäkterna bör användas till att sänka skatterna på arbete. Att ränteavdragen bör tas med i bilden verkar naturligt – varför ska just dessa privata utgifter dras av från löneinkomster? En förändrad beskattning här kan bidra till att frigöra stora pengar, som i form av bostadsbidrag kan brukas för en friare hyressättning på det äldre beståendet av hyresfastigheter. Speciell beskattning av tanke och bostadsföretag bör övervägas.

Men inget av detta vågar S-partiet. Räddhågset vill finansgrevinnan i stället höja beskattningen av sparande i aktier på ISK-konton. På så vis kan hon slå på trumman mot kapitalägare och finansfurstar i syfte att vinna billiga politiska poäng. Och så slipper hon spara, dvs skära i statens tjocka fläsk. Följden av en högre skatt på investeringssparfonder (ISK) blir förstås en signal om att sälja aktier och köpa villor, bostadsrätter och konst. Alltså rena dårpippin. Nyttigt sparande i aktier, dvs i företag och produktion, ersätts alltså av ytterligare spekulation på marknaden för villor, borätter och lyxföremål.

Det vi ser är en S-minister som i sanning satsar på vänsterpopulism i stället för förnuftig samhällsstyrning. Hon talar om att tillväxten av förmögenheter i Sverige är en form av orättvisa. Men det är i själva verket bristen på ett bredare utbud av bra bostäder – dvs en marknad för hyresboende – som är den stora orättvisan i landet. Men en reform här klarar inte S av utan att stöta sig med Hyresgäströrelsen. Ok, att nybyggda bostäder nu tycks hamna utanför Hyresgäströrelsens dödsgrepp, men 99% av alla hyreshus blir ändå kvar. Då reformer rörande boende och beskattning uteblir anfaller hon i stället mot sparande i aktier. Av rättviseskäl, heter det. Hon menar att aktieägarnas välstånd är något ont, som måste angripas. Och med de höjda skatterna ska röster köpas av dem som längtar efter nya bidrag, alldeles oavsett om deras behov är akuta.

Köp av politiska röster genom bidrag har skett sedan antiken. Så S-partiet sysslar med en skattepolitik som måste anses som föråldrad. Varje klok skattereform måste som sagt starta med att se över möjligheterna att spara i nuvarande statsbudget på omkring 1000 miljarder. Att spara 200 miljarder, dvs 20 % måste kunna ske i en handvändning. Men inte vågar S sparka statsbyråkrater eller dra ned biståndsutgifterna till hälften (dvs fransk-tysk nivå). Partiet riskerar nämligen förlora röster hos partianhängare och statsanställda. Därför hörs inte ett knyst från finansgrevinnan om möjligheten att skära i statens utgifter. I stället gäller det att klämma åt de personer som sparar och bidrar till företagsamhetens utveckling.

Som slukare av svenska medier förfäras jag över det naiva medhåll som vänsterns journalister skänker grevinnans krav på ökad beskattning av aktier. Det är enkelt att förstå att många journalister själva önskar berika sig genom att köpa bostäder. Att klämma åt sparare på börsen är däremot ett hjältedåd för sanna vänsteranhängare.

Därför måste konstateras att svensk vänster och svenska medier valt en uppenbar politisk återvändsgränd. Det vi ser är alltså eländes, elände …

Torsten Sandström

När jag läser den vänsterliberala pressens ständiga plädering för fortsatt invandring – trots att en paus behövs för att det svenska samhället ska komma i ordning – så slås jag av en hemsk tanke.

Vänstern inser att deras glansdagar är över på grund av att många medborgare inte längre ser sig som proletärer, utan tvärtom förstått att de kan komma framåt i samhället av egen maskin, utan partiets hjälp. Dvs genom att tänka, jobba och använda sina pengar klokt. Min smärtsamma tanke är att vänstern insett att det därför är nödvändigt att att så att säga fylla på befolkningen genom invandring. Det gäller alltså att skapa nya medborgare som kan rösta åt vänster i kommande val.

Än hemskare blir tanken om man tänker efter hur S-regeringen mött den senaste stora vågen av invandring. Inte genom en väl genomtänkt integration. Alltså inte genom låglönejobb och tydliga krav på anpassning. Utan tvärtom genom arbetslöshet, bidrag och förvaring i de gettoliknande fastighetskomplex som förskönande kallas ”utsatta områden”. En klok politik rörande asyl och integration hade nämligen tämligen raskt skapat relativt självgående nya medborgare, som liksom andra svenska knegare på sikt skulle ha röstat borgerligt. Genom att välja bidrags- och utanförskapslinjen räknar med andra ord vänstern på att få många nya väljare i framtida val.

Någon invänder kanske att så grymma tankar kan ingen politiker komma på. Och visst är förpassning till bidragsgetton omänskligt. Men den som kritiskt funderar över den politiska klassens strävan efter att permanenta sig själv blir det enklare att förstå vad jag menar. Vår nation har mer än ett dussin svåra strukturproblem som år efter år kvarstår olösta. Att förmå LO att fixa låglönejobb för nyanlända ses helt enkelt som politiskt omöjligt inom S-partiet. Att fixa gettoliknade krutdurkar via rader av penningbidrag blir tyvärr en enklare lösning. En obarmhärtig politisk klass fiskar efter nya medborgare som ska ge den fortsatt stöd i kommande val. Jag kan inte se den politiska elitens handlande som annat än hänsynslöst och egoistiskt. Partierna till höger som vill begränsa invandringen agerar därför faktiskt mer humanitärt.

Att den officiella strategin kläds i vackra ord om global solidaritet är en annan sak. Det tillhör spelets regler att klä hårdhjärtade lösningar i ett utanverk av barmhärtighet. Men med tanke på mängden stora sociala problem i Sverige är den förmenta solidariteten rent ut sagt bara fråga om struntprat. För vänstern gäller det nämligen att behålla den politiska makten över landet. Inget annat. Och då är nästan alla medel tillåtna. Inte minst avyttring av medborgarskap.

Torsten Sandström

I min blogg förundras jag över hur EU utvecklas till en federal robot. Vid spakarna sitter ett B-lag av politiker från EU:S 27 medlemsnationer. Alltså inte på något vis de vassaste knivarna av medlemsnationernas politiker. Faktiskt rena andra eller tredjesorteringen. Och dessa personer sitter alltså i Kommissionen för att inte tala om de som häckar i EU:s sk parlament. Och där driver de var dag en politik som går ut på att utvidga unionen och göra den mer federal (och omvänt medlemsnationerna mer ofria).

Egentligen är det inte klokt att den svenska Riksdagens politiker låter detta ske. Man till och med understödjer ökad makt till EU och förlust av eget bestämmande för Riksdagen. Senast när EU:s stora lånepaket diskuterades i Riksdagen så blev det knappast några protester från etablerade politiker. Man låter helt enkelt B-laget hållas.

Varför? Klart att det finns ett värde i gemensam handel och viss politisk samordning inom Europa. Men jag tror inte detta är huvudförklaringen till att Riksdagen låter B-laget i Bryssel hållas.

Viktigare är att man inte förstår faran i färdriktningen mot federalism. Jag menar att svenska politiker med öppna ögon vill se ett B-lag på plats i unionen inom såväl Kommission som Parlament. Det tycks till och med vara själva planen att placera B-lagsspelare i viktiga positioner i Bryssel. Det påminner om hur franska politiker konstruerade den tredje republiken efter krisen 1870 pga det förlorade kriget mot Tyskland. Till den formellt högsta positionen, presidenten, utsågs länge svaga personer. På så vis trodde folkförsamlingen att man kunde lagstifta hit och dit utan besvär från ovan. Följden blev oreda. Den ena regeringen efter den andra. Ett svagt Frankrike blev resultatet under två förskräckliga världskrig.

Enligt min mening är det en stor fara för Sverige att låta B-laget i EU stegvis ta för sig mer makt. Det är fråga om den högsta graden av politisk naivitet. Man låter centrum i Bryssel svälla avseende beslutsrätt samtidigt som man tror att Riksdagen i Sverige ska leva vidare som något slags nationellt maktorgan. Här skapar svenska politiker stora problem för kommande generationer. I stället för att nu i Riksdagen sätta ned foten och säga stopp till EU:s maktutövning så lägger sig svenska politiker platta. Britterna gjorde sitt val i tid. Svenska Regeringen agerar nu fortsatt passivt.

Det är illavarslande. Jag tror att historiens dom över svenska politiker kommer att bli synnerligen hård.

Torsten Sandström

SR:s verkställande direktör Cilla Benkö påstår i svenska medier att en av Riksdagen begärd utredning står i strid mot grundlagen. Frågan gäller vad som hänt på SR:s Eko-redaktionen då en journalist haft en privat relation med en av de utvisningsdömda islamister som hon själv har rapporterat om. Mannen är sedan nästan ett år skriven hos SR- journalistens mor, där de alltså bor tillsammans. Reportern har numera sagts upp sig från SR, förmodligen efter påtryckningar från ledningen.

Ifall en journalist på ett fritt privatägd medium gjort något liknande är det enligt min mening möjligt att grundlagen hindrat offentliga efterforskningar om journalistens källor. Svenska regler om tryck- och yttrandefrihet föreskriver stor medial frihet för journalister och ett särskilt ansvarssystem för den utgivare som mediet utsett. Dessutom finns en särskild lagreglerad mekanism för granskning av om mediets deltagit en rapportering vars oberoende satts ifråga.

Men det är knappast riktigt att Riksdagen förhindras att uppmana ett medium att själv – via en oberoende person – genomföra och publicera en utredning av hur mediet agerat då en journalist gått utanför kravet på oberoende rapportering. Benkö påstår att SR ska behandlas exakt lika med andra medier, exv dagspressen. Riksdagen skulle enligt henne alltså vara förhindrad att stå bakom en insamling av kritiska uppgifter mot SR.

Jag menar att detta påstående är absurt. Vi närmar oss en framtid där den offentliga finansieringen av SR och SVT kan komma att överprövas och ytterst upphöra. Om jag förstår Benkö rätt är en statlig utredning förbjuden om hur SR hittills uppfyllt uppgiften att genomföra en oberoende och saklig rapportering. Så kan det inte vara. SR som finansieras via tvångsavgifter som Riksdagen beviljat måste själv visa beredskap att gå Riksdagen till mötes rörande hur mediet agerat i olika kritiska ärenden.

Benkö säger att SR är ett privat företag som andra mediebolag. Hon har delvis rätt men det är ändå stor komik. Andra bolag skaffar sig själv inkomster genom exv annonser, försäljning av lösnummer eller prenumerationer. Men SR finansieras till hundra procent av skattebetalarna genom tvångsavgifter som Riksdagen beslutat. Systemet med en ägarstiftelse för förvaltning av SR är förvisso ett försök att finna en politiskt oberoende ägarstruktur. Men det rör sig om dimridåer. LIkafullt är SR/SVT ett medieimperium som inte själv tar några ekonomiska risker, utan enbart lever på tvångsavgifter från folket.

Jag menar att kritiska riksdagsledamöter måste gå vidare med kravet på att SR ska genomföra en oberoende utredning av det aktuella ärendet. Det är som sagt inte fråga om att utmäta påföljder eller avslöja källor. Det är enbart fråga om att undersöka SR:s trovärdighet visavi miljontals ofrivilliga finansiärer, dvs du, jag och många andra…

Torsten Sandström

Denna annons från Arbetsförmedlingen har synts senaste veckan i landet tidningar. Explicit talas om behov av undersköterskor i vården. Och arbetslösa uppmanas att söka jobb. Det låter kanske bra.

Men den som granskar annonsen kan ändå inte låta bli att fundera över hur den statliga Arbetsförmedlingen agerar. Allt är så tillrättalagt. Den största gruppen arbetslösa i Sverige är invandrare. Männen på bilden kan förstås vara nyanlända, men det är tveksamt. Att de inte är undersköterskor – som annonsen talar om – tar jag däremot för säkert, ty jag har aldrig träffat en undersköterska med stetoskop omkring halsen. Personerna ser synnerligen lediga ut, vilket är märkligt i tider av corona, då klagan är hög över hård ansträngning inom vården.

För något år sedan var det på tapeten att lägga ned Arbetsförmedlingen. Det ville L- och C-partierna. Med all rätt. Ty myndigheten förmedlar synnerligen få jobb per tjänsteman. Frekvensen förmedlade jobb per anställd och år är nämligen löjligt låg – enbart en handfull. Men som bekant blev C och L överkörda av kamraterna inom Jökboet. Sossarna vet nämligen hur det politiska spelet ska drivas.

För att försöka höja frekvensen förmedlade jobb kan myndigheten alltså inte lita på de 10.000 (tio tusen!) byråkrater som fortfarande är parkerade runtom i landet. Så därför tvingas myndigheten annonsera – med skattepengar från dig och mig. Och då blir det som det blir med verklighetsanknytningen eller sanningen i annonsen.

Jag har tidigare bloggat om liknade annonser från Försvarsmakten respektive Arbetsmiljöverket. Alla annonser är glättiga. Insmickrande. Och könssäkrade på vanligt pk-vis. Så går det till byråkratins förlovade land. Politiska känsliga byråkrater gör som S-partiet vill.

Torsten Sandström

Det berättas i dagarna att C-partiet har bytt logga. En struntsak kan det tyckas. Men bakom ett sådant beslut finns förstås tankar om partiets självsyn och ambitioner att möta den svenska väljarkåren i framtiden.

Såväl C-partiet förra som nya logotype bygger båda på en fyrklöver. Den hade tydligare närhet till växtriket i den tidigare versionen, men idealet syns fortfarande. Här beskrivs faktiskt partiets maktbas, dvs ägarna till Sveriges omkring 60 000 jordbruksföretag. Inom denna krets finns partiets elit, dvs en rad politiskt regionalt aktiva lantbrukare samt inte minst flera tunga bondekooperativ bossar. På så vis är C-partiet en politisk rörelse knuten till jordbruk, på likande vis som S-partiet är en organisation för industriarbetare. Det är bara det att C företräder tämligen få jordägare, medan S har en position inom mångfalden av löntagare.

Det intressanta – som alltså syns i den nya loggan – är att C-partiet vll tona ned sin politiska position som bondeförbund. Man flirtar med andra ord med städernas väljarkår. Det är givetvis smaskens för partiet om man kan locka urbana väljare till en politik för fåtalet på landsbygden. Och ganska många ungdomar med intresse för natur och miljö – kanske särskilt kvinnor – attraheras av sången från C-partiets något lantliga sirener. Men ändå kan man säga att partiet sysslar med falsk marknadsföring.

Den nya loggan passar dessutom in i C-partiets allt tydligare positionering som en vänsterliberal organisation. Klöverbladen har nämligen förvandlats till en hjärtlig kärleksförklaring till C-partiets framtida samarbetspartners. Även om C-ledaren med emfas säger sig inte vilja veta av V, så har Lööf i praktisk handling visat sig ytterst villig att debattera med just den gamle V-ledaren (vad han nu hette…).

På så vis påminner C-partiets logga om en adventskalender, med luckor för framtida vänsterkontakter. Budskapet vid luckornas öppnande är lika förutsägbart som att Jesusbarnet måste finnas med bakom den sista luckan. Vi får alltså ett meddelande om kommande handslag åt vänster i stil med DÖ och Jöken. Förstås inte ett löfte om ny politik för Sveriges många akuta behov, utan om en fortsatt – sedan decennier förlegad – vänsterpolitik.

Torsten Sandström

Under senare år har politiker och medier valt en delvis ny väg att mörka ett öppet och sakligt samtal om viktiga frågor. Det är mycket intressant, men farligt. I stället för att peka ut konkreta samhällsproblem och objektivt diskutera för och emot konkreta lösningar eller förklaringar har frågeställningarna kapslats in bakom diffusa principer, som till det yttre kan verka trygga. Idén är att en analys av orsak och verkan skjuts åt sidan, varefter intetsägande och försåtliga begrepp förs in i debatten.

I miljödiskussionen talas därför inte om att det finns (åtminstone) två läger av klimatforskare som tolkar uppgifter om orsakerna till atmosfärens uppvärmning delvis olika. Nej , medier och politiker talar i stället om ”försiktighetsprincipen”. På så vis kan den ena sidan av forskarsamhället – den tvärsäkra och politiskt väletablerade – tillåtas diktera samtalet. Dörren stängs följaktligen för andra sidans forskare, utan en öppen diskussion. Och på så vis växer den enastående ”klimathets” fram som vi skådat sedan år tillbaka. Stor oro sprids över ett orsaksfenomen som kanske inte ens existerar i vetenskapens värld till den grad som trumpeteras ut. I ett meningsutbyte som jag haft med den politiska chefredaktören på Bonniers tidning Sydvenskan, Heidi Avellan, bekräftar hon att tidningens intensiva krisbevakning av klimatet beror på ett redaktionsbeslut som baserats på just försiktighetsprincipen. Avgörande är alltså inte sanningen om CO2, utan ett av mediet beslutat ”försiktigt” ställningstagande till eventuella risker. Och som sagt, dörren stängs för en öppen diskussion i saken.

På senare tid har en liknande manöver tagits i bruk rörande den påtagligt misslyckade svenska strategin mot coronavirusets härjningar. Nu talar medier och politiker om ”ansvarsprincipen”. Enligt upphovsmännen till denna av Regeringen beslutade nyskapelse för den offentliga sektorn anses den ansvariga till en risk vara det subjekt som ska kontrollera den farliga verksamheten. Vem som detta är blir av naturliga skäl ofta tämligen oklart. Om jag nu talar om covid uppstår nämligen frågan: är det Regeringen i toppen, Landstingen på mitten eller Kommunerna i basen som bär ansvar? Begreppet (ansvarsprincipen) blir således inte bara luddigt, det är något av en truism, ty alla de nyss nämnda organen bär sin del och ska var för sig förstås agera ansvarsfullt.

Det centrala problemet rörande covid är att lanseringen av en vag politisk princip kommer att dölja ett sakligt samtal för och emot om vilket subjekt som orsakat att den svenska covidhanteringen misslyckats. Mycket talar för att det är Regeringen som ytterst bär ansvar för de initialt höga dödstalen, i egenskap av det svenska samhällets högsta exekutiva myndighet. Inte undra på att socialminister Hallengren är en varm förespråkare för den dragspelsliknande ansvarsprincipen. Hon vill förstås dela Regeringens ansvar med andra. Eller med andra ord skylla ifrån sig. Och följden blir något helt annat än ett utkrävande av juridiskt ansvar: det blir en utspädning av Regeringens ansvar.

Jag är övertygad om att liknande principiella dimridåer finns inom flera andra politikområden där orsak och verkan måste ställas under lupp. Förklaringen är tämligen enkel. Många offentliga organisationer vill genom dåligt genomtänkta och försåtliga principer, direktiv och liknande förhållningsregler skapa sken av att situationen är under kontroll. Man tror nämligen att god samhällsstyrning ska åstadkommas på detta vis. Men i realiteten händer som framgått det motsatta. I stället för att söka leda sanningen i bevis om orsak och verkan blir effekten att man blandar bort korten för att få igenom sin egen politik (eller slippa kritik för misslyckanden). Poängen är att en öppen och saklig debatt samtidigt undviks om just vad det är som är orsaken till det som händer i samhället eller inom miljön.

Lanseringen av vaga politiska principer är enligt min mening ett utslag av kunskapsfientlighet. En saklig diskussion ersätts av begreppshysteri, där luftiga principer leder människor vilse. Bakom skeendet syns politiker och medier, men tyvärr också en ganska lång rad av personer från svenska universitet med vetenskaplig utbildning. De vill inte besvara frågan om vad som är orsaken till ett fenomen som kan vara riskabelt. I stället söks politiska lösningar a propå fenomenet. Det jag talar om är alltså en samhällsfara. En mycket allvarlig svenskt utveckling.

Torsten Sandström

I SVT:s Rapport i lördags – som bara är 15 minuter långt för att personalen måste vila (bussar och sjukhus håller däremot igång nästan hela dygnet) – misslyckades journalisterna återigen med sitt uppdrag att sakligt och oberoende presentera nyheter. Orsaken är som vanligt medveten vänstervridning.

Löpsedelns huvudinslag var att Österikes statsminister Kurz – med klar högerinriktning – fixat ett jobb som VD i ett statsägt bolag till en kompis. Om det är sant är det förstås maktmissbruk.

Men jag har ännu inte hört det statsfinansierade Sveriges Radio och TV säga något om hur jobb som VD:ar tillsatts i statsägda Systembolaget eller delvis statsägda SAS/Telia. Nu tänker jag på två personer med mycket nära relationer till Göran Persson respektive Bengt Westerberg. Här kan man misstänka att jobb skänkts till medlemmar av den politiska klassen i deras egenskap av närstående till de två manliga politiker som nyss nämnts. Båda kvinnorna har eller har haft äktenskapliga relationer med Person respektive Westerberg då jobben tillsattes.

Jag menar att tystnaden om detta måste jämföras med Rapports huvudrubrik om högermannen Kurz´framfart. Hans agerande anses med rätta skandalöst. Men svenska journalister måste naturligtvis känna till vilka personer som fått jobb i statsägda svenska bolag. Men svenska politikers jobbfixande till sina damer anses däremot OK. Personerna ifråga anses förstås såå kompetenta för jobben. Men till bilden hör att de båda damerna enbart haft rader med jobb från det offentligas företag eller närstående bolag till det allmänna. I vart fall vågar inte journalister på SVT ens tänka på en parallell. Man håller därför tyst om mygel inom den politiska klassen, inom vilken det även gäller att försörja familjemedlemmar genom offentliga påtryckningar. Tystanden beror alltså på att kritik är tabu eller politiskt inkorrekt.

Till bilden av den svenska blindheten och favoriseringen av vänsterpolitiker hör också att en österrikare som intervjuades i SVT:s reportage berömde det svenska samhället för dess offentlighetsprincip. SVT:s regi bakom denna intervju påminner om sovjettiden, där tidningar och teve alltid uppmärksammade berömmande kommenterar om kommunistregimen från utländskt håll. Rapport agerar alltså på liknande vis. Men man talar inte alls om den bristande offentliga insynen kring de aktuella VD-jobben på Systembolaget och SAS/Telia som jag talar om.

Rapport kritiserar alltså Österrike. Man driver helt enkelt vänsterpropaganda genom att helt fräckt bortse från vad som tidigare hänt i vänsterliberalernas Sverige. Det påminner som sagt om Pravdas många lågvattenmärken…

Torsten Sandström

Jämlikhet är i grunden ett juridiskt begrepp som avser att mäta en medborgares offentliga ställning i förhållande till andra medborgare. Stat och kommun ska förstås behandla alla medborgare på samma vis, om inte sakliga skäl finns för en särbehandling i det enskilda fallet. Men i Sverige har tanken om jämlikhet utvecklats på ett besynnerligt och faktiskt samhällsskadligt vis. Med stöd i S-partiets politiska dogmatik kan nämligen nästan alla fenomen diskuteras i jämlikhetens termer.

Jag skriver detta med anledning av en kritisk text i SvD rubricerad: ”Universitet snuvade på forskningspengar”. Författare är två företrädare från Kungliga Vetenskapsakademin.

Kritiken tar sikte på en omfattande ökning av statens bidrag för forskning till landets små högskolor, där nästan ingen forskning idag bedrivs. För Högskolan i Kristianstad höjs anslaget totalt med 40 procent och för Högskolan i Halmstad med 27 procent. Nämnas bör också Högskolan i Dalarna, Södertörns högskola och Högskolan Väst, med höjningar på 19–27 procent. Sammanlagt får dessa lärosäten 115 miljoner kronor i årets vårbudget, trots att vetenskap inte bedrivs pga brist på kompetenta forskare.

De stora universiteten, som är forskningstunga och har många professorer, docenter, lektorer och doktorander får däremot bara småsmulor i budgeten, dvs plus drygt 2 %. Här finns det kompetens för forskning och alltså handledning samt många doktorander och här publiceras massor av resultat. På småhögskolorna bedrivs i stort sett enbart grundutbildning och kompetens för forskning saknas som sagt ofta. Nu ska dessa institutioner tilldelas forskningspengar i proportion till den grundutbildning som bedrivs. Denna grund för anslagen är häpnadsväckande. Bakom regeringens budget ligger alltså tanken på att de små ska jämställas med de stora pga av antagna studenter och inte tillgängliga forskare. Regeringen värnar alltså om barfotaforkskarna i de högskolor som startats av regionala sysselsättnings- och jämlikhetsskäl.

Detta inser människor som sysslat med vetenskap. Men för S-politikerna är forskning enbart en fråga om politisk vilja. Alla kan, bara de ges möjlighet. Det är alltså en fråga om jämlikhet, enligt S-partiets officiella ideologi.

På så vis används alltså jämlikhet för att ge till dem som saknar kompetens. Medan de stora universiteten går miste om pengar som kunna utnyttjas på ett vettigt vetenskapligt vis av villiga produktiva vetenskapare. Delvis beror det onda på att Sverige har en sk ”forskningsminister” som inte har en susning om vad vetenskap innebär. Visserligen har hon en form av examen från höskolan i Örebro, som inom parentes sagt numera uppgraderats till universitet och tackat med att utnämna Göran Persson till hedersdoktor.

I mina bloggar försöker jag visa hur S-partiets alltför långa maktinnehav kört det svenska samhället i botten. Ett orimligt stort skatteuttag slösas bort på en mängd kontraproduktiva satsningar inom det ena politikområdet efter det andra. Jag gissar att halva statsbudgeten enkelt skulle kunna sparas in utan att det svenska samhället påverkats negativt. Förvisso skulle många, många improduktiva byråkrater tvingas söka nya jobb då rader av politiska myndigheter läggs ned. Men det lägre skattetrycket skulle sannolikt få fart på tillväxten i landet. Och göra arbetssamma medborgare glada. Men i vänsterns värld är höga skatter ännu en jämlikhetsfråga. Och då spelar det ingen roll om pengarna rinner mellan politikernas fingrar.

Torsten Sandström

Under några år har jag i bakgrunden haft på SR:s sändning av ”Nordegren och Epstein”. Jag har undrat varför dessa personer ska jobba tillsammans. Jag kan inte förstå hur deras gemenskap befruktar samtalet dem emellan. Nordegren håller hög intellektuell nivå, breda kunskaper och nyanserat djup i sina inlägg. Med Epstein förhåller det sig precis tvärtom. Lågt, inskränkt och fixeringen på den egna personens liv. En rättvisande programrubrik bör därför lyda: Nordgren men Epstein.

Jag har därför undrat varför Epstein i åratal ges plats i etern? Nu tror jag mig ha förstått svaret. Häromdagen berättades det att Epstein är något slags ”facklig förtroendeman” på SR-bolaget.

I Sverige anses facket som bekant heligt. Den fackliga rörelsen har dessutom en viktig position i ledningsorganen för såväl stiftelsen som aktiebolaget bakom Sveriges Radio. Av denna anledning är det inte möjligt att omplacera Epstein till för lyssnarna (och henne) lämpligare arbetsuppgifter. Förslagsvis till Barnradion.

Torsten Sandström

Häromdagen rapporterar Brottsförebyggande rådet (Brå) följande allvarliga fakta:

Omkring 50 % fler fall av dödligt våld med skjutvapen i Sverige 2020 jämfört med 22 andra länder i Europa.

I rapporten sägs att Sveriges utfall är svårförklarat. Men det heter att ”forskning visar att ökningen i det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige är starkt förknippat med kriminella miljöer i utsatta områden”. Droghandel nämns särskilt.

Först vill jag säg att det är på tiden att Brå lyft denna viktiga fråga. Tidigare passivitet bidrar till misstanken att Brå av politiska skäl inte tidigare önskat utreda utvecklingen av svenskt dödlig vapenvåld. Fortfarande syns i rapporten en ovilja att lyfta på alla stenar. Brås tankar om dödsskjutningarnas orsaker är synnerligen allmänt hållna. Det närmaste man kommer är drogkriminella miljöer i utsatta områden. Detta är alltså Brås officiella förklaring.

Brå visar alltså fortfarande en uppenbar ovilja att försöka lägga ett tydligare pussel. Brå vet nämligen att personer födda i utlandet av utländska föräldrar omkring 2,5 gånger oftare är misstänkta för brott jämfört med personer födda i Sverige av svenskfödda föräldrar. Även svenskfödda barn till utrikesfödda var överrepresenterade, men överrepresentationen i denna grupp är lägre.

Dessutom bör Brå veta att invandringen till Sverige under åren 2013-2019 varit ovanligt kraftig och sammanlagt uppgått till drygt 900.000 personer. Brå bör också känna till att Sverige internationellt sett visas sig urdåligt att integrera de nyanlända. S-regeringen och LO motsätter sig tex regler om särskilda låglönejobb. I stället dödar bidragen. Och utanförskapet förstärks.

De siffror jag nu nämnt talar sitt tydliga språk. En storskalig invandring till Sverige har – på grund av misslyckad integration – resulterat i att klaner av unga nyanlända är huvudförklaringen till döden pga skjutvapen. Jag menar inte att invandrare allmänt sett skjuter andra till döds. De allra flesta nyanlända är tvärtom laglydiga. Men unga nyanlända droghandlare från främmande kulturer ser uppenbarligen skjutvapen som ett rimligt verktyg i sin affärsverksamhet. De agerar alltså som klaner brukar göra utomlands.

Min slutsats är alltså att Brå inte vill tala om den mest troliga förklaringen till Sveriges allvarliga situation. Okej att exakt statistik delvis saknas. Men det finns uppenbara politiska skäl till Brås tystnad. Trots att Brå tvingats redovisa synnerligen allvarlig statistik om svenska dödsfall pga skjutningar så försöker myndigheten ändå maximalt mörka den mest sannolika förklaringen.

När Sveriges framtida invandringslagstiftning snart ska beslutas i Riksdagen är givetvis min slutsats ytterst ovälkommen. Men det jag skriver uppfattar redan många svenskar som högst sannolikt. För det officiella Sverige är det dock tabu att tala om invandringens dystra konsekvenser för brottsstatistiken. Det anses inte PK. Man menar att det kan fungera stigmatiserande för det stora kollektivet invandrare. Det må så vara. Men enligt min mening kan sanningen aldrig vara så allvarlig att den måste hemlighållas av landets politiker eller Brå. Och sanningen är att svenska politiker genom sin generösa invandringspolitik själva skapat det dödliga elände jag nu talar om.

Torsten Sandström

Det pågår just nu en hätsk diskussion i feministiska kretsar om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs senaste bok. Den handlar om författarens egen cancer.

Det tycks som om en del kulturintresserade (?) kvinnor upprörs av att Skugge inte visar tillräcklig respekt för författarens svåra problem. Måste en recensent vara respektfull undrar jag? Jag trodde motsatsen gäller.

Möjligtvis upprörs några över Skugges språkliga stil i sammanhanget. Det har jag enklare att förstå. Det är en stil som kanske går hem i den smaklösa kvällspress som Expressen tillhör. Skugges språk håller verkligen en ovanligt låg nivå. En tömd papperskorg av lösryckta ord. Alltså långa meningar som är fullproppade med osorterade tankar av det mest skilda slag samt rader av modeuttryck. Skugge hånar författaren i tarvliga ordalag. Fram träder en bild av en kritiker som är mer intresserad av sin egen roll än att försöka berätta om vad boken egentligen innehåller och vilka för- resp nackdelar den har. Recensenten vill helt enkelt skapa publicitet kring sig själv. Och hon har tyvärr fått som hon vill.

Nu kan man säga att egofixering är ett återkommande fenomen i kvällspressens svall av vulgariteter. Även dagstidningarna har hakat på i genren självhävdelse. I medierna tävlar skribenter om att provocera fram uppmärksamhet omkring sig själva.

Bland svallet av ord från Skugges dator framträder dock kritiska notiser som gör att jag tenderar att ge henne rätt i att författarens bok inte är läsvärd. Att skriva om sin egen sjukdom och de relationsproblem som sammanhänger med den är inte särskilt originellt i en tid och ett nation där 30.000 kvinnor och 35.000 män årligen drabbas, av vilka drygt 70 % överlever åkomman under minst tio års tid. Problematiken är med andra ord väl känd.

Därför är det överraskande hur många kvinnor som i böckernas värld ”kommer ut” som cancerdrabbade. Detta trots att svenska män lider mer av cancer statistiskt sett och dessutom har en medellivslängd (drygt 80 år) som nästan med 4 år understiger kvinnornas. Vad säger detta? Kanske att män tar sin kamp med mer realistiskt jämnmod? Kanske att landets lilla klick av feminister fått ett oproportionerligt grepp över det politiska samtalet? I Sverige härskar som bekant statsfeminismen…

Torsten Sandström

Efter Rapport kl 20 den 18 maj så togs SVT1 över av hysteri om Tusse. Det rörde sig förstås om mannen som snart skulle sjunga i den sk Eurovisionsfestivalen. Ett tjog arvoderade kändisar och halvdito skriade oavbrutet Tusse, Tusse, Tusse. En för några månader sedan okänd nybörjare presenterade plötsligt av SVT som ”en folkkär svensk artist” som det brukar heta då vederbörande går i graven. Tusse hit och Tusse dit. Det verkade som han redan vunnit hela Milivitten.

Det vi ser är ännu ett prov på SVT:s berömda idé om teveprogram som ”möten vid lägerelden”. Men ingen brasa, inga folkliga entusiaster, bara SVT:s arvoderade korvgrillare som skriker sig hesa: Tusse, Tusse…

För mig spelar åldern eller hudfärgen inte minsta roll. Men jag är fullständigt ointresserad av det kommersiella glittret kring den obetydliga musik som den sk festivalen erbjuder. Det rör sig om låg kulturell nivå. Rena geschäftet.

Men det som verkligen bekymrar mig är den planerade hyllningsritualen. SVT:s ledning har grundligt arrangerat alla utrop, symboler, tillbakablickar, upprepade uttalanden från Tusse, intervjuer med andra osv. Allt är stå politisk korrekt genomtänkt. Så här vill politikerna bakom SVT att vi all ska tycka och tänka. Närmare gladiatorspelen i antikens Rom kan vi kanske inte komma i modern tid.

Man kan riktig se hur SVT:s producenter tänker politik så det knakar. De riktigt vänder ut och in på sig själva för att göra en hjälte av ingenting. Varför bry sig säger kanske någon. Okej, men om något som detta endast händer sällan så okej. Men nu är det brasafton med korvgrillning nästan varenda kväll. Det heter exv ”Ur spåret”, ”Kärlek vid första ögonkastet”, ”Sämst test”, ”Före dettingarnas mästare” eller ”Järnridån”. Allt inriktat på att åstadkomma spänning och flabb. Allt inplastat, allt förutsägbart, allt planerat för SVT:s fåniga idé om samling vid lägerelden.

I själva verket rör det sig om en utstuderad påverkan i stil med den som beskrivs i ”Indoktrineringen i Sverige”, en bok som Göran Palm skrev redan skrev på 1960-talet. För att hålla fast tittarna framför statstelevisonens sändningar så bjuds det på enfald, flabb och kändisar. Den politiskt listiga grundtanken är att mängden trams gör att kanske en och annan dessutom råkar titta på några minuter tillrättalagda nyhetsinslag som flinka vänsterjournalister skapat. Det är detta som den verkliga idén bakom orden om en lägereld. Alltså kontroll av av tittarnas tankar och politiska åsikter. Kontroll av dig och mig.

Torsten Sandström

Känner du igen den här historien?

Från Gaza skickar Hamas raketer som kostar många israelers liv,

Israel besvarar elden och skapar ännu större död och förödelse i Gaza,

Västvärldens biståndsorganisationer ger stora bidrag till Palestina för återuppbyggnad,

Från Gaza skickar Hamas några år senare nya raketer mot Israel,

Mer biståndspengar anländer till Palestina för återuppbyggnad,

Årtionden passerar och samma procedur upprepas...

– o –

Hur länge ska denna grymma fars pågå? Hur länge ska ett dysfunktionellt och grymt palestinskt ledarskap tillåtas topprida nationerna i väst? Är det inte dags att hålla inne med bidragen till palestinierna och Hamas för att tvinga deras ledare till fredliga kompromisser?

Allt talar för att en tydligt visad vilja hos palestinierna att upphöra med våldet och en strävan efter fredlig samverkan skulle bli en öppning till ökat välstånd för det egna folket. Och det bör kunna bli vägen till en fredlig självförvaltning som ingjuter respekt från utlandet. Även från Israel , som har uppenbar anledning att stödja ett konstruktivt ledarskap, genom pengar till skolor, sjukhus och ekonomisk utveckling i Palestina. De två staterna Israel och Palestina skulle bli föredömen för folken i Sydvästasien.

Att både israeler och palestinier bär ansvar för det som händer är fullt klart. Likaså att två destruktiva religioner står mot varann. Men den enda lösningen är att tvinga palestinierna att förstå att man inte kan få allt och i handling visar att jihad är helt fel väg att gå. De måste upphöra att stödja vänsterns Fatah och Hamas. Först då kommer Israels smygande expansion möjligtvis att kunna stoppas. Först om alla inblandade visar att man inser att det nödvändiga heter: kompromiss för fredlig ekonomisk samverkan.

Decennier av stöd till palestinierna har nu passerat vägs ände. Att sluta med bidragspolitiken kan tyckas grymt. Men sanningen är att Hamas idag för ett heligt krig med stöd från västmakterna, Iran och islamska organisationer. Och Fatah och Hamas använder det egna folket – inte minst deras barn – som gisslan.

Jag tror alltså att fredliga kompromisser först kan komma till stånd om västerlandets bistånd till Palestina upphör i avvaktan på ett skifte av ledarskap. Det är en besk medicin. Men jämfört med hittillsvarande konstgjorda andning har medicinen möjlighet att bota.

Torsten Sandström

Som bekant har debatten om genusvetenskap intensifierats på sistone. Det pågår i dagarna en häpnadsväckande diskussion om könens existens, dvs om det finns fler kön än kvinnans och mannens. Till och med det offentligt finansierade 1177.se har slutat att använda orden kvinna och man. För mig är detta samtal – eller kanske rättare sagt pajkastning – tämligen ointressant, låt vara att jag själv har en tydlig inställning till saken.

Om jag förstår saken rätt är orsaken till förvirringen de läror om genusteori, som en liten minoritet feminister sprider från landets universitet och högskolor. De backas upp av mäktiga politiker och byråkrater (exv Ojämställdhetsmyndigheten, se min tidigare blogg). För dem är könen sociala konstruktioner, dvs etiketter som samhället valt att sätta på befolkningen. Genusteoretikerna menar nämligen att individer med avvikande sexuell självuppfattning inte ges någon könsplats och alltså diskrimineras. Deras motivering är att sexualiteten är ett individuellt val. Och om bara etiketterna män resp kvinnor erbjuds så förtrycks personer som menar att de inte passar in i något av de två facken.

Jag kan inte acceptera ett sådant resonemang, som jag menar är gravt ovetenskaplig. Det rör sig nämligen om en sammanblandning av olika vetenskapliga kunskapsbegrepp. Även om det sker enligt den numera hyllade uppfattningen om gränsöverskridande kunskapsinhämtning – eller kanske just därför – blir resultatet snedvridet. Genusteorins framfart innebär enligt min mening att falska påståenden presenteras.

För naturvetaren är människans biologi avgörande. Och i biologins värld blir könen två. Enbart en kvinna kan fortplanta sig via en man så att barn alstras. Detta är en naturlag, som gäller oavsett individens sexuella preferenser. Att påstå något annat är nonsens. Förvisso visar vissa forskningsresultat att homosexualitet kanske syns i människans gener, men detta förändrar inte existensen av två biologiska kön.

Samhällsvetaren kan däremot notera att de sexuella preferenserna hos olika individer undantagsvis inte sammanfaller med biologins lagar. Men en sociolog, psykolog eller genusteoretiker saknar vetenskaplig grund för att forma ett tredje eller fjärde kön osv. Man kan givetvis konstatera missnöje hos individer, som så att säga känner att de inte får plats inom dualismen kvinna-man. Och man bör enligt min mening känna sympati med dessa individuella åsiktsyttringar. Men, som sagt, det finns ingen vetenskaplig grund att slå fast ytterligare ”kön” än kvinnans och mannens. Möjligtvis kan en tredje ”juridisk kategori” – till skillnad från de två ”biologiska” – införas för de medborgare som så önskar. Förslagsvis under beteckning ”annan självvald tillhörighet”.

Juristens roll påminner om samhällsvetarens. Inom rättskunskapen studeras den nationella rättsordningens inställning till frågan om kön. Men inte vad enskilda individer själva anser om saken, utan parlamentets och domstolarnas beslut. För juristen blir det viktigare att se till att personer med olika sexuella preferenser rättsligt sett behandlas lika av samhällets makthavare. Från juridikens regelhorisont kan faktiskt hur många juridiska kategorier ( eller sexuella preferenser) som helst regleras i nationell lagstiftning. Och människor kan tillåtas göra helt fria lagliga val – alltså fritt byta juridisk kategori. För mig får det gärna införas flera juridiska kategorier, men blanda inte samman dem med biologins två kön: kvinna och man!

Resonemang om kön som sociala konstruktioner är ett typexempel på en sammanblandning av skilda vetenskapers grunder. Det är ett trix från vissa samhällsvetare att kringgå – eller eliminera – biologins kunskapsgrund avseende kön. Genusteoretiker försöker helt enkelt blanda bort korten genom att säga att könet är individens val då det i själva verket är olika slags sexualitet som människan väljer. Det gäller alltså att skilja mellan biologi och juridiska kategorier.

Jag menar att genusteoretikernas framfart på svenska lärosäten är ovetenskaplig och i grunden farlig för forskningens och den högre utbildningen anseende och framtid. I botten rör det sig om bristande insikter i det som kallas kunskapsteori, dvs vad en forskare över huvud taget kan uttala sig om på vetenskaplig grund.

Därför bör rektorerna för landet fyra stor universitet tillsätta en vetenskaplig kommission för att utreda ”genusteorins” framtid vid svenska universitet. Ämnet verkar idag påminna religionskunskap, dvs studier av individers trosuppfattningar. I praktiken tycks det vara fråga om att bygga teorier om olika könsroller samt mer direkt om individernas sexuella val. Den politiska idén om att förbjuda orden ”man” och ”kvinna” är direkt kunskapsfientlig och dessutom kulturellt historielös. Det mesta av feministernas sk teorier är för övrigt redan idag en arbetsuppgifter för sociologer och psykologer, varför utrymmet för genus som ett separat studieobjekt knappast är vetenskapligt befogat.

Torsten Sandström

Under omkring en veckas tid har Sydsvenskan på sin internet sajt haft följande rubrik:

Sveriges utskällda covidlinje får upprättelse i ny bok

Texten går ut på att rättfärdiga Regeringens initialt synnerligen dödliga linje, som kritiserats hårt av andra nationer och av den svenska Coronakommissionen. I Johan Anderbergs bok får däremot Regeringen stöd. Nu undrar jag över varför denna text så länge legat kvar på tidningen internetversion.

Enligt min mening finns bara ett relevant svar. Medierna ser sina internetsajter som propagandaverktyg i den livliga och hårda opinionsbildningen på nätet. Därför lämnar gammelmedierna journalistikens etiska krav åt sidan och satsar vilt på åsiktsjournalistik. Jag förstår att det kan vara lockande, men då ska tidningen åtminstone klargöra att det är politiska värderingar som presenteras. Men tvärtom på nätet slår Sydsvenskan och flera andra stora medier rundpallar med politiskt korrekta åsikter. Propaganda som inte skulle accepteras i pappersversionen ligger kvar länge på nätet för att få maximal åsiktspåverkan. Det gäller alltså inte att presentera nyheter eller fakta, utan just att slänga politiska värderingar i halsen på de unga människor som dominerar publiken på internet.

Det är därför som Sydsvenskan ger dödens covidstrategi maximal åsiktspåverkan till försvar för Regeringens politik. Det är alltså inte fråga om publicistiska ideal om saklighet och oberoende, utan endast försök att hugga för sig en politisk kamp. Det är vänsterpolitik, men usel journalistik. Och det är just vad Sydsvenskan medvetet vill åstadkomma för att värva röster i det politiska krig som tidningen ställt upp i.

Torsten Sandström

Från Årsredovisningen 2019 för den sk Jämställdhetsmyndigheten saxar jag följande rörande personalens sammansättning:

Myndigheten hade 71 anställda vid årets slut. Av dessa var 62 tillsvidareanställningar och nio allmänna visstids- anställningar. Tjänsterna fördelar sig på 53 kvinnor och 18 män, vilket innebar att andelen kvinnor var 75 procent och andelen män var 25 procent.

Om jag därefter kollar med senaste Årsredovisning, dvs den för 2020, så är siffran följande:

Myndigheten hade 95 anställda vid årets slut. Av dessa var 66 tillsvidareanställningar och 29 allmänna visstids- anställningar. Tjänsterna fördelar sig på 73 kvinnor och 22 män, vilket innebar att andelen kvinnor var 77 procent och andelen män var 23 procent.

Vi kan alltså konstatera att myndigheten redan ett år efter starten (2018) varit synnerlig ojämställd. Vidare ser vi att myndigheten mellan åren 2019 och 2020 blivit ännu mer ojämställd. Målet tycks vara att om c:a 10 år ha 100% kvinnlig personal. Detta är en feministisk dröm som tyvärr riskerar att gå i uppfyllelse.

Vad lär vi oss av dessa siffror. Jo, att Sverige är Absurdistan. Myndigheten talar nämligen med kluven tunga. Man menar inte allvar med sitt tal om jämställdhet. Myndigheten har blivit en parkeringsplats för kvinnor som studerat det som kallas genusteori. Alltså en verksamhet för de redan frälsta. Myndigheten har helt enkelt blivit ett politiskt forum för övervintrande feminister. Från sitt elfenbenstorn talar de om hur andra måste göra. Men själva bryr de sig minsann inte. Och det måste tyvärr skattebetalarna bekosta.

Torsten Sandström

Sydsvenskan sopar igen spåren efter ilsken politisk kritik från Lidingömoderater mot Malmö. Kritiken gäller Malmö kommuns inköp av en regnbågsfärgad Prideskulptur på knallrosa bas, toppad med en enhörning. Kostnaden är i miljonklassen. Bakgrunden är att Malmö kommuns kassakista årligen mottar jättestora skatteutjämningsbidrag, bla från Lidingö stad. På ön menar man att bidragen bör användas till det allra nödvändigaste socialt sett, inte fåniga skulpturer med politiska ambitioner.

Så här skriver Sydsvenskans Ida Ölmedal:

Ölmedal: Lidingö surar över Malmös enhörning – men vi vet nog vad de suktar efter

Lidingös kommunstyrelseordförande blev tjurig när Malmö stad unnade sig en enhörning. Malmö kan gott erbjuda Lidingö något ur konstsamlingen som tröst.

I stället för att resonera om hur skattepengar från andra kommuner bör användas så försöker Ölmedal banalisera och skoja bort saken. Hennes agerande överensstämmer helt med min kritik av utvecklingen inom svensk journalistik: alltså vägen från faktasamtal till åsiktspladder. Till råga på allt antyder Ölmedal att Lidingös moderater nog skulle godta en staty som föreställer en man, exv Zlatan. Alltså ett annat fånigt konstverk som Malmö beställt med bidrag från Lidingö och andra kommuner, som i lag tvingas skänka bort sina medlemmar pengar.

Ölmedal förvandlar således en intressant principfråga till ett fall av obehörig könsfixering. Malmö är den svenska stad som av alla får mest pengar från andra kommuner. År 2021 omkring 18.000 kr i bidrag för varje invånare, dvs totalt sett nästan 6 miljarder kr per år i gåva från landets sammanlagt åtta betalande kommuner. Varje invånare på Lidingö tvingas skänka c:a 8.000 kr per år till bidragstörstande kommuner landet runt, dvs totalt omkring 384 miljoner per år för Lidingös del.

Man kan tycka att Sydsvenskan från Malmö borde visa respekt för de främmande människor som tvingas betala en god del av Malmös egna utgifter. Men I Malmö är man så van vid socialbidrag att man uppfattar pengarna som självklara. Och då blir reaktionen den som Ölmedal visar upp. Ett självsäkert trots mot givarna på grund av ett förbluffande miljonslöseri.

Torsten Sandström

Det vore korkat att påstå att SVT är identiskt med kommunistiska regimers propagandakanaler. Men fler likheter finns faktiskt än vad människor i allmänhet tror.

Alla som kommit i kontakt med teve från kommunistiska nationer slås av en intensiv bevakning av gärningar som nationens politiska ledare uträttat för dagen. Inte bara kransnedläggningar, utan också brobyggen, mottagande av höga kollegor från utlandet osv. Något liknande händer i vårt land. Någon kanske till och med säger att detta är syftet med public service. Hursomhelst är en vinkling på den politiska makten en uppenbar risk med en teve som finansieras genom statliga pengar eller tvångsavgifter från folket.

För en kort tid sedan – dagen efter en omfattande kritik i Riksdagen mot Anna Ekström – så hölls en presskonferens om en utredning rörande förändringar i förskolan. Vem dök då upp i i ljuset framför teves kameror i SVT Rapport, S-partiets eget nyhetsprogram? Och vem fick framstå som handlingskraftig. Jo, förstås Anna Ekström!

Förstås inte ett ord om det stora magplasket dagen innan pga fusket med PISA-statistiken! Nu erbjöd SVT Ekström en chans att visa att hon minsann sköter svensk skola. En minister som nyss lärt skolelever hur man ska fuska med fakta framstod alltså som små barns bästa vän. Jag har svårt att tro att programmakarna inte funderat över att rollen som skurk ena dagen nu förbytts till hjältinna den andra. Journalisterna måste helt enkelt ha passat på tillfället att ge Ekström den tröstande dunk i ryggen hon så gärna önskade.

Svenskar skrattar med alla rätt åt nordkoreansk teves nyhetsuppläsare. I Sverige använder public service självfallet mer sublim propaganda. Att den används är dock ett faktum, trots existensen av lagregler om ett kontrollsystem. Problemet är att Granskningsnämnden är en Papperstiger. Genom ett mycket litet antal kritiska ingrepp legitimeras existensen av kontroll.

Enligt minmening är svenska folket i grunden lurat. Det finns förvisso påföljder mot vinklad rapportering. Men de används alldeles för sällan. Endast i flagranta fall. Den dagliga vänstervridningen ses det mellan fingrarna med, ty den uppfattas av Granskningsnämnden som saklig rapportering. Och detta gillar förstås vänsterns journalister samt cheferna på SVT och SR.

Varför är landets politiker så passiva? Ge granskningsnämnden mer muskler. Och utse granskare som tar sin kritiska uppgift på yttersta allvar.

Torsten Sandström

SvD har den 15 maj en viktig ledare skriven av den välkände fristående författaren, Lena Andersson. Rubriken är klartext: ”Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan”. Med en lång rad exempel – och hänvisningar till Sven Börjessons bok ”En klimathistoria”, 2020 – visar Andersson att svenska och internationella medier driver utstuderad politik i klimatfrågan. Hon och Börjesson menar att politiker och journalister har påverkats av FN att tolka uttalanden från organisationens klimatexperter fel. Forskarnas öppna slutsatser om alternativa förklaringar till uppvärmningen presenteras av nämligen av FN:s ledning i en enda riktning: uppvärmningen beror på utsläpp av CO2 som människan ansvarar för. Även om Andersson inte säger det rent ut är alltså den klimatskräck som medierna sprider falsk propaganda.

Anderssons text är välgörande. Enligt min mening rör det sig om ett ovanligt exempel på medial klarsyn i en samhällsfråga som fått globala proportioner. Det är faktiskt första gången jag sett budskapet framföras på ledande plats i någon stor svensk dagstidning. Vinklingen mot journalistkårens majoritet är dessutom mycket viktig och modig. Det är nämligen många, många tidningsskribenter och redaktörer inom SR/SVT, SvD, DN med flera som livnär sig på att sprida FN:s avsiktliga kristolkning av vetenskapens mer tveksamma slutsatser. Och mediernas eget slagträ, helgonet Greta T, har med sin appell ”Lyssna på vetenskapen” bidragit till att vilseföra människor världen runt. Forskningen är inte alls tydlig eller enstämmig i frågan om orsaken till uppvärmningen. Det är ledande politiker i FN och nationellt som valt att lansera CO2 som förklaring till de något högre temperaturer som uppmätts.

Till saken hör den totala tystnaden om existensen av en stor internationell organisation, CLINTEL (Climate Intelligence), med mer än 900 forskare från 15 nationer som medlemmar, en sammanslutning som verkar för en öppen och visavi FN kritisk debatt om orsakerna till klimatets utveckling. Alla är förvisso inte naturvetare, men en stor mängd sysslar med forskning som rör väder, dvs om fysiska/kemiska skeenden i atmosfären, https://clintel.org. I FN:s klimatledning finns nästande uteslutande politiker och forskare i samhällsvetenskap (alltså inte personer som sysslar med för klimatet relevanta naturvetenskaper).

Man kan säga att Anderssons artikel – utan att öht tala om politiker – förklarar hur Sverige kan ha en miljöminister, Per Bolund från Mp, som hävdar att människans utsläpp av CO2 mm påverkat lutningen av planeten jordens axel. Alla sansade bedömare inser snabbt att solen måste vara en rimligare förklaring till historiska förändringar i jordaxelns lutning, som kartlagts sedan länge. Bolund agerar som en simpel politisk frälsningslärare – han avser att sprida skräck.

Torsten Sandström

Att politiker ska styra samhällets publika sfärer är självklart, låt vara att gränserna för maktutövningen utvidgats allt mer. Det finns snart nästan inget utrymme som lagstiftarna uppfattar som så privat att man håller fingrarna borta. Partiernas ambition att visa sig på ”styva linan” är tyvärr nära nog obegränsad.

Att politikerna klåfingrighet kan få allvarliga konsekvenser är uppenbart. Låt mig peka på tre områden där deras ideliga reglerande är särskilt skadligt.

Individens ansvarsfrihet. Med detta menar jag en övergripande politisk ambition att flytta ansvar från individerna till samhället. Vi ser tendensen exv i frågor rörande barnuppfostran, skola/utbildning samt kriminalpolitik. Alla individer ses som brickor i ett spel där de är maktlösa och därför alltmer fråntas samhällsansvar. In skrider myndigheter med följden att de oftast ställer till oreda. Denna syns i oro inom familjer, frånvaro av ordning och kunskaper i skola samt i ökad brottslighet. Den tilltagande ansvarslösheten är ett av Sveriges största problem i nutiden.

Ökad planhushållning. Här ser vi ännu en farlig mask som angriper samhällskroppen. Enligt vänsterns ideologi är nämligen samhällsplanering vägen till lycka och framgång. Man ser marknadens hårda konkurrens som en fiende. Med tanke på faktiska exempel från kommunismens nationer är ideologin fullständigt befängd. Där möter vi ofrihet, miljöförstörelse och ekonomier i spillror samt miljarder av olyckliga människor. Trots detta håller idag klimathysterin på att förändra stora delar av den svenska marknadsekonomin. Motorer i sammanhanget är EU och FN, som båda strävar efter ökad makt över medlemsnationerna. På så vis hotar globalismen friheten hos marknadens aktörer. Även folkets ekonomiska välfärd riskeras. Till musik från från Hållbarhetens globala orkester marscherar svenska folket taktfast på vägen till fattigdom och träldom.

Statlig styrd forskning. En samhällssektor som absolut måste stå fri från offentlig reglering är forskning och vetenskap. Även här lär vi oss att kommunismen att centralstyrda tankar är livsfarliga. Men ändå lockas ständigt svenska politiker att utnyttja forskning och utbildning för sina egna politiska syften. Med klimatet som verktyg har en avsevärd del av vetenskapssamhället – via miljarder i statligt stöd – formulerat nya handgripliga mål för forskarna. Det kritiska sanningssökandet har alltså delvis ersatts med dogmatik. VIdare tvingas med könet som vapen en generation av studenter och forskare ta del av ideologier vilkas sanningshalt knappast går att bevisa med vetenskapliga metoder. Feminismens bakterie sprider sig snabbt över landet. Teorierna bygger uteslutande på politiska visioner. Den övergripande tendensen är alltså en strävan att utnyttja politiken som slagträ för frambringande av plakat- och kvasivetenskap.

Varje klok människa måste inse att Sverige är illa ute i och med den tilltagande politiseringen av samhälls- och privatliv. Ytterst hotas livsviktiga sfärer i människornas liv genom politisk styrning. Sverige håller på att bli det skräcksamhälle som klarseende författare skissat i böcker som exv ”Du sköna nya värld”, ”1984” och ”Kallocain”. Det är just den ostoppbara ambitionen hos en politisk klass som är orsaken till det elände jag nu talar om. Jag upprepar därför det jag sagt flera gånger: ett mindre inslag av politik är ett absolut måste för Sverige!

Torsten Sandström

Häromdagen hörde jag på radion en nyhet som jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta över. Det blir tyvärr alltoftare så i dagens Sverige. Radion meddelade nämligen att en statlig myndighet på en skånsk badstrand satt upp skyltar som förbjöd folk att plocka bort skräp från stranden. Du läste rätt. Myndigheten hade nämligen beställt forskning om frekvensen nedskräpning på svenska stränder. Nu hade det visat visat sig att badgäster – som man kan förvänta sig – plockar med sig sig eget och ibland andras skräp. Detta ”ofog” medförde att forskningsresultatens korrekthet blev snedvridet enligt myndighetens åsikt. Detta måste givetvis myndigheten rätta till. Och därför sattes skyltar upp på stranden med förbud att plocka skräp.

Vad lär man sig av detta? Mycket – enligt min mening. Först att statens byråkrater är undersysselsatta, men ändå växer i antal varje år på grund av Parkinsons lag. Sedan att miljötalibaner är särskilt korkade, som bara kan komma på idén med att bedriva skräpforskning på detta vis. En tredje viktig lärdom rör att forskning ofta bedrivs på områden där vetenskapliga slutsatser över huvud taget inte kan slås fast på grund av notoriskt osäkra data.

Det finns i vårt land alltså ingen begränsning av det offentliga Sveriges behov av att expandera och finna nya uppgifter. Stat och kommun måste sköta allt så att medborgarna till och med förbjuds att plocka skräp! Att förbjuda skräpplockning samtidigt som avfall tornar upp sig runtom i stad och natur är förstås rena hånet. Radions besked lät som ett meddelande från Grönköpings veckoblad. Behövs det verkligen insamlande av data om nedskräpning? Saken gäller enligt mening att snabbast möjligt se till att plocka upp smörjan! Men sånt sysslar förstås inte förnäma byråkrater och forskare med.

Torsten Sandström

Svenska SIDA skänker omkring en halv miljard årligen till Palestina. För att närmare ta del av hur pengarna fördelas vänder jag mig till Sida:s hemsida och fliken för bistånd till Palestina. Mitt mål är nämligen att se hur mycket pengar som går till den Palestinska myndigheten, som är det närmast man kan komma en statsbildning i området. Alltså en organisation som i huvudsak lever på storskaligt bistånd från nationer i västvärlden.

Det är nämligen känt att så kallade demokratiska val nyligen ställts in genom myndighetens chef, president Abbas, ledande inom PLO och Al Fatah. Det tycks vara han, som från Ramallah, sitter på pengarna från utlandet. Men den verkliga ledaren sitter sannolikt i den största staden Gaza och heter Ismail Hanniyeh, chef för Hamas, en palestinsk muslimsk terrororganisation. De två drar åt olika håll. Abbas försöker tona fram på ett farbroderligt sätt som drar in biståndspengar, medan Hanniyeh sysslar med dödlig skräck. Vem som den palestinska befolkningen stöder är oklart, ty någon demokrati råder inte inom deras områden. Alla inser alltså varför Abbas inte vågar utlysa val. Det senaste valet skedde för fjorton (14!) år sedan.

Bristen på demokrati borde vara en fundamental uppgift att meddela besökarna av Sidas sajt om Palestina. Likaså mångfalden palestinier med ansvar för dödliga och blodiga terrorhandlingar. Men inte syns sådana ord på svenska Sidas hemsida. Där finns bara vackra ord om rader av lösa ambitioner med miljonrullningen till Palestina. Som skattebetalare väntar jag mig en sammanfattande tabell över olika bidrag till Palestina under senaste året, med antalet miljoner prydligt noterade. Men inte heller detta står att läsa. Möjligtvis finns uppgifterna på annat håll. Men min poäng är att jag som skattebetalare enkelt måste få information om vad stödet till olika projekt kostar.

Sidas sajt om Palestina döljer alltså inte bara bristen på demokrati utan också en bred förekomst av terror, död och våld. Sajten ger inte heller läsaren en skymt av hur den halva miljarden fördelats. På internet ger Sida alltså en förvrängd bild av sin verksamhet i regionen. Detta är ännu ett exempel på hur S-partiet missbrukar statsmakten i regeringsställning. Jag kallar det socialdemokratisk propaganda i statlig regi.

Den feministiska svenska Regeringen stödjer alltså en brutal och dysfunktionell machoregim. Till eländet hör att till den enda demokratiska regimen i regionen, Israel, är Sverige diplomatiska förbindelser bottenfrysta. Men i Palestina rullar årligen en halv miljard in i gåvor som svenska skattebetalare tvingas stå för …

Torsten Sandström

Statsvetare brukar bolla med begreppen vänster-höger eller GALTAN, där gröna, alternativa och libertära (GAL) värderingar ställs mot traditionella, auktoritära och nationalistiska (TAN).  Tillsammans ger dessa verktyg en hyfsad möjlighet att positionera partierna inom svensk politik. Men metoden är inte fulländad.

Jag menar att exv fransk och svensk politik enklare går att förstå om ännu ett motstående begreppspar förs in i bilden, dvs centralisering mot autonomi. Centralisering står för kulturvärderingar som strävar mot ett gemensamt maktcentrum, nationellt respektive överstatligt. Autonomi är därför motsatsen, dvs en politisk ambition som sätter lokala eller regionala intressen framför nationella eller överstatliga. Läsaren inser att min dualism har en nyans av GALTAN. Men själva spänningen mellan maktens centrum och befolkningen i omgivande regioner saknas i vänster/höger resp GALTAN.

Om vi ser på Frankrike är det uppenbart hur olika rörelser sprungit fram just i protest mot ett centrum, Paris, där politiker och byråkrater i århundraden vuxit fast vid makten och visat oförståelse för demokratiska röster från olika regionala intressenter. ”De gula västarna” är ett aktuellt exempel på en rörelse som strävar efter autonomi eller decentralisering. Protestaktionernas inslag av civil olydnad gör att den demokratiska basen i och för sig kan sättas ifråga. Macrons nya parti ”Frankrike på väg” är däremot en typisk centralt inriktad organisation där Paris går hand i hand med EU.

Även i Sverige syns politiska spänningar mellan centrum, Stockholm, och regionala politiska intressen. S-partiets eviga tal om en stark stat kan idag sägas vara essensen. Protesten mot rikspolitikens Stockholm är störst i södra Sverige. Där syns i flera kommuner politiska mönster som avviker kraftigt från den centrala bilden av Sverige. Stämningarna mot Riksdagen och huvustaden är tydligt kritiska. Många människor på landbygden menar att en massiv politisk majoritet verkar för centralisering av makten dit. Dessutom – än värre – till EU. Idag har alla partier i Riksdagen accepterat EU och godkänner därför indirekt även de tydliga federala mönster som dirigeras från Bryssel.

Det intressanta är att få svenska politiker talar om den politiska konflikten mellan centralisering och autonomi. Strävan mot centrum är så självklar – och historiskt förankrad – att den inte ens erkänns eller problematiseras. Det rör sig inte främst om en effekt av en väl känd urbanisering, dvs flytten till städerna. Utvecklingen drivs nämligen av svenska eliter som strävar efter central makt, något som skett sedan Gustav Vasas tid. Dessutom finns en partiöverskridande sympati för globalism och för EU. Även ett ständigt förespråkande av FN som lösning till alla tänkbara lokala samhällsproblem.

Den regionala autonomin uppmärksammas inte särskilt i vårt land, frånsett i nedsättande påpekanden om nationalister, som man menar strävar efter ett blå-gult Sverige, klätt i knätofs och vadmal samt prytt med vikingatida symboler. En detalj i bilden är en officiell oförståelse för regionala aktioner mot vilda vargar och deras skadeverkningar, komiskt nog samtidigt som nationens miljöpolitik i huvudsak faktiskt verkar för ett återvändande till Sörgården som svenskt ideal (där vargar sannerligen jagades).

Enigheten inom den svenska politiska klassen är stor rörande inriktningen mot centralisering. Sverige har i århundraden haft makten koncentrerad till huvudstaden. Partierna styrs från Stockholm. Många ledande politiker bor där. Från centrum bestäms villkoren för folk i städer och landsbygd. Samtliga partier backar dessutom upp EU, som stegvis flyttar alltmer makt ut från Sverige till byråkrater i Bryssel.

I Frankrike syns som sagt en tickande bomb av missnöje från flera autonoma intressen runtom i nationen. Även om missnöjet pyr på regional nivå i Sverige hukas det än så länge i buskarna. Jag anser att de politiska eliterna i Paris och Stockholm måste besinna sig. Nya missnöjesrörelser kan genom internet förändra politiken på kort tid. Hotet från ett växande folkligt motstånd kan i en handvändning förändra den centrala spelplanen. Val av en ny fransk president kan försätta EU i koma. Historien lär oss nämligen att självsäkra eliter relativt snabbt kan förlora spelet. Just på grund av sin status som elitskikt förmår de inte förebygga sin undergång.

Torsten Sandström

I vårt land är det omöjligt för genomsnittssvensken att bli välbärgad på lönearbete. Det beror inte på särskilt låga löner. Nej, orsaken är en skyhög beskattning på löner. För den som funderar på att jobba något extra blir skatteuttaget förmodligen världens högsta, dvs 64 % inklusive arbetsgivaravgift. Staten tar merparten.

Om Svensson vill göra sig en ordentlig hacka ska han eller hon antingen ägna sig åt kriminalitet eller köpa bostad med lånta pengar. Det är bland ägarna till privatbostäder som landet många nya miljonärer finns. Och Sveriges Riksbank hjälper verkligen till med extremt låga räntesatser. Den som har hög nog lön för att låna rejält i bank kan alltså göra ett stort bostadsklipp.

Än så länge. För just nu rusar priset på köpebostäder i höjden. De unga som kommer sist in på arenan riskerar att stå med Svarte Petter då luften går ur marknaden. För dem hotar livslånga ekonomiska problem. Allt detta sker med öppna ögon. Regeringen pekar på Riksbanken. Och Ingves pekar på politikerna.

Sådan är situationen i Sverige som i årtiondens låtit bli att ta ett rejält grepp om nationens främsta strukturproblem: bostadspolitiken. Den politiska eliten – inklusive Riksbanken – står handfallna. Och förr eller senare måste luften gå ur lånemarknaden.

Det Sverige behöver är en helt ny skatte- och bostadspolitik. Detta har varit känt i tiotals år. Men den politiska klassen vågar inte fatta nödvändiga beslut. Därför rullar lavinen fram mot stupet.

En nödvändig komponent är en skatteomläggning som medför lägre skatt på löner och högre skatt på bostäder. Proportionerna kan diskuteras, men skattetrycket behöver inte alls öka totalt sett (vilket vänstern alltid tjatar om). På sikt är det nödvändigt att priserna måste ned på villor och bostadsrätter.

Dessutom måste Hyresgäströrelsens och Boverkets döda hand över hyresrätterna slopas. Fria hyresförhandlingar, om hyrorna höjs måste det temporärt mötas med bidrag och en mer flexibel och snabbare byggplanering – allt som en del i den skattereform jag talar om.

Jag påstår inte att ekvationen är enkel. Men att politikerna struntar i lösningen är ett tecken på att eliten inte vågar eller kan tänka nytt. De tänker bara på sin överlevnad i rollen som yrkespolitiker.

Det svenska samhället är således inte alls det föredöme, som politiker och medier basunerar ut var dag. Det är ett trixarsamhälle som vrålbeskattar arbete. Och klappar bostadsspekulanten på axeln.

Torsten Sandström

I SvD häromdagen kunde jag läsa en lång intervju med Regeringens samordnare av krisberedskapen. Alltså den person som förväntas informera inrikesministern om covidsmittans framväxt och peppa sin chef om att snabba åtgärder krävs. Det är en förbluffande läsning. Inte minsta självkritik. Personen ifråga påpekar flera gånger under intervjun att hon inte har specialkunskaper på smittskyddets område. Detta är bara ett svepskäl.

De med nordiska mått superhöga svenska dödstalen under krisens inledning behöver nämligen ingen läkare för att förklaras. Även en lekman måste kunna lista ut vad som riskerar hända – och faktiskt skedde – i Sveriges äldreboende. Många gamla utsattes tidigt för smitta genom besökare, personal och bristfälliga skyddsmedel. Även en samordnar i en svensk S-regeringen bör alltså blixtsnabbt inse att direktiv om skydd måste utfärdas och omedelbart skynda på inrikesminister Damberg att se till detta. Men under våren 2020 har inte detta hänt. I vanlig ordning har S-regeringen blint litat på sin månghövdade byråkrati som – liksom många andra stora maktpyramider – visat sig ineffektiva och även destruktiva. Därför missade Sverige enkla initiala skyddsåtgärder mot covid.

Ett ytterligare skäl till denna text är att samordnaren ifråga har lång bakgrund som S-medarbetare i Regeringsdepartementen. Alltså en lojal partigängare som har till främsta faktiska uppgift att skydda Regeringen från anklagelser för passivitet då nationella kriser hotar. Med tanke på Coronakommissionens svidande kritik har alltså Regeringens krissamordnare misslyckats i sitt arbete inom Rosenbad.

Mitt stora intresse för maktens eliter – ett problem som svenska statsvetare tyvärr negligerar (man vill inte stöta sig med den politiska makten) – gör att jag googlar vidare rörande samordnarens person. På Wikipedia går att läsa att hon 2002 börjat som politisk sakkunnig hos Göran Persson och att hon efter en sväng som verksamhetschef på Migrationsverket därefter fortsatt att häcka på Rosenbad. Min slutsats om hennes medlemskap i den politiska klassen understryks dessutom av att hennes make tidigare ”råkat” ha jobbat på såväl statliga Postnord som nu på sossarnas egen bank, alltså Swedbank. Eliten hålls samman genom politiska värderingar och partilojalitet – alltså inte främst genom saklig kompetens. Inte undra på att såväl Rosenbad som Postnord/Swebank råkat i kriser.

Flera tidigare eliter i svensk historia har förlorat sina positioner på grund av bristande kompetens. Detsamma hotar den politiska klassen. Risken – eller kanske snarare chansen – är påtagligt att S-partiets snart hundraåriga välde kommer att förpassas till skräpkammaren.

Torsten Sandström

Stålbolaget SSAB har staten – via LKAB – som majoritetsägare. Näst största ägaren, Industrivärden med Fredrik Lundberg som ordförande, meddelar idag att man sålt samtliga aktier i SSAB. Det är oklart vad orsaken är. Men man kan med viss säkerhet gissa att det rör sig om osäkerhet rörande stålbolagets framtida lönsamhet. Därför nu det viktiga: vad är det som är på gång i SSAB, där staten har fingrarna djupt med i spelet? Jo, SSAB planerar att under de närmaste decennierna investera 400 miljarder i produktion av fossilfritt stål via vätgas. Framgången med detta projekt är osäker såväl tekniskt som finansiellt. Det lär dessutom kräva stora tillskott av elektricitet, som håller på att bli en svensk bristvara.

Vi ser alltså hur ett av staten dominerat företag planerar en gigantisk spekulation i ny teknik. Som vän av ett marknadsstyrt privat näringsliv måste jag reagera mot investeringen ifråga. Vi ser ännu et exempel på en utveckling mot svensk planekonomi. Och bakom projektet finns en form av fundamentalism, nämligen miljötalibanernas hets om klimatets nära förestående kollaps.

Förvisso kan en stat ta risker förutsatt att riskkalkylen inte är alltför osäker. Men i detta fall rör det sig om ett belopp som nästan omfattar en halv svensk statsbudget totalt sett (som planen ser ut än så länge!). Dessutom är tekniken ny och osäker. Även avkastningen måste bedömas som oviss. Detta antyds genom att Indutrivärden säljer av alla sina aktier i SSAB, låt vara att ett investmentbolag bör ha en mer försiktigt profil i sina satsningar.

På senare år har statens företagsprojekt minsann inte varit framgångssagor, något som Telia och Vattenfall verkligen visat med dystra besked. Att förädla svensk järnmalm kan tyckas lockande ekonomiskt sett. Men att blanda in CO2 i kalkylen förefaller vara hög risk. Att staten leker med dina och mina pengar blir därför ytterligare ett exempel på en farlig svensk politisk utveckling. Det påminner om Stalins planer på att vända vattenflödets riktning i några sovjetiska floder.

Svenska staten har alltför många överhängande politiska problem för att satsa storskaligt på osäker företagsamhet. Det liknar en verklighetsflykt, för att slippa ta ansvar för kriser i exv boende, skola, invandring, kriminalitet, vårdtillgänglighet och försvar. Det vi ser är alltså ännu ett exempel på felfärdssamhället i aktion.

Torsten Sandström

Förmodligen är jag inte ensam om att förundras över hur svenska politiker och medier väljer att styra den politiska debatten. Nationens strukturproblem är många och svåra. Men vad talas det om i politikens Sverige? Jo om ett knippe mycket speciella frågor som är ännu mer svårlösta än bostäder, skola, vård, jobb, kriminalitet. försvar osv.

Jag tänker på frågor, som inte alls är oviktiga, men är synnerligen svåra – närmast omöjliga – att lösa. Ett exempel rör skydd av barn från olika våldsskeenden inom familjer som är problematiska. Vidare talas det flitigt om hur män ska hindras från övergrepp mot kvinnor inom nära relationer. Ett tredje rör metoder för att stoppa rasism eller annat personligt förtyck i samhället. Märk att jag inte alls menar att de problem som nämnts är oviktiga. De är allvarliga. Men min poäng är att de är synnerligen svårt för staten att komma åt händelser inom vardagens privatliv. Dessutom rör det sig om ämnen som drabbar enbart en minoritet, jämfört med de stora strukturproblem som länge tyngt det svenska folket.

Det finns flera förklaringar till att politiker och medier valt att fokusera på en rad relationsproblem. En orsak är att de är massmediala i den meningen att de passar in i politiska strömningar från utlandet, som kommit att föras över till vårt land. Vi ser alltså hur #Me too och BLM sprider sig. En viktigare orsak är att en vinkling på frågor av detta slag gör att politiker och medier slipper satsa på de verkligt stora strukturproblemen. Och den kanske främsta förklaringen är att kloka människor – liksom även politiker och journalister – inser att relationsrelaterade konflikter är eviga och närmast olösliga generellt sett, varför en koncentration på dessa innebär en flykt från vardagens strukturpolitik.

Det sista sagda kan tyckas vara ett cyniskt påpekande. Jag tror inte att politiker och journalister utstuderat eller explicit väljer att fly. Men man gör det ändå till följd av minsta motståndets lag. Det är enklast att snacka och därför hålla verkstaden stängd. Medier och politiker går hand i hand. Det rör sig om två eliter som verkar nära varandra. För att skapa rubriker och politiskt engagemang ligger det därför nära till hands för eliterna att satsa mot stjärnorna, dvs att diskutera det som utomstående av naturliga skäl inte klarar av.

Att de därmed lämnar allvarliga och lösbara strukturproblem åt sidan blir hursomhelst en effekt av en tröttsam satsning på skeenden som länge drabbat vissa minoriteter och som är närmast omöjliga att fixa med politiska verktyg. För övrigt satsar stat och komun redan stora pengar på att försöka skydda barn, misshandlade hustrun eller andra som utsätts för kränkningar.

Det vi ser är en politisk klass som väljer bort de breda samhällsproblemen. I stället inbjuder man till bönemöten.

Torsten Sandström

Det är ingen tvekan att AB Attendos äldreboende på Sabbatsberg agerat förkastligt mot den vårdanställde som blåst i visselpipan. Antagligen också lagstridigt. Hennes chefer står med byxorna långt nere. Det måste verkligen framhållas.

Men när det är sagt finns det anledning att kritisera hur skattefinansierade SR, som styrs av politiker och fackpampar, under flera dagar kölhalat vårdföretaget. Attendo har fått bära hundhuvudet för hela nationens tillkortakommanden inom covidvården, som inneburit många åldriga svenskars alltför tidiga död.

SR:s envisa vinkling mot privatföretaget är verkligen i strid med lagstiftningen för statsmediet ifråga. De äldreboenden som drivs i kommunernas egen regi har faktiskt något högre dödstal procentuellt sett jämfört med de företagsstyrd. Dessutom innebär ett fokus på enbart en privat vårdgivare att ansvaret för Regeringen, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Beredskapsmyndigheten hamnar i skymundan. Ifall dessa makttunga offentliga aktörer handlat snabbt och förnuftigt så hade vårddirektiv utfärdats raskt så att de svenska dödstalen hamnat på samma låga nivå som i Danmark, Norge och Finland. Men man ”tänkte inte på det”, som ett ljushuv från Lorry brukar säga.

I grunden rör det sig förstås om den vänsterpolitik som statsmediet normalt driver genom sina journalister. Nu vill man statuera exempel. Enögda programmakare har inte förstått att upphandling genom konkurrens ger upphov till lägre vårdkostnader och därför också lägre skatter för folket. Statistiken visar vidare att den privata vårdens kvalitet och effektivitet allmänt sett är högre än kommunernas egen. Men fakta struntar vänsterns journalister i. För dem är vinstutdelning som ytterst härstammar från en offentlig upphandling en styggelse (även om priset och kvaliteten blivit oförenligare i offentlig regi). Och som vittnen inkallar de rader av fackliga förtroendemän med samma åsikt, dvs sossar och V-partister.

Den som vill kasta bort sin tid kan försöka göra en anmälan hos Granskningsnämnden. Där kommer en extraknäckande hög domare med vändande post att lägga ned ditt ärende. Det kallas svensk rättssäkerhet.

Med fog läggs tid och arbete ned på att kritisera offentliga medier i Polen och Ungern. Men varför resa så långt bort för att finna bevis på otillbörligt hänsynstagande? Det räcker ju med att ta 4:ans buss till Radiohuset på Östermalm.

Torsten Sandström

Många politiker – även från borgerligheten – uttrycker respekt för politikern Anna Ekström. Jag har aldrig förstått varför. Förvisso har hon inte en traditionell start som sosse i det politiska livet (universitetsexamen och några års förvärvsarbete). Men i fortsättningen rör det sig om en typisk klättring in i den politiska klassen. Departement (under Göran Persson), fackföreningspamp, Skolverket och så utbildningsminister. Alltså en väg kantad av ambitioner för S-partiet och lojalitet med dess makt över Sverige.

Nu har Ekström uppenbarligen nått vägs ände i och med avslöjandet om gravt fusk med det svenska underlaget för PISA-statistiken. Att hon har ett eget intresse i att bluffa är uppenbart. Ekström har i åratal haft sina fingrar med i en kunskapsfientlig svensk skolpraktik, oavsett alla sköna ord om höga ambitioner. Vänsterns flumpedagogik funkar helt enkelt inte. Hon har utsett Skolverkets chef, som ansvarat för den svenska PISA-studien. Han har varnat utbildningsdepartementet för att det finns risk för kritik mot att studien vinklats. Anställda på hennes departement har varit oroade. Men man har ändå gått vidare för att kunna skryta med marginella förändringar, som nu visar sig vara luft. De svenska resultaten i PISA har nämligen i realiteten försämrats. Det kan inte råda minsta tvekan om att Ekström måste ha informerats av rädda partibyråkrater inom det egna departementet. Vem skulle annars våga ta risken för en skandal? Nu försöker hon skylla ifrån sig på ett vis som bara ytterligare drar ned henne i smutsen.

Vad lär sig Sverige av detta? Först och främst att många svenska skolpolitiker, byråkrater och vänsterpedagoger har misskött sitt värv i flera tiotals år. Dessutom att en minister helt fräckt bluffat svenska folket om sanningen. Riksdag, medier och väljare har vilseletts. Förklaringen är S-partiets överdogm: makten framför allt. Om sanningen om dåliga PISA-resultat offentliggjorts hade partiet och Ekström råkat i trubbel. Att då välja en lögn är inte bara ett tecken på dålig moral, utan också en bekräftelse av den förkastliga tesen att ändamålet helgar medlen. Alltså att grova oegentligheter godtas för att rädda Löfvens Regering.

Men värst är kanske vad landets elever får lära sig av Ekströms framfart. En bra skola måste bygga på förtroende för fakta, kunskaper och ärligt uppsåt i studiernas bedrivande. Nu ser landets unga en skolminister som fuskar. Att hon dessutom har juristexamen gör saken än värre (hon har till råga på allt varit ledamot i styrelsen för Uppsala universitet). Om en minister någonsin ska avpoletteras så är det Anna Ekström.

Torsten Sandström

I partiledaredebatten häromdagen var Ebba Busch som vanligt skickligast debattör, enligt min mening. Med gott humör och skärpa angrep hon Löfvens kvotering, förlåt, Regering. I ett kort anförande pekade hon på att den officiella svenska kriminalpolitiken främst gick ut på att finna ”ursäkter” för att slippa ge brottslingar nödvändiga straff.

Busch har helt rätt och pekar på ett stort svenskt straffrättsligt misstag. Den svenska Brottsbalken har proppats full med lagregler som i sammandrag går ut på att minsta kännbara påföljd ska utmätas och detta särskilt vad gäller unga kriminella. Sådan är faktiskt det juridiska system som svenska domare måste tillämpa. Det är alltså inte domstolarna som är undfallande. Lagen ger helt enkelt order om att milda påföljder – om ens något straff värt namnet – måste dömas ut. Följden har blivit att landets kriminella fått veta att samhället gärna ursäktar deras brottsliga framfart.

Det är inte så att jag vill se blod. Men jag menar att ett snabbt stegrat progressivt val av påföljder måste vara idealet. Idag berättar landets medier om personer som begått tjogtals med brott, men som ändå, då de tas av polisen, snabbt sätts på fri fot. Detta förklaras av andra regler i Brottsbalken, som talar om att anhållande (för att inte tala om häktning) först kan ske om det aktuella brottet har ett visst högre straffvärde (alltså föreskriver en tuffare påföljd). Att brottslingar som tagits på bar gärning släpps är ännu ett exempel på de systematiska ursäkter som svensk lag föreskriver.

Detsamma gäller alla de så kallade påföljder som svensk rätt anvisar, särkilt för unga kriminella. Jag är som sagt inte för hårda tag vid första resan på brottets väg. Men för den andra för att inte tal om den tredje osv. Unga svenska kriminella behandlas alltför länge med silkesvantar. Och när påföljd väl aktualiseras blir den mild, kanske bara samhällstjänst 100 timmar för en våldtäkt. Unga med många, många allvarliga brott på sitt samvete hamnar sent omsider på ett behandlingshem, som är enkelt att fly från och öppet för knarkleveranser och annat fuffens. Signalen är klar: den svenska staten ber om ursäkt för att över huvud taget ingripa.

Förklaringen är att vänsterns politiker format lagregler som landets vänsterkriminologer gillar. Alltså en straffrättslig härdsmälta. Farsen utspelas vid tusenstals rättegångar årligen landet runt. Unga män som är skyldiga för grova brott flinar åt brottsoffret då de lämnar rättegången för 100 dagars arbete på en kyrkogård. Målsäganden undrar vem som egentligen vunnit processen. Domarna rycker på axlarna.

Jag är övertygad om att landets kriminalitet skulle minska betydligt ifall Brottsbalken reformeras så att domstolarna instrueras att stegvis – efter andra resan – snabbt trappa upp påföljderna. Snabbt skulle återfallsförbrytare hindras från brott, i vart fall under tiden de är inlåsta i fängelser. Viktigt är också att polisen måste kunna hålla kvar och för vidare utredning under några timmar ha rätt att låsa in en brottsling som tagits på bar gärning. Staten måste visa muskler. Inte be brottslingar om ursäkt.

Torsten Sandström

Tanken med demokrati är att medborgarna i ett samhälle ska tillåtas styra över politikens utveckling genom de partier som representeras i parlamentet. Meningen är förståts att skapa regeringar som har bredast möjliga majoritet i ryggen. Om de politiska aktörerna i parlamentet är inställda på sakpolitiska lösningar – dvs de reformer de gått till val på – så underlättas bildandet av en majoritetsregering.

Tyvärr har det inte blivit så i vårt land under senare år. Det finns flera skäl till detta. Det främsta är att C- och L-partierna lämnat sakfrågorna åt sidan för en vilja att hålla ett större parti, SD, utanför riksdagen. Trots existensen av många gemensamma sakliga intressen av borgerlig typ väljer C och L att träda tillbaka och lämna makten i S-partiets och Mp:s händer. Helt frivilligt har alltså C och L retirerat och på så vis gett två synnerligen makthungriga partier förkörsrätt. Det ena är stort mätt i mandat, det andra enbart en spillra. För S-partiet är det principen makten framför allt som gäller. Om det behövs driver partiet till och med motståndarnas politik. För det pyttelilla Mp innebär regeringsinflytande en möjlighet att kontrollera ett antal strategiska politikområden, dvs miljö (eller ”klimat” som de säger) och invandring.

Följden av Jöken har därför blivit att S i minoritet försöker styra nationen. För detta måste hänsyn hela tiden tas till spillran Mp, som konsekvent punktmarkerar sina två hjärtefrågor. Förvisso uppräknas flera detaljfrågor i Jöken, men flera av dessa är under utredning och många andra väntar på att Regeringen över huvud taget ska göra något. Genom Jöken har alltså C och L valt att lägga makten på ett regeringsbord med Proppen (s)tor-orvar på ena sidan och en klick miljötalibaner på den andra. Detta är nu Sveriges trista öde.

Det är alltså C och L som bär huvudansvaret för den oheliga allians som man satt att styra landet. Makten ges till två partier som enbart är ense i ett fåtal frågor. Alltså släpper C och L två frälsningspredikanter lösa, en röd och en grön, som är beroende av varandra för att att just behålla regeringsmakten. Jökens partier har alltså skapat en hajbur som varken C/L själva eller M/KD/SD enkelt kan dyrka upp. Resultatet har blivit den inkompetenta minoritetsregering som vanskött landet under två års tid.

Jag menar att C- och L-partiernas agerande är oförsvarligt. Nationen härjas av en rad stora strukturproblem, som alltså fortfarande kvarstår olösta. På Regeringens taburetter sitt ett litet gäng maktlystna, som tillåts bestämma över flera otroligt kostsamma nationella ödesfrågor. Hela gänget bakom Jöken är besjälat av en överordnad uppgift, nämligen att stoppa ett extraval. Den oheliga regeringsalliansen mellan S och Mp innebär att ett extremt minoritetsparti hamnat i maktens centrum och där tillåts agera som talibaner brukar göra. Symbolpolitik kantad med utpressning har blivit Regeringens vardag.

Torsten Sandström

Den svenska politiska situationen är högst bekymmersam. Nationens strukturproblem kvarstår olösta år efter år, trots spridda löften i många, många valrörelser. Inget parti vågar höja rösten och säga ifrån. Alla är rädda för storebror S-partiet. Man bevakar sin position på sikt inom den politiska klassen. Alla är dock ense om att ett nytt röstvinnande parti är oönskat. Därför cementerar dagens partistöd status quo inom svensk politik.

Visst finns det några konkurrenter som inte lyckats ta sig in i Riksdagen. Viktigast är antagligen Medborgerlig samling som har många goda initiativ. Det finns också några organisationer som driver den centrala frågan om direkt demokrati. Det finns alltså en potential till en nödvändig politisk förnyelse. Samtal om samverkan mellan fritänkarna borde vara ett första steg. Det gäller att enas om en slagkraftig plattform. ”Medborgerlig samling” är enligt min åsikt ett mossbelupet partinamn. Och ”Direkt demokrati” är en alltför snäv bas, om än viktig. Erfarenheter från tidigare (och utlandet) visar att enkla dynamiska ord behövs för att få folklig respons. Dessutom gäller det att vinna den unga generation som dominerar internet.

Alla vet att framgång i valrörelser kräver stora pengar, dvs guld som nuvarande politiska eliter uppbär från statens kassakista, som du och jag tyvärr tvingas fylla på.

För mig är det en gåta varför svenska storföretagare förhåller sig så passiva när det gäller att stödja nya politiska krafter, dvs nya partier som vill åstadkomma nödvändig förändring av svensk demokrati och ta itu med stapeln av strukturproblem som gisslar befolkningen. Vad denna passivitet beror på är svårt att förstå. Jag tror knappast att man vill att skola, vård, hyressättning, LAS-frågor, invandring, försvar mår bäst av att ligga i träda. Möjligtvis är stora finansiärer rädda för att stöta sig med S-partiets mäktiga korporativa kollektivism, inom vilken för övrigt näringslivet har gigantiska pengar att tjäna. Den egna ekonomin förefaller alltså vara en tänkbar förklaring, med tanke på att miljardärer och storföretag vägrar att gå samman för att finansiera ett knippe gamla och nya partier, som tydligt vill reformera svensk demokrati och samhällsstruktur.

Av privatekonomiska skäl är man kanske nöjd med den färdväg som S-partiet valt. Men i privata sammanhang uttrycker ändå många företagsledare idéer som påminner om den karikatyr som den förre scaniachefen Leif Östling gjort ikoniska och i huvudsak fåniga.

Därför vore det härligt om nationens krösusar – i Olof Stenhammars efterföljd – organiserar sig för stöd till ett projekt om ett nytt politiskt Sverige. Demokratins införande i Sverige under 1800-talets mitt backades upp av bruksägare, bankdirektörer och fria intellektuella. Även om man då inte nådde ända fram till allmän rösträtt gjorde kapitalismens svenska fäder en dunderinsats. Näringsfrihet tillskapades och ståndsriksdagen ersattes av en mycket bredare representation.

Därför är det nu hög tid för ännu en storsatsning från näringslivets sida. Om företagen inte vill – eller vågar – stödja partier direkt kan de ge pengar åt nya fristående medier. Även om landets flera politiska partier till vänster kommer att skria i högan sky har en majoritet av svenska folket mycket att vinna på en insats från finanseliten. Sveriges strukturproblem måste nämligen tacklas och för det krävs det ett nytänkande, som den nuvarande politiska klassen uppenbarligen inte förmår.

Torsten Sandström

Dagens Bulletin hyllar i en lång intervju en person som ”sade upp sig och blev klimataktivist”. Det berättas om spektakulära protestaktioner i Malmö mot företag som påstås finansiera förstörelse av klimatet. Enligt intervjupersonen är det verkligen fråga om en av människorna skapad kris som på tämligen kort tid hotar mänskligheten.

Texten förklarar genast Bulletins plats på den politiska kartan. Man går alltså i armkrok med Mp, den sekt som bildat en ohelig allians med S, alltså en regering som håller på att förstöra den svenska nationen. I ett land som behöver massor av billig el – för att ersätta förbränning av olja och skogsråvaror – har nyligen en fungerande kärnreaktor stängts ned.

Jag väntar mig av Bulletin en seriös analys av den vetenskapliga positionen rörande orsaken till klimatets uppvärmning. Är det CO2 eller andra orsaker? Finns det samverkande orsaker? Är FN:s klimatpanel vetenskapligt trovärdig eller sysslar panelen med politik? Men inga sådana ord från Bulletin.

Det finns en ganska stor grupp forskare – i Sverige och internationellt – som menar att forskningsläget är högst osäkert. Det är förvisso möjligt att CO2 i någon mån kan samverka med skeenden hos solen, i atmosfären eller jorden. Men något entydigt vetenskapligt svar finns ännu inte. Dessutom menar man att det inte alls rör sig om någon akut kris.

I globaliseringens spår finns det dock en mäktig grupp av politiker som vill kontrollera sina nationers utveckling via ett krisscenario. Att Mp:s miljöminister häromdagen på Twitter påstår att utsläpp av CO2 påverkat jordaxelns lutning så att krisen ytterligare skärpts är ett praktexempel på den ovetenskapliga propaganda som nationella politiker använder för att skrämma människor till underkastelse.

Och nu rättar Bulletin in sig i detta led! Man förväntar sig att ett seriöst konservativt organ presenterar argument för och emot och försiktigt – alltså med kritisk distans – tar ställning. Men inte Bulletin. Man kör rakt in i klimatskräckens helvete. Det är beklämmande att se.

Torsten Sandström

SVT:s partiledardebatter känns som repriser på diskussioner vi tidigare hört. Oppositionen bankar på med hård kritik mot Regeringen. S-partiet påstår däremot att allt är sååå bra – man plockar till och med fram skolmätningar som sägs bevisa att PISA-resultaten inte är så dåliga som Riksrevisionen bevisat. Och Löfvens satelliter – Mp och C – gör allt de kan för att hålla honom under armarna så att han inte faller samman. Vidare jobbar programledarna hårt för att lägga sig i diskussionen och stycka sönder den med egna värderande frågor. Alltså ”same procedure” som förra gången. Hände över huvud taget något nytt som överraskande? Inget stort, men kanske några nyanser.

Löfvens roll som ledare för en svensk regering gav en klar bild av verkligheten. S-rörelsen är slut och Löfven själv så trött och pressad att han antagligen fick färdtjänst hem från Tevehuset. Det verkade som han behövde tändstickor för att hålla ögonlocken uppe. Det märks verkligen att han inte skolats i den politiska klassens utbildningsanstalt, Karriärhagen, utan jobbat några år på verkstadsgolvet, innan han blivit fackpamp.

Även C-partiets Annie Lööf hamnade i Löfvens bakvatten. Hon försökte rädda sig genom den självpåtagna rollen som Riksprussiluska, med rader att förfärade utrop över Åkessons argument.

Ruter var det däremot i KD:s Ebba Busch. Här har vi en av Sveriges bästa politiska debattörer. Rappt och med gott humör uttalade hon rader av sanningen ord om Regeringens tillkortakommanden. Att hon vågade varna svenska landstingspolitiker om att många måste räkna med att förlora jobben vid ett förstatligande av vården måste nog ses som debattens i särklass modigaste ord. Allt pekar på att hon är landets kristnas räddningsplanka nummer ett.

Däremot ger jag inte mycket för den överenskommelse om invandringspolitiken som M, SD, KD och L träffat och som de gjorde en hel del för att basunera ut (framför allt L, komiskt nog). Om innehållet är fågel eller fisk vet ingen. Och bara det faktum av L är med i gänget skapar inte minsta trygghet för en vettig framtida utveckling. En del talar för att M och KD mest positionerar sig inför valet 2022, varefter de hoppas att tillsammans med C och L fortsätta S-partiets invandringspolitik i lättmjölkens tecken. Gäsp! Allt tyder alltså på fortsatt oreda inom invandringspolitiken.

Torsten Sandström

Jag funderar ibland över varför ämnet PK är förbjudet i svenska gammelmedier. Det är möjligt att frågan anses oklar – den korrekta sfären är så omfattande – varför problemet avförs från agendan. Men en kritiker av pk-ismen angriper normalt inte alla dogmer som i elitens debatt uppfattas som självklara. För min del skulle jag aldrig kunna tänka mig att angripa idén om demokrati, alla medborgares lika rättigheter gentemot det offentliga, åsikts- och yttrandefriheten och liknade grundsatser som har sin grund i Sveriges grundlagar. Jag uppfattar nämligen dessa ämnen riktiga och viktiga och över huvud taget okontroversiella. Det rör frågor som måste anses allmängiltiga i västerlandets demokratier. De grundsatser jag nyss nämnt har alltså en juridisk dignitet som jag tar för given.

Pk-ismens kärna är kritik av att en rad andra ämnen som inte tillhör demokratins kärnfrågor, men som politiker och medier bestämt sig för att betrakta som heliga och omöjliga att föra ett öppet samtal om. Flera av dessa heligförklarade dogmer har dock en viss anknytning till de konstitutionella teser som nyss nämnts. Jag kritiserar exv ofta det faktum att svenska yrkespolitiker kommit att bilda en politisk klass. Likaså pläderar jag med emfas för att inslag av direkt demokrati ska införas in Regeringsformen. Dessa mina argument kan knappast anses som odemokratiska. Tvärtom rör det sig enligt min mening om en kritik av det svenska samhällets ofullkomlighet, vad gäller folkligt inflytande. Min viktiga fråga är därför varför svenska politiker och medier är ovilliga – till och med fientliga mot – att öppet debattera dessa ämnen?

Andra centrala samhällsfrågor inom den förbjudna pk-sfären rör invandring/asylrätt, feminism samt att CO2 är orsaken till den uppvärmning av klimatet som pågår. Inget av dessa ämnen har över huvud taget något anknytning till svenska grundlagar. Utlänningars ställning enligt svensk rätt är en fråga som Sveriges Riksdag bestämmer över (via utlänningslagen och folkrättsliga konventioner). Här har jag och andra en självklar demokratisk rätt att föra ett öppet samtal. Samma frihet gäller för mig och andra att ifrågasätta tesen om att kvinnors ställning och rättigheter ska vara en prioriterad samhällsuppgift. Min utgångspunkt är nämligen att män och kvinnor som medborgare i Sverige har samma rättigheter. Samma frihet gäller för mig och andra att kritisera tesen om CO2 som boven i dramat om klimatets uppvärmning. Här rör det sig närmast om en vetenskapsfilosofisk rätt för mig och andra att ifrågasätta exv tesen om att det internationella forskningssamhället är överens om att konsensus råder om att CO2 är den huvudsakliga förklaringen till klimatets uppvärmning.

I alla de tre frågor jag nämnt – asylrätt, feminism och CO2 – är en öppen och kritisk diskussion i högsta grad angelägen. Men politiker och medier vägrar att låta detta ske. Man kan säga att ämnena ifråga är tabu i den mening att ett ifrågasättande anses i högsta grad – just – politiskt inkorrekt. Kritiska yttringar avförs därför från mediernas agendor.

Finns det någon gemensam bas för den politiska korrekthet som jag och andra idogt ifrågasätter. Möjligtvis kan man tala om fokus på ett slags dubbelmoral hos politiker och journalister. Alltså: å ena sidan åsiktsfrihet/yttrandefrihet och å den andra samtalsförbud. Men det finns enligt min mening en mer precis och viktigare förklaring.

Den rör politikers och journalister behov av makt eller samhällspositionering. Alltså två yrkesgrupper som strävar efter en monopolställning inom en speciell sfär. Politikerna vill utestänga konkurrenter från den offentliga makten och säkra sin egen och sina vänners roll som yrkespolitiker. Journalisterna önskar å sin sida befästa sin makt över mediernas innehåll. I grunden påminner det, som sagt, om skråtänk. Journalisterna anser sig vara experter på att värdera nyheter. På grund av utbildning, personliga (politiska) värderingar och en hård konkurrens om jobben kämpar därför nationens journalister med näbbar och klor över makten att bestämma över det mediernas innehåll.

Varken politiker eller journalister vill således att jag eller andra ska ifrågasätta deras ambitioner. De ogillar förstås att buntas ihop och anklagas för att syssla med politisk korrekthet. Nutidens politiker agerar enligt ett mönster som motsvarar ståndssamhällets försvarare vid tiden kring mitten av 1800-talets Sverige. Även dagens journalister uppträder – som yrkeskår sett (det finns självklart enskilda undantag) – som bevarare av sitt monopol att styra mediernas innehåll, ungefär som dåtidens hantverkare önskade hindra andra från försörja sig i inom den verksamhet som skrået kontrollerar.

Svaret på frågan om varför eliterna inte vill veta av samtal om PK kokar alltså samman till en rädsla för samhällsförändring. Vi ser extremt tydligt hur politiker och journalister värnar sin nuvarande maktställning. Självklart vill de inte se eller höra att någon frågasätter deras monopolställning.

Torsten Sandström

PS! Häromdagen har jag – i en på internet uppmärksammad blogg – kritiserat miljöminister Bolunds påstående på Twitter att CO2 numera påverkar lutningen av jordklotets axel. Idén är sannerligen vetenskapligt omvälvande och med största sannolikhet fullkomligt befängd. Men alliansen mellan nationens politiker och journalister har medfört att inget gammelmedium berättat om Bolunds fantastiska idé. Detta hjälper kanske läsaren att förstå mitt budskap ovan om politikernas och journalisternas huvudroller som pk-samhällets förvarare. DS.

Den mediala situationen i Sverige är precis som S-partiet vill ha det. Partiet får stöd från en lång rad medier, även många sådana som officiellt säger sig ha en annan politisk linje. Aftonbladet är självklart i hejarklacken. Sedan nästan hela Bonnierimperiet, med bla DN, Sydsvenskan och Dagens industri. De ställer upp för Regeringen helt i Jökens anda. Stödet till S från statstelevisionen är förstås givet.

Systematisk kritik mot regeringen syns endast från SvD och GP, utav de större tidningarna. Den tyngsta bördan i kampen mot nationens förmodligen sämsta regeringen bärs därför av nättidningar, bloggare och skribenter på sociala medier. Att de konsekvent bespottas av gammelmedierna är kanske naturligt. Men att medier som får pengar av staten/skattebetalarna kastar skit på nätskribenter – som ofta arbetar ideellt- är faktiskt bedrövligt.

Jag är mot alla former av svenskt presstöd. Men om statliga bidrag någonsin ska utbetalas bör det väl inte ske till den vänsterlinje som redan dominerar svenska stormedier. Stödet borde i stället riktas till högersidan. Det vore samtidigt en demokratisk välgärning. För flertalet svenskar röstar åt detta håll.

Men jag är som sagt mot statlig inblandning i den politiska opinionsbildningen. Statligt presstöd ger en doft av sovjettidens Pravda. Att frågan om skattepengar till medierna ändå kommer upp på bordet har tre enkla skäl. Vänsterjournalisterna värnar om sina jobb. Och mediernas ägare om företagens ekonomi. Och politikerna vill få hjälp med att bli återvalda.

Officiella argument om mångfald i det mediala utbudet är rena svepskälet. Det förklarar inte varför ett jättebelopp på 9 miljarder årligen skänks till statsteven. Den rimligaste förklaringen är att politikerna gärna kramar landets journalister. Då sju av tio av dessa röstar till vänster blir effekten av statligt mediestöd fullt synligt i landets valrörelser. Även SvD, som mottar 40 miljoner årligen från staten, bidrar med en tydlig vänsteropinion, frånsett tidningens ledarsida förstås.

Därför är Sveriges största politiska problem nationens vänstermedier samt det faktum att medieföretagen hålls under armarna av staten genom stora penningbelopp. Denna inblandning i en fri demokratisk process tvingas, till råga på allt, du och jag betala över skattsedeln. Det är ju helt åt fanders!

Torsten Sandström

Något som kan tyckas förvånande är hur svenska politiker från höger till vänster håller samman i situationer då någon av dem gjort bort sig. Möjligtvis frontas det mot SD-företrädare, som ses som parias och inkräktare på den svenska politiska scenen.

Jag tänker på detta när Riksrevisionen riktar kritik mot Regering och Skolverk för deras förvanskning statistiken rörande Svenska PISA-resultat. Det rör sig om ett planerat fifflande med siffrorna för att Sverige ska komma bättre ut i OECD:s mätning. Enligt Riksrevisionens beräkningar skulle Sverige annars hamna under det globala snittet för utvecklade nationer. Alltså utbildningskoryféer som manipulerar och på så vis lär landets många elever hur det ska gå till att fuska med fakta. Flera oppositionspartier är kritiska, men endast SD tycks vilja rikta misstroendevotum mot utbildningsminister Ekström, som för övrigt själva har sina rötter i Skolverket vid sidan om sosserörelsen. Hennes departement har tillsatt en sosse som chef för myndigheten och dessutom känt till Skolverkets upplägg. Men ministern har inte sagt stopp.

Det brukar sägas att misstroendevotum ska hanteras försiktigt. Det må så vara. Jag är ingen vän av hårda ord i onödan. Men nationen lider brist på öppen debatt – politiker glider alltför enkelt undan kritik. Det svenska politiska livet har därför mycket att vinna på en tuffare hantering av politiska motståndare. Det klargör politikens spelregler och kan kanske medföra att höga aktörer skärper sig genom att se exempel statueras. Folkets förtroende för svenska politiker bör enligt min mening nämligen öka om ansvar utkrävs oftare än idag, då allt ofta blir kvar vid det gamla.

Varför har det blivit så här? Det finns tyvärr logiska förklaringar. Om de politiska sysslorna betraktats som temporära – och fördelade mest efter fackkompetens – hade avpollettering av felande höjdare blivit något enklare. Men idag ses politik som ett yrke från ungdomsförbund till pensionering. Att politik blivit en profession har medfört att aktörerna anpassat sig och att flera gemensamma intressen vuxit fram. Därför talar jag – med utländska förebilder – gärna om uppkomsten av en svensk politisk klass. Eliten gemensamma intressebas rör inte bara arbetsuppgifter, karriär, ekonomi, familjekopplingar utan framför allt en omfattande trygghet i karriären.

En pusselbit i detta gemensamma intressemönster är en återhållsamhet med åtgärder som kan rubba denna trygghet i karriären. Misstroendevotum brukas därför med största försiktighet. Då åtgärden undantagsvis används vet för övrigt beslutsfattarna normalt att petade höjdare i allmänhet ganska snabbt kommer tillbaka, liksom come back kid Ygeman, som påtagits sig misstroende i sin sannolikt gravt ansvarstyngda statsministers ställe.

Min slutsats är därför att konsensuskulturen har sin grund i framväxten av en politisk klass som består av personer (och familjer) som från tidiga skolår till pensioneringen utövar politik som yrke. Jag menar att detta är ett allvarligt politisk hot mot svensk demokrati. Och i sin tur en förklaring till att jag i många bloggar pläderat för ökade inslag av direkt demokrati. Alltså en ökad rätt för väljarna att rösta på person i stället för på parti. Ett missnöje ska utmynna i att dåliga politiker enklare väljs bort. Vidare krävs en rätt för medborgarna att samverka för folkomröstning om ett förslag till lagstiftning. Det skulle raskt motverka klåfingrig och skattestegrande lagstiftning.

Konsensuskulturen inom svensk politik är ett hinder för en utveckling som banar väg för grundlagsregler om direkt demokrati. Politikerna vill inte att väljarna ska ha mer makt än idag. Du och jag ska rösta på partiernas utvalda och sedan hålla käften till nästa val om fyra år.

Torsten Sandström

V-partiet med sina knappt 10% av väljaropinionen får i medierna omkring en femdubblad uppmärksamhet. Ett genomslag som dessutom normalt är starkt positiv. På så vis får tyvärr en politik som tillhör det tidiga 1900-talet än idag en förödande samhällsverkan. Till och med medier som drivs av storkapitalister innehåller till stor del stoff som vänsterns journalister gillar.

Och favoriseringen gäller inte vilken politik som helst. Det rör sig symboler eller rörda luftballonger. Genom att ständigt öka bidragen – och alltså höja skatterna – har vänsterpopulismen det enkelt att köpa röster från olika väljare.

V-partiets lösningar ställer normalt samhällsverkligheten på huvudet. Partiet har en fallenhet för kommunismens idé om att en planering av samhället är den rätta vägen till lycka. Häromdagen ville V se statliga beslut om en viss maximal procentnivå på arbetslösheten (till råga på allt ”Europas lägsta”), precis som nyttiga jobb enbart kan skapas genom staten och via bidrag från skattebetalarna. V:s färdriktning är den planekonomi som partiets gamla kommunistvänner från Sovjetunionen så fullständigt misslyckats med. V sysslar alltså med vänsterpopulism.

Idag föreslår V-partiet att män som köper sex – förutom vanliga straff – ska dömas till utbildning om prostitutionens dystra verklighet. En riksdagskvinna och känd feminist menar nämligen att männen måste skaffa sig kunskaper om sexsäljarnas livförhållande. Hon talade explicit om utbildning om ”brottsoffrens” vardag.

Jag har inte minsta sympati för sexköpare. Men inte heller för säljarna, som i svensk rätt tyvärr inte begår något brott, genom att annonsera ut sin vilja att locka till sig köpare. Varför inte kriminalisera såväl köp som försäljning av sex? Om männen ska gå på kurs rörande prostitution, verkar de minst lika rimligt att kvinnor som möjliggör och ställer upp på brottsligheten också utbildas om sitt skadliga värv.

Hursomhelst blir effekten av V:s symbolpolitik att partiet får en medial uppmärksamhet med ett omfång som överstiger nationens största politiska partier. Detta sammanhänger inte med att V:s idéer har stor folklig uppslutning. Förklaringen är uteslutande att det är vänsterjournalister som värderar vilka händelser som ska ses som nyheter i svenska medier. Jag tror inte att journalisterna slugt planerar denna propaganda. Det är främst fråga om att de värderar V:s politiska lösningar som mer relevanta än andra partiers. Det är på så vis vänstervridningen inom svenska medier går till. Och därför har Sverige politiskt gått i stå.

Torsten Sandström

I flera bloggar har jag kallat ledamöterna i EU-kommissionen för B-laget. Medlemsnationerna sänder nämligen inte de vassaste knivarna till Bryssel, utan andrasorteringen. Detta är högst olyckligt. Den stegrade federalismen – dvs maktöverflyttningen till EU – sammanhänger med att B-laget så att säga getts rätt att spela i Europa League med de svenska moderpartiernas samtycke. Då går det förstås åt skogen. Den som vill ha flagranta bevis måste läsa vidare.

En händelse häromdagen i Turkiet ger besked om att Erdogans kumpaner endast satt fram två stolar vid ett möte för tre. En stol för Erdogan och den andra tog EU:s ordförande Michel. Snopen fick kommissionens ordförande, von der Leyen, sitta i en soffa i bakgrunden. Michel gjorde inte det man kunde förvänta sig, nämligen att erbjuda sin stol till Leyen eller begära ytterligare en stol. Den turkiska skurkregimen manövrerade alltså ut halvamatörerna från Bryssel.

Mitt andra exempel rör EU:s utrikeskommissionär Josep Borrel, 73 år gammal, som för någon månad sedan skickats till Moskva för att tala Rysslands aggressiva regim till rätta. Framför teves kameror skåpade den hårdhudade ryska utrikesministern fullständigt ut en stammande och rodnande Borrel. Det som skulle bli en lektion i demokrati förvandlades till en stor framgång för diktaturens män. Bara för att B-lagspelaren Borrel var i Moskva för EU:s räkning. Så himla korkat!

Men dessa två exempel är ändå struntsaker jämfört med vad den nya Kommissionen på kort tid har ställt till med eller har i pipelinen. Jag tänker förstås på den jätteupplåning som EU ska göra för att kunna skänka bort gigantiska belopp till exv Italien, Polen, Spanien, Frankrike, dvs nationer som många år före coronaviruset kört sina ekonomier i botten. Ett likande skräckinslag i Kommisionens politik är en närmast planekonomisk ambition med EU som spelmotor. Det rör sig ena dagen om hållbarhet, dvs drömmar om en energipolitik från Bryssel för elproduktion (där kärnkraft och till och med vattenkraft kritiseras). Den andra dagen ska Europas börsföretag instrueras om hur de ska hantera sina och sina egna affärer och pengar. B-laget i Bryssel tror att de vet bäst om allt! Rena dagiset är vad vi ser, men en lek som riskerar att sluta illa.

Slutligen måste Kommissionens hantering av covid och vaccininköp kritiseras å det skarpaste. Alltså ännu ett amatörmässigt fumlande av nytillsatta politiker från andrasorteringen, dvs medlemmar från den politiska klassen som ska försörjas. Och enbart det faktum att Sverige skickat en mångårig fd kommunist – Ylva Johansson – till Bryssel säger hur uselt sakernas tillstånd är inom EU. Det vi ser är inget annat än blinda politiker som leder synskadade EU-byråkrater! Eller kanske tvärtom. Men det spelar egentligen ingen roll, för det går likafullt åt fanders.

Det är närmast ofattbart hur ett lag av spelare från politikens B-lag kan tillåtas regera hela Europa. Varför är svenska politiker så tysta? Och vad gör de journalister som brukar slå sig för bröstet och kalla sig själva den tredje statsmakten? Om det jag nu berättat är sant – och så är det – måste något har gått totalt fel i europeisk och svensk politik! EU måste bantas och förvandlas till en avsevärt mindre, men effektivare, gemenskap med inriktning enbart på fri handel i Europa. Då behövs inte mängden yra politiska höns som idag springer omkring i Bryssel.

Torsten Sandström

Tyvärr sysslar många journalister med politisk desinformation. Kanske inte alltid medvetet. Liksom fanatiker inom religionens och klimatets värld är de förvissade om att det bara finns en sanning: den egna.

I dagarna har en ny rörelse startats om ”morden på fem kvinnor”. Dessa tragiska händelser försöker journalisterna finna en gemensam nämnare till. Och resultatet är att ”män mördar kvinnor”, i och med att en man är gärningsmannen i samtliga fem fall.

Enligt min mening är detta ett prov på svag slutledningsförmåga. Om fem hundar samma månad bitit fem barn skulle nästan ingen komma på slutsatsen att ”hundar bits”. Alla vet nämligen att endast ett fåtal hundar agerar på ett sådant farligt vis. Inte ens hanhundar är bitbenägna allmänt sett. Men långt i bakgrunden av tamhundens gensystem finns kanske rester kvar av den farliga vargen (eller vildhunden).

Varför behandlar medierna män sämre än tamhundar? Förklaringen är enkel. Det rör sig om politik. Feministerna världsbild bygger på strukturtänk, kanske vänsterns olyckligaste bidrag till samhällsdebatten. För Marx var det arbete mot kapital. För feministiska journalister är det kvinnor mot män. Genom en sådan förenklad analys blir varje man en potentiell kvinnomördare.

På så vis slipper feministen fundera över mer sanna förklaringar till våldsdåd som män drabbar kvinnor med. Min bild av de fem männen som varit på tidningarnas förstasidor blir en helt annan. Av de fem har endast en svenska föräldrar. Fyra har alltså utländsk bakgrund. Vad säger det? För fyra av männen tycks hemlandets kultur ha medverkat till att frambringa morden. Inom klankulturen är dödande av en kvinna nämligen en korrekt form av rättskipning, i vissa situationer.

Vad gäller den femte mannen, svensken, gäller detta inte alls. Dödande av en kvinna är i vårt land och kultur ett avskyvärt brott. Att det ändå inträffar ibland är högst tragiskt, även om denna typ av våld verkar vara i avtagande statistsikt sett (vilket medierna inte gärna berättar om). Berättelser från historien ger nämligen prov på synnerligen grovt och vardagligt manligt våld inom familjen. Här kan man kanske tala om en före detta svensk klankultur.

Genom att medvetet bortse från den viktiga kulturskillnaden sprider alltså svenska medier dimmor om klanernas kultur. Denna gamla och förkastliga samhällsmoral vill feministerna inte diskutera, i och med att en sådan debatt riskerar att föra över till en debatt om invandringens mörka sidor. Feministernas strukturtänk sträcker sig tyvärr inte så långt att en religiöst laddad klankultur ställs mot den demokratiska staten och den moderna tesen om att ingen annan än staten själv har rätt att utöva våld. Oviljan att tala om klanernas framfart blir därför stor i vänsterns kretsar.

En helt annan sak är att vissa svenska män – ett litet fåtal – tar till grovt våld mot kvinnor i sin närhet. I Sverige ses detta med alla rätt som ett avskyvärt brott. Möjligtvis har brottstypen en biologisk förklaring – i mäns gener finns kanske rester av dåtidens vilda krigare. Men i svensk kulturhar våld mot kvinnor, som sagt, fullständigt förkastats genom den demokratiska statens framväxt. Det är ett grovt brott som lyckligtvis få män gör sig skyldiga till. Detta är sanningen, oavsett vad landets feminister än säger.

Torsten Sandström

Klimathysterin har som många vet fått alltmer kosmiska proportioner. CO2 är numera orsaken till nästan alla skeenden på jorden. Enligt Per Bolund på Twitter den 25/4 bär växthusgaserna också skulden för rent galaktiska skeenden. Alltså rörande krafter inom Vintergatan. Man skulle kanske kunna tro att Bolund är en högkomiker på väg i rymdfarkosten Aniara. Men han menar tyvärr allvar. Så här skriver han på Twitter:

Klimatkrisen har gått så långt att jordaxeln förskjuts. Det visar hur stor påverkan vi människor har på vår planet, och varför vårt fotavtryck snabbt måste minska.

Mannen är uppenbarligen från vettet. Alla som har ett en hyfsad bildning vet att jordaxelns lutning har att göra med kosmiska krafter inom det stjärnsystem vi lever i. Jag kollade därför snabbt med SMHI på internet, dvs den myndighet som Bolunds regering bossar över. Så här skriver SMHI:

… jordaxelns lutning varierar något över långa tidsrymder, mellan 22,1° och 24,5° med en period på cirka 41 000 år.

Är det Mp:s egen Uppfinnarjocke som har rätt? Eller är det fråga om skeenden som är helt oberoende av människans utsläpp av växthusgaser? Uppenbarligen bygger Bolund sina slutsatser på kinesiska rön. Även detta är en anledning till att ifrågasätta hans trovärdighet. Det vi ser är en svensk miljöminister som tjejgissar.

Nu ska det bli intressant att se om forskare och medier tar avstånd från Bolunds sensationella rön. Mitt grundtips är tystnad, om än med ett medlidsamt leende om Bolund från några. Det vi ser är en svensk miljöminister som står med rumpan bar. Det talas nuförtiden mycket om fake news och konspirationsteorier. Mycket talar för att Bolunds uttalande är ett hittills oöverträffat rekord i sammanhanget.

Torsten Sandström

Det är självklart att varje nation måste ha ett grepp om vilka individer som uppehåller sig inom samhällets gränser. Men inte ns detta klarar Sverige av, den nation som skryter vitt och brett om sin förträfflighet. Den svenska befolkningsregistreringen – folkbokföringen – som sköts av skattemyndigheten, fungerar nämligen uruselt. Sverige har örnkoll på de omkring 10,3 miljoner människor som har svenskt medborgarskap, låt vara att en inte så liten grupp även är medborgare i annan nation. Däremot saknar Sverige ett fast grepp om mängden utländska medborgare – nästan en miljon personer (!) – som befinner sig i riket.

Den senare gruppen kan indelas i två delar. Den större omfattar personer som på ett eller anat sätt själva tagit initiativ till införing i skatteverkets register (ibland enbart genom att ha varit kontakt med annan myndighet, exv bilregistret). Dessa utlänningar tilldelas ett samordningsnummer. Även om detta formellt knyts till en bostadsadress är det högst osäkert var en viss person i verkligheten bor – inom Sverige eller i utlandet. Många gånger är adressen bara en brevlåda hos någon driftig person som tar betalt för detta. Det förekommer också att en utlänning har flera samordningsnummer.

Till bilden hör en tredje grupp av individer, dvs de utlänning som inte ens har samordningsnummer, men ändå befinner sig i riket. Gruppens omfattning är oklar, men det rör sig om många En del av dessa är medborgare i annat EU-land, i så fall personer som inte skaffat sig samordningsnummer.

Man kan därför säga att Sverige har skaffat sig ett fast grepp över den stora gruppen skattebetalare, där de egna medborgarna kraftigt dominerar bilden. Däremot saknas ett bra grepp om den stora grupp utlänningar vars existens är beroende av den breda floran av statliga eller kommunala bidrag, dvs en stor del av bidragstagarna.

Det säger sig själv att detta medför ett gigantisk slöseri med offentliga medel. Personer med två samordningsnummer kan uppbära dubbla bidrag, såväl i Sverige som utomlands. En i utlandet avliden person kan fortsätta att försörja familjemedlemmarna i den främmande nationen. Frånvaron av kontroll skapar en bild att Sveriges makthavare inte bryr sig. Det tycks vara ett korrekt konstaterande i och med att kontrollmöjligheter faktiskt kan skapas, en lösning som svenska politiker valt bort. Trots att flera miljarder skattekronor finns att spara så fortsätter den svenska bidragsrouletten. Att mycket stora belopp hamnar i händerna på kriminella gör bara situationen än allvarligare.

Genomförandet av en sådan kontroll förutsätter, såvitt jag förstår, att utlänningen ifråga enbart ges rätt till bidragspengar i samband med fysisk närvaro på ett kontor, där individens identitet granskas genom ansiktsigenkänning ed, i stil med de väl fungerande system som miljoner människor redan använder i skilda sammanhang. Om inte försäkringskassan klara uppgiften ligger det nära till hands att offentliga myndigheter skapar en särskild organisation för denna fysiska kontroll inom eller utom Sveriges gränser. Enligt min mening är det högts rimligt att mottagande av svenska offentliga bidrag kräver att mottagaren underkastar sig den föreslagna lösningen. Kostnaden för denna är sannolik liten i relation till de medel som sparas in via kontrollen. Med teknisk utveckling borde det för övrigt på tämligen kort sikt vara möjligt att på distans kunna ta emot pengar genom ansiktsigenkänning ed via mobiltelefon.

Med tanke på de omfattade besparingsmöjligheter som syns i pipelinen borde kontrollsystem redan ha varit på plats. Genom att via nya teknik koppla en fysisk person till ett visst samordningsnummer finns mycket att vinna. En ny dörr till kontroll och brottsbekämpning öppnas således. Redan idag kan jag via min telefon betala från min bank. Mottagande av bidrag behöver inte vara svårare.

Det som verkligen gör mig beklämd är att svenska politiker under flera år undvikit att välja rätt väg att tackla det svenska skuggsamhället. Enligt min mening är det fråga om en oförmåga att leverera det som skattebetalarna önskar.

Torsten Sandström

Idag läser jag att Aftonbladets Jonna Sima protesterat hos Volvo mot deras patriarkala logotype. Volvo svarade blixtsnabbt att deras logga anspelade på järn och gamla svenska gruv- och industritraditioner. Ridå!

Feminister är verkligen enkelspåriga. De tolkar allt efter sin egen världsbild.

Torsten Sandström

Högt uppsatta sossar skriar nu än en gång om att statens måste tillföras mer skattepengar. Man pekar på rader av politiska behov. Och visst finns det anledning till reformer. Men problemet är att det rör sig om strukturproblem som framför allt S-partiet själv skapat under årtionden. Det gäller boende, jobb, skola, vård, invandring, kriminalitet, försvar och inte minst ett redan mycket högt skattetryck. Många tusentals byråkrater kostar skattepengar, men skapar inte någon samhällsnytta, utan finns på jobbet för att legitimera politikernas vilja att lösa problem, som ändå inte kan fixas på administrativ väg. Många miljarder offras nästan helt i onödan.

Det är alltså inte främst höjda skatter som saken gäller. Risken är att det blir ännu mer skattepengar i sjön om inte roten till det onda angrips, dvs strukturfrågorna. Det som efterfrågas är i stället omfattande politiskt nytänkande. Detta klarar inte S-partiet av, ty man har årtionden baserat sin politik på en felaktig kollektivism, byråkratisering och ett storskaligt skatteslöseri. Hela S-apparaten är nämligen baserad på de felaktiga strukturerna. Hyresgäströrelsen och facket har lagt en död hand över bostäder och jobb. Skolan är i flumpedagogernas våld. Landstingens vårdapparat tyngs av tusentals politikers och byråkraters oförmåga – de är alla skiträdda att förlora jobben vid det förstatligande som syns i pipelinen. Ny invandring med åtföljande kriminalitet har jöken redan slagit fast. Och försvaret ser vänstern som i grunden onödigt – man tycker nämligen att det räcker med fredsavtal i FN:s regi. Därför har Sverige gått i stå. Det gäller alltså att eliminera skadliga strukturer så att nya och effektivare lösningar kan sättas på plats.

Sverige tycks alltså i skrivande stund kört. Först och främst måste vårt land få en ny regering. Sedan måste en jättestor rödpenna tas fram i syfte att skära bort hundratals miljarder av onödig byråkrati, kontraproduktiva bidrag, dysfunktionella idéer, slösaktigt stöd till korrupta regimer, en vårdapparat som skapar köer genom övertung administration osv.

Det nationen behöver är alltså ett radikalt nytänk, som leder bort från S-apparatens betongstrukturer. En ny bostadsbeskattning behövs, men rimligt ökade fastighetskatter måste kompenseras med lägre skatt på lön. Införande av marknadshyror kräver under en övergångstid ökade bostadsbidrag, men pengar kan frigöras genom att slopade kostnader för tusentals byråkrater (exv en stor del av Boverket, som bidragit till eländet). Den synnerligen kostsamma invandringen bör omedelbart pausas, tills nationen tagit emot (anpassat) de som redan anlänt och fått dem i jobb i stället för utanförskap och kriminalitet.

Det finns hur mycket som helst att göra. Men att bara ropa på höjda skatter är som att hälla bensin på ett nationsbygge som redan är så murket att det hotas av sönderfall.

En politikers främsta uppgift är inte att lydigt följa sitt parti. Det gäller att se till att de strukturproblem löses som tynger folkets vardag. Partierna har nämligen i åratal lovat väljarna bostäder, skolor, vård osv utan att i grunden ens ha försökt lösa uppgiften. Om inte nuvarande politiker fixar saken, måste därför nya väljas.

Men min sista propå är enklare att säga än att genomföra. Framväxten av en svensk klass av yrkespolitiker har gjort det ytterst svårt att rubba nuvarande elits maktställning. De har förskansat sig i en representativ demokrati som hindrar direkt makt från folket mellan valen vart fjärde år. Men ändå måste kloka väljare förstå att höjda skatter är fel väg att gå. Starten måste vara att göra sig av med odugliga politiker som i åratal bitit sig fast i maktens rum.

Torsten Sandström

Flera av världens nationer tävlar just nu om vem som lägger skarpaste kravet i procent för att ”rädda klimatet”. Svepande lagregler skrivs, utan pregnans. I vardagsdebatten skymtar flera olika ambitioner i procent och med skilda tidsangivelser i stil med 2020 eller 2050. Det hela påminner om en bingoafton i Norrböle. Alla hoppas på sina siffror.

Häromdagen överträffade EU alla tidigare spelmånglare med en ny skapelse avseende klimatkrav. EU är som bekant en sammanslutning av 27 nationer. Av olika skäl är flera medlemsstater skeptiska till drakoniska klimatkrav. Inte ens vaga ambitioner vill några medlemmar skriva under.

Så vad hittar bingoföreståndarna i Bryssel då på? Jo, man skriver ännu mer urvattnade klimatregler. Nu ska utsläppen av CO2 minsann sänkas med 55% till år 2030 (från tidigare 40%). Den mest vidunderliga nyskapelsen är att ambitionen inte ska gälla enskilda medlemsstaters utsläpp, utan bara EU som helhet. Den överstatliga unionen ska alltså se till att en minskning av CO2 med 55 % sker till 2030, helt oavsett om de nationer som styr på hemmaplan ser till att en minskning sker i verkligheten.

Då medlemsnationerna inte kan enas så genomförs alltså ändå en EU-lagstiftning i bingostil, som inte är bindande för någon nation, utan bara för B-laget och dess byråkrater i Bryssel. Det är högsta komik, men faktiskt en sann bild av hur politiker och byråkrater tänker i Bryssel. För dem gäller enbart frågan om unionens överlevnad. Till varje pris.

Men egentligen är det inte roligt alls. Det visar att unionen, som har vissa mycket viktiga uppgifter avseende företagande, handel och transporter förvandlats till ett skrytbygge i sönderfall. I stället för att ta flera steg tillbaka och förvandla gemenskapen till en hållbar bas, för den handelspolitik som alla medlemmar ställer upp på, så byggs unionsförfallet ut med flera nya federala våningar, som bärs upp av armeringsjärn av den allra sämsta juridiska kvalitet. Det tycks inte gå att stoppa EU, en koloss som slåss för sitt liv.

För politiker är sådant bingospel uppenbarligen helt okej. Men att jurister sysslar med sådant – i Bryssel eller i Sverige – är enligt min mening en skamfläck för professionen och det europeiska samarbetet. Medlemsnationerna är oense. Men ändå skriver man nya lagregler som bara ger ett sken av enighet. Att 55%-kravet enbart binder EU har inte det minsta med den faktiska miljön i Europa att göra. Unionen kan inte själv från Bryssel minska CO2-utsläppen över kontinenten. Den svenska så kallade klimatlagen (2017:720) anger inte en enda procentsats eller årtal för uppfyllelse!

För var dag hör vi ändå hur bingoföreståndarna ropar sina siffor: 40, 55, 2040, 2050…Nu ska Parisavtalet räddas, tror man. Politiker och miljötalibaner känner sig lyckliga. B-laget i Bryssel pustar ut över att ha klarat av ännu en av senare årens pärser. Men jag undrar hur länge detta skamliga juridiska spel ska fortsätta. Lagstiftning rör tydliga regler om makt och påföljder. Jag är med på verkningsfulla lagbestämmelser till skydd för miljön. Men inte på jippo-juridik.

Torsten Sandström

I söndagens DN lämnas stort spaltutrymme till fd S-ledaren Göran Persson. Inte för att han är stor lobbyist, kapitalist (exv ordförande för sossarnas Swedbank) eller godsägare i Södermanland. Nej, för att Göran Persson är mot att skolor drivs som vinstdrivande företag. Plötsligt år 2021 utnämner alltså Bonnierpressen denne Göran Persson till experter på skolpolitik. Jag tar mig för huvudet.

Kan man tänka sig något mer aningslöst av en tidning som säger sig vara liberal samt vill vara Sveriges ”största” morgontidning? Det vara samme Göran Person som 1989 – i egenskap av utbildningsminister och med 5 rösters övervikt i Riksdagen – genomdrev en slutlig kommunalisering av skolan. Jag tror att många experter idag är ense om att den kommunalisering som redan påbörjats före detta detta riksdagsbeslut var ett stort och tragiskt misstag.

Alla som har minsta hum om kommunalpolitik vet att beslutsfattarna där inte förstår sig på betydelsen av kunskaper, prov, studiero od. Jag tänker framför allt på kommuner som domineras politiker från S-, V- och C-partierna, som är mer intresserade av sociala frågor än teoretiska kunskaper. Flertalet av dessa kommunalpolitiker saknar helt enkelt – liksom Persson själv – djupare kunskaper i ämnet. Pga jämlikhetsskäl sänks kraven och studiemotiverade får inte rimlig belöning. Elever ska lära sig själva och inte behöva lyssna på lärare. Skolan blir för de unga en tummelplats för korrekt politisk indoktrinering, med oklar framtidsinriktning. Att alla får papper på att ha avlagt studentexamen blir för politikerna viktigare än stabila ämneskunskaper. Följden har till och med blivit en ringaktning av yrkeskunskaper avseende, svetsning, bilmek, elektricitetsjobb, byggnadsarbete osv. För fåkunniga kommunalpolitiker är studentexamen nämligen ett tecken på jämlik utbildning, punkt, slut. Och alla ska få bra betyg, oavsett om de kan eller ej. Vad kunskaperna består av bryr de sig kommunala företrädare inte särskilt mycket om. Följden har blivit en betydande kunskapsinflation och elever som har svårt att hänga med då de kommer till universiteten.

Jag ser därför gärna att skolan åter förstatligas. Staten måste därefter lägga ut skolornas drift på entreprenad. Jag menar att kommuner och privata företag ska konkurrera om själva utförandet av undervisningen, dvs skolornas drift. Men ett förstatligande får inte ske med bibehållen makt för de stora statliga byråkratier som idag är högst medansvariga för att den svenska skolan idag befinner sig strax ovan bottenskiktet inom OECD. De svenska skolbyråkratierna måste kapas rejält! Och vänsterns pedagoger ska omgående sägas upp! Det gigantiska planhelvete som Skolverket drivit måste bantas till ett minimum, med rätt för lärarna att bestämma över detaljerna.

Vidare måste betyg införas från första klass. Det är bäst att redan från början vänja sig vid att framgång i samhället kräver hårt arbete. Minst lika viktigt är att en statlig myndighet arrangerar centrala eller nationella prov – i stegrad omfattning från första klass och uppåt. Ingen skola ska tillåtas konkurrera med höga betyg! Proven ska dessutom rättas av lärare från andra skolor enligt ett skiftande system för utväxling. Det måste nämligen bli ordning och reda med betygen i flumskolan.

Främst ansvarig för denna flumskola är således ingen annan än Göran Persson själv, dvs HSB, Han Som Bestämt allt en gång i tiden. DN önskar alltså att den mannen ska tala om för det svenska folket hur en bra skola ska skapas. Det är vidunderligt. Tala om att sätta geten som trädgårdsmästare! Bara själva idén visar hur illa ute den svenska nationen är. Och hur vänsteristisk DN är, trots alla liberala honnörsord.

Torsten Sandström

Den 12/4 skrev en rad journalister/tidningsutgivare ett brev i egen sak på DN Debatt. I vanlig medial slingerbultsanda tog rubriken sikte på en vilja ”att lägga ned presstödet”. Men det var bara en lek med ord – staten skulle slopa stödet, men skicka iväg minst lika mycket pengar till privata subjekt. Tanken var nämligen att befria medieföretag från moms och arbetsgivaravgifter för sina journalister. Alltså ett fräckt förslag!

När jag var ung måste varje tidning klara sin ekonomi på egen hand. Sansade människor menade att staten måste hålla sina fingrar borta från den politiska opinionsbildning. Man tänkte då på tidningarna i Sovjetunionen. Visst lades i vårt land många gamla tidningar ned. Men nya prövade lyckan. Precis som en marknadsekonomi är tänkt att fungera. Så länge tillräckligt många människor vill betala för en tjänst så kommer den att tillhandahållas. Att med statligt stöd hålla medieföretag igång är planekonomi, påminnande om det bakom forna tiders Järnridå.

Marknaden är något som sossar alltid ogillat. Dessutom ser gärna flertalet politiker att vänligt sinnad press ska hållas under armarna. Journalisternas stöd håller nämligen politikerna kvar vid maktens köttgrytor. Och försvårar för nya partier att sticka upp. Därför måste 1965 ses som olyckans år. Tage Erlander var statsminister. Riksdagen beslutade då om direkta ekonomiska bidrag till pressen. Idag betalar staten omkring en miljard per år bara i presstöd. Till detta kommer en bukett av andra stödformer till olika medier. Och SR/SVT kan som bekant via statligt tvång uttaxera omkring 9 miljarder per år …

I brevet till DN debatt redovisas förstås en rad olika skäl för att staten måste hålla dagspressen under armarna. Ska man tro författarna gör dagspressen folket stora tjänster. Det är ännu en bluff om man ser till folkflertalet. En orsak till kravet på en ny form av presstöd är just att många svenskar – framför allt yngre – vänder pressen ryggen. Man menar uppenbarligen att det går att finna bättre samhällspolitisk information via andra kanaler.

Detta styrks särkilt av en nyhet som presenteras några veckor innan medieföretagens DN-kampanj för nya bidrag drogs igång. Men det håller förstås författarna tyst om. Det visar sig nämligen i den sk Förtroendebarometern – som ett antal forskare står bakom – att mediernas förtroende är lägst av samtliga mätta samhällsinstitutioner! Inte ens en svensk av tre uppger att de har förtroende för dagspressen. Om radio/teve har 51 % stöd och facket 38 %, så har dagspressen enbart 31% av folket bakom sig!

Jag har i många bloggar kritiserat landet stora dagstidningar. De bedriver för varje år mer politik och åsiktsförmedling än saklig nyhetsinformation. Man kan därför inte alls påstå att de fullgör det som brukar avses med den tredje statsmaktens sakligt kritiska funktion. Dagspressen är tvärtom det politiska etablissemangets bästa vän – framför allt landets vänsterliberaler.

Därför ligger min paroll rätt i tiden om att allt stöd till press och andra medier måste slopas. För detta talar typiskt nog också dagspressens manipulativa brev till DN debatt. Vi ser här hur verkligheten vrängs på flera vis. Mediernas desinformation är förklaringen till att förtroendet för dagspressen ligger i mätningarnas absoluta botten.

Det är alltså hög tid att myndigförklara svenska folket. Låt medborgarna själva bestämma vilka medier de ska finansiera! Bort med politikernas fingrar från syltburken! Slopa därför allt offentligt stöd till medier och opinionsbildande organisationer! Fram för ett friare Sverige och för hushållning med folkets pengar!

Torsten Sandström

.

Ropen skallar igen att män våldför sig. Medierna har svarta rubriker av detta slag. Kvinnliga partiledare vrider sig i våndor över männens framfart. Chefer för myndigheter och offentligt finansierade kvinnoorganisationer skriar. Och rikspolischefen säger med vanlig PK-ism ”att vi har nolltolerans mot detta”.

Vad är det som händer? Har vanliga svenska män plötsligt blivit våldsammare? Nej, även om familjevåld visst förekommer liksom tidigare. Nu rör det sig om ett antal uppmärksammade mord där huvudsakligen invandrande män tagit till blodigt och dödligt våld för att freda en förvriden klankultur, som man inte frigjort sig från trots flera års liv i Sverige. Min svepande förklaring är alltså en storskalig invandring. Den mer precisa är en invandring till en nation, som misslyckats kapitalt med integrationen. Regeringspolitiken innehåller nämligen i korthet följande budskap: ”behåll bara din kultur och ditt språk, så betalar vi bidrag – speciallöner vill nämligen inte LO veta av, och bostadsfrågan sköter våra Hyregästföreningar”.

Nu ska alltså skuldbördan för detta spektakulära misslyckande läggas på dig och mig. Alltså de många män som aldrig begått övergrepp mot någon kvinna. Jag vägrar att påta mig S-partiets och vänsterns idé om mäns kollektiva ansvar! Det är rena undanflykten från deras eget stora politiska misslyckande. Vidare löper medierna faktiskt amok genom sin falska propaganda om den vanliga svenska mannens våldsbenägenhet som de illustrerar med de aktuella klanmorden.

Det som sker är inte ett tecken på att Sverige är ett fritt land med en öppen debatt. Vi ser bilden av en nation och medier som sysslar med propaganda.

Torsten Sandström

På samma dag presenterar journalister – i SvD respektive Sydsvenskan – två nästan identiskt vinklade politiska reportage, fast om olika personer.

I SvD gäller det en ung man som smädats för sitt arbete mot CO2 i klimatet. Sydsvenskans reportage rör en medelålders man som lämnat sitt förvärvsarbete för att helhjärtat stödja kampen mot CO2 – med inriktning på civil olydnad. Det vi ser är inget annat än en medial kampanj. Alltså en fortsättning på storyn om Greta T, dvs helgonet som jorden runt bedriver ett heligt krig mot CO2.

Visst kan medier tillåtas att driva propaganda, men då förutsätts att det råder enighet om vem som är fienden och att denne är ond. Men vad gäller orsakerna till klimatets uppvärmning råder ingen enighet inom vetenskapen. Att FN:s klimatpanel säger att konsensus råder är inget annat än en bluff. Få seriösa forskare påstår nämligen detta. De allra flesta talar om flera samverkande orsaker. Många forskare hävdar att värmeökningen (vars omfattning är oklar) beror på en kombination av CO2-utsläpp, metangaser och olika strålningsfenomen avseende solen, molnen mm. För övrigt råder stor samstämmighet om att CO2 som växthusgas har positiv betydelse för växtligheten på jorden.

Det vi ser från mediernas sida är alltså inte bara en kampanj, utan propaganda för något – en CO2- kris – som inte är en uppenbar bov i dramat om klimatet. Ifall propaganda framförts i samma utsträckning rörande något annan samhällsfenomen hade antagligen Pressens ombudsman, PO, inskridit. Men inte nu. Ty genom FN:s beslut och nationella politikers uppbackning anses det bevisat att CO2 är dramats bov.

Därför anses det som hjältedåd ifall journalister presenterar reportage om mänskliga robotar av det slag jag nyss nämnt. Att svenska medier konsekvent vägrar att presentera kritiska argument, som en stor grupp seriösa forskare framfört mot FN:s klimatpanel, är illavarslande. Man är uppenbarligen rädd för att släppa en fri debatt lös. I stället lanserar medierna hjältar i stil med de tre som nyss nämnt. Därför anar jag oråd. Det förstärker min oro över den politiska styrningen från FN:s och många nationella politikers sida. Få talar om att politiker favoriserar dramatiska krisscenarier i syfte att behålla eller vinna makten över väljarna. Tystnaden är ytterst aningslöst i ett historiskt perspektiv.

Varför får vi aldrig höra att alla argument ska upp å bordet? Varför håller inte statstelevisionen hearings om uppvärmningen med representation från olika grupper av forskare? Världssamhället har otroligt mycket att vinna på att syna korten i handen på FN:s Klimatpanel!

Torsten Sandström

Det korta svaret är att C- och L-partierna bestämt sig för att låta landet ligga i träda till 2022. Man nöjer sig alltså med att leva fyra år på sina riksdagsarvoden, dvs de pengar som erbjuds den politiska klassen av staten. Och så håller man S-partiet om ryggen.

Det vi ser är därför fyra år av ”symbolpolitik”. Det är inte helt enkelt att finna en rak definition på denna företeelse. Men ett kännetecken är en politik som är mer inriktad på principer än på sakfrågor. Upp med ballonger i luften i stället för att gripa tag i basala problem. Ett exempel är de löften om bostäder till alla som hörs i varje valrörelse. Inkvotering av kvinnor i bolagsstyrelser är ett annat typexempel. Det är inte givet att börsföretagen vinner på en sådan åtgärd, som tenderar att bli en gräddfil för karriärister. Man kan därför säga att företeelsen även har ett inslag av populism. Hursomhelst har begreppet kommit att få en negativ ton. Något som är berättigat enligt min mening.

Alla inser att symbolpolitik inte är något unikt svenskt. Politiker har i alla tider brukat detta vapen. Den politiska debatten har alltid innehållit en mix av sak- och princippolitik. Men på senare år har inom nästan alla partier en kantring skett åt symbolhållet. Enligt min mening g tydligast inom partierna från mitten och vänsterut. Varför har det blivit så?

Om symbolpolitikens mästare ska koras tror jag att det måste bli Olof Palme. Han hjälper oss åtminstone att förstå vad saken rör. Palmes bok från 1968 ”Politik är att vilja” serverar problematiken direkt: rader av röda ballonger. Givetvis förstår Palme att allt slags politik – längs skalorna vänster/höger eller globalism/nationalism – baseras på viljeyttringar där mål eller syften pekas ut. Men ändå väljer han en boktitel som pekar ut viljan som något centralt. Alla inser att han inte menar vilket syfte som helst. Utan just S-partiets luggslitna kollektiva samhällssyn, där de egna organisationernas nytta och inflytande står i förgrunden.

Genom att i engagerade ordalag rikta fokus på viljan så föses partiets medlemmar mot ett diffust mål, som mer består av principer än sakliga lösningar. Jag inser att det inte alltid är enkelt att presentera alla politiska detaljer som måste ändras. Men ett rimligt mått av konkretion är ändå skillnaden mellan symbol- och sakpolitik. På så vis blir basunerandet av breda ambitioner en medveten abstraktion och flykt från den faktiska grå verkligheten.

Denna flykt syns tydligast i inriktningen mot principer som feminism, jämlikhet, hållbarhet, välfärd, barns rättigheter, global omsorg osv. De brukas genomgående som signaler för något tämligen diffust och det sker i allmänhet på ett medryckande och attraktivt vis. Det påminner om ett frälsningsbudskap, som ska erbjuda lycka för alla. Vilka förändringar som ska genomföras och framför allt hur de ska sättas i verket framgår normalt inte. En symbolpolitiker sysslar ofta med att föra fram abstrakta principer och enkla lösningar. Han eller hon stämplar motståndarna till symboliken som konservativa, vara i avsaknad av medkänsla, vilja färdas i gräddfiler, vara nationalister, fascister osv.

Genom att låsa in den politiska diskussionen i de abstrakta symbolernas värld undviks det viktiga och svåra samtalet om samhällets faktiska behov och problem. Jag tror kanske inte att symbolpolitikerna i allmänhet gör ett medvetet val att smita från konkretionen (för Palme var smitningen dock fullt klar). Dagens politiker vet inte hur de ska tackla vardagens stora politiska svårigheter. I grunden beror detta på att konkretion kräver ytterst svåra lösningar. Skatterna är redan skyhöga, S-partiets drabanter bestämmer över hyror och löner, landstingens politiker vill inte lämna ifrån sig makten över sjukvården, villaägarna ställer inte upp på ny beskattning av privatbostäder, asylrätten kramas av medierna och FN (och dess många svenska satelliter) liksom en rad andra politiska strukturhinder.

På så vis blir symbolpolitiken alltså den enklaste vägen bort från en besvärlig verklighet. Att principerna dominerar argumenten från partierna i mitten och vänsterut har därför inneburit att flera decennier gamla svenska strukturproblem kvarstår olösta. Detta är inte bara ett felaktigt vägval, utan också ett tecken på ansvarslöshet av symbolpolitikens många vänner. Resultatet blir en tung dom över den svenska politiska klass som inte levererar samhällsförändring. Ganska länge går det att slå rosa dunster i väljarns ögon. Men det fungerar inte i det långa loppet.

Torsten Sandström

För var dag blir bilden allt tydligare av att EU-ledningen håller på att forma en typ av europeisk planekonomi. Det rör sig om en spektakulär nyhet! Enligt The Economist kallas den därför i Bryssel för ”Nästa generations EU”. Till sitt innehåll är det förmodligen det mest allvarliga som just nu sker i europeisk politik. Det vi ser är hur EU:s stora federala mönster utvidgas, något som bekant fått frihetsälskande britter att säga goodby. Det rör sig bland annat om en enorm skuldsättning av rika medlemsnationer samt ambitioner att styra europeisk energi- och miljöpolitik. Till och med den svenska vattenkraften anses numera som ”ohållbar” i Bryssel. Fiskar och växter riskerar nämligen komma till skada.

På SvD Debatt kritiserade häromdagen två svenska forskare en EU-rapport om ”hållbar bolagsstyrning”. Med hjälp av klyschan ”hållbar” ska nu alltså byråkratin i Bryssel forma regler som typiskt sett enbart har nationella bäring, då det rör sig om fria företags affärsbeslut. Men nu vill EU begränsa företagens vinstutdelning, peka ut vilka investeringar som ska genomföras samt tillföra bolagen ”experter” och kommittéer, som inget företag bett om.

Det är alltså fråga om ytterligare offer på den heliga hållbarhetens altare. Ett oklart mantra ska alltså ta över aktieägarnas intressen av vinstdrivande företag. Att forskarna framför kritik i SvD är alltså i hög grad rimligt. Men vad händer när frågan ska dryftas inom S- partiets regering tillsammans med Mp? Jag räknar tyvärr med att det än en gång blir grönt ljus. Central planering är nämligen en del av S-partiets drömvärld (för att inte tala om Mp:s!). Till råga på allt har ju S-partiet skickat den före detta kommunisten Ylva Johansson till Kommissionen i Bryssel. Hon är nämligen urtypen för en B-lagsspelare.

Det är som sagt bra att SvD släpper fram kritiken i sina spalter. Men vad gör landets ledande politiker? Ska de än en gång huka, för att bli överkörda av byråkratin från Bryssel? Politikerna måste vakna upp ur sin törnrosasömn. Britterna har sedan länge insett EU:s hot mot friheten. Helt nya och extremt viktiga frågor drivs av EU-kommissionen i en tydlig vänsterliberal anda. Det rör sig om propåer som förvandlar Sverige till en lydstat under EU. Det rör sig om företagens, aktieägarnas och ytterst de svenska medborgares frihet. Och vid makten i Stockholm sitter just nu historiens kanske svagaste svenska regering. Jag måste nypa mig i skinnet för att bestämma om det är en mardröm. Men tyvärr är det inte fråga om en nattmara.

Torsten Sandström

Låt mig citera John Cleese på Twitter:

I would like to apologise on behalf on Monty Python for all the many sketches we did making fun of white English people. We’re sorry for any distress we may have caused.

Det brukar sägas att man skämta om allt. Det är inte sant numera. Skämta gärna om Gud. Men ve den som skojar om Muhammed, #Me too eller BLM!

Skämt som går ut på att be om ursäkt för det politisk tillåtna är en raffinerad form av samhällskritik. Haha!

Torsten Sandström

I lördagens SVT Rapport behandlade naiva journalister två varandra motsägande ämnen efter varandra, utan att. ens fundera över avvikelsen. Först en kritik av matsvinnet, som globalt lär motsvara omkring 10% av utsläppet av CO2. Jag instämmer i detta självklart onödiga slöseri. Men det rör sig kanske om välfärdens baksida. Världens svältande minskar i antal, åtminstone totalt sett, varför allt färre bryr sig. Ledande beslutsfattare tänker på annat. Inte sällan på sin egen nytta.

Därefter bidrog Rapport med en hyllning till den avlidne prins Philip. Vi fick se kanoner skjuta massor av lösa skott i salut till den döde. Rök spyddes ut, helt i onödan. Det berättades att tusentals skott avfyrats jorden runt. Här kan man verkligen tala om onödigt slöseri med CO2. Men inte ett enda kritiskt ord från statsmediet SVT om att hyllningen kan ske utan onödiga gasutsläpp. Det var en lördag och privilegierade journalister jobbar bara för halv maskin under helgerna och då går det förstås som det går. De anser sig såå samhällsviktiga, men jobbar ändå inte för skattebetalarna som annan personal i viktiga funktioner. Nu kan man förstås säga att journalistiken – allmänt sett – inte längre handhar kritisk bevakning, utan alltmer sysslar med politiskt opinionsbildning åt vänsterhållet. Då blir det gärna en mix av oro eller kris samt sömnpiller om en 99 årig prins bortgång till mot av kanonskott.

Det vi möter i statstelevisionen är alltså den vanliga politiskt korrekta dubbelmoralen. Och den tvingas vi betala för över skattsedeln. Det är förnedrande, anser jag.

Torsten Sandström

När jag läser om Soran Ismails upplevelser i Sverige kommer jag genast att tänka på Julian Assange. Båda är kändisar. Båda är invandare. Och båda har levt ett kärleksfullt frisläppt liv i Sverige, med flera uppvaktande kvinnor. Der verkar höra till bilden att de båda önskat underhålla ett harem, utan att ha klargjort detta för seraljens kvinnor.

Killarnas dubbelspel är inte olagligt. Men ett inslag av oärlighet finns kanske. Kvinnorna ifråga tycks ha hoppats på en varaktig relation och först i efterhand insett att de varit enrollerade i ett harem.

Nu över till det viktiga. Varken Ismail eller Assange tycks ha agerat brottsligt under de frekventa kärleksstunder som inträffat. Bortsett från dubbelspelet har de befunnit sig i en ”tämligen” normal kärleksrelation med vederbörande kvinna. Det intressanta är att avslöjandet av andra kärleksrelationer fullständigt tycks ha förändrat bilden. Då har kvinnorna gjort en polisanmälan.

Den gemensamma bilden tycks alltså vara att kvinnorna först långt i efterhand påstått att de utsatts för oönskat sex. Därför vill de att den eventuella förekomsten av våldtäkt eller liknande brott ska hamna på de juridiska myndigheterna bord.

Enligt en föga precis lagtext är det möjligt att samtycke så att säga kan vägras i efterhand, förutsatt att kvinnan utsatts för någon form av påtagligt mentalt sextvång, som medfört att hon inte förmått artikulera sitt vägrade samtycke. Vidare föreligger ett brott om hon efter ett ja sedan säger stopp och mannen inte lägger av. Men lagtexten är tyst i frågan om när kvinnan ska påtala ett sexbrott som inträffat. Endast en preskriptionstid på tio till 15 år anges!

Jag kan förstå att lagen i speciella fall vill öppna för anmälan om våldtäkt lång tid efter att sexövergreppet skett. Jag tänker då på kvinnor och barn som inom familjen eller liknande relationer systematiskt utsatts för kränkningar av brutala män. Här måste straff kunna utmätas lång tid efter brottet. Dessutom bör ett kortare dröjsmål med polisanmälan kunna tolereras i situationer då kvinnan är under chock eller är lamslagen av skam eller liknande. Men inte i månader eller år, som sagt frånsett fall då ett barn, maka eller sambo slutligen bestämmer sig för att stoppa en kränkande man.

Dessa situationer rör något helt annan än det lösliga haremsliv som verkar ha utspelats kring de män och kvinnor jag nu talar om. De har bara ”knullat runt”, som man säger. Och kvinnorna tycks ha varit med på spelet då de trott att motparten menat något mer än en högst tillfällig sexrelation. Det förefaller därför knappast som att de i sängens värme utsatts för en våldshandling, utan gett sitt samtycke. Först genom den senare besvikelsen – mannens möjliga svek – har tanken om ett vägrat samtycke vuxit fram. Förmodligen en inte helt ovanlig psykologisk reaktion.

Jag menar därför att brottsbalkens oklara samtyckeskrav – och orimligt långa preskriptionstider – riskerar att medföra en allvarlig rättsosäkerhet. Tidsaspekten måste på något vis artikuleras i lagtexten, vilket inte är fallet idag, frånsett den långa yttre preskriptionsgränsen. På så vis uppstår möjligheten att kvinnan månader eller år i efterhand ändrar sig och helt fräckt påstår att samtycke inte förelegat. Situationen avspeglas i rättspraxis.

Men detta stämmer inte alls med bilden av hur brottet våldtäkt vuxit fram. Det rör sig om en tiden högst begränsad handling. Därför bör det inte vara möjligt att konstruera ett vägrat samtycke i efterhand på grund av skäl som besvikelse, hämnd eller liknande. En man som vill hålla ett informellt harem agerar lagligt, även om kvinnorna inte känner till hans intentioner, utan tror att hon och mannen är solo i en pågående kärleksaffär.

Min kritik avser en lagstiftning om sexualbrott som alltså i sin tillämpning riskerar att ge kvinnan en option att i efterhand påstå att samtycke saknas. På så vis kommer det centrala våldsinslaget i bakgrunden. Och utrymme ges för känslor av besvikelse eller hämnd från kvinnans sida, vilket medför att en händelse, som hon faktiskt samtyckt till, i efterhand ses som en våldsyttring. En uppenbar rättsosäkerhet blir följden. Vi har på senare år sett flera exempel på detta i landets domstolar. I några fall har friande domar medfört att kvinnas drabbats av åtal för förtal. Rättsläget är alltså allvarligt.

Enklast löses problemet genom en huvudregel om att anmälan om brott måste ske direkt – alltså i närtid – efter det sexövergrepp som påtvingats kvinnan. Undantag ska endast kunna ske för övergrepp i speciella relationer – barn, hustrur, sambos och liknande – där kvinnan befunnit sig i en tydlig beroendeställning. Om rättsläget förändras och klargörs för allmänheten får män och kvinnor tydliga besked. Alltså färre onödiga åtal för sexbrott. Och färre åtal för förtal.

Torsten Sandström

I dagstidningar och andra medier kryllar det som bekant av psykologer. De utlåter sig med största säkerhet om precis allt här i livet.

Det intressanta är att varje mänsklig yttring – vid sidan om den vardagliga eller dussinmänniskans – raskt förklaras som avvikande. Och inte sällan förses personen ifråga med en sjukdomsstämpel i pannan.

Till vilken nytta? Dussinmänniskan känner sig kanske friskare. Och får klart för sig att psykologer minsann är sjutusan smarta.

I DN häromdagen sköt tidningens psykologer från höften mot personer som vill utföra alla prestationer med perfektionism. Jag inser att detta i värsta fall – avseende ett litet fåtal personer – kan utgöra en allvarlig psykisk sjukdom. Men i det allra flesta fall rör det sig om fullt friska och ambitiösa personer som är värda all beundran. Men efter psykologens insats får den duktige sin stämpel som avvikare, med resultat att den lättsinniga, småslarviga och strunt-samma-varianten däremot närmast får en klapp på axeln. I stil med: det är bra att ha medelmåttiga ambitioner.

Med en standarduppsättning av själsliga teorier försöker mediernas psykologer domptera sin publika. Människor sorteras i kategorier, stämplas och uppmanas söka vård hos psykologen. Enligt min menig vore det bäst om vanliga människor – med beteenden och avvikelser som klart måste anses som normala – lämnades ifred och befriades från de grubblerier över det egna jaget som själens akademiska knådare sysslar med. De gamla beprövade uppmaningarna om ”att ta det lugnt”, ”ta sig samman” eller ”att det mesta ordnar sig nog” funkar i allmänhet fortfarande bäst. Risken är stor att psykologers vaga ord förstorar ett mindre problem till en livskris.

Enligt min mening är det därför hög tid att mediernas psykologer stänger sina själsakuter och ägnar sig åt något konstruktivt och samhällsnyttigt, som exv arbete inom industrin eller jordbruket. På så vis får de tid att fundera över vad det är som skapar värde och trygghet i det svenska samhällslivet. Som det nu är producerar de mest onyttiga eller improduktiva ord, som får det naturliga att framstå som avvikande samt det mindre önskvärda (exv avsaknaden av ambition) som rekommendabelt.

Det svenska samhället bär ett stort ansvar för att själsliga manipulatörer tillåts härja fritt i spalter och mediala plattformar. Ett svenskt folk, som av allt att döma i huvudsak är frisk, förklaras nämligen var dag vara drabbat av psykiska åkommor. Inte undra på att unga människor kan känna oro.

Vad sägs om bilden ovan på den olyckliga flickan. Det bästa för henne vore förmodligen att slippa hamna i händerna på själsakutens personal. Därför: varning! Ring inte till psykologen. Ta dig samma och gå på en långpromenad i friska luften. Tänk under tiden efter vad du själv kan göra för att få ett bättre liv. Miljontals människor har fixat det förr. Det går säker lika bra idag.

Torsten Sandström

Nu tänker jag lyfta en viktig och svår fråga, som få människor funderar över till vardags. Det gäller vad som ska anses som ”svensk rätt”, juridiskt sett. Med förvånad min tänker nog redan läsaren att alla vet väl att svaret är:  lagens ord.  Men jag tror inte att detta svar är tillräckligt bra. Låt mig förklara.

Under Hitlers tid genomfördes som bekant en del lagprojekt som innebar att olika tyska medborgare diskriminerades å det hemskaste.  Det skedde delvis med stöd av lagar som var beslutade enligt då gällande tysk grundlag. Och domstolarna var enligt författningen skyldiga att tillämpa de nya reglerna. Nu undrar jag om en domare som vägrat följa lagstiftningen handlat rätt, inte bara moraliskt, utan också juridisk sett?

Problemet rör faktiskt inte bara extrema våldsregimer, utan även den svenska staten, som via S-partiet hyser långtgående anspråk på att forma om lagstiftningen efter sina politiska önskemål, i syfte att behålla samhällsmakten. Ett svenskt vardagsexempel rör regler om djurhållning, exv om förutsättningarna för att låta en häst stå ensam i ett stall. Idag finns regler som gör att en förvaltningsdomstol kan förbjuda ägaren av en häst att låta den vistas ensam i stall eller beteshage, alldeles oavsett om hästen får den bästa mat och omtanke av sin ägare. Jag har nämligen läst flera domar där ägaren förbjudits att inneha sin solitära häst och trotjänare. Jag antar att försäljning eller slakt blivit resultatet av domstolarnas märkliga svenska djuromsorg. Dessutom en sorgsen före detta hästägare, som kanske ändå tröstar sig med att han – än så länge – tillåts behålla sin enda hund. Därför undrar jag om en svensk domare som vägrat följa djurskyddslagstiftningen handlat rätt, inte bara moraliskt utan också juridisk sett? Jag tror det. 

Problemet om  det finns en annan juridisk rätt än den skrivna lagens är urgammalt. Redan under antiken funderade kloka personer över frågan. För många blev svaret att det fanns en högre rätt vid sidan om den skrivna lagens ord. Som läsaren nog anar var många goda tänkare oense om vilket innehåll denna naturrätt hade. I modern tid har frågan mest diskuterats inom angloamerikansk rätt. Detta sammanhänger antagligen med traditionen från common law, som baseras på en oskriven rätt om regler för befolkningens bästa (dvs allmänna regler som också tänks kontrollera kungamakten). Men oklarheten består ändå rörande naturrätten innehåll, som vi snart ska se. 

Majoriteten svenska jurister bekymrar sig inte särskilt över problemet naturrätt. Man förutsätter nämligen att lagar, som stiftats i demokratisk ordning, rimligtvis bör anses som gällande rätt, även om inte så få jurister personligen ogillar detaljinnehållet. Många rättsvetenskapsmän skjuter av liknande skäl också problemet ifrån sig. De koncentrerar sig på lagen och dess skrivna källor, dvs det tydliga maktspråk som brukar kallas den ”positiva rätten”. Alltså den rätt som med svarta bokstäver syns i lagar, domstolsavgörande och liknande källor och som – vilket är viktigt –  har tillskrivits juridisk maktstatus genom nationens grundlagar. I dessa offentliga regler finns nämligen ett mönster som lämpar sig för rättsvetenskapliga studier i och med att en forskares slutsatser kan prövas av andra. Jämfört med mer lösa moraliska påståenden –   samt innehållet i det som kallas naturrätt –  är denna möjlighet till kontroll en viktig fördel (vetenskapsteoretisk sett).

Därmed inte sagt att naturrätten saknar relevans juridiskt sett. Problemet är att domstolsmakten, som vilar på nationens författning och dess lagstiftning, inte ger explicit rätt för domstolar att utreda existensen av eventuella naturrättsliga normer. Domaren förutsätts  alltså bara tillämpa den nationella lagstiftningen. Och det gjorde majoriteten domare under hitlertiden. Men genom att tillämpa normer, som gör åtskillnad mellan medborgare enbart på grund av exv deras etniska ursprung, skipade inte domarna rättvisa. Urgamla och vedertagna nationella domarregler sattes med andra ord åt sidan. Domarna brukade alltså en lagstiftning som avvek från rättsstatens principer. 

Enligt min mening måste man därför utgå från att rätten inte enbart vilar på lagstiftningens ord. I en demokrati finns ett oklart antal rättsstatliga principer som står över lagarna. Nära detta konstaterande finns den goda tanken om en rätt till lagprövning  via en författningsdomstol eller liknande – dvs ett system som tyvärr inte regleras i svensk grundlag. Vilka principer som ska anses överordnande är omöjligt att ange fullständigt, frånsett förstås nationens grundlagar. Men att en viss lag gör åtskillnad med effekter enbart avseende kön, etnicitet, religion och liknande bör tillhöra den förbjudna kretsen, med hänvisning till idén om den demokratiska rättsstaten. Sak samma med lagregler som inte är neutrala, utan direkt förpliktar eller berättigar ett visst subjekt i en samhällsfråga, där flera andra tänkbara (ibland  konkurrerande) aktörer faktiskt existerar. Ytterligare exempel rör lagregler som direkt eller indirekt åsidosätter medborgarnas allmänna rättigheter avseende familj och egendom. Till bilden hör dock att vissa inskränkningar av senare slag redan regleras i grundlag eller allmän lag.

Om jag återvänder till den ensamma hästen i bondens spilta menar jag att den svenska djurskyddslagstiftningen innebär ett övertramp av naturrätten. För behov av skydd i lag måste djurets välmående och hälsa hotas på ett mycket tydligt vis. Det ska med andra ord röra sig om ren vanvård från djurägarens sida.  Jag menar därför att domare i svenska förvaltningsdomstolar har tillämpat regler som kolliderar med rättsstatens principer, ifall ägaren till en häst fråntas rätten till sin häst (egendom) med hänvisning till ensamheten i stallet. Jag inser givetvis att djur har biologiska rötter. Men de har delvis ändrats genom att vilda djur förvandlats till husdjur. Vidare är djurens känsloliv något som det är synnerligen svårt att fastställa. Slutligen måste lagregler formas konsekvent och neutralt, så att inte enbart en av flera djurarter med flockbakgrund  pekas ut och drabbas av förbud. I och med att ensamhundar – tack och lov godtas – måste samma sak gälla kombinationen mellan solohästar och deras ägare. 

I sammanhanget bör slutligen noteras att den svenska lagstiftarens vurm för hästar har en viss koppling till politikernas intresse för ”barns rättigheter”. Att Barnkonventionen – som enbart gäller staten Sveriges löften mot andra  avtalsnationer – numera blivit svensk lag kommer att medföra problem som påminner om dem som bonden med den ensamma hästen riskerar. Vi kommer att få se domstolar och myndigheter som, på lösa juridiska grunder, inskränker föräldrarnas rättigheter visavi barnet. För fall av vanvård och allvarliga konflikter inom familjen finns som bekant redan nödvändiga regler i svensk rätt. Men risken är stor att barnkonventionen, i den nya positionen som svensk lag, kommer att alstra en rad allvarliga problem, i vilka föräldrar ställs mot barn. I stället för att främja gemenskap inom familjen riskerar alltså konventionen att ge upphov till söndring. På lösa grunder kommer beslut att fattas som står i strid mot det som jag anser vara naturrättsliga principer. 

Torsten Sandström 

Om man kollar på internet så har Lunds universitet en webbsida fullastad med påpekanden om hur flitigt man arbetar med jämställdhet. Den rör sig om dussintals verktyg. Det vill säga riktlinjer, organisatoriskt stöd, utvärderingar, uttalanden i långa rader, se länken nedan. Den som arbetat på universitetet vet också hur mycket tid som fortlöpande ägnas åt jämställdhet mellan män och kvinnor på alla plan inom den stora organisationen. Rader av möten, utredningar och lokala principer. Tillbilden hör universitetets egen tidning, LUM, som ofta har artiklar där olika lokala problem uppmärksammas och företrädare ställs inför svåra frågor.

Nu undrar kanske läsaren vad jag är ute efter? Önskar jag slopa hela apparaten? Nej, det vill jag inte. En öppen organisation måste också ha en klok syn på könens ställning. Det gäller att tillvarata kunskap. Möjligtvis kan man påstå att det ibland sker överdrifter i stil med att litteratur väljs ensidigt eller efter författarens kön och inte textens innehåll.

Jag är ute efter något viktigare. Det vill säga att det måste råd någon form av harmoni mellan högt ställda krav på teori samt hur jämställdheten ser ut i praktiken. Nu vill jag peka på en flagrant avvikelse mellan idé och praxis. Och mitt exempel rör inget annat än redaktionen för tidningen LUM. Alltså det organ som pekar finger åt fakulteter och institutioner som inte lyckas leva upp till rimliga krav på jämställdhet. Enligt LUM nr 2/2021 består organisationen av tio personer. Samtliga med kvinnliga namn!

Vi får alltså ännu ett exempel på den svenska planekonomins sjuka. En vansinnig mängd arbetstimmar läggs ned på planering, riktlinjer, råd osv. Alltså massor av teori. Följaktligen slår sig organisationens ledare för bröstet: se vad vi åstadkommit! Stolt presenteras framgångarna i årsredovisningar och brev till Regeringen. Men när det kommer till kritan så klarar inte ens universitetets egna journalister av en jämställdhet i praktiken. Inte en enda manlig journalist!

Om jag ska sticka ut hakan tror jag att universitetets många feminister inte tycker att mitt påpekande är särskilt besvärande. För dem är ojämlikhet enbart något som drabbar kvinnor. Det är nämligen alltid patriarkatet som är boven i dramat. Matriarkatet tillhör däremot änglarnas värld. Och redaktionen på LUM blir därför rena Paradiset.

Torsten Sandström

https://www.medarbetarwebben.lu.se/organisation-och-styrning/vision-mal-och-strategier/jamstalldhet-och-lika-villkor

Från januari 2020 fram till idag har Riksbanken köpt på sig svenska företags- och bostadsobligationer för omkring 400 miljarder kronor. Mängden värdepapper i Riksbankens ägo ökade i ett nafs med 40%. Flera experter är kritiska över denna oväntade hjälp till fastighetsspekulanter av skilda slag. I flera av styrelserna för de fastighetsbolag som på detta vis ges stöd finns höga svenska före detta politiker i ledandet ställning. De berikar företagen och sig själva. Riksbanken häller bensin på brasan.

Det är alltså fråga om att staten – genom Riksbanken – delvis sätter en fri fastighetsmarknad ur spel. En form av subventionering av förvärv av exv fast egendom, vilka genom Riksbankens stöd blir billigare och mer attraktiva. Inte på grund av reella värden, utan just på grund av just stödet från staten.

Många kloka ekonomer är kritiska. Riksbanken riskerar att själv skapa en bubbla, i stället för att åstadkomma ekonomisk balans. Man subventionerar å ena sidan fastighetssektorn, medan man å den andra framför pekpinnar till politikerna om en stramare bostadsbeskattning.

Det är inte vem som helst som släpps in på Casino Brunkebergstorg. Där krävs stora pengar. Därför säger jag: inga fler insatser!

Torsten Sandström

Ett öppet samtal förutsätter argument för och mot – tills full bevisning föreligger. I klimatfrågan är alla seriösa debattörer ense om att osäkerhet råder om hur uppvärmningen ska förklaras. Därför finns det anledning att presentera sakliga argument mot mediernas storskaliga propaganda för FN:s klimamål. Så här sammanfattar professorn i meteorologi, Roy W Spencer, USA, det vetenskapliga dagsläget:

Att Spencer är en väl etablerad USA-forskare framgår av följande uppgifter om hans forskning, karriär, uppdrag och belöning enligt uppgifter från Wikipedia.

https://en.wikipedia.org/wiki/Roy_Spencer_(scientist)

Hur ska man som lekman agera? Man måste enligt min mening engagera sig, men samtidigt hålla dörren öppen i CO2-frågan. Min slutsats är därför att man – utan att hetsa upp sig – bör verka för återhållsamhet med utsläpp av CO2. Staten måste hålla stadigt i skattebetalarnas pengar! Vidare måste satsningar ske på vind-, våg- och kärnkraft så att tillräckligt med el finns för fortsatt ekonomisk utveckling och välfärd. Slutligen måste forskningen öppnas upp för alternativ till FN:s politiska agenda. Miljarder slukas nämligen idag på projekt som bedrivs av samhällsvetare och tekniker som – i motsats till Spencer – inte sysslar med forskning om klimatet, utan enbart tar CO2-krisen för given. Det är allvarligt.

Om Roy Spencer har rätt går astronomiska belopp förlorade på det svenska samhällets enögda vägval.

Torsten Sandström

Sydsvenskan minns uppenbarligen intemycket av #Mee too. Den 7/5 läser jag följande om akademiledamoten Per Wästbergs nya bok:

Per Wästberg misslyckas med att

återupprätta förtroendet för

Svenska Akademien

Men Ann Lingebrandt tycker ändå att hyllningsskriften är en läsfest.

Wästberg var gammal polare med Arnault i flera kultursammanhang och på den beryktade klubben där sexkontakter odlades. Wästberg har till och med skrivit ett brev till kungen för att Arnault skulle få Nordstjärneorden!

Hur kan man tro att en sådan man ska kunna upprätta förtroendet för akademin? Han, som inte ens klarat av att tvätta sig egen byk med Arnault!

Okej, Lingenbrandt menar att Wästberg misslyckats med tvätten. Men ändå sänder hon en kärleksförklaring till killen. Hennes devota beteende – kråmandet – hjälper oss att först varför Arnault lyckats med att förföra rader av kulturkvinnor i skuggan av den Akademi som Wästberg mångårigt omfamnat. Bland annat har Wästbergs egen dotter haft en sexuell relation med Arnault, berättar hon själv.

Mediernas kulturjournalister är nämligen paralyserade av den åldriga – och kraftigt manliga – organisation som man uppfattar som stormästare.

Torsten Sandström