I vårt land är det omöjligt för genomsnittssvensken att bli välbärgad på lönearbete. Det beror inte på särskilt låga löner. Nej, orsaken är en skyhög beskattning på löner. För den som funderar på att jobba något extra blir skatteuttaget förmodligen världens högsta, dvs 64 % inklusive arbetsgivaravgift. Staten tar merparten.
Om Svensson vill göra sig en ordentlig hacka ska han eller hon antingen ägna sig åt kriminalitet eller köpa bostad med lånta pengar. Det är bland ägarna till privatbostäder som landet många nya miljonärer finns. Och Sveriges Riksbank hjälper verkligen till med extremt låga räntesatser. Den som har hög nog lön för att låna rejält i bank kan alltså göra ett stort bostadsklipp.
Än så länge. För just nu rusar priset på köpebostäder i höjden. De unga som kommer sist in på arenan riskerar att stå med Svarte Petter då luften går ur marknaden. För dem hotar livslånga ekonomiska problem. Allt detta sker med öppna ögon. Regeringen pekar på Riksbanken. Och Ingves pekar på politikerna.
Sådan är situationen i Sverige som i årtiondens låtit bli att ta ett rejält grepp om nationens främsta strukturproblem: bostadspolitiken. Den politiska eliten – inklusive Riksbanken – står handfallna. Och förr eller senare måste luften gå ur lånemarknaden.
Det Sverige behöver är en helt ny skatte- och bostadspolitik. Detta har varit känt i tiotals år. Men den politiska klassen vågar inte fatta nödvändiga beslut. Därför rullar lavinen fram mot stupet.
En nödvändig komponent är en skatteomläggning som medför lägre skatt på löner och högre skatt på bostäder. Proportionerna kan diskuteras, men skattetrycket behöver inte alls öka totalt sett (vilket vänstern alltid tjatar om). På sikt är det nödvändigt att priserna måste ned på villor och bostadsrätter.
Dessutom måste Hyresgäströrelsens och Boverkets döda hand över hyresrätterna slopas. Fria hyresförhandlingar, om hyrorna höjs måste det temporärt mötas med bidrag och en mer flexibel och snabbare byggplanering – allt som en del i den skattereform jag talar om.
Jag påstår inte att ekvationen är enkel. Men att politikerna struntar i lösningen är ett tecken på att eliten inte vågar eller kan tänka nytt. De tänker bara på sin överlevnad i rollen som yrkespolitiker.
Det svenska samhället är således inte alls det föredöme, som politiker och medier basunerar ut var dag. Det är ett trixarsamhälle som vrålbeskattar arbete. Och klappar bostadsspekulanten på axeln.
Torsten Sandström
