Det politiska samtalet i Sverige existerar knappast. Jag menar att sakliga argument alltmer sällan växlas. Istället slängs invektiv. Den som försöker framföra underbyggda argument möts med en smocka.
Jag påstår att vänstern och S-partiet excellerar i detta angrepp på försök till öppna samtal. Sedan snart ett decennium har även liberalerna anammat det nya destruktiva politiska stilen.
Den typiska samtalsdödaren är att kalla motståndaren fascist, nazist eller främlingsfientlig. Till och med konservativ räcker för att trycka ned en meningsmotståndare, vilket är särskilt ömkligt då det är den som slänger skit som är den faktiska tillbakasträvaren bakom sin mur av socialistiska idéer. Metoden syns tydligast i samtal om invandring, ett politikområde som annars lämpar sig väl för fylliga och resonabla argument för och emot.
Men inte bara rörande invandring brukas den nya metoden för samtalsdödande. Nu brukas den som ett generellt knep att förstöra en diskussion. Saken syns fullständigt klart i den regeringskris vi befinner oss i. S-partiet, Mp och C dödskallemärker samtliga SD. Utan vidare argument väljer de bort ett sakligt – och för nationen nödvändigt – samtal om politikens många motsättningar. Detta är en form av populism. Den känns igen från auktoritära regimer från förr och även nutid. För att klamra sig fast vid makten väljer den samt konservative att säga ut dimridåer. Orsaken till detta är en insikt om att smutskastning fungerar som politiskt vapen.
Svensk mästare är S-partiet. För S gäller det helt enkelt organisationens framtid då man nu ser sina dagar räknade. En hel kår av yrke(s)politiker ser sina feta löner hotade. Men om många fler slutar lyssna till S – och i stället väljer en öppen och saklig debattmetod – så faller den hundraåriga S-eran platt till marken. S-partiet offrar med vilja konstruktiva politiska samtal för att bita sig fast ytterligare några år vid makten. Det är tragiskt. Men sant.
Torsten Sandström
