Varför funkar BB utomlands under juli månad? Wikimedia.

Rubrik från Sydsvenskan den 8 augusti 2021: Facket

larmar om personalkris på BB: ”Vänder ut och in på oss

själva”

Varje sommar hör vi samma klagosång från Sveriges fackföreningar inom vårdsektorn. Man menar att personalbrist under juni-augusti månader innebär ett hot mot vårdkvaliteten inom förlossnings- och akutvården. Det är möjligt att det krisar här och där. Men vad är förklaringen?

Jag är övertygad om att sjukvårdspersonalens antal i grova drag är anpassad till det genomsnittliga vårdbehovet. Vissa dagar är det fler patienter och andra dagar färre. Men över helåret sett finns det tillräckligt med arbetskraft. Så bör förstås en ansvarskännande vårdapparat tänka och planera. Dessutom är sommarsemester inte en mänsklig rättighet. Bara ett krav på fyra veckors ledighet på raken någon gång under året. Därför bör de anställda och fackföreningarna sansa sig.

Viktigt att inse är att man utomlands inte så ofta talar om särskilda semesterkriser inom vården. Inte heller inom sektorer av den privata svenska arbetsmarknaden. Där försöker man med olika medel – lock och pock – få personalen att ta ut semester på annan tid än just fyra veckor i rad under månaderna juni-augusti. Affärsverksamheten måste ju hållas igång. Det är uppenbart att livsmedelshandeln, apoteken, bussföretagen, järnvägen, flygbolagen mfl klarar av att hantera 12 § semesterlagen. Och med en extra bonus till den anställde blir det kanske enklare att komma överens.

Men den svenska vården är som bekant tyvärr än så länge styrd av det offentliga. Det vill säga av 21 landsting/regioner, som inte alls visat sig ha de administrativt vassaste knivarna i lådan. Dessutom ligger landstingen inom politikernas och fackföreningarnas maktsfär. Detta innebär att semesterlagens regler anses som heliga, även om bestämmelserna är mycket tänjbara vad gäller vilka dagar den anställde har rätt att utkräva semester. Arbetsgivaren kan enligt lagboken lägga ut fyra veckor på rad utanför sommarmånaderna om ”särskilda skäl” finns. Men rädda och okunniga chefer inom det offentliga läser semesterlagen precis som fackföreningarna önskar. Och LO/TCO vill förstås ha flera medlemmar, dvs en ökad vårdpersonal, alldeles oavsett om det finns ett faktiskt behov på årsbasis.

Oförmåga och politisk svaghet är alltså förklaringen till ”krisen” inom den svenska vårdapparat som drivs av de offentliga (landstingen). Om större delar av den svenska vården privatiseras bör därför normalt krisen upphöra. Privata företag hanterar nämligen 12 § semesterlagen som man ska göra. De ställer rimliga krav på sina anställda att godta uttag av ledighet under annan tid. Därför är klagosången över personalbrist under sommarmånaderna inom akut- och förlossningsvården inte ett rättsligt problem, utan enbart en fråga om politiskt okunnighet eller ovilja hos landstingens chefer. Tyvärr är byråkraterna alltför många och ständigt eftergivna mot facken.

Att vi år efter år ska behöva höra dessa litanior beror också på svenska medier. De agerar dels för vänsterns budskap – alltså som fackföreningarna vill. Dels har de inte tillräcklig noga satt sig in i semesterlagen. Journalisterna har inte orkat vara kritiska. Alltså upphör medierna att agera med tillbörlig kritisk ambition.

Jag har i många bloggar pläderat för att staten ska ta över vårdansvaret och i konkurrens lägga ut sjukvården på privata företag. Då kommer färre kriser att rapporteras till svenska medier. Ty privata chefer är pålästa, tuffa och tvingade att se till verksamhetens effektivitet och lönsamhet. Vinnare blir folket. Förlorare är de fackföreningar som sossarna bygger sin korporativa makt med.

Torsten Sandström