Talibanerna och liknande terroristgrupper förstärker i nutid sina positioner i exv Afghanistan, Somalia och Nigeria. Detta kommer att leda till nya vågor av migration till Europa. Signaler från Baltikum ger ytterligare oroande signaler i om rörelser mot Sverige.
Så länge Sverige bibehåller sin traditionella inställning till asyl riskerar nationen därför att hamna i fortsatt elände vad gäller mottagande av nyanlända på grund av en redan påtaglig frånvaro av åtgärder för integration. Sveriges anslutning till folkrättsliga konventioner om asyl måste omprövas!
Jag menar att således att den officiella svenska regleringen av asyl nått vägs ände. Min förklaring rör inte främst en kommande våg av nya asylsökande. Redan i dagsläget är asyltrycket högt – omkring 82.000 (!) år 2020. Detta är i och för sig illavarslande. Min huvudinvändning rör den svenska statens alltmer begränsande möjligheter att verkställa utvisningar av dem som vägrats asyl. Allt färre kommer under de närmaste åren att utvisas trots att svensk domstol sagt att de saknar asylrätt. Detta är lika med moment 22.
Min poäng är att en asylrätt förutsätter att den som av domstol vägras bifall till sin ansökan måste förpassas till det land han eller hon närmast anlänt från till Sverige. Annars innebär en asylrätt i juridisk klartext en vidöppen dörr in till Sverige, med de problem som automatiskt följer. Så länge rätten till asyl inte balanseras mot en plikt att lämna landet vid avslag kan man inte säga att det folkrättsliga institutet asyl fungerar. Det blir i praktiken enbart en ensidig rätt till inflyttning till Sverige.
Jag inser att storskaliga internationella folkförflyttningar är svåra hantera och reglera på en nyanserat och mänskligt vis. Men den absolut sämsta metoden är ett upprätthållande av principen om asyl trots att institutet utvisning inte fungerar vid domstols vägran att ge bifall till asylansökan. Följden kommer att bli att de mest asylliberala nationerna i Europa kommer att få bära en börda som redan idag visat sig tung mätt i gigantiska pengabelopp, kriminalitet, bostadsbrist och skolstök. Här ligger Sverige alltså klart i riskzonen.
Mitt enda svar på vilka åtgärder som måste till är just nu ett tydligt stopp på den liberala politik som Sveriges makthavare hittills signalerat. Människor som anländer till Sveriges gränser utan EU-medlemskap måste vägras inträde i riket. Det är givetvis ett bryskt och idag överraskande besked. Men efter en övergångstid kommer en ny svensk politik att uppfattas av tidens resenärer på väg norrut till vårt land. Var så säker!
Min lösning är inte unikt. Inom Danmark resonerar politiker inom S-partiet – som är i regeringsställning – om liknande drastiska förslag med slopande av asylrätten vid nationens gränser.
En grupp bland dem som värnar en asylrätt är naiva och menar att det inte finns något att göra åt den svenska statens vägran att verkställa utvisningar. Deras slutsats blir: låt folk vandra in! En annan och kanske större grupp ser invandringen som en politisk lösning för att behålla S-partiets och vänsterns makt över Sverige. Slutsatsen blir också då att den som vill ska kunna flytta in. Tanken är att bidrag till nyinflyttade skapar en trogen krets av nya S-väljare vid allmänna val.
Båda åsikterna rubbar enligt min åsikt respekten för den svenska statens kontroll över sitt territorium, vilket i grunden är en fråga om demokrati. Det är lagstiftningens sak att bestämma villkoren för asyl. Funkar inte metoderna för avvisning, så faller följaktligen hela systemet för en reglerad rätt till asyl. Följden blir att vem som helst kan bli svensk medborgare och på sikt påverka demokratin i vårt land.
”Så kan vi inte ha det”, säger jag, för att citera den kakadua som nu har posten som svensk statsminister i nationen som är illa ute…
Torsten Sandström
