En svensk riksdagsledamot, en marionett med politiken som yrke – helt grön (förlåt, hållbar) – och styrd från partiets högkvarter. Wikimedia commons.

Den utmanande rubriken är hämtad ur en text av tekn dr Erik Lidström och publicerad i Bulletin 2021-04-21, se länk nedan. Det är en fint skriven artikel om den särskilda typ av demokrati som den svenska politiska klassen åstadkommit. Nästan bara partigängare tillåts ta plats – och alltså få väl utbildade och/eller personer med lång och välmeriterad verksamhet från den svenska vardagen.

Effekten har blivit en stenhård partistyrning av vilka som ska tillåtas ta plats i Sveriges Riksdag. Inte en styrning från folket, de sk väljarna. Utan en styrning från partier, som idag närmast saknar medlemmar, och därför finansieras genom bidrag som riksdagens ledamöter själva bestämt. Alltså ett utstuderat system i syfte att ge den politiska klassen maximal möjlighet att fortleva.

Lidström nämner även något viktigt som jag inte tidigare känt till. Nämligen att högern en gång i tiden ställt sig bakom proportionella val vid införandet av den allmänna och lika rösträttens införande, 1911. Man var rädd att förlora Riksdagsplatser! Liberaler och socialdemokrater önskade däremot majoritetsval i enmansvalkretsar. Tänk om Karl Staaff och Hjalmar Branting fått sin vilja igenom! Vilken öppning för en livligare demokrati, med personval och makt som flyttats miltals från huvudstadens partihögkvarter!

Nu kan i stället en stenhård styrning ske från partiernas kanslier. Och så fylls Riksdagen på med ledamöter som sedan skoltiden utbildats för yrket att bli politiker. Erfarna och kloka människor utan partibakgrund förvägras medvetet inträde i Riksdagen av egen kraft. Den svenska demokratin är således skräddarsydd för en politisk klass som vill sitta tryggt i eget bo. Som sagt var det också högermannens Lindmans förklaring till de proportionella val som infördes 1907.

Följden har blivit de för folket anonyma ”knapptryckarkompanier” som från vikta plaster i Riksdagen levererar partihögkvarterens vilja. Därför sitter nästan inga yrkesutövare längre på Riksdagens bänkar, utan karriärister från den politiska klassen. Alltså hanterar inte de vassaste knivarna i lådan nationens öde, vilket sannerligen syns i rader av gamla olösta strukturproblem. I Riksdagen häckar nästan bara trogna partiledamöter som efter skoltiden jobbat upp sig inom politikens yrke, från positioner i olika dotterorganisationer, kommuner och landsting. Ett yrkesliv på skattebetalarnas bekostnad, ett system som riggats genom en brist på direktdemokratiska inslag i Regeringsformen.

Därför är Lidströms utrop korrekt om att ingen som åstadkommit något civilt kan räkna med att ta sig in i Riksdagen. Det är sannerligen en dyster profetia över den svenska demokratins framtid. Som sagt är det också en rimlig förklaring till varför det svensk samhällets strukturproblemen tornat upp sig i en olöst stapel.

Men jag är trots allt optimist. Kollektivens och partiernas dagar är som jag ser det räknade, på sikt. Individualismens dogmer – goda som onda – erövrar nämligen landet steg för steg, dag efter dag. Därför är det troligt att dagens dysfunktionella partivälde av folket kommer att ses som den Orvar-propp det verkligen är. Mycket talar alltså för att dagens politiska klass kommer att ersättas.

Därmed inte sagt att partierna försvinner. Och en ny politisk klass riskerar förstås att växa fram. Hursomhelst bör en betydligt närmare relation (mindre avstånd) mellan väljare och ledamot i Riksdagen bli följden. Alltså ett steg mot den mer direkta demokrati som Sverige, enligt min mening, så tydligt behöver.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/debatt-ingen-som-astadkommit-nagot-kan-bli-svensk-politiker