På valdagen ska jag lyfta ett svenskt problem som är känsligt: feminismen. Bara själva ordet har blivit så PK eller wokt att det kan införas i Regeringsformen, om det inte vore så att nästan halva befolkningen är män och jämlikhet redan regleras där.
För det rödgröna Sverige platsar ordet att införas i deras egen Hall of fame. Den som inte är feminist definieras normalt som kvinnohatare och mansgris. Ordets totala dominans har gjort det närmast urladdat på innehåll. Stefan Löfvens regering flaggade nämligen officiellt för en svensk feministisk utrikespolitik under Margot Wallströms ledning. På vilket sätt UD under dessa år agerade på ett sätts som satte kvinnors rätt i centrum är okänt. Man öppnade nämligen diplomatiska kontakter med Palestina, en till ytan okänd statsbildning befolkad med våldsanstrukna män som ledare. Vad som hänt efter Löfvens stordåd ger inte heller något stöd för att feminismen som sådan varit framgångsrik i Hamas´ rike, som närmast krossats genom rysligt självskadebeteende. Regionen plågas för övrigt av kvinnoförtryck.
Ordet feminism saknar alltså idag språkligt innehåll. Det är fortfarande en klyscha. Eller snarare ett mantra för diffusa förhoppningar. Det är således ingen slump att sex av riksdagens åtta partier har kvinnliga ledare. Samtliga partier på den rödgröna sidan uppfyller förstås detta grundkrav – de är ju för feminism. Att svensk politik därför skulle vara mer avancerad än utomlands är okänt, men detta förs ofta fram som en sanning från de rödgrönas håll. Här påstår man till och med sedan länge att vår nation är ett föredöme för andra folk. Att detta är en illusion som används för inrikes bruk måste sägas vara klart, i och med att andra länder inte visar någon entusiasm (frånsett dem förstås som vill ha svenskt u-bistånd).
Svenska medier följer i samma förnumstiga spår, mer eller mindre officiellt. En bläddring i en tidning eller koll på teve blir därför en form av seans. Massor av kvinnliga journalister tillåts säga vad som helst. De anser sig som experter på män och ges rika tillfällen att uttrycka sina fördomar och plattityder.
Låt mig därför avsluta med två ovanligt tydliga slamkrypare. I DN 3/9 utbrister Hanna Hellquist i en svart rubrik:
Han har gjort slut – och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dagarna
Textens nyhetsvärde är noll och intet. Vilken läsare som följt Hellquist tirader blir förvånad över reaktionen hos mannen ifråga? Men för feminister är det självfallet klart att inget fenomen är så fullständigt ointressant att det inte kan tryckas i massupplaga. Könsfrågor har alltid prio ett. Sak samma gäller en text i DN 13/9 – valdagen – där Åsa Beckman ges möjlighet att predika för kvinnliga läsare:
Vi hade haft ett bättre samhälle om alla var som kulturtanterna
Alltså ännu ett uttalande i egen sak. Jag förstår att ingen manlig kollega på DN vågar säga ifrån. Hans framtid i svenska media skulle snabbt se sitt slut. Beckman själv är kulturtant och saknar varje uns till självkritik. Det är ändå vidunderligt att en skribent – i slutet av en brinnande valrörelse – påstår att hon själv är måttstocken för ett bättre svenskt samhälle. Så kan bara en inpiskad feminist prata.
Det finns goda krafter i Sverige som strävar efter jämlikhet. Och visst finns en hel del kvar att göra. Men det behövs inte en populistisk feminism med ett vinklat och flummigt budskap om det kvinnliga könets primat. Sådana idéer odlas alltså i en vänsterliberal miljö som befriats från tanken om könens olika biologi. Den som studerar ett han- resp honlejons samliv ser skillnaderna tydligt. Är människor i grunden så annorlunda, även om vi utvecklat omfattande sociala mönster? Därför borde feminister slänga de fåniga slagorden på skräphögen. Ett lugnt samtal om jämlikhet räcker. Och kvinnlig hybris luktar för den delen lika illa som manlig!
Torsten Sandström
