Vem har inte sett sossarnas valaffisch ovan. Stabilitet utlovar Magdalena Andersson – framför kaos. Ett par veckor efter valet måste S-partiets löfte givetvis synas.
Länge har Andersson känt till att sossarna måste regera med andra. Det vill säga med klimattalibaner, kommunister och rödalinjercentern. Självklart måste hon länge vetat att en valvinst kommer att bli synnerligen svår, om inte omöjlig. Ändå skriar partiet om stabilitet framför kaos. Ändå mörkar Andersson konsekvent partiet sakpolitik (frånsett förslag om arbetsbefrielse, i stil med slopat karensavdrag och barnbidrag). Partiets toppar bombarderar i stället – i stort sett – enbart allmänheten med splittring och brunsmetning av SD. Tala om stabil politik! Seriositeten är nära nog noll.
Två veckor efter valdagen är kaos givetvis på plats. Andersson måste kasta in handduken bara efter några dagar. Varför? Jo, hon kan inte forma en regering på grund av de rödgrönas knappa valvinst inklusive en rejäl förlust för S-partiet. Tala om självförvållat kaos!
Då Andersson igår avsagt sig uppdraget skyller hon på Vänsterpartiet och Moderaterna. Vad har M gjort efter valet? Kristersson har begärt entledigande. Och Andersson har misslyckats med att ens få sina ”stabila” partners till förhandlingsbordet. Anderssons påstående igår om en allians mellan V och M är så falsk att man baxnar. I själva verket är det hon själv som inte klarar av sin egen uppgift – sitt ”mission impossible” – dvs att forma ett regeringsunderlag av partier som inte tycks kunna regera tillsammans. Flera av Anderssons underhuggare är av samma skrot och korn. Rader av partigängare utan förmåga till öppna samtal. Ännu är det LO-rörelsen gamla budskap som framförs, medan de manliga medlemmarna röstar på SD.
Det vi ser är ett tecken på att Socialdemokraterna sedan länge är ett parti utan politik. En rörelse vars mantra blivit makten framför allt. Alltid är makten enbart en fråga om skickliga sosseförhandlingar, påstår man. Detta tror ett parti som under senare decennier byggt sin politik på hat och brunsmetning. Alltså ett parti som lovat en stabil egen regering tillsammans med omöjliga partier. Resultatet framstod som på förhand givet: kaos.
Av allt att döma är Anderssons dagar som ledare för sossarna räknade. Inte ens en ”time out”kan rädda henne. I politikens skräpkammare tvingas hon snart begrunda sitt öde tillsammans med Sahlin, Juholt och Löfven. Vilket skräckkabinett! Det säger det mesta om partiets svanesång. För en revanch krävs åtminstone ett öppet kritiska samtal – inte kortsiktigt slug betongpolitik från Sveavägen. Att gå till val med affischen ovan är inget annat än ett hån mot allmänheten.
Torsten Sandstrom
Tack till Klas Hjort i Bulletin för inspiration!
