Förvisso innehåller den svenska brottskatalogen brott med olika allvarlighestgrad. Men i grunden bör våldsbrott ses med liknande glasögon oavsett vem som är gärningsman. Dennes subjektiva situation och övertygelse bör inte spela någon större roll då brottet rapporteras. Än en gång är det saklighet och viss återhållsamhet som gäller innan våldsbrottets detaljer klarlagts. De två eller flera personer som är inblandade kan ju alla ha bidragit till våldsförloppet. Denna saklighet är särskilt viktig vid massmediernas rapportering. En kändis som tar tillvåld ska inte behandlas bättre än en ung man från förorten.
Jag skriver detta efter mediernas rapportering om höjdhopparen Holms oprovocerade stryptag på en medial kritiker i en restaurang under Göteborgs litteraturvecka. Ett icke kortvarigt handgrepp kring en persons hals är ett mycket allvarligt våldsbrott. Det ska normalt innebära fängelsestraff, särskilt om målsäganden vid tillfället inte bidragit genom provokationer.
Men så agerar inte svenska gammelmedier när det gäller en kändis, en sportidol som haft turen att ta guldmedalj i ett ”stort” sammanhang. I stället för att med kritiskt allvar ifrågasätta ett sådant allvarligt övergrepp – och kritisera Holm för dådet – agerar svenska medier närmast som hans försvarsadvokater. Man publicerar genast ”förmildrande” omständigheter och vrider situation till Holms förmån. Han har nämligen provocerats av sitt hatobjekt vid en situation för flera år sedan.
Nästan alla gammelmedier publicerar nyheten. Genomgående är rubrikerna till hans förmån i stil med ”att Stefan Holm ska begära professionell hjälp”. En fin kille erkänner förstås och begär hjälp av psykolog. Kan någon tänka sig en sådan rubrik då det gäller klanvåld mellan två gäng från Kista?
Detta mediala mönster befäster min kritiska bild av svensk journalistutbildning. Gärningsmannen Holm behandlas närapå som ett brottsoffer. Ty kändiskulten i mediena är svår. Och tilltron till psykologiska bevekelsegrunder är lika stor. På så vis förvandlas en medaljbelönad mästare som i åtskilliga sekunder tagit strypgrepp närapå till ett offer i sammanhanget. Ty offerrkulten är något som unga journalister är specialspecialister på. Det verkar som om det är grundpelaren i svensk utbildning av journalister. Inte undra på att rapporteringen är svår för vanligt folk att gilla.
Om jag finge bestämma – eller drömma – skulle en statlig utredning tillsättas om en kritisk granskning av den svenska utbildningen av journalister. I fokus borde stå frågor om politiskt oberoende rapportering av faktanyheter. Tala och skriv inte i egen sak då verkligheten ska skildras! Mycket tyder nämligen på att svenska massmedier – kanske främst de stora mediehusen – i nutid formar det svenska folkets politiska värderingar. Under i stort sett hela valrörelsen har de kritiserat Tidöregeringen. Det sjuka är att omkring 70% av journalistkåren har sympatier av rödgrönt slag. Särskilt allvarligt blir att alla svenskar – oavsett politisk åskådning – ska tvingas finansiera SR/SVT där vänstervridningen – allmänt sett – är klar som korvspad.
Nu får jag tyvärr inte bestämma. Men med tidens gång måste nog ändå de borgerliga partierna inse att de själva bidragit till att skapa ett ohållbart mediesverige. En situation där journalister styr nationens politiska utveckling. En mycket annorlunda definition av demokrati!
Torsten Sandström
