Carl-Oskar Bohlin är en förnuftig minister i Kristerssons regering. Hans uttalanden är, såvitt jag kunnat se, genomgående väl tänkta och nyanserade. Hans klokhet belyses av hur han agerat efter att nyligen ha deltagit i en SVT-intervju. Frågorna från SVT:s Kristina Lagerström gjorde honom irriterad. Därför utnyttjade han sin rätt att själv publicera sin egen version av intervjun i oklippt skick med Lagerströms många insinuanta frågor. Risken var annars att hennes vinklade reportage skulle användas mot regeringen i valrörelsen. Det var skickligt gjort av Bohlin, som på så vis desarmerade Lagerströms skattefinansierade vapen mot Tidöregeringen.
Det intressanta är nu att svenska journalister och mediesamhällets överstepräster nästan unisont anklagar Bohlin för att rättsstridigt ha hindrat en journalist arbete. Att prästerskapet har fel juridiskt sett är ställt utom all tvekan. Det centrala är själva tesen om att journalisternas arbete måste skyddas såsom varande samhällsnyttigt. Kravet lyder att misstro inte ska tillåtas mot medierna!
Utan tvekan har medierna en central roll i en demokrati. Men förutsättningen för denna upphöjda ställning ät att yrkeskåren i huvudsak agerar politiskt oberoende och sakligt vid rapporteringen. Så har också det stora flertalet journalister handlat i förfluten tid. Men inte sedan några decennier tillbaka. Mediesamhället har nämligen förändrats kraftigt. Sakligt kritiska reportage har ofta ersatts med personliga rapporter fulla med personliga politiska åsikter. En nyhetssändning från SVT Rapport är rena bönemötet politiskt sett. Även i övrigt har medierna förändrats från seriösa iakttagare till nöjessamhällets ceremonimästare. Bara en hastig titt i DN, SvD, SVT och Aftonbladet visar vad jag menar. Hej och hå – skrik och flabb/blod- och våld – för hela slanten.
Det kanske starkaste beviset är hur svenska gammelmedier – förr och i nutid – behandlat Sverigedemokraterna. Partiets starka kritik av minst tjugo svenska år med massinvandring har bemötts med brunsmetning. Även när invandringens allvarliga problem tydligt yppats fortsätter detta politiska hat mot SD. I och med Tidöavtalet har kritiken i huvudsak omfattat även Kristerssons regering. Det vi sett sedan länge är en påträngande politisering av (majoriteten av) journalisternas arbete. Det har inte alls rört sig om den den sakliga och oberoende kritik som brukar hyllas som den fjärde statsmaktens uppgift. I många fall har vi sett rena propagandan.
En viktig roll i SVT:s kritiserade dokumentär intar Peter Jakobsson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Uppsala universitet. Han anser att svepande mediekritik har flödat från partier som SD och Moderaterna, samt att Bohlin är ett exempel. Vi ser alltså hur Jakobsson – en person som ansvara för utbildning av journalister – försvarar hur svenska medlemmar av yrkeskåren agerar som propagandister. Och han har mage att påstå att misstro inte ska spridas mot dessa legoknektar!
Mediala aktörer har förstås rätt att plädera för sina egna åsikter. Men förutsättningen är förstås att deras egna värderingar varudeklareras på ett rimligt tydligt vis. SVT:s anställda – och även många inom andra gammelmedier- agerar däremot under en täckmantel av politiskt oberoende. Det är just detta charlataneri jag nu kritiserar.
Jakobsson pläderar med andra ord för sin sjuka mor. Om han varit en sann vetenskapsman borde han ha kritiserat SVT:s reportage. Men han rättar in sig i myglarnas led. Och angriper budbäraren Bohlin som redovisat verkligheten.
Torsten Sandström
