Hjälp! IWikimedia.

I klansamhällen är det hövdingen, eller ofta de inblandade själv, som skipar rätt vid konflikter mellan medlemmarna. Alltså en nävarnas blodskamp. Ett civiliserat samhälle kännetecknas däremot av att staten och domstolarna handhar våldsanvändningen. Kloka humanister vill nämligen undvika att personkonflikter medför våld och kränkande känslor hos drabbade. En medborgare som skriker ut anklagelser mot personer riskerar givetvis att skapa allvarliga konflikter. Detta gäller inte minst i nationer med medier som snabbt och enkelt kan spridas.

Jag skriver detta som en introduktion till den svenska lagstiftningen om ärekränkning i Brottsbalken (BrB). I 5 kap regleras två typer av brott: förtal respektive förolämpning. Läsaren inser att ordet förtal tar sikte på påståenden om brott eller klander avseende viss person med resultatet att skapa missaktning hos tredje man. Vid förolämpning tar effekten enbart sikte på självkänslan eller värdigheten hos den som klandret avser.

En viktig skillnad mellan brotten rör frågan om vem som kan väcka åtal. Vid förolämpning gäller som huvudregel enskilt åtal, dvs en process genom den drabbade personens (målsägandens) egen försorg. Utgångspunkten är förvisso densamma vid förtal, men här kan en åklagare efter anmälan väcka åtal om detta ”anses påkallat från allmän synpunkt”.

I massmediernas samhälle har som antytts brottet förtal fått en framträdande ställning. En central fråga blir ofta ifall ett uttalande om brottslighet är sant eller inte. I anglosaxisk rätt – främst USA – är sanningen helt avgörande och fungerar som befrielse från straffansvar för talesmannen. Tanken är att staten inte ska straffa spridning av fakta i domar eller offentliga register. Det ligger en hel del i detta. I Tyskland och Frankrike krävs normalt att ett påstående är osant för fällande dom. I Norge har civilrättsliga ersättningsregler i grunden ersatt straffansvar för förtal., som därför avkriminaliserats.

Men i Sverige hindrar faktiskt inte sanningen – alltså uttalanden om att en fällande dom finns – att uppgiftslämnaren straffas för förtal. Förenklat är motiveringen att yttrandefriheten inskränkts med hänsyn till den dömdes privatliv. Den svenska BrB vill med andra ord motverka att exv mediala skampålar inrättas. Om alla fällande domar med personnamn helt fritt tillåts att publiceras – i tryck, teve eller digitalt – riskerar förstås ett brott att aldrig att kunna sonas. Oron för skampålen har blivit den svenska lagstiftarens främsta lösning.

Orsaken är att det sedan länge finns en komplex och tämligen vag undantagsbestämmelse om sanningsbevisning i 5:1 BrB. Förutsättningen för att talan om sanningen i ett påståendena tillåtas är för det första att det ”med hänsyn till omständigheterna [kan anses ] försvarligt” att gör en uppgift offentlig. För det det andra krävs att sagesmannen kan visa att uppgiften ”var sann eller att han hade skälig grund för den”. Enbart i så fall kan sanningsbevisning ske med framgång”.

Läsaren inser att när det gäller ett offentliggörande av fällande domar i brottmål utgör enbart den första förutsättningen en flaskhals (domen antas nämligen vara sann om den vunnit laga kraft). Följden blir att en domare ges en omfattande frihet att bedöma om ”försvarliga omständigheter” förelegat. En publicering av brottmålsdomar till skydd för exv kvinnor och barn mot sexbrottslingar borde enligt min åsikt vara försvarlig i en tämligen vid omfattning. Förenklat bör således skyddet av kvinnor och barn tränga ut argument om skampålen. Men till saken hör att invecklade EU-regler likväl hindrar publicering i digital form. I en tidigare krönika i Epoch Times har jag berättat om hur HD:s majoritet i NJA 2025 s 123 (Sirenfallet) tolkat GDPR så att digital rättsfallspublicering av persondata görs omöjlig (se ”Sekretess in absurdum”, 2026-02-05).

En aktuell dombelyser vilken tyngd den svenska rädslan för skampålen ges vid tillämning av förtal i 5:1 BrB, Stockholm tingsrätt (2026-09-02, B 16699-25). En politisk aktivist har på Facebook och Instagram publicerat inlägg – med bild, bostadsort och brottsbeskrivningar – om fem män som dömts för sexbrott. Domstolen anser att mannens publicering inte varit ”försvarlig”. Jag citerar:

Hans avsikt att varna andra personer från målsägandena kan framstå som ett gott syfte. I något inlägg har han också skrivit att polisen och förskolorna i området där två av målsägandena bott varit informerade om personerna i fråga. Men att sprida uppgifterna med namn, bild och bostadsort till en så stor och obestämd krets som skett och med insikt om att omfattande delningar av inläggen sannolikt skulle ske, kan inte anses vara försvarligt, även med beaktande av att inläggen baserats på information från offentliga domar. Mot bakgrund av ovanstående finner tingsrätten att det inte kan anses ha varit försvarligt av lämna de aktuella uppgifterna i inläggen. Vid denna slutsats saknar det betydelse om uppgifterna varit sanna eller om det funnit skälig grund för dem.

Till saken hör att tingsrätten i domskälen anför en motivuttalanden och rad domar som stöd för sitt resonemang. Enligt min åsikt finns det skäl att var kritisk mot den rättspraxis som utvecklats. Rädslan för skampålen framstår exv vid sexbrott som mindre befogad. Detta dels pga att kvinnor och barn är särskilt utsatta. Dels pga att personer som gjort sig skyldiga till sexbrott ofta återfaller i samma typ av brottslighet. Då det gäller publicering av gärningsmän som dömts har därför dagens förtalsbrott enligt min åsikt hamnat i otakt med samhällsutvecklingen. Nya levnadsförhållanden och modern teknik måste ibland tillåtas ersätta skampålen framför kyrkan.

Därför anser jag att det är ett gott tecken att Tidöregeringen nyligen tillsatt en grundlagskommitté som ska se över lagstiftningen om förtal. Bra är också att utredningen ska ledas av Justitiekanslern Thomas Bull, men man som – i egenskap av domare i HD – varit skiljaktig i avgörandet NJA 2025 s 123 (Sirenfallet). Att ordet ”grundlag” nämns i kommittédirektiven antyder en kritik av detta rättsfall.

Slutligen några tankar om rimligt tänkbara reformer. Den svenska rädslan för skampålen måste modifieras. Den oklara normen om ”försvarlighet” bör inte omfatta vissa typer av brott mot särskilt utsatta grupper. Sex- och vissa grövre våldsbrott är tänkbara exempel. I så fall bör dock skampålen tidsbegränsas så att publicering enbart kan ske under ett antal år efter att en brottsdom vunnit laga kraft. Med andra ord bör sanningsbevisning ges ett större svängrum.

Utländsk rätt pekar även på att brottet förtal – åtminstone delvis – bör kunna privatiseras via väl avvägda civilrättsliga regler om ekonomisk ersättning i vissa fall till skadelidande. Men en svårighet i sammanhanget är Sveriges medlemskap i EU. Mastodont-förordningen GDPR kan nämligen – som Sirenfallet visar – riskera att förlama vår nationella bestämmanderätt i frågor om publicering via internet. Det är således inte bara Sverige som behöver moderniseras.

Torsten Sandström

Texten är i delvis annan form tidigare publicerad i Epoch Times

Please follow and like us: