Varje dag sveper jag över delar av nationens gammelmedier – på nätet eller i SVT/SR via etern. Med min ålder är det möjligt att se tydliga linjer av förändring. Åsiktsjournalistikens dominans är slående. Alltså även inom nyhetsförmedlingen! Svenska journalister anser sig uppenbarligen ha rätt att – då politiska skeenden rapporteras – helt sonika lansera sina högst privata åsikter.
Tidigare hade ledarsidorna något förenklat monopol på åsiktsrapporteringen. Men alltså inte längre. Det är uppenbart att den vidgade politiseringen kraftigt gynnar de rödgröna partierna. Det är nämligen de senares program som majoriteten journalister torgför. Att mediernas ägare tolererar en sådan indoktrinering är dystert att behöva konstatera. Då det gäller SR/SVT kan det göra mig ilsken. Staten tvingar folk att betala för vinklade politiska åsikter.
Åsiktsjournalistiken har även en icke-politisk aspekt. Nu gäller det sömn- och lyckopiller. Mängden journalister som sysslar med trivial-rapportering har nämligen ökat lavinartat. För fanns förstås krönikörer som med komisk knorr analyserade vardagens problem i familj och samhälle. Exv Torsten Ehrenmark och Maud Reuterswärd minns nog åtskilliga. Lustigkurrar och frejdiga kommentatorer finns förstås fortfarande.
Men nu har plats getts åt en massa trivialskribenter som signalerar att de vill ses som seriösa. Jag har många gånger ondgjort mig över några namngivna, i stil med DN:s Hanna Hellqvist. Nu för tiden utgör journalister av denna typ närmast huvudlinjen. En dominerande grupp är de som ägnar sig åt ett psykologiserande utan gränser. Ambitionen är att sprida populärvetenskap. Men då psykologin sannerligen har vetenskapsteoretiska problem – när det gäller att dra gränsen mellan spekulation och sanning – framstår de nya mediala själskramarna som charlataner. I dagens SvD återkommer ett reportage om den kvasivetenskapliga ”anknytningsteorin”. Det spekuleras vilt om orsak och verkan av skeenden i individens omgivning. Vilsna läsare imponeras. Deras liv blir ännu mer förvirrade. Journalistens framstår som en trollkarl.
Den 24/9 gjorde jag en notering från DN som kanske utgör ett rekord i denna journalistiska fåra av trivialrapportering. Det räcker nog med att citera:
”LEDARE
Lisa Magnusson: Hur får man barnvakten att sluta bjuda ungarna på cigg?”
Hur kan en vuxen människa på en stockholmstidning vara så inbilsk så att hon tror att en så fånig banalitet anses möjlig att publicera? Och detta i formen av en ”ledare”. Min reflektion om innehållet leder till det korta och brutala svaret: Enrollera en annan barnvakt och håll käften! Eller alternativet: Snacka för sjutton med ungarna!
Torsten Sandström
