Läs gärna kallelsen som nått mig till detta seminarium vid Lunds universitet. Bakom den neutrala rubriken syns finstilt en rad indignerade påståenden, som bara sporadiskt går att bygga under med hårda fakta. Att antalet kvinnliga uppfinnare är få (14%) är säkert riktig. Sak samma att de utgör 23 % av samtliga personer med denna mycket speciella yrkesinriktning. En ökning kvinnliga uppfinnare är givetvis något gott.

Men i grunden rör det sig om en kallelse till ett feministisk seminarium om det som brukar kallas kritisk teori, normteori eller något liknande flummigt. Benämningen vill ge ett sken av vetenskap. I själva verket är det fråga om det vanliga strukturtänket, som innebär att kollektivet män sätter käppar i hjulet för kvinnors utveckling och framgångar. Bevisa det den som kan!

Alltså inte ett ord om att det kan finnas viktiga förklaringar av genetiskt slag till kvinnors normala val. Eller med andra ord att många kvinnor självmant gör val som inte prioriterar teknik och affärsverksamhet. Den som har minsta erfarenhet av barnuppfostran ser omedelbart könsskillnader mellan pojkars och flickors beteenden. Självfallet kan inte bara hundra år av industriell utveckling förändra pojkars och flickors drömmar. Kvinnor kanske vill vara mammor, vad det nu innebär av uppoffringar för familjens sak? Men i statsfeminismens Sverige är sådant tänk tabu. Det skulle rentav kallas könsdiskriminerande.

Dessa heliga kor hyllas uppenbarligen också av vissa jurister från Lunds universitet. Genom invitationer till feminister från exv Södertörn och Malmö ska den politiska fronten byggas. Strategin är väl känt från vänsterns historia under 1900-talet. Förfarandet är också ovetenskaplig. Dessutom bedrövlig, med tanke på universitetet stolta vetenskapliga traditioner. Det vi ser är tyvärr en systematisk uppluckring av etablerad kunskapsteori. Och många manliga makthavare inser problemet, men hukar bara för det politiskt korrekta.

Torsten Sandström

Bekant är att Olof Palme kämpade hårt för den statsfinansierade radio och teve vi lever under idag. Det berättas att Olof Palme vid lanseringen av SVT andra kanal ville att sossarna skulle ha ett eget nyhetsprogram. Han har tyvärr fått precis vad han strävat efter.

Häromdagen klockade jag SVT1 Rapport, som verkligen blivit partiets eget beställningsmedium. Självfallet på bästa nyhetstid för den breda allmänheten. Ofta upprepar SVT 2 Aktuellt någon timme senare samma buskap, ibland med någon problematisering/fördjupning. Under de drygt 20 minuter som Rapport SVT 1 varade denna kväll så inträffade följande.

1. Magdalena Andersson talade om regeringens skattesänkning
2. Hallands sossar har nominerat Magdalena Andersson till partiordörande
3. LO:s ordförande talade om sina krav på skattesystemet
4. LO-Kommunal presenterade sina självupplevda problem inom vården
5. Minister Hallengren talade om utredningen om eventuellt förstatligande av vården (hon tvekade)
6. Det meddelades att S-partisekreteraren Baastad ska avgå i höst
7. Kort om läget i Afghanistan
8. Sametinget vill ha en sanningskommission, en Mp-minister backar upp
9. Bidrag pga buller från vindkraftverk är bra
10. Covidrestriktioner avseende körsång slopas
11. Väder

Enbart tre inslag (7, 10 och 11) saknade direkt anknytning till S-partiets rörelse eller regeringens verksamhet.

Det är därför helt klart att SVT:s chefer vägrar att se hur lagens krav på oberoende journalistik ideligen överträds genom Rapport och ofta även Aktuellt. Det vi möter är inget annat än en planerad indoktrinering av svenska tevetittare i vänsterns riktning. Granskningsnämnden rullar som vanligt tummarna. Det som händer i polska och ungerska statsmedier väcker berättigad indignation i svenska medier. Men de är helt blinda för vad som äger rum i svensk sk public service.

Att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är allvarligt kritiska och i grunden vill förändra SVT/SR är till 100% förståeligt. Reformer måste ovillkorligen komma tillstånd! Svenska folket orkar inte leva längre under Palmes variant av Pravda.

Torsten Sandström

I en intressant debattartikel i Bulletin pläderar Johannes Norrman mot inslag av naturrätt, se länken nedan. Han invänder mot en text jag publicerat och menar att naturrätten riskerar leda till att moraliserande domare tillåts skipa rättvisa. Norrmans lösning blir därför att bättre svenska politiker är den väg som ska väljas, så att god lagstiftning kommer till stånd.

I och för sig håller jag med Norrman ifall han menar att den svenska representativa demokratin bör rustats upp och att rollen som riksdagsledamot inte ska vara ett yrke. Tydliga inslag av direkt demokrati bör alltså ha hög prioritet på agendan för rättsliga reformer. Men problemet är att en etablerad svensk politisk klass agerar som Proppen Orvar. Följden har blivit en politiserande lagstiftning som i specifika fall kränker de grundläggande värderingar på vilka den svenska rättsstaten vilar. Här fungerar alltså rättspositivismen som yrkespolitikernas goda vän.

Min avsikt är givetvis inte att allmänt sett befria domarna från tvånget att följa lagens ord eller ändamål. Men jag vill å andra sidan inte tvinga domare att i enskilda fall döma mot sin grundläggande rättsövertygelse, ifall starka moraliska skäl talar mot den lösning lagstiftningen föreskriver.

Jag är således trygg i att ökad domarmakt i extraordinära situationer inte kommer att medföra ”att domarkåren upphöjs till rikets verkliga styresmän” som Norrman skriver. Förklaringen är att Sverige har en väl utbildad och tränad domarkår. Till detta kommer att en domare ofta inte dömer ensam utan tillsammans med kollegor. Vidare kan tveksamma underättsavgöranden i allmänhet prövas i en högre instans. Jag måste också peka på att flera civiliserade nationer har särskilda författningsdomstolar eller motsvarande höga instanser, som tillåter domarna att pröva om en viss lagregel vilar på rättsstatens principer.

Därför menar jag att Norrmans vackra rop på bättre politiker inte förmår lösa den svenska statens dilemma i det tilltagande flödet av alltmer politiserad lagstiftning. Grundläggande rättsliga värderingar hos breda folklager behöver ett bättre skydd. Jag är övertygad om att dagens svenska domare förmår att navigera rätt i de få – men superviktiga – lagtvister saken gäller.

Torsten Sandström

Normans text i Bulletin:

https://bulletin.nu/debatt-naturratt-loser-inte-rattsordningens-problem

Min krönika i Bulletin:

https://bulletin.nu/sandstrom-inslag-av-naturratt-i-svensk-rattstolkning-skulle-vara-en-bra-id

Min text finns även på bloggen nedan den 11 april 2021.

Vad sägs om följande rubrik med undertext i Sydsvenskan?

Fysiskt våld överskattas –

psykiskt kan vara värre

Ny universitetsstudie visar att fysiskt våld uppfattas vara värre än

psykiskt våld, men för den som drabbats är det tvärt om.

Texten bygger som man kan förvänta sig på en intervju med en professor i psykologi. Ämnet kämpar ständigt för uppmärksamhetoch nya studentkullar. Tyvärr lyckas man. Psykologer kan uttala sig om vad som helst, tycks det. Utan att ha metoder som på vetenskapliga grunder kan visa vad som verkligen rör sig i människors hjärnor. De sysslar därför ofta med spådomar.

Vad värre är att de understödjer den nuvarande mediala metoden att skrämma upp allmänheten. Dessutom politiserar själen krämare av bara sjutton. I Sydsvenskan gäller det att dämpa det svenska folkets ilska över det dödliga gatuvåldet. Vilket budskap är då smartast från psykologers sida? Jo, just att det psykiska våldet är värre.

Dessutom bygger psykologens sitt uttalande på lösan sand. Ingen vet vad begreppet psykisk ”våld” är? Det är något motsägelsefullt som psykologer, socialarbetare och vänsterfolk uppfunnit för att få uppmärksamhet. Enligt gängse språkliga definition är våld något fysiskt, alltså kroppsligt. Men det passar inte själens tolkare, som gärna vill ha ett finger med varhelst en människa tänker en tanke (eller inte tänker alls). Utan att ha de minsta empiriska bevis för vad som rör sig i huvudet på människor i allmänhet gör psykologerna självsäkra uttalanden om ditt och datt. Ord som medierna förstås gillar och snappar upp de dagar då professor Leif Persson, alltyckaren Göran Greider eller gymnasisten Greta T stängt av sina mobiler.

Psykologerna framfart är enligt min mening en faktisk samhällsfara. De bidrar till att skrämma upp människor eller förflytta deras fokus från fenomen som är verkliga samhällsproblem, såsom det dödliga svenska gatuvåldet. Därför måste psykologin som tankeskola kritiseras!

Torsten Sandström

Jag har i många bloggar kritiserat EU:s utveckling mot överstatlighet. Det vi ser i Bryssel är ett försök att bygga en blek kopia av Europas förenta stater. Fast en mer byråkratisk och krånglig variant.

Alltfler frågor flyttas alltså över från medlemsnationernas parlament till det politiska B-laget i Bryssel. Ofta utan rejäla diskussioner i hemnationerna. Och ofta utan tydligt stöd i EU-fördragen, såsom den pågående gigantiska skuldsättningen av unionen, där pengarna just nu håller på att skänkas bort till södra Europas sämst skötta nationer. Där spenderas det utan hänsyn till de egna statsinkomsterna. Nyligen har jag även pekat på den kolossala ”hållbarhetsatsning” som är en del av det Bryssel kallar ”Next generation EU”. Bara själva etiketten är illavarslande. Flummiga miljökrav från EU kommer att innebär stora hinder för svenska företag avseende energi, skogsbruk, företagsledning osv. Kommande generationer kommer självklart att drabbas av den storskaliga planeringsekonomin.

Bonniers tidning DN, som annars normalt tillhör unionens största kramare, publicerade den 18/8 en viktig text som skrivits av två personer från Journalistförbundet, se länken. Den lyfter fram en strävan från EU att stegvis köra över den svenska offentlighetsprincipen. Mönstret är förmodligen den franska rättens regler om att myndigheters göranden och låtanden i avsevärd utsträckning kan hållas hemliga för journalister och privatpersoner. Tala om nästa generations politik! When will they ever learn?

https://www.dn.se/debatt/offentlighetsprincipen-har-kringskurits-efter-eu-intradet/

I stället för en begränsad men effektiv samverkan för handel och kommunikation så byggs sedan länge en hiskelig europeisk hydra. Svenska politiker är som vanligt naiva och synnerligen godtroende, trots att EU:s politik verkligen börjar svida. Tyvärr verkar det för sent att stoppa denna katastrofala utveckling. Det har nämligen gått så långt att då kriser allt oftare ackumuleras så lyder svaret: vi löser det med mer överstatlighet. I stället för att tänka om klokt så dras unionen alltmer ned i dyngan. Få politiker vågar säga ifrån.

Inför framtida val till EU-parlamentet är det därför hög tid att starta en ny svensk antifederal organisation som på hemmaplan och i låtsasparlamentet enbart ska verka för ett slopande av unionen och en återgång till tidigare samverkan rörande handel och likande inom Europa.

Torsten Sandström

Min rubrik är verkligen läskig. Den är ett exempel på argument rörande person och inte i sak, dvs en typ av debattstil som förr brukade brännmärkas i svenska medier. Jag tar alltså avstånd från min rubrik ovan.

Men jag använder den som ett inlägg mot rubrik och undertext i en artikel i dagens Sydsvenska. Skriven av en kvinna, dvs Elisabeth Andersson.

Kvinnorna som föredrar att

träna på gym utan män

”Det är skönt att slippa en massa testosteron”

Det vi ser är ännu ett exempel på en propagerande politisk svensk journalistik. Jag har absolut inget mot att kvinnor väljer att träna på segregerade gym. Jag är för fria val. Men hemska tanke ifall män i medierna skulle sprida budskap om en strävan efter avskild träning bara för män! Då skulle hundratals skräckreportage skrivas om slutna maskulina gemenskaper där testosteronstinna hannar stänger ute kvinnor.

Shakespeare´s proklamation”ur led är tiden” är knappast allmängiltig. Däremot hans uttalande ”att det är något ruttet i det svenska – förlåt danska – kungadömet” av idag. Dvs i statsfeminismens hemvist i Norden.

Torsten Sandström

I raden av S-regeringens många stora försumligheter tonar nu en nationell elbrist fram. På grund av regeringens schabbel (oenighet?) kan man inte fatta beslut om förvaring av avfallet från kärnkraften. Nu finns det risk för att flera kärnkraftverk tvingas stänga, tillsammans omkring 40% av nationens elbehov. Värst är läget i södra Sverige, där elpriserna skjuter i höjden. Men även i Norrland där det länge skrutits om stora planer på nyproduktion som bygger på intensiv elenergi.

Sossarna bär ansvaret, ty för att säkra sin makt över staten har de gjort upp med Mp, som är ett tillväxtfientligt parti, som fungerar som en torped mot svenskt välstånd och ekonomisk utveckling. Med ”hållbarheten” och CO2 som slagträn ska allt som Mp ogillar väck. Idealet är det sena 1800-talets samhälle. Mp har under många år i regeringsställning tillåtits hålla S-partiet som gisslan. Fungerande kärnkraftverk har lagts ned. Lagstiftning tvingar olje- och cementindustrin också att lägga ned. Skatter höjs på allt som Mp ogillar. Samtidigt subventioneras energikällor som enbart i optimala situationer är hållbara och otillräckliga för nationens behov.

Den negativa synen på det industriella välfärdssamhället är förklaringen till att jag kallar Mp ett parti för talibaner. Det rör sig om en sammanslutning som föraktar det moderna – och människors hopp om högre standard – för att i stället driva 1800-talsideal av troskaraktär, där CO2 upphöjts till Satan och det globala klimatet till Gud. Att släppa in sådana fundamentalister i en svensk Regering är sannerligen en skandal, som S-partiet själv vållat.

Huvudproblemet är förstås sossarnas lika enögda ambition att ta hand om makten över staten. Ett klokt välfärdsparti hade bugat och lämnat över regeringstaburetterna till oppositionen i syfte att isolera Mp. För sin underlåtelse bär S ett historiskt tungt ansvar. Lyckligtvis börjar detta bli tydligt för personer som tidigare röstat på sossarna. Självklart inte för den konstant maktspelande energiministern in spe, Ygeman, men för många som är anslutna till LO.

Torsten Sandström

Flera kvällar på rad efter Löfvens annonserade avgång driver SVT nu en intensiv politisk feministisk propaganda. Valet av efterträdare ska ske efter kvinnligt kön, basta. Flera (kvinnliga) medborgare – framför allt äldre – intervjuas i SVT och hjälper journalisterna att sprida samma budskap: nästa statsminister ska vara en kvinna och helst Magdalena Andersson. Trots att mer än 50% av väljarna i en opinionsundersökning anser att kvinnligt kön är mindre viktigt än rätt person – dvs kompetens – så maler den svenska statsteven ett och samma budskap: en kvinna. En tydligt riggad feminism.

Samma sak händer i nästa alla andra medier. I flera dagar har nu läsarna översköljts av propagandavågor om det rätta könet på nästa svenska statsminister. Detta är ett försök till en beklämmande indoktrinering av allmänheten. Sveriges folk vill ha en klok, handlingskraftig och helst väl utbildad statsminister. Valet ska inte bestämmas efter kön!

Då något likande sker i världens kommunistiska diktaturers statsteve möter svenska medier det med förfäran eller hån. Men ändå sker det dagligen i vårt eget land. Det rör sig om en dubbelmoral av katastrofala dimensioner. Inget annat än organiserad politisk propaganda. Men det struntar landets feminister i. Det politiska ändamålet helgar nämligen medlen, tycks de mena.

Torsten Sandström

Kampen om att komma med flyg från Afghanistan är som bekant bittert hård i dessa dagar. Förfärande scener utspelas kring stadens flygplats.

Men det som sker väcker samtidigt frågor om vilka som ska hjälpas ut ur landet. Närmare bestämt hur den svenska utlänningslagen egentligen tidigare har tillämpas på afghanska medborgare som lämnat hemlandet och anlänt till Sverige. I medierna talas nämligen i dagarna om en ”svensklista”, som enligt Aktuellt SVT 2 rör ”svenska medborgare och personer med uppehållstillstånd” i Sverige. Om vi bortser från ambassadpersonal och utlandsanställda svenska medborgare undrar jag verkligen vad som menas med detta? Det är nämligen klart att många afghaner som begärt asyl – och beviljats respektive fått uppehållstillstånd – sedan en tid har återvänt till Afghanistan och nu än en gång vill ha hjälp från Sveriges sida. Är det verkligen så utlänningslagen ska tillämpas?

Såvitt jag förstår har den berörda gruppen fått sin status på ”svensklistan” med tillämpning av utlänningslagen. Alltså personer som tidigare flytt Afghanistan och som svenska myndigheter då enligt utlänningslagen ansett ha påtagliga skyddsskäl, med andra ord individer som myndigheterna bedömt ha stark anledning att lämna Afghanistan.

Men nu befinner sig det alltså plötsligt åter i Kabul. De har alltså valt att frivilligt återvända till det land som de nyss hävdat att de tvingats fly ifrån. Det mesta tyder alltså på att de kan uppehålla sig i det land som de nyligen påstått sig förföljda av.

Har den svenska prövningen av skyddsskäl verkligen fungerat på ett rimligt vis om personer – som Sverige öppnat sina gränser för – strax därefter visar sig ha återvänt till Kabul?

Det tycks vara något som är ruttet i kungadömet Sverige vid tillämpningen av reglerna om flyktingar och asyl.

Torsten Sandström

På väg i bilen hem från ICA-affären lyssnar jag på SR P1. Jag hör det vanliga budskapet om psykisk ohälsa. Nu en barnpsykolog, som försöker förklara människans känsloliv. Hon använder komplicerade begrepp, som just inte säger mycket mer än att de är tänkbara förklaringar. Hon gör det utan att tala om att det finns många alternativa tolkningar, varav flera är helt eller delvis motstridiga. För att vara en mycket ung och vetenskapligt osäker vetenskap har psykologin fått ett enormt uppsving under de senaste femtio åren. Kanske är det snarare så att framgången beror på just den vetenskapliga osäkerheten. Människor gillar spekulationer. Det är nämligen inte möjligt att med vetenskaplig säkerhet tala om vad som rör sig i en människas hjärna. Jag rycker på axlarna och kör vidare hemåt genom sommarskogen.

Men samtidigt slår det mig att nutidens mediala fokus på psykologer kan ha farliga verkningar. Jag tänker då på att de med sina trubbiga verktyg rotar i människors känsloliv. Lyckligtvis är det inte allvarligare psykiska sjukdomstillstånd de normalt hanterar. Men jag oroas just av att de försöker förklara och ge råd till personer med mer vardagliga och trivilala själsliga åkommor, dvs det som idag brukar kallas ”psykisk ohälsa”. Det rör sig närmast om varianter av psykiska avvikelser, som betingas av sociala förhållanden i familj, arbetsliv, skola och samhälle. Normalt handlar det inte om beteenden som kan registreras tydligt genom blodprov eller andra exakta medicinska prov. Ofta är det fråga om det som läkarna brukar kalla bokstavsdiagnoser.

En irriterad läsare undrar kanske varför jag menar att detta skulle vara en så farlig verksamhet att jag nästan håller på att köra av skogsvägen. Låt mig förklara vad jag menar.

Det svenska samhället utvecklas raskt i individualismens riktning. Därför är det helt naturligt att människor söker förklaringar till egots upplevelser. Men därmed inte sagt att det är rimligt att ge individerna själsliga sjukdomsdiagnoser. I min värld är det mer förnuftigt att försöka hålla tillbaka individernas navelskådande intressen. Och be dem takt lugnt och gaska upp sig. Det psykologerna gör är precis motsatsen. Man gräver som sagt i enskildas privatliv med trubbiga och alltså osäkra instrument. Resultatet har blivit att många medborgare känner sig otrygga och sjukare än vad de i själva verket är. Och att en kostsam apparat av vård och tabletter sätts igång. Är inte detta allvarligt, så säg?

I en kurva nära mitt sommarhus tvingas jag bromsa in för ett rådjurskid. Samtidigt slår det mig att inte bara psykologer och medier bär ansvar för de pågående sjukdomsförklaringarna av det svenska folket. Jag tänker nu på politiker i regeringsställning som ständigt upprepar mantrat om ”ungas psykiska ohälsa”. Som bekant har socialdemokratin – efter decennier vid makten – en uppsjö gamla och nya strukturproblem, rörande allt från bostadsbrist till klankriminalitet. Min hemska tanke är att det kan vara lockande att förklara en orolig och rådlös individ för psykiskt sjuk, i stället för att i Riksdagen angripa själva orsaken, som nämligen rör en dysfunktionell hyreslagstiftning och bostadsbeskattning respektive en totalt misslyckad integration av flera hundra tusen nyanlända.

Någon läsare invänder att så cyniskt kan inte en svensk politiker agera. Men om man betraktar helhetsbilden – dvs psykologer, medier och politiker som talar om ohälsa – blir mitt påstående faktiskt trovärdigt. De sysslar alla med avledande manövrer – dvs flummiga eller falska förklaringar – låt vara att de för stunden inte avser att skada någon av de enskilda individer de vänder sig till.

Torsten Sandström

Krönika i Bulletin.nu

Att socialdemokratin är långt ned i utförsbacken syns bland annat i valet av partiets senaste ledare. Sahlin, Juholt och Löfven. Det två förra notoriska trubbelmakare. Sahlins affärer är ökända, oräknade och hennes pudlar lika många. Hon lanserade som minister under Tobleroneaffären den statsrättsliga innovationen ”att ta time out”, precis som skötseln av statens affärer bara var en lek, samman själv ryckte på axlarna åt.

Bara valet av Juholt som efterträdare är förstås ett tecken på största desperation. En kille med en personlighetsstörning som innebär att han inte kan skilja mellan rätt och fel. Efter att ha sparkats till poster som ambassadör – på skattebetalarnas bekostnad förstås – har han ännu inte förstått vad som gick fel.

Mot denna bakgrund är Löfven ändå en ljusning. Karaktärsmässigt en hygglig människa. Men ingen statsman eller person som kan läsa samhällets utveckling. Alltså ännu en partigängare i raden av S-jobbare från den egna Yrkesskolan Mörkhagen. Inte mycket har därför gått politiskt rätt under hans år som statsminister, mer än själva målsättningen: makten över staten.

Jämfört med sina företrädare har dock Löfven fördelen att inte behöva ”göra” pudlar då han ställt till det. Han agerar nämligen pudel och säger ”så här kan vi inte ha det” efter de rader av svåra problem, som hans Kvotering – förlåt Regering – själv vållat svenska folket under sina år som statsminister.

Eländet forsätter i diskussionen om hans efterträder. Som vanligt talas det inte om en välutbildad och kompetent ledare. Nej, man talare om kön, dvs att det är dags för en kvinna. Precis som bara genus vore vägen till framgång…

Torsten Sandström

PS! Så här ”sakligt” beskrivs valet av ny S-ledare av Jenny Madestam, som kallar sig forskare i statsvetenskap vid Försvarshögskolan:

”Vore märkligt av S att välja en vit, medelålders man”. Inte ett ord om behovet att högsta kompetens…

Statsminister Löfvens annonsering av sin avgång idag är ett tecken på att socialdemokratin nått vägs ände. Det råa fasthållandet vid regeringsmakten – tillsammans med konstellationer som inte pekar ut Sveriges framtid – har nu lett till opinionssiffror som gör Löfvens ställning utan hopp. Regerandet med stöd av ett fullständigt inkompetent och trosvisst Mp har verkligen kostat på. Det kan avläsas i höga dödstal i covid-19, hög arbetslöshet, energikris, blodigt och dödligt gatuvåld, företagsnedläggelser i spåren av partnerpartiets klimathysteri osv. Löfven avgår sannerligen inte med flaggan i topp, utan med revade segel.

Och förklaringen är alltså ett krampaktigt fasthållande vid tesen om makten framför allt. Partiet vägran att slänga in handduken – för att utlysa nyval – verkar ersättas av en vilja att skaka fram ännu en maktrobot för posten som statsminister. Då S är illa klämt mellan V och SD:s opinionsframgångar blir det mest troliga vägvalet enligt min mening en formell sväng åt vänster. Den kan inte ske snabbt, med tanke på mandatfördelningen i riksdagen. Men trängt från både vänster och höger måste de trogna S-väljare – som ännu är vid livet – lockas av slitna slagord från vänster. Alltså ord till vänster och en realpolitik i motsatt riktning.

Det är beklämmande att iaktta en socialdemokrati i sönderfall. Kvar står snart nästan bara en bred skara yrkespolitiker som ser sig om efter fortsatt försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Ifall partiet saknat det kraftiga mediala stöd man har via majoritetens av landets journalistkår hade S varit uträknat för länge sedan. Det som nu sker genom Löfvens avgång innebär förhoppningsvis slutpunkten socialdemokratins era i svensk politik.

Torsten Sandström

Sann vetenskap bygger på försiktighet och att låta alla sakligt underbyggda argument komma till tals och brytas mot varandra. Inom klimatvetenskapen finns många forskare med helt eller delvis motsatta åsikter om uppvärmningen. Alltså bör politiker och medier lyssna på alla seriösa omdömen. Så fungerar ett öppet samhälle som påstår sig hylla vetenskapen.

Men det är inte detta som händer i Sverige och inom flera andra nationer rörande uppvärmningen. Här presenteras enbart ena sidan, dvs den som lanseras av FN och IPCC. Den officiella förklaringen är att IPCC speglar konsensus. Detta påstående är falskt. Det finns nämligen en lång rad väl utbildade forskare som har en delvis avvikande inställning.

Varför agerar IPCC i strid mot vanlig vetenskaplig metod att låta alla kloka forskare komma till tals. Och varför kör svenska medier dag ut och in Klimatets helvetesvals? Varje dag och stund sprids skräckens budskap.

Okunskap om forskningens villkor kan inte vara den enda förklaringen, även om den räcker en bra bit på vägen. Det måste dessutom finnas politiska skäl till detta välorganiserade fuffens som dessutom resulterar i enorma kostnader för världens ekonomier.

Enligt min mening rör det sig om politik. Det finns nämligen flera – framför allt politiker och medier – som inte vill lyssna på alla sidor i klimatforskningen. En grupp tycker att det är bäst att enbart satsa på worst case. Men detta är inte ett rimligt skäl för att tysta oppositionen. Därför menar jag att framför allt FN av egoistiska skäl driver politik via IPCC. FN strävar nämligen efter att vara en dominerande spelare på världsscenen. Detta kräver nationell politisk uppbackning och stora ekonomiska resurser. Därför denna gigantiska alarmism.

Det jag nu skriver är en mycket allvarlig anklagelse. Innebörden är att politiker inom FN och IPCC konspirerar. Jag är inte lagd för konspirationsteorier. Men jag ser inget annat rimligt skäl till att det talas om konsensus samtidigt som en tämligen bred motsidas åsikter över huvud taget inte nämns. SOM-institutet i Göteborg studerar till råga på allt den skeptiska nationella opposition under rubriken ”Svenska klimatförnekare”.

Men det finns ändå ljus i mörkret. Dels bla den stabila rörelsen ”Klimatrealisterna”, med sitt organ Klimatupplysningen.se. Dels att SvD sedan en tid släpper fram artiklar av författaren och den fria skribenten Lena Andersson, som pläderar för en öppen debatt om klimat och miljö. Bravo!

Torsten Sandström

I DN har pågått en debatt mellan mediekoryfén Jan Scherman – tidigare TV4 och numera sossarnas medietempel Aftonbladet – och moderaternas talesmän i mediefrågor, Ord Eiken och Viktor Wärnick. Saken gäller kontrollen av de tvångsfinansierade SR och SVT. Svenska familjer tvingas som bekant betala för medier man själv inte valt – i vart fall saknas rätt att slippa betala.

Moderaterna agerar enligt min mening helt rätt för en reformering av apparaten kring Granskningsnämnden, med rejält utökad inspektion av hur medierna fullgör lagens krav på oberoende .Moderaterna vill se aktiv koll och undersökningar från särskilt utsedda revisorer. Även utredningar initierade av Granskningsnämnden.

Scherman menar att följden blir att oberoendet minskar och beroendet ökar. Han slår in öppna dörrar genom påståendet att radio och tv i allmänhetens tjänst är viktigare än någonsin, varom mera snart.

Scherman visar tydligt att han egentligen inte vill haja vad saken gäller, nämligen ett tämligen brett folkligt misstroende visavi SR och SVT. Missnöjet bottnar enkelt uttryckt i en vänstervridning. Undersökningar visar också att landets journalistkår i stor utsträckning – omkring 70% – röstar vänster.

För att tvinga svenska medborgare att betala till SR/SVT krävs en betydligt större tilltro thos allmänheten om att personval, programinslag, intervjuer och rapportering sker utan systematiska sidoblickar vänsterut. Därför krävs en ny form av kontroll med muskler och inte den tandlösa låt-gå-kontroll vi idag ser, som främst avser att legitimera att allt står rätt till.

Socialdemokraterna kämpar med näbbar och klor för status quo. Uttalanden av Olof Palme visar att vänsterkontroll över SR/SVT har högsta prioritet för partiets maktställning. Därför är det nu verkligen hög tid att vänsterns makt över SR/SVT – som finansieras över skattsedeln – bryts. Lägg ned SR/SVT, gör betalning frivillig eller genomför moderaternas förslag i tuff form! En oberoende radio och tv är nämligen viktigare än någonsin i tider då vänstern medvetet och i betong byggt dagens enkelriktade PK-korridor.

Torsten Sandström

Den passerade regeringskrisen illustrerar ett allvarligt svenskt problem. Nämligen klyftan mellan den politiska eliten och väljarna.

Efter det att Jöken visat sig dödfödd ställdes socialdemokraterna inför ett val: nyval eller en synnerligen svag minoritetsregering. Som bekant satsade man på den senare lösningen, efter diverse besvärjelser om att det inte är rätt att tynga folket med extraval då det bara är ett år kvar till ordinarie val och då regeringen har fullt upp med covid -19. Nästan alla inser att Löfven ber för sin sjuka mor, som det heter. En socialdemokrat släpper inte ifrån sig regeringstaburetterna förrän det är 100% kört.

Det val Löfven gör är faktiskt ett hån mot folket. Alla kanske inte vill se ett nyval, men att ställa upp på en valrörelse tillhör i grunden medborgarskapet. Det är naturligt att folket säger sitt då det är synnerligen trassligt i Riksdagen. Och många skulle säkert se en helt ny Regering.

Att folket görs till ett åtlöje sammanhänger även med valet av regeringsunderlag i Riksdagen under den kvarvarande mandatperioden. Dels lutar man sig på Mp, som är en spillra och för en enögd politik som står Sveriges medborgare dyrt. En politik som innebär energibrist, höjda elpriser, industrinedläggelser, regleringshysteri, klimatnuroser, höjda priser till följd av onödiga skatter osv, alltså rader av offer på den heliga ”hållbarhetens” altare. Det vi ser är ett parti som – i likhet med åsiktskumpanerna i Afghanistan – bygger ett samhälle på tro. För det kan inte vara vetande, i och med att Mp:s klimatminister Bolund kan säga något så befängt som att växthusgaserna påverkar lutningen av jordaxeln (den har under årtusenden ändrat vinkel av kosmiska skäl, innan tanken på CO2 fötts).

En förnuftig politiker, med omtanke om folket, borde alltså ha sagt nej till fortsatt regering via Mp, med hoppande stöd från V och C. Det vi ser är hur ”De fyras gäng” (S, Mp, V och C) faktiskt rustar ned den svenska demokratin. Man gör det av rädsla för folkets val. Inget annat!

Torsten Sandström

Även blinda hönor sägs som bekant ibland hitta korn. Jag tänker nu på DN, som idag faktiskt har en bra text värd att uppmärksamma. Den är skriven av statsvetarprofessorn Bo Rothstein, se länken. Han diskuterar Sida och det som de många byråkraterna där brukar kalla ”demokratiskt” bistånd. Tanken bakom företeelsen är att bidrag som syftar till demokrati leder till socialt och ekonomiskt välstånd. Enligt Rothstein är det inte mycket som talar för att denna mycket omhuldade teori stämmer.

Han skriver detta a propå att ”Afghanistan sedan 2013 har varit det land som fått den största delen av det svenska biståndet med drygt åtta miljarder per år.”

Som ivrig kritiker av Sida anser jag att hans artikel är synnerligen intressant. Det som kallas demokratiskt bistånd framstår i praktiken som ett heligt offer på folkstyrets altare. Politikerna, som beskattar folket, tror och hoppas att allt ska bli bra och offrar därför dina och mina genom arbete förvärvade pengar. Trots att mycket litet positivt sker och att den politiska utvecklingen i mottagarnationen oftast fortsätter i stå. Och dessutom: massor av pengar – liksom bidragen till Palestina – hamnar i orätta fickor.

Jag menar därför att det svenska biståndet i ett första steg ska halveras, så att varje svensk skänker bort ungefär lika stora penningbelopp som invånarna i Frankrike och Tyskland. Ännu bättre vore förstås att slopa allt statligt bistånd samtidigt som enskildas frivilliga bidrag görs avdragsgilla i deklarationen upp till ett takbelopp.

Hursomhelst ska svenska folket inte längre tvingas att delta i den politiska roulette som främst Sida utövar. Varje år för drygt 45 miljarder.

Torsten Sandström

https://etidning.dn.se/shared/article/svenska-bistandets-fokus-pa-demokrati-fungerar-inte/PdeZRxUt

Landets 21 landsting eller regioner läcker skattepengar som såll. Det största problemet är det enorma slöseri som ligger i vårdens administration. Alltså 21 olika politiska ledningsorganisationer på en svensk befolkning på enbart 10 miljoner (alltså motsvarande vårdbehovet inom någon av världens storstäder). Och dessutom 21 hiskeliga pyramider av byråkrater.

Sedan 2010 har mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent till dagens 44 000, det vill säga något fler än totala antalet läkare (mängden vårdanställda har under samma tid enbart ökat med några procent). Därtill kommer föreningen SKR (Sveriges kommuner och regioner). Tala om Oledolyckan – där 1100 anställda från sitt lyxkontor i centrala Stockholm sannerligen inte gör administrationen effektivare. SKR har inte en lyckats åstadkomma ett gemensamt datoriserat system för hantering av journaler, något som svenska semesterfirare på resande fot i landet varje år tvingas acceptera.

Jag vet. Ett värkande knä gjorde att jag för en dryg vecka sedan på morgonen kl 8 ringde till Helsa i Osby, en del av företaget KRY, som drevet mot privatägd vård dagligen skandaliserar. Kl 9.15 konstaterade min läkare där att knäet/underbenet bör röntgas, vartefter en remiss med elektronikens snabbhet skickades till Röntgenkliniken i Kristianstad. En vänlig sjuksköterska där ringde mig kl 12 och lovade mig en tid kl 15. En halvtimme senare konstaterades orsaken till min värk – efter undersökning av ännu en trevlig läkare. Det jag upplevde var en uppvisning i snabba och kloka beslut utan besvärande inblandning av höga administratörer.

Jag skriver detta mot bakgrund av socialdemokraten Aida Hadzialic´s krav häromdagen i SvD om att Stockholms läns landsting ska tillföras 660 nya miljoner kronor. Samtidigt avfyrar hon en bredsida mot vård som utförs av privata företag vilka finansieras med skattepengar. Utan ett ord om vårdapparatens gigantiska administrativa svagheter så vill hon bara att nya skattepengar ska pumpas in. Jag undrar om den före detta S- ministern inte är riktigt nykter?

Det Sverige behöver är inte en uppsjö politiker och byråkrater inom vården. Det är vårdpersonal som ska till! En decentraliserad statlig organisation bör i framtiden upphandla vård från privata lokala hälsocentraler och regionala sjukhus som bolagiserats (i stil med S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm). Privat administration är vägen till framgång, ty företag tvingas se till att hålla kunderna nöjda samtidigt som balansräkningen visar goda siffror. Det kommer dessutom att bli minst tio procent lägre skattekostnad. Tala om win-win!

Torsten Sandström

PS! Kolla gärna https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/

DN:s kulturdel är numera en av vänsterliberalismens främsta banerförare. Bonniers imperium satsar alltså på socialdemokraterna i och med att det förr förnuftiga Folkpartiet ersatts av L, som i sin tur nu självförvållat är på väg till graven. Resultatet har blivit att kamp för den fria marknadens samhälle i DN ersatts av kollektivismens hundraåriga – och nu multnande – budskap.

På första sidan av DN kultur propageras den 14/8 2021 följande (det rör sig alltså inte om faktiska händelser utan om manipulativa värderingar):

Det går inte att förstå Greta om

man inte förstår vidden av

klimatkrisen.

Alla inser att DN nu vill ge Greta T ännu en kram och kyss. DN ser henne som ett fenomen, trots att hopskrapats av medierna själva. Den som funderar närmare inser att budskapet blir svårsmält. Vad har skeenden i atmosfären att göra med gymnasisten Greta T? Och än värre. I vilken mån rör det sig om en klimatkris? Är det säkert att det som sker i luftlager högt över jordytan snart kommer att visa sig förödande? Och i vilken mån är de alarmerande för mänskligheten, jämfört med de återkommande långsiktiga skiftningar som planeten upplevt under många årtusenden?

En tidning som heter ”Dagens nyheter” sysslar alltså med opinionsbildning och inte med nyhetsreportage. Om jag tänker efter så borde man faktisk vända på rubriken så att den kommer att lyda:

Det går inte att förstå

klimatkrisen om man inte

förstår vidden av FN:s

ambitioner.

Läsaren undrar kanske vad jag menar. Kort sagt vill jag påstå att det är oklart i vilken mån en kris föreligger till följd av klimatförändringar som innebär högre temperaturer. Vidare är orsakerna till värmestegringen inte klart fastställda.

Dessutom menar jag att FN:s ambitioner att leda världssamhälle är en rimlig förklaring till att man låter det egenskapade organet IPCC utfärda rad på rad av alarmerande prognoser, som dessutom är högst vetenskapligt osäkra. I själva verket är det antagligen så att uppvärmningen är något nytt, men att verkan och timingen på vädereffekter är något mycket osäkert, som dessutom ännu inte letts i bevis vetenskapligt sett, trots IPCC:s propaganda.

Det jag menar är alltså att FN önskar att stärka sin globala ställning av makt och skaffa sig nya möjligheter att dra in pengar från världens nationer. FN bedriver tvivelsutan politik. Och denna strävan medför ett allvarligt hot mot kravet på sanningssökande. Makt och pengar korrumperar. Det är inget nytt i historiens ljus. Även FN lockas förstås att förvanska fakta, så att de passar organisationens egna politiska syften.

Läsaren kanske tycker att jag är fräck och oerhört vidlyftig i mina påståenden. Men i så fall anser jag att läsaren är naiv och inte har förstått att otillständiga påståenden är en normal företeelse inom politikens värld. Se dig om i världshistorien och i Sveriges förflutna så kommer du att inse att politiker emellanåt framför oanständiga teser. Varför skulle dagens FN vara något änglalikt – med tanke exv på några av världsreligionernas försyndelser i historisk tid?

Torsten Sandström

Det dödliga våldet under senare år har tvingat svenska politiker att agera. Men alltför sent. Partierna till höger – som i och för sig har undfallenhetsynder på samvetet – trycker hårt på. Socialdemokraterna har därför pressats att överge åratal av vanlig passivitet. Straffskärpningar är på gång. Likaså begränsade straffrabatter. Dessutom snävare möjligheter att döma vuxna till ungdomspåföljder. Visst finns mycket mer att göra för att ge domstolarna rimliga möjligheter att låsa in de som sysslar med allvarlig brottslighet. Brottsbalken är fortfarande en trist regelsamling för mildast möjliga påföljd. Men ändå. Varje vecka tvingas S-regeringen anpassa sig till den blodiga kriminalitetens verklighet.

Det är därför ett intressant konstaterande att socialdemokraterna – efter press från höger – tvingas överge sin tidigare sega kriminalpolitik. Många av partiets uppbackare – såsom kriminologen Jerzy Sarnecki – har helt enkelt förlorat spelet. Högeroppositionen – som i och för sig vacklat och vaknat sent – kan sannolikt räkna med nya väljare 2022.

Men socialdemokraternas räddning 2022 blir antagligen som vanligt deras makt över medierna vänsterjournalister. Varken DN eller SR/SVT gör en politisk affär av den dramatiska reträtt som sossarna på kort tid tvingats till inom kriminalpolitiken. Jag befarar därför att deras omvändelse under galgen inte kommer att visa sig hållbar. Partiet är alltför fast rotat i det strukturtänk som säger att brottsligheten förklaras av ekonomisk misär. Man vill inte förstå att klanbrottsligheten bygger på medvetna val. Alltså en strävan efter feta slantar och goda affärer genom grovt och dödligt våld. I och för sig är en politik av storskalig invandring utan integration en viktig orsak.

Det som nu sker är viktiga steg mot en något förnuftigare syn på brott och påföljder. Främsta syndare är S-regeringen i egenskap av bromskloss mot sunda reformer. Jag hoppas att väljarnas dom blir hård 2022.

När jag skriver detta vevar SVT i bakgrunden sina vanliga trailers för otaliga underhållningsfilmer med ytterst grova våldsinslag. Skotten knallar och blodet flödar. Så möter statstelevisionen Sveriges kriminalpolitiska kris.

Torsten Sandström

Klimatupplysningen heter en vetenskaplig organisation som sysslar med seriös analys av forskning inom de naturvetenskaper som rör klimatet Alltså inte den uppsjö av vetenskaper som handlar om miljön på Jorden för människor, djur och växter, frågor som är beroende av klimatet. Distinktionen är viktig. Även om klimatet givetvis har betydelse för miljön gäller inte det omvända som en naturlag.

En drivande kraft inom Klimatupplysningen är Ingemar Nordin, en filosofiprofessor från Linköping som ägnat stor tid åt vetenskapsteoretiska analyser av forskning om klimatet. I länken nedan kritiserar han den mediala rapport som IPCC presenterat häromdagen och som svenska medier nu använder som ännu ett slagträ för frambringande av politisk skräck. Läs!

Som stöd vill jag gärna citera professor Lennart Bengtssons kommentar till Nordins analys. Bengtsson är en av Sveriges främsta forskare inom just ämnet meteorologi. Han har haft befattningar inom tex SMHI och Max Planck-institutet för meteorologi. Jag citerar hans ord om Nordins kunskapskritiska analys av IPCC-rapporten.

Ett inlägg väl värt att läsa. Intresset för dess ( IPCC:s min anm) rapporter bland sakkunniga läsare blir allt mindre. Det mesta har varit känt de senaste 30 åren och inget nytt har tillkommit. Media vill kanske ha rapporterna trots att de varken förstår innehållet eller orkar läsa igenom de 3000+ sidorna.
Nu gäller det göra något förnuftigt bortom plastpåseavgifter, vegetarisk mat och transporter med trampcyklar. Bland dessa symbolåtgärder har man ännu inte tagit upp köttkonsumtionen hos landets alla sällskapsdjur som är av samma omfattning som turistflyget men det kommer säkert.
Ett viktig åtgärd för svenskt vidkommande är att se till att inte helt förstöra landets energiförsörjning vilket MP är i färd med att göra. Detta sker samtidigt som man gör allt för att kraftigt öka elanvändningen. Man kan inte ens addera. Så illa är det.
Jag kommer med en rapport men är upptagen med annat nu

Personligen kan jag inte bedöma de skilda åsikter som vetenskapen presenterar om orsaken – eller kanske orsakerna – till uppvärmningen. Men jag anser att man måste lyssna på olika forskarläger. Deras åsikter måste öppet i offentligheten brytas mot varandra. Men det vill inte SPCC veta av.

Detta medför att jag bedömer risken som stor att SPCC bedriver politik utan full täckning i fakta. Varför undrar du kanske? Min förklaring är FN:s ambition om politiskt världsherravälde. För att få makt och pengar presenteras hafsverk i syfte att skrämma upp världens folk. Med korsade fingrar bakom ryggen tycks FN vilja påstå att man ändå vill så väl, så väl. Vi känner igen fenomenet från medeltidens påvekyrka.

Torsten Sandström

I mina bloggar kritiserar jag ibland ett svenskt språkbruk, som blivit mer egotrippat och fokuserat på egna åsikter. Tyvärr måste jag konstatera att ordvalet blivit alltmer vulgärt, på ett påträngande vis. Inom den mediala genren utmärker sig här särskilt TV 4, som jag menar bör kallas svenskt vulgoteve nummer ett.

Jag tror inte att mitt påpekande bottnar i att jag är pryd eller har en konservativ strävan efter att vara fin i kanten. I vardagssamtalet fyller nämligen en svordom sin plats som en icke planerad – alltså spontan – metod att betona något man livligt ogillar. Men kolla annonsen ovan från Hjärnfonden, en allmännyttig stiftelse för stöd till forskning och information om funktionsnedsättningar. I styrelse och ledning sitter flera personer men akademisk utbildning. Samt till och med någon forskare.

Jag tror inte kopplingen just till funktionsnedsättning förklarar en del av de medvetet valda kraftuttrycken i annonsen. Många andra beklagliga sjukdomar eller åkommor finns. Jag tror att stiftelsen önskar vara populär då man via reklam vänder sig till breda befolkningslager. Men vädjan bakom det rosafärgade budskapet är inte något folkligt, utan ett av reklammakare noga planerat budskap om stöd till forskning. Då klingar valet av ord som piss, fucking och jävla synnerligen sökt och i verkligheten falskt. Det är vulgärt i ordets rätta mening.

Språket framstår som ett försök att väcka uppmärksamhet. Hursomhelst ser vi hur dyrbara reklamsäljare manipulerar sina affärskontakter. Man försöker genom vardagens intima folkspråk samla in pengar till Hjärnfonden. Målet är främst att försörja fondens ledning och personal. I andra hand är syftet att ge stöd till forskning mm. Därför är det fråga om en välgörenhetsindustri, som jobbar för att avlöna personalen i förhoppning om att spillror ska bli kvar till det goda syftet bakom fonden.

I annonsen använd unga med syndrom som lockbeten. I personliga brev till kvinnor i pensionsålder tiggs pengar med hänvisning till Alzheimers sjukdom. Det vi ser är utstuderade försök att tränga sig på människors privatliv i syfte att hålla fondens tiggarekonomi igång. Ändamålet helgar medlen påstod medeltidens jesuiter. Hjärnfondens ledning befinner sig enligt min åsikt på samma trista intellektuella nivå.

Torsten Sandström

SvD säger sig vara både ”moderat” och ”konservativ”. Ändå kan man nästan varje dag läsa rena stolligheter i spalterna. Vad sägs om följande rubrik:

Shora Esmailian: Må denna

sommar ge oss många

Gretor!

För en nyhetstidning är politiska utrop och uttalanden av detta slag en styggelse. Ingen direkt anknytning till specifika fakta som inträffat. Bara en skräckreaktion på IPCC:s rapport häromdagen. Dvs en personlig protest mot något som av delvis högst oklara skäl sker i naturen och atmosfären högt ovanför våra huvuden. Därför anropas gymnasisten Greta som världens frälsare. Religiösa reaktioner av detta slag är vanliga i historisk tid. Även i nutid tycks det.

Svenska journalister har normalt hög profil. Den förtjänas genom kritiska analyser av fakta med ett minimalt inslag av egna politiska värderingar. Rubriken ovan skapar ett intryck av att SvD rekryterat Esmailian som PRAO direkt från gatan, efter frågan: ”Är det någon som vill skriva i SvD?”

Och Esmailian har uppenbarligen nappat på anbudet. Och i bästa Greta-stil tar hon sig an uppgiften. Hon predikar.

Jag tror att detta är något Esmailian kan har lärt sig på någon av de många skrivarskolor som finns landet runt (ibland kallade journalisthögskolor). Det väcker frågan om behovet eller nyttan av denna typ av utbildning. Vad är det egentligen för speciella kunskaper som bör läras ut till en blivande journalist? Frånsett layout och redaktion av en text/tidning är det främst frågan om att hantera fakta på ett kritiskt plan. Men enligt min mening tycks journalistutbildningarna närmast ha getts en politisk inriktning, som återspeglas i rader av ytliga, distanslösa och predikande reportage om minoriteters rättigheter och diffusa politiska friheter. Faktahantering ersätts med andra ord av politisk korrekt åsiktsförmedling. Statsmaktens intresse av att finansiera denna typ av utbildningar måste tyvärr ses i detta ljus.

Slutligen undrar jag rörande det aktuella Greta-uppropet: vem vill prenumerera på en tidning som inte levererar hyfsat underbyggda fakta, utan enbart frälsning?

Torsten Sandström

För jurister är den antika romerska sentensen om att man ska lyssna på andra sidan självklar. Först om alla åsikter år på bordet kan en saklig bedömning äga rum. Detta borde även gälla för forskare och journalister.

Men presentationen av IPCC:s nya klimatrapport visar på en ovilja att höra vad andra kompetenta människor säger. Inte ett ord om den svenska erkända klimatforskaren professor Lennart Bengtssons ord om att man måste ta skräckrapporterna med en nypa salt. Läs gärna hans bok från 2019 : ”Vad händer med klimatet?”.

I gårdagens SVT Rapport/Aktuellt presenterade i stället den svenska IPCC-profeten Rummukainen den egna organisationens skräckvision (han har en ledande position). Även SVT-journalisten Erika Bjerström spädde på och utlät sig som om hon var en känd klimatforskare, för dagen – trots alla CO2-utsläpp! – utflugen ända till Grönland. Och DN låter hela förstasidan av kulturdelen täckas av en bild på en brinnande skog. På bilden skriver Kristofer Ahlström i kolsvart – och med sedvanlig egofixering – att han avundas de som kan ta IPCC:s rapport med lugn.

Såvitt jag förstår kan CO2 i någon mån påverka klimatet, även om alternativa eller samverkande förklaringar finns. Men nu är min poäng att åsikter måste brytas för att kunskaper ska skapas. Detta kännetecknar öppna regimer. Men i Sverige ges endast ena sidan medialt utrymme.

Låt mig därför avsluta med ett urval av Olaus Petris domarregler från c:a 1540:

Ingen må vara domare i egen sak.

Efter ens tal skall ingen dömas.

Det är icke allt sant som sanning är likt.

Torsten Sandström

Rubrik från Sydsvenskan den 8 augusti 2021: Facket

larmar om personalkris på BB: ”Vänder ut och in på oss

själva”

Varje sommar hör vi samma klagosång från Sveriges fackföreningar inom vårdsektorn. Man menar att personalbrist under juni-augusti månader innebär ett hot mot vårdkvaliteten inom förlossnings- och akutvården. Det är möjligt att det krisar här och där. Men vad är förklaringen?

Jag är övertygad om att sjukvårdspersonalens antal i grova drag är anpassad till det genomsnittliga vårdbehovet. Vissa dagar är det fler patienter och andra dagar färre. Men över helåret sett finns det tillräckligt med arbetskraft. Så bör förstås en ansvarskännande vårdapparat tänka och planera. Dessutom är sommarsemester inte en mänsklig rättighet. Bara ett krav på fyra veckors ledighet på raken någon gång under året. Därför bör de anställda och fackföreningarna sansa sig.

Viktigt att inse är att man utomlands inte så ofta talar om särskilda semesterkriser inom vården. Inte heller inom sektorer av den privata svenska arbetsmarknaden. Där försöker man med olika medel – lock och pock – få personalen att ta ut semester på annan tid än just fyra veckor i rad under månaderna juni-augusti. Affärsverksamheten måste ju hållas igång. Det är uppenbart att livsmedelshandeln, apoteken, bussföretagen, järnvägen, flygbolagen mfl klarar av att hantera 12 § semesterlagen. Och med en extra bonus till den anställde blir det kanske enklare att komma överens.

Men den svenska vården är som bekant tyvärr än så länge styrd av det offentliga. Det vill säga av 21 landsting/regioner, som inte alls visat sig ha de administrativt vassaste knivarna i lådan. Dessutom ligger landstingen inom politikernas och fackföreningarnas maktsfär. Detta innebär att semesterlagens regler anses som heliga, även om bestämmelserna är mycket tänjbara vad gäller vilka dagar den anställde har rätt att utkräva semester. Arbetsgivaren kan enligt lagboken lägga ut fyra veckor på rad utanför sommarmånaderna om ”särskilda skäl” finns. Men rädda och okunniga chefer inom det offentliga läser semesterlagen precis som fackföreningarna önskar. Och LO/TCO vill förstås ha flera medlemmar, dvs en ökad vårdpersonal, alldeles oavsett om det finns ett faktiskt behov på årsbasis.

Oförmåga och politisk svaghet är alltså förklaringen till ”krisen” inom den svenska vårdapparat som drivs av de offentliga (landstingen). Om större delar av den svenska vården privatiseras bör därför normalt krisen upphöra. Privata företag hanterar nämligen 12 § semesterlagen som man ska göra. De ställer rimliga krav på sina anställda att godta uttag av ledighet under annan tid. Därför är klagosången över personalbrist under sommarmånaderna inom akut- och förlossningsvården inte ett rättsligt problem, utan enbart en fråga om politiskt okunnighet eller ovilja hos landstingens chefer. Tyvärr är byråkraterna alltför många och ständigt eftergivna mot facken.

Att vi år efter år ska behöva höra dessa litanior beror också på svenska medier. De agerar dels för vänsterns budskap – alltså som fackföreningarna vill. Dels har de inte tillräcklig noga satt sig in i semesterlagen. Journalisterna har inte orkat vara kritiska. Alltså upphör medierna att agera med tillbörlig kritisk ambition.

Jag har i många bloggar pläderat för att staten ska ta över vårdansvaret och i konkurrens lägga ut sjukvården på privata företag. Då kommer färre kriser att rapporteras till svenska medier. Ty privata chefer är pålästa, tuffa och tvingade att se till verksamhetens effektivitet och lönsamhet. Vinnare blir folket. Förlorare är de fackföreningar som sossarna bygger sin korporativa makt med.

Torsten Sandström

Varje dag innehåller svenska medier reportage om det dödliga våldet. Varje dag intervjuas politiker, forskare, poliser och andra makthavare. Och varje dags menar nästan alla tillfrågade att man måste angripa roten till det onda som sker.

En lång rad grundorsaker räknas upp som tillhör bakgrundsbilden i stil med klanernas krig, urdålig integration, narkotikaförsäljning, riklig tillgång på vapen, milda eller inga straff alls, ekonomisk misär i utanförskapsområden osv.

Alla dessa förklaringar är förstås bra. Men ingen tillåts eller vågar säga den sanning som måste sägas i ett Sverige, som mottagit omkring 1 miljon nyanlända under de senaste 15 åren: den främsta förklaringen är en på tok för hög invandring till ett litet land. Vilken nation med 9 miljoner invånare orkar med en invandring på 10%?

Varenda svensk förstår att endast en eller två procent av de nyanlända ser en framtid som brottslingar. Majoriteten är inte kriminell. Men, det är just invandringens storskalighet och ett mottagande samhälle som inte förmår integrera de nyanlända som är grundorsaken till det dödliga våldet.

Nu förbereder sig svenska politiker och myndigheter för ännu en våg av invandring från Afganistan. Hur många vet ingen. Men förra året (2020) anlände totalt 82.000 utlänningar. Om inte Sverige ändrar politik från asylrätt till kvotinvandring kommer det dödliga våldet inte att elimineras. Det gäller att välja ut vilka behövande som nationen klarar av att hantera. Särskilt som den person som vägras asyl ändå i normalfallet blir kvar i landet!

Det är enligt min mening beklämmande att sanningen bakom det dödliga våldet är tabu. Det som sker är sannolikt nutidens främsta exempel på svensk politisk korrekthet. Den står nationen dyrt!

Torsten Sandström

Det är synnerligen intressant att se hur journalistiken alltmer förändras, från faktasökning med kritisk distans till förmedling av personliga åsikter eller data av mer subjektiv karaktär. Jag skriver detta på grund av mediernas rapportering kring händelser vid OS i Tokyo den 28/7. Det ena fallet rör gymnasten Simone Biles, som hoppat av en tävling på grund av att hon menar att den psykiska pressen blivit för stor. Det andra rör mounainbikecyklisten Jenny Rissved, som säger att hon är så jäkla glad över sin 14-plats i och med att hon då slipper förbannelsen av att vara favorit (i kraft av sitt tidigare guld).

Om jag varit journalist hade jag bara trött ignorerat bådas uttalanden eller sagt att deras ord kanske beror på att de inte kan lyckas bättre just nu i sina sporter. Men så fungerar inte nutidens mediala system. I de fall jag nyss nämnt har rapporteringen utvecklats till en psykologisk påstående- och gissningslek om idrottens stjärnor och deras mentala hälsa. Vad anser de? Hur känns det? Vad önskar de? Ord om detta har blivit viktigare än vad de faktiskt gör, dvs hur duktiga de är på sportens arena

Man kan säga att detta är en följd av den nya tidens individualism. Det vill säga ett tilltagande fokus på egot – ett skeende på och ont. Allmänt sett är en rejäl avkollektivisering av det svenska samhället något naturligt, efter år av styrning genom S-partiet och dess korporativa satelliter. Men en närmast full övergång till personliga värderingar blir något allvarligt då det sker i mediernas värld. Här förväntar sig allmänheten hårda fakta, så långt det nu går, och inte subjektiva funderingar om ditt eller datt rörande en viss händelse. Om det man inte kan tala förväntar man sig – med känd filosofisk förebild – inget annat än tystnad (Wittgenstein).

Men det som nu sker inom medierna är inte fråga om tystnad, utan om själsliga spekulationer om aktörernas inre liv. Det jag nu talar om gäller förstås inte bara sportjournalistik. Om du bläddrar i din tidning märker du hur åsiktsjournalistiken går fram på bred front. Tydligast syns det i reportage om livsstil, hälsa och familj, där medierna svämmar över av intervjuer med psykologer. Följden blir reportage som domineras av spekulationer och djupdykningar i personers själsliv. Psykologin används alltså på områden där vetenskapen inte kan producera sanningar. Men det nya kramandets psykologi stannar tyvärr inte där utan har även spritt sig till samhällsfrågor i stil med miljö (det talas om klimatpsykologi!), politik och ekonomi.

Jag menar som nämnts att skeendet är en av den nya individualismens allvarliga baksidor. Här förvandlas OS-deltagares lättfattliga svårigheter till utslag av psykisk ohälsa. Och samhällsreportagen riskerar att bli rena orgien av personliga åsikter hos rapportören ifråga. Även om man allmänt sett måste bejaka individualiseringen – inom en ekonomiskt utvecklad demokratisk stat – måste helt andra spelregler gälla för medierna. Om de ska göra anspråk på att agera som en tredje statsmakt måste rågången mellan fakta och åsikt upprätthållas.

Torsten Sandström

En stor politisk tystnad rör i vårt land framväxten av en svensk politisk klass. Inget nytt alltså, men ändå något som det inte alls är politiskt korrekt att tala om. Sedan sossarnas maktövertagande för hundra år sedan anses regeringsmakten som helig. Nästan som om Guds hans styr över det förlovande landet Sverige. Det vi idag ser är alltså partier fulla med yrkesjobbare, som ända från skoltiden satsat på en arbetskarriär inom politiken. Man har valt att styra andra, utan att ha själv visat prov på kompetens eller förmåga. Ofta bildar familjer politiska allianser – se dig omkring bland landets offentliga makthavare! Och liksom flydda tiders furstar ser man till att skaffa sig goda ekonomiska villkor. Utomlands talas det därför ofta om ”den politiska klassen”. Men i Sverige är det närmast tabu. Lydiga – och av det offentliga ekonomiskt beroende – forskare i politisk vetenskap (läs: statskunskap) kniper därför tyvärr käft.

En viktig grund för den politiska elitens expansion rör partiernas finansiering. Det rör sig om att ragga pengar till valkampanjer och ”förnyat förtroende”. Här menar jag att den politiska klassen lyckats göra sig oberoende av folket, dvs väljarkåren. Antalet medlemmar i partierna har nämligen sedan 1962 sjunkit från 1,3 miljoner till 0,2 miljoner 2020. Alltså har omkring 90 % av det direkt folkliga stödet gått upp i rök. Och medlemsavgifterna har vandrat samma väg.

Men samtidigt har ett statligt och kommunalt partistöd i bidragsform vuxit fram och pengarna befinner sig idag i miljardklassen (stegvis från 1960-talet). Redan etablerade partier delar på detta penningbyte efter antalet mandat. Nya eller konkurrerande organisationer kammar noll, varför det mesta i svensk politik i huvudsak blir som förr. Politikerna fattar med andra ord beslut i riksdag och kommunfullmäktige om att finansiera sig själva och cementera sin framtid. Frivilliga folkliga bidrag blir med andra ord överflödiga. Alltså ett försök tån makthavarna att konstruera en evighetsmaskin…

”Så kan vi inte ha det” säger jag med känd förebild Rosenbad. Jag menar att det är hög tid att ställa den politiska klassen till ansvar. Utan att vilja framstå som Cicero måste jag ändå travestera hans retoriska fråga till de folkvalda i antikens Roms senat (år 63 f.v.t): Hur länge ska ni missbruka mitt tålamod? Hur länge ska ert vanvett ännu få driva sitt spel med oss?

En bättre fungerande svensk demokrati kräver att Regeringsformen reformeras! Målet måste vara en planerad personväxling samt tydliga inslag av direkt demokrati. Det är bråttom!

Torsten Sandström

Jag förstår inte SvD:s redaktionella ambition. Tidningen kallar sig obunden konservativ. Men ägnar ändå en stor del av dagens tidning till att låta Göran Greider lufta sina flummiga vänsterideal. Formellt rör artikeln Greiders självupplevda problem med ”kulturvänstern”. I praktiken blir detta ofattbart då han själv måste anses tillhöra denna grupp. Åtminstone representerar han vänstern nästan varje dag på SR/SVT. Nästan i den omfattningen att man misstänker att han bor på radio- och tevehusen.

Därför framstår Greiders drapa i SvD som ett föredrag av en förvirrad högkomiker. Han lever förvisso upp till rollen som poet genom att skriva ord som ingen kan förstå. Vad sägs om detta påstående, som över huvud taget inte utvecklas genom någon form av förklaring:

”Jag är vänster, har varit det medvetet sedan tidiga tonår och i kroppen sedan barnsben, och kommer att förbli det till min död.
Människor är långt mer avancerade än de kapitalistiska samhällen de stängts in i, det är min utopiska utgångspunkt. Enda reservationen är att jag hellre kallar mig socialist…”

På vilket sätt är människor mer avancerade och varför är det så som Greider påstår? Inte ens ett försök till svar. Med andra ord ett prov på en enastående tankeoreda från S-oraklet Greiders sida.

En liknande lösryckt tanke presenteras plötsligt senare:

”Sverige har under min livstid blivit ett högerland.
Mitt förhållande till arbetarklassen är knappast särskilt bra. ”

Inte ens ett försök till förklaring av sitt eget sensationella påstående om högerlandet Sverige. Bara en snubblande snabb övergång till det egna egots relationer. Nu inte till kulturvänstern, som hans text handlar om, utan till hela den svenska arbetarklassen.

Efter en kort utflykt till svensk invandringpolitik slår med blixtens hastighet ännu en greiderbomb ned:

”Sverige har under min livstid blivit ett högerland. Det gäller stora delar av västvärlden. Det som inträffat är en enorm global maktkantring från arbete till kapital. ”

Sverige och västvärlden klumpas alltså samman och helheten kännetecknas av en maktkantring från arbete till kapital. Hurdå och varför? Man må säga att poeten Greider struntar i fakta från verkligheten för att framhäva sina personliga åsikter. Det han fullständigt missat är att Sverige inte är ett högerland. Efter omkring hundra år av närmast oavbruten S-makt ser vi fortfarande en S-regering, som driver traditionell korporativ politik i samarbete med sina många satellitorganisationer. Det vi ser är ett vänsterexperiment som under drygt tio års tid öppnat dörrarna för en storskalig invandring, vilken ökat nationens befolkning med omkring 10 %. Nästa en miljon nya S-väljare som ska försörjas med bidrag, då effektiva möjligheter till integration saknas.

Egentligen saknas skäl att uppehålla sig vid den tankeoreda som Greider presterar. Men en viktig fråga kvarstår. Varför öppnar SvD sina spalter åt eländet? Är det för att journalister i ledningen sympatiserar med Greiders åsikter? Kanske ställer redaktionen inga krav på saklighet eller förnuft förpublicering på SvD:s kultursidor? Eller är det så att SvD årliga presstöd på många miljoner förpliktar redaktionen att släppa fram denna villervalla från en sosses hand?

Torsten Sandström

Så här skriver Robert Stenberg på Bulletin:

Professorn och författaren Torsten Sandström ansluter till Bulletin

Han är sedan tidigare professor, författare och bloggare, nu kan han lägga till krönikör på den listan. Lär känna Bulletins senaste tillskott: Torsten Sandström.

Torsten Sandström är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet. Han driver Anti-PK-bloggen där han skriver om ”PK-eliten”, ”PK-läran” och ”PK-samhället”. Bloggen har omkring 20 000 besök per månad efter drygt två års aktivitet. Torsten har även skrivit flera bra säljande böcker inom bland annat aktiebolagsrätt.

Bulletin har intervjuat sin nya krönikör för att ge läsarna en bild av vad som komma skall.

Vad har du för bakgrund och utbildning?

– Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv varit Lundalärare och forskare i juridik. Bakgrunden rör civilrätt, det vill säga olika grenar av kontraktsrätten. I min radikala ungdom sysslade jag med arbetsrätt, säger Sandström.

Vad kommer du att skriva om i Bulletin?

– Jag skriver helst om en svensk ovilja att tala politisk klartext. Trots att nationen står inför stora utmaningar vad gäller boende, vård, sysselsättning, skola, invandring, kriminalitet så sopar politikerna problemen under mattan, säger Sandström.

Enligt Sandström har politikernas fokus flyttats från nationens bästa till den inre moralen.

– Politikerna jobbar mer för sina egna intressen än för nationens, då invanda tankar och allianser medför liten plats för nytänk. Till saken hör att makten ligger hos partierna och att yrkespolitikerna blivit ”knapptryckare” i riksdagen åt partiernas ledningar, fortsätter han.

Du har en blogg som heter Anti-PK-bloggen. Hur kom det sig att du startade den?

–[Bloggen] behandlar huvudsakligen och kritiserar den svenska dubbelmoralen. Meningen med bloggen är att försöka påverka andra och främja ett öppet samtal, förklarar Sandström.

Han fortsätter:

– Syftet är också att skärpa mina egna tankar om politik. Jag ser mig inte som uttalat konservativ – är varken religiös eller trogen kung eller överhet – utan närmast som en ”rabulist” som närmast tror på det fria marknadssamhället, fortsätter Sandström.

Vad handlade din första krönika om?

– Min första krönika förra veckan handlade om varför socialdemokraterna biter sig kvar vid makten över den svenska nationen. Förklaringen är i korthet att de utfört ett historiskt viktigt budskap, men nu agerar yrkespolitiker för att bita sig fast vid makten utan att erbjuda lösningar på Sveriges många problem, skriver Sandström.

Sandström bor numera på Lidingö. Men berättar att han fortfarande har en fot kvar i den ”akademiska ankdammen”, som han uttrycker det.

Läs även: Torsten Sandström: Därför släpper sossarna inte taget över nationen

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.
Sverige förtjänar det bästa!

I skymundan har regeringen via ett pressmeddelande häromveckan signalerat hur man tänker vinna valet 2022. Redan tycks en inflation av pensionssystemet ligga i pipelinen för släppas loss inför valet, vänta bara. Men i pressmeddelandet häromveckan gäller det bidrag till vissa kommuner och landsting, så att de slipper höja skatten, se länken nedan. En nyinrättad delegation ska nämligen dela ut bidrag – alltså ytterligare gåvor vid sidan av de gigantiska utjämningsbidrag på 160 miljarder per år som redan finns på plats.

Jag har förståelse för att det finns skillnader i skattekraft mellan olika kommuner och landsting. Och att statliga bidrag ytterst kan var nödvändiga, dock inte de tvångsavgifter som välbärgade och välskötta kommuner tvingas skicka vidare till de fattigare. De baseras på en felaktig tanke om att framgång ska bestraffas och oförmåga/ovilja att beskatta de egna ska belönas via bidrag från de duktiga.

Enklast löses en stor del av problemet genom att staten direkt tar ansvar för vård och skolor. Jag menar alltså att landstingen bör läggas ned samt att kommunerna bör fråntas makten över skolan. Här finns stora vinster att finna vad gäller pengar, kunskaper och inte minst välfärd. Att starka politiska krafter motverkar detta är uppenbart. Särskilt gäller det omkring tusen politiker som på hel- eller deltid försörjer sig inom Sveriges 22 landsting/regioner.

Det kommunala ”självstyret” förutsätter enligt min åsikt att skillnader i övrigt (alltså vid sidan om vård och skola) ska finnas mellan den service en kommun ger sina medborgare. Är antalet kommunmedlemmar lågt bör servicen anpassas efter matsäcken. Bidrag ska inte ges för konstgjord andning. S-partiets ideologi är en tanke om likabehandling av kommunerna oavsett skatteunderlag. Alltså en rätt att leva på andras bekostnad.

Det är just vad som sker i Malmö. Landets tredje största stad marknadsför sig som centrum för invandring och multikulturalism. Kommunen mottar bidrag på 5,7 miljarder per år, ett belopp som utgör 1/4 av kommunens intäkter. Utan utjämningsbidrag går kommunen alltså med kraftigt underskott. Men med bidragen i hand tillåts kommunens S-dominerade ledning satsa på allsköns kulturella konstigheter som märkliga konstverk, jippon, resor för unga brottslingar osv. Alltså inte pengar till kommunens kärnverksamhet, utan på utgifter som den som är fattig bör hålla inne med.

I pressmeddelandet talar Minister Micko om att fattiga kommuner inte ska ”behöva övervältra kostnader på våra barn och barnbarn”. Precis som upplåning vore alternativet! Det är de nya bidragen som ska få S-partiet att vinna valet 2022. Så att partiets politiker även i fortsättningen kan få sin försörjning. I stället för att genomföra nödvändiga strukturreformer – såsom kommunsammanslagningar, förstatliga vården och skolan samt snåla med servicen – så vill Regeringen köra vidare i samma gamla hjulspår. Alltså ytterligare bidrag, som du och jag ska betala.

Torsten Sandström

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/07/nyinrattad-delegation-ska-ge-statligt-bidrag-till-kommuner-och-regioner-for-ekonomi-i-balans/

SR P1 berättar idag om forskning som bedrivs vid Malmö ”universitet”. Tillsammans med Malmö kommun har en person som kallar sig forskare studerat om sammanträden och annat arbete, som bedrivs utomhus, har befrämjat kommunens verksamhet (jämfört med jobb i vanliga former). Låter inte detta bra? Nej för sjutton!

Det vi ser är ännu ett av många exempel som innebär att forskning inflateras till något som påminner om tjosan–tjosan, som en flummig person från Jokkmokk skulle ha uttryckt det.

I grunden är det förstås fråga om enkäter, dvs frågor till försökspersoner inom kommunen om hur de tycker jobbet påverkats av utevistelsen. Hur kan någon vettig person påstå att svaren kan beskriva sanningen? Frisk luft och avslappnad form talar för positiva svar, allmänt sett. Trista sammanträden och ensamarbete under chefens kontroll blir roligare.

Och hur ska en kommunal arbetsgivare från Malmö kunna mäta resultaten? Några lönsamhetsefekter kan ju knappast uppmätas i en kommun vad gäller utomhusarbetets följder. Särskilt inte i Malmö, som är landets största bidragstagare från en handfull välbärgade kommuner. Dåliga resultat ger ju här bara en knuff för ännu större sk utjämningsbidrag från Stockholms mfl kommuner.

Det vi ser är låtsasforskning. Eller snarare politiskt riggade experiment för att glädja personalen i Malmö kommun. Samt en möjlighet för forskaren att kunna påstå sig vara kreativ vid val av studieobjekt. Och sannerligen skröt forskaren ifråga om sin fantastiska idé att forska om vidgad frihet eller med andra ord det som inte går att söka vetenskaplig sanning om. Detta är en blixtbild från Malmö universitet, den vänsterpolitiska forskningens Mekka.

Att ge Malmö status av universitet är en politisk handling i sig, en gåva till nationens mest skattekrävande kommun under S-styre. Dit flockas unga forskare med politiska ideal. Och de betalar gärna med gengåvor. Den naturliga följden blir förstås spektakulära studier som inte uppfyller rimliga vetenskapliga krav. Vid nationens större lärosäten förkastas sådana arbeten. Men i Malmö blir de politiskt sprängstoff för nationens skattefinansierade radio.

Torsten Sandström

Nedrustningen av det svenska försvaret brukar framhållas som ett svenskt självförvållat strukturproblem. Men Försvarsmakten verkar inte ha förstått allvaret, utan sysslar med sedvanlig PK-ism.

Torsten Sandström

PS! Kostnaden för projektet

uppges vara 875.000 kronor.

Alltså inget skämt…

Hur hanterar politiker och myndigheter våra skattepengar?

En nutida medial företeelse som är värd att kritisera är en tydlig benägenhet att sätta neutrala – försåtligt värderingsfria – etiketter på företeelser i tiden. Jag kom att tänka på saken då jag idag tvingades googla på uttrycket ”wokeism”. Man kan äga att det rör sig om väckelserop, som myntats till stöd för antirasism i BLM-rörelsens anda. Jag har förstås inte det minsta mot stöd för upprop mot diskriminering. Men tala klarspråk för sjutton! Linda inte i en åsikt i wokeismens silkespapper, i försök att göra den allmängiltig.

Något likande gäller uttrycket ”rasificera”. Om jag förstår saken rätt betyder det ungefär diskriminera. Men det kan även används i formen ”rasifierad” – om en person – vilket i så fall lär betyda något i stil med att personen är medveten om att diskriminering pågår. En liknade funktion har som bekant abstraktionen #me too. Här är sambandet att personens påstår sig ha blivit utsatt för ett sexövergrepp.

Det som sker är att radikala rörelser försöker öka engagemanget för sin egen sak genom språkliga bubblor eller dimmor. Alternativt vill man genom en abstraktion förvandla sin politiska strävan till en form av vetenskap. Ungefär som radikaler gärna ser strukturer över allt där man vill, varvid termen egentligen blir ett påstående om ett givet samband, som faktiskt inte alls är självklart, utan delvis omstritt och alltså närmast en personlig åsikt.

Det är alltså fråga om lansering av termer från ett fikonspråk. Lanseringen sker av politiska skäl. Den är som sagt försåtlig. Det rör sig nämligen om en åsikt från en viss individ. Särskilt som bruket av sådana begrepp är fullständigt onödigt. Genom klartext kan nämligen viljan eller avsikten uttryckas mycket snabbare. Men det tycks inte talesmannen eller taleskvinnan ifråga inte vilja. Därför är språkliga nyskapelser av detta slag av ondo. Men räkna förstås med att liknande termer kommer att dyka upp!

Torsten Sandström

Jag läser i tidningen att Helena Jonsson i egenskap av utredningsordförande lagt fram betänkandet ”Fossiloberoende jordbruk”. Min undran är hur ett svenskt lantbruk över huvud taget kan vara fritt från fossila inslag? Själva jorden som brukas måste ju anses vara sammansatt av en mängd olika beståndsdelar från äldre tidsskeenden, dvs bergarter, mineraler, växtdelar, gaser osv. Även dessa omfattas nämligen av Svenska akademins definition av ordet fossil. Jag förstår att Jonsson bara syftar på olja och andra tunga kolföreningar. Men säg det då! Hon ska enligt utredningens titel befria jordbruket från allt fossilt. Man kan säga att torv är ett mellanting, som emellanåt används som jordförbättring inom odlingsverksamhet.

Det som Jonsson sysslar med är alltså ett numera vanligt politiskt hokus-pokus-nummer, dvs med andra ord ett offer på ”Den heliga Hållbarhetens altare”. En snabb googling visar att Jonsson är C-politiker och numera landshövding i Jönköpings län. Det förklarar hennes villighet att med skygglappar lägga fram vinklade förslag.

I Sverige utvecklas stegvis – utan kritisk distans – en ny ideologi där sedvanlig saklighet och försiktighet i utedningssammanhang saknas. Allt för att människans utsläpp av CO2 ska svartlistas. Alla trix, även språkliga och vetenskapliga tillåts i den offentliga propagandan. Rim och reson saknas.

Än värre är förstås minister Bolund från Mp. Alltså mannen som enligt sin megalomana titel inte bara härskar över miljön, utan även över det globala klimatet. Han twittrade för en tid sedan om att människans utsläpp av växthusgaser har på verkat lutningen av den axel från norr till söder, som man tillskriver jordklotet. Att axeln tidigare rubbats under mångtusenåriga skeenden struntar han i. I stället för att fundera över storskaliga kosmiska förlopp faller Bolund platt för bondfångeri.

Till denna krets av agrarpolitiska lurendrejare ansluter sig nu Jonsson, som häpnadsväckande nog säger sig driva lantbruk tillsammans med maken. Men helt utan alla fossila inslag förstås?

Torsten Sandström

Senaste utgåvan av The Economist innehåller en kort artikel om vårt land, rubricerad ”Pistoler i överflöd”. På ett fåtal rader sägs det centrala om det dödliga våldet i svenska förorter. Rakt upp och ned och utan de förtiganden och den skönmålning som svenska medier presenterar. De senaste skjutningarna i Hjällbo, Frölunda och Visätra radas sakligt upp och Sveriges föga hedrande internationella topposition i blodigt våld noteras förstås.

Det intressanta är att det i texten på flera ställen framhålls brottslighetens anknytning till misslyckad svensk invandringspolitik. Gäng från av unga från Somalia och Syrien konstateras således, något som bekant är tabu i vårt land. Men utan detta går det ju inte att förstå vad som sker i storstädernas förorter! Brottslingarna är ju huvudsakligen klanmedlemmar. Domstolarna dömer i huvudsak invandrargrabbar, ansvariga för rader av brott. Och kriminalvården hanterar huvudsakligen barn till nyinflyttade, som inte anpassats till svensk kultur.

Dock missar The Economist något viktigt. Sverige har på kort tid – omkring femton år – godtagit att antalet boende inom nationens gränser ökat med omkring en tiondel, dvs sammanlagt c:a en miljon individer. Även om antalet kriminella är procentuellt lågt säger det sig själv att ett par procent kommer att ställa till med jättestora problem. Särskilt som den svenska så kallade ”integrationen” inte bestått av rimliga krav på anpassning, utan på en flod av förhoppningar samt mängder av bidrag till de nyinflyttade i nationens gettoliknande bostadsområden.

Varför denna tystnad? Det officiella svaret är att det innebär en stigmatisering av tala om en invandrares kriminella bakgrund. Sanningen är dock en annan. Den är politiskt betingad. Det gäller att dölja för befolkningen vad som sker. Svenska medier och politiker sysslar alltså med propaganda. Politikerna vill dölja sanningen om sitt misslyckande. De vill sitta nämligen kvar som yrkespolitiker.

Torsten Sandström

Varje kväll diskuteras på teve vad som krävs för att eliminera det det blodiga skjutningar som pågår i landet. Den sk justitieministern från S-partiet debatterar fortlöpande med med en eller annan opponent.

Det som kännetecknar samtalet är en politisk korrekthet, som innebär att det är tabu att prata om den misslyckade invandringens betydelse. Med den nuvarande årliga invandringen på omkring 80.000 (2020) kan man på grund av en konstant dysfunktionell integration räkna med att cirka 1500 klanmedlemmar håller igång den dödliga cirkusen.

Ett annat kännetecken är en övertro på längre straff, som i och för sig kan ha betydelse. Men det viktiga är att slopa de svenska ungdomsrabatterna för alla våldsbrott samt samt flexibelt sänka gränsen för straffbar ålder i särskilda fall. Idag får 18-åringar kort öppen ungdomsvård, som innebär att en ung våldsbrottsling normalt bara får några dagars arbete i en fri miljö.

Tillsammans med en begränsning av inflödet av nya asylsökande är det således brottspåföljdernas effekter eller verkställighet som är avgörande. Som sagt inte bara några dagars kyrkogårdsarbete, utan inlåsning under flera månader i den tuffa miljö som straffet ska vara så att arbete, eftertanke och lydnad tvingas fram. Den som inte anpassar sig ska återvända till en ännu tuffare miljö. Nya anstalter måste alltså öppnas ute i den svenska vildmarken, dvs inte på platser som är gynnsamma för de unga mördarna.

Alltså måste det bli slut på ett straffsystem som i Brottsbalken hanteras enligt principen om mildaste straff samt som verkställs av vänsterns många ofta kvinnliga socialarbetare enligt idén ”låt oss hoppas på det bästa”! De unga fortsätter i så fall bara på den misslyckade väg som bygger på straff som nästan inte alls är kännbara i förhoppning om att våldsutövaren plötsligt ska omvändas.

Det är möjligt att den nuvarande generationen sv våldsbrottslingar inte kan rehabiliteras. I så fall måste de låsas in så att de hålls borta från vanliga människor, som önskar leva fria från våld.

Huvudproblemet med dagens sk kriminalvård är en övertro på korta och milda påföljder samt en haussad tro på möjligheten att reformera våldsbrottslingar via vårdande samtal. På så vis kan samma brottsling år efter år åstadkomma stor blodig förödelse och inte minst oro hos allmänheten. Det är klart att man måste hoppas på det bästa, vid brottslingens första resa ifall kriminaliteten inte är livshotande. Men själva förhoppningen får inte tillåtas blockera de hårda tag som behövs för vanebrottslingar. Tyvärr är det så att de yrkeskriminella måste hållas avskilda från samhället så att fredliga medborgare befrias från hotet om övergrepp.

Torsten Sandström

PS! S-partiets senast förslag om slopade straffrabatter är ett framsteg, men tar bara sikte på brott med ett års fängelse eller mer i straffskalan. Viss allvarlig kriminalitet berör alltså inte. Se min blogg från 23/7!

Jag har bloggat många gånger om Landstingens (dvs Regionernas) mångåriga mismanagement. Det är inte vårdpersonalen som orsakar eviga köer. Nej, det som skadar är den hiskeliga överbyggnaden i form av massor med politiker i 21 landsting samt en svärm på mer än 60 tusen byråkrater.

Men all sjukdomsinsikt saknas i den svenska vårdhydran, som är i akut behov av att läggas ned och omstruktureras. Alltså många, många färre politiker och byråkrater är det som bland annat behövs. Dessutom satsning på de privata företagens ledningseffektivitet och kostnadsjakt. Men en sådan satsning måste ske i bolagsform, där lönsamhet jagas så att det syns i balansräkningen sista rad!

Jag skriver detta då jag just hört att vårdapparatens högsta ledning – och främsta slösare alltså SKR – planerar att bygga ett nytt huvudkontor på bästa kontorsplats i centrala Stockholm för sina karavaner av byråkrater på väg in (nuvarande kontoret har lika lyxigt läge). Bygget lär kosta flera miljarder. I tider då flertalet konkurrensutsatta företag skaffar sig kontor till mycket lägre priser i förorterna så gör det skattefinansierade tvärtom. Fint ska det va´ – och mitt i stan, precis som Systembolaget AB vid Kungsträdgården i Stockholm.

Tydligare än så kan faktiskt inte den offentliga vårdorganisationens absurda administration beskrivas. Man fullkomligt struntar i hur skattebetalarans pengar används. Och bakom eländet – med fullständigt ansvar – syns omkring tusentalet regionala yrkespolitiker från alla partier. Genom att slopa landstingen/regionerna finns omkring en miljard kronor bara i politikerlöner att spara in. Och med detta hugg med macheten – samt en företagsekonomisk syn på administrationen – kommer dessutom tusentals byråkrater att kunna sparas in för många miljarder kronor. Men det förutsätter en drift i form av flera offentligt ägda aktiebolag, i vilka intäkter och kostnader syns i ett överskott på resultaträkningens sista rad.

Tänk så mycket vård – läkare och sköterskor – en slimmad organisation skulle kunna åstadkomma! Det förstår nästan alla. Men den politiska klassen agerar än en gång som proppen Orvar. Detta oavsett partitillhörighet, om än KD numera flaggar tydligt för en vilja till smärtsamma reformer för landstingens politiker. Ordförande för SKR är för övrigt Anders Knape, M-partiet. I styrelsens sitter en rad andra ökända ansikten, som faktiskt i åratal uppburit arvoden för att slösa med dina och mina pengar. Det är absurt.

Torsten Sandström

På hemväg från en kortare resa i Danmark så händer det plötsligt. Mellan tågbyten på Centralstation i Malmö befinner jag mig i en kunglig miljö. Du måste tro mig. Jag äter nämligen en snabb lunch i Oskar II gamla väntsal från 1870-talet. Där får jag inte bara ett rejält mål mat serverad av Abu Sayed, som driver Bistro Royal vid stationens ursprungliga perrong nr 1.

Liksom kungen anländer jag från spåren till en sal, som kanske är drygt 60m2. Antagligen en form av kungligt väntrum, eller herrum, alltså mörka paneler med snirkliga dekorationer i guld. Ovanför en vinröd tapet med massor av kungakronor i rad på rad strålar en takkrona i silver – värdig en mindre kyrka – omgiven av stuckatur, vari fyra lejon tryggt vaktar svenska rikets och konungens eget vapen.

Jag fick nöja mig med att inta lunchen i väntrummet. Kung Oscar åt kanske i den ljusare salen in mot stadens Centralgata. Ett rum med god plats för det kungliga herrskapet, kanske främst damerna. Till den soliga salen kom herrskapet via en kombinerad tambur och serveringsrum, för säkerhets försedd med fem meter höga kolonner med korintiska kapitäl. Från tamburen leder ännu en en bred glasad dörr ut mot gatan och Malmö. Man kan räkna med att kungen tog denna väg på väg mellan den kungliga tågvagnen och sitt eleganta hästdragna ekipage.

Även om jag inte hade äran att inta måltiden i kungens sällskap, så kunde jag glädja mig åt att utnyttja hans toalett. Att denna förmån var tillåten måste sägas vara ett tecken i tiden på en påtaglig klassutjämning. I samma riktning talade att serveringen i furstens hus idag sköttes av en värd som invandrat från i Bangladesh.

Men ändå var knappast äntrandes av hans moderniserade IFÖ-tron behållningen av dagens mellanlandning på Malmö C. Den korta resan i det sena 1800-talets historia blev – tillsammans med en god Biff Lindström och ett glas svalt öl – nämligen en anledning att skriva denna blogg. Trots att jag under flera årtionden passerat utanför detta okända kungliga residens blev dess upptäck idag en skön överraskning.

Torsten Sandström

Regeringen föreslog häromdagen äntligen ett partiellt slopande av straffrabatterna för brottslingar som är myndiga, dvs fyllt 18 år. Vidare föreslås att de särskilda ungdoms­påfölj­derna (”ungdomsvården”) i princip ska vara förbe­hållna personer som inte fyllt 18 år vid tid­punkten för brottet. Allt detta är ett stort steg framåt mot en mer tuff eller realistisk kriminalpolitik. Det kommer att kräva många fler fängelseplatser. Men förslaget är ändå inte tillräckligt.

För det första gäller de bara brott med mer än ett år i straffskalan. På grund av lägre minimistraff kommer åtskillig allvarlig klankriminalitet inte att omfattas, såsom exv misshandel, våld mot tjänstemän eller övergrepp i rättssak. .

För det andra föreslås inga tuffare regler för personer under 18 år, alltså inte ens för alla de som är straffbara vid plus 15 år. Inom klanbrottsligheten utnyttjas alltmer mycket unga medlemmar till allvarliga brott. Till saken hör att kriminella tillhörande gruppen 15-18 inte kan dömas till fängelse (frånsett synnerliga skäl, som nästan aldrig existerar enligt praxis). De ska dömas till ungdomsvård, vilken i flertalet fall innebär någon form av öppen behandling. Här måste ovillkorligen en skärpning ske i Brottsbalkens regelsystem, inkluderande en sänkning av straffbarhetsgränsen vid 15 år (ex på grund av särskilda skäl)!

För det tredje måste även verkställighetsformerna ses över och skärpas. Vid våldsbrott måste den sk öppna ungdomsvården begränsas och faktiskt i tid och form ges karaktär av ett obehagligt straff – inte bara en liten tankeställare. Ett annat minimikrav rörande fängelsevistelser är att till straff dömda kriminella inte – från fängelse eller sluten ungdomsvård – ska kunna tala eller skriva obevakat med omgivningen. Inhumant? Nej, vi talar nu om allvarliga brott. Och allmänheten känner redan oro.

Till saken hör att mediernas främsta rådgivare – och brottslingarnas vän nummer ett – Jerzy Sarnecki förstås är motståndare till reformen. Han får som privatperson förstås tycka vad han vill, men han uttalar sig ständigt som vetenskapsman. Sarnecki vågar nu inte öppet krama de brottslingarna som efter reformen får ökade straff. I stället brukar han ett nytt knep för att stoppa skärpningar, dvs att de nya dömda kommer att uppta mer plats på fängelserna så att andra och grövre brottslingar inte kan låsas in. Som vetenskapsman agerar han alltså som vanligt Smidige Dick. Sarnecki är en av de personer som – från Stockholms universitet och BRÅ ! – i åratal burit ett tungt ansvar för dagens misslyckade svenska kriminalpolitik. Nu körs han över även av sina allierade inom S-partiet. Verkligen tar ut sin rätt, måste man säga.

Torsten Sandström

Uppdrag granskning i SVT 1 klargör hur den ledande S-politikern Annika Strandhäll vänder kappan efter vinden. Först står hon bakom en snävare politik rörande utbetalning av sjukpenning pga skenande kostnader. När det sedan blir folkstorm sparkar hon Försäkringskassans generaldirektör Regler – tillika en förmodad partivän – för att på så vis utse en syndabock. Bondeoffret gav Strandhäll en möjlighet att skifta politik, tillbaka till mer generösa bidrag till personer som anser sig sjuka.

Som politisk broiler agerar Strandhäll kallhamrat. Först står hon bakom tuffare krav mot dem som sjukanmäler sig. När det blir politiskt tumult inom S-rörelsen byter hon raskt fot. Sjuka klappas då på axeln av Strandhäll och generaldirektören sparkas brutalt. För Strandhäll innebär inte mänskliga relationer ett dyft. Hon agerar som en politisk svängdörr och struntar totalt i andra förhållanden (och människor) än det egna partiets och hennes egna privata intressen.

Medialt blånekar hon. Det är sådana partiföreträdare som Stradhäll som medför att S-partiet har sin framtid bakom sig. Kloka människor genomskådar Strandhälls cyniska spel. Att hennes agerande givetvis måste ha stöd från statsminister Löfven gör saken än värre. Som sagt är S-partiets framtid som maktparti – enligt min mening – mörk. Fokus på makt över staten är så stark att alla mänskliga krav på rakryggat agerande faller platt till marken.

Dessvärre har S genom sin principlösa bidragspolitik skaffat sig en makt över den svenska väljarkåren. Så fort partiet tycks förlora greppet så byter man politik och blånekar att man tidigare tyckt något annat, samtidigt som bidragen sprutar för att skymma sikten. Då använder man ministrar som Strandhäll för att charma väljarna: med blicken rakt in i tevekameran ler hon och skyller sin egen politik på andra.

Det vi ser är bedrövligt. Men det är också exempel på förakt för nationens medborgare. Dessutom spiller hennes flykt från sanningen över på hennes nuvarande sambo, som till råga på allt råkar vara svensk justitieminister. ”Sååådan är sociaa-lismen…”

Torsten Sandström

Miljöverdomstolens avgörande, som häromdagen avser stoppa Cementas brytning av cement på Gotland, är ett tecken på något mycket allvarligt: ett hot mot Sveriges framtid som rättssäker industrination. Cementa har i decennier brutit kalk i Slite, utan problem med grundvattnet, men nu anser domstolen att fortsatt brytning riskerar att hota grundvattnet, något som rätten menar att Cementa inte utrett tillräckligt.

Det är inte så att jag främst vill skjuta på domarna. De ställs nämligen inför en uppgift som är synnerligen svår och som de inte heller är ägnade att lösa, varom mera snart. Låt mig förklara.

En jurist tränas under många år på att lösa tvister där regelsystemet innehåller någorlunda tydliga regler, eller åtminstone många explicita rättskällor i form av rättsfall, motivuttalanden od. Till bilden hör att domare normalt ställs inför tvister där partsställningen ger hjälp, såsom exv en åklagares plikt att agera objektivt och underlåta att väcka åtal om bevisningen är svag. Vidare rör affärstvister normalt parter som slutit avtal, varför domstolens uppgift blir att på parternas egen risk tolka deras kontrakt. Är det oklart får de skylla sig själva.

Situationen är en annan i Cementafallet. Det rör en viktig typ av lagtvister om teknik/biologi som domarnas har att avgöra i dagens svenska stat. Bakgrunden är en omfattande svensk lagstiftning som ger stat och kommun rätt att inskrida i medborgarnas privata förhållanden. Det rör sig nu om sk förvaltningsrättsliga tvister där en offentlig myndighet för talan mot ett företag eller en privatperson. Jag tänker inte på skattetvister, där regelsystemet i regel är finmaskigt och ger domarna en uppsjö av rättskällor. Problemet är däremot en mängd tekniska/biologiska tvister som en myndighet initierar för att värna samhällsintressen rörande natur, miljö, djurhållning och liknande.

Inom denna sfär är nämligen regelsystemet överlastat med svepande gummiklausuler om ”goda förutsättningar”, ”god miljö” osv. Dessutom hårda krav på bevisning om ”säkerhet”, dvs frånvaro av risker. Till denna grupp hör även vaga miljönormer om ”hållbarhet” eller ”försiktighet”. Läsaren inser att det blir domarens sak att – inom grundlagarnas gränser – själv försöka finna en lösning på vad lagstiftaren menar. Politikerna smiter alltså från sitt ansvar och lägger viktiga åsiktsladdade beslut i domarnas händer.

Saken kompliceras som sagt av partsställningen. Hundratals svenska myndigheter har tusentals anställda med korstågsfarares ambition att rädda mänskligheten. I miljötvister ser de följaktligen enögt på det hållbarhets- eller försiktighetsfenomen som de önskar rätta till. Läsaren inser att det verkligen rör sig om gummiregler. Mångordigt pläderar myndigheterna för sin tolkning i rättsfrågan. Några betungande krav på objektivitet finns inte för dessa miljöns legosoldater. Det allvarliga är att det inte heller finns några allmänna regler om att deras krav måste ta hänsyn till olika konsekvenser för samhälle, företag och privatpersoner av myndighetens talan. Till saken hör att de agerar som angripare i de enskildas privata sfär. Följden blir ett stort svängrum för myndigheterna att attackera privata intressen och så at säga offra dem på den heliga hållbarhetens altare. Och detta på mycket vaga juridiska grunder.

Förvisso måste svenska domstolar ta hänsyn till Regeringsformens regler om skydd för privat egendom. Men i och med att hållbarhetskraven getts stor tyngd i svensk lagstiftning hamnar domaren i en tillbakapressad och svår situation. Domarens naturliga strävan är nämligen att följa lagen. Generella regler saknas som sagt dessutom om att hänsyn måste tas till övergripande svenska samhällsintressen, i stil med att myndighets krav hotar andra företag än de i tvisten samt att det finns riskerar för att skada drabbar anställda och ytterst det ekonomiska livet i stort.

Så här illa går det när man släpper miljötalibaner lösa inom de departement som sysslar med lagstiftning. En trängd domstol faller för det allmännas krav då man känner till lagstiftarens ambition att värna miljön. Lagrådet brukar visserligen ofta framhålla behovet av skydd för enskildas egendom. Regeringsformen måste följas, vilket är en självklarhet. Men vid en viss reform inom miljörätten förefaller ofta argumentet som långsökt vad gäller ett specifikt miljöproblem, som ofta är punktartat och inte rör bredare effekter som drabbar personer utanför själva tvisten. På så vis ges domarna inte något tydligt stöd i rättskällorna för att ta ställning till vidlyftiga krav från de svenska myndigheternas många juridiska miljökämpar.

Och då går det som skett i Cementatvisten. Följden riskerar bli en svensk brist på betong och murbruk, något som uppges få dramatiska effekter för byggföretag, anställda och ytterst det svenska samhället. Som tur är kommer domen att överklagas till Högsta domstolen. Det skulle förvåna mig storligen om inte Regeringsformens regler om egendomsskydd och äganderätt snabbt kommer att få betydelse för ett beviljande av prövningstillstånd.

Men huvudproblemet kvarstår. Nämligen en oklar miljölagstiftning om rätt till ingrepp i företags näringsverksamhet och människors privatliv. Det är uppenbart att miljörättens regler inte kan tillåtas verka för godtyckliga och vidlyftiga åtgärder, som påverkar inte bara ett enskilt subjekt utan en hel samhällssektor.

Lagreformer krävs med andra ord. Bäst vore om en svensk författningsdomstol inrättades för prövning av en lags giltighet. Det förefaller också som om Regeringsformens regler om företag och medborgares skydd mot ingrepp från stat och kommun preciserades! Men ytterst behövs också en ny svensk myndighetsorganisation, som stoppar korstågsmyndigheters och miljötalibaners framfart. För det krävs givetvis en helt ny och modig regering, utan Mp.

Torsten Sandström

I medierna hörs allt oftare ropet ” att man måste lyssna på vetenskapen”. Varje dag sker det rörande det som journalisterna kallar klimat, men som egentligen handlar om väder. Men även i alla möjliga och omöjliga sammanhang framhävs i radio, teve och tidningar olika forskare, som vi uppmanas lyssna på.

Borde inte jag som mångårigt verksam vid Lunds universitet vara glad och nöjd? Kanske, men glädjen smolkas av mediernas bristande förmåga att hantera forskningen ch dess resultat. Problemet är dels att man inte inser att olika vetenskapliga discipliner har kraftigt olika förutsättningar att producera sanningar, dels att forskarna såsom alla människor har ett känsloliv som gör att deras arbetsresultat påverkas av politiska värderingar. Inget av detta är några nyheter. Men ändå kliver landets kår av journalister dag efter dag i fällan. Sannolikt på grund av att även mediernas folk har ett liv fullt av egna värderingar.

Övertrampen sker i nästan all rapportering om olika samhällsförhållanden. Allvarligast är de dock då rapportören tillika utgör sig för att vara en journalist med specialkompetens. Här blir riskerna för vetenskaplig härdsmälta normalt störst.

Det främsta misstagen sker alltså pga att medierna inte kan hantera gränserna mellan olika forskningsdiscipliner. Ett ”upprop av tusen forskare” framstår närmast som en sanning. Men för att bedöma sanningsgraden måste forskarna benas upp i discipliner och status. När det gäller klimatfrågor ska främst uttalanden från personer som sysslar med forskning om meteorologi och atmosfär tas på allvar. Inte biologer som sysslar med miljön på jorden eller olika samhällsvetare. Ändå är det oftast miljöforskare i stil med Rockström som ständigt intervjuas. För att inte tala om raden av miljöekonomer, som i sammanhanget måste jämställas mes amatörer.

Det är också viktigt att klargöra den intervjuade forskarens akademiska status. Givetvis väger exv en professors ord tyngre än en doktorands. Lika viktigt är att klargöra vilken institution för högre utbildning som forskaren kommer från. Landets fem största universitet har på grund av intensiv konkurrens en högre status än exv det sk universitet som finns i Malmö (inrättningen måste tillspetsat mnärmast ses som en underavdelning till S-parteits ABF).

Men journalister ser som sagt normalt alla universitetslärare som lika goda intervjuobjekt. Antagligen anar man diffusa skillnader mellan dem avseende vetenskaplig disciplin och akademisk status. Men man tutar bara och kör. Att resultatet blir ovetenskapligt ligger självfallet nära till hands.

Man måste kunna begära att en journalist har rimliga kunskaper om de fenomen jag lyft fram. De är ju tämligen naturliga. Men det är ofta bråttom att knåda ihop ett reportage och då framstår vilken person som helst med en akademiskt klingande titel som ett lovligt byte.

Det viktigaste problemet rör dock journalistens samt intervjuoffrets eller rapportörens personliga värderingar. En mycket vanlig variant är att journalister tror att forskaren – som sig bör – lagt upp sin forskning på ett politiskt oberoende plan. Så är det dock sällan. Nationalekonomen och S-politikern Gunnar Myrdal pläderade för länge sedan om att vetenskapens män och kvinnor allmänt sett borde yppa sin politiska åsikt så att hans eller hennes forskningsslutsatser kan översättas korrekt. Det ligger mycket i Myrdals tes.

En nästan lika vanlig villoväg är att journalister känner – eller anar – forskarens politiska bas. Ofta har denne nämligen samma åsikt som skribenten rapportören själv. Och på så vis används dagligen forskningens resultat för att med vetenskapliga förtecken legitimera den text eller rapport som journalisten avser publicera. Detta politiska dubbelspel riskerar att få förödande verkningar. Forskning används med andra ord som ett politisk slagträ.

Alla varianterna medför att forskning missbrukas, omedvetet eller medvetet. Detta leder till att det till vardags är en stor fara med ”att lyssna på vetenskapen”. Som vän av forskning vill jag inte allmänt sett avråda från lyssning. Däremot är det bäst att lyssnandet sker med en påtagligt kritisk distans. Ta reda på om forskaren är expert på just det ämne han/hon talar om, dvs vilken disciplin han eller hon sysslar med. Ta även reda på vilken akademisk status forskaren har, dvs akademisk grad, anställning och inte minst arbetsgivare. Om du är kritisk på alla plan då kan du verkligen lita på vetenskapen. Då kommer du tyvärr också att inse hur många bedrägerier som presenteras i svenska medier.

Torsten Sandström

Den utmanande rubriken är hämtad ur en text av tekn dr Erik Lidström och publicerad i Bulletin 2021-04-21, se länk nedan. Det är en fint skriven artikel om den särskilda typ av demokrati som den svenska politiska klassen åstadkommit. Nästan bara partigängare tillåts ta plats – och alltså få väl utbildade och/eller personer med lång och välmeriterad verksamhet från den svenska vardagen.

Effekten har blivit en stenhård partistyrning av vilka som ska tillåtas ta plats i Sveriges Riksdag. Inte en styrning från folket, de sk väljarna. Utan en styrning från partier, som idag närmast saknar medlemmar, och därför finansieras genom bidrag som riksdagens ledamöter själva bestämt. Alltså ett utstuderat system i syfte att ge den politiska klassen maximal möjlighet att fortleva.

Lidström nämner även något viktigt som jag inte tidigare känt till. Nämligen att högern en gång i tiden ställt sig bakom proportionella val vid införandet av den allmänna och lika rösträttens införande, 1911. Man var rädd att förlora Riksdagsplatser! Liberaler och socialdemokrater önskade däremot majoritetsval i enmansvalkretsar. Tänk om Karl Staaff och Hjalmar Branting fått sin vilja igenom! Vilken öppning för en livligare demokrati, med personval och makt som flyttats miltals från huvudstadens partihögkvarter!

Nu kan i stället en stenhård styrning ske från partiernas kanslier. Och så fylls Riksdagen på med ledamöter som sedan skoltiden utbildats för yrket att bli politiker. Erfarna och kloka människor utan partibakgrund förvägras medvetet inträde i Riksdagen av egen kraft. Den svenska demokratin är således skräddarsydd för en politisk klass som vill sitta tryggt i eget bo. Som sagt var det också högermannens Lindmans förklaring till de proportionella val som infördes 1907.

Följden har blivit de för folket anonyma ”knapptryckarkompanier” som från vikta plaster i Riksdagen levererar partihögkvarterens vilja. Därför sitter nästan inga yrkesutövare längre på Riksdagens bänkar, utan karriärister från den politiska klassen. Alltså hanterar inte de vassaste knivarna i lådan nationens öde, vilket sannerligen syns i rader av gamla olösta strukturproblem. I Riksdagen häckar nästan bara trogna partiledamöter som efter skoltiden jobbat upp sig inom politikens yrke, från positioner i olika dotterorganisationer, kommuner och landsting. Ett yrkesliv på skattebetalarnas bekostnad, ett system som riggats genom en brist på direktdemokratiska inslag i Regeringsformen.

Därför är Lidströms utrop korrekt om att ingen som åstadkommit något civilt kan räkna med att ta sig in i Riksdagen. Det är sannerligen en dyster profetia över den svenska demokratins framtid. Som sagt är det också en rimlig förklaring till varför det svensk samhällets strukturproblemen tornat upp sig i en olöst stapel.

Men jag är trots allt optimist. Kollektivens och partiernas dagar är som jag ser det räknade, på sikt. Individualismens dogmer – goda som onda – erövrar nämligen landet steg för steg, dag efter dag. Därför är det troligt att dagens dysfunktionella partivälde av folket kommer att ses som den Orvar-propp det verkligen är. Mycket talar alltså för att dagens politiska klass kommer att ersättas.

Därmed inte sagt att partierna försvinner. Och en ny politisk klass riskerar förstås att växa fram. Hursomhelst bör en betydligt närmare relation (mindre avstånd) mellan väljare och ledamot i Riksdagen bli följden. Alltså ett steg mot den mer direkta demokrati som Sverige, enligt min mening, så tydligt behöver.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/debatt-ingen-som-astadkommit-nagot-kan-bli-svensk-politiker

Att inte släppa taget beskrivs ibland som en dygd. Det gäller att kämpa för sina ideal. Det ligger nog mycket i detta. Det är allmänt sett berömvärt att stå för sina åsikter. Men räcker det verkligen?

Jag skriver detta med tanke på att nutidens politiker strävar efter att bita sig fast i sin maktställning. Normalt sker det med hänvisning till dåd från förr. Man påstår sig vilja handla ungefär som tidigare generationer av politiska beslutsfattare gjort. Här braverar verkligen S-partiet. Det lutar sig tillbaka mot åtgärder av sedan länge döda kollegor. Dvs personer som agerat i en helt annan historisk verklighet. Jag tänker på de politiker som för omkring nittio år sedan byggde den svenska demokratin. Även om åtskilliga borgerliga politiker drog strån till lasset så var det framför allt S-partiet som verkade för allmän rösträtt för män och kvinnor, 8-timmarsdagen och rader av ekonomiska och sociala välfärdsreformer. Men det var då det.

Min poäng är att dessa aktioner idag är ”lagda till handlingarna” som man brukar säga. Om än berömvärda är de numera inlemmade i nationens historia. Sedan dess har knippen av andra nutida samhällsproblem tornat upp sig, rörande invandring, brottslighet, skola, bostadsbrist, vårdköer, högt skatteuttag, brist på försvar osv. Att bita sig fast vid den politiska makten med hänvisning till tidigare bravader – såsom politiker från S-partiet ständigt gör – framstår därför som falskt. Hundraåriga åsikter om specifika samhällsfenomen gäller inte i någon större utsträckning för dagens svenska demokrati. S-partiets gamla kollektivism har därför inte längre mycket att ge i tider av alltmer stegrad individualism. Lösningar med hänvisning till majoritetskollektivets makt slirar i dagens era med krav på en politik som är bra för majoriteten av landets individer.

Jag menar därför att S-partiet har nått vägs ände. Man saknar verklighetsanpassning. Partiets ledande politiker orkar eller vill inte längre styra den nya verklighetens Sverige. 2000-talets svenska demokrati ställs nämligen inför nya utmaningar som måste hanteras med öppna ögon och under ett kritiskt och fritt samtal. Därför borde S-partiet släppa taget och sluta att bita sig fast vid makten. Allt talar för att deras politiska spel nu är förlorat. Döden på äldreboenden i corona och på gatorna genom beväpnade klaner bevisar att S-eran är slut, helt enkelt. Två självförvållade problem som skakar landet.

Men S släpper ändå inte taget. Man kämpar för föråldrade ideal. Och vad värre är, man lever inte som man lär. Förr var det ett parti av och för arbetare. Men inom S-partiet härskar idag en politisk klass, som från skolåren lärt sig att jobba för en framtid som yrkespolitiker för sig själva och sina närstående. Politiken har i huvudsak blivit en grund för politikernas egen försörjning, ett yrke, inte en tillfällig verksamhet för genomtänkta reformer, sund hushållning (sparsamhet), lyssnade på nationens egna behov (inte globala kollektivs påtryckningar), raskt utkrävande av ansvar vid offentligt slöseri osv. Den politiska klassens egoism har faktiskt blivit ett demokratiskt problem. Tanken med en representativ demokrati är inte ett livslångt välde för en nomenklatura, utan snarast en beredvillighet att åstadkomma växling inom den maktsfär som ska hanteras av politiker som representerar folket.

Därför är det inte alls någon dygd att vägra släppa taget. Att klamra sig fast vid makten blir tvärtom ett avsteg från det goda samhällets ideal om successiv växling vid makten i öppna och fredliga former. Jag menar inte att enbart S-partiet hamnat i den representativa demokratins återvändsgränd. Den svenska politiska klassens gemensamma intressen är breda och tydliga samt går utöver partiernas gränser. Detta framstår som fullt klart efter turerna kring Löfvens plötsliga avgång och efterföljande återuppståndelse. Många riksdagsledamöter vill sitta kvar ännu ett år och uppbära ersättningar för det.

Min poäng är att moderna tider kräver nya ledare med oförfalskad blick på verkligheten. Marschen från arbetarkollektivets Sverige till en mångfald grupper av individer kräver givetvis också nydaningar inom demokratin. I många bloggar har jag därför förespråkat olika inslag av direkt demokrati – exv i form av val där röstning sker i första hand på viss person samt dessutom införande av en möjlighet för en bred samling av medborgare att åstadkomma folkomröstning om ett visst aktuellt lagförslag. Sådana lösningar finns utomlands, men inte i kollektivens Sverige förstås.

Här agerar den svenska politiska klassen förståeligt nog bromskloss. Alltså inte ett ord om behovet att steg mot direkt demokrati! Man vill helt enkelt inte släppa taget. Makthavarnas agerande måste ses som ett hot mot en förnuftig utveckling av det svenska samhället och demokratin.

Torsten Sandström

Svenska medier rapporterar förhållandevis sparsamt om de mycket stora gatudemonstrationer som i dagarna skett i Havanna mot det kommunistiska styret. Hundra tusen människor sägs ha protesterat vilt runtom i landet. Varför denna mediala dimma? Varför har det svenska UD ännu inte uttalat sig och tagit avstånd från dikturens Kuba?

Svaret är enkelt. För vänsterns politiker och journalister kommer demonstrationerna som en chock. För dem är den kubanska regimen fortfarande närmast ett socialt föredöme, trots åratal av oppositionella i fångenskap, en ekonomi på knä och en politisk bankrutt ledning genom familjen Castro och dess efterföljare. Kulturvänstern har i decennier spritt en romantiserad bild av Kuba – trots år efter år av politiskt förtryck. Det är kommunismen som ideologi eller princip man håller av. Även om den överallt leder till samhällen i sönderfall.

Särskilt pinsam är situationen för V-partiet som i det längsta kramat Kuba och Venezuela. Många partihöjdare från V har under många år idylliserat den kubanska regimen av våld och förtryck. Sambaretorik slår ut en kritisk analys.

Men även S-partiet har ett bedrövligt förflutet i frågan. Olof Palme och Pierre Schori tillhör gänget som kramat diktatorn Fidel Castro. Även Sida. Under 2020 har Sida skänkt Kuba 27 miljoner i bistånd. På organisationens hemsida uttalas viss kritik, men i synnerligen återhållsamma ordalag. Och till bara för några år sedan betalades par till den blodtörstige Ortegas Nicaragua och till Venezuela, under diktatorn Maduro.

Jag menar att vi även i Sverige ser politiska tendenser som påminner om Kuba. Givetvis inte genom fängelser och allmän misär. Men genom en ideologiskt tung politik, med inbyggda principer som medför att nationen inte lyckas lösa gamla problem, utan ofta staplar nya på hög. Ett samhälle där vänsterns principer dagligen förgylls i många tunga medier, även om alla klartänkta vet att de inte funkar utan att det krävs sakliga samtal och kompromisser på samhällets frihetliga sida.

Torsten Sandström

Frågan är förvisso ledande, men ändå befogad efter ett antal år då de boende i Sverige ökat med totalt omkring en miljon personer. Det stora flertalet är lågutbildade. De flesta med islamskt ursprung och härstammande från klankulturer i Mellanöstern, Somalia och norra Afrika. Som jag skrivit många gånger är de absolut flesta nyanlända laglydiga. Men ett par procent av dem ställer till blodiga och dödliga våldsdåd. Detta medför allvarliga problem. Om inte Sverige kan inlemma de nyanlända i vår kultur – språkligt, kulturellt och framför allt av fri vilja – så kommer det dödliga våldet att kvarstå på en alltför hög nivå.

Den fråga vi alla måste ta ställning till är om svenska politiker lyckas inlemma de nyanländas majoritet i en svensk kulturell miljö. I ord påstås det ske. Och vissa välmotiverade och tämligen välutbildade inlemmas förstås. Men avgörande är att åtgärder avseende boende, jobb och utbildning inte når alla. En mycket stor grupp hamnar i ett utanförskap, som finansierats med en lång rad av bidrag som inte konstruerats för just invandring. På ghettoliknande områden omkring de större städerna frodas följaktligen en kultur som närmast är antisvensk. Till bilden hör att flera islamska präster – som också finansieras med statsbidrag – framför ett budskap som gynnar en religiös kamp mot den svenska statens juridiska ensamrätt. Inget tyder på att S-regimen vill ta ifrån det islamska bröderskapet dess bidragsfinansierade plattform för angrepp mot den svenska statens krav på våldsmonopol.

Därför menar jag att allmänhetens negativa bild av invandringens allvarliga konsekvenser är korrekt. Faktum är att en relativt stor grupp – om än en försvinnande liten grupp av de totala invandrande bidragstagarna – orsakar en ytterst allvarlig otrygghet i de svenska städerna.

Så vad ska vi göra med vår rädsla? Såvitt jag kan se kan man inte bara hoppas att år av misskött invandring plötsligt – valåret 2022 – ska utmynna i en form av happy end. De svenska invandringstalen är fortfarande förbluffande höga, jämfört med vad tillgången på jobb, bostäder och skolor klarar av (82.000 nyanlända 2020 beskrivs uppmuntrande av SCB som en låg nivå!). Dessutom slukar S-partiets bidragspolitik miljarder och åter miljarder av dina och mina pengar. Det svenska samhället befinner sig i kris, inte bara rörande invandring, utan också beträffande skola, vård, bostäder, försvar. överdödlighet i covid på äldreboenden mm. Orsakerna måste sökas lång tillbaka i tiden, men under de två regeringperioderna (2014 till idag) med Stefan Löfven har det snabbt gått utför.

Därför måste du som väljare se till att Sverige tar en helt ny riktning. Asylrätten funkar inte längre i och med att nyanlända som vägar asyl inte kan utvisas (pga humanitära skäl). Då en klok asylrätt slirar, så är det bara totalstopp tills vidare för icke EU-anknuten invandring som gäller.

Tyvärr är det så. Orsaken är således de svenska politikernas missbruk av asylrätten. Dörrar har öppnats, utan motsvarande plikt att lämna Sverige vid vägrad asyl. Moderatledaren Kristersson har efter moget övervägande åtminstone kommit så långt att han förklarar invandringen som problemskapande. Han ord – i strid mot svenskt tabu – har förstås skapat ilska inom den statsbärande svenska vänstern.

Torsten Sandström

Var dag möts vi av uttalanden om en främmande invasion från himlen, ett angrepp som styrs av människan. Vanligtvis rör det sig om ett skrämmande klimat, som sägs ta fart med stor hastighet. Men varje dag varnas det även om så kallade invasiva djur- och växtarter. Dessa ”invaderande” arter måste utrotas och sedan ska försvunna inplanteras till skyhöga kostnader. Politiker och medier går i spinn. Svenska folket som ska betala kalaset duckar skrämt. Ty ingen vet vad som är sant eller osant. Allra minst de forskare som agerar viktigpettrar i skrämselaktionens tät.

Det är fråga om en gigantisk rörelse, mätt i de penningresurser som satsas och antalet människor som rycker ut för att avlönat vidarebefordra budskapet om kris, kris och åter kris. En så omfattande och kostnadskrävande förändringsrörelse måste enligt min mening baseras på synnerligen starka vetenskapliga skäl om att miljön är ställd under ett allvarligt akut hot.

Jag förnekar inte att det kan vara så. Möjligtvis är det även troligt att utsläpp av växthusgaser har en negativ sida i form av ett sorts lock för värmeutstrålning ut i atmosfären (med påföljande värmestegring därunder). Men problemet är att orsakssambanden är omstridda och framför allt att kvantifieringen av den eventuella hotbilden är svår att mäta, så att ett tidsscenario blir ytterst komplicerat att fastställa. Ändå fortsätter dagligen nästan Sveriges alla medier i oavbruten takt denna skrämselkampanj. Stockholms två stora dagstidningar och det tvångsfinansierade SR/SVT är värst.

Det är verkligen något riktigt osunt med detta. Om orsaksförloppen är svårfångade borde diskussionen tonas ned till en öppen och försiktig diskussion för och mot. Men detta sker som sagt inte. Bara ena sidan – de klimathetsande – får utrymme i svenska medier.

Förmodligen tror de politiker, journalister och vetenskapare som står bakom hetskampanjen på sitt budskap. Det förvånande är att de ändå inte bekvämar sig till en öppen debatt, utan enbart talar om det scenario som den egna gruppen av forskare presenterar. Den andra sidan ges som sagt inte minsta utrymme i landets större medier för sitt kritiska budskap.

Enligt min mening kan det inte röra sig enbart om en stark övertygelse om den egna sidans vetenskapliga prognoser. Det rör sig nämligen om en närmast religiös tro på ett enda krisande scenario, som dessutom påstås ligga nära i tiden. Detta påminner om det budskap som många sekter under årtusenden fram till idag spridit om jordens nära förestående undergång.

Därför måste det enligt min mening finnas en bakomliggande politisk agenda hos de globala samhällseliter som står bakom klimathetsen. Det rör sig nu inte om någon konspirationsteori från min sida, ty de grupper som driver hetskampanjen har flera klimatoberoende skäl för att satsa på ensidighetens budskap.

En intressant grupp rör vetenskapens folk bakom klimathysterin. Flertalet av dessa sysslar inte med klimatforskning, utan med olika typer av forskning rörande djur, växter och den yttre i allmänhet miljön. Även om de inte vet ett dyft om 20-åriga skeenden i atmosfären så förenas de av en vilja att få forskningspengar till sina egna projekt – och mycket stora anslag erövras varje år – samt en önskan att värna den gamla miljö de vuxit upp med under sin ungdom.

En annan månghövdad grupp består att högskoleutbildade biologer, geografer och andra naturvetare, som har ett stort gemensamt intresse av få jobb på olika myndigheter eller företag. De vill framför allt försörja sig inom det expanderande offentliga – och privata – systemet för naturvård. Att jobba för återskapandet av den svenska Sörgården av år 1900 blir på så vis en naturlig ambition för karriäristerna inom klimatkramarnas stora byråkrati.

Den mest intressanta gruppen omfattar politiker och medieanställda, två kretsar av personer som lever i en allt tydligare symbios i nutiden. Man kan tycka att politiker och journalister borde hylla det öppna samtalets agenda. Trots detta finns tyvärr starka ekonomiska incitament för hyllande av den akuta klimatkrisens tema. Den politiska klassen samlas därför kring krisens plattform för omval, varvid skrämsel utnyttjas som en simpel bas för omval till riksdag eller kommunal församling. Alltmer vänsterinriktade – och av staten bidragsberoende – medieanställda har även de starka skäl för att haka på den politiska elitens skrämselagenda.

Dessutom har den politiska klassen byggt ett tätt nätverk tillsammans med FN, EU och en rad andra internationella organisationer. Mellan dem alla rör det sig om ett intensivt givande och tagande. Gigantiska belopp växlar händer på bekostnad av jordklotets myller av skattebetalare. En skräckkampanj passar väl in i en bild av global maktkontroll över rika och fattiga länder.

Tillsammans har alla dessa grupper stark anledning att verka för en storskalig ideologisk bearbetning av Jordens miljontals medborgare. Det är denna breda rörelse som avspeglas i tusentals dagliga mediala berättelser r om kriser än här och än där. Väderhändelser förstoras tusentals gånger till undergångskriser. Massor av stats- och kommunanställda rapporterar dessutom dagligen om djur- och växtarter som påstås vara invasiva eller utdöende, trots att biologiska släkten i alla tider förflyttat sig runt jordklotet och ibland lyckats konkurrera ut andra.

Att denna gigantiska propagandaapparat kostar hiskeliga penningbelopp är fullt klart. Men nu talar jag inte främst om pengar utan om en kolossal propagandakampanj med tydligt inslag av desinformation. Detta sker trots att det ännu inte är klarlagt vilka risker som finns och vilken eventuell tidsram olyckorna omfattar. På en svensk nivå är det du och jag som via skattsedel betalar denna stora dramatiska teaterföreställning. Om det visar sig att krisens ord är falska – helt eller delvis – rör det som händer ett av världshistoriens hittills största bedrägeriskandaler.

Men om denna hjärntvätt rapporterar förstås inte svenska medier.

Torsten Sandström

Det politiska samtalet i Sverige existerar knappast. Jag menar att sakliga argument alltmer sällan växlas. Istället slängs invektiv. Den som försöker framföra underbyggda argument möts med en smocka.

Jag påstår att vänstern och S-partiet excellerar i detta angrepp på försök till öppna samtal. Sedan snart ett decennium har även liberalerna anammat det nya destruktiva politiska stilen.

Den typiska samtalsdödaren är att kalla motståndaren fascist, nazist eller främlingsfientlig. Till och med konservativ räcker för att trycka ned en meningsmotståndare, vilket är särskilt ömkligt då det är den som slänger skit som är den faktiska tillbakasträvaren bakom sin mur av socialistiska idéer. Metoden syns tydligast i samtal om invandring, ett politikområde som annars lämpar sig väl för fylliga och resonabla argument för och emot.

Men inte bara rörande invandring brukas den nya metoden för samtalsdödande. Nu brukas den som ett generellt knep att förstöra en diskussion. Saken syns fullständigt klart i den regeringskris vi befinner oss i. S-partiet, Mp och C dödskallemärker samtliga SD. Utan vidare argument väljer de bort ett sakligt – och för nationen nödvändigt – samtal om politikens många motsättningar. Detta är en form av populism. Den känns igen från auktoritära regimer från förr och även nutid. För att klamra sig fast vid makten väljer den samt konservative att säga ut dimridåer. Orsaken till detta är en insikt om att smutskastning fungerar som politiskt vapen.

Svensk mästare är S-partiet. För S gäller det helt enkelt organisationens framtid då man nu ser sina dagar räknade. En hel kår av yrke(s)politiker ser sina feta löner hotade. Men om många fler slutar lyssna till S – och i stället väljer en öppen och saklig debattmetod – så faller den hundraåriga S-eran platt till marken. S-partiet offrar med vilja konstruktiva politiska samtal för att bita sig fast ytterligare några år vid makten. Det är tragiskt. Men sant.

Torsten Sandström

Talibanerna och liknande terroristgrupper förstärker i nutid sina positioner i exv Afghanistan, Somalia och Nigeria. Detta kommer att leda till nya vågor av migration till Europa. Signaler från Baltikum ger ytterligare oroande signaler i om rörelser mot Sverige.

Så länge Sverige bibehåller sin traditionella inställning till asyl riskerar nationen därför att hamna i fortsatt elände vad gäller mottagande av nyanlända på grund av en redan påtaglig frånvaro av åtgärder för integration. Sveriges anslutning till folkrättsliga konventioner om asyl måste omprövas!

Jag menar att således att den officiella svenska regleringen av asyl nått vägs ände. Min förklaring rör inte främst en kommande våg av nya asylsökande. Redan i dagsläget är asyltrycket högt – omkring 82.000 (!) år 2020. Detta är i och för sig illavarslande. Min huvudinvändning rör den svenska statens alltmer begränsande möjligheter att verkställa utvisningar av dem som vägrats asyl. Allt färre kommer under de närmaste åren att utvisas trots att svensk domstol sagt att de saknar asylrätt. Detta är lika med moment 22.

Min poäng är att en asylrätt förutsätter att den som av domstol vägras bifall till sin ansökan måste förpassas till det land han eller hon närmast anlänt från till Sverige. Annars innebär en asylrätt i juridisk klartext en vidöppen dörr in till Sverige, med de problem som automatiskt följer. Så länge rätten till asyl inte balanseras mot en plikt att lämna landet vid avslag kan man inte säga att det folkrättsliga institutet asyl fungerar. Det blir i praktiken enbart en ensidig rätt till inflyttning till Sverige.

Jag inser att storskaliga internationella folkförflyttningar är svåra hantera och reglera på en nyanserat och mänskligt vis. Men den absolut sämsta metoden är ett upprätthållande av principen om asyl trots att institutet utvisning inte fungerar vid domstols vägran att ge bifall till asylansökan. Följden kommer att bli att de mest asylliberala nationerna i Europa kommer att få bära en börda som redan idag visat sig tung mätt i gigantiska pengabelopp, kriminalitet, bostadsbrist och skolstök. Här ligger Sverige alltså klart i riskzonen.

Mitt enda svar på vilka åtgärder som måste till är just nu ett tydligt stopp på den liberala politik som Sveriges makthavare hittills signalerat. Människor som anländer till Sveriges gränser utan EU-medlemskap måste vägras inträde i riket. Det är givetvis ett bryskt och idag överraskande besked. Men efter en övergångstid kommer en ny svensk politik att uppfattas av tidens resenärer på väg norrut till vårt land. Var så säker!

Min lösning är inte unikt. Inom Danmark resonerar politiker inom S-partiet – som är i regeringsställning – om liknande drastiska förslag med slopande av asylrätten vid nationens gränser.

En grupp bland dem som värnar en asylrätt är naiva och menar att det inte finns något att göra åt den svenska statens vägran att verkställa utvisningar. Deras slutsats blir: låt folk vandra in! En annan och kanske större grupp ser invandringen som en politisk lösning för att behålla S-partiets och vänsterns makt över Sverige. Slutsatsen blir också då att den som vill ska kunna flytta in. Tanken är att bidrag till nyinflyttade skapar en trogen krets av nya S-väljare vid allmänna val.

Båda åsikterna rubbar enligt min åsikt respekten för den svenska statens kontroll över sitt territorium, vilket i grunden är en fråga om demokrati. Det är lagstiftningens sak att bestämma villkoren för asyl. Funkar inte metoderna för avvisning, så faller följaktligen hela systemet för en reglerad rätt till asyl. Följden blir att vem som helst kan bli svensk medborgare och på sikt påverka demokratin i vårt land.

”Så kan vi inte ha det”, säger jag, för att citera den kakadua som nu har posten som svensk statsminister i nationen som är illa ute…

Torsten Sandström

C-partiet har i dagarna haft en god möjlighet att styra om i svensk politik, bort från år av dysfunktionell politik under S-regeringen och dess enögda samarbetspartner, Mp. Alltså en ypperlig chans att byta spår från vänster till filen högerut. Men vad gör Lööf.

Hon väljer att stödja S-partiets Löfven. På så vis ger hon Mp möjlighet att fortsätta med att skada Sverige genom sina talibankrav rörande klimat och miljö. Och dessutom öppnar hon dörren för kommunisterna att hålla Lövden i strypkoppel. C-partiet lägger alltså sin röst på den vänster som misskött landet i sju år! Detta är Lööfs val, som hon superkomiskt nog kallar liberal politik.

Att hon gör det förklaras av bondeegoism, inte av den liberala politik som C:s kvinnliga väljare från städerna önskar. Att att backa upp S ger nämligen de bönder – som är C-partiets reella makthavare – förmåner i klingande mynt vad gäller skogsbruk och försäljning av sjönära tomter. Okej, många kvinnor har Lööf lyckats skrämma upp med SD som slagträ. Trots C-partiets egen dystra historia angående medlöperi till nazismen för omkring 90 år sedan, så anklagar hon nu SD för samma misstag i förfluten tid. Och väljer att de facto stödja en politik med kommunister på vänsterflygeln.

Få nationer i västeuropa styrs av en vänsterregering av Löfvens snitt. Till och med S-partiet i Danmark för en förhållandevis saklig politik. Men i vårt land ska årtionden efter årtiondens förmörkas av förlegad S-politik där alla gamla problem bara förvärras. Genom att folket uppmanas att räkna bort SD.

Sverige behöver år av strukturreformer. I stället får nationen nu ännu ett år av skadlig vänsterpolitik som uppbackas av C-partiet. Vi kommer alltså att få se mer av de allvarliga problem som nationen brottas med. Tack vare Annie Lööf från C-partiet.

Torsten Sandström

Den annars påtagligt EU-vänliga The Economist innehöll häromveckan en dyster rapport om unionen. Rubriken är ”The land that ambition forgot”. Huvudtanken är att EU sackar efter sina utländska konkurrenter, dvs USA, Japan, China och andra stater i Ostasien. Som vanligt presenterar The Economist tydlig ekonomisk statistik som visar på förlorad BNP för EU:s stater samt krympande marknadskrafter jämfört med företagen från konkurrenterna.

Den övergripande förklaring som The Economist lyfter är den stelbenta politiska styrningen av EU. Allt fler regler binder företagen vid juridiken i stället för marknaden. Och än värre: allt fler tecken syns på en isolationism, med krav på handel inom unionen med varor som produceras där. Tydliga steg mot en planekonomi är min tolkning. Allt under den demagogiska nya devisen ”Next Generation EU”. Den är åtminstone korrekt avseende våra ungdomars framtida plikt att betala begravningskalaset.

Var tog de fria marknadsmekanismerna vägen? Just nu satsar unionen på en gigantisk upplåning som inte har stöd i EU:s olika fördrag. Meningen är att ge gåvor till nationer som misskött sig, relativt sett. Genom nationella socialbidrag ska alltså framtiden stakas ut. Och i Bryssel pågår en kampanj om hållbarhet som kommer att sätta fler marknadskrafter ur spel. Wallenbergarnas flaggskepp Investor AB skickade häromdagen upp en nödraket om detta.

Men den sargade EU-skutan seglar bara vidare i motvinden. Europa har drabbats av den planerade ekonomins sjuka. Mot den hjälper bara vaccin mot ökad politisering. Och en terapi för ett friare företagande. Så släpp marknaderna fria och favorisera det öppna samtalet i stället för det farliga nya fikonspråket om ”hållbarhet”.

Tro mig! Det kommer annars att gå åt pipsvängen!

Torsten Sandström

Min rubrik är en variant på M-ledaren Ulf Kristerssons uttalande häromdagen att ”Invandring har blivit en belastning för Sverige”. Detta sägs med anledning av ett stegrat dödlig vapenvåld i vårt land. Jag är överens med honom, något jag bloggat om åtskilliga gånger.

Det som kännetecknar nationens nuvarande dystra politiska situation är de upprörda svar som följt på Kristerssons uttalande. En hord av politiker, journalister och opinionsbildare från vänster menar att Kristersson och M-partiet tagit ett steg högerut för att krama SD. Reaktionen var förväntad, men trist och ett tecken på bristande logiskt tänkande. Eller kanske snarare en vilja att driva vänsterpolitik i stället för att diskutera sakligt.

Reaktionen kan sammanfattas i en traditionell ovilja från vänsterliberalt håll att resonera förnuftigt eller sakligt. Det som brister rör främst följande faktorer på kritikernas sida:

En brist att kvantifiera. Varken Kristersson eller jag menar givetvis att alla invandrare begår allvarliga brott eller att de vägrar att integrera sig i det svenska samhället. Det är bara omkring ett par procent av de nyanlända som är problematiska. Men i och med att invandringen till Sverige varit storskalig under flera år – fler än 800.000 nyanlända sedan 2013 – blir det sammantaget många tusen personer som dödar, hotar eller utpressar. Följden har blivit att Sverige toppar statistiken över dödligt våld. Mot bakgrund av detta är Kristerssons och mina uttalanden helt sanningsenliga.

En brist att analysera historiska skeenden. Kristerssons uttalade rör nutidens Sverige, med en storskalig invandring från framför allt Afghanistan, Syrien , Irak och Somalia. Många vänsterväljare som reagerat mot Kristerssons ord baseras sina utsagor på tidigare invandring till Sverige. Det är korrekt att den haft ett annat utseende. Men den nuvarande inflyttningen har en annan kulturell karaktär än tidigare invandring från exv Finland, Italien, Ungern, Tjeckoslovakien eller nationerna på Balkan. Skillnaden rör utbildning, religion och förankring i europeisk kultur. Även om klanbildningar finns i Italien och på Balkan är de mer betydelsefulla inom länder under islam. Även mot bakgrund av detta är Kristerssons och mina uttalanden således sanningsenliga.

En brist att skilja personliga känslor från faktiska skeenden. Kristerssons uttalade är opersonligt nykter och alltså enligt min mening helt korrekt. Flertalet kritiker lever däremot i en värld av egna känslor och politik. För dem är varje koppling mellan invandring och negativa händelser en skymf. Jag menar att detta är en föga respektingivande metod att ge sig in i en diskussion. De egna erfarenheterna av invandring eller vänner som flyttat in är en dålig grund för ett politiskt samtal om allvarliga skeenden. En saklig diskussion måste bygga på tydliga fakta.

Fakta är att en urdålig integration och en slapp reglering av påföljder och verkställighet i Brottsbalken är en viktig förklaring till dagens dödliga våld, som bottnar i en storskalig invandring på kort tid. Dessutom är antalet svenska poliser få jämfört med andra nationer i västvärlden. Och den svenska skolan går på knäna, trots S-partiets läskiga försök att frisera statistiken.

Torsten Sandström

Löfvens regeringar har länge levt på övertid. Som en vålnad klamrar sig han och S-partiet fast vid makten. Hittills har han fått intensivvård från spillran Mp och det liberala partiet C in spe. De har tisslats och tasslats – löften har getts eller missförståtts – och även enskilda riksdagsledamöter har bjudits in. Allt för att S-partiet aldrig frivilligt lämnar ifrån sig den politiska makten.

När en demokratisk ledare närmar sig vägs ände måste den rimligaste lösningen vara att utlysa val, så att politikernas huvudmän får bestämma. Så uppfattas åtminstone saken i många civiliserade nationer. Även om det bara är ett år kvar till nästa ordinarie val så är en runda vid valurnan utan tvekan den modell som är mest gynnsam för folket. Det vill säga att låta nationens medborgare få bestämma framtiden. Detta vågar inte S-partiet.

Det är rentav skitsnack att folket inte vill gå till valurnorna. Eventuella opinionssiffror om en ovilja att rösta är enkla att manipulera. Regeringens politiker har dessutom under några veckor sysslat med propaganda just mot extraval. Lika fånigt är det att påstå att ett nyval blir kostsamt. Men demokrati måste vara något dyrbart. Och jämfört med de fabulösa skänker som SIDA varje månad skickar iväg till utlandet – med ytterst osäker framgång – är pengar till att hålla val en droppe i havet.

Vägran att utlysa nyval är ett hån mot demokratins idé. Komiskt nog avspelas detta i SVT:s ceremoniella sk Almedalstal, se bilden. I fokus för teves kamera syns en av flera politiska officianter. Sedvanliga begravningsblommor exponeras stelt i bakgrunden. Buketter och kransar pryder två kistor, innehållande spillrorna av en svensk demokrati.

Visst följer ritualen i Riksdagen för att utse statsminister den svenska Regeringsformen. Men inte demokratins idé, dvs att fråga folket. Det vi ser är ytterligare ett exempel på den stora svenska rädslan för direkt demokrati. I stället för att uppmana folket till engagemang så klamrar de valda politikerna sig fast vid kistorna på Almedalens virtuella begravningsplats.

Om hundra år kommer landets historiker antagligen att tala om den svaga regeringsmakten 2014 – 2022. Alltså om hur delar av den politiska klassen hållit lekstuga om nationens många strukturproblem. Temat i historieböckerna kommer sannolikt att vara ”åtta förlorade år för Sverige”.

Nu kivas partierna återigen om vem som ska stödja vem då det råder dött lopp. Och C-partier har ännu en gång lyckats få stöd från S för vanliga bondefrågor som bara rör några promille av partiets väljarkår. Som små barn säger det ena partiet att det andra inte får tala med det tredje. Ändå har S förhandlat med en enskild kommunistisk vilde för att rädda hennes röst.

Dansen har förts av ett S-parti på mångårig tillbakagång. Ett parti som för att hålla sig fast vid regeringsmakten lyckats med att beskriva ett högerpopulistiskt parti som rasistiskt, i ett läge då S är medvetet om att man normalt (!) kan luta sig mot det svenska kommunistpartiet (med rötter i Stalins miljoner mordoffer).

Det vi ser är en tragisk svensk jordfästning. Att den sänds av statens sk oberoende medium är ett hån. Det vi ser är vänsterceremoniernas Sverige. Public service säger PK-folket. Skattefinasierad propaganda säger jag.

Torsten Sandström

Löfven snackar vitt och brett om behovet av en kompromissinriktad politik samt att folket inte vill ha extraval. Det är bara dimridåer. Den rätta orsaken är nämligen att S-partiet är skadeskjutet på grund av:

• hög dödlighet i covid jämfört med våra grannländer
• högt dödligt vapenvåld jämfört med västvärlden
• dåliga svenska skolresultat trots fusk med PISA-statistiken

Därför innebär Löfvens politiska spel en fortsatt nedgång för Sverige.

Torsten Sandström

I SvD den 29/6 finns i näringslivsdelen en artikel som ska utröna vad näringslivets företrädare tycker om SD. Som enda exempel mot SD nämns ”entreprenören Elisabeth Thand Ringqvist”, som intervjuas.

Men hallå! En rimligt påläst svensk vet att Thand Ringqvist (ETR) under åren 2006-2010 varit anställd som politisk sakkung åt Maud Olofsson i den senare egenskap av sk Näringsminister. ETR var särskilt ansvarig för statens företag. Under denna tid förvärvade Vattenfall det Nederländska enegeriföretage Nuon för 53 miljarder. Det blev en jätteflopp, i medierna kallad Sveriges sämsta företagsaffär hittills. Dessutom. Under 2009 bolagiserades för övrigt Post Nord, ännu en dålig affär som C-partiets Näringsdepartement stod bakom.

Som vittne för näringslivets syn på SD väljer alltså SvD C-partisten ETR! Det parti vars partiledare gör allt för att slippa driva sakpolitik med M, KD och SD. Ett C-parti som i stället låter S-partiet bilda ännu en olycksalig regering. ETR från C intervjuar alltså SvD som representant för svenskt näringsliv!

Att ETR efter åren i departementet haft några uppdrag i näringslivsorganisationer förvandlar sannerligen inte henne till affärskvinna eller sanningsvittne. Även efter tiden på departementet har hon faktiskt agerat politiskt. Hon har jobbat som riskkapitalist, påstår hon på Wikipedia, en syssla som hon komiskt nog måsta vara väl lämpad för efter Nuonaffären. ETR verkar dock inte lyckas och försörjer sig därför numera på extraknäck från de politiska partierna.

Det är ju inte klokt att en person som ETR – med så stark politisk C-förankring och så liten förmåga till kloka affärsbeslut ska uttala sig i SvD om vad det svenska näringslivet anser om SD.

Jag vet att några är kritiska till mina attacker på den svenska journalistkåren. Jag menar absolut inte att alla inom detta yrke är under isen. Det vore för övrigt korkat. Men det exempel jag nu påtalat visar på en skandalartad okunnighet hos Mattias Magnusson som skrivit texten. På sätt och vis fungerar han som ledare för ETR:s kör mot SD.

Sverige är ett märkligt land. Det platsar bra under beteckningen Absurdistan.

Torsten Sandström

Annie Lööfs sk Almedalstal är ett typiskt exempel på urdålig liberal politik. Hon formligen sprutade ut frihetsvisioner. Men var närmast stum beträffande hur de skulle realiseras. På så vis blir det förstås enkelt att vara politiker.

Lööf kallar sig själv hör och häpna ”straffrättsjurist”. Men när det gäller den blodiga och dödliga kriminaliteten har hon inte mycket mer att säga än att den måste stoppas och att det ska ske med fler poliser. Hon borde förstå varför klanerna vuxit sig starka. De har sin förklaring i en misslyckad invandringspolitik. De beror också på att Brottsbalken innehåller alltför liberala regler för bestämning av påföljder och en lika liberal tro på att brottslingarna ska komma på andra tankar genom en kriminalvård i frihet, dvs utan effektiv bevakning. Lööf ställer sig bakom åratal av svenska politiska missgrepp inom rättsvården.

Hela Lööfs tal präglades av en barnatro på liberalism. Och liksom predikanten bekymrade hon sig inte över hur frihetsbudskapet ska sättas på plats. Jag kallar mig däremot marknadsliberal. På så vis vill jag markera en form av realism i frihetsbudskapet. Friheten måste värnas – ibland begränsas – och det sker genom en realistisk och kritisk analys av S-partiets kollektiva samhällsbygge, där organisationens egna satelliter utövar offentlig makt. De sysslar med nedmontering av marknader. De bygger dessutom ett moras av globala mönster, som flyttar pengar och makt från den svenska nationen till utlandet. Sådana principer för hushållning står i strid mot traditionella liberala principer, där nyttan för den egna nationens medborgare står i centrum för den politiska och ekonomiska kalkylen.

Genom Lööfs glastunna småskole-liberalism hotas svensk frihet och ekonomi. Hon gör ett öppet val att stödja S-partiet. Innebörden är fortsatt misslyckad invandringspolitik, som logiskt nog kommer att spä på klanernas kriminella verksamheter. Hon låter bli att stödja de politiska krafter som vill reformerna Sverige på marknadens grund. Enbart på grund av att SD är en del i konstellationen för förnyelse.

I stället ger Lööf en kram till S. Hon stödjer dessutom en regering som innehåller talibanpartiet Mp. Att kalla detta ett utslag av liberalism är rena rama lögnen och ett dåligt försök försök att blanda bort korten. Det vi ser och hör är en ordmaskin som går på tomgång.

Torsten Sandström

Lyssnade igår söndag förstrött på kommunistpartiets ledare som höll högmässa på P1. Det kallades tal från ”Almedalen”. Men det skedde virtuellt och var förstås bara ännu ett försök från den statskontrollerade radion att minnas S-partiets före detta partiledare Olof Palmes sommarsemestrar på Gotland. Eller kanske rättare sagt att ta kål på programtid då journalister vill vara lediga.

Att släppa fram kommunistledaren på söndagens högmässotid var egentligen stor komik. Hennes samtalston påminde också om storvulna ord från predikstolen. Enkla satser som lyssnaren hört många gånger tidigare.

Även innehållet i hennes budskap ville få gamla samhällsideal att återuppstå. Inte bara så att hon fjäskade för väljare från de bruksorter, vilkas företag på grund av ekonomins utveckling blivit alltmer tekniskt och ekonomiskt ifrånsprungna. Partiledarens ord kändes som konstgjord andning för den tid då arbetarrörelsen växte fram.

Följaktligen pläderade hon de facto för S-partiets kollektiva och korporativa samhällssystem som numera framstår som otidsenligt, för att inte säga passerat av nationens ekonomiska och sociala utveckling. Hon bad en söndagsbön för en politisk ideologi som idag är fullständig tröttkörd och håller på att överges av S-partiets traditionella väljare.

Allt gammalt från 1900-talets början ville kommunistledarens följaktligen bevara. Hon följde med andra ord det kommunistiska manifestet – dvs Marx och Engels bibliska katekes, som visat sig vara en galen spådom. Partiledarens huvudbudskap var mer makt åt politikerna och den offentliga sektorn. Och ett bevarande av S-kollektivens makt över löner och hyror – två system som fungerar urdåligt och därför iklätts den förskönande etiketten ”Den svenska modellen”.

Att de 21 svenska landtingen/regionerna visat sig oförmögna att leverera vård i rätt tid (främst pga en katastrofal överbyråkratisering) nämndes förstås inte med ett ord. På söndagens bönemöte skulle nämligen allt från förr bevaras. Enligt samma mönster knystades inte heller om att svenska skolor idag går på knäna – till skillnad från för några decennier sedan (innan Göran Persson kommunaliserade skolan). Den offentliga makten har visat sig vara ineffektiv och passé. Men i stället talade söndagens pastor om hotet från privata företag som önskade ta över samhället för att dela ut pengar till sina aktieägare. Alltså inte ett ord om sanningen: det privata är idag mer resultatinriktat och därför bättre i stånd att klara av den oordnade verklighet som S-kollektiven genom storskalig och dysfunktionell planering skapat.

Efter att kommunisternas ledare sagt Amen stod det fullt klart att hon önskade återuppväcka Sveriges gamla klasskampsideal. Inte ville hon veta av av ett friare och mindre politiskt laddat Sverige. Tvärtom, bara mer av samma ineffektiva politik. På så vis blev hennes predikan en roll för en ideologi som är lika omodern som kristendomens berättelser om Jesu´ bravader. Hon som trodde att budskapet var progressivt talade om ett förgånget samhälle. Det vi hörde var således en konservativ parroll i ordets allra sämsta mening.

Torsten Sandström

Jag läser idag i GP och Expressen att den 17-åring, som misstänks för polismordet i Biskopsgården, för ett år sedan dömts för ett försök till mord med kniv. Efter detta allvarliga mordförsök är alltså killen snabbt på fri fot, så snabbt att han har möjlighet att begå ännu ett allvarligt dåd.

Detta bevisar med största tydlighet att den svenska straffrätten är av banan. Bakgrunden är minst två fel i Brottsbalken som samverkar. För det första tanken om mildaste möjliga straff för unga. För det andra verkställighetsåtgärder som inte klarar av att hålla de dömda inlåsta. Straffet blir ineffektivt. Den unga man som försökt knivdöda dömdes till ”vård”, inte till inlåsning i fängelse.

Redan efter ett år är 17-åringen således ute i samhället för att fortsätta sin resa i grovt klanvåld. Till bilden hör ett svenskt samhälle som kombinerar generöst invandring med närmast total avsaknad av åtgärder för integration. Dessutom ett samhälle som hyllar den främmande kultur som göder klanernas verksamhet.

Jag menar att det som sker är skandalöst. Följden har blivit att svenska folket drabbas av blodigt våld. Därför måste svenska domare och åklagare få verktyg som innebär att de kan skydda medborgarna från kriminalitet. Sådana verktyg saknas idag. Förklaringen är lagregler som säger att mildaste tänkbara straff ska utmätas även för ett synnerligen allvarligt brott.

I EM-tider är följande tanke naturlig. Den professionella fotbollen fungerar någotsånär bra genom tydliga regler och snabb stegring av straffen från gula till röda kort. Samma principer måste naturligtvis tillämpas mot svensk kriminalitet. För svensk del gäller det at se till att en Brottsbalk sätts på plats som effektivt kan dämpa brottsligheten.

Orsaken till det svenska eländet är vänsterpolitikernas traditionella tycka-synd-om-mentalitet visavi de unga brottslingar som odlas i svenska klanmiljöer. De betraktas som ekonomiskt utsatta då de i själva verket är livsfarliga för sin omgivning. Följden har blivit att Sverige har tappat greppet om matchen mot klanernas våld. Just nu syns inga tecken på en bättring. Den eviga diskussionen om längre straffskalor är rena löjan då Brotts balken formats för att tuffa straff inte ska användas.

Torsten Sandström

Vad är det som händer i Sverige efter att en polisman skjutits i Biskopsgården? Vi hör i SVT landets statsminister Löfven säga att detta ska inte hända i en rättsstat. Han gråter krokodiltårar. Nästan ingen tycker något annat. Alla har alltför länge sett klanernas blodiga anfall. Men inte Löfven. Han slår ifrån sig. Trots att han medvetet öppnat nationens dörrar för invandring.

För det första har han tillåtit en storskalig okontrollerad invandring till Sverige. Visst, endast få invandrare begår brott. Men om inflödet av utlänningar är stort blir givetvis antalet kriminella högt. Pga att invandrare är minst dubbelt så brottsbenägna blir det dödliga våldet också flerdubbelt. Det vet Löfven, men han talar ändå om en svensk rättsstat.

För det andra har Löfven inte sett till att skaffa fram jobb till de utlänningar han bjudit in. Okej, staten kan inte anställa alla, men han kan tvinga sina S-kamrater inom LO att se till att särskilda låglöneavtal sluts för nyanlända. Det kan Löfven ytterst fixa genom lagstiftning. Men det har han inte gjort. Men han talar ändå om en svensk rättsstat.

För det tredje kan klankrinimaliteten dämpas genom tuffa regler om påföljder för grova brott. Men den svenska Brottsbalken förespråkar tvärtom principen mildaste möjliga påföljd. Särskilt för de unga våldsbrottslingar vi nu talar om. Dessa lagregler är inte gjutna i sten. De kan ändras. Men reglerna lever vidare år efter år och ändå yrar Löfven om en svensk rättsstat.

För det fjärde finns det möjligheter att i svensk lag föreskriva effektivare regler för anhållande, häktning och inte minst för verkställighet av de straff som som en domstol förfogar över. Det är politiska viljefråga. Men även detta tåg har Löfven missat. Unga klanbrottslingar lämnar skrattande polisstationen eller domstolen. Om de kriminella huvud taget låses in så är det busenkelt att fly. Så slappt gått det till i dagens Sverige. Och ändå talar Löfven om en svensk rättsstat.

Uppenbart blundar Löfven för verkligheten. I stället väljer han att i statens medier framföra uppenbara undanflykter. Till råga på allt backas hans propagandabudskap av statliga och privata medier.

Men det är ju Löfven mångåriga politik som är ansvarig för det klanvåld som spritt sig över landet. Vi som påminner honom om detta förklaras vara mindre vetande konservativa krafter eller mörkrets män. I själva verket är Löfven och det svenska politiska vänsteretablissemanget ansvariga för det som skett i Biskopsgården. Deras långvariga passivitet och ovilja att se sanningen i vitögat har orsakat en polismans död. Det är tyvärr den dystra sanningen.

Torsten Sandström

Ett norskt författarteam med jurister lanserar nu en bok om ”Klimatrett”. Detta är ett tecken i tiden. Inte bara på att CO2-hetsen är på topp, utan också på en ny darrig grund för vad som ska kallas vetenskap.

Klimat rör komplicerade naturvetenskapliga skeenden som beror på händelser rörande solen, atmosfären och vår planet Jorden (himmel, mark och hav). Dessa skeenden är mycket långsiktiga, med cykler på omkring 20-30 år. Det rör sig om fysikaliska/kemiska processer. Några av dessa är beroende av människan. Men många fler är inte alls beroende av dig och mig.

Rätten rör däremot offentliga beslut som på så något vis riktar sig mot människors handlingar, som staten försöker hindra eller uppmuntra med hjälp av föreskrifter och påföljder. Att lansera ett projekt om klimatjuridik blir på så vis en tydlig politisk handling, som inte rör en existerande rättsordning, utan avser att åstadkomma nya lagregler. Klimat ( det långsiktiga) och väder (det dagliga) kan dessutom endast i begränsad utsträckning hanteras genom juridiska regler. Men författarnas ambition är att driva fram nya normer. Genom beslutet att tala om ”klimatrett” gör juristerna bakom boken faktiskt anspråk på att ge rätten en naturvetenskaplig dimension. Man vill egentligen göra dig, mig och ytterst samhället ansvariga för skeenden som människan till stor del inte rår över. Följden blir att statens och skattebetalarnas resurser avses att tas i anspråk för att styra skeenden som ytterst rör kosmos relation till vår planet.

Tidigare talade jurister med fog om ”miljörätt”. Här var fokus inriktat mot utsläpp av substanser, som uppenbart skadade miljön för människor, djur och växter. Fortfarande kvarstår här mycket att göra. Arbetet är handgripligt och resultat syns tämligen snabbt. Även förbränning av olja, gas och biobränslen skapar skadliga gaser (men även nyttiga). Miljöperspektivet är enligt min mening vetenskapligt rimligt. Utsläpp av avfall, gaser och gifter skapar bevisligen miljöproblem.

Men i nutiden pågår i stället en gigantisk kampanj för att göra människans ansvarig för naturvetenskapliga processer, vilka till stor del inte är beroende av homo sapiens handlingar. Kampanjen har uppenbara inslag av politisk ambition och vetenskaplig humbug. Boken om ”Klimatrett” är bara ett exempel på vad som pågår. Genom att koppla termen klimat till en rad mänskliga aktiviteter – av vilka flera saknar rimlig samband med långsiktiga händelser i atmosfären, i luften, i haven eller på jordytan – framkallas ett falskt budskap om människans ansvar för en akut kris, som politiker och medier basunerar ut och påstår drabba Jorden de närmaste åren.

Torsten Sandström

Den som tänker på Sverige för, säg, hundra år sedan finner att den offentliga makten – dvs politiken – rört en obetydlig del av människornas liv. Visst fanns det Riksdag och Regering även då samt en mindre bukett av myndigheter. Och givetvis existerade det lagstiftning om då centrala samhällsfrågor. Men offentlighetens regelnätverk var glest och medborgarna skötte därför större delen av sina liv utan att stat eller kommuner lade näsan i blöt. På gott och ont.

Självfallet hade detta en mörk baksida i form av fattigdom, ohälsa, brist på utbildning och annat ont. Det var alls inte någon idyll. Men nationens medborgare blev trots allt friare genom frånvaron av tusentals lagregler med tvång, pekpinnar och löften om hjälp från ”samhället”. Följden blev att tusen och åter tusen människor lade manken till och jobbade hårdare för att själva förbättra sin situation. Trots punktvisa inslag av elände kunde medborgarna känna en form av frihet och motivation att jobba för sig själv och sina egna. Inte litade man på politikerna, minsann.

En mätning av den offentliga makten i dagens Sverige ger förstås ett helt annat utfall. Bara en av Sveriges årligt utgivna lagsamlingar innehåller 880 författningar, de viktigaste. Alltså rör det sig om ett urval. Om man enbart mäter lagstiftning som tillkommit under 2020 så har 1306 författningar sett dagens ljus i form av nya lagar eller ändringar i befintliga regler. Under en tioårsperiod måste vi alltså tala om en tillväxt på cirka 10.000 nya snåriga regelpaket. Ett annat mått på politiseringen är att den svenska nationen räknar med 457 statliga myndigheter (kommunerna oräknade).

Givetvis avspeglas detta i ett gigantisk antal livsområden som under ett sekel lagts under politikens hand. Denna är som antytts inte alltid av järn. Viktiga välfärdslösningar har självklart tillkommit. Men ändå har medborgarnas privata livsutrymme begränsats ofantligt under loppet av hundra år. Jag menar alltså att en betydande del av tillväxten av regler och myndigheter faktiskt beskurit svenska folkets frihet att själva bestämma sin vardag.

Tro nu inte att jag vill skära bort alla regler och byråkrater. En grundstomme av styrning behövs för ditt och mitts bästa. Däremot är jag övertygad om att kanske 50% av dagens totala offentliga nätverk kan skalas bort, utan att välfärdens kärna rubbas påtagligt.

Detta är min tro. Jag hade väntat mig att svenska forskare på landets stora universitet försökt undersöka saken. Men inte har jag sett röken av någon forskning i den stilen. Min uppfattning är att utländska forskare är mer kritiska till sina egna nationer. De förefaller mer oberoende av statsmakten. Den närmast ansvariga gruppen sysslar i engelskspråkliga nationer med det som kallas ”political science”. Motsvarande svenska forskares val av ”statsvetenskap” som namn på sin disciplin är därför illavarslande. Och enligt min mening rör det sig i allmänhet om en skara räddhågade utredare som jobbar nära maktens köttgrytor. Jag har nyligen pekat ut professor Ekengren Oskarsson som ett exempel på en forskare som traskar i politikens och mediernas ledband genom sin forskning om svenska ”klimatförnekare”. Utan att ens försöka reda ut varför tunga vetenskapsmän och andra fria naturvetare är kritiska till den pågående storskaliga och miljardslukande klimathetsen.

Så om du tycker att regelmängden håller på att kväva dig och att mer plats för fria initiativ behövs så skicka ett mejl till något svenska universitet och begär kritiska satsningar inom ”politisk vetenskap”.

Torsten Sandström

Jordbruket inom EU göder bara 1% av unionens BNP. Visst är odling nyttig. Och värd ekonomiskt stöd i en ekonomi där industrin drar ifrån vad gäller tillväxt.

Men häromveckan rapporterade The Economist om saken. Den liberala tidningen har hittills normalt varit EU-vänlig, trots sin positionen i Brexit´s Storbrittanien. Men numera vacklar The Economists stöd.

En knutpunkt rör EU:s jordbruksstöd. Att 1/3 av unionens inkomster från medlemsländerna (totalt 2600 miljarder) spenderas på en enda procent av näringsverksamheten inom EU, dvs jordbrukssektorn, är en allvarlig tankeställare.

Någon säger kanske att det sammanlagt är många småbönder som gynnas. Men inte. Av EU:s årliga utbetalningar på 850 miljarder till jordbruket tar nämligen unionens 20% storbönder (grevar, baroner och andra störtförmögna) hem hela 80% av guldet.

De stora betalarna i detta penningregn är Sverige och andra industrinationer i nordväst. Mottagare är södra Europas knackiga ekonomier, med Frankrike som främsta pådrivare. Om Macron inte får lugn på bönderna blir det revolution…

Det intressanta är att denna viktiga fråga knappast alls uppmärksammas av svenska politiker och medier. I vårt land sker över huvud taget ingen kritisk granskning av EU. Politiker och medier är så glada och nöjda med den stora byråkratin, som uträttar litet. Den svenska nationens eliter struntar helt enkelt i utvecklingen mot en alltmer federal union.

Jag menar att vi måste ta rygg på The Economist och reagera mot hur EU:s pengar används och hur makten alltmer flyttas från Sverige till Bryssel. De svenska politiska partierna deltar just nu i en storskalig förskjutning av makt och pengar till en kontraproduktiv EU-ledning. Nästan ingen kritik hörs. Från det svenska näringslivet – som ändå favoriseras genom fri handel – hörs dock oroade utrop om att planeringen från Kommissionen i Bryssel håller på att ersätta den fria konkurrens som är affärslivets ryggrad.

Inte undra på att The Economist reagerar.

Torsten Sandström

Vi ser just nu ett sorgligt politiskt spel, med Löfven som dirigent. I stället för att bara avgå och låta folket bestämma vid valurnorna så klamrar han sig fast vid makten. Liksom skådespelaren Tyrone i O´Neills pjäs Lång dag färds till natt har S-partiet ”aldrig missat en föreställning” som går ut på att bita sig fast vid makten. Under krokodiltårar tillbakavisar alltså Löfven extraval, som han påstår att svenska folket inte vill ha.

Om politikerna kör fast är det enligt min mening naturligt att de frågar sina huvudmän, dvs väljarna. Men de makthavande vågar inte. Politikerna talar vitt och brett om folkstyre och demokrati, men när det kommer till kritan så backar man ängsligt.

Det intressanta är hur politiker och medier målar upp extraval som något osäkert och farligt. Detta är märkligt. I en demokrati kan det enligt min mening aldrig vara fel att fråga folket vad det tycker. I en representativ demokrati av svenskt snitt blir detta än viktigare. Då folket i vårt land i praktiken saknar direkta demokratiska medel – vid valurnan eller genom bestämmande folkomröstningar – blir arrangerandet av extra val än viktigare.

Bakom krokodilens tårar och talet om hur dåligt det är med extraval finns inte alls någon respekt för folket. Många medborgare som är intresserade av politik vill vara med och rösta för ändring eller bevarande. De ointresserade kan man helt enkelt strunta i. I själva verket är det den politiska klassens intressen som kommer till uttryck bakom flödet av tårar. Politikerna vill nämligen sitta hela sina mandatperioder och förbereda sig för återval. Det rör inte hänsyn till folket, utan egna privata intressen rörande försörjning, karriär, familjekopplingar och allmänt sett klassens bestånd. Därför blir extraval ett problem för yrkespolitikerna, medan det kan bli ett hopp om räddning för väljarna.

Politiken utvecklas på så vis till ett taskspel. Bakom en ridå av politisk korrekta bilder och fraser pågår ett smutsigt spel om makten inom den politiska klassen.

Torsten Sandström

DN säger sig vara liberal. Men följer egentligen en tydligt utstakad politisk linje i varje dagsaktuell händelse. Den nuvarande huvudlinjen är familjen Bonniers motvilja mot allt som man själv definierar som nationalism.

Så här lyder Johan Cronemans rubrik idag:

Måste fotbollen gå i bräschen för nationalismen?

Texten tar förstås sikte på fotbolls EM. Croneman avslöjar att han gillar nationella känslor på fotbollsplanen. Jag citerar:

Jag gillar den där ursprungliga idén om stammarna som slåss för sina färger, hissar sina flaggor, sluter upp kring sitt landslag.

—

Samtidigt avskyr jag när nationalismen slår slint och plötsligt uttrycker något annat.

Med viss tvekan eller förvåning håller jag med så lång. Snart visar det sig dock att Cronemans ärende är att han inte tycker om politisk nationalism i stil med den som Viktor Orban företräder i Ungern.

Jag har svårt att förstå hur Croneman och DN får ihop sin politiska logik. Inte då man plockar fram Ungern som en nation som är på politiskt fel väg. Inte vad gäller kritik av Orbans fifflande med demokratin och hans organiserade utfall mot George Soros med tydliga undertoner av judefiemtlighet.

Däremot hanterar Croneman och DN nationalismen helt som man vill. Alltid för tidningens egen politiska agenda. Idag vill man brännmärka Ungern och Orban. Men DN är påtagligt tyst vad gäller nationalismen i Israel. Här byggs en stat som baseras på etniska grunder och dessutom med en religions primat. En stat där palestinier inom nationens gränser faktiskt hanteras som sekunda individer. Till saken hör även att nationen Israel under lång till haft en premiärminister – Netanyahu – som visat sig vara en mästare i korruption och politiskt trixande – helt i klass med Orban.

Jag har i flera bloggar tagit Israels sida mot palestiniernas politiska skräckkabinett. Därför menar jag att DN och Croneman sysslar med dubbelmoral i sitt angrepp på Ungern. Man driver nationalism till Israels förmån, men jagar tecken på nationalism hos andra nationer, som agerar – som jag ser det – på ett liknande vis. Även DN:s fientlighet på svensk hemmaplan mot SD måste ifrågasättas. Tillspetsat kan man påstå att denna låsning är upphovet till den pågående svenska regeringskrisen

Hur har DN det egentligen med sin politiska moral? Både Israel och Ungern måste enligt min mening granskas med ungefär samma måttstock.

Torsten Sandström

Bara att jag ställer frågan om kynnen är ett brott mot svenska tabun. Alla människor är enligt den svenska officiella opinionsbildningen lika. Kön existerar inte, alla individer är lika goda och agerar i grunden lika. Punkt slut.

Men dessa signaler från den svenska eliten struntar jag förstås i. För mig råder det ingen tvekan om att människor från olika nationer har delvis olika kynnen. Att svenskar, danskar, finnar och norrmän har vissa mentala särdrag tar jag för givet. Det rör sig enligt min mening inte enbart om socialt inlärda beteenden, utan förmodligen även om närmast genetiskt nedärvda lynnen, tror jag.

Jag påminns om detta då jag hörde talas om den finska staden Puolanka, en utflyttningsbygd i norr, som vid kommungränsen har en välkomstskylt lydande:

”Nästa: Puolanka – ännu hinner du vända om” 

Här ser vi ett prov på en offentlig realism och ironi som vi sällan skulle möta i storvulenhetens Sverige. I vårt land odlas ännu ambitionen om en svensk stormakt, om nu inte längre på slagfältet, så i vart fall vad det gäller att slösa bort skattemedel i u-landsbistånd (c:a dubbelt upp per svensk jämfört med tyskar och fransoser).

Till denna storsvenskhet hör en bristande lyhördhet för de nordiska grannarnas syn på moder Sveas söner och döttrar. Grannländerna skrattar flitigt åt oss och vår offentlighets strävan att försöka agera Best in show.

Jag tror förklaringen till dagens svenska mentalitet sammanhänger med historien från stormaktstiden fram till dagens genompolitierade samhälle. I historisk tid sminkades verklighetens agrara fattigsverige över genom yttre prål. Tal om segrar i krig har förbytts i tomt prat om ett starkt försvar. I modern tid har förvisso industrin skördat stora framgångar som gett utrymme för en skön välfärd. Detta inte främst pga av statsmakten utan av enskildas affärsdriv. Men i nutid är det inte så mycket att skryta över. Och det är just frånvaron av excellens på något plan som skapat ett politiskt behov att fortsätta på storsvenskhetens falska linje. Ty det rör sig om S-partiets politiska ambitioner om ”den starka svenska staten”. Svenska politiker vill hålla kvar medborgarna i en historisk berusning om nationen som grundat såväl Atlantis som Troja.

Någon invänder att det är ju fånigt. Javisst är det så. Men populism – nu av vänsterslag – fungerar ofta på ett naivt och löjligt vis. Tänk bara på hur högervarianten Mussolini som orerade och kråmade sig om Italiens storhet. Det gick som bekant inte så bra. När verkligheten skiljer sig alltför tydligt från fantasibilden burkar det gå illa.

I moderaternas idéprogram ”Frihet och ansvar”, från 2020, avlivas klokt nog S-partiets vision om den starka staten. I stället pläderas för en begränsad stat som är effektiv och lagstyrd. Själva idén om ett mindre utrymme för politik och mer plats för fria val är verkligen något som Sverige behöver. Alltså en mer kritisk syn på det svenska samhällsbygget.

Min slutsats är att Sverige tyvärr har mer att lära av grannarna än tvärtom. Därför är det pinsamt att se hur S-partiet agerat exv i frågan om strategin mot corona. Våra grannar har visat klokskap och försiktighet. S-partiets stat har valt att lita på sin förväxta byråkrati, som de själva i stor utsträckning satt på plats. Därför har inte ens regeringskansliets krissamordnare dragit i nödbromsen förrän det varit för sent. Alltså något liknande som skedde under den sk Tsunamikatastrofen. Skillnaden är att ansvaret för överdödligheten i covid-19 kommer regeringen Löfven för evigt att bära ett tungt ansvar.

Vågar man hoppas på att M-partiet i regeringsställning kommer att välja linjen från idéprogrammet? Det är tveksamt. Jag tänker med oro på Reinfeldts tal om M-partiet som statsbärande. Men jag vill ändå tro att det finns goda krafter inom M som vill – och framför allt vågar – satsa på en ny och mindre uppblåst syn på vår lilla stat uppe i norr. Det gäller att ta rygg på danskar och finnar. Kan man dessutom tillsammans med dem och några nationer på kontinenten ta strid mot EU:s federalism kanske det kan finnas skäl för en svensk nationell stolthet.

Torsten Sandström

Vi ser nu vad C-partiet går för. Efter höga skrin från V och en misstroendeförklaring mot Löfven så släpper C nu det högst rimliga kravet på marknadshyror. Man säger sig vija förhandla om det januariavtal som redan spruckit, genom L-partiets tydliga förklaring häromdagen.

Det som sker är som en repris på pilsnerfilm från 1930-talet. Efter nittio år inleds en ny era av kohandel mellan arbetarnas och böndernas klasspartier. Alltså en samverkan mellan företrädare för två intressen som under ett sekel förlorat huvuddelen av sin betydelse för det svenska samhället.

Det tycks bli dessa två mossbelupna klasspartier som – tillsammans med kommunister och miljötalibaner – ska styra landet. Oj oj oj!

Det är synd om den svenska nationen.

Torsten Sandström

Äntligen har Löfven drabbats av en förklaring om misstroende!

Alltså mannen som inte såg det allvarliga covidviruset komma.

Mannen som inte såg det dödliga vapenvåldet komma.

Det vill säga mannen som inte såg V-partiets vänsterrevolt komma.

En sådan man som Löfven ska inte leda vårt land, anser jag. Han driver inte en politik för att lösa mängden allvarliga strukturproblem i Sverige. Däremot skapar Löfvens politik ständigt nya problem. Enbart samverkan med Mp har orsakat rader av allvarliga fenomen avseende elbrist och storskaligt slöseri med skattepengar. I dagarna blir det är hög komik att en Mp-minister utsetts som just bostadsminister. I S-betongens Sverige gäller i huvudsak samma politiska tänk som för femtio år sedan: makten framför allt, dvs att S-partiets korporationer ska styra landet.

Det är inte klokt med en blind man vid rodret för nationen! S-partiet har suttit vid makten minst trettio år för länge. Man har inte sett att svenska folket önskar frihet och att själv få bestämma sin framtid. Alltså hög tid för nyval!

Torsten Sandström

När jag idag hör Löfven och Lööf på en presskonferens presentera Jökens gemensamma lösning på den regeringskris som seglat upp tänker jag på den gamla svenska folksagan om Mäster skräddare, som lovat leverera en rock utav ett inlämnat tyg, men allt efter tidens gång retirerar till ett par byxor, en väst osv för att till sist säga ingenting. I Hasse & Tages version myntades som bekant uttrycket ”det bidde ingenting”.

Allt tyder nu på att samma sak kommer att ske med förslaget till en fri hyressättning för omkring 1% av bostadsbeståndet. Tanken var att fria hyror för ett pyttelitet antal bostäder – en strategiskt viktig försöksballong. Men enligt Jökens partier ska nu den heliga svenska modellen ännu en gång ta över: gång efter annan upprepade Löfven & Lööf att ”parterna” ska förhandla. Men det är just partsförhandlingar genom S-partiets Hyresgästförening som är proppen Orvar och orsaken till många decennier av elände för svenskar som söker hyreslägenhet. I stället för att förnya sprutas alltså ännu en gång S-betong över samhällsproblem.

Nu ska alltså Hyresgästföreningen förhandla om sin totala maktställning över bostadshyrorna i landet. Möjligtvis tvingas de delvis släppa greppet, men bara delvis. Så vad hände med Jökens stolta beställning av fastighetsägarnas fria hyressättning för nybyggda hyreshus? Det bidde ingenting!

Vi ser ett Sverige där S-partiets gamla korporativa mönster fortsätter att härska över landet, trots alla svåra strukturproblem som de gett upphov till. Det är inte klokt. Därför kan man använda liknelsen att Tödde och Mödde är härskare över Absurdistan. De lyckas inte ens sy ihop små reformer. Förklaringen är att de tänker olika, men ändå ska regera landet tillsammans.

Torsten Sandström

Sydsvenska dagbladets rubrik efter L-partiets dåliga opinionssiffror senast är ännu ett praktexempel på dålig journalistik:

Katastrof för Sabuni – SD-flirten har misslyckats

Först måste en sansad iakttagare konstatera att L-partiets svanesång inletts långt tidigare, dvs genom två konstitutionellt märkliga överenskommelser med S-partiet vid sidan om Regeringsformen: DÖden och Jöken. Ändå var det då sannerligen inte fråga om någon flört med SD.

Till saken hör för det andra att hela bonnierpressen stått bakom denna liberala vänstersväng. Från Bonniers högkvarter har nämligen utgått bud om att Bonniers ogillar SD, ett parti som man uppfattar som en lämning från andra världskriget. Intryck skapas på så vis av en opinionsbildning utifrån religiösa sympatier visavi Israel. Jag är en vän av staten Israel, men där agerar faktiskt också en rad politiska skräckfigurer (om än mindre läskiga än palestinska politiker). Jag menar alltså att Bonniers medier driver en osaklig politik mot SD, som förvisso också har en handfull stollar, men ändå inte kan sägas var ett parti som står för en odemokratisk politik. Inte heller en politik byggd på rasism. Men på invandringsskepticism, vilket är något annat.

För det tredje står Sydsvenskan och andra bonniermedier bakom det L-parti som – för att överhuvud taget överleva – efter år av kris tvingas ta konsekvenserna av vänstersvängen. Nu drabbas förstås partiet av vänsteranhängarnas missnöje för ”återvändandet” till de borgerliga led. Det är logiskt. Men inte önskade liberalismens fäder och mödrar vänsterpolitik!

Så en sansad rubrik i Sydsvenskan borde ha följande lydelse:

Katastrof för Bonniers medier och L-partiet – vänstersvängen har misslyckats.

Men Bonnier medier driver inte en sansad politik och sätter inte rimliga rubriker. De har stött vänstersvängen. Om någon syndabock för L-partiets sönderfall ska pekas ut så är det faktiskt Bonniers många tidningar. Och i den gruppen finns förstås Sydsvenskan. Jag menar alltså att L-partiet nu gjort sitt. Och för det bär Bonniers medier huvudansvaret.

Torsten Sandström

Efter att jag skrivit torsdagens blogg om misstroendeförklaringen mot Löfvens regering visade det sig att SD, M och KD nu tycks vilja verka för tummen ned för S-regeringen. Alltså inte vad jag siade om.

Men tänk nu efter. Som jag skrev vill V inte bära ansvaret för en borgerlig regering. Och varken C eller än mindre L önskar gå till val på försvar för S allmänt sett. För såväl C och L är det därför faktiskt enklare att skjuta på (den bra men) minimalt friare hyresreformen. De två partierna har ju redan blivit snuvade på några jökenreformer genom S-partiets vanligt listiga förhalningsstrategi. På så vis kan S-regeringen sträcka fram handen till V-partiet och erbjuda en eventuell förändring (dvs vidare beredning) av den mikroskopiska hyresreformen. Alla vänsterpartier inklusive C och L blir på så vis glada. Regeringen sitter med andra ord antagligen kvar.

Och vad händer då? Jo SD, M och KD står där med Svarte Petter i hand rörande misstroendet. Alltså riskerar de att bli grundlurade. Och vem står som vinnare tills vidare – jo, V och deras faktiskt allierade inom det alltmer skamfilade jökengänget.

Jag kan förstås ha fel. Men att V skulle avpollettera S-regeringen för att få Kristersson som statsminister brukar inte vara ett scenario som sker då kommunistiska partier håller i trådarna. Det är en del av deras klasskampslogik.

Den som lever får alltså se.

Torsten Sandström

Just nu pågår en märklig fars i svenska medier. Inte minst SR pratar timvis om V-partiets ”ultimatum” om misstroendeförklaring. V talar om 48 timmars respit. Nedräkningen sker i medierna timme för timme. Men med V:s 8% i Riksdagen är dörren stängd för ett misstroende. Inget annat parti har ännu visat vilja att ställa upp.

Inget tyder heller på att V:s snack är allvarligt menat. Liksom vid liknande komedier förr om åren är det enbart fråga om att vinna medial uppmärksamhet. Inte kommer V att se till att Kristersson blir statsminister! Detta borde landets samlade journalistkår veta och anpassa sin rapportering därefter. Varför visar de inte avhållsamhet?

Svaret är enkelt. Vänsterns skådespel gillas av journalister. Drygt 70 % av landet journalister röstar nämligen enligt mätningar 2020 till vänster, dvs på V, S och Mp. Av dessa röstar så många som 32% på V. Landets medier – särskilt SR/SVT – vägrar att erkänna denna vänstervridningen. Men det stora intresset för Dagostars dödfödda misstroendeförklaring visar hur bister den svenska mediala situationen är i praktiken.

I Sverige sysslar journalister med att jaga fake news på internet och brännmärka osakliga inlägg på sociala medier av olika slag. Det är bra. Men man idkar inte minsta självkritik för den egna spridningen av vänsterns fantasifoster.

Det som sker är inte värdigt medierna i en fri demokrati. Det för tanken till totalitära regimer.

Torsten Sandström

Kanske är jag naiv. Men inte trodde jag att det skulle betalas skottpengar för kritik av fritänkare. Men så är det. Jag har tidigare bloggat om forskare från Chalmers i Göteborg och Psykologiska institutionen i Uppsala, som uppburit forskningsanslag för att studera karaktären hos personer som – liksom jag – är kritiska till den officiella miljödoktrinen. Nu ansluter sig statsvetarprofessor Ekengren Oskarson till den häxjakt som pågår. Det sker i en skrift med titeln: Svenska klimatförnekare. Texten finansieras av SOM-institutet vid Göteborgs universitet, en institution som för övrigt inte spelar med öppna kort om hur rörelsen finansieras.

Jag menar att Oscarsson agerar ovetenskapligt. Det sker genom att blanda bort korten i en fråga som rör det globala vädrets framtid samt att göra politik av en fråga som ytterst är naturvetenskaplig. Bara själva etiketten ”klimatförnekare” är ovederhäftig. Den har en tydlig inkvisitorisk ton. Jag tror ingen av de många hundra tusen som Oscarsson slänger smuts på förnekar existensen av klimat. Men de gör i allmänhet en distinktion mellan väder/miljö och klimat, en åtskillnad som Oscarsson inte ens knystar om.

Åtskilliga av de personer som stigmatiseras av Oscarsson förnekar inte klimatet, utan försöker tvärtom skilja mellan å ena sidan den långsiktiga utvecklingen (20-årsperioder?) avseende mark, vatten, luft och atmosfär som kallas klimat samt å den andra vardagliga skeenden rörande temperatur, nederbörd, vindar och liknande väderfenomen.

Flertalet förnekar inte heller att CO2 har betydelse för klimatet på så vis att ökad uppvärmning sker. Här finns tydliga mätningar som är svåra att motsäga. Jag tror för övrigt att nästan alla svenskar vill minska utsläppen av CO2. Jag tillhör själv gruppen bekymrade medborgare som vill begränsa utsläppen av CO2 – en för växtligheten annars nyttig gas – samt en mängd olika kemikalier som förgiftar miljön. Därför pläderar jag för ny kärnkraft, som tycks vara nödvändig för en storskalig och säker energiproduktion.

Inom den grupp som av människor som Oscarsson brännmärker som förnekare finns ett brett spektrum av åsikter och kunskaper rörande skeenden rörande klimatet. Framför allt menar många att verkan av CO2, dvs klimatets uppvärmning, är synnerligen svår att bedöma vad gäller tid och omfattning. Förklaringen är att klimatets utveckling är komplext. Åtskilliga högt utbildade och seriösa vetenskapare hävdar just detta och kallar sig därför ”skeptiker” med tanke på skräckvisioner från FN, politiker och medier. Alltså de skrämselargument som är basen för SOM-rapporten, vari gruppen icke-troende ska pekas ut.

Därför framstår faktiskt samhällsforskaren Oscarsson som en politisk legosoldat. Utan att precisera skillnaden mellan väder/miljö och klimat målar han upp en bild av mindre vetande medborgare – en måltavla som han sedan pepprar full med bly. Han besvärar sig inte ens med att redovisa att mycket högt ansedda forskare tillhör gruppen av skeptiker. Bland några hundra skickliga naturvetare vill jag här bara nämna professorerna Lennart Bengtsson och Steven Koonin.

Häxjägaren Oscarsson framstår alltså som pinsam. Institutet bakom studien likaså. ”SOM man frågar får man svar” brukar det ju heta, avseende intervjuer rörande ämnen som har stark politisk laddning. Därför är det kanske gruppen individer som Oscarsson skandaliserar som tänker mest förnuftigt om skeenden på Jorden med verkan på klimatet. Det får framtiden utvisa. Men Oscarsson kan kortsiktigt glädja sig åt att ha starka finansiärer på sin sida.

Torsten Sandström

Solna tingsrätt dömde häromdagen en 20-åring till 13 års fängelse för ett mord framför en bankomat i Rissne. Alltså inte en dom till vård i rättspsyket, som tingsrätten i Södertörn gjort två år tidigare för ett annat mord, som mannen ifråga begått. Efter flykten från undermålig kontroll i rättspsyket dödade alltså mannen ännu en ung människa som var på väg att ta ut pengar från bankomaten i Rissne.

I domskälen skriver rätten: ”Tingsrätten känner viss oro för att ett fängelsestraff inte skulle tillgodose X´särskilda behov av stöd för att undvika fortsatt brottslighet.” En psykiater hade nämligen rekommenderat vård pga att mannen vid dådet varit störd psykiskt. Men Socialstyrelsens rättsliga råd ansåg motsatsen. Och domstolen dömer efter detta senare ”råd”.

Vad säger detta, frånsett att unga invandrare – faktiskt oftare är infödda svenskar – agerar dödligt våldsamt samt att rättspsyket slarvar med kollen av sina morddömda? Jo, att psykiatrin har stora problem med att bestämma en människas mentala hälsa, något som för övrigt gäller flera diagnoser i en lavin av nya, med eller utan bokstavskombination. Samt – antagligen – att domstolarna och det Rättsliga rådet känner ett tryck från allmänheten att låsa in vettvillingar i stället för att låta dem fly från dåligt bevakade vårdinrättningar.

Jag förstår domstolens skepsis. Dessutom att det måste vara synnerligen deprimerande att, i stort sett dagligen, döma i det tilltagande bruk av grovt våld som fortgår i det svenska samhället.

Torsten Sandström

Under en lång tids arbete med en bok om ceremonier har jag haft anledning att fundera över personer som i tidningar utger sig för att vara experter på etikett. En av de mest kända var DN:s Magdalena Ribbing. Som grundutbildning för värvet att ge råd om hur du och jag ska uppträda hade Ribbing lämpligt nog medlemskap i adelssläkt och riddarhus.

Värvet att som expert ge råd till folk på livets stig har alltid förefallit mig egendomligt. Och något komiskt. Intryck skapas av en person som verkligen vet hur umgängeslivet ska hanteras. Alltså något av en stil som besserwisser. Eller en som förläst sig på överhetens regelhäfte för umgänge. Lika märklig är publikens intresse för att ta del av ”experternas” råd om hur vardagen – med glädje och sorg – ska handhas. Jobbet som etikettexpert förefaller alltså något mossigt i en tid då många anser att individer frejdigt ska ta ta för sig, så länge man inte skadar andra kroppsligt. Själsliga skador pga etikettavvikelser struntar jag nämligen i.

I dagens medier syns sannerligen inte minsta tvekan över att ge råd för umgänget med andra. Men nu har släktskap med grevar och baroner ersatts av psykologutbildningen vid någon av landets universitet eller många småhögskolor. Nu har nämligen hela Sveriges och SvD:s Jenny Jägerfeldt tagit över stafettpinnen från Ribbing, tycks det. I tidningen den 27/5 meddelar hon nämligen följande kungsord till den räddhågade läsekretsen:

”Var ödmjuk när du pratar med andra om deras liv”

Hur kan en människa ens komma på att uttala några så triviala eller självklara ord? Om de kommit från en prästs mun hade man inte blivit överraskad. I Jesu´ namn kan som bekant vad som helst yttras. Men den nya tidens själasörjare, psykologerna, känner inga gränser. Med sin intressanta, men synnerligen oklara vetenskap, som bas kan man räkna med att vad som helst kan sägas. Av frekvensen i medierna att döma tycks psykologernas tillväxt ske exponentiellt. Och man har ofta något gemensamt med journalisterna, som numera presenterar rapporter späckade med egna värdering, som de önskar välsigna läsekretsen med. Att åsikterna normalt lutar åt vänster gör det hela än värre.

Själva uttalandet tyder dessutom inte på någon slags ödmjukhet mot andra människors förmåga att tänka själva. Fram tonar alltså även en dubbel moral…

Torsten Sandström

I SR Morgon den 7 juni vevade vänsterradion igång ett propagandainslag som sannolikt avsåg att ta udden av dystra siffror häromdagen från Brå om dödligt svenskt skjutvapenvåld bland ungdomar.

SR hade nämligen raggat upp en forskare från Malmö, professorn i kriminologi Robert Svensson, som fått en undersökning av svenskt ungdomsvåld publicerad i en utländsk tidskrift. På SR:as hemsida lyder rubriken:

Ungas brottslighet minskar – väljer datorn före riskmiljöer

Det snackades i SR Morgon en hel del om rapporten och några svenska poliser uttryckte förvåning. Och tacka för det. Det var fråga om kriminologisk malmöforskning, dvs en undersökning som inte baserats på verkliga brott, dvs sådana som åtminstone anmälts till polisen. Nej, det var fråga om enkäter som besvarats av många slumpvis utvalda unga under lång tid, dvs åren 1999-2017.

Jag häpnar över att en forskare i kriminologi kan fråga unga om de begått brott och sedan skriva en rapport om svaren som ska göra anspråk att vara vetenskap. Det övergripande problemet är självfallet: hur många vill erkänna egna brott även om svaren avges anonymt? Ett problem med ungas kriminalitet är just att de inte själva ser sina gränsöverskridanden som märkvärdiga eller ofta struntar i dem. Jag tror säkert att professorn i fråga påtalat detta problem i sin rapport, men publicerar lika väl data som är närmast ointressanta. Resultatet blir att rapporten innehåller en så stor underskattning av brottsfrekvensen att undersökningen blir närmast värdelöst. Detta borde förstås såväl SR:s journalister som professor Svensson med emfas framhålla. Man borde egentligen inte alls uppmärksamma rapporten.

Programinslaget förklarar en sak som jag bloggat några gånger om. Staten satsar stora pengar på nya lokala högskolor. I Malmös fall till och med ett sk universitet. Genom satsningarna lockas politisk forskning fram. Dvs undersökningar som ska ge S-partiet stöd för sin politik. På de nya lokala lärosätena finns det gott om vänsterforskare som vill få forkningspengar. Alltså öser sossarna ur statens kassakista (av dina och mina pengar) och forskarna levererar lågkvalitativ vänsterforskning, som på ett allmänt plan ger S sitt stöd.

Under många år har Jerzy Sarnecki vari hovleverantör av kriminologiska vänsterrapporter. Nu sällar sig Rober Svensson till raden av legoforskare.

Torsten Sandström

Betongpolitikens S-parti börjar ladda upp inför valåret 2022. Same procedure as every year, säger S-grevinnan som placerats som finansminister. Allt är som förr. Allt är förutsägbart. Enda skillnaden är att Bonniers press nu i huvudsak backar upp S, pga rädslan för SD.

Prio nummer ett för S-partiet är bestämma vilka skatter som måste höjas, så att ytterligare bidrag kan utlovas för köp av väljarnas röster. Systemet med röstköp är eländigt. Det säger inget om människors behov. Bara att man gärna ta för sig om andra tvingas betala. Detta är S-partiets livselixir – takt lugn andra ska betala för dig.

Direkt hamnar S på fel spår. Alla förnuftiga reformer måste nämligen starta med att se över staten s utgifter. Här finns miljarder att spara, varom mera snart. Sedan måste Sveriges många gamla strukturproblem angripas. I så fall måste en skatteomläggning rörande boende vara den absolut viktigaste frågan. Detta innebär en rimlig höjning av fastighetsskatten med en inriktning som bidrar till att hålla tillbaka prisstegringar på villor och bostadsrätter. En del av skatteintäkterna bör användas till att sänka skatterna på arbete. Att ränteavdragen bör tas med i bilden verkar naturligt – varför ska just dessa privata utgifter dras av från löneinkomster? En förändrad beskattning här kan bidra till att frigöra stora pengar, som i form av bostadsbidrag kan brukas för en friare hyressättning på det äldre beståendet av hyresfastigheter. Speciell beskattning av tanke och bostadsföretag bör övervägas.

Men inget av detta vågar S-partiet. Räddhågset vill finansgrevinnan i stället höja beskattningen av sparande i aktier på ISK-konton. På så vis kan hon slå på trumman mot kapitalägare och finansfurstar i syfte att vinna billiga politiska poäng. Och så slipper hon spara, dvs skära i statens tjocka fläsk. Följden av en högre skatt på investeringssparfonder (ISK) blir förstås en signal om att sälja aktier och köpa villor, bostadsrätter och konst. Alltså rena dårpippin. Nyttigt sparande i aktier, dvs i företag och produktion, ersätts alltså av ytterligare spekulation på marknaden för villor, borätter och lyxföremål.

Det vi ser är en S-minister som i sanning satsar på vänsterpopulism i stället för förnuftig samhällsstyrning. Hon talar om att tillväxten av förmögenheter i Sverige är en form av orättvisa. Men det är i själva verket bristen på ett bredare utbud av bra bostäder – dvs en marknad för hyresboende – som är den stora orättvisan i landet. Men en reform här klarar inte S av utan att stöta sig med Hyresgäströrelsen. Ok, att nybyggda bostäder nu tycks hamna utanför Hyresgäströrelsens dödsgrepp, men 99% av alla hyreshus blir ändå kvar. Då reformer rörande boende och beskattning uteblir anfaller hon i stället mot sparande i aktier. Av rättviseskäl, heter det. Hon menar att aktieägarnas välstånd är något ont, som måste angripas. Och med de höjda skatterna ska röster köpas av dem som längtar efter nya bidrag, alldeles oavsett om deras behov är akuta.

Köp av politiska röster genom bidrag har skett sedan antiken. Så S-partiet sysslar med en skattepolitik som måste anses som föråldrad. Varje klok skattereform måste som sagt starta med att se över möjligheterna att spara i nuvarande statsbudget på omkring 1000 miljarder. Att spara 200 miljarder, dvs 20 % måste kunna ske i en handvändning. Men inte vågar S sparka statsbyråkrater eller dra ned biståndsutgifterna till hälften (dvs fransk-tysk nivå). Partiet riskerar nämligen förlora röster hos partianhängare och statsanställda. Därför hörs inte ett knyst från finansgrevinnan om möjligheten att skära i statens utgifter. I stället gäller det att klämma åt de personer som sparar och bidrar till företagsamhetens utveckling.

Som slukare av svenska medier förfäras jag över det naiva medhåll som vänsterns journalister skänker grevinnans krav på ökad beskattning av aktier. Det är enkelt att förstå att många journalister själva önskar berika sig genom att köpa bostäder. Att klämma åt sparare på börsen är däremot ett hjältedåd för sanna vänsteranhängare.

Därför måste konstateras att svensk vänster och svenska medier valt en uppenbar politisk återvändsgränd. Det vi ser är alltså eländes, elände …

Torsten Sandström

När jag läser den vänsterliberala pressens ständiga plädering för fortsatt invandring – trots att en paus behövs för att det svenska samhället ska komma i ordning – så slås jag av en hemsk tanke.

Vänstern inser att deras glansdagar är över på grund av att många medborgare inte längre ser sig som proletärer, utan tvärtom förstått att de kan komma framåt i samhället av egen maskin, utan partiets hjälp. Dvs genom att tänka, jobba och använda sina pengar klokt. Min smärtsamma tanke är att vänstern insett att det därför är nödvändigt att att så att säga fylla på befolkningen genom invandring. Det gäller alltså att skapa nya medborgare som kan rösta åt vänster i kommande val.

Än hemskare blir tanken om man tänker efter hur S-regeringen mött den senaste stora vågen av invandring. Inte genom en väl genomtänkt integration. Alltså inte genom låglönejobb och tydliga krav på anpassning. Utan tvärtom genom arbetslöshet, bidrag och förvaring i de gettoliknande fastighetskomplex som förskönande kallas ”utsatta områden”. En klok politik rörande asyl och integration hade nämligen tämligen raskt skapat relativt självgående nya medborgare, som liksom andra svenska knegare på sikt skulle ha röstat borgerligt. Genom att välja bidrags- och utanförskapslinjen räknar med andra ord vänstern på att få många nya väljare i framtida val.

Någon invänder kanske att så grymma tankar kan ingen politiker komma på. Och visst är förpassning till bidragsgetton omänskligt. Men den som kritiskt funderar över den politiska klassens strävan efter att permanenta sig själv blir det enklare att förstå vad jag menar. Vår nation har mer än ett dussin svåra strukturproblem som år efter år kvarstår olösta. Att förmå LO att fixa låglönejobb för nyanlända ses helt enkelt som politiskt omöjligt inom S-partiet. Att fixa gettoliknade krutdurkar via rader av penningbidrag blir tyvärr en enklare lösning. En obarmhärtig politisk klass fiskar efter nya medborgare som ska ge den fortsatt stöd i kommande val. Jag kan inte se den politiska elitens handlande som annat än hänsynslöst och egoistiskt. Partierna till höger som vill begränsa invandringen agerar därför faktiskt mer humanitärt.

Att den officiella strategin kläds i vackra ord om global solidaritet är en annan sak. Det tillhör spelets regler att klä hårdhjärtade lösningar i ett utanverk av barmhärtighet. Men med tanke på mängden stora sociala problem i Sverige är den förmenta solidariteten rent ut sagt bara fråga om struntprat. För vänstern gäller det nämligen att behålla den politiska makten över landet. Inget annat. Och då är nästan alla medel tillåtna. Inte minst avyttring av medborgarskap.

Torsten Sandström

I min blogg förundras jag över hur EU utvecklas till en federal robot. Vid spakarna sitter ett B-lag av politiker från EU:S 27 medlemsnationer. Alltså inte på något vis de vassaste knivarna av medlemsnationernas politiker. Faktiskt rena andra eller tredjesorteringen. Och dessa personer sitter alltså i Kommissionen för att inte tala om de som häckar i EU:s sk parlament. Och där driver de var dag en politik som går ut på att utvidga unionen och göra den mer federal (och omvänt medlemsnationerna mer ofria).

Egentligen är det inte klokt att den svenska Riksdagens politiker låter detta ske. Man till och med understödjer ökad makt till EU och förlust av eget bestämmande för Riksdagen. Senast när EU:s stora lånepaket diskuterades i Riksdagen så blev det knappast några protester från etablerade politiker. Man låter helt enkelt B-laget hållas.

Varför? Klart att det finns ett värde i gemensam handel och viss politisk samordning inom Europa. Men jag tror inte detta är huvudförklaringen till att Riksdagen låter B-laget i Bryssel hållas.

Viktigare är att man inte förstår faran i färdriktningen mot federalism. Jag menar att svenska politiker med öppna ögon vill se ett B-lag på plats i unionen inom såväl Kommission som Parlament. Det tycks till och med vara själva planen att placera B-lagsspelare i viktiga positioner i Bryssel. Det påminner om hur franska politiker konstruerade den tredje republiken efter krisen 1870 pga det förlorade kriget mot Tyskland. Till den formellt högsta positionen, presidenten, utsågs länge svaga personer. På så vis trodde folkförsamlingen att man kunde lagstifta hit och dit utan besvär från ovan. Följden blev oreda. Den ena regeringen efter den andra. Ett svagt Frankrike blev resultatet under två förskräckliga världskrig.

Enligt min mening är det en stor fara för Sverige att låta B-laget i EU stegvis ta för sig mer makt. Det är fråga om den högsta graden av politisk naivitet. Man låter centrum i Bryssel svälla avseende beslutsrätt samtidigt som man tror att Riksdagen i Sverige ska leva vidare som något slags nationellt maktorgan. Här skapar svenska politiker stora problem för kommande generationer. I stället för att nu i Riksdagen sätta ned foten och säga stopp till EU:s maktutövning så lägger sig svenska politiker platta. Britterna gjorde sitt val i tid. Svenska Regeringen agerar nu fortsatt passivt.

Det är illavarslande. Jag tror att historiens dom över svenska politiker kommer att bli synnerligen hård.

Torsten Sandström

SR:s verkställande direktör Cilla Benkö påstår i svenska medier att en av Riksdagen begärd utredning står i strid mot grundlagen. Frågan gäller vad som hänt på SR:s Eko-redaktionen då en journalist haft en privat relation med en av de utvisningsdömda islamister som hon själv har rapporterat om. Mannen är sedan nästan ett år skriven hos SR- journalistens mor, där de alltså bor tillsammans. Reportern har numera sagts upp sig från SR, förmodligen efter påtryckningar från ledningen.

Ifall en journalist på ett fritt privatägd medium gjort något liknande är det enligt min mening möjligt att grundlagen hindrat offentliga efterforskningar om journalistens källor. Svenska regler om tryck- och yttrandefrihet föreskriver stor medial frihet för journalister och ett särskilt ansvarssystem för den utgivare som mediet utsett. Dessutom finns en särskild lagreglerad mekanism för granskning av om mediets deltagit en rapportering vars oberoende satts ifråga.

Men det är knappast riktigt att Riksdagen förhindras att uppmana ett medium att själv – via en oberoende person – genomföra och publicera en utredning av hur mediet agerat då en journalist gått utanför kravet på oberoende rapportering. Benkö påstår att SR ska behandlas exakt lika med andra medier, exv dagspressen. Riksdagen skulle enligt henne alltså vara förhindrad att stå bakom en insamling av kritiska uppgifter mot SR.

Jag menar att detta påstående är absurt. Vi närmar oss en framtid där den offentliga finansieringen av SR och SVT kan komma att överprövas och ytterst upphöra. Om jag förstår Benkö rätt är en statlig utredning förbjuden om hur SR hittills uppfyllt uppgiften att genomföra en oberoende och saklig rapportering. Så kan det inte vara. SR som finansieras via tvångsavgifter som Riksdagen beviljat måste själv visa beredskap att gå Riksdagen till mötes rörande hur mediet agerat i olika kritiska ärenden.

Benkö säger att SR är ett privat företag som andra mediebolag. Hon har delvis rätt men det är ändå stor komik. Andra bolag skaffar sig själv inkomster genom exv annonser, försäljning av lösnummer eller prenumerationer. Men SR finansieras till hundra procent av skattebetalarna genom tvångsavgifter som Riksdagen beslutat. Systemet med en ägarstiftelse för förvaltning av SR är förvisso ett försök att finna en politiskt oberoende ägarstruktur. Men det rör sig om dimridåer. LIkafullt är SR/SVT ett medieimperium som inte själv tar några ekonomiska risker, utan enbart lever på tvångsavgifter från folket.

Jag menar att kritiska riksdagsledamöter måste gå vidare med kravet på att SR ska genomföra en oberoende utredning av det aktuella ärendet. Det är som sagt inte fråga om att utmäta påföljder eller avslöja källor. Det är enbart fråga om att undersöka SR:s trovärdighet visavi miljontals ofrivilliga finansiärer, dvs du, jag och många andra…

Torsten Sandström

Denna annons från Arbetsförmedlingen har synts senaste veckan i landet tidningar. Explicit talas om behov av undersköterskor i vården. Och arbetslösa uppmanas att söka jobb. Det låter kanske bra.

Men den som granskar annonsen kan ändå inte låta bli att fundera över hur den statliga Arbetsförmedlingen agerar. Allt är så tillrättalagt. Den största gruppen arbetslösa i Sverige är invandrare. Männen på bilden kan förstås vara nyanlända, men det är tveksamt. Att de inte är undersköterskor – som annonsen talar om – tar jag däremot för säkert, ty jag har aldrig träffat en undersköterska med stetoskop omkring halsen. Personerna ser synnerligen lediga ut, vilket är märkligt i tider av corona, då klagan är hög över hård ansträngning inom vården.

För något år sedan var det på tapeten att lägga ned Arbetsförmedlingen. Det ville L- och C-partierna. Med all rätt. Ty myndigheten förmedlar synnerligen få jobb per tjänsteman. Frekvensen förmedlade jobb per anställd och år är nämligen löjligt låg – enbart en handfull. Men som bekant blev C och L överkörda av kamraterna inom Jökboet. Sossarna vet nämligen hur det politiska spelet ska drivas.

För att försöka höja frekvensen förmedlade jobb kan myndigheten alltså inte lita på de 10.000 (tio tusen!) byråkrater som fortfarande är parkerade runtom i landet. Så därför tvingas myndigheten annonsera – med skattepengar från dig och mig. Och då blir det som det blir med verklighetsanknytningen eller sanningen i annonsen.

Jag har tidigare bloggat om liknade annonser från Försvarsmakten respektive Arbetsmiljöverket. Alla annonser är glättiga. Insmickrande. Och könssäkrade på vanligt pk-vis. Så går det till byråkratins förlovade land. Politiska känsliga byråkrater gör som S-partiet vill.

Torsten Sandström

Det berättas i dagarna att C-partiet har bytt logga. En struntsak kan det tyckas. Men bakom ett sådant beslut finns förstås tankar om partiets självsyn och ambitioner att möta den svenska väljarkåren i framtiden.

Såväl C-partiet förra som nya logotype bygger båda på en fyrklöver. Den hade tydligare närhet till växtriket i den tidigare versionen, men idealet syns fortfarande. Här beskrivs faktiskt partiets maktbas, dvs ägarna till Sveriges omkring 60 000 jordbruksföretag. Inom denna krets finns partiets elit, dvs en rad politiskt regionalt aktiva lantbrukare samt inte minst flera tunga bondekooperativ bossar. På så vis är C-partiet en politisk rörelse knuten till jordbruk, på likande vis som S-partiet är en organisation för industriarbetare. Det är bara det att C företräder tämligen få jordägare, medan S har en position inom mångfalden av löntagare.

Det intressanta – som alltså syns i den nya loggan – är att C-partiet vll tona ned sin politiska position som bondeförbund. Man flirtar med andra ord med städernas väljarkår. Det är givetvis smaskens för partiet om man kan locka urbana väljare till en politik för fåtalet på landsbygden. Och ganska många ungdomar med intresse för natur och miljö – kanske särskilt kvinnor – attraheras av sången från C-partiets något lantliga sirener. Men ändå kan man säga att partiet sysslar med falsk marknadsföring.

Den nya loggan passar dessutom in i C-partiets allt tydligare positionering som en vänsterliberal organisation. Klöverbladen har nämligen förvandlats till en hjärtlig kärleksförklaring till C-partiets framtida samarbetspartners. Även om C-ledaren med emfas säger sig inte vilja veta av V, så har Lööf i praktisk handling visat sig ytterst villig att debattera med just den gamle V-ledaren (vad han nu hette…).

På så vis påminner C-partiets logga om en adventskalender, med luckor för framtida vänsterkontakter. Budskapet vid luckornas öppnande är lika förutsägbart som att Jesusbarnet måste finnas med bakom den sista luckan. Vi får alltså ett meddelande om kommande handslag åt vänster i stil med DÖ och Jöken. Förstås inte ett löfte om ny politik för Sveriges många akuta behov, utan om en fortsatt – sedan decennier förlegad – vänsterpolitik.

Torsten Sandström

Under senare år har politiker och medier valt en delvis ny väg att mörka ett öppet och sakligt samtal om viktiga frågor. Det är mycket intressant, men farligt. I stället för att peka ut konkreta samhällsproblem och objektivt diskutera för och emot konkreta lösningar eller förklaringar har frågeställningarna kapslats in bakom diffusa principer, som till det yttre kan verka trygga. Idén är att en analys av orsak och verkan skjuts åt sidan, varefter intetsägande och försåtliga begrepp förs in i debatten.

I miljödiskussionen talas därför inte om att det finns (åtminstone) två läger av klimatforskare som tolkar uppgifter om orsakerna till atmosfärens uppvärmning delvis olika. Nej , medier och politiker talar i stället om ”försiktighetsprincipen”. På så vis kan den ena sidan av forskarsamhället – den tvärsäkra och politiskt väletablerade – tillåtas diktera samtalet. Dörren stängs följaktligen för andra sidans forskare, utan en öppen diskussion. Och på så vis växer den enastående ”klimathets” fram som vi skådat sedan år tillbaka. Stor oro sprids över ett orsaksfenomen som kanske inte ens existerar i vetenskapens värld till den grad som trumpeteras ut. I ett meningsutbyte som jag haft med den politiska chefredaktören på Bonniers tidning Sydvenskan, Heidi Avellan, bekräftar hon att tidningens intensiva krisbevakning av klimatet beror på ett redaktionsbeslut som baserats på just försiktighetsprincipen. Avgörande är alltså inte sanningen om CO2, utan ett av mediet beslutat ”försiktigt” ställningstagande till eventuella risker. Och som sagt, dörren stängs för en öppen diskussion i saken.

På senare tid har en liknande manöver tagits i bruk rörande den påtagligt misslyckade svenska strategin mot coronavirusets härjningar. Nu talar medier och politiker om ”ansvarsprincipen”. Enligt upphovsmännen till denna av Regeringen beslutade nyskapelse för den offentliga sektorn anses den ansvariga till en risk vara det subjekt som ska kontrollera den farliga verksamheten. Vem som detta är blir av naturliga skäl ofta tämligen oklart. Om jag nu talar om covid uppstår nämligen frågan: är det Regeringen i toppen, Landstingen på mitten eller Kommunerna i basen som bär ansvar? Begreppet (ansvarsprincipen) blir således inte bara luddigt, det är något av en truism, ty alla de nyss nämnda organen bär sin del och ska var för sig förstås agera ansvarsfullt.

Det centrala problemet rörande covid är att lanseringen av en vag politisk princip kommer att dölja ett sakligt samtal för och emot om vilket subjekt som orsakat att den svenska covidhanteringen misslyckats. Mycket talar för att det är Regeringen som ytterst bär ansvar för de initialt höga dödstalen, i egenskap av det svenska samhällets högsta exekutiva myndighet. Inte undra på att socialminister Hallengren är en varm förespråkare för den dragspelsliknande ansvarsprincipen. Hon vill förstås dela Regeringens ansvar med andra. Eller med andra ord skylla ifrån sig. Och följden blir något helt annat än ett utkrävande av juridiskt ansvar: det blir en utspädning av Regeringens ansvar.

Jag är övertygad om att liknande principiella dimridåer finns inom flera andra politikområden där orsak och verkan måste ställas under lupp. Förklaringen är tämligen enkel. Många offentliga organisationer vill genom dåligt genomtänkta och försåtliga principer, direktiv och liknande förhållningsregler skapa sken av att situationen är under kontroll. Man tror nämligen att god samhällsstyrning ska åstadkommas på detta vis. Men i realiteten händer som framgått det motsatta. I stället för att söka leda sanningen i bevis om orsak och verkan blir effekten att man blandar bort korten för att få igenom sin egen politik (eller slippa kritik för misslyckanden). Poängen är att en öppen och saklig debatt samtidigt undviks om just vad det är som är orsaken till det som händer i samhället eller inom miljön.

Lanseringen av vaga politiska principer är enligt min mening ett utslag av kunskapsfientlighet. En saklig diskussion ersätts av begreppshysteri, där luftiga principer leder människor vilse. Bakom skeendet syns politiker och medier, men tyvärr också en ganska lång rad av personer från svenska universitet med vetenskaplig utbildning. De vill inte besvara frågan om vad som är orsaken till ett fenomen som kan vara riskabelt. I stället söks politiska lösningar a propå fenomenet. Det jag talar om är alltså en samhällsfara. En mycket allvarlig svenskt utveckling.

Torsten Sandström

I SVT:s Rapport i lördags – som bara är 15 minuter långt för att personalen måste vila (bussar och sjukhus håller däremot igång nästan hela dygnet) – misslyckades journalisterna återigen med sitt uppdrag att sakligt och oberoende presentera nyheter. Orsaken är som vanligt medveten vänstervridning.

Löpsedelns huvudinslag var att Österikes statsminister Kurz – med klar högerinriktning – fixat ett jobb som VD i ett statsägt bolag till en kompis. Om det är sant är det förstås maktmissbruk.

Men jag har ännu inte hört det statsfinansierade Sveriges Radio och TV säga något om hur jobb som VD:ar tillsatts i statsägda Systembolaget eller delvis statsägda SAS/Telia. Nu tänker jag på två personer med mycket nära relationer till Göran Persson respektive Bengt Westerberg. Här kan man misstänka att jobb skänkts till medlemmar av den politiska klassen i deras egenskap av närstående till de två manliga politiker som nyss nämnts. Båda kvinnorna har eller har haft äktenskapliga relationer med Person respektive Westerberg då jobben tillsattes.

Jag menar att tystnaden om detta måste jämföras med Rapports huvudrubrik om högermannen Kurz´framfart. Hans agerande anses med rätta skandalöst. Men svenska journalister måste naturligtvis känna till vilka personer som fått jobb i statsägda svenska bolag. Men svenska politikers jobbfixande till sina damer anses däremot OK. Personerna ifråga anses förstås såå kompetenta för jobben. Men till bilden hör att de båda damerna enbart haft rader med jobb från det offentligas företag eller närstående bolag till det allmänna. I vart fall vågar inte journalister på SVT ens tänka på en parallell. Man håller därför tyst om mygel inom den politiska klassen, inom vilken det även gäller att försörja familjemedlemmar genom offentliga påtryckningar. Tystanden beror alltså på att kritik är tabu eller politiskt inkorrekt.

Till bilden av den svenska blindheten och favoriseringen av vänsterpolitiker hör också att en österrikare som intervjuades i SVT:s reportage berömde det svenska samhället för dess offentlighetsprincip. SVT:s regi bakom denna intervju påminner om sovjettiden, där tidningar och teve alltid uppmärksammade berömmande kommenterar om kommunistregimen från utländskt håll. Rapport agerar alltså på liknande vis. Men man talar inte alls om den bristande offentliga insynen kring de aktuella VD-jobben på Systembolaget och SAS/Telia som jag talar om.

Rapport kritiserar alltså Österrike. Man driver helt enkelt vänsterpropaganda genom att helt fräckt bortse från vad som tidigare hänt i vänsterliberalernas Sverige. Det påminner som sagt om Pravdas många lågvattenmärken…

Torsten Sandström

Jämlikhet är i grunden ett juridiskt begrepp som avser att mäta en medborgares offentliga ställning i förhållande till andra medborgare. Stat och kommun ska förstås behandla alla medborgare på samma vis, om inte sakliga skäl finns för en särbehandling i det enskilda fallet. Men i Sverige har tanken om jämlikhet utvecklats på ett besynnerligt och faktiskt samhällsskadligt vis. Med stöd i S-partiets politiska dogmatik kan nämligen nästan alla fenomen diskuteras i jämlikhetens termer.

Jag skriver detta med anledning av en kritisk text i SvD rubricerad: ”Universitet snuvade på forskningspengar”. Författare är två företrädare från Kungliga Vetenskapsakademin.

Kritiken tar sikte på en omfattande ökning av statens bidrag för forskning till landets små högskolor, där nästan ingen forskning idag bedrivs. För Högskolan i Kristianstad höjs anslaget totalt med 40 procent och för Högskolan i Halmstad med 27 procent. Nämnas bör också Högskolan i Dalarna, Södertörns högskola och Högskolan Väst, med höjningar på 19–27 procent. Sammanlagt får dessa lärosäten 115 miljoner kronor i årets vårbudget, trots att vetenskap inte bedrivs pga brist på kompetenta forskare.

De stora universiteten, som är forskningstunga och har många professorer, docenter, lektorer och doktorander får däremot bara småsmulor i budgeten, dvs plus drygt 2 %. Här finns det kompetens för forskning och alltså handledning samt många doktorander och här publiceras massor av resultat. På småhögskolorna bedrivs i stort sett enbart grundutbildning och kompetens för forskning saknas som sagt ofta. Nu ska dessa institutioner tilldelas forskningspengar i proportion till den grundutbildning som bedrivs. Denna grund för anslagen är häpnadsväckande. Bakom regeringens budget ligger alltså tanken på att de små ska jämställas med de stora pga av antagna studenter och inte tillgängliga forskare. Regeringen värnar alltså om barfotaforkskarna i de högskolor som startats av regionala sysselsättnings- och jämlikhetsskäl.

Detta inser människor som sysslat med vetenskap. Men för S-politikerna är forskning enbart en fråga om politisk vilja. Alla kan, bara de ges möjlighet. Det är alltså en fråga om jämlikhet, enligt S-partiets officiella ideologi.

På så vis används alltså jämlikhet för att ge till dem som saknar kompetens. Medan de stora universiteten går miste om pengar som kunna utnyttjas på ett vettigt vetenskapligt vis av villiga produktiva vetenskapare. Delvis beror det onda på att Sverige har en sk ”forskningsminister” som inte har en susning om vad vetenskap innebär. Visserligen har hon en form av examen från höskolan i Örebro, som inom parentes sagt numera uppgraderats till universitet och tackat med att utnämna Göran Persson till hedersdoktor.

I mina bloggar försöker jag visa hur S-partiets alltför långa maktinnehav kört det svenska samhället i botten. Ett orimligt stort skatteuttag slösas bort på en mängd kontraproduktiva satsningar inom det ena politikområdet efter det andra. Jag gissar att halva statsbudgeten enkelt skulle kunna sparas in utan att det svenska samhället påverkats negativt. Förvisso skulle många, många improduktiva byråkrater tvingas söka nya jobb då rader av politiska myndigheter läggs ned. Men det lägre skattetrycket skulle sannolikt få fart på tillväxten i landet. Och göra arbetssamma medborgare glada. Men i vänsterns värld är höga skatter ännu en jämlikhetsfråga. Och då spelar det ingen roll om pengarna rinner mellan politikernas fingrar.

Torsten Sandström

Under några år har jag i bakgrunden haft på SR:s sändning av ”Nordegren och Epstein”. Jag har undrat varför dessa personer ska jobba tillsammans. Jag kan inte förstå hur deras gemenskap befruktar samtalet dem emellan. Nordegren håller hög intellektuell nivå, breda kunskaper och nyanserat djup i sina inlägg. Med Epstein förhåller det sig precis tvärtom. Lågt, inskränkt och fixeringen på den egna personens liv. En rättvisande programrubrik bör därför lyda: Nordgren men Epstein.

Jag har därför undrat varför Epstein i åratal ges plats i etern? Nu tror jag mig ha förstått svaret. Häromdagen berättades det att Epstein är något slags ”facklig förtroendeman” på SR-bolaget.

I Sverige anses facket som bekant heligt. Den fackliga rörelsen har dessutom en viktig position i ledningsorganen för såväl stiftelsen som aktiebolaget bakom Sveriges Radio. Av denna anledning är det inte möjligt att omplacera Epstein till för lyssnarna (och henne) lämpligare arbetsuppgifter. Förslagsvis till Barnradion.

Torsten Sandström

Häromdagen rapporterar Brottsförebyggande rådet (Brå) följande allvarliga fakta:

Omkring 50 % fler fall av dödligt våld med skjutvapen i Sverige 2020 jämfört med 22 andra länder i Europa.

I rapporten sägs att Sveriges utfall är svårförklarat. Men det heter att ”forskning visar att ökningen i det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige är starkt förknippat med kriminella miljöer i utsatta områden”. Droghandel nämns särskilt.

Först vill jag säg att det är på tiden att Brå lyft denna viktiga fråga. Tidigare passivitet bidrar till misstanken att Brå av politiska skäl inte tidigare önskat utreda utvecklingen av svenskt dödlig vapenvåld. Fortfarande syns i rapporten en ovilja att lyfta på alla stenar. Brås tankar om dödsskjutningarnas orsaker är synnerligen allmänt hållna. Det närmaste man kommer är drogkriminella miljöer i utsatta områden. Detta är alltså Brås officiella förklaring.

Brå visar alltså fortfarande en uppenbar ovilja att försöka lägga ett tydligare pussel. Brå vet nämligen att personer födda i utlandet av utländska föräldrar omkring 2,5 gånger oftare är misstänkta för brott jämfört med personer födda i Sverige av svenskfödda föräldrar. Även svenskfödda barn till utrikesfödda var överrepresenterade, men överrepresentationen i denna grupp är lägre.

Dessutom bör Brå veta att invandringen till Sverige under åren 2013-2019 varit ovanligt kraftig och sammanlagt uppgått till drygt 900.000 personer. Brå bör också känna till att Sverige internationellt sett visas sig urdåligt att integrera de nyanlända. S-regeringen och LO motsätter sig tex regler om särskilda låglönejobb. I stället dödar bidragen. Och utanförskapet förstärks.

De siffror jag nu nämnt talar sitt tydliga språk. En storskalig invandring till Sverige har – på grund av misslyckad integration – resulterat i att klaner av unga nyanlända är huvudförklaringen till döden pga skjutvapen. Jag menar inte att invandrare allmänt sett skjuter andra till döds. De allra flesta nyanlända är tvärtom laglydiga. Men unga nyanlända droghandlare från främmande kulturer ser uppenbarligen skjutvapen som ett rimligt verktyg i sin affärsverksamhet. De agerar alltså som klaner brukar göra utomlands.

Min slutsats är alltså att Brå inte vill tala om den mest troliga förklaringen till Sveriges allvarliga situation. Okej att exakt statistik delvis saknas. Men det finns uppenbara politiska skäl till Brås tystnad. Trots att Brå tvingats redovisa synnerligen allvarlig statistik om svenska dödsfall pga skjutningar så försöker myndigheten ändå maximalt mörka den mest sannolika förklaringen.

När Sveriges framtida invandringslagstiftning snart ska beslutas i Riksdagen är givetvis min slutsats ytterst ovälkommen. Men det jag skriver uppfattar redan många svenskar som högst sannolikt. För det officiella Sverige är det dock tabu att tala om invandringens dystra konsekvenser för brottsstatistiken. Det anses inte PK. Man menar att det kan fungera stigmatiserande för det stora kollektivet invandrare. Det må så vara. Men enligt min mening kan sanningen aldrig vara så allvarlig att den måste hemlighållas av landets politiker eller Brå. Och sanningen är att svenska politiker genom sin generösa invandringspolitik själva skapat det dödliga elände jag nu talar om.

Torsten Sandström

Det pågår just nu en hätsk diskussion i feministiska kretsar om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs senaste bok. Den handlar om författarens egen cancer.

Det tycks som om en del kulturintresserade (?) kvinnor upprörs av att Skugge inte visar tillräcklig respekt för författarens svåra problem. Måste en recensent vara respektfull undrar jag? Jag trodde motsatsen gäller.

Möjligtvis upprörs några över Skugges språkliga stil i sammanhanget. Det har jag enklare att förstå. Det är en stil som kanske går hem i den smaklösa kvällspress som Expressen tillhör. Skugges språk håller verkligen en ovanligt låg nivå. En tömd papperskorg av lösryckta ord. Alltså långa meningar som är fullproppade med osorterade tankar av det mest skilda slag samt rader av modeuttryck. Skugge hånar författaren i tarvliga ordalag. Fram träder en bild av en kritiker som är mer intresserad av sin egen roll än att försöka berätta om vad boken egentligen innehåller och vilka för- resp nackdelar den har. Recensenten vill helt enkelt skapa publicitet kring sig själv. Och hon har tyvärr fått som hon vill.

Nu kan man säga att egofixering är ett återkommande fenomen i kvällspressens svall av vulgariteter. Även dagstidningarna har hakat på i genren självhävdelse. I medierna tävlar skribenter om att provocera fram uppmärksamhet omkring sig själva.

Bland svallet av ord från Skugges dator framträder dock kritiska notiser som gör att jag tenderar att ge henne rätt i att författarens bok inte är läsvärd. Att skriva om sin egen sjukdom och de relationsproblem som sammanhänger med den är inte särskilt originellt i en tid och ett nation där 30.000 kvinnor och 35.000 män årligen drabbas, av vilka drygt 70 % överlever åkomman under minst tio års tid. Problematiken är med andra ord väl känd.

Därför är det överraskande hur många kvinnor som i böckernas värld ”kommer ut” som cancerdrabbade. Detta trots att svenska män lider mer av cancer statistiskt sett och dessutom har en medellivslängd (drygt 80 år) som nästan med 4 år understiger kvinnornas. Vad säger detta? Kanske att män tar sin kamp med mer realistiskt jämnmod? Kanske att landets lilla klick av feminister fått ett oproportionerligt grepp över det politiska samtalet? I Sverige härskar som bekant statsfeminismen…

Torsten Sandström

Efter Rapport kl 20 den 18 maj så togs SVT1 över av hysteri om Tusse. Det rörde sig förstås om mannen som snart skulle sjunga i den sk Eurovisionsfestivalen. Ett tjog arvoderade kändisar och halvdito skriade oavbrutet Tusse, Tusse, Tusse. En för några månader sedan okänd nybörjare presenterade plötsligt av SVT som ”en folkkär svensk artist” som det brukar heta då vederbörande går i graven. Tusse hit och Tusse dit. Det verkade som han redan vunnit hela Milivitten.

Det vi ser är ännu ett prov på SVT:s berömda idé om teveprogram som ”möten vid lägerelden”. Men ingen brasa, inga folkliga entusiaster, bara SVT:s arvoderade korvgrillare som skriker sig hesa: Tusse, Tusse…

För mig spelar åldern eller hudfärgen inte minsta roll. Men jag är fullständigt ointresserad av det kommersiella glittret kring den obetydliga musik som den sk festivalen erbjuder. Det rör sig om låg kulturell nivå. Rena geschäftet.

Men det som verkligen bekymrar mig är den planerade hyllningsritualen. SVT:s ledning har grundligt arrangerat alla utrop, symboler, tillbakablickar, upprepade uttalanden från Tusse, intervjuer med andra osv. Allt är stå politisk korrekt genomtänkt. Så här vill politikerna bakom SVT att vi all ska tycka och tänka. Närmare gladiatorspelen i antikens Rom kan vi kanske inte komma i modern tid.

Man kan riktig se hur SVT:s producenter tänker politik så det knakar. De riktigt vänder ut och in på sig själva för att göra en hjälte av ingenting. Varför bry sig säger kanske någon. Okej, men om något som detta endast händer sällan så okej. Men nu är det brasafton med korvgrillning nästan varenda kväll. Det heter exv ”Ur spåret”, ”Kärlek vid första ögonkastet”, ”Sämst test”, ”Före dettingarnas mästare” eller ”Järnridån”. Allt inriktat på att åstadkomma spänning och flabb. Allt inplastat, allt förutsägbart, allt planerat för SVT:s fåniga idé om samling vid lägerelden.

I själva verket rör det sig om en utstuderad påverkan i stil med den som beskrivs i ”Indoktrineringen i Sverige”, en bok som Göran Palm skrev redan skrev på 1960-talet. För att hålla fast tittarna framför statstelevisonens sändningar så bjuds det på enfald, flabb och kändisar. Den politiskt listiga grundtanken är att mängden trams gör att kanske en och annan dessutom råkar titta på några minuter tillrättalagda nyhetsinslag som flinka vänsterjournalister skapat. Det är detta som den verkliga idén bakom orden om en lägereld. Alltså kontroll av av tittarnas tankar och politiska åsikter. Kontroll av dig och mig.

Torsten Sandström

Känner du igen den här historien?

Från Gaza skickar Hamas raketer som kostar många israelers liv,

Israel besvarar elden och skapar ännu större död och förödelse i Gaza,

Västvärldens biståndsorganisationer ger stora bidrag till Palestina för återuppbyggnad,

Från Gaza skickar Hamas några år senare nya raketer mot Israel,

Mer biståndspengar anländer till Palestina för återuppbyggnad,

Årtionden passerar och samma procedur upprepas...

– o –

Hur länge ska denna grymma fars pågå? Hur länge ska ett dysfunktionellt och grymt palestinskt ledarskap tillåtas topprida nationerna i väst? Är det inte dags att hålla inne med bidragen till palestinierna och Hamas för att tvinga deras ledare till fredliga kompromisser?

Allt talar för att en tydligt visad vilja hos palestinierna att upphöra med våldet och en strävan efter fredlig samverkan skulle bli en öppning till ökat välstånd för det egna folket. Och det bör kunna bli vägen till en fredlig självförvaltning som ingjuter respekt från utlandet. Även från Israel , som har uppenbar anledning att stödja ett konstruktivt ledarskap, genom pengar till skolor, sjukhus och ekonomisk utveckling i Palestina. De två staterna Israel och Palestina skulle bli föredömen för folken i Sydvästasien.

Att både israeler och palestinier bär ansvar för det som händer är fullt klart. Likaså att två destruktiva religioner står mot varann. Men den enda lösningen är att tvinga palestinierna att förstå att man inte kan få allt och i handling visar att jihad är helt fel väg att gå. De måste upphöra att stödja vänsterns Fatah och Hamas. Först då kommer Israels smygande expansion möjligtvis att kunna stoppas. Först om alla inblandade visar att man inser att det nödvändiga heter: kompromiss för fredlig ekonomisk samverkan.

Decennier av stöd till palestinierna har nu passerat vägs ände. Att sluta med bidragspolitiken kan tyckas grymt. Men sanningen är att Hamas idag för ett heligt krig med stöd från västmakterna, Iran och islamska organisationer. Och Fatah och Hamas använder det egna folket – inte minst deras barn – som gisslan.

Jag tror alltså att fredliga kompromisser först kan komma till stånd om västerlandets bistånd till Palestina upphör i avvaktan på ett skifte av ledarskap. Det är en besk medicin. Men jämfört med hittillsvarande konstgjorda andning har medicinen möjlighet att bota.

Torsten Sandström

Som bekant har debatten om genusvetenskap intensifierats på sistone. Det pågår i dagarna en häpnadsväckande diskussion om könens existens, dvs om det finns fler kön än kvinnans och mannens. Till och med det offentligt finansierade 1177.se har slutat att använda orden kvinna och man. För mig är detta samtal – eller kanske rättare sagt pajkastning – tämligen ointressant, låt vara att jag själv har en tydlig inställning till saken.

Om jag förstår saken rätt är orsaken till förvirringen de läror om genusteori, som en liten minoritet feminister sprider från landets universitet och högskolor. De backas upp av mäktiga politiker och byråkrater (exv Ojämställdhetsmyndigheten, se min tidigare blogg). För dem är könen sociala konstruktioner, dvs etiketter som samhället valt att sätta på befolkningen. Genusteoretikerna menar nämligen att individer med avvikande sexuell självuppfattning inte ges någon könsplats och alltså diskrimineras. Deras motivering är att sexualiteten är ett individuellt val. Och om bara etiketterna män resp kvinnor erbjuds så förtrycks personer som menar att de inte passar in i något av de två facken.

Jag kan inte acceptera ett sådant resonemang, som jag menar är gravt ovetenskaplig. Det rör sig nämligen om en sammanblandning av olika vetenskapliga kunskapsbegrepp. Även om det sker enligt den numera hyllade uppfattningen om gränsöverskridande kunskapsinhämtning – eller kanske just därför – blir resultatet snedvridet. Genusteorins framfart innebär enligt min mening att falska påståenden presenteras.

För naturvetaren är människans biologi avgörande. Och i biologins värld blir könen två. Enbart en kvinna kan fortplanta sig via en man så att barn alstras. Detta är en naturlag, som gäller oavsett individens sexuella preferenser. Att påstå något annat är nonsens. Förvisso visar vissa forskningsresultat att homosexualitet kanske syns i människans gener, men detta förändrar inte existensen av två biologiska kön.

Samhällsvetaren kan däremot notera att de sexuella preferenserna hos olika individer undantagsvis inte sammanfaller med biologins lagar. Men en sociolog, psykolog eller genusteoretiker saknar vetenskaplig grund för att forma ett tredje eller fjärde kön osv. Man kan givetvis konstatera missnöje hos individer, som så att säga känner att de inte får plats inom dualismen kvinna-man. Och man bör enligt min mening känna sympati med dessa individuella åsiktsyttringar. Men, som sagt, det finns ingen vetenskaplig grund att slå fast ytterligare ”kön” än kvinnans och mannens. Möjligtvis kan en tredje ”juridisk kategori” – till skillnad från de två ”biologiska” – införas för de medborgare som så önskar. Förslagsvis under beteckning ”annan självvald tillhörighet”.

Juristens roll påminner om samhällsvetarens. Inom rättskunskapen studeras den nationella rättsordningens inställning till frågan om kön. Men inte vad enskilda individer själva anser om saken, utan parlamentets och domstolarnas beslut. För juristen blir det viktigare att se till att personer med olika sexuella preferenser rättsligt sett behandlas lika av samhällets makthavare. Från juridikens regelhorisont kan faktiskt hur många juridiska kategorier ( eller sexuella preferenser) som helst regleras i nationell lagstiftning. Och människor kan tillåtas göra helt fria lagliga val – alltså fritt byta juridisk kategori. För mig får det gärna införas flera juridiska kategorier, men blanda inte samman dem med biologins två kön: kvinna och man!

Resonemang om kön som sociala konstruktioner är ett typexempel på en sammanblandning av skilda vetenskapers grunder. Det är ett trix från vissa samhällsvetare att kringgå – eller eliminera – biologins kunskapsgrund avseende kön. Genusteoretiker försöker helt enkelt blanda bort korten genom att säga att könet är individens val då det i själva verket är olika slags sexualitet som människan väljer. Det gäller alltså att skilja mellan biologi och juridiska kategorier.

Jag menar att genusteoretikernas framfart på svenska lärosäten är ovetenskaplig och i grunden farlig för forskningens och den högre utbildningen anseende och framtid. I botten rör det sig om bristande insikter i det som kallas kunskapsteori, dvs vad en forskare över huvud taget kan uttala sig om på vetenskaplig grund.

Därför bör rektorerna för landet fyra stor universitet tillsätta en vetenskaplig kommission för att utreda ”genusteorins” framtid vid svenska universitet. Ämnet verkar idag påminna religionskunskap, dvs studier av individers trosuppfattningar. I praktiken tycks det vara fråga om att bygga teorier om olika könsroller samt mer direkt om individernas sexuella val. Den politiska idén om att förbjuda orden ”man” och ”kvinna” är direkt kunskapsfientlig och dessutom kulturellt historielös. Det mesta av feministernas sk teorier är för övrigt redan idag en arbetsuppgifter för sociologer och psykologer, varför utrymmet för genus som ett separat studieobjekt knappast är vetenskapligt befogat.

Torsten Sandström

Under omkring en veckas tid har Sydsvenskan på sin internet sajt haft följande rubrik:

Sveriges utskällda covidlinje får upprättelse i ny bok

Texten går ut på att rättfärdiga Regeringens initialt synnerligen dödliga linje, som kritiserats hårt av andra nationer och av den svenska Coronakommissionen. I Johan Anderbergs bok får däremot Regeringen stöd. Nu undrar jag över varför denna text så länge legat kvar på tidningen internetversion.

Enligt min mening finns bara ett relevant svar. Medierna ser sina internetsajter som propagandaverktyg i den livliga och hårda opinionsbildningen på nätet. Därför lämnar gammelmedierna journalistikens etiska krav åt sidan och satsar vilt på åsiktsjournalistik. Jag förstår att det kan vara lockande, men då ska tidningen åtminstone klargöra att det är politiska värderingar som presenteras. Men tvärtom på nätet slår Sydsvenskan och flera andra stora medier rundpallar med politiskt korrekta åsikter. Propaganda som inte skulle accepteras i pappersversionen ligger kvar länge på nätet för att få maximal åsiktspåverkan. Det gäller alltså inte att presentera nyheter eller fakta, utan just att slänga politiska värderingar i halsen på de unga människor som dominerar publiken på internet.

Det är därför som Sydsvenskan ger dödens covidstrategi maximal åsiktspåverkan till försvar för Regeringens politik. Det är alltså inte fråga om publicistiska ideal om saklighet och oberoende, utan endast försök att hugga för sig en politisk kamp. Det är vänsterpolitik, men usel journalistik. Och det är just vad Sydsvenskan medvetet vill åstadkomma för att värva röster i det politiska krig som tidningen ställt upp i.

Torsten Sandström

Från Årsredovisningen 2019 för den sk Jämställdhetsmyndigheten saxar jag följande rörande personalens sammansättning:

Myndigheten hade 71 anställda vid årets slut. Av dessa var 62 tillsvidareanställningar och nio allmänna visstids- anställningar. Tjänsterna fördelar sig på 53 kvinnor och 18 män, vilket innebar att andelen kvinnor var 75 procent och andelen män var 25 procent.

Om jag därefter kollar med senaste Årsredovisning, dvs den för 2020, så är siffran följande:

Myndigheten hade 95 anställda vid årets slut. Av dessa var 66 tillsvidareanställningar och 29 allmänna visstids- anställningar. Tjänsterna fördelar sig på 73 kvinnor och 22 män, vilket innebar att andelen kvinnor var 77 procent och andelen män var 23 procent.

Vi kan alltså konstatera att myndigheten redan ett år efter starten (2018) varit synnerlig ojämställd. Vidare ser vi att myndigheten mellan åren 2019 och 2020 blivit ännu mer ojämställd. Målet tycks vara att om c:a 10 år ha 100% kvinnlig personal. Detta är en feministisk dröm som tyvärr riskerar att gå i uppfyllelse.

Vad lär vi oss av dessa siffror. Jo, att Sverige är Absurdistan. Myndigheten talar nämligen med kluven tunga. Man menar inte allvar med sitt tal om jämställdhet. Myndigheten har blivit en parkeringsplats för kvinnor som studerat det som kallas genusteori. Alltså en verksamhet för de redan frälsta. Myndigheten har helt enkelt blivit ett politiskt forum för övervintrande feminister. Från sitt elfenbenstorn talar de om hur andra måste göra. Men själva bryr de sig minsann inte. Och det måste tyvärr skattebetalarna bekosta.

Torsten Sandström

Sydsvenskan sopar igen spåren efter ilsken politisk kritik från Lidingömoderater mot Malmö. Kritiken gäller Malmö kommuns inköp av en regnbågsfärgad Prideskulptur på knallrosa bas, toppad med en enhörning. Kostnaden är i miljonklassen. Bakgrunden är att Malmö kommuns kassakista årligen mottar jättestora skatteutjämningsbidrag, bla från Lidingö stad. På ön menar man att bidragen bör användas till det allra nödvändigaste socialt sett, inte fåniga skulpturer med politiska ambitioner.

Så här skriver Sydsvenskans Ida Ölmedal:

Ölmedal: Lidingö surar över Malmös enhörning – men vi vet nog vad de suktar efter

Lidingös kommunstyrelseordförande blev tjurig när Malmö stad unnade sig en enhörning. Malmö kan gott erbjuda Lidingö något ur konstsamlingen som tröst.

I stället för att resonera om hur skattepengar från andra kommuner bör användas så försöker Ölmedal banalisera och skoja bort saken. Hennes agerande överensstämmer helt med min kritik av utvecklingen inom svensk journalistik: alltså vägen från faktasamtal till åsiktspladder. Till råga på allt antyder Ölmedal att Lidingös moderater nog skulle godta en staty som föreställer en man, exv Zlatan. Alltså ett annat fånigt konstverk som Malmö beställt med bidrag från Lidingö och andra kommuner, som i lag tvingas skänka bort sina medlemmar pengar.

Ölmedal förvandlar således en intressant principfråga till ett fall av obehörig könsfixering. Malmö är den svenska stad som av alla får mest pengar från andra kommuner. År 2021 omkring 18.000 kr i bidrag för varje invånare, dvs totalt sett nästan 6 miljarder kr per år i gåva från landets sammanlagt åtta betalande kommuner. Varje invånare på Lidingö tvingas skänka c:a 8.000 kr per år till bidragstörstande kommuner landet runt, dvs totalt omkring 384 miljoner per år för Lidingös del.

Man kan tycka att Sydsvenskan från Malmö borde visa respekt för de främmande människor som tvingas betala en god del av Malmös egna utgifter. Men I Malmö är man så van vid socialbidrag att man uppfattar pengarna som självklara. Och då blir reaktionen den som Ölmedal visar upp. Ett självsäkert trots mot givarna på grund av ett förbluffande miljonslöseri.

Torsten Sandström

Det vore korkat att påstå att SVT är identiskt med kommunistiska regimers propagandakanaler. Men fler likheter finns faktiskt än vad människor i allmänhet tror.

Alla som kommit i kontakt med teve från kommunistiska nationer slås av en intensiv bevakning av gärningar som nationens politiska ledare uträttat för dagen. Inte bara kransnedläggningar, utan också brobyggen, mottagande av höga kollegor från utlandet osv. Något liknande händer i vårt land. Någon kanske till och med säger att detta är syftet med public service. Hursomhelst är en vinkling på den politiska makten en uppenbar risk med en teve som finansieras genom statliga pengar eller tvångsavgifter från folket.

För en kort tid sedan – dagen efter en omfattande kritik i Riksdagen mot Anna Ekström – så hölls en presskonferens om en utredning rörande förändringar i förskolan. Vem dök då upp i i ljuset framför teves kameror i SVT Rapport, S-partiets eget nyhetsprogram? Och vem fick framstå som handlingskraftig. Jo, förstås Anna Ekström!

Förstås inte ett ord om det stora magplasket dagen innan pga fusket med PISA-statistiken! Nu erbjöd SVT Ekström en chans att visa att hon minsann sköter svensk skola. En minister som nyss lärt skolelever hur man ska fuska med fakta framstod alltså som små barns bästa vän. Jag har svårt att tro att programmakarna inte funderat över att rollen som skurk ena dagen nu förbytts till hjältinna den andra. Journalisterna måste helt enkelt ha passat på tillfället att ge Ekström den tröstande dunk i ryggen hon så gärna önskade.

Svenskar skrattar med alla rätt åt nordkoreansk teves nyhetsuppläsare. I Sverige använder public service självfallet mer sublim propaganda. Att den används är dock ett faktum, trots existensen av lagregler om ett kontrollsystem. Problemet är att Granskningsnämnden är en Papperstiger. Genom ett mycket litet antal kritiska ingrepp legitimeras existensen av kontroll.

Enligt minmening är svenska folket i grunden lurat. Det finns förvisso påföljder mot vinklad rapportering. Men de används alldeles för sällan. Endast i flagranta fall. Den dagliga vänstervridningen ses det mellan fingrarna med, ty den uppfattas av Granskningsnämnden som saklig rapportering. Och detta gillar förstås vänsterns journalister samt cheferna på SVT och SR.

Varför är landets politiker så passiva? Ge granskningsnämnden mer muskler. Och utse granskare som tar sin kritiska uppgift på yttersta allvar.

Torsten Sandström

SvD har den 15 maj en viktig ledare skriven av den välkände fristående författaren, Lena Andersson. Rubriken är klartext: ”Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan”. Med en lång rad exempel – och hänvisningar till Sven Börjessons bok ”En klimathistoria”, 2020 – visar Andersson att svenska och internationella medier driver utstuderad politik i klimatfrågan. Hon och Börjesson menar att politiker och journalister har påverkats av FN att tolka uttalanden från organisationens klimatexperter fel. Forskarnas öppna slutsatser om alternativa förklaringar till uppvärmningen presenteras av nämligen av FN:s ledning i en enda riktning: uppvärmningen beror på utsläpp av CO2 som människan ansvarar för. Även om Andersson inte säger det rent ut är alltså den klimatskräck som medierna sprider falsk propaganda.

Anderssons text är välgörande. Enligt min mening rör det sig om ett ovanligt exempel på medial klarsyn i en samhällsfråga som fått globala proportioner. Det är faktiskt första gången jag sett budskapet framföras på ledande plats i någon stor svensk dagstidning. Vinklingen mot journalistkårens majoritet är dessutom mycket viktig och modig. Det är nämligen många, många tidningsskribenter och redaktörer inom SR/SVT, SvD, DN med flera som livnär sig på att sprida FN:s avsiktliga kristolkning av vetenskapens mer tveksamma slutsatser. Och mediernas eget slagträ, helgonet Greta T, har med sin appell ”Lyssna på vetenskapen” bidragit till att vilseföra människor världen runt. Forskningen är inte alls tydlig eller enstämmig i frågan om orsaken till uppvärmningen. Det är ledande politiker i FN och nationellt som valt att lansera CO2 som förklaring till de något högre temperaturer som uppmätts.

Till saken hör den totala tystnaden om existensen av en stor internationell organisation, CLINTEL (Climate Intelligence), med mer än 900 forskare från 15 nationer som medlemmar, en sammanslutning som verkar för en öppen och visavi FN kritisk debatt om orsakerna till klimatets utveckling. Alla är förvisso inte naturvetare, men en stor mängd sysslar med forskning som rör väder, dvs om fysiska/kemiska skeenden i atmosfären, https://clintel.org. I FN:s klimatledning finns nästande uteslutande politiker och forskare i samhällsvetenskap (alltså inte personer som sysslar med för klimatet relevanta naturvetenskaper).

Man kan säga att Anderssons artikel – utan att öht tala om politiker – förklarar hur Sverige kan ha en miljöminister, Per Bolund från Mp, som hävdar att människans utsläpp av CO2 mm påverkat lutningen av planeten jordens axel. Alla sansade bedömare inser snabbt att solen måste vara en rimligare förklaring till historiska förändringar i jordaxelns lutning, som kartlagts sedan länge. Bolund agerar som en simpel politisk frälsningslärare – han avser att sprida skräck.

Torsten Sandström

Att politiker ska styra samhällets publika sfärer är självklart, låt vara att gränserna för maktutövningen utvidgats allt mer. Det finns snart nästan inget utrymme som lagstiftarna uppfattar som så privat att man håller fingrarna borta. Partiernas ambition att visa sig på ”styva linan” är tyvärr nära nog obegränsad.

Att politikerna klåfingrighet kan få allvarliga konsekvenser är uppenbart. Låt mig peka på tre områden där deras ideliga reglerande är särskilt skadligt.

Individens ansvarsfrihet. Med detta menar jag en övergripande politisk ambition att flytta ansvar från individerna till samhället. Vi ser tendensen exv i frågor rörande barnuppfostran, skola/utbildning samt kriminalpolitik. Alla individer ses som brickor i ett spel där de är maktlösa och därför alltmer fråntas samhällsansvar. In skrider myndigheter med följden att de oftast ställer till oreda. Denna syns i oro inom familjer, frånvaro av ordning och kunskaper i skola samt i ökad brottslighet. Den tilltagande ansvarslösheten är ett av Sveriges största problem i nutiden.

Ökad planhushållning. Här ser vi ännu en farlig mask som angriper samhällskroppen. Enligt vänsterns ideologi är nämligen samhällsplanering vägen till lycka och framgång. Man ser marknadens hårda konkurrens som en fiende. Med tanke på faktiska exempel från kommunismens nationer är ideologin fullständigt befängd. Där möter vi ofrihet, miljöförstörelse och ekonomier i spillror samt miljarder av olyckliga människor. Trots detta håller idag klimathysterin på att förändra stora delar av den svenska marknadsekonomin. Motorer i sammanhanget är EU och FN, som båda strävar efter ökad makt över medlemsnationerna. På så vis hotar globalismen friheten hos marknadens aktörer. Även folkets ekonomiska välfärd riskeras. Till musik från från Hållbarhetens globala orkester marscherar svenska folket taktfast på vägen till fattigdom och träldom.

Statlig styrd forskning. En samhällssektor som absolut måste stå fri från offentlig reglering är forskning och vetenskap. Även här lär vi oss att kommunismen att centralstyrda tankar är livsfarliga. Men ändå lockas ständigt svenska politiker att utnyttja forskning och utbildning för sina egna politiska syften. Med klimatet som verktyg har en avsevärd del av vetenskapssamhället – via miljarder i statligt stöd – formulerat nya handgripliga mål för forskarna. Det kritiska sanningssökandet har alltså delvis ersatts med dogmatik. VIdare tvingas med könet som vapen en generation av studenter och forskare ta del av ideologier vilkas sanningshalt knappast går att bevisa med vetenskapliga metoder. Feminismens bakterie sprider sig snabbt över landet. Teorierna bygger uteslutande på politiska visioner. Den övergripande tendensen är alltså en strävan att utnyttja politiken som slagträ för frambringande av plakat- och kvasivetenskap.

Varje klok människa måste inse att Sverige är illa ute i och med den tilltagande politiseringen av samhälls- och privatliv. Ytterst hotas livsviktiga sfärer i människornas liv genom politisk styrning. Sverige håller på att bli det skräcksamhälle som klarseende författare skissat i böcker som exv ”Du sköna nya värld”, ”1984” och ”Kallocain”. Det är just den ostoppbara ambitionen hos en politisk klass som är orsaken till det elände jag nu talar om. Jag upprepar därför det jag sagt flera gånger: ett mindre inslag av politik är ett absolut måste för Sverige!

Torsten Sandström

Häromdagen hörde jag på radion en nyhet som jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta över. Det blir tyvärr alltoftare så i dagens Sverige. Radion meddelade nämligen att en statlig myndighet på en skånsk badstrand satt upp skyltar som förbjöd folk att plocka bort skräp från stranden. Du läste rätt. Myndigheten hade nämligen beställt forskning om frekvensen nedskräpning på svenska stränder. Nu hade det visat visat sig att badgäster – som man kan förvänta sig – plockar med sig sig eget och ibland andras skräp. Detta ”ofog” medförde att forskningsresultatens korrekthet blev snedvridet enligt myndighetens åsikt. Detta måste givetvis myndigheten rätta till. Och därför sattes skyltar upp på stranden med förbud att plocka skräp.

Vad lär man sig av detta? Mycket – enligt min mening. Först att statens byråkrater är undersysselsatta, men ändå växer i antal varje år på grund av Parkinsons lag. Sedan att miljötalibaner är särskilt korkade, som bara kan komma på idén med att bedriva skräpforskning på detta vis. En tredje viktig lärdom rör att forskning ofta bedrivs på områden där vetenskapliga slutsatser över huvud taget inte kan slås fast på grund av notoriskt osäkra data.

Det finns i vårt land alltså ingen begränsning av det offentliga Sveriges behov av att expandera och finna nya uppgifter. Stat och kommun måste sköta allt så att medborgarna till och med förbjuds att plocka skräp! Att förbjuda skräpplockning samtidigt som avfall tornar upp sig runtom i stad och natur är förstås rena hånet. Radions besked lät som ett meddelande från Grönköpings veckoblad. Behövs det verkligen insamlande av data om nedskräpning? Saken gäller enligt mening att snabbast möjligt se till att plocka upp smörjan! Men sånt sysslar förstås inte förnäma byråkrater och forskare med.

Torsten Sandström

Svenska SIDA skänker omkring en halv miljard årligen till Palestina. För att närmare ta del av hur pengarna fördelas vänder jag mig till Sida:s hemsida och fliken för bistånd till Palestina. Mitt mål är nämligen att se hur mycket pengar som går till den Palestinska myndigheten, som är det närmast man kan komma en statsbildning i området. Alltså en organisation som i huvudsak lever på storskaligt bistånd från nationer i västvärlden.

Det är nämligen känt att så kallade demokratiska val nyligen ställts in genom myndighetens chef, president Abbas, ledande inom PLO och Al Fatah. Det tycks vara han, som från Ramallah, sitter på pengarna från utlandet. Men den verkliga ledaren sitter sannolikt i den största staden Gaza och heter Ismail Hanniyeh, chef för Hamas, en palestinsk muslimsk terrororganisation. De två drar åt olika håll. Abbas försöker tona fram på ett farbroderligt sätt som drar in biståndspengar, medan Hanniyeh sysslar med dödlig skräck. Vem som den palestinska befolkningen stöder är oklart, ty någon demokrati råder inte inom deras områden. Alla inser alltså varför Abbas inte vågar utlysa val. Det senaste valet skedde för fjorton (14!) år sedan.

Bristen på demokrati borde vara en fundamental uppgift att meddela besökarna av Sidas sajt om Palestina. Likaså mångfalden palestinier med ansvar för dödliga och blodiga terrorhandlingar. Men inte syns sådana ord på svenska Sidas hemsida. Där finns bara vackra ord om rader av lösa ambitioner med miljonrullningen till Palestina. Som skattebetalare väntar jag mig en sammanfattande tabell över olika bidrag till Palestina under senaste året, med antalet miljoner prydligt noterade. Men inte heller detta står att läsa. Möjligtvis finns uppgifterna på annat håll. Men min poäng är att jag som skattebetalare enkelt måste få information om vad stödet till olika projekt kostar.

Sidas sajt om Palestina döljer alltså inte bara bristen på demokrati utan också en bred förekomst av terror, död och våld. Sajten ger inte heller läsaren en skymt av hur den halva miljarden fördelats. På internet ger Sida alltså en förvrängd bild av sin verksamhet i regionen. Detta är ännu ett exempel på hur S-partiet missbrukar statsmakten i regeringsställning. Jag kallar det socialdemokratisk propaganda i statlig regi.

Den feministiska svenska Regeringen stödjer alltså en brutal och dysfunktionell machoregim. Till eländet hör att till den enda demokratiska regimen i regionen, Israel, är Sverige diplomatiska förbindelser bottenfrysta. Men i Palestina rullar årligen en halv miljard in i gåvor som svenska skattebetalare tvingas stå för …

Torsten Sandström

Statsvetare brukar bolla med begreppen vänster-höger eller GALTAN, där gröna, alternativa och libertära (GAL) värderingar ställs mot traditionella, auktoritära och nationalistiska (TAN).  Tillsammans ger dessa verktyg en hyfsad möjlighet att positionera partierna inom svensk politik. Men metoden är inte fulländad.

Jag menar att exv fransk och svensk politik enklare går att förstå om ännu ett motstående begreppspar förs in i bilden, dvs centralisering mot autonomi. Centralisering står för kulturvärderingar som strävar mot ett gemensamt maktcentrum, nationellt respektive överstatligt. Autonomi är därför motsatsen, dvs en politisk ambition som sätter lokala eller regionala intressen framför nationella eller överstatliga. Läsaren inser att min dualism har en nyans av GALTAN. Men själva spänningen mellan maktens centrum och befolkningen i omgivande regioner saknas i vänster/höger resp GALTAN.

Om vi ser på Frankrike är det uppenbart hur olika rörelser sprungit fram just i protest mot ett centrum, Paris, där politiker och byråkrater i århundraden vuxit fast vid makten och visat oförståelse för demokratiska röster från olika regionala intressenter. ”De gula västarna” är ett aktuellt exempel på en rörelse som strävar efter autonomi eller decentralisering. Protestaktionernas inslag av civil olydnad gör att den demokratiska basen i och för sig kan sättas ifråga. Macrons nya parti ”Frankrike på väg” är däremot en typisk centralt inriktad organisation där Paris går hand i hand med EU.

Även i Sverige syns politiska spänningar mellan centrum, Stockholm, och regionala politiska intressen. S-partiets eviga tal om en stark stat kan idag sägas vara essensen. Protesten mot rikspolitikens Stockholm är störst i södra Sverige. Där syns i flera kommuner politiska mönster som avviker kraftigt från den centrala bilden av Sverige. Stämningarna mot Riksdagen och huvustaden är tydligt kritiska. Många människor på landbygden menar att en massiv politisk majoritet verkar för centralisering av makten dit. Dessutom – än värre – till EU. Idag har alla partier i Riksdagen accepterat EU och godkänner därför indirekt även de tydliga federala mönster som dirigeras från Bryssel.

Det intressanta är att få svenska politiker talar om den politiska konflikten mellan centralisering och autonomi. Strävan mot centrum är så självklar – och historiskt förankrad – att den inte ens erkänns eller problematiseras. Det rör sig inte främst om en effekt av en väl känd urbanisering, dvs flytten till städerna. Utvecklingen drivs nämligen av svenska eliter som strävar efter central makt, något som skett sedan Gustav Vasas tid. Dessutom finns en partiöverskridande sympati för globalism och för EU. Även ett ständigt förespråkande av FN som lösning till alla tänkbara lokala samhällsproblem.

Den regionala autonomin uppmärksammas inte särskilt i vårt land, frånsett i nedsättande påpekanden om nationalister, som man menar strävar efter ett blå-gult Sverige, klätt i knätofs och vadmal samt prytt med vikingatida symboler. En detalj i bilden är en officiell oförståelse för regionala aktioner mot vilda vargar och deras skadeverkningar, komiskt nog samtidigt som nationens miljöpolitik i huvudsak faktiskt verkar för ett återvändande till Sörgården som svenskt ideal (där vargar sannerligen jagades).

Enigheten inom den svenska politiska klassen är stor rörande inriktningen mot centralisering. Sverige har i århundraden haft makten koncentrerad till huvudstaden. Partierna styrs från Stockholm. Många ledande politiker bor där. Från centrum bestäms villkoren för folk i städer och landsbygd. Samtliga partier backar dessutom upp EU, som stegvis flyttar alltmer makt ut från Sverige till byråkrater i Bryssel.

I Frankrike syns som sagt en tickande bomb av missnöje från flera autonoma intressen runtom i nationen. Även om missnöjet pyr på regional nivå i Sverige hukas det än så länge i buskarna. Jag anser att de politiska eliterna i Paris och Stockholm måste besinna sig. Nya missnöjesrörelser kan genom internet förändra politiken på kort tid. Hotet från ett växande folkligt motstånd kan i en handvändning förändra den centrala spelplanen. Val av en ny fransk president kan försätta EU i koma. Historien lär oss nämligen att självsäkra eliter relativt snabbt kan förlora spelet. Just på grund av sin status som elitskikt förmår de inte förebygga sin undergång.

Torsten Sandström