Sydsvenska dagbladets rubrik efter L-partiets dåliga opinionssiffror senast är ännu ett praktexempel på dålig journalistik:

Katastrof för Sabuni – SD-flirten har misslyckats

Först måste en sansad iakttagare konstatera att L-partiets svanesång inletts långt tidigare, dvs genom två konstitutionellt märkliga överenskommelser med S-partiet vid sidan om Regeringsformen: DÖden och Jöken. Ändå var det då sannerligen inte fråga om någon flört med SD.

Till saken hör för det andra att hela bonnierpressen stått bakom denna liberala vänstersväng. Från Bonniers högkvarter har nämligen utgått bud om att Bonniers ogillar SD, ett parti som man uppfattar som en lämning från andra världskriget. Intryck skapas på så vis av en opinionsbildning utifrån religiösa sympatier visavi Israel. Jag är en vän av staten Israel, men där agerar faktiskt också en rad politiska skräckfigurer (om än mindre läskiga än palestinska politiker). Jag menar alltså att Bonniers medier driver en osaklig politik mot SD, som förvisso också har en handfull stollar, men ändå inte kan sägas var ett parti som står för en odemokratisk politik. Inte heller en politik byggd på rasism. Men på invandringsskepticism, vilket är något annat.

För det tredje står Sydsvenskan och andra bonniermedier bakom det L-parti som – för att överhuvud taget överleva – efter år av kris tvingas ta konsekvenserna av vänstersvängen. Nu drabbas förstås partiet av vänsteranhängarnas missnöje för ”återvändandet” till de borgerliga led. Det är logiskt. Men inte önskade liberalismens fäder och mödrar vänsterpolitik!

Så en sansad rubrik i Sydsvenskan borde ha följande lydelse:

Katastrof för Bonniers medier och L-partiet – vänstersvängen har misslyckats.

Men Bonnier medier driver inte en sansad politik och sätter inte rimliga rubriker. De har stött vänstersvängen. Om någon syndabock för L-partiets sönderfall ska pekas ut så är det faktiskt Bonniers många tidningar. Och i den gruppen finns förstås Sydsvenskan. Jag menar alltså att L-partiet nu gjort sitt. Och för det bär Bonniers medier huvudansvaret.

Torsten Sandström

Efter att jag skrivit torsdagens blogg om misstroendeförklaringen mot Löfvens regering visade det sig att SD, M och KD nu tycks vilja verka för tummen ned för S-regeringen. Alltså inte vad jag siade om.

Men tänk nu efter. Som jag skrev vill V inte bära ansvaret för en borgerlig regering. Och varken C eller än mindre L önskar gå till val på försvar för S allmänt sett. För såväl C och L är det därför faktiskt enklare att skjuta på (den bra men) minimalt friare hyresreformen. De två partierna har ju redan blivit snuvade på några jökenreformer genom S-partiets vanligt listiga förhalningsstrategi. På så vis kan S-regeringen sträcka fram handen till V-partiet och erbjuda en eventuell förändring (dvs vidare beredning) av den mikroskopiska hyresreformen. Alla vänsterpartier inklusive C och L blir på så vis glada. Regeringen sitter med andra ord antagligen kvar.

Och vad händer då? Jo SD, M och KD står där med Svarte Petter i hand rörande misstroendet. Alltså riskerar de att bli grundlurade. Och vem står som vinnare tills vidare – jo, V och deras faktiskt allierade inom det alltmer skamfilade jökengänget.

Jag kan förstås ha fel. Men att V skulle avpollettera S-regeringen för att få Kristersson som statsminister brukar inte vara ett scenario som sker då kommunistiska partier håller i trådarna. Det är en del av deras klasskampslogik.

Den som lever får alltså se.

Torsten Sandström

Just nu pågår en märklig fars i svenska medier. Inte minst SR pratar timvis om V-partiets ”ultimatum” om misstroendeförklaring. V talar om 48 timmars respit. Nedräkningen sker i medierna timme för timme. Men med V:s 8% i Riksdagen är dörren stängd för ett misstroende. Inget annat parti har ännu visat vilja att ställa upp.

Inget tyder heller på att V:s snack är allvarligt menat. Liksom vid liknande komedier förr om åren är det enbart fråga om att vinna medial uppmärksamhet. Inte kommer V att se till att Kristersson blir statsminister! Detta borde landets samlade journalistkår veta och anpassa sin rapportering därefter. Varför visar de inte avhållsamhet?

Svaret är enkelt. Vänsterns skådespel gillas av journalister. Drygt 70 % av landet journalister röstar nämligen enligt mätningar 2020 till vänster, dvs på V, S och Mp. Av dessa röstar så många som 32% på V. Landets medier – särskilt SR/SVT – vägrar att erkänna denna vänstervridningen. Men det stora intresset för Dagostars dödfödda misstroendeförklaring visar hur bister den svenska mediala situationen är i praktiken.

I Sverige sysslar journalister med att jaga fake news på internet och brännmärka osakliga inlägg på sociala medier av olika slag. Det är bra. Men man idkar inte minsta självkritik för den egna spridningen av vänsterns fantasifoster.

Det som sker är inte värdigt medierna i en fri demokrati. Det för tanken till totalitära regimer.

Torsten Sandström

Kanske är jag naiv. Men inte trodde jag att det skulle betalas skottpengar för kritik av fritänkare. Men så är det. Jag har tidigare bloggat om forskare från Chalmers i Göteborg och Psykologiska institutionen i Uppsala, som uppburit forskningsanslag för att studera karaktären hos personer som – liksom jag – är kritiska till den officiella miljödoktrinen. Nu ansluter sig statsvetarprofessor Ekengren Oskarson till den häxjakt som pågår. Det sker i en skrift med titeln: Svenska klimatförnekare. Texten finansieras av SOM-institutet vid Göteborgs universitet, en institution som för övrigt inte spelar med öppna kort om hur rörelsen finansieras.

Jag menar att Oscarsson agerar ovetenskapligt. Det sker genom att blanda bort korten i en fråga som rör det globala vädrets framtid samt att göra politik av en fråga som ytterst är naturvetenskaplig. Bara själva etiketten ”klimatförnekare” är ovederhäftig. Den har en tydlig inkvisitorisk ton. Jag tror ingen av de många hundra tusen som Oscarsson slänger smuts på förnekar existensen av klimat. Men de gör i allmänhet en distinktion mellan väder/miljö och klimat, en åtskillnad som Oscarsson inte ens knystar om.

Åtskilliga av de personer som stigmatiseras av Oscarsson förnekar inte klimatet, utan försöker tvärtom skilja mellan å ena sidan den långsiktiga utvecklingen (20-årsperioder?) avseende mark, vatten, luft och atmosfär som kallas klimat samt å den andra vardagliga skeenden rörande temperatur, nederbörd, vindar och liknande väderfenomen.

Flertalet förnekar inte heller att CO2 har betydelse för klimatet på så vis att ökad uppvärmning sker. Här finns tydliga mätningar som är svåra att motsäga. Jag tror för övrigt att nästan alla svenskar vill minska utsläppen av CO2. Jag tillhör själv gruppen bekymrade medborgare som vill begränsa utsläppen av CO2 – en för växtligheten annars nyttig gas – samt en mängd olika kemikalier som förgiftar miljön. Därför pläderar jag för ny kärnkraft, som tycks vara nödvändig för en storskalig och säker energiproduktion.

Inom den grupp som av människor som Oscarsson brännmärker som förnekare finns ett brett spektrum av åsikter och kunskaper rörande skeenden rörande klimatet. Framför allt menar många att verkan av CO2, dvs klimatets uppvärmning, är synnerligen svår att bedöma vad gäller tid och omfattning. Förklaringen är att klimatets utveckling är komplext. Åtskilliga högt utbildade och seriösa vetenskapare hävdar just detta och kallar sig därför ”skeptiker” med tanke på skräckvisioner från FN, politiker och medier. Alltså de skrämselargument som är basen för SOM-rapporten, vari gruppen icke-troende ska pekas ut.

Därför framstår faktiskt samhällsforskaren Oscarsson som en politisk legosoldat. Utan att precisera skillnaden mellan väder/miljö och klimat målar han upp en bild av mindre vetande medborgare – en måltavla som han sedan pepprar full med bly. Han besvärar sig inte ens med att redovisa att mycket högt ansedda forskare tillhör gruppen av skeptiker. Bland några hundra skickliga naturvetare vill jag här bara nämna professorerna Lennart Bengtsson och Steven Koonin.

Häxjägaren Oscarsson framstår alltså som pinsam. Institutet bakom studien likaså. ”SOM man frågar får man svar” brukar det ju heta, avseende intervjuer rörande ämnen som har stark politisk laddning. Därför är det kanske gruppen individer som Oscarsson skandaliserar som tänker mest förnuftigt om skeenden på Jorden med verkan på klimatet. Det får framtiden utvisa. Men Oscarsson kan kortsiktigt glädja sig åt att ha starka finansiärer på sin sida.

Torsten Sandström

Solna tingsrätt dömde häromdagen en 20-åring till 13 års fängelse för ett mord framför en bankomat i Rissne. Alltså inte en dom till vård i rättspsyket, som tingsrätten i Södertörn gjort två år tidigare för ett annat mord, som mannen ifråga begått. Efter flykten från undermålig kontroll i rättspsyket dödade alltså mannen ännu en ung människa som var på väg att ta ut pengar från bankomaten i Rissne.

I domskälen skriver rätten: ”Tingsrätten känner viss oro för att ett fängelsestraff inte skulle tillgodose X´särskilda behov av stöd för att undvika fortsatt brottslighet.” En psykiater hade nämligen rekommenderat vård pga att mannen vid dådet varit störd psykiskt. Men Socialstyrelsens rättsliga råd ansåg motsatsen. Och domstolen dömer efter detta senare ”råd”.

Vad säger detta, frånsett att unga invandrare – faktiskt oftare är infödda svenskar – agerar dödligt våldsamt samt att rättspsyket slarvar med kollen av sina morddömda? Jo, att psykiatrin har stora problem med att bestämma en människas mentala hälsa, något som för övrigt gäller flera diagnoser i en lavin av nya, med eller utan bokstavskombination. Samt – antagligen – att domstolarna och det Rättsliga rådet känner ett tryck från allmänheten att låsa in vettvillingar i stället för att låta dem fly från dåligt bevakade vårdinrättningar.

Jag förstår domstolens skepsis. Dessutom att det måste vara synnerligen deprimerande att, i stort sett dagligen, döma i det tilltagande bruk av grovt våld som fortgår i det svenska samhället.

Torsten Sandström

Under en lång tids arbete med en bok om ceremonier har jag haft anledning att fundera över personer som i tidningar utger sig för att vara experter på etikett. En av de mest kända var DN:s Magdalena Ribbing. Som grundutbildning för värvet att ge råd om hur du och jag ska uppträda hade Ribbing lämpligt nog medlemskap i adelssläkt och riddarhus.

Värvet att som expert ge råd till folk på livets stig har alltid förefallit mig egendomligt. Och något komiskt. Intryck skapas av en person som verkligen vet hur umgängeslivet ska hanteras. Alltså något av en stil som besserwisser. Eller en som förläst sig på överhetens regelhäfte för umgänge. Lika märklig är publikens intresse för att ta del av ”experternas” råd om hur vardagen – med glädje och sorg – ska handhas. Jobbet som etikettexpert förefaller alltså något mossigt i en tid då många anser att individer frejdigt ska ta ta för sig, så länge man inte skadar andra kroppsligt. Själsliga skador pga etikettavvikelser struntar jag nämligen i.

I dagens medier syns sannerligen inte minsta tvekan över att ge råd för umgänget med andra. Men nu har släktskap med grevar och baroner ersatts av psykologutbildningen vid någon av landets universitet eller många småhögskolor. Nu har nämligen hela Sveriges och SvD:s Jenny Jägerfeldt tagit över stafettpinnen från Ribbing, tycks det. I tidningen den 27/5 meddelar hon nämligen följande kungsord till den räddhågade läsekretsen:

”Var ödmjuk när du pratar med andra om deras liv”

Hur kan en människa ens komma på att uttala några så triviala eller självklara ord? Om de kommit från en prästs mun hade man inte blivit överraskad. I Jesu´ namn kan som bekant vad som helst yttras. Men den nya tidens själasörjare, psykologerna, känner inga gränser. Med sin intressanta, men synnerligen oklara vetenskap, som bas kan man räkna med att vad som helst kan sägas. Av frekvensen i medierna att döma tycks psykologernas tillväxt ske exponentiellt. Och man har ofta något gemensamt med journalisterna, som numera presenterar rapporter späckade med egna värdering, som de önskar välsigna läsekretsen med. Att åsikterna normalt lutar åt vänster gör det hela än värre.

Själva uttalandet tyder dessutom inte på någon slags ödmjukhet mot andra människors förmåga att tänka själva. Fram tonar alltså även en dubbel moral…

Torsten Sandström

I SR Morgon den 7 juni vevade vänsterradion igång ett propagandainslag som sannolikt avsåg att ta udden av dystra siffror häromdagen från Brå om dödligt svenskt skjutvapenvåld bland ungdomar.

SR hade nämligen raggat upp en forskare från Malmö, professorn i kriminologi Robert Svensson, som fått en undersökning av svenskt ungdomsvåld publicerad i en utländsk tidskrift. På SR:as hemsida lyder rubriken:

Ungas brottslighet minskar – väljer datorn före riskmiljöer

Det snackades i SR Morgon en hel del om rapporten och några svenska poliser uttryckte förvåning. Och tacka för det. Det var fråga om kriminologisk malmöforskning, dvs en undersökning som inte baserats på verkliga brott, dvs sådana som åtminstone anmälts till polisen. Nej, det var fråga om enkäter som besvarats av många slumpvis utvalda unga under lång tid, dvs åren 1999-2017.

Jag häpnar över att en forskare i kriminologi kan fråga unga om de begått brott och sedan skriva en rapport om svaren som ska göra anspråk att vara vetenskap. Det övergripande problemet är självfallet: hur många vill erkänna egna brott även om svaren avges anonymt? Ett problem med ungas kriminalitet är just att de inte själva ser sina gränsöverskridanden som märkvärdiga eller ofta struntar i dem. Jag tror säkert att professorn i fråga påtalat detta problem i sin rapport, men publicerar lika väl data som är närmast ointressanta. Resultatet blir att rapporten innehåller en så stor underskattning av brottsfrekvensen att undersökningen blir närmast värdelöst. Detta borde förstås såväl SR:s journalister som professor Svensson med emfas framhålla. Man borde egentligen inte alls uppmärksamma rapporten.

Programinslaget förklarar en sak som jag bloggat några gånger om. Staten satsar stora pengar på nya lokala högskolor. I Malmös fall till och med ett sk universitet. Genom satsningarna lockas politisk forskning fram. Dvs undersökningar som ska ge S-partiet stöd för sin politik. På de nya lokala lärosätena finns det gott om vänsterforskare som vill få forkningspengar. Alltså öser sossarna ur statens kassakista (av dina och mina pengar) och forskarna levererar lågkvalitativ vänsterforskning, som på ett allmänt plan ger S sitt stöd.

Under många år har Jerzy Sarnecki vari hovleverantör av kriminologiska vänsterrapporter. Nu sällar sig Rober Svensson till raden av legoforskare.

Torsten Sandström

Betongpolitikens S-parti börjar ladda upp inför valåret 2022. Same procedure as every year, säger S-grevinnan som placerats som finansminister. Allt är som förr. Allt är förutsägbart. Enda skillnaden är att Bonniers press nu i huvudsak backar upp S, pga rädslan för SD.

Prio nummer ett för S-partiet är bestämma vilka skatter som måste höjas, så att ytterligare bidrag kan utlovas för köp av väljarnas röster. Systemet med röstköp är eländigt. Det säger inget om människors behov. Bara att man gärna ta för sig om andra tvingas betala. Detta är S-partiets livselixir – takt lugn andra ska betala för dig.

Direkt hamnar S på fel spår. Alla förnuftiga reformer måste nämligen starta med att se över staten s utgifter. Här finns miljarder att spara, varom mera snart. Sedan måste Sveriges många gamla strukturproblem angripas. I så fall måste en skatteomläggning rörande boende vara den absolut viktigaste frågan. Detta innebär en rimlig höjning av fastighetsskatten med en inriktning som bidrar till att hålla tillbaka prisstegringar på villor och bostadsrätter. En del av skatteintäkterna bör användas till att sänka skatterna på arbete. Att ränteavdragen bör tas med i bilden verkar naturligt – varför ska just dessa privata utgifter dras av från löneinkomster? En förändrad beskattning här kan bidra till att frigöra stora pengar, som i form av bostadsbidrag kan brukas för en friare hyressättning på det äldre beståendet av hyresfastigheter. Speciell beskattning av tanke och bostadsföretag bör övervägas.

Men inget av detta vågar S-partiet. Räddhågset vill finansgrevinnan i stället höja beskattningen av sparande i aktier på ISK-konton. På så vis kan hon slå på trumman mot kapitalägare och finansfurstar i syfte att vinna billiga politiska poäng. Och så slipper hon spara, dvs skära i statens tjocka fläsk. Följden av en högre skatt på investeringssparfonder (ISK) blir förstås en signal om att sälja aktier och köpa villor, bostadsrätter och konst. Alltså rena dårpippin. Nyttigt sparande i aktier, dvs i företag och produktion, ersätts alltså av ytterligare spekulation på marknaden för villor, borätter och lyxföremål.

Det vi ser är en S-minister som i sanning satsar på vänsterpopulism i stället för förnuftig samhällsstyrning. Hon talar om att tillväxten av förmögenheter i Sverige är en form av orättvisa. Men det är i själva verket bristen på ett bredare utbud av bra bostäder – dvs en marknad för hyresboende – som är den stora orättvisan i landet. Men en reform här klarar inte S av utan att stöta sig med Hyresgäströrelsen. Ok, att nybyggda bostäder nu tycks hamna utanför Hyresgäströrelsens dödsgrepp, men 99% av alla hyreshus blir ändå kvar. Då reformer rörande boende och beskattning uteblir anfaller hon i stället mot sparande i aktier. Av rättviseskäl, heter det. Hon menar att aktieägarnas välstånd är något ont, som måste angripas. Och med de höjda skatterna ska röster köpas av dem som längtar efter nya bidrag, alldeles oavsett om deras behov är akuta.

Köp av politiska röster genom bidrag har skett sedan antiken. Så S-partiet sysslar med en skattepolitik som måste anses som föråldrad. Varje klok skattereform måste som sagt starta med att se över möjligheterna att spara i nuvarande statsbudget på omkring 1000 miljarder. Att spara 200 miljarder, dvs 20 % måste kunna ske i en handvändning. Men inte vågar S sparka statsbyråkrater eller dra ned biståndsutgifterna till hälften (dvs fransk-tysk nivå). Partiet riskerar nämligen förlora röster hos partianhängare och statsanställda. Därför hörs inte ett knyst från finansgrevinnan om möjligheten att skära i statens utgifter. I stället gäller det att klämma åt de personer som sparar och bidrar till företagsamhetens utveckling.

Som slukare av svenska medier förfäras jag över det naiva medhåll som vänsterns journalister skänker grevinnans krav på ökad beskattning av aktier. Det är enkelt att förstå att många journalister själva önskar berika sig genom att köpa bostäder. Att klämma åt sparare på börsen är däremot ett hjältedåd för sanna vänsteranhängare.

Därför måste konstateras att svensk vänster och svenska medier valt en uppenbar politisk återvändsgränd. Det vi ser är alltså eländes, elände …

Torsten Sandström

När jag läser den vänsterliberala pressens ständiga plädering för fortsatt invandring – trots att en paus behövs för att det svenska samhället ska komma i ordning – så slås jag av en hemsk tanke.

Vänstern inser att deras glansdagar är över på grund av att många medborgare inte längre ser sig som proletärer, utan tvärtom förstått att de kan komma framåt i samhället av egen maskin, utan partiets hjälp. Dvs genom att tänka, jobba och använda sina pengar klokt. Min smärtsamma tanke är att vänstern insett att det därför är nödvändigt att att så att säga fylla på befolkningen genom invandring. Det gäller alltså att skapa nya medborgare som kan rösta åt vänster i kommande val.

Än hemskare blir tanken om man tänker efter hur S-regeringen mött den senaste stora vågen av invandring. Inte genom en väl genomtänkt integration. Alltså inte genom låglönejobb och tydliga krav på anpassning. Utan tvärtom genom arbetslöshet, bidrag och förvaring i de gettoliknande fastighetskomplex som förskönande kallas ”utsatta områden”. En klok politik rörande asyl och integration hade nämligen tämligen raskt skapat relativt självgående nya medborgare, som liksom andra svenska knegare på sikt skulle ha röstat borgerligt. Genom att välja bidrags- och utanförskapslinjen räknar med andra ord vänstern på att få många nya väljare i framtida val.

Någon invänder kanske att så grymma tankar kan ingen politiker komma på. Och visst är förpassning till bidragsgetton omänskligt. Men den som kritiskt funderar över den politiska klassens strävan efter att permanenta sig själv blir det enklare att förstå vad jag menar. Vår nation har mer än ett dussin svåra strukturproblem som år efter år kvarstår olösta. Att förmå LO att fixa låglönejobb för nyanlända ses helt enkelt som politiskt omöjligt inom S-partiet. Att fixa gettoliknade krutdurkar via rader av penningbidrag blir tyvärr en enklare lösning. En obarmhärtig politisk klass fiskar efter nya medborgare som ska ge den fortsatt stöd i kommande val. Jag kan inte se den politiska elitens handlande som annat än hänsynslöst och egoistiskt. Partierna till höger som vill begränsa invandringen agerar därför faktiskt mer humanitärt.

Att den officiella strategin kläds i vackra ord om global solidaritet är en annan sak. Det tillhör spelets regler att klä hårdhjärtade lösningar i ett utanverk av barmhärtighet. Men med tanke på mängden stora sociala problem i Sverige är den förmenta solidariteten rent ut sagt bara fråga om struntprat. För vänstern gäller det nämligen att behålla den politiska makten över landet. Inget annat. Och då är nästan alla medel tillåtna. Inte minst avyttring av medborgarskap.

Torsten Sandström

I min blogg förundras jag över hur EU utvecklas till en federal robot. Vid spakarna sitter ett B-lag av politiker från EU:S 27 medlemsnationer. Alltså inte på något vis de vassaste knivarna av medlemsnationernas politiker. Faktiskt rena andra eller tredjesorteringen. Och dessa personer sitter alltså i Kommissionen för att inte tala om de som häckar i EU:s sk parlament. Och där driver de var dag en politik som går ut på att utvidga unionen och göra den mer federal (och omvänt medlemsnationerna mer ofria).

Egentligen är det inte klokt att den svenska Riksdagens politiker låter detta ske. Man till och med understödjer ökad makt till EU och förlust av eget bestämmande för Riksdagen. Senast när EU:s stora lånepaket diskuterades i Riksdagen så blev det knappast några protester från etablerade politiker. Man låter helt enkelt B-laget hållas.

Varför? Klart att det finns ett värde i gemensam handel och viss politisk samordning inom Europa. Men jag tror inte detta är huvudförklaringen till att Riksdagen låter B-laget i Bryssel hållas.

Viktigare är att man inte förstår faran i färdriktningen mot federalism. Jag menar att svenska politiker med öppna ögon vill se ett B-lag på plats i unionen inom såväl Kommission som Parlament. Det tycks till och med vara själva planen att placera B-lagsspelare i viktiga positioner i Bryssel. Det påminner om hur franska politiker konstruerade den tredje republiken efter krisen 1870 pga det förlorade kriget mot Tyskland. Till den formellt högsta positionen, presidenten, utsågs länge svaga personer. På så vis trodde folkförsamlingen att man kunde lagstifta hit och dit utan besvär från ovan. Följden blev oreda. Den ena regeringen efter den andra. Ett svagt Frankrike blev resultatet under två förskräckliga världskrig.

Enligt min mening är det en stor fara för Sverige att låta B-laget i EU stegvis ta för sig mer makt. Det är fråga om den högsta graden av politisk naivitet. Man låter centrum i Bryssel svälla avseende beslutsrätt samtidigt som man tror att Riksdagen i Sverige ska leva vidare som något slags nationellt maktorgan. Här skapar svenska politiker stora problem för kommande generationer. I stället för att nu i Riksdagen sätta ned foten och säga stopp till EU:s maktutövning så lägger sig svenska politiker platta. Britterna gjorde sitt val i tid. Svenska Regeringen agerar nu fortsatt passivt.

Det är illavarslande. Jag tror att historiens dom över svenska politiker kommer att bli synnerligen hård.

Torsten Sandström

SR:s verkställande direktör Cilla Benkö påstår i svenska medier att en av Riksdagen begärd utredning står i strid mot grundlagen. Frågan gäller vad som hänt på SR:s Eko-redaktionen då en journalist haft en privat relation med en av de utvisningsdömda islamister som hon själv har rapporterat om. Mannen är sedan nästan ett år skriven hos SR- journalistens mor, där de alltså bor tillsammans. Reportern har numera sagts upp sig från SR, förmodligen efter påtryckningar från ledningen.

Ifall en journalist på ett fritt privatägd medium gjort något liknande är det enligt min mening möjligt att grundlagen hindrat offentliga efterforskningar om journalistens källor. Svenska regler om tryck- och yttrandefrihet föreskriver stor medial frihet för journalister och ett särskilt ansvarssystem för den utgivare som mediet utsett. Dessutom finns en särskild lagreglerad mekanism för granskning av om mediets deltagit en rapportering vars oberoende satts ifråga.

Men det är knappast riktigt att Riksdagen förhindras att uppmana ett medium att själv – via en oberoende person – genomföra och publicera en utredning av hur mediet agerat då en journalist gått utanför kravet på oberoende rapportering. Benkö påstår att SR ska behandlas exakt lika med andra medier, exv dagspressen. Riksdagen skulle enligt henne alltså vara förhindrad att stå bakom en insamling av kritiska uppgifter mot SR.

Jag menar att detta påstående är absurt. Vi närmar oss en framtid där den offentliga finansieringen av SR och SVT kan komma att överprövas och ytterst upphöra. Om jag förstår Benkö rätt är en statlig utredning förbjuden om hur SR hittills uppfyllt uppgiften att genomföra en oberoende och saklig rapportering. Så kan det inte vara. SR som finansieras via tvångsavgifter som Riksdagen beviljat måste själv visa beredskap att gå Riksdagen till mötes rörande hur mediet agerat i olika kritiska ärenden.

Benkö säger att SR är ett privat företag som andra mediebolag. Hon har delvis rätt men det är ändå stor komik. Andra bolag skaffar sig själv inkomster genom exv annonser, försäljning av lösnummer eller prenumerationer. Men SR finansieras till hundra procent av skattebetalarna genom tvångsavgifter som Riksdagen beslutat. Systemet med en ägarstiftelse för förvaltning av SR är förvisso ett försök att finna en politiskt oberoende ägarstruktur. Men det rör sig om dimridåer. LIkafullt är SR/SVT ett medieimperium som inte själv tar några ekonomiska risker, utan enbart lever på tvångsavgifter från folket.

Jag menar att kritiska riksdagsledamöter måste gå vidare med kravet på att SR ska genomföra en oberoende utredning av det aktuella ärendet. Det är som sagt inte fråga om att utmäta påföljder eller avslöja källor. Det är enbart fråga om att undersöka SR:s trovärdighet visavi miljontals ofrivilliga finansiärer, dvs du, jag och många andra…

Torsten Sandström

Denna annons från Arbetsförmedlingen har synts senaste veckan i landet tidningar. Explicit talas om behov av undersköterskor i vården. Och arbetslösa uppmanas att söka jobb. Det låter kanske bra.

Men den som granskar annonsen kan ändå inte låta bli att fundera över hur den statliga Arbetsförmedlingen agerar. Allt är så tillrättalagt. Den största gruppen arbetslösa i Sverige är invandrare. Männen på bilden kan förstås vara nyanlända, men det är tveksamt. Att de inte är undersköterskor – som annonsen talar om – tar jag däremot för säkert, ty jag har aldrig träffat en undersköterska med stetoskop omkring halsen. Personerna ser synnerligen lediga ut, vilket är märkligt i tider av corona, då klagan är hög över hård ansträngning inom vården.

För något år sedan var det på tapeten att lägga ned Arbetsförmedlingen. Det ville L- och C-partierna. Med all rätt. Ty myndigheten förmedlar synnerligen få jobb per tjänsteman. Frekvensen förmedlade jobb per anställd och år är nämligen löjligt låg – enbart en handfull. Men som bekant blev C och L överkörda av kamraterna inom Jökboet. Sossarna vet nämligen hur det politiska spelet ska drivas.

För att försöka höja frekvensen förmedlade jobb kan myndigheten alltså inte lita på de 10.000 (tio tusen!) byråkrater som fortfarande är parkerade runtom i landet. Så därför tvingas myndigheten annonsera – med skattepengar från dig och mig. Och då blir det som det blir med verklighetsanknytningen eller sanningen i annonsen.

Jag har tidigare bloggat om liknade annonser från Försvarsmakten respektive Arbetsmiljöverket. Alla annonser är glättiga. Insmickrande. Och könssäkrade på vanligt pk-vis. Så går det till byråkratins förlovade land. Politiska känsliga byråkrater gör som S-partiet vill.

Torsten Sandström

Det berättas i dagarna att C-partiet har bytt logga. En struntsak kan det tyckas. Men bakom ett sådant beslut finns förstås tankar om partiets självsyn och ambitioner att möta den svenska väljarkåren i framtiden.

Såväl C-partiet förra som nya logotype bygger båda på en fyrklöver. Den hade tydligare närhet till växtriket i den tidigare versionen, men idealet syns fortfarande. Här beskrivs faktiskt partiets maktbas, dvs ägarna till Sveriges omkring 60 000 jordbruksföretag. Inom denna krets finns partiets elit, dvs en rad politiskt regionalt aktiva lantbrukare samt inte minst flera tunga bondekooperativ bossar. På så vis är C-partiet en politisk rörelse knuten till jordbruk, på likande vis som S-partiet är en organisation för industriarbetare. Det är bara det att C företräder tämligen få jordägare, medan S har en position inom mångfalden av löntagare.

Det intressanta – som alltså syns i den nya loggan – är att C-partiet vll tona ned sin politiska position som bondeförbund. Man flirtar med andra ord med städernas väljarkår. Det är givetvis smaskens för partiet om man kan locka urbana väljare till en politik för fåtalet på landsbygden. Och ganska många ungdomar med intresse för natur och miljö – kanske särskilt kvinnor – attraheras av sången från C-partiets något lantliga sirener. Men ändå kan man säga att partiet sysslar med falsk marknadsföring.

Den nya loggan passar dessutom in i C-partiets allt tydligare positionering som en vänsterliberal organisation. Klöverbladen har nämligen förvandlats till en hjärtlig kärleksförklaring till C-partiets framtida samarbetspartners. Även om C-ledaren med emfas säger sig inte vilja veta av V, så har Lööf i praktisk handling visat sig ytterst villig att debattera med just den gamle V-ledaren (vad han nu hette…).

På så vis påminner C-partiets logga om en adventskalender, med luckor för framtida vänsterkontakter. Budskapet vid luckornas öppnande är lika förutsägbart som att Jesusbarnet måste finnas med bakom den sista luckan. Vi får alltså ett meddelande om kommande handslag åt vänster i stil med DÖ och Jöken. Förstås inte ett löfte om ny politik för Sveriges många akuta behov, utan om en fortsatt – sedan decennier förlegad – vänsterpolitik.

Torsten Sandström

Under senare år har politiker och medier valt en delvis ny väg att mörka ett öppet och sakligt samtal om viktiga frågor. Det är mycket intressant, men farligt. I stället för att peka ut konkreta samhällsproblem och objektivt diskutera för och emot konkreta lösningar eller förklaringar har frågeställningarna kapslats in bakom diffusa principer, som till det yttre kan verka trygga. Idén är att en analys av orsak och verkan skjuts åt sidan, varefter intetsägande och försåtliga begrepp förs in i debatten.

I miljödiskussionen talas därför inte om att det finns (åtminstone) två läger av klimatforskare som tolkar uppgifter om orsakerna till atmosfärens uppvärmning delvis olika. Nej , medier och politiker talar i stället om ”försiktighetsprincipen”. På så vis kan den ena sidan av forskarsamhället – den tvärsäkra och politiskt väletablerade – tillåtas diktera samtalet. Dörren stängs följaktligen för andra sidans forskare, utan en öppen diskussion. Och på så vis växer den enastående ”klimathets” fram som vi skådat sedan år tillbaka. Stor oro sprids över ett orsaksfenomen som kanske inte ens existerar i vetenskapens värld till den grad som trumpeteras ut. I ett meningsutbyte som jag haft med den politiska chefredaktören på Bonniers tidning Sydvenskan, Heidi Avellan, bekräftar hon att tidningens intensiva krisbevakning av klimatet beror på ett redaktionsbeslut som baserats på just försiktighetsprincipen. Avgörande är alltså inte sanningen om CO2, utan ett av mediet beslutat ”försiktigt” ställningstagande till eventuella risker. Och som sagt, dörren stängs för en öppen diskussion i saken.

På senare tid har en liknande manöver tagits i bruk rörande den påtagligt misslyckade svenska strategin mot coronavirusets härjningar. Nu talar medier och politiker om ”ansvarsprincipen”. Enligt upphovsmännen till denna av Regeringen beslutade nyskapelse för den offentliga sektorn anses den ansvariga till en risk vara det subjekt som ska kontrollera den farliga verksamheten. Vem som detta är blir av naturliga skäl ofta tämligen oklart. Om jag nu talar om covid uppstår nämligen frågan: är det Regeringen i toppen, Landstingen på mitten eller Kommunerna i basen som bär ansvar? Begreppet (ansvarsprincipen) blir således inte bara luddigt, det är något av en truism, ty alla de nyss nämnda organen bär sin del och ska var för sig förstås agera ansvarsfullt.

Det centrala problemet rörande covid är att lanseringen av en vag politisk princip kommer att dölja ett sakligt samtal för och emot om vilket subjekt som orsakat att den svenska covidhanteringen misslyckats. Mycket talar för att det är Regeringen som ytterst bär ansvar för de initialt höga dödstalen, i egenskap av det svenska samhällets högsta exekutiva myndighet. Inte undra på att socialminister Hallengren är en varm förespråkare för den dragspelsliknande ansvarsprincipen. Hon vill förstås dela Regeringens ansvar med andra. Eller med andra ord skylla ifrån sig. Och följden blir något helt annat än ett utkrävande av juridiskt ansvar: det blir en utspädning av Regeringens ansvar.

Jag är övertygad om att liknande principiella dimridåer finns inom flera andra politikområden där orsak och verkan måste ställas under lupp. Förklaringen är tämligen enkel. Många offentliga organisationer vill genom dåligt genomtänkta och försåtliga principer, direktiv och liknande förhållningsregler skapa sken av att situationen är under kontroll. Man tror nämligen att god samhällsstyrning ska åstadkommas på detta vis. Men i realiteten händer som framgått det motsatta. I stället för att söka leda sanningen i bevis om orsak och verkan blir effekten att man blandar bort korten för att få igenom sin egen politik (eller slippa kritik för misslyckanden). Poängen är att en öppen och saklig debatt samtidigt undviks om just vad det är som är orsaken till det som händer i samhället eller inom miljön.

Lanseringen av vaga politiska principer är enligt min mening ett utslag av kunskapsfientlighet. En saklig diskussion ersätts av begreppshysteri, där luftiga principer leder människor vilse. Bakom skeendet syns politiker och medier, men tyvärr också en ganska lång rad av personer från svenska universitet med vetenskaplig utbildning. De vill inte besvara frågan om vad som är orsaken till ett fenomen som kan vara riskabelt. I stället söks politiska lösningar a propå fenomenet. Det jag talar om är alltså en samhällsfara. En mycket allvarlig svenskt utveckling.

Torsten Sandström

I SVT:s Rapport i lördags – som bara är 15 minuter långt för att personalen måste vila (bussar och sjukhus håller däremot igång nästan hela dygnet) – misslyckades journalisterna återigen med sitt uppdrag att sakligt och oberoende presentera nyheter. Orsaken är som vanligt medveten vänstervridning.

Löpsedelns huvudinslag var att Österikes statsminister Kurz – med klar högerinriktning – fixat ett jobb som VD i ett statsägt bolag till en kompis. Om det är sant är det förstås maktmissbruk.

Men jag har ännu inte hört det statsfinansierade Sveriges Radio och TV säga något om hur jobb som VD:ar tillsatts i statsägda Systembolaget eller delvis statsägda SAS/Telia. Nu tänker jag på två personer med mycket nära relationer till Göran Persson respektive Bengt Westerberg. Här kan man misstänka att jobb skänkts till medlemmar av den politiska klassen i deras egenskap av närstående till de två manliga politiker som nyss nämnts. Båda kvinnorna har eller har haft äktenskapliga relationer med Person respektive Westerberg då jobben tillsattes.

Jag menar att tystnaden om detta måste jämföras med Rapports huvudrubrik om högermannen Kurz´framfart. Hans agerande anses med rätta skandalöst. Men svenska journalister måste naturligtvis känna till vilka personer som fått jobb i statsägda svenska bolag. Men svenska politikers jobbfixande till sina damer anses däremot OK. Personerna ifråga anses förstås såå kompetenta för jobben. Men till bilden hör att de båda damerna enbart haft rader med jobb från det offentligas företag eller närstående bolag till det allmänna. I vart fall vågar inte journalister på SVT ens tänka på en parallell. Man håller därför tyst om mygel inom den politiska klassen, inom vilken det även gäller att försörja familjemedlemmar genom offentliga påtryckningar. Tystanden beror alltså på att kritik är tabu eller politiskt inkorrekt.

Till bilden av den svenska blindheten och favoriseringen av vänsterpolitiker hör också att en österrikare som intervjuades i SVT:s reportage berömde det svenska samhället för dess offentlighetsprincip. SVT:s regi bakom denna intervju påminner om sovjettiden, där tidningar och teve alltid uppmärksammade berömmande kommenterar om kommunistregimen från utländskt håll. Rapport agerar alltså på liknande vis. Men man talar inte alls om den bristande offentliga insynen kring de aktuella VD-jobben på Systembolaget och SAS/Telia som jag talar om.

Rapport kritiserar alltså Österrike. Man driver helt enkelt vänsterpropaganda genom att helt fräckt bortse från vad som tidigare hänt i vänsterliberalernas Sverige. Det påminner som sagt om Pravdas många lågvattenmärken…

Torsten Sandström

Jämlikhet är i grunden ett juridiskt begrepp som avser att mäta en medborgares offentliga ställning i förhållande till andra medborgare. Stat och kommun ska förstås behandla alla medborgare på samma vis, om inte sakliga skäl finns för en särbehandling i det enskilda fallet. Men i Sverige har tanken om jämlikhet utvecklats på ett besynnerligt och faktiskt samhällsskadligt vis. Med stöd i S-partiets politiska dogmatik kan nämligen nästan alla fenomen diskuteras i jämlikhetens termer.

Jag skriver detta med anledning av en kritisk text i SvD rubricerad: ”Universitet snuvade på forskningspengar”. Författare är två företrädare från Kungliga Vetenskapsakademin.

Kritiken tar sikte på en omfattande ökning av statens bidrag för forskning till landets små högskolor, där nästan ingen forskning idag bedrivs. För Högskolan i Kristianstad höjs anslaget totalt med 40 procent och för Högskolan i Halmstad med 27 procent. Nämnas bör också Högskolan i Dalarna, Södertörns högskola och Högskolan Väst, med höjningar på 19–27 procent. Sammanlagt får dessa lärosäten 115 miljoner kronor i årets vårbudget, trots att vetenskap inte bedrivs pga brist på kompetenta forskare.

De stora universiteten, som är forskningstunga och har många professorer, docenter, lektorer och doktorander får däremot bara småsmulor i budgeten, dvs plus drygt 2 %. Här finns det kompetens för forskning och alltså handledning samt många doktorander och här publiceras massor av resultat. På småhögskolorna bedrivs i stort sett enbart grundutbildning och kompetens för forskning saknas som sagt ofta. Nu ska dessa institutioner tilldelas forskningspengar i proportion till den grundutbildning som bedrivs. Denna grund för anslagen är häpnadsväckande. Bakom regeringens budget ligger alltså tanken på att de små ska jämställas med de stora pga av antagna studenter och inte tillgängliga forskare. Regeringen värnar alltså om barfotaforkskarna i de högskolor som startats av regionala sysselsättnings- och jämlikhetsskäl.

Detta inser människor som sysslat med vetenskap. Men för S-politikerna är forskning enbart en fråga om politisk vilja. Alla kan, bara de ges möjlighet. Det är alltså en fråga om jämlikhet, enligt S-partiets officiella ideologi.

På så vis används alltså jämlikhet för att ge till dem som saknar kompetens. Medan de stora universiteten går miste om pengar som kunna utnyttjas på ett vettigt vetenskapligt vis av villiga produktiva vetenskapare. Delvis beror det onda på att Sverige har en sk ”forskningsminister” som inte har en susning om vad vetenskap innebär. Visserligen har hon en form av examen från höskolan i Örebro, som inom parentes sagt numera uppgraderats till universitet och tackat med att utnämna Göran Persson till hedersdoktor.

I mina bloggar försöker jag visa hur S-partiets alltför långa maktinnehav kört det svenska samhället i botten. Ett orimligt stort skatteuttag slösas bort på en mängd kontraproduktiva satsningar inom det ena politikområdet efter det andra. Jag gissar att halva statsbudgeten enkelt skulle kunna sparas in utan att det svenska samhället påverkats negativt. Förvisso skulle många, många improduktiva byråkrater tvingas söka nya jobb då rader av politiska myndigheter läggs ned. Men det lägre skattetrycket skulle sannolikt få fart på tillväxten i landet. Och göra arbetssamma medborgare glada. Men i vänsterns värld är höga skatter ännu en jämlikhetsfråga. Och då spelar det ingen roll om pengarna rinner mellan politikernas fingrar.

Torsten Sandström

Under några år har jag i bakgrunden haft på SR:s sändning av ”Nordegren och Epstein”. Jag har undrat varför dessa personer ska jobba tillsammans. Jag kan inte förstå hur deras gemenskap befruktar samtalet dem emellan. Nordegren håller hög intellektuell nivå, breda kunskaper och nyanserat djup i sina inlägg. Med Epstein förhåller det sig precis tvärtom. Lågt, inskränkt och fixeringen på den egna personens liv. En rättvisande programrubrik bör därför lyda: Nordgren men Epstein.

Jag har därför undrat varför Epstein i åratal ges plats i etern? Nu tror jag mig ha förstått svaret. Häromdagen berättades det att Epstein är något slags ”facklig förtroendeman” på SR-bolaget.

I Sverige anses facket som bekant heligt. Den fackliga rörelsen har dessutom en viktig position i ledningsorganen för såväl stiftelsen som aktiebolaget bakom Sveriges Radio. Av denna anledning är det inte möjligt att omplacera Epstein till för lyssnarna (och henne) lämpligare arbetsuppgifter. Förslagsvis till Barnradion.

Torsten Sandström

Häromdagen rapporterar Brottsförebyggande rådet (Brå) följande allvarliga fakta:

Omkring 50 % fler fall av dödligt våld med skjutvapen i Sverige 2020 jämfört med 22 andra länder i Europa.

I rapporten sägs att Sveriges utfall är svårförklarat. Men det heter att ”forskning visar att ökningen i det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige är starkt förknippat med kriminella miljöer i utsatta områden”. Droghandel nämns särskilt.

Först vill jag säg att det är på tiden att Brå lyft denna viktiga fråga. Tidigare passivitet bidrar till misstanken att Brå av politiska skäl inte tidigare önskat utreda utvecklingen av svenskt dödlig vapenvåld. Fortfarande syns i rapporten en ovilja att lyfta på alla stenar. Brås tankar om dödsskjutningarnas orsaker är synnerligen allmänt hållna. Det närmaste man kommer är drogkriminella miljöer i utsatta områden. Detta är alltså Brås officiella förklaring.

Brå visar alltså fortfarande en uppenbar ovilja att försöka lägga ett tydligare pussel. Brå vet nämligen att personer födda i utlandet av utländska föräldrar omkring 2,5 gånger oftare är misstänkta för brott jämfört med personer födda i Sverige av svenskfödda föräldrar. Även svenskfödda barn till utrikesfödda var överrepresenterade, men överrepresentationen i denna grupp är lägre.

Dessutom bör Brå veta att invandringen till Sverige under åren 2013-2019 varit ovanligt kraftig och sammanlagt uppgått till drygt 900.000 personer. Brå bör också känna till att Sverige internationellt sett visas sig urdåligt att integrera de nyanlända. S-regeringen och LO motsätter sig tex regler om särskilda låglönejobb. I stället dödar bidragen. Och utanförskapet förstärks.

De siffror jag nu nämnt talar sitt tydliga språk. En storskalig invandring till Sverige har – på grund av misslyckad integration – resulterat i att klaner av unga nyanlända är huvudförklaringen till döden pga skjutvapen. Jag menar inte att invandrare allmänt sett skjuter andra till döds. De allra flesta nyanlända är tvärtom laglydiga. Men unga nyanlända droghandlare från främmande kulturer ser uppenbarligen skjutvapen som ett rimligt verktyg i sin affärsverksamhet. De agerar alltså som klaner brukar göra utomlands.

Min slutsats är alltså att Brå inte vill tala om den mest troliga förklaringen till Sveriges allvarliga situation. Okej att exakt statistik delvis saknas. Men det finns uppenbara politiska skäl till Brås tystnad. Trots att Brå tvingats redovisa synnerligen allvarlig statistik om svenska dödsfall pga skjutningar så försöker myndigheten ändå maximalt mörka den mest sannolika förklaringen.

När Sveriges framtida invandringslagstiftning snart ska beslutas i Riksdagen är givetvis min slutsats ytterst ovälkommen. Men det jag skriver uppfattar redan många svenskar som högst sannolikt. För det officiella Sverige är det dock tabu att tala om invandringens dystra konsekvenser för brottsstatistiken. Det anses inte PK. Man menar att det kan fungera stigmatiserande för det stora kollektivet invandrare. Det må så vara. Men enligt min mening kan sanningen aldrig vara så allvarlig att den måste hemlighållas av landets politiker eller Brå. Och sanningen är att svenska politiker genom sin generösa invandringspolitik själva skapat det dödliga elände jag nu talar om.

Torsten Sandström

Det pågår just nu en hätsk diskussion i feministiska kretsar om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs senaste bok. Den handlar om författarens egen cancer.

Det tycks som om en del kulturintresserade (?) kvinnor upprörs av att Skugge inte visar tillräcklig respekt för författarens svåra problem. Måste en recensent vara respektfull undrar jag? Jag trodde motsatsen gäller.

Möjligtvis upprörs några över Skugges språkliga stil i sammanhanget. Det har jag enklare att förstå. Det är en stil som kanske går hem i den smaklösa kvällspress som Expressen tillhör. Skugges språk håller verkligen en ovanligt låg nivå. En tömd papperskorg av lösryckta ord. Alltså långa meningar som är fullproppade med osorterade tankar av det mest skilda slag samt rader av modeuttryck. Skugge hånar författaren i tarvliga ordalag. Fram träder en bild av en kritiker som är mer intresserad av sin egen roll än att försöka berätta om vad boken egentligen innehåller och vilka för- resp nackdelar den har. Recensenten vill helt enkelt skapa publicitet kring sig själv. Och hon har tyvärr fått som hon vill.

Nu kan man säga att egofixering är ett återkommande fenomen i kvällspressens svall av vulgariteter. Även dagstidningarna har hakat på i genren självhävdelse. I medierna tävlar skribenter om att provocera fram uppmärksamhet omkring sig själva.

Bland svallet av ord från Skugges dator framträder dock kritiska notiser som gör att jag tenderar att ge henne rätt i att författarens bok inte är läsvärd. Att skriva om sin egen sjukdom och de relationsproblem som sammanhänger med den är inte särskilt originellt i en tid och ett nation där 30.000 kvinnor och 35.000 män årligen drabbas, av vilka drygt 70 % överlever åkomman under minst tio års tid. Problematiken är med andra ord väl känd.

Därför är det överraskande hur många kvinnor som i böckernas värld ”kommer ut” som cancerdrabbade. Detta trots att svenska män lider mer av cancer statistiskt sett och dessutom har en medellivslängd (drygt 80 år) som nästan med 4 år understiger kvinnornas. Vad säger detta? Kanske att män tar sin kamp med mer realistiskt jämnmod? Kanske att landets lilla klick av feminister fått ett oproportionerligt grepp över det politiska samtalet? I Sverige härskar som bekant statsfeminismen…

Torsten Sandström

Efter Rapport kl 20 den 18 maj så togs SVT1 över av hysteri om Tusse. Det rörde sig förstås om mannen som snart skulle sjunga i den sk Eurovisionsfestivalen. Ett tjog arvoderade kändisar och halvdito skriade oavbrutet Tusse, Tusse, Tusse. En för några månader sedan okänd nybörjare presenterade plötsligt av SVT som ”en folkkär svensk artist” som det brukar heta då vederbörande går i graven. Tusse hit och Tusse dit. Det verkade som han redan vunnit hela Milivitten.

Det vi ser är ännu ett prov på SVT:s berömda idé om teveprogram som ”möten vid lägerelden”. Men ingen brasa, inga folkliga entusiaster, bara SVT:s arvoderade korvgrillare som skriker sig hesa: Tusse, Tusse…

För mig spelar åldern eller hudfärgen inte minsta roll. Men jag är fullständigt ointresserad av det kommersiella glittret kring den obetydliga musik som den sk festivalen erbjuder. Det rör sig om låg kulturell nivå. Rena geschäftet.

Men det som verkligen bekymrar mig är den planerade hyllningsritualen. SVT:s ledning har grundligt arrangerat alla utrop, symboler, tillbakablickar, upprepade uttalanden från Tusse, intervjuer med andra osv. Allt är stå politisk korrekt genomtänkt. Så här vill politikerna bakom SVT att vi all ska tycka och tänka. Närmare gladiatorspelen i antikens Rom kan vi kanske inte komma i modern tid.

Man kan riktig se hur SVT:s producenter tänker politik så det knakar. De riktigt vänder ut och in på sig själva för att göra en hjälte av ingenting. Varför bry sig säger kanske någon. Okej, men om något som detta endast händer sällan så okej. Men nu är det brasafton med korvgrillning nästan varenda kväll. Det heter exv ”Ur spåret”, ”Kärlek vid första ögonkastet”, ”Sämst test”, ”Före dettingarnas mästare” eller ”Järnridån”. Allt inriktat på att åstadkomma spänning och flabb. Allt inplastat, allt förutsägbart, allt planerat för SVT:s fåniga idé om samling vid lägerelden.

I själva verket rör det sig om en utstuderad påverkan i stil med den som beskrivs i ”Indoktrineringen i Sverige”, en bok som Göran Palm skrev redan skrev på 1960-talet. För att hålla fast tittarna framför statstelevisonens sändningar så bjuds det på enfald, flabb och kändisar. Den politiskt listiga grundtanken är att mängden trams gör att kanske en och annan dessutom råkar titta på några minuter tillrättalagda nyhetsinslag som flinka vänsterjournalister skapat. Det är detta som den verkliga idén bakom orden om en lägereld. Alltså kontroll av av tittarnas tankar och politiska åsikter. Kontroll av dig och mig.

Torsten Sandström

Känner du igen den här historien?

Från Gaza skickar Hamas raketer som kostar många israelers liv,

Israel besvarar elden och skapar ännu större död och förödelse i Gaza,

Västvärldens biståndsorganisationer ger stora bidrag till Palestina för återuppbyggnad,

Från Gaza skickar Hamas några år senare nya raketer mot Israel,

Mer biståndspengar anländer till Palestina för återuppbyggnad,

Årtionden passerar och samma procedur upprepas...

– o –

Hur länge ska denna grymma fars pågå? Hur länge ska ett dysfunktionellt och grymt palestinskt ledarskap tillåtas topprida nationerna i väst? Är det inte dags att hålla inne med bidragen till palestinierna och Hamas för att tvinga deras ledare till fredliga kompromisser?

Allt talar för att en tydligt visad vilja hos palestinierna att upphöra med våldet och en strävan efter fredlig samverkan skulle bli en öppning till ökat välstånd för det egna folket. Och det bör kunna bli vägen till en fredlig självförvaltning som ingjuter respekt från utlandet. Även från Israel , som har uppenbar anledning att stödja ett konstruktivt ledarskap, genom pengar till skolor, sjukhus och ekonomisk utveckling i Palestina. De två staterna Israel och Palestina skulle bli föredömen för folken i Sydvästasien.

Att både israeler och palestinier bär ansvar för det som händer är fullt klart. Likaså att två destruktiva religioner står mot varann. Men den enda lösningen är att tvinga palestinierna att förstå att man inte kan få allt och i handling visar att jihad är helt fel väg att gå. De måste upphöra att stödja vänsterns Fatah och Hamas. Först då kommer Israels smygande expansion möjligtvis att kunna stoppas. Först om alla inblandade visar att man inser att det nödvändiga heter: kompromiss för fredlig ekonomisk samverkan.

Decennier av stöd till palestinierna har nu passerat vägs ände. Att sluta med bidragspolitiken kan tyckas grymt. Men sanningen är att Hamas idag för ett heligt krig med stöd från västmakterna, Iran och islamska organisationer. Och Fatah och Hamas använder det egna folket – inte minst deras barn – som gisslan.

Jag tror alltså att fredliga kompromisser först kan komma till stånd om västerlandets bistånd till Palestina upphör i avvaktan på ett skifte av ledarskap. Det är en besk medicin. Men jämfört med hittillsvarande konstgjorda andning har medicinen möjlighet att bota.

Torsten Sandström

Som bekant har debatten om genusvetenskap intensifierats på sistone. Det pågår i dagarna en häpnadsväckande diskussion om könens existens, dvs om det finns fler kön än kvinnans och mannens. Till och med det offentligt finansierade 1177.se har slutat att använda orden kvinna och man. För mig är detta samtal – eller kanske rättare sagt pajkastning – tämligen ointressant, låt vara att jag själv har en tydlig inställning till saken.

Om jag förstår saken rätt är orsaken till förvirringen de läror om genusteori, som en liten minoritet feminister sprider från landets universitet och högskolor. De backas upp av mäktiga politiker och byråkrater (exv Ojämställdhetsmyndigheten, se min tidigare blogg). För dem är könen sociala konstruktioner, dvs etiketter som samhället valt att sätta på befolkningen. Genusteoretikerna menar nämligen att individer med avvikande sexuell självuppfattning inte ges någon könsplats och alltså diskrimineras. Deras motivering är att sexualiteten är ett individuellt val. Och om bara etiketterna män resp kvinnor erbjuds så förtrycks personer som menar att de inte passar in i något av de två facken.

Jag kan inte acceptera ett sådant resonemang, som jag menar är gravt ovetenskaplig. Det rör sig nämligen om en sammanblandning av olika vetenskapliga kunskapsbegrepp. Även om det sker enligt den numera hyllade uppfattningen om gränsöverskridande kunskapsinhämtning – eller kanske just därför – blir resultatet snedvridet. Genusteorins framfart innebär enligt min mening att falska påståenden presenteras.

För naturvetaren är människans biologi avgörande. Och i biologins värld blir könen två. Enbart en kvinna kan fortplanta sig via en man så att barn alstras. Detta är en naturlag, som gäller oavsett individens sexuella preferenser. Att påstå något annat är nonsens. Förvisso visar vissa forskningsresultat att homosexualitet kanske syns i människans gener, men detta förändrar inte existensen av två biologiska kön.

Samhällsvetaren kan däremot notera att de sexuella preferenserna hos olika individer undantagsvis inte sammanfaller med biologins lagar. Men en sociolog, psykolog eller genusteoretiker saknar vetenskaplig grund för att forma ett tredje eller fjärde kön osv. Man kan givetvis konstatera missnöje hos individer, som så att säga känner att de inte får plats inom dualismen kvinna-man. Och man bör enligt min mening känna sympati med dessa individuella åsiktsyttringar. Men, som sagt, det finns ingen vetenskaplig grund att slå fast ytterligare ”kön” än kvinnans och mannens. Möjligtvis kan en tredje ”juridisk kategori” – till skillnad från de två ”biologiska” – införas för de medborgare som så önskar. Förslagsvis under beteckning ”annan självvald tillhörighet”.

Juristens roll påminner om samhällsvetarens. Inom rättskunskapen studeras den nationella rättsordningens inställning till frågan om kön. Men inte vad enskilda individer själva anser om saken, utan parlamentets och domstolarnas beslut. För juristen blir det viktigare att se till att personer med olika sexuella preferenser rättsligt sett behandlas lika av samhällets makthavare. Från juridikens regelhorisont kan faktiskt hur många juridiska kategorier ( eller sexuella preferenser) som helst regleras i nationell lagstiftning. Och människor kan tillåtas göra helt fria lagliga val – alltså fritt byta juridisk kategori. För mig får det gärna införas flera juridiska kategorier, men blanda inte samman dem med biologins två kön: kvinna och man!

Resonemang om kön som sociala konstruktioner är ett typexempel på en sammanblandning av skilda vetenskapers grunder. Det är ett trix från vissa samhällsvetare att kringgå – eller eliminera – biologins kunskapsgrund avseende kön. Genusteoretiker försöker helt enkelt blanda bort korten genom att säga att könet är individens val då det i själva verket är olika slags sexualitet som människan väljer. Det gäller alltså att skilja mellan biologi och juridiska kategorier.

Jag menar att genusteoretikernas framfart på svenska lärosäten är ovetenskaplig och i grunden farlig för forskningens och den högre utbildningen anseende och framtid. I botten rör det sig om bristande insikter i det som kallas kunskapsteori, dvs vad en forskare över huvud taget kan uttala sig om på vetenskaplig grund.

Därför bör rektorerna för landet fyra stor universitet tillsätta en vetenskaplig kommission för att utreda ”genusteorins” framtid vid svenska universitet. Ämnet verkar idag påminna religionskunskap, dvs studier av individers trosuppfattningar. I praktiken tycks det vara fråga om att bygga teorier om olika könsroller samt mer direkt om individernas sexuella val. Den politiska idén om att förbjuda orden ”man” och ”kvinna” är direkt kunskapsfientlig och dessutom kulturellt historielös. Det mesta av feministernas sk teorier är för övrigt redan idag en arbetsuppgifter för sociologer och psykologer, varför utrymmet för genus som ett separat studieobjekt knappast är vetenskapligt befogat.

Torsten Sandström

Under omkring en veckas tid har Sydsvenskan på sin internet sajt haft följande rubrik:

Sveriges utskällda covidlinje får upprättelse i ny bok

Texten går ut på att rättfärdiga Regeringens initialt synnerligen dödliga linje, som kritiserats hårt av andra nationer och av den svenska Coronakommissionen. I Johan Anderbergs bok får däremot Regeringen stöd. Nu undrar jag över varför denna text så länge legat kvar på tidningen internetversion.

Enligt min mening finns bara ett relevant svar. Medierna ser sina internetsajter som propagandaverktyg i den livliga och hårda opinionsbildningen på nätet. Därför lämnar gammelmedierna journalistikens etiska krav åt sidan och satsar vilt på åsiktsjournalistik. Jag förstår att det kan vara lockande, men då ska tidningen åtminstone klargöra att det är politiska värderingar som presenteras. Men tvärtom på nätet slår Sydsvenskan och flera andra stora medier rundpallar med politiskt korrekta åsikter. Propaganda som inte skulle accepteras i pappersversionen ligger kvar länge på nätet för att få maximal åsiktspåverkan. Det gäller alltså inte att presentera nyheter eller fakta, utan just att slänga politiska värderingar i halsen på de unga människor som dominerar publiken på internet.

Det är därför som Sydsvenskan ger dödens covidstrategi maximal åsiktspåverkan till försvar för Regeringens politik. Det är alltså inte fråga om publicistiska ideal om saklighet och oberoende, utan endast försök att hugga för sig en politisk kamp. Det är vänsterpolitik, men usel journalistik. Och det är just vad Sydsvenskan medvetet vill åstadkomma för att värva röster i det politiska krig som tidningen ställt upp i.

Torsten Sandström

Från Årsredovisningen 2019 för den sk Jämställdhetsmyndigheten saxar jag följande rörande personalens sammansättning:

Myndigheten hade 71 anställda vid årets slut. Av dessa var 62 tillsvidareanställningar och nio allmänna visstids- anställningar. Tjänsterna fördelar sig på 53 kvinnor och 18 män, vilket innebar att andelen kvinnor var 75 procent och andelen män var 25 procent.

Om jag därefter kollar med senaste Årsredovisning, dvs den för 2020, så är siffran följande:

Myndigheten hade 95 anställda vid årets slut. Av dessa var 66 tillsvidareanställningar och 29 allmänna visstids- anställningar. Tjänsterna fördelar sig på 73 kvinnor och 22 män, vilket innebar att andelen kvinnor var 77 procent och andelen män var 23 procent.

Vi kan alltså konstatera att myndigheten redan ett år efter starten (2018) varit synnerlig ojämställd. Vidare ser vi att myndigheten mellan åren 2019 och 2020 blivit ännu mer ojämställd. Målet tycks vara att om c:a 10 år ha 100% kvinnlig personal. Detta är en feministisk dröm som tyvärr riskerar att gå i uppfyllelse.

Vad lär vi oss av dessa siffror. Jo, att Sverige är Absurdistan. Myndigheten talar nämligen med kluven tunga. Man menar inte allvar med sitt tal om jämställdhet. Myndigheten har blivit en parkeringsplats för kvinnor som studerat det som kallas genusteori. Alltså en verksamhet för de redan frälsta. Myndigheten har helt enkelt blivit ett politiskt forum för övervintrande feminister. Från sitt elfenbenstorn talar de om hur andra måste göra. Men själva bryr de sig minsann inte. Och det måste tyvärr skattebetalarna bekosta.

Torsten Sandström

Sydsvenskan sopar igen spåren efter ilsken politisk kritik från Lidingömoderater mot Malmö. Kritiken gäller Malmö kommuns inköp av en regnbågsfärgad Prideskulptur på knallrosa bas, toppad med en enhörning. Kostnaden är i miljonklassen. Bakgrunden är att Malmö kommuns kassakista årligen mottar jättestora skatteutjämningsbidrag, bla från Lidingö stad. På ön menar man att bidragen bör användas till det allra nödvändigaste socialt sett, inte fåniga skulpturer med politiska ambitioner.

Så här skriver Sydsvenskans Ida Ölmedal:

Ölmedal: Lidingö surar över Malmös enhörning – men vi vet nog vad de suktar efter

Lidingös kommunstyrelseordförande blev tjurig när Malmö stad unnade sig en enhörning. Malmö kan gott erbjuda Lidingö något ur konstsamlingen som tröst.

I stället för att resonera om hur skattepengar från andra kommuner bör användas så försöker Ölmedal banalisera och skoja bort saken. Hennes agerande överensstämmer helt med min kritik av utvecklingen inom svensk journalistik: alltså vägen från faktasamtal till åsiktspladder. Till råga på allt antyder Ölmedal att Lidingös moderater nog skulle godta en staty som föreställer en man, exv Zlatan. Alltså ett annat fånigt konstverk som Malmö beställt med bidrag från Lidingö och andra kommuner, som i lag tvingas skänka bort sina medlemmar pengar.

Ölmedal förvandlar således en intressant principfråga till ett fall av obehörig könsfixering. Malmö är den svenska stad som av alla får mest pengar från andra kommuner. År 2021 omkring 18.000 kr i bidrag för varje invånare, dvs totalt sett nästan 6 miljarder kr per år i gåva från landets sammanlagt åtta betalande kommuner. Varje invånare på Lidingö tvingas skänka c:a 8.000 kr per år till bidragstörstande kommuner landet runt, dvs totalt omkring 384 miljoner per år för Lidingös del.

Man kan tycka att Sydsvenskan från Malmö borde visa respekt för de främmande människor som tvingas betala en god del av Malmös egna utgifter. Men I Malmö är man så van vid socialbidrag att man uppfattar pengarna som självklara. Och då blir reaktionen den som Ölmedal visar upp. Ett självsäkert trots mot givarna på grund av ett förbluffande miljonslöseri.

Torsten Sandström

Det vore korkat att påstå att SVT är identiskt med kommunistiska regimers propagandakanaler. Men fler likheter finns faktiskt än vad människor i allmänhet tror.

Alla som kommit i kontakt med teve från kommunistiska nationer slås av en intensiv bevakning av gärningar som nationens politiska ledare uträttat för dagen. Inte bara kransnedläggningar, utan också brobyggen, mottagande av höga kollegor från utlandet osv. Något liknande händer i vårt land. Någon kanske till och med säger att detta är syftet med public service. Hursomhelst är en vinkling på den politiska makten en uppenbar risk med en teve som finansieras genom statliga pengar eller tvångsavgifter från folket.

För en kort tid sedan – dagen efter en omfattande kritik i Riksdagen mot Anna Ekström – så hölls en presskonferens om en utredning rörande förändringar i förskolan. Vem dök då upp i i ljuset framför teves kameror i SVT Rapport, S-partiets eget nyhetsprogram? Och vem fick framstå som handlingskraftig. Jo, förstås Anna Ekström!

Förstås inte ett ord om det stora magplasket dagen innan pga fusket med PISA-statistiken! Nu erbjöd SVT Ekström en chans att visa att hon minsann sköter svensk skola. En minister som nyss lärt skolelever hur man ska fuska med fakta framstod alltså som små barns bästa vän. Jag har svårt att tro att programmakarna inte funderat över att rollen som skurk ena dagen nu förbytts till hjältinna den andra. Journalisterna måste helt enkelt ha passat på tillfället att ge Ekström den tröstande dunk i ryggen hon så gärna önskade.

Svenskar skrattar med alla rätt åt nordkoreansk teves nyhetsuppläsare. I Sverige använder public service självfallet mer sublim propaganda. Att den används är dock ett faktum, trots existensen av lagregler om ett kontrollsystem. Problemet är att Granskningsnämnden är en Papperstiger. Genom ett mycket litet antal kritiska ingrepp legitimeras existensen av kontroll.

Enligt minmening är svenska folket i grunden lurat. Det finns förvisso påföljder mot vinklad rapportering. Men de används alldeles för sällan. Endast i flagranta fall. Den dagliga vänstervridningen ses det mellan fingrarna med, ty den uppfattas av Granskningsnämnden som saklig rapportering. Och detta gillar förstås vänsterns journalister samt cheferna på SVT och SR.

Varför är landets politiker så passiva? Ge granskningsnämnden mer muskler. Och utse granskare som tar sin kritiska uppgift på yttersta allvar.

Torsten Sandström

SvD har den 15 maj en viktig ledare skriven av den välkände fristående författaren, Lena Andersson. Rubriken är klartext: ”Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan”. Med en lång rad exempel – och hänvisningar till Sven Börjessons bok ”En klimathistoria”, 2020 – visar Andersson att svenska och internationella medier driver utstuderad politik i klimatfrågan. Hon och Börjesson menar att politiker och journalister har påverkats av FN att tolka uttalanden från organisationens klimatexperter fel. Forskarnas öppna slutsatser om alternativa förklaringar till uppvärmningen presenteras av nämligen av FN:s ledning i en enda riktning: uppvärmningen beror på utsläpp av CO2 som människan ansvarar för. Även om Andersson inte säger det rent ut är alltså den klimatskräck som medierna sprider falsk propaganda.

Anderssons text är välgörande. Enligt min mening rör det sig om ett ovanligt exempel på medial klarsyn i en samhällsfråga som fått globala proportioner. Det är faktiskt första gången jag sett budskapet framföras på ledande plats i någon stor svensk dagstidning. Vinklingen mot journalistkårens majoritet är dessutom mycket viktig och modig. Det är nämligen många, många tidningsskribenter och redaktörer inom SR/SVT, SvD, DN med flera som livnär sig på att sprida FN:s avsiktliga kristolkning av vetenskapens mer tveksamma slutsatser. Och mediernas eget slagträ, helgonet Greta T, har med sin appell ”Lyssna på vetenskapen” bidragit till att vilseföra människor världen runt. Forskningen är inte alls tydlig eller enstämmig i frågan om orsaken till uppvärmningen. Det är ledande politiker i FN och nationellt som valt att lansera CO2 som förklaring till de något högre temperaturer som uppmätts.

Till saken hör den totala tystnaden om existensen av en stor internationell organisation, CLINTEL (Climate Intelligence), med mer än 900 forskare från 15 nationer som medlemmar, en sammanslutning som verkar för en öppen och visavi FN kritisk debatt om orsakerna till klimatets utveckling. Alla är förvisso inte naturvetare, men en stor mängd sysslar med forskning som rör väder, dvs om fysiska/kemiska skeenden i atmosfären, https://clintel.org. I FN:s klimatledning finns nästande uteslutande politiker och forskare i samhällsvetenskap (alltså inte personer som sysslar med för klimatet relevanta naturvetenskaper).

Man kan säga att Anderssons artikel – utan att öht tala om politiker – förklarar hur Sverige kan ha en miljöminister, Per Bolund från Mp, som hävdar att människans utsläpp av CO2 mm påverkat lutningen av planeten jordens axel. Alla sansade bedömare inser snabbt att solen måste vara en rimligare förklaring till historiska förändringar i jordaxelns lutning, som kartlagts sedan länge. Bolund agerar som en simpel politisk frälsningslärare – han avser att sprida skräck.

Torsten Sandström

Att politiker ska styra samhällets publika sfärer är självklart, låt vara att gränserna för maktutövningen utvidgats allt mer. Det finns snart nästan inget utrymme som lagstiftarna uppfattar som så privat att man håller fingrarna borta. Partiernas ambition att visa sig på ”styva linan” är tyvärr nära nog obegränsad.

Att politikerna klåfingrighet kan få allvarliga konsekvenser är uppenbart. Låt mig peka på tre områden där deras ideliga reglerande är särskilt skadligt.

Individens ansvarsfrihet. Med detta menar jag en övergripande politisk ambition att flytta ansvar från individerna till samhället. Vi ser tendensen exv i frågor rörande barnuppfostran, skola/utbildning samt kriminalpolitik. Alla individer ses som brickor i ett spel där de är maktlösa och därför alltmer fråntas samhällsansvar. In skrider myndigheter med följden att de oftast ställer till oreda. Denna syns i oro inom familjer, frånvaro av ordning och kunskaper i skola samt i ökad brottslighet. Den tilltagande ansvarslösheten är ett av Sveriges största problem i nutiden.

Ökad planhushållning. Här ser vi ännu en farlig mask som angriper samhällskroppen. Enligt vänsterns ideologi är nämligen samhällsplanering vägen till lycka och framgång. Man ser marknadens hårda konkurrens som en fiende. Med tanke på faktiska exempel från kommunismens nationer är ideologin fullständigt befängd. Där möter vi ofrihet, miljöförstörelse och ekonomier i spillror samt miljarder av olyckliga människor. Trots detta håller idag klimathysterin på att förändra stora delar av den svenska marknadsekonomin. Motorer i sammanhanget är EU och FN, som båda strävar efter ökad makt över medlemsnationerna. På så vis hotar globalismen friheten hos marknadens aktörer. Även folkets ekonomiska välfärd riskeras. Till musik från från Hållbarhetens globala orkester marscherar svenska folket taktfast på vägen till fattigdom och träldom.

Statlig styrd forskning. En samhällssektor som absolut måste stå fri från offentlig reglering är forskning och vetenskap. Även här lär vi oss att kommunismen att centralstyrda tankar är livsfarliga. Men ändå lockas ständigt svenska politiker att utnyttja forskning och utbildning för sina egna politiska syften. Med klimatet som verktyg har en avsevärd del av vetenskapssamhället – via miljarder i statligt stöd – formulerat nya handgripliga mål för forskarna. Det kritiska sanningssökandet har alltså delvis ersatts med dogmatik. VIdare tvingas med könet som vapen en generation av studenter och forskare ta del av ideologier vilkas sanningshalt knappast går att bevisa med vetenskapliga metoder. Feminismens bakterie sprider sig snabbt över landet. Teorierna bygger uteslutande på politiska visioner. Den övergripande tendensen är alltså en strävan att utnyttja politiken som slagträ för frambringande av plakat- och kvasivetenskap.

Varje klok människa måste inse att Sverige är illa ute i och med den tilltagande politiseringen av samhälls- och privatliv. Ytterst hotas livsviktiga sfärer i människornas liv genom politisk styrning. Sverige håller på att bli det skräcksamhälle som klarseende författare skissat i böcker som exv ”Du sköna nya värld”, ”1984” och ”Kallocain”. Det är just den ostoppbara ambitionen hos en politisk klass som är orsaken till det elände jag nu talar om. Jag upprepar därför det jag sagt flera gånger: ett mindre inslag av politik är ett absolut måste för Sverige!

Torsten Sandström

Häromdagen hörde jag på radion en nyhet som jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta över. Det blir tyvärr alltoftare så i dagens Sverige. Radion meddelade nämligen att en statlig myndighet på en skånsk badstrand satt upp skyltar som förbjöd folk att plocka bort skräp från stranden. Du läste rätt. Myndigheten hade nämligen beställt forskning om frekvensen nedskräpning på svenska stränder. Nu hade det visat visat sig att badgäster – som man kan förvänta sig – plockar med sig sig eget och ibland andras skräp. Detta ”ofog” medförde att forskningsresultatens korrekthet blev snedvridet enligt myndighetens åsikt. Detta måste givetvis myndigheten rätta till. Och därför sattes skyltar upp på stranden med förbud att plocka skräp.

Vad lär man sig av detta? Mycket – enligt min mening. Först att statens byråkrater är undersysselsatta, men ändå växer i antal varje år på grund av Parkinsons lag. Sedan att miljötalibaner är särskilt korkade, som bara kan komma på idén med att bedriva skräpforskning på detta vis. En tredje viktig lärdom rör att forskning ofta bedrivs på områden där vetenskapliga slutsatser över huvud taget inte kan slås fast på grund av notoriskt osäkra data.

Det finns i vårt land alltså ingen begränsning av det offentliga Sveriges behov av att expandera och finna nya uppgifter. Stat och kommun måste sköta allt så att medborgarna till och med förbjuds att plocka skräp! Att förbjuda skräpplockning samtidigt som avfall tornar upp sig runtom i stad och natur är förstås rena hånet. Radions besked lät som ett meddelande från Grönköpings veckoblad. Behövs det verkligen insamlande av data om nedskräpning? Saken gäller enligt mening att snabbast möjligt se till att plocka upp smörjan! Men sånt sysslar förstås inte förnäma byråkrater och forskare med.

Torsten Sandström

Svenska SIDA skänker omkring en halv miljard årligen till Palestina. För att närmare ta del av hur pengarna fördelas vänder jag mig till Sida:s hemsida och fliken för bistånd till Palestina. Mitt mål är nämligen att se hur mycket pengar som går till den Palestinska myndigheten, som är det närmast man kan komma en statsbildning i området. Alltså en organisation som i huvudsak lever på storskaligt bistånd från nationer i västvärlden.

Det är nämligen känt att så kallade demokratiska val nyligen ställts in genom myndighetens chef, president Abbas, ledande inom PLO och Al Fatah. Det tycks vara han, som från Ramallah, sitter på pengarna från utlandet. Men den verkliga ledaren sitter sannolikt i den största staden Gaza och heter Ismail Hanniyeh, chef för Hamas, en palestinsk muslimsk terrororganisation. De två drar åt olika håll. Abbas försöker tona fram på ett farbroderligt sätt som drar in biståndspengar, medan Hanniyeh sysslar med dödlig skräck. Vem som den palestinska befolkningen stöder är oklart, ty någon demokrati råder inte inom deras områden. Alla inser alltså varför Abbas inte vågar utlysa val. Det senaste valet skedde för fjorton (14!) år sedan.

Bristen på demokrati borde vara en fundamental uppgift att meddela besökarna av Sidas sajt om Palestina. Likaså mångfalden palestinier med ansvar för dödliga och blodiga terrorhandlingar. Men inte syns sådana ord på svenska Sidas hemsida. Där finns bara vackra ord om rader av lösa ambitioner med miljonrullningen till Palestina. Som skattebetalare väntar jag mig en sammanfattande tabell över olika bidrag till Palestina under senaste året, med antalet miljoner prydligt noterade. Men inte heller detta står att läsa. Möjligtvis finns uppgifterna på annat håll. Men min poäng är att jag som skattebetalare enkelt måste få information om vad stödet till olika projekt kostar.

Sidas sajt om Palestina döljer alltså inte bara bristen på demokrati utan också en bred förekomst av terror, död och våld. Sajten ger inte heller läsaren en skymt av hur den halva miljarden fördelats. På internet ger Sida alltså en förvrängd bild av sin verksamhet i regionen. Detta är ännu ett exempel på hur S-partiet missbrukar statsmakten i regeringsställning. Jag kallar det socialdemokratisk propaganda i statlig regi.

Den feministiska svenska Regeringen stödjer alltså en brutal och dysfunktionell machoregim. Till eländet hör att till den enda demokratiska regimen i regionen, Israel, är Sverige diplomatiska förbindelser bottenfrysta. Men i Palestina rullar årligen en halv miljard in i gåvor som svenska skattebetalare tvingas stå för …

Torsten Sandström

Statsvetare brukar bolla med begreppen vänster-höger eller GALTAN, där gröna, alternativa och libertära (GAL) värderingar ställs mot traditionella, auktoritära och nationalistiska (TAN).  Tillsammans ger dessa verktyg en hyfsad möjlighet att positionera partierna inom svensk politik. Men metoden är inte fulländad.

Jag menar att exv fransk och svensk politik enklare går att förstå om ännu ett motstående begreppspar förs in i bilden, dvs centralisering mot autonomi. Centralisering står för kulturvärderingar som strävar mot ett gemensamt maktcentrum, nationellt respektive överstatligt. Autonomi är därför motsatsen, dvs en politisk ambition som sätter lokala eller regionala intressen framför nationella eller överstatliga. Läsaren inser att min dualism har en nyans av GALTAN. Men själva spänningen mellan maktens centrum och befolkningen i omgivande regioner saknas i vänster/höger resp GALTAN.

Om vi ser på Frankrike är det uppenbart hur olika rörelser sprungit fram just i protest mot ett centrum, Paris, där politiker och byråkrater i århundraden vuxit fast vid makten och visat oförståelse för demokratiska röster från olika regionala intressenter. ”De gula västarna” är ett aktuellt exempel på en rörelse som strävar efter autonomi eller decentralisering. Protestaktionernas inslag av civil olydnad gör att den demokratiska basen i och för sig kan sättas ifråga. Macrons nya parti ”Frankrike på väg” är däremot en typisk centralt inriktad organisation där Paris går hand i hand med EU.

Även i Sverige syns politiska spänningar mellan centrum, Stockholm, och regionala politiska intressen. S-partiets eviga tal om en stark stat kan idag sägas vara essensen. Protesten mot rikspolitikens Stockholm är störst i södra Sverige. Där syns i flera kommuner politiska mönster som avviker kraftigt från den centrala bilden av Sverige. Stämningarna mot Riksdagen och huvustaden är tydligt kritiska. Många människor på landbygden menar att en massiv politisk majoritet verkar för centralisering av makten dit. Dessutom – än värre – till EU. Idag har alla partier i Riksdagen accepterat EU och godkänner därför indirekt även de tydliga federala mönster som dirigeras från Bryssel.

Det intressanta är att få svenska politiker talar om den politiska konflikten mellan centralisering och autonomi. Strävan mot centrum är så självklar – och historiskt förankrad – att den inte ens erkänns eller problematiseras. Det rör sig inte främst om en effekt av en väl känd urbanisering, dvs flytten till städerna. Utvecklingen drivs nämligen av svenska eliter som strävar efter central makt, något som skett sedan Gustav Vasas tid. Dessutom finns en partiöverskridande sympati för globalism och för EU. Även ett ständigt förespråkande av FN som lösning till alla tänkbara lokala samhällsproblem.

Den regionala autonomin uppmärksammas inte särskilt i vårt land, frånsett i nedsättande påpekanden om nationalister, som man menar strävar efter ett blå-gult Sverige, klätt i knätofs och vadmal samt prytt med vikingatida symboler. En detalj i bilden är en officiell oförståelse för regionala aktioner mot vilda vargar och deras skadeverkningar, komiskt nog samtidigt som nationens miljöpolitik i huvudsak faktiskt verkar för ett återvändande till Sörgården som svenskt ideal (där vargar sannerligen jagades).

Enigheten inom den svenska politiska klassen är stor rörande inriktningen mot centralisering. Sverige har i århundraden haft makten koncentrerad till huvudstaden. Partierna styrs från Stockholm. Många ledande politiker bor där. Från centrum bestäms villkoren för folk i städer och landsbygd. Samtliga partier backar dessutom upp EU, som stegvis flyttar alltmer makt ut från Sverige till byråkrater i Bryssel.

I Frankrike syns som sagt en tickande bomb av missnöje från flera autonoma intressen runtom i nationen. Även om missnöjet pyr på regional nivå i Sverige hukas det än så länge i buskarna. Jag anser att de politiska eliterna i Paris och Stockholm måste besinna sig. Nya missnöjesrörelser kan genom internet förändra politiken på kort tid. Hotet från ett växande folkligt motstånd kan i en handvändning förändra den centrala spelplanen. Val av en ny fransk president kan försätta EU i koma. Historien lär oss nämligen att självsäkra eliter relativt snabbt kan förlora spelet. Just på grund av sin status som elitskikt förmår de inte förebygga sin undergång.

Torsten Sandström

I vårt land är det omöjligt för genomsnittssvensken att bli välbärgad på lönearbete. Det beror inte på särskilt låga löner. Nej, orsaken är en skyhög beskattning på löner. För den som funderar på att jobba något extra blir skatteuttaget förmodligen världens högsta, dvs 64 % inklusive arbetsgivaravgift. Staten tar merparten.

Om Svensson vill göra sig en ordentlig hacka ska han eller hon antingen ägna sig åt kriminalitet eller köpa bostad med lånta pengar. Det är bland ägarna till privatbostäder som landet många nya miljonärer finns. Och Sveriges Riksbank hjälper verkligen till med extremt låga räntesatser. Den som har hög nog lön för att låna rejält i bank kan alltså göra ett stort bostadsklipp.

Än så länge. För just nu rusar priset på köpebostäder i höjden. De unga som kommer sist in på arenan riskerar att stå med Svarte Petter då luften går ur marknaden. För dem hotar livslånga ekonomiska problem. Allt detta sker med öppna ögon. Regeringen pekar på Riksbanken. Och Ingves pekar på politikerna.

Sådan är situationen i Sverige som i årtiondens låtit bli att ta ett rejält grepp om nationens främsta strukturproblem: bostadspolitiken. Den politiska eliten – inklusive Riksbanken – står handfallna. Och förr eller senare måste luften gå ur lånemarknaden.

Det Sverige behöver är en helt ny skatte- och bostadspolitik. Detta har varit känt i tiotals år. Men den politiska klassen vågar inte fatta nödvändiga beslut. Därför rullar lavinen fram mot stupet.

En nödvändig komponent är en skatteomläggning som medför lägre skatt på löner och högre skatt på bostäder. Proportionerna kan diskuteras, men skattetrycket behöver inte alls öka totalt sett (vilket vänstern alltid tjatar om). På sikt är det nödvändigt att priserna måste ned på villor och bostadsrätter.

Dessutom måste Hyresgäströrelsens och Boverkets döda hand över hyresrätterna slopas. Fria hyresförhandlingar, om hyrorna höjs måste det temporärt mötas med bidrag och en mer flexibel och snabbare byggplanering – allt som en del i den skattereform jag talar om.

Jag påstår inte att ekvationen är enkel. Men att politikerna struntar i lösningen är ett tecken på att eliten inte vågar eller kan tänka nytt. De tänker bara på sin överlevnad i rollen som yrkespolitiker.

Det svenska samhället är således inte alls det föredöme, som politiker och medier basunerar ut var dag. Det är ett trixarsamhälle som vrålbeskattar arbete. Och klappar bostadsspekulanten på axeln.

Torsten Sandström

I SvD häromdagen kunde jag läsa en lång intervju med Regeringens samordnare av krisberedskapen. Alltså den person som förväntas informera inrikesministern om covidsmittans framväxt och peppa sin chef om att snabba åtgärder krävs. Det är en förbluffande läsning. Inte minsta självkritik. Personen ifråga påpekar flera gånger under intervjun att hon inte har specialkunskaper på smittskyddets område. Detta är bara ett svepskäl.

De med nordiska mått superhöga svenska dödstalen under krisens inledning behöver nämligen ingen läkare för att förklaras. Även en lekman måste kunna lista ut vad som riskerar hända – och faktiskt skedde – i Sveriges äldreboende. Många gamla utsattes tidigt för smitta genom besökare, personal och bristfälliga skyddsmedel. Även en samordnar i en svensk S-regeringen bör alltså blixtsnabbt inse att direktiv om skydd måste utfärdas och omedelbart skynda på inrikesminister Damberg att se till detta. Men under våren 2020 har inte detta hänt. I vanlig ordning har S-regeringen blint litat på sin månghövdade byråkrati som – liksom många andra stora maktpyramider – visat sig ineffektiva och även destruktiva. Därför missade Sverige enkla initiala skyddsåtgärder mot covid.

Ett ytterligare skäl till denna text är att samordnaren ifråga har lång bakgrund som S-medarbetare i Regeringsdepartementen. Alltså en lojal partigängare som har till främsta faktiska uppgift att skydda Regeringen från anklagelser för passivitet då nationella kriser hotar. Med tanke på Coronakommissionens svidande kritik har alltså Regeringens krissamordnare misslyckats i sitt arbete inom Rosenbad.

Mitt stora intresse för maktens eliter – ett problem som svenska statsvetare tyvärr negligerar (man vill inte stöta sig med den politiska makten) – gör att jag googlar vidare rörande samordnarens person. På Wikipedia går att läsa att hon 2002 börjat som politisk sakkunnig hos Göran Persson och att hon efter en sväng som verksamhetschef på Migrationsverket därefter fortsatt att häcka på Rosenbad. Min slutsats om hennes medlemskap i den politiska klassen understryks dessutom av att hennes make tidigare ”råkat” ha jobbat på såväl statliga Postnord som nu på sossarnas egen bank, alltså Swedbank. Eliten hålls samman genom politiska värderingar och partilojalitet – alltså inte främst genom saklig kompetens. Inte undra på att såväl Rosenbad som Postnord/Swebank råkat i kriser.

Flera tidigare eliter i svensk historia har förlorat sina positioner på grund av bristande kompetens. Detsamma hotar den politiska klassen. Risken – eller kanske snarare chansen – är påtagligt att S-partiets snart hundraåriga välde kommer att förpassas till skräpkammaren.

Torsten Sandström

Stålbolaget SSAB har staten – via LKAB – som majoritetsägare. Näst största ägaren, Industrivärden med Fredrik Lundberg som ordförande, meddelar idag att man sålt samtliga aktier i SSAB. Det är oklart vad orsaken är. Men man kan med viss säkerhet gissa att det rör sig om osäkerhet rörande stålbolagets framtida lönsamhet. Därför nu det viktiga: vad är det som är på gång i SSAB, där staten har fingrarna djupt med i spelet? Jo, SSAB planerar att under de närmaste decennierna investera 400 miljarder i produktion av fossilfritt stål via vätgas. Framgången med detta projekt är osäker såväl tekniskt som finansiellt. Det lär dessutom kräva stora tillskott av elektricitet, som håller på att bli en svensk bristvara.

Vi ser alltså hur ett av staten dominerat företag planerar en gigantisk spekulation i ny teknik. Som vän av ett marknadsstyrt privat näringsliv måste jag reagera mot investeringen ifråga. Vi ser ännu et exempel på en utveckling mot svensk planekonomi. Och bakom projektet finns en form av fundamentalism, nämligen miljötalibanernas hets om klimatets nära förestående kollaps.

Förvisso kan en stat ta risker förutsatt att riskkalkylen inte är alltför osäker. Men i detta fall rör det sig om ett belopp som nästan omfattar en halv svensk statsbudget totalt sett (som planen ser ut än så länge!). Dessutom är tekniken ny och osäker. Även avkastningen måste bedömas som oviss. Detta antyds genom att Indutrivärden säljer av alla sina aktier i SSAB, låt vara att ett investmentbolag bör ha en mer försiktigt profil i sina satsningar.

På senare år har statens företagsprojekt minsann inte varit framgångssagor, något som Telia och Vattenfall verkligen visat med dystra besked. Att förädla svensk järnmalm kan tyckas lockande ekonomiskt sett. Men att blanda in CO2 i kalkylen förefaller vara hög risk. Att staten leker med dina och mina pengar blir därför ytterligare ett exempel på en farlig svensk politisk utveckling. Det påminner om Stalins planer på att vända vattenflödets riktning i några sovjetiska floder.

Svenska staten har alltför många överhängande politiska problem för att satsa storskaligt på osäker företagsamhet. Det liknar en verklighetsflykt, för att slippa ta ansvar för kriser i exv boende, skola, invandring, kriminalitet, vårdtillgänglighet och försvar. Det vi ser är alltså ännu ett exempel på felfärdssamhället i aktion.

Torsten Sandström

Förmodligen är jag inte ensam om att förundras över hur svenska politiker och medier väljer att styra den politiska debatten. Nationens strukturproblem är många och svåra. Men vad talas det om i politikens Sverige? Jo om ett knippe mycket speciella frågor som är ännu mer svårlösta än bostäder, skola, vård, jobb, kriminalitet. försvar osv.

Jag tänker på frågor, som inte alls är oviktiga, men är synnerligen svåra – närmast omöjliga – att lösa. Ett exempel rör skydd av barn från olika våldsskeenden inom familjer som är problematiska. Vidare talas det flitigt om hur män ska hindras från övergrepp mot kvinnor inom nära relationer. Ett tredje rör metoder för att stoppa rasism eller annat personligt förtyck i samhället. Märk att jag inte alls menar att de problem som nämnts är oviktiga. De är allvarliga. Men min poäng är att de är synnerligen svårt för staten att komma åt händelser inom vardagens privatliv. Dessutom rör det sig om ämnen som drabbar enbart en minoritet, jämfört med de stora strukturproblem som länge tyngt det svenska folket.

Det finns flera förklaringar till att politiker och medier valt att fokusera på en rad relationsproblem. En orsak är att de är massmediala i den meningen att de passar in i politiska strömningar från utlandet, som kommit att föras över till vårt land. Vi ser alltså hur #Me too och BLM sprider sig. En viktigare orsak är att en vinkling på frågor av detta slag gör att politiker och medier slipper satsa på de verkligt stora strukturproblemen. Och den kanske främsta förklaringen är att kloka människor – liksom även politiker och journalister – inser att relationsrelaterade konflikter är eviga och närmast olösliga generellt sett, varför en koncentration på dessa innebär en flykt från vardagens strukturpolitik.

Det sista sagda kan tyckas vara ett cyniskt påpekande. Jag tror inte att politiker och journalister utstuderat eller explicit väljer att fly. Men man gör det ändå till följd av minsta motståndets lag. Det är enklast att snacka och därför hålla verkstaden stängd. Medier och politiker går hand i hand. Det rör sig om två eliter som verkar nära varandra. För att skapa rubriker och politiskt engagemang ligger det därför nära till hands för eliterna att satsa mot stjärnorna, dvs att diskutera det som utomstående av naturliga skäl inte klarar av.

Att de därmed lämnar allvarliga och lösbara strukturproblem åt sidan blir hursomhelst en effekt av en tröttsam satsning på skeenden som länge drabbat vissa minoriteter och som är närmast omöjliga att fixa med politiska verktyg. För övrigt satsar stat och komun redan stora pengar på att försöka skydda barn, misshandlade hustrun eller andra som utsätts för kränkningar.

Det vi ser är en politisk klass som väljer bort de breda samhällsproblemen. I stället inbjuder man till bönemöten.

Torsten Sandström

Det är ingen tvekan att AB Attendos äldreboende på Sabbatsberg agerat förkastligt mot den vårdanställde som blåst i visselpipan. Antagligen också lagstridigt. Hennes chefer står med byxorna långt nere. Det måste verkligen framhållas.

Men när det är sagt finns det anledning att kritisera hur skattefinansierade SR, som styrs av politiker och fackpampar, under flera dagar kölhalat vårdföretaget. Attendo har fått bära hundhuvudet för hela nationens tillkortakommanden inom covidvården, som inneburit många åldriga svenskars alltför tidiga död.

SR:s envisa vinkling mot privatföretaget är verkligen i strid med lagstiftningen för statsmediet ifråga. De äldreboenden som drivs i kommunernas egen regi har faktiskt något högre dödstal procentuellt sett jämfört med de företagsstyrd. Dessutom innebär ett fokus på enbart en privat vårdgivare att ansvaret för Regeringen, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Beredskapsmyndigheten hamnar i skymundan. Ifall dessa makttunga offentliga aktörer handlat snabbt och förnuftigt så hade vårddirektiv utfärdats raskt så att de svenska dödstalen hamnat på samma låga nivå som i Danmark, Norge och Finland. Men man ”tänkte inte på det”, som ett ljushuv från Lorry brukar säga.

I grunden rör det sig förstås om den vänsterpolitik som statsmediet normalt driver genom sina journalister. Nu vill man statuera exempel. Enögda programmakare har inte förstått att upphandling genom konkurrens ger upphov till lägre vårdkostnader och därför också lägre skatter för folket. Statistiken visar vidare att den privata vårdens kvalitet och effektivitet allmänt sett är högre än kommunernas egen. Men fakta struntar vänsterns journalister i. För dem är vinstutdelning som ytterst härstammar från en offentlig upphandling en styggelse (även om priset och kvaliteten blivit oförenligare i offentlig regi). Och som vittnen inkallar de rader av fackliga förtroendemän med samma åsikt, dvs sossar och V-partister.

Den som vill kasta bort sin tid kan försöka göra en anmälan hos Granskningsnämnden. Där kommer en extraknäckande hög domare med vändande post att lägga ned ditt ärende. Det kallas svensk rättssäkerhet.

Med fog läggs tid och arbete ned på att kritisera offentliga medier i Polen och Ungern. Men varför resa så långt bort för att finna bevis på otillbörligt hänsynstagande? Det räcker ju med att ta 4:ans buss till Radiohuset på Östermalm.

Torsten Sandström

Många politiker – även från borgerligheten – uttrycker respekt för politikern Anna Ekström. Jag har aldrig förstått varför. Förvisso har hon inte en traditionell start som sosse i det politiska livet (universitetsexamen och några års förvärvsarbete). Men i fortsättningen rör det sig om en typisk klättring in i den politiska klassen. Departement (under Göran Persson), fackföreningspamp, Skolverket och så utbildningsminister. Alltså en väg kantad av ambitioner för S-partiet och lojalitet med dess makt över Sverige.

Nu har Ekström uppenbarligen nått vägs ände i och med avslöjandet om gravt fusk med det svenska underlaget för PISA-statistiken. Att hon har ett eget intresse i att bluffa är uppenbart. Ekström har i åratal haft sina fingrar med i en kunskapsfientlig svensk skolpraktik, oavsett alla sköna ord om höga ambitioner. Vänsterns flumpedagogik funkar helt enkelt inte. Hon har utsett Skolverkets chef, som ansvarat för den svenska PISA-studien. Han har varnat utbildningsdepartementet för att det finns risk för kritik mot att studien vinklats. Anställda på hennes departement har varit oroade. Men man har ändå gått vidare för att kunna skryta med marginella förändringar, som nu visar sig vara luft. De svenska resultaten i PISA har nämligen i realiteten försämrats. Det kan inte råda minsta tvekan om att Ekström måste ha informerats av rädda partibyråkrater inom det egna departementet. Vem skulle annars våga ta risken för en skandal? Nu försöker hon skylla ifrån sig på ett vis som bara ytterligare drar ned henne i smutsen.

Vad lär sig Sverige av detta? Först och främst att många svenska skolpolitiker, byråkrater och vänsterpedagoger har misskött sitt värv i flera tiotals år. Dessutom att en minister helt fräckt bluffat svenska folket om sanningen. Riksdag, medier och väljare har vilseletts. Förklaringen är S-partiets överdogm: makten framför allt. Om sanningen om dåliga PISA-resultat offentliggjorts hade partiet och Ekström råkat i trubbel. Att då välja en lögn är inte bara ett tecken på dålig moral, utan också en bekräftelse av den förkastliga tesen att ändamålet helgar medlen. Alltså att grova oegentligheter godtas för att rädda Löfvens Regering.

Men värst är kanske vad landets elever får lära sig av Ekströms framfart. En bra skola måste bygga på förtroende för fakta, kunskaper och ärligt uppsåt i studiernas bedrivande. Nu ser landets unga en skolminister som fuskar. Att hon dessutom har juristexamen gör saken än värre (hon har till råga på allt varit ledamot i styrelsen för Uppsala universitet). Om en minister någonsin ska avpoletteras så är det Anna Ekström.

Torsten Sandström

I partiledaredebatten häromdagen var Ebba Busch som vanligt skickligast debattör, enligt min mening. Med gott humör och skärpa angrep hon Löfvens kvotering, förlåt, Regering. I ett kort anförande pekade hon på att den officiella svenska kriminalpolitiken främst gick ut på att finna ”ursäkter” för att slippa ge brottslingar nödvändiga straff.

Busch har helt rätt och pekar på ett stort svenskt straffrättsligt misstag. Den svenska Brottsbalken har proppats full med lagregler som i sammandrag går ut på att minsta kännbara påföljd ska utmätas och detta särskilt vad gäller unga kriminella. Sådan är faktiskt det juridiska system som svenska domare måste tillämpa. Det är alltså inte domstolarna som är undfallande. Lagen ger helt enkelt order om att milda påföljder – om ens något straff värt namnet – måste dömas ut. Följden har blivit att landets kriminella fått veta att samhället gärna ursäktar deras brottsliga framfart.

Det är inte så att jag vill se blod. Men jag menar att ett snabbt stegrat progressivt val av påföljder måste vara idealet. Idag berättar landets medier om personer som begått tjogtals med brott, men som ändå, då de tas av polisen, snabbt sätts på fri fot. Detta förklaras av andra regler i Brottsbalken, som talar om att anhållande (för att inte tala om häktning) först kan ske om det aktuella brottet har ett visst högre straffvärde (alltså föreskriver en tuffare påföljd). Att brottslingar som tagits på bar gärning släpps är ännu ett exempel på de systematiska ursäkter som svensk lag föreskriver.

Detsamma gäller alla de så kallade påföljder som svensk rätt anvisar, särkilt för unga kriminella. Jag är som sagt inte för hårda tag vid första resan på brottets väg. Men för den andra för att inte tal om den tredje osv. Unga svenska kriminella behandlas alltför länge med silkesvantar. Och när påföljd väl aktualiseras blir den mild, kanske bara samhällstjänst 100 timmar för en våldtäkt. Unga med många, många allvarliga brott på sitt samvete hamnar sent omsider på ett behandlingshem, som är enkelt att fly från och öppet för knarkleveranser och annat fuffens. Signalen är klar: den svenska staten ber om ursäkt för att över huvud taget ingripa.

Förklaringen är att vänsterns politiker format lagregler som landets vänsterkriminologer gillar. Alltså en straffrättslig härdsmälta. Farsen utspelas vid tusenstals rättegångar årligen landet runt. Unga män som är skyldiga för grova brott flinar åt brottsoffret då de lämnar rättegången för 100 dagars arbete på en kyrkogård. Målsäganden undrar vem som egentligen vunnit processen. Domarna rycker på axlarna.

Jag är övertygad om att landets kriminalitet skulle minska betydligt ifall Brottsbalken reformeras så att domstolarna instrueras att stegvis – efter andra resan – snabbt trappa upp påföljderna. Snabbt skulle återfallsförbrytare hindras från brott, i vart fall under tiden de är inlåsta i fängelser. Viktigt är också att polisen måste kunna hålla kvar och för vidare utredning under några timmar ha rätt att låsa in en brottsling som tagits på bar gärning. Staten måste visa muskler. Inte be brottslingar om ursäkt.

Torsten Sandström

Tanken med demokrati är att medborgarna i ett samhälle ska tillåtas styra över politikens utveckling genom de partier som representeras i parlamentet. Meningen är förståts att skapa regeringar som har bredast möjliga majoritet i ryggen. Om de politiska aktörerna i parlamentet är inställda på sakpolitiska lösningar – dvs de reformer de gått till val på – så underlättas bildandet av en majoritetsregering.

Tyvärr har det inte blivit så i vårt land under senare år. Det finns flera skäl till detta. Det främsta är att C- och L-partierna lämnat sakfrågorna åt sidan för en vilja att hålla ett större parti, SD, utanför riksdagen. Trots existensen av många gemensamma sakliga intressen av borgerlig typ väljer C och L att träda tillbaka och lämna makten i S-partiets och Mp:s händer. Helt frivilligt har alltså C och L retirerat och på så vis gett två synnerligen makthungriga partier förkörsrätt. Det ena är stort mätt i mandat, det andra enbart en spillra. För S-partiet är det principen makten framför allt som gäller. Om det behövs driver partiet till och med motståndarnas politik. För det pyttelilla Mp innebär regeringsinflytande en möjlighet att kontrollera ett antal strategiska politikområden, dvs miljö (eller ”klimat” som de säger) och invandring.

Följden av Jöken har därför blivit att S i minoritet försöker styra nationen. För detta måste hänsyn hela tiden tas till spillran Mp, som konsekvent punktmarkerar sina två hjärtefrågor. Förvisso uppräknas flera detaljfrågor i Jöken, men flera av dessa är under utredning och många andra väntar på att Regeringen över huvud taget ska göra något. Genom Jöken har alltså C och L valt att lägga makten på ett regeringsbord med Proppen (s)tor-orvar på ena sidan och en klick miljötalibaner på den andra. Detta är nu Sveriges trista öde.

Det är alltså C och L som bär huvudansvaret för den oheliga allians som man satt att styra landet. Makten ges till två partier som enbart är ense i ett fåtal frågor. Alltså släpper C och L två frälsningspredikanter lösa, en röd och en grön, som är beroende av varandra för att att just behålla regeringsmakten. Jökens partier har alltså skapat en hajbur som varken C/L själva eller M/KD/SD enkelt kan dyrka upp. Resultatet har blivit den inkompetenta minoritetsregering som vanskött landet under två års tid.

Jag menar att C- och L-partiernas agerande är oförsvarligt. Nationen härjas av en rad stora strukturproblem, som alltså fortfarande kvarstår olösta. På Regeringens taburetter sitt ett litet gäng maktlystna, som tillåts bestämma över flera otroligt kostsamma nationella ödesfrågor. Hela gänget bakom Jöken är besjälat av en överordnad uppgift, nämligen att stoppa ett extraval. Den oheliga regeringsalliansen mellan S och Mp innebär att ett extremt minoritetsparti hamnat i maktens centrum och där tillåts agera som talibaner brukar göra. Symbolpolitik kantad med utpressning har blivit Regeringens vardag.

Torsten Sandström

Den svenska politiska situationen är högst bekymmersam. Nationens strukturproblem kvarstår olösta år efter år, trots spridda löften i många, många valrörelser. Inget parti vågar höja rösten och säga ifrån. Alla är rädda för storebror S-partiet. Man bevakar sin position på sikt inom den politiska klassen. Alla är dock ense om att ett nytt röstvinnande parti är oönskat. Därför cementerar dagens partistöd status quo inom svensk politik.

Visst finns det några konkurrenter som inte lyckats ta sig in i Riksdagen. Viktigast är antagligen Medborgerlig samling som har många goda initiativ. Det finns också några organisationer som driver den centrala frågan om direkt demokrati. Det finns alltså en potential till en nödvändig politisk förnyelse. Samtal om samverkan mellan fritänkarna borde vara ett första steg. Det gäller att enas om en slagkraftig plattform. ”Medborgerlig samling” är enligt min åsikt ett mossbelupet partinamn. Och ”Direkt demokrati” är en alltför snäv bas, om än viktig. Erfarenheter från tidigare (och utlandet) visar att enkla dynamiska ord behövs för att få folklig respons. Dessutom gäller det att vinna den unga generation som dominerar internet.

Alla vet att framgång i valrörelser kräver stora pengar, dvs guld som nuvarande politiska eliter uppbär från statens kassakista, som du och jag tyvärr tvingas fylla på.

För mig är det en gåta varför svenska storföretagare förhåller sig så passiva när det gäller att stödja nya politiska krafter, dvs nya partier som vill åstadkomma nödvändig förändring av svensk demokrati och ta itu med stapeln av strukturproblem som gisslar befolkningen. Vad denna passivitet beror på är svårt att förstå. Jag tror knappast att man vill att skola, vård, hyressättning, LAS-frågor, invandring, försvar mår bäst av att ligga i träda. Möjligtvis är stora finansiärer rädda för att stöta sig med S-partiets mäktiga korporativa kollektivism, inom vilken för övrigt näringslivet har gigantiska pengar att tjäna. Den egna ekonomin förefaller alltså vara en tänkbar förklaring, med tanke på att miljardärer och storföretag vägrar att gå samman för att finansiera ett knippe gamla och nya partier, som tydligt vill reformera svensk demokrati och samhällsstruktur.

Av privatekonomiska skäl är man kanske nöjd med den färdväg som S-partiet valt. Men i privata sammanhang uttrycker ändå många företagsledare idéer som påminner om den karikatyr som den förre scaniachefen Leif Östling gjort ikoniska och i huvudsak fåniga.

Därför vore det härligt om nationens krösusar – i Olof Stenhammars efterföljd – organiserar sig för stöd till ett projekt om ett nytt politiskt Sverige. Demokratins införande i Sverige under 1800-talets mitt backades upp av bruksägare, bankdirektörer och fria intellektuella. Även om man då inte nådde ända fram till allmän rösträtt gjorde kapitalismens svenska fäder en dunderinsats. Näringsfrihet tillskapades och ståndsriksdagen ersattes av en mycket bredare representation.

Därför är det nu hög tid för ännu en storsatsning från näringslivets sida. Om företagen inte vill – eller vågar – stödja partier direkt kan de ge pengar åt nya fristående medier. Även om landets flera politiska partier till vänster kommer att skria i högan sky har en majoritet av svenska folket mycket att vinna på en insats från finanseliten. Sveriges strukturproblem måste nämligen tacklas och för det krävs det ett nytänkande, som den nuvarande politiska klassen uppenbarligen inte förmår.

Torsten Sandström

Dagens Bulletin hyllar i en lång intervju en person som ”sade upp sig och blev klimataktivist”. Det berättas om spektakulära protestaktioner i Malmö mot företag som påstås finansiera förstörelse av klimatet. Enligt intervjupersonen är det verkligen fråga om en av människorna skapad kris som på tämligen kort tid hotar mänskligheten.

Texten förklarar genast Bulletins plats på den politiska kartan. Man går alltså i armkrok med Mp, den sekt som bildat en ohelig allians med S, alltså en regering som håller på att förstöra den svenska nationen. I ett land som behöver massor av billig el – för att ersätta förbränning av olja och skogsråvaror – har nyligen en fungerande kärnreaktor stängts ned.

Jag väntar mig av Bulletin en seriös analys av den vetenskapliga positionen rörande orsaken till klimatets uppvärmning. Är det CO2 eller andra orsaker? Finns det samverkande orsaker? Är FN:s klimatpanel vetenskapligt trovärdig eller sysslar panelen med politik? Men inga sådana ord från Bulletin.

Det finns en ganska stor grupp forskare – i Sverige och internationellt – som menar att forskningsläget är högst osäkert. Det är förvisso möjligt att CO2 i någon mån kan samverka med skeenden hos solen, i atmosfären eller jorden. Men något entydigt vetenskapligt svar finns ännu inte. Dessutom menar man att det inte alls rör sig om någon akut kris.

I globaliseringens spår finns det dock en mäktig grupp av politiker som vill kontrollera sina nationers utveckling via ett krisscenario. Att Mp:s miljöminister häromdagen på Twitter påstår att utsläpp av CO2 påverkat jordaxelns lutning så att krisen ytterligare skärpts är ett praktexempel på den ovetenskapliga propaganda som nationella politiker använder för att skrämma människor till underkastelse.

Och nu rättar Bulletin in sig i detta led! Man förväntar sig att ett seriöst konservativt organ presenterar argument för och emot och försiktigt – alltså med kritisk distans – tar ställning. Men inte Bulletin. Man kör rakt in i klimatskräckens helvete. Det är beklämmande att se.

Torsten Sandström

SVT:s partiledardebatter känns som repriser på diskussioner vi tidigare hört. Oppositionen bankar på med hård kritik mot Regeringen. S-partiet påstår däremot att allt är sååå bra – man plockar till och med fram skolmätningar som sägs bevisa att PISA-resultaten inte är så dåliga som Riksrevisionen bevisat. Och Löfvens satelliter – Mp och C – gör allt de kan för att hålla honom under armarna så att han inte faller samman. Vidare jobbar programledarna hårt för att lägga sig i diskussionen och stycka sönder den med egna värderande frågor. Alltså ”same procedure” som förra gången. Hände över huvud taget något nytt som överraskande? Inget stort, men kanske några nyanser.

Löfvens roll som ledare för en svensk regering gav en klar bild av verkligheten. S-rörelsen är slut och Löfven själv så trött och pressad att han antagligen fick färdtjänst hem från Tevehuset. Det verkade som han behövde tändstickor för att hålla ögonlocken uppe. Det märks verkligen att han inte skolats i den politiska klassens utbildningsanstalt, Karriärhagen, utan jobbat några år på verkstadsgolvet, innan han blivit fackpamp.

Även C-partiets Annie Lööf hamnade i Löfvens bakvatten. Hon försökte rädda sig genom den självpåtagna rollen som Riksprussiluska, med rader att förfärade utrop över Åkessons argument.

Ruter var det däremot i KD:s Ebba Busch. Här har vi en av Sveriges bästa politiska debattörer. Rappt och med gott humör uttalade hon rader av sanningen ord om Regeringens tillkortakommanden. Att hon vågade varna svenska landstingspolitiker om att många måste räkna med att förlora jobben vid ett förstatligande av vården måste nog ses som debattens i särklass modigaste ord. Allt pekar på att hon är landets kristnas räddningsplanka nummer ett.

Däremot ger jag inte mycket för den överenskommelse om invandringspolitiken som M, SD, KD och L träffat och som de gjorde en hel del för att basunera ut (framför allt L, komiskt nog). Om innehållet är fågel eller fisk vet ingen. Och bara det faktum av L är med i gänget skapar inte minsta trygghet för en vettig framtida utveckling. En del talar för att M och KD mest positionerar sig inför valet 2022, varefter de hoppas att tillsammans med C och L fortsätta S-partiets invandringspolitik i lättmjölkens tecken. Gäsp! Allt tyder alltså på fortsatt oreda inom invandringspolitiken.

Torsten Sandström

Jag funderar ibland över varför ämnet PK är förbjudet i svenska gammelmedier. Det är möjligt att frågan anses oklar – den korrekta sfären är så omfattande – varför problemet avförs från agendan. Men en kritiker av pk-ismen angriper normalt inte alla dogmer som i elitens debatt uppfattas som självklara. För min del skulle jag aldrig kunna tänka mig att angripa idén om demokrati, alla medborgares lika rättigheter gentemot det offentliga, åsikts- och yttrandefriheten och liknade grundsatser som har sin grund i Sveriges grundlagar. Jag uppfattar nämligen dessa ämnen riktiga och viktiga och över huvud taget okontroversiella. Det rör frågor som måste anses allmängiltiga i västerlandets demokratier. De grundsatser jag nyss nämnt har alltså en juridisk dignitet som jag tar för given.

Pk-ismens kärna är kritik av att en rad andra ämnen som inte tillhör demokratins kärnfrågor, men som politiker och medier bestämt sig för att betrakta som heliga och omöjliga att föra ett öppet samtal om. Flera av dessa heligförklarade dogmer har dock en viss anknytning till de konstitutionella teser som nyss nämnts. Jag kritiserar exv ofta det faktum att svenska yrkespolitiker kommit att bilda en politisk klass. Likaså pläderar jag med emfas för att inslag av direkt demokrati ska införas in Regeringsformen. Dessa mina argument kan knappast anses som odemokratiska. Tvärtom rör det sig enligt min mening om en kritik av det svenska samhällets ofullkomlighet, vad gäller folkligt inflytande. Min viktiga fråga är därför varför svenska politiker och medier är ovilliga – till och med fientliga mot – att öppet debattera dessa ämnen?

Andra centrala samhällsfrågor inom den förbjudna pk-sfären rör invandring/asylrätt, feminism samt att CO2 är orsaken till den uppvärmning av klimatet som pågår. Inget av dessa ämnen har över huvud taget något anknytning till svenska grundlagar. Utlänningars ställning enligt svensk rätt är en fråga som Sveriges Riksdag bestämmer över (via utlänningslagen och folkrättsliga konventioner). Här har jag och andra en självklar demokratisk rätt att föra ett öppet samtal. Samma frihet gäller för mig och andra att ifrågasätta tesen om att kvinnors ställning och rättigheter ska vara en prioriterad samhällsuppgift. Min utgångspunkt är nämligen att män och kvinnor som medborgare i Sverige har samma rättigheter. Samma frihet gäller för mig och andra att kritisera tesen om CO2 som boven i dramat om klimatets uppvärmning. Här rör det sig närmast om en vetenskapsfilosofisk rätt för mig och andra att ifrågasätta exv tesen om att det internationella forskningssamhället är överens om att konsensus råder om att CO2 är den huvudsakliga förklaringen till klimatets uppvärmning.

I alla de tre frågor jag nämnt – asylrätt, feminism och CO2 – är en öppen och kritisk diskussion i högsta grad angelägen. Men politiker och medier vägrar att låta detta ske. Man kan säga att ämnena ifråga är tabu i den mening att ett ifrågasättande anses i högsta grad – just – politiskt inkorrekt. Kritiska yttringar avförs därför från mediernas agendor.

Finns det någon gemensam bas för den politiska korrekthet som jag och andra idogt ifrågasätter. Möjligtvis kan man tala om fokus på ett slags dubbelmoral hos politiker och journalister. Alltså: å ena sidan åsiktsfrihet/yttrandefrihet och å den andra samtalsförbud. Men det finns enligt min mening en mer precis och viktigare förklaring.

Den rör politikers och journalister behov av makt eller samhällspositionering. Alltså två yrkesgrupper som strävar efter en monopolställning inom en speciell sfär. Politikerna vill utestänga konkurrenter från den offentliga makten och säkra sin egen och sina vänners roll som yrkespolitiker. Journalisterna önskar å sin sida befästa sin makt över mediernas innehåll. I grunden påminner det, som sagt, om skråtänk. Journalisterna anser sig vara experter på att värdera nyheter. På grund av utbildning, personliga (politiska) värderingar och en hård konkurrens om jobben kämpar därför nationens journalister med näbbar och klor över makten att bestämma över det mediernas innehåll.

Varken politiker eller journalister vill således att jag eller andra ska ifrågasätta deras ambitioner. De ogillar förstås att buntas ihop och anklagas för att syssla med politisk korrekthet. Nutidens politiker agerar enligt ett mönster som motsvarar ståndssamhällets försvarare vid tiden kring mitten av 1800-talets Sverige. Även dagens journalister uppträder – som yrkeskår sett (det finns självklart enskilda undantag) – som bevarare av sitt monopol att styra mediernas innehåll, ungefär som dåtidens hantverkare önskade hindra andra från försörja sig i inom den verksamhet som skrået kontrollerar.

Svaret på frågan om varför eliterna inte vill veta av samtal om PK kokar alltså samman till en rädsla för samhällsförändring. Vi ser extremt tydligt hur politiker och journalister värnar sin nuvarande maktställning. Självklart vill de inte se eller höra att någon frågasätter deras monopolställning.

Torsten Sandström

PS! Häromdagen har jag – i en på internet uppmärksammad blogg – kritiserat miljöminister Bolunds påstående på Twitter att CO2 numera påverkar lutningen av jordklotets axel. Idén är sannerligen vetenskapligt omvälvande och med största sannolikhet fullkomligt befängd. Men alliansen mellan nationens politiker och journalister har medfört att inget gammelmedium berättat om Bolunds fantastiska idé. Detta hjälper kanske läsaren att förstå mitt budskap ovan om politikernas och journalisternas huvudroller som pk-samhällets förvarare. DS.

Den mediala situationen i Sverige är precis som S-partiet vill ha det. Partiet får stöd från en lång rad medier, även många sådana som officiellt säger sig ha en annan politisk linje. Aftonbladet är självklart i hejarklacken. Sedan nästan hela Bonnierimperiet, med bla DN, Sydsvenskan och Dagens industri. De ställer upp för Regeringen helt i Jökens anda. Stödet till S från statstelevisionen är förstås givet.

Systematisk kritik mot regeringen syns endast från SvD och GP, utav de större tidningarna. Den tyngsta bördan i kampen mot nationens förmodligen sämsta regeringen bärs därför av nättidningar, bloggare och skribenter på sociala medier. Att de konsekvent bespottas av gammelmedierna är kanske naturligt. Men att medier som får pengar av staten/skattebetalarna kastar skit på nätskribenter – som ofta arbetar ideellt- är faktiskt bedrövligt.

Jag är mot alla former av svenskt presstöd. Men om statliga bidrag någonsin ska utbetalas bör det väl inte ske till den vänsterlinje som redan dominerar svenska stormedier. Stödet borde i stället riktas till högersidan. Det vore samtidigt en demokratisk välgärning. För flertalet svenskar röstar åt detta håll.

Men jag är som sagt mot statlig inblandning i den politiska opinionsbildningen. Statligt presstöd ger en doft av sovjettidens Pravda. Att frågan om skattepengar till medierna ändå kommer upp på bordet har tre enkla skäl. Vänsterjournalisterna värnar om sina jobb. Och mediernas ägare om företagens ekonomi. Och politikerna vill få hjälp med att bli återvalda.

Officiella argument om mångfald i det mediala utbudet är rena svepskälet. Det förklarar inte varför ett jättebelopp på 9 miljarder årligen skänks till statsteven. Den rimligaste förklaringen är att politikerna gärna kramar landets journalister. Då sju av tio av dessa röstar till vänster blir effekten av statligt mediestöd fullt synligt i landets valrörelser. Även SvD, som mottar 40 miljoner årligen från staten, bidrar med en tydlig vänsteropinion, frånsett tidningens ledarsida förstås.

Därför är Sveriges största politiska problem nationens vänstermedier samt det faktum att medieföretagen hålls under armarna av staten genom stora penningbelopp. Denna inblandning i en fri demokratisk process tvingas, till råga på allt, du och jag betala över skattsedeln. Det är ju helt åt fanders!

Torsten Sandström

Något som kan tyckas förvånande är hur svenska politiker från höger till vänster håller samman i situationer då någon av dem gjort bort sig. Möjligtvis frontas det mot SD-företrädare, som ses som parias och inkräktare på den svenska politiska scenen.

Jag tänker på detta när Riksrevisionen riktar kritik mot Regering och Skolverk för deras förvanskning statistiken rörande Svenska PISA-resultat. Det rör sig om ett planerat fifflande med siffrorna för att Sverige ska komma bättre ut i OECD:s mätning. Enligt Riksrevisionens beräkningar skulle Sverige annars hamna under det globala snittet för utvecklade nationer. Alltså utbildningskoryféer som manipulerar och på så vis lär landets många elever hur det ska gå till att fuska med fakta. Flera oppositionspartier är kritiska, men endast SD tycks vilja rikta misstroendevotum mot utbildningsminister Ekström, som för övrigt själva har sina rötter i Skolverket vid sidan om sosserörelsen. Hennes departement har tillsatt en sosse som chef för myndigheten och dessutom känt till Skolverkets upplägg. Men ministern har inte sagt stopp.

Det brukar sägas att misstroendevotum ska hanteras försiktigt. Det må så vara. Jag är ingen vän av hårda ord i onödan. Men nationen lider brist på öppen debatt – politiker glider alltför enkelt undan kritik. Det svenska politiska livet har därför mycket att vinna på en tuffare hantering av politiska motståndare. Det klargör politikens spelregler och kan kanske medföra att höga aktörer skärper sig genom att se exempel statueras. Folkets förtroende för svenska politiker bör enligt min mening nämligen öka om ansvar utkrävs oftare än idag, då allt ofta blir kvar vid det gamla.

Varför har det blivit så här? Det finns tyvärr logiska förklaringar. Om de politiska sysslorna betraktats som temporära – och fördelade mest efter fackkompetens – hade avpollettering av felande höjdare blivit något enklare. Men idag ses politik som ett yrke från ungdomsförbund till pensionering. Att politik blivit en profession har medfört att aktörerna anpassat sig och att flera gemensamma intressen vuxit fram. Därför talar jag – med utländska förebilder – gärna om uppkomsten av en svensk politisk klass. Eliten gemensamma intressebas rör inte bara arbetsuppgifter, karriär, ekonomi, familjekopplingar utan framför allt en omfattande trygghet i karriären.

En pusselbit i detta gemensamma intressemönster är en återhållsamhet med åtgärder som kan rubba denna trygghet i karriären. Misstroendevotum brukas därför med största försiktighet. Då åtgärden undantagsvis används vet för övrigt beslutsfattarna normalt att petade höjdare i allmänhet ganska snabbt kommer tillbaka, liksom come back kid Ygeman, som påtagits sig misstroende i sin sannolikt gravt ansvarstyngda statsministers ställe.

Min slutsats är därför att konsensuskulturen har sin grund i framväxten av en politisk klass som består av personer (och familjer) som från tidiga skolår till pensioneringen utövar politik som yrke. Jag menar att detta är ett allvarligt politisk hot mot svensk demokrati. Och i sin tur en förklaring till att jag i många bloggar pläderat för ökade inslag av direkt demokrati. Alltså en ökad rätt för väljarna att rösta på person i stället för på parti. Ett missnöje ska utmynna i att dåliga politiker enklare väljs bort. Vidare krävs en rätt för medborgarna att samverka för folkomröstning om ett förslag till lagstiftning. Det skulle raskt motverka klåfingrig och skattestegrande lagstiftning.

Konsensuskulturen inom svensk politik är ett hinder för en utveckling som banar väg för grundlagsregler om direkt demokrati. Politikerna vill inte att väljarna ska ha mer makt än idag. Du och jag ska rösta på partiernas utvalda och sedan hålla käften till nästa val om fyra år.

Torsten Sandström

V-partiet med sina knappt 10% av väljaropinionen får i medierna omkring en femdubblad uppmärksamhet. Ett genomslag som dessutom normalt är starkt positiv. På så vis får tyvärr en politik som tillhör det tidiga 1900-talet än idag en förödande samhällsverkan. Till och med medier som drivs av storkapitalister innehåller till stor del stoff som vänsterns journalister gillar.

Och favoriseringen gäller inte vilken politik som helst. Det rör sig symboler eller rörda luftballonger. Genom att ständigt öka bidragen – och alltså höja skatterna – har vänsterpopulismen det enkelt att köpa röster från olika väljare.

V-partiets lösningar ställer normalt samhällsverkligheten på huvudet. Partiet har en fallenhet för kommunismens idé om att en planering av samhället är den rätta vägen till lycka. Häromdagen ville V se statliga beslut om en viss maximal procentnivå på arbetslösheten (till råga på allt ”Europas lägsta”), precis som nyttiga jobb enbart kan skapas genom staten och via bidrag från skattebetalarna. V:s färdriktning är den planekonomi som partiets gamla kommunistvänner från Sovjetunionen så fullständigt misslyckats med. V sysslar alltså med vänsterpopulism.

Idag föreslår V-partiet att män som köper sex – förutom vanliga straff – ska dömas till utbildning om prostitutionens dystra verklighet. En riksdagskvinna och känd feminist menar nämligen att männen måste skaffa sig kunskaper om sexsäljarnas livförhållande. Hon talade explicit om utbildning om ”brottsoffrens” vardag.

Jag har inte minsta sympati för sexköpare. Men inte heller för säljarna, som i svensk rätt tyvärr inte begår något brott, genom att annonsera ut sin vilja att locka till sig köpare. Varför inte kriminalisera såväl köp som försäljning av sex? Om männen ska gå på kurs rörande prostitution, verkar de minst lika rimligt att kvinnor som möjliggör och ställer upp på brottsligheten också utbildas om sitt skadliga värv.

Hursomhelst blir effekten av V:s symbolpolitik att partiet får en medial uppmärksamhet med ett omfång som överstiger nationens största politiska partier. Detta sammanhänger inte med att V:s idéer har stor folklig uppslutning. Förklaringen är uteslutande att det är vänsterjournalister som värderar vilka händelser som ska ses som nyheter i svenska medier. Jag tror inte att journalisterna slugt planerar denna propaganda. Det är främst fråga om att de värderar V:s politiska lösningar som mer relevanta än andra partiers. Det är på så vis vänstervridningen inom svenska medier går till. Och därför har Sverige politiskt gått i stå.

Torsten Sandström

I flera bloggar har jag kallat ledamöterna i EU-kommissionen för B-laget. Medlemsnationerna sänder nämligen inte de vassaste knivarna till Bryssel, utan andrasorteringen. Detta är högst olyckligt. Den stegrade federalismen – dvs maktöverflyttningen till EU – sammanhänger med att B-laget så att säga getts rätt att spela i Europa League med de svenska moderpartiernas samtycke. Då går det förstås åt skogen. Den som vill ha flagranta bevis måste läsa vidare.

En händelse häromdagen i Turkiet ger besked om att Erdogans kumpaner endast satt fram två stolar vid ett möte för tre. En stol för Erdogan och den andra tog EU:s ordförande Michel. Snopen fick kommissionens ordförande, von der Leyen, sitta i en soffa i bakgrunden. Michel gjorde inte det man kunde förvänta sig, nämligen att erbjuda sin stol till Leyen eller begära ytterligare en stol. Den turkiska skurkregimen manövrerade alltså ut halvamatörerna från Bryssel.

Mitt andra exempel rör EU:s utrikeskommissionär Josep Borrel, 73 år gammal, som för någon månad sedan skickats till Moskva för att tala Rysslands aggressiva regim till rätta. Framför teves kameror skåpade den hårdhudade ryska utrikesministern fullständigt ut en stammande och rodnande Borrel. Det som skulle bli en lektion i demokrati förvandlades till en stor framgång för diktaturens män. Bara för att B-lagspelaren Borrel var i Moskva för EU:s räkning. Så himla korkat!

Men dessa två exempel är ändå struntsaker jämfört med vad den nya Kommissionen på kort tid har ställt till med eller har i pipelinen. Jag tänker förstås på den jätteupplåning som EU ska göra för att kunna skänka bort gigantiska belopp till exv Italien, Polen, Spanien, Frankrike, dvs nationer som många år före coronaviruset kört sina ekonomier i botten. Ett likande skräckinslag i Kommisionens politik är en närmast planekonomisk ambition med EU som spelmotor. Det rör sig ena dagen om hållbarhet, dvs drömmar om en energipolitik från Bryssel för elproduktion (där kärnkraft och till och med vattenkraft kritiseras). Den andra dagen ska Europas börsföretag instrueras om hur de ska hantera sina och sina egna affärer och pengar. B-laget i Bryssel tror att de vet bäst om allt! Rena dagiset är vad vi ser, men en lek som riskerar att sluta illa.

Slutligen måste Kommissionens hantering av covid och vaccininköp kritiseras å det skarpaste. Alltså ännu ett amatörmässigt fumlande av nytillsatta politiker från andrasorteringen, dvs medlemmar från den politiska klassen som ska försörjas. Och enbart det faktum att Sverige skickat en mångårig fd kommunist – Ylva Johansson – till Bryssel säger hur uselt sakernas tillstånd är inom EU. Det vi ser är inget annat än blinda politiker som leder synskadade EU-byråkrater! Eller kanske tvärtom. Men det spelar egentligen ingen roll, för det går likafullt åt fanders.

Det är närmast ofattbart hur ett lag av spelare från politikens B-lag kan tillåtas regera hela Europa. Varför är svenska politiker så tysta? Och vad gör de journalister som brukar slå sig för bröstet och kalla sig själva den tredje statsmakten? Om det jag nu berättat är sant – och så är det – måste något har gått totalt fel i europeisk och svensk politik! EU måste bantas och förvandlas till en avsevärt mindre, men effektivare, gemenskap med inriktning enbart på fri handel i Europa. Då behövs inte mängden yra politiska höns som idag springer omkring i Bryssel.

Torsten Sandström

Tyvärr sysslar många journalister med politisk desinformation. Kanske inte alltid medvetet. Liksom fanatiker inom religionens och klimatets värld är de förvissade om att det bara finns en sanning: den egna.

I dagarna har en ny rörelse startats om ”morden på fem kvinnor”. Dessa tragiska händelser försöker journalisterna finna en gemensam nämnare till. Och resultatet är att ”män mördar kvinnor”, i och med att en man är gärningsmannen i samtliga fem fall.

Enligt min mening är detta ett prov på svag slutledningsförmåga. Om fem hundar samma månad bitit fem barn skulle nästan ingen komma på slutsatsen att ”hundar bits”. Alla vet nämligen att endast ett fåtal hundar agerar på ett sådant farligt vis. Inte ens hanhundar är bitbenägna allmänt sett. Men långt i bakgrunden av tamhundens gensystem finns kanske rester kvar av den farliga vargen (eller vildhunden).

Varför behandlar medierna män sämre än tamhundar? Förklaringen är enkel. Det rör sig om politik. Feministerna världsbild bygger på strukturtänk, kanske vänsterns olyckligaste bidrag till samhällsdebatten. För Marx var det arbete mot kapital. För feministiska journalister är det kvinnor mot män. Genom en sådan förenklad analys blir varje man en potentiell kvinnomördare.

På så vis slipper feministen fundera över mer sanna förklaringar till våldsdåd som män drabbar kvinnor med. Min bild av de fem männen som varit på tidningarnas förstasidor blir en helt annan. Av de fem har endast en svenska föräldrar. Fyra har alltså utländsk bakgrund. Vad säger det? För fyra av männen tycks hemlandets kultur ha medverkat till att frambringa morden. Inom klankulturen är dödande av en kvinna nämligen en korrekt form av rättskipning, i vissa situationer.

Vad gäller den femte mannen, svensken, gäller detta inte alls. Dödande av en kvinna är i vårt land och kultur ett avskyvärt brott. Att det ändå inträffar ibland är högst tragiskt, även om denna typ av våld verkar vara i avtagande statistsikt sett (vilket medierna inte gärna berättar om). Berättelser från historien ger nämligen prov på synnerligen grovt och vardagligt manligt våld inom familjen. Här kan man kanske tala om en före detta svensk klankultur.

Genom att medvetet bortse från den viktiga kulturskillnaden sprider alltså svenska medier dimmor om klanernas kultur. Denna gamla och förkastliga samhällsmoral vill feministerna inte diskutera, i och med att en sådan debatt riskerar att föra över till en debatt om invandringens mörka sidor. Feministernas strukturtänk sträcker sig tyvärr inte så långt att en religiöst laddad klankultur ställs mot den demokratiska staten och den moderna tesen om att ingen annan än staten själv har rätt att utöva våld. Oviljan att tala om klanernas framfart blir därför stor i vänsterns kretsar.

En helt annan sak är att vissa svenska män – ett litet fåtal – tar till grovt våld mot kvinnor i sin närhet. I Sverige ses detta med alla rätt som ett avskyvärt brott. Möjligtvis har brottstypen en biologisk förklaring – i mäns gener finns kanske rester av dåtidens vilda krigare. Men i svensk kulturhar våld mot kvinnor, som sagt, fullständigt förkastats genom den demokratiska statens framväxt. Det är ett grovt brott som lyckligtvis få män gör sig skyldiga till. Detta är sanningen, oavsett vad landets feminister än säger.

Torsten Sandström

Klimathysterin har som många vet fått alltmer kosmiska proportioner. CO2 är numera orsaken till nästan alla skeenden på jorden. Enligt Per Bolund på Twitter den 25/4 bär växthusgaserna också skulden för rent galaktiska skeenden. Alltså rörande krafter inom Vintergatan. Man skulle kanske kunna tro att Bolund är en högkomiker på väg i rymdfarkosten Aniara. Men han menar tyvärr allvar. Så här skriver han på Twitter:

Klimatkrisen har gått så långt att jordaxeln förskjuts. Det visar hur stor påverkan vi människor har på vår planet, och varför vårt fotavtryck snabbt måste minska.

Mannen är uppenbarligen från vettet. Alla som har ett en hyfsad bildning vet att jordaxelns lutning har att göra med kosmiska krafter inom det stjärnsystem vi lever i. Jag kollade därför snabbt med SMHI på internet, dvs den myndighet som Bolunds regering bossar över. Så här skriver SMHI:

… jordaxelns lutning varierar något över långa tidsrymder, mellan 22,1° och 24,5° med en period på cirka 41 000 år.

Är det Mp:s egen Uppfinnarjocke som har rätt? Eller är det fråga om skeenden som är helt oberoende av människans utsläpp av växthusgaser? Uppenbarligen bygger Bolund sina slutsatser på kinesiska rön. Även detta är en anledning till att ifrågasätta hans trovärdighet. Det vi ser är en svensk miljöminister som tjejgissar.

Nu ska det bli intressant att se om forskare och medier tar avstånd från Bolunds sensationella rön. Mitt grundtips är tystnad, om än med ett medlidsamt leende om Bolund från några. Det vi ser är en svensk miljöminister som står med rumpan bar. Det talas nuförtiden mycket om fake news och konspirationsteorier. Mycket talar för att Bolunds uttalande är ett hittills oöverträffat rekord i sammanhanget.

Torsten Sandström

Det är självklart att varje nation måste ha ett grepp om vilka individer som uppehåller sig inom samhällets gränser. Men inte ns detta klarar Sverige av, den nation som skryter vitt och brett om sin förträfflighet. Den svenska befolkningsregistreringen – folkbokföringen – som sköts av skattemyndigheten, fungerar nämligen uruselt. Sverige har örnkoll på de omkring 10,3 miljoner människor som har svenskt medborgarskap, låt vara att en inte så liten grupp även är medborgare i annan nation. Däremot saknar Sverige ett fast grepp om mängden utländska medborgare – nästan en miljon personer (!) – som befinner sig i riket.

Den senare gruppen kan indelas i två delar. Den större omfattar personer som på ett eller anat sätt själva tagit initiativ till införing i skatteverkets register (ibland enbart genom att ha varit kontakt med annan myndighet, exv bilregistret). Dessa utlänningar tilldelas ett samordningsnummer. Även om detta formellt knyts till en bostadsadress är det högst osäkert var en viss person i verkligheten bor – inom Sverige eller i utlandet. Många gånger är adressen bara en brevlåda hos någon driftig person som tar betalt för detta. Det förekommer också att en utlänning har flera samordningsnummer.

Till bilden hör en tredje grupp av individer, dvs de utlänning som inte ens har samordningsnummer, men ändå befinner sig i riket. Gruppens omfattning är oklar, men det rör sig om många En del av dessa är medborgare i annat EU-land, i så fall personer som inte skaffat sig samordningsnummer.

Man kan därför säga att Sverige har skaffat sig ett fast grepp över den stora gruppen skattebetalare, där de egna medborgarna kraftigt dominerar bilden. Däremot saknas ett bra grepp om den stora grupp utlänningar vars existens är beroende av den breda floran av statliga eller kommunala bidrag, dvs en stor del av bidragstagarna.

Det säger sig själv att detta medför ett gigantisk slöseri med offentliga medel. Personer med två samordningsnummer kan uppbära dubbla bidrag, såväl i Sverige som utomlands. En i utlandet avliden person kan fortsätta att försörja familjemedlemmarna i den främmande nationen. Frånvaron av kontroll skapar en bild att Sveriges makthavare inte bryr sig. Det tycks vara ett korrekt konstaterande i och med att kontrollmöjligheter faktiskt kan skapas, en lösning som svenska politiker valt bort. Trots att flera miljarder skattekronor finns att spara så fortsätter den svenska bidragsrouletten. Att mycket stora belopp hamnar i händerna på kriminella gör bara situationen än allvarligare.

Genomförandet av en sådan kontroll förutsätter, såvitt jag förstår, att utlänningen ifråga enbart ges rätt till bidragspengar i samband med fysisk närvaro på ett kontor, där individens identitet granskas genom ansiktsigenkänning ed, i stil med de väl fungerande system som miljoner människor redan använder i skilda sammanhang. Om inte försäkringskassan klara uppgiften ligger det nära till hands att offentliga myndigheter skapar en särskild organisation för denna fysiska kontroll inom eller utom Sveriges gränser. Enligt min mening är det högts rimligt att mottagande av svenska offentliga bidrag kräver att mottagaren underkastar sig den föreslagna lösningen. Kostnaden för denna är sannolik liten i relation till de medel som sparas in via kontrollen. Med teknisk utveckling borde det för övrigt på tämligen kort sikt vara möjligt att på distans kunna ta emot pengar genom ansiktsigenkänning ed via mobiltelefon.

Med tanke på de omfattade besparingsmöjligheter som syns i pipelinen borde kontrollsystem redan ha varit på plats. Genom att via nya teknik koppla en fysisk person till ett visst samordningsnummer finns mycket att vinna. En ny dörr till kontroll och brottsbekämpning öppnas således. Redan idag kan jag via min telefon betala från min bank. Mottagande av bidrag behöver inte vara svårare.

Det som verkligen gör mig beklämd är att svenska politiker under flera år undvikit att välja rätt väg att tackla det svenska skuggsamhället. Enligt min mening är det fråga om en oförmåga att leverera det som skattebetalarna önskar.

Torsten Sandström

Idag läser jag att Aftonbladets Jonna Sima protesterat hos Volvo mot deras patriarkala logotype. Volvo svarade blixtsnabbt att deras logga anspelade på järn och gamla svenska gruv- och industritraditioner. Ridå!

Feminister är verkligen enkelspåriga. De tolkar allt efter sin egen världsbild.

Torsten Sandström

Högt uppsatta sossar skriar nu än en gång om att statens måste tillföras mer skattepengar. Man pekar på rader av politiska behov. Och visst finns det anledning till reformer. Men problemet är att det rör sig om strukturproblem som framför allt S-partiet själv skapat under årtionden. Det gäller boende, jobb, skola, vård, invandring, kriminalitet, försvar och inte minst ett redan mycket högt skattetryck. Många tusentals byråkrater kostar skattepengar, men skapar inte någon samhällsnytta, utan finns på jobbet för att legitimera politikernas vilja att lösa problem, som ändå inte kan fixas på administrativ väg. Många miljarder offras nästan helt i onödan.

Det är alltså inte främst höjda skatter som saken gäller. Risken är att det blir ännu mer skattepengar i sjön om inte roten till det onda angrips, dvs strukturfrågorna. Det som efterfrågas är i stället omfattande politiskt nytänkande. Detta klarar inte S-partiet av, ty man har årtionden baserat sin politik på en felaktig kollektivism, byråkratisering och ett storskaligt skatteslöseri. Hela S-apparaten är nämligen baserad på de felaktiga strukturerna. Hyresgäströrelsen och facket har lagt en död hand över bostäder och jobb. Skolan är i flumpedagogernas våld. Landstingens vårdapparat tyngs av tusentals politikers och byråkraters oförmåga – de är alla skiträdda att förlora jobben vid det förstatligande som syns i pipelinen. Ny invandring med åtföljande kriminalitet har jöken redan slagit fast. Och försvaret ser vänstern som i grunden onödigt – man tycker nämligen att det räcker med fredsavtal i FN:s regi. Därför har Sverige gått i stå. Det gäller alltså att eliminera skadliga strukturer så att nya och effektivare lösningar kan sättas på plats.

Sverige tycks alltså i skrivande stund kört. Först och främst måste vårt land få en ny regering. Sedan måste en jättestor rödpenna tas fram i syfte att skära bort hundratals miljarder av onödig byråkrati, kontraproduktiva bidrag, dysfunktionella idéer, slösaktigt stöd till korrupta regimer, en vårdapparat som skapar köer genom övertung administration osv.

Det nationen behöver är alltså ett radikalt nytänk, som leder bort från S-apparatens betongstrukturer. En ny bostadsbeskattning behövs, men rimligt ökade fastighetskatter måste kompenseras med lägre skatt på lön. Införande av marknadshyror kräver under en övergångstid ökade bostadsbidrag, men pengar kan frigöras genom att slopade kostnader för tusentals byråkrater (exv en stor del av Boverket, som bidragit till eländet). Den synnerligen kostsamma invandringen bör omedelbart pausas, tills nationen tagit emot (anpassat) de som redan anlänt och fått dem i jobb i stället för utanförskap och kriminalitet.

Det finns hur mycket som helst att göra. Men att bara ropa på höjda skatter är som att hälla bensin på ett nationsbygge som redan är så murket att det hotas av sönderfall.

En politikers främsta uppgift är inte att lydigt följa sitt parti. Det gäller att se till att de strukturproblem löses som tynger folkets vardag. Partierna har nämligen i åratal lovat väljarna bostäder, skolor, vård osv utan att i grunden ens ha försökt lösa uppgiften. Om inte nuvarande politiker fixar saken, måste därför nya väljas.

Men min sista propå är enklare att säga än att genomföra. Framväxten av en svensk klass av yrkespolitiker har gjort det ytterst svårt att rubba nuvarande elits maktställning. De har förskansat sig i en representativ demokrati som hindrar direkt makt från folket mellan valen vart fjärde år. Men ändå måste kloka väljare förstå att höjda skatter är fel väg att gå. Starten måste vara att göra sig av med odugliga politiker som i åratal bitit sig fast i maktens rum.

Torsten Sandström

Flera av världens nationer tävlar just nu om vem som lägger skarpaste kravet i procent för att ”rädda klimatet”. Svepande lagregler skrivs, utan pregnans. I vardagsdebatten skymtar flera olika ambitioner i procent och med skilda tidsangivelser i stil med 2020 eller 2050. Det hela påminner om en bingoafton i Norrböle. Alla hoppas på sina siffror.

Häromdagen överträffade EU alla tidigare spelmånglare med en ny skapelse avseende klimatkrav. EU är som bekant en sammanslutning av 27 nationer. Av olika skäl är flera medlemsstater skeptiska till drakoniska klimatkrav. Inte ens vaga ambitioner vill några medlemmar skriva under.

Så vad hittar bingoföreståndarna i Bryssel då på? Jo, man skriver ännu mer urvattnade klimatregler. Nu ska utsläppen av CO2 minsann sänkas med 55% till år 2030 (från tidigare 40%). Den mest vidunderliga nyskapelsen är att ambitionen inte ska gälla enskilda medlemsstaters utsläpp, utan bara EU som helhet. Den överstatliga unionen ska alltså se till att en minskning av CO2 med 55 % sker till 2030, helt oavsett om de nationer som styr på hemmaplan ser till att en minskning sker i verkligheten.

Då medlemsnationerna inte kan enas så genomförs alltså ändå en EU-lagstiftning i bingostil, som inte är bindande för någon nation, utan bara för B-laget och dess byråkrater i Bryssel. Det är högsta komik, men faktiskt en sann bild av hur politiker och byråkrater tänker i Bryssel. För dem gäller enbart frågan om unionens överlevnad. Till varje pris.

Men egentligen är det inte roligt alls. Det visar att unionen, som har vissa mycket viktiga uppgifter avseende företagande, handel och transporter förvandlats till ett skrytbygge i sönderfall. I stället för att ta flera steg tillbaka och förvandla gemenskapen till en hållbar bas, för den handelspolitik som alla medlemmar ställer upp på, så byggs unionsförfallet ut med flera nya federala våningar, som bärs upp av armeringsjärn av den allra sämsta juridiska kvalitet. Det tycks inte gå att stoppa EU, en koloss som slåss för sitt liv.

För politiker är sådant bingospel uppenbarligen helt okej. Men att jurister sysslar med sådant – i Bryssel eller i Sverige – är enligt min mening en skamfläck för professionen och det europeiska samarbetet. Medlemsnationerna är oense. Men ändå skriver man nya lagregler som bara ger ett sken av enighet. Att 55%-kravet enbart binder EU har inte det minsta med den faktiska miljön i Europa att göra. Unionen kan inte själv från Bryssel minska CO2-utsläppen över kontinenten. Den svenska så kallade klimatlagen (2017:720) anger inte en enda procentsats eller årtal för uppfyllelse!

För var dag hör vi ändå hur bingoföreståndarna ropar sina siffor: 40, 55, 2040, 2050…Nu ska Parisavtalet räddas, tror man. Politiker och miljötalibaner känner sig lyckliga. B-laget i Bryssel pustar ut över att ha klarat av ännu en av senare årens pärser. Men jag undrar hur länge detta skamliga juridiska spel ska fortsätta. Lagstiftning rör tydliga regler om makt och påföljder. Jag är med på verkningsfulla lagbestämmelser till skydd för miljön. Men inte på jippo-juridik.

Torsten Sandström

I söndagens DN lämnas stort spaltutrymme till fd S-ledaren Göran Persson. Inte för att han är stor lobbyist, kapitalist (exv ordförande för sossarnas Swedbank) eller godsägare i Södermanland. Nej, för att Göran Persson är mot att skolor drivs som vinstdrivande företag. Plötsligt år 2021 utnämner alltså Bonnierpressen denne Göran Persson till experter på skolpolitik. Jag tar mig för huvudet.

Kan man tänka sig något mer aningslöst av en tidning som säger sig vara liberal samt vill vara Sveriges ”största” morgontidning? Det vara samme Göran Person som 1989 – i egenskap av utbildningsminister och med 5 rösters övervikt i Riksdagen – genomdrev en slutlig kommunalisering av skolan. Jag tror att många experter idag är ense om att den kommunalisering som redan påbörjats före detta detta riksdagsbeslut var ett stort och tragiskt misstag.

Alla som har minsta hum om kommunalpolitik vet att beslutsfattarna där inte förstår sig på betydelsen av kunskaper, prov, studiero od. Jag tänker framför allt på kommuner som domineras politiker från S-, V- och C-partierna, som är mer intresserade av sociala frågor än teoretiska kunskaper. Flertalet av dessa kommunalpolitiker saknar helt enkelt – liksom Persson själv – djupare kunskaper i ämnet. Pga jämlikhetsskäl sänks kraven och studiemotiverade får inte rimlig belöning. Elever ska lära sig själva och inte behöva lyssna på lärare. Skolan blir för de unga en tummelplats för korrekt politisk indoktrinering, med oklar framtidsinriktning. Att alla får papper på att ha avlagt studentexamen blir för politikerna viktigare än stabila ämneskunskaper. Följden har till och med blivit en ringaktning av yrkeskunskaper avseende, svetsning, bilmek, elektricitetsjobb, byggnadsarbete osv. För fåkunniga kommunalpolitiker är studentexamen nämligen ett tecken på jämlik utbildning, punkt, slut. Och alla ska få bra betyg, oavsett om de kan eller ej. Vad kunskaperna består av bryr de sig kommunala företrädare inte särskilt mycket om. Följden har blivit en betydande kunskapsinflation och elever som har svårt att hänga med då de kommer till universiteten.

Jag ser därför gärna att skolan åter förstatligas. Staten måste därefter lägga ut skolornas drift på entreprenad. Jag menar att kommuner och privata företag ska konkurrera om själva utförandet av undervisningen, dvs skolornas drift. Men ett förstatligande får inte ske med bibehållen makt för de stora statliga byråkratier som idag är högst medansvariga för att den svenska skolan idag befinner sig strax ovan bottenskiktet inom OECD. De svenska skolbyråkratierna måste kapas rejält! Och vänsterns pedagoger ska omgående sägas upp! Det gigantiska planhelvete som Skolverket drivit måste bantas till ett minimum, med rätt för lärarna att bestämma över detaljerna.

Vidare måste betyg införas från första klass. Det är bäst att redan från början vänja sig vid att framgång i samhället kräver hårt arbete. Minst lika viktigt är att en statlig myndighet arrangerar centrala eller nationella prov – i stegrad omfattning från första klass och uppåt. Ingen skola ska tillåtas konkurrera med höga betyg! Proven ska dessutom rättas av lärare från andra skolor enligt ett skiftande system för utväxling. Det måste nämligen bli ordning och reda med betygen i flumskolan.

Främst ansvarig för denna flumskola är således ingen annan än Göran Persson själv, dvs HSB, Han Som Bestämt allt en gång i tiden. DN önskar alltså att den mannen ska tala om för det svenska folket hur en bra skola ska skapas. Det är vidunderligt. Tala om att sätta geten som trädgårdsmästare! Bara själva idén visar hur illa ute den svenska nationen är. Och hur vänsteristisk DN är, trots alla liberala honnörsord.

Torsten Sandström

Den 12/4 skrev en rad journalister/tidningsutgivare ett brev i egen sak på DN Debatt. I vanlig medial slingerbultsanda tog rubriken sikte på en vilja ”att lägga ned presstödet”. Men det var bara en lek med ord – staten skulle slopa stödet, men skicka iväg minst lika mycket pengar till privata subjekt. Tanken var nämligen att befria medieföretag från moms och arbetsgivaravgifter för sina journalister. Alltså ett fräckt förslag!

När jag var ung måste varje tidning klara sin ekonomi på egen hand. Sansade människor menade att staten måste hålla sina fingrar borta från den politiska opinionsbildning. Man tänkte då på tidningarna i Sovjetunionen. Visst lades i vårt land många gamla tidningar ned. Men nya prövade lyckan. Precis som en marknadsekonomi är tänkt att fungera. Så länge tillräckligt många människor vill betala för en tjänst så kommer den att tillhandahållas. Att med statligt stöd hålla medieföretag igång är planekonomi, påminnande om det bakom forna tiders Järnridå.

Marknaden är något som sossar alltid ogillat. Dessutom ser gärna flertalet politiker att vänligt sinnad press ska hållas under armarna. Journalisternas stöd håller nämligen politikerna kvar vid maktens köttgrytor. Och försvårar för nya partier att sticka upp. Därför måste 1965 ses som olyckans år. Tage Erlander var statsminister. Riksdagen beslutade då om direkta ekonomiska bidrag till pressen. Idag betalar staten omkring en miljard per år bara i presstöd. Till detta kommer en bukett av andra stödformer till olika medier. Och SR/SVT kan som bekant via statligt tvång uttaxera omkring 9 miljarder per år …

I brevet till DN debatt redovisas förstås en rad olika skäl för att staten måste hålla dagspressen under armarna. Ska man tro författarna gör dagspressen folket stora tjänster. Det är ännu en bluff om man ser till folkflertalet. En orsak till kravet på en ny form av presstöd är just att många svenskar – framför allt yngre – vänder pressen ryggen. Man menar uppenbarligen att det går att finna bättre samhällspolitisk information via andra kanaler.

Detta styrks särkilt av en nyhet som presenteras några veckor innan medieföretagens DN-kampanj för nya bidrag drogs igång. Men det håller förstås författarna tyst om. Det visar sig nämligen i den sk Förtroendebarometern – som ett antal forskare står bakom – att mediernas förtroende är lägst av samtliga mätta samhällsinstitutioner! Inte ens en svensk av tre uppger att de har förtroende för dagspressen. Om radio/teve har 51 % stöd och facket 38 %, så har dagspressen enbart 31% av folket bakom sig!

Jag har i många bloggar kritiserat landet stora dagstidningar. De bedriver för varje år mer politik och åsiktsförmedling än saklig nyhetsinformation. Man kan därför inte alls påstå att de fullgör det som brukar avses med den tredje statsmaktens sakligt kritiska funktion. Dagspressen är tvärtom det politiska etablissemangets bästa vän – framför allt landets vänsterliberaler.

Därför ligger min paroll rätt i tiden om att allt stöd till press och andra medier måste slopas. För detta talar typiskt nog också dagspressens manipulativa brev till DN debatt. Vi ser här hur verkligheten vrängs på flera vis. Mediernas desinformation är förklaringen till att förtroendet för dagspressen ligger i mätningarnas absoluta botten.

Det är alltså hög tid att myndigförklara svenska folket. Låt medborgarna själva bestämma vilka medier de ska finansiera! Bort med politikernas fingrar från syltburken! Slopa därför allt offentligt stöd till medier och opinionsbildande organisationer! Fram för ett friare Sverige och för hushållning med folkets pengar!

Torsten Sandström

.

Ropen skallar igen att män våldför sig. Medierna har svarta rubriker av detta slag. Kvinnliga partiledare vrider sig i våndor över männens framfart. Chefer för myndigheter och offentligt finansierade kvinnoorganisationer skriar. Och rikspolischefen säger med vanlig PK-ism ”att vi har nolltolerans mot detta”.

Vad är det som händer? Har vanliga svenska män plötsligt blivit våldsammare? Nej, även om familjevåld visst förekommer liksom tidigare. Nu rör det sig om ett antal uppmärksammade mord där huvudsakligen invandrande män tagit till blodigt och dödligt våld för att freda en förvriden klankultur, som man inte frigjort sig från trots flera års liv i Sverige. Min svepande förklaring är alltså en storskalig invandring. Den mer precisa är en invandring till en nation, som misslyckats kapitalt med integrationen. Regeringspolitiken innehåller nämligen i korthet följande budskap: ”behåll bara din kultur och ditt språk, så betalar vi bidrag – speciallöner vill nämligen inte LO veta av, och bostadsfrågan sköter våra Hyregästföreningar”.

Nu ska alltså skuldbördan för detta spektakulära misslyckande läggas på dig och mig. Alltså de många män som aldrig begått övergrepp mot någon kvinna. Jag vägrar att påta mig S-partiets och vänsterns idé om mäns kollektiva ansvar! Det är rena undanflykten från deras eget stora politiska misslyckande. Vidare löper medierna faktiskt amok genom sin falska propaganda om den vanliga svenska mannens våldsbenägenhet som de illustrerar med de aktuella klanmorden.

Det som sker är inte ett tecken på att Sverige är ett fritt land med en öppen debatt. Vi ser bilden av en nation och medier som sysslar med propaganda.

Torsten Sandström

På samma dag presenterar journalister – i SvD respektive Sydsvenskan – två nästan identiskt vinklade politiska reportage, fast om olika personer.

I SvD gäller det en ung man som smädats för sitt arbete mot CO2 i klimatet. Sydsvenskans reportage rör en medelålders man som lämnat sitt förvärvsarbete för att helhjärtat stödja kampen mot CO2 – med inriktning på civil olydnad. Det vi ser är inget annat än en medial kampanj. Alltså en fortsättning på storyn om Greta T, dvs helgonet som jorden runt bedriver ett heligt krig mot CO2.

Visst kan medier tillåtas att driva propaganda, men då förutsätts att det råder enighet om vem som är fienden och att denne är ond. Men vad gäller orsakerna till klimatets uppvärmning råder ingen enighet inom vetenskapen. Att FN:s klimatpanel säger att konsensus råder är inget annat än en bluff. Få seriösa forskare påstår nämligen detta. De allra flesta talar om flera samverkande orsaker. Många forskare hävdar att värmeökningen (vars omfattning är oklar) beror på en kombination av CO2-utsläpp, metangaser och olika strålningsfenomen avseende solen, molnen mm. För övrigt råder stor samstämmighet om att CO2 som växthusgas har positiv betydelse för växtligheten på jorden.

Det vi ser från mediernas sida är alltså inte bara en kampanj, utan propaganda för något – en CO2- kris – som inte är en uppenbar bov i dramat om klimatet. Ifall propaganda framförts i samma utsträckning rörande något annan samhällsfenomen hade antagligen Pressens ombudsman, PO, inskridit. Men inte nu. Ty genom FN:s beslut och nationella politikers uppbackning anses det bevisat att CO2 är dramats bov.

Därför anses det som hjältedåd ifall journalister presenterar reportage om mänskliga robotar av det slag jag nyss nämnt. Att svenska medier konsekvent vägrar att presentera kritiska argument, som en stor grupp seriösa forskare framfört mot FN:s klimatpanel, är illavarslande. Man är uppenbarligen rädd för att släppa en fri debatt lös. I stället lanserar medierna hjältar i stil med de tre som nyss nämnt. Därför anar jag oråd. Det förstärker min oro över den politiska styrningen från FN:s och många nationella politikers sida. Få talar om att politiker favoriserar dramatiska krisscenarier i syfte att behålla eller vinna makten över väljarna. Tystnaden är ytterst aningslöst i ett historiskt perspektiv.

Varför får vi aldrig höra att alla argument ska upp å bordet? Varför håller inte statstelevisionen hearings om uppvärmningen med representation från olika grupper av forskare? Världssamhället har otroligt mycket att vinna på att syna korten i handen på FN:s Klimatpanel!

Torsten Sandström

Det korta svaret är att C- och L-partierna bestämt sig för att låta landet ligga i träda till 2022. Man nöjer sig alltså med att leva fyra år på sina riksdagsarvoden, dvs de pengar som erbjuds den politiska klassen av staten. Och så håller man S-partiet om ryggen.

Det vi ser är därför fyra år av ”symbolpolitik”. Det är inte helt enkelt att finna en rak definition på denna företeelse. Men ett kännetecken är en politik som är mer inriktad på principer än på sakfrågor. Upp med ballonger i luften i stället för att gripa tag i basala problem. Ett exempel är de löften om bostäder till alla som hörs i varje valrörelse. Inkvotering av kvinnor i bolagsstyrelser är ett annat typexempel. Det är inte givet att börsföretagen vinner på en sådan åtgärd, som tenderar att bli en gräddfil för karriärister. Man kan därför säga att företeelsen även har ett inslag av populism. Hursomhelst har begreppet kommit att få en negativ ton. Något som är berättigat enligt min mening.

Alla inser att symbolpolitik inte är något unikt svenskt. Politiker har i alla tider brukat detta vapen. Den politiska debatten har alltid innehållit en mix av sak- och princippolitik. Men på senare år har inom nästan alla partier en kantring skett åt symbolhållet. Enligt min mening g tydligast inom partierna från mitten och vänsterut. Varför har det blivit så?

Om symbolpolitikens mästare ska koras tror jag att det måste bli Olof Palme. Han hjälper oss åtminstone att förstå vad saken rör. Palmes bok från 1968 ”Politik är att vilja” serverar problematiken direkt: rader av röda ballonger. Givetvis förstår Palme att allt slags politik – längs skalorna vänster/höger eller globalism/nationalism – baseras på viljeyttringar där mål eller syften pekas ut. Men ändå väljer han en boktitel som pekar ut viljan som något centralt. Alla inser att han inte menar vilket syfte som helst. Utan just S-partiets luggslitna kollektiva samhällssyn, där de egna organisationernas nytta och inflytande står i förgrunden.

Genom att i engagerade ordalag rikta fokus på viljan så föses partiets medlemmar mot ett diffust mål, som mer består av principer än sakliga lösningar. Jag inser att det inte alltid är enkelt att presentera alla politiska detaljer som måste ändras. Men ett rimligt mått av konkretion är ändå skillnaden mellan symbol- och sakpolitik. På så vis blir basunerandet av breda ambitioner en medveten abstraktion och flykt från den faktiska grå verkligheten.

Denna flykt syns tydligast i inriktningen mot principer som feminism, jämlikhet, hållbarhet, välfärd, barns rättigheter, global omsorg osv. De brukas genomgående som signaler för något tämligen diffust och det sker i allmänhet på ett medryckande och attraktivt vis. Det påminner om ett frälsningsbudskap, som ska erbjuda lycka för alla. Vilka förändringar som ska genomföras och framför allt hur de ska sättas i verket framgår normalt inte. En symbolpolitiker sysslar ofta med att föra fram abstrakta principer och enkla lösningar. Han eller hon stämplar motståndarna till symboliken som konservativa, vara i avsaknad av medkänsla, vilja färdas i gräddfiler, vara nationalister, fascister osv.

Genom att låsa in den politiska diskussionen i de abstrakta symbolernas värld undviks det viktiga och svåra samtalet om samhällets faktiska behov och problem. Jag tror kanske inte att symbolpolitikerna i allmänhet gör ett medvetet val att smita från konkretionen (för Palme var smitningen dock fullt klar). Dagens politiker vet inte hur de ska tackla vardagens stora politiska svårigheter. I grunden beror detta på att konkretion kräver ytterst svåra lösningar. Skatterna är redan skyhöga, S-partiets drabanter bestämmer över hyror och löner, landstingens politiker vill inte lämna ifrån sig makten över sjukvården, villaägarna ställer inte upp på ny beskattning av privatbostäder, asylrätten kramas av medierna och FN (och dess många svenska satelliter) liksom en rad andra politiska strukturhinder.

På så vis blir symbolpolitiken alltså den enklaste vägen bort från en besvärlig verklighet. Att principerna dominerar argumenten från partierna i mitten och vänsterut har därför inneburit att flera decennier gamla svenska strukturproblem kvarstår olösta. Detta är inte bara ett felaktigt vägval, utan också ett tecken på ansvarslöshet av symbolpolitikens många vänner. Resultatet blir en tung dom över den svenska politiska klass som inte levererar samhällsförändring. Ganska länge går det att slå rosa dunster i väljarns ögon. Men det fungerar inte i det långa loppet.

Torsten Sandström

För var dag blir bilden allt tydligare av att EU-ledningen håller på att forma en typ av europeisk planekonomi. Det rör sig om en spektakulär nyhet! Enligt The Economist kallas den därför i Bryssel för ”Nästa generations EU”. Till sitt innehåll är det förmodligen det mest allvarliga som just nu sker i europeisk politik. Det vi ser är hur EU:s stora federala mönster utvidgas, något som bekant fått frihetsälskande britter att säga goodby. Det rör sig bland annat om en enorm skuldsättning av rika medlemsnationer samt ambitioner att styra europeisk energi- och miljöpolitik. Till och med den svenska vattenkraften anses numera som ”ohållbar” i Bryssel. Fiskar och växter riskerar nämligen komma till skada.

På SvD Debatt kritiserade häromdagen två svenska forskare en EU-rapport om ”hållbar bolagsstyrning”. Med hjälp av klyschan ”hållbar” ska nu alltså byråkratin i Bryssel forma regler som typiskt sett enbart har nationella bäring, då det rör sig om fria företags affärsbeslut. Men nu vill EU begränsa företagens vinstutdelning, peka ut vilka investeringar som ska genomföras samt tillföra bolagen ”experter” och kommittéer, som inget företag bett om.

Det är alltså fråga om ytterligare offer på den heliga hållbarhetens altare. Ett oklart mantra ska alltså ta över aktieägarnas intressen av vinstdrivande företag. Att forskarna framför kritik i SvD är alltså i hög grad rimligt. Men vad händer när frågan ska dryftas inom S- partiets regering tillsammans med Mp? Jag räknar tyvärr med att det än en gång blir grönt ljus. Central planering är nämligen en del av S-partiets drömvärld (för att inte tala om Mp:s!). Till råga på allt har ju S-partiet skickat den före detta kommunisten Ylva Johansson till Kommissionen i Bryssel. Hon är nämligen urtypen för en B-lagsspelare.

Det är som sagt bra att SvD släpper fram kritiken i sina spalter. Men vad gör landets ledande politiker? Ska de än en gång huka, för att bli överkörda av byråkratin från Bryssel? Politikerna måste vakna upp ur sin törnrosasömn. Britterna har sedan länge insett EU:s hot mot friheten. Helt nya och extremt viktiga frågor drivs av EU-kommissionen i en tydlig vänsterliberal anda. Det rör sig om propåer som förvandlar Sverige till en lydstat under EU. Det rör sig om företagens, aktieägarnas och ytterst de svenska medborgares frihet. Och vid makten i Stockholm sitter just nu historiens kanske svagaste svenska regering. Jag måste nypa mig i skinnet för att bestämma om det är en mardröm. Men tyvärr är det inte fråga om en nattmara.

Torsten Sandström

Låt mig citera John Cleese på Twitter:

I would like to apologise on behalf on Monty Python for all the many sketches we did making fun of white English people. We’re sorry for any distress we may have caused.

Det brukar sägas att man skämta om allt. Det är inte sant numera. Skämta gärna om Gud. Men ve den som skojar om Muhammed, #Me too eller BLM!

Skämt som går ut på att be om ursäkt för det politisk tillåtna är en raffinerad form av samhällskritik. Haha!

Torsten Sandström

I lördagens SVT Rapport behandlade naiva journalister två varandra motsägande ämnen efter varandra, utan att. ens fundera över avvikelsen. Först en kritik av matsvinnet, som globalt lär motsvara omkring 10% av utsläppet av CO2. Jag instämmer i detta självklart onödiga slöseri. Men det rör sig kanske om välfärdens baksida. Världens svältande minskar i antal, åtminstone totalt sett, varför allt färre bryr sig. Ledande beslutsfattare tänker på annat. Inte sällan på sin egen nytta.

Därefter bidrog Rapport med en hyllning till den avlidne prins Philip. Vi fick se kanoner skjuta massor av lösa skott i salut till den döde. Rök spyddes ut, helt i onödan. Det berättades att tusentals skott avfyrats jorden runt. Här kan man verkligen tala om onödigt slöseri med CO2. Men inte ett enda kritiskt ord från statsmediet SVT om att hyllningen kan ske utan onödiga gasutsläpp. Det var en lördag och privilegierade journalister jobbar bara för halv maskin under helgerna och då går det förstås som det går. De anser sig såå samhällsviktiga, men jobbar ändå inte för skattebetalarna som annan personal i viktiga funktioner. Nu kan man förstås säga att journalistiken – allmänt sett – inte längre handhar kritisk bevakning, utan alltmer sysslar med politiskt opinionsbildning åt vänsterhållet. Då blir det gärna en mix av oro eller kris samt sömnpiller om en 99 årig prins bortgång till mot av kanonskott.

Det vi möter i statstelevisionen är alltså den vanliga politiskt korrekta dubbelmoralen. Och den tvingas vi betala för över skattsedeln. Det är förnedrande, anser jag.

Torsten Sandström

När jag läser om Soran Ismails upplevelser i Sverige kommer jag genast att tänka på Julian Assange. Båda är kändisar. Båda är invandare. Och båda har levt ett kärleksfullt frisläppt liv i Sverige, med flera uppvaktande kvinnor. Der verkar höra till bilden att de båda önskat underhålla ett harem, utan att ha klargjort detta för seraljens kvinnor.

Killarnas dubbelspel är inte olagligt. Men ett inslag av oärlighet finns kanske. Kvinnorna ifråga tycks ha hoppats på en varaktig relation och först i efterhand insett att de varit enrollerade i ett harem.

Nu över till det viktiga. Varken Ismail eller Assange tycks ha agerat brottsligt under de frekventa kärleksstunder som inträffat. Bortsett från dubbelspelet har de befunnit sig i en ”tämligen” normal kärleksrelation med vederbörande kvinna. Det intressanta är att avslöjandet av andra kärleksrelationer fullständigt tycks ha förändrat bilden. Då har kvinnorna gjort en polisanmälan.

Den gemensamma bilden tycks alltså vara att kvinnorna först långt i efterhand påstått att de utsatts för oönskat sex. Därför vill de att den eventuella förekomsten av våldtäkt eller liknande brott ska hamna på de juridiska myndigheterna bord.

Enligt en föga precis lagtext är det möjligt att samtycke så att säga kan vägras i efterhand, förutsatt att kvinnan utsatts för någon form av påtagligt mentalt sextvång, som medfört att hon inte förmått artikulera sitt vägrade samtycke. Vidare föreligger ett brott om hon efter ett ja sedan säger stopp och mannen inte lägger av. Men lagtexten är tyst i frågan om när kvinnan ska påtala ett sexbrott som inträffat. Endast en preskriptionstid på tio till 15 år anges!

Jag kan förstå att lagen i speciella fall vill öppna för anmälan om våldtäkt lång tid efter att sexövergreppet skett. Jag tänker då på kvinnor och barn som inom familjen eller liknande relationer systematiskt utsatts för kränkningar av brutala män. Här måste straff kunna utmätas lång tid efter brottet. Dessutom bör ett kortare dröjsmål med polisanmälan kunna tolereras i situationer då kvinnan är under chock eller är lamslagen av skam eller liknande. Men inte i månader eller år, som sagt frånsett fall då ett barn, maka eller sambo slutligen bestämmer sig för att stoppa en kränkande man.

Dessa situationer rör något helt annan än det lösliga haremsliv som verkar ha utspelats kring de män och kvinnor jag nu talar om. De har bara ”knullat runt”, som man säger. Och kvinnorna tycks ha varit med på spelet då de trott att motparten menat något mer än en högst tillfällig sexrelation. Det förefaller därför knappast som att de i sängens värme utsatts för en våldshandling, utan gett sitt samtycke. Först genom den senare besvikelsen – mannens möjliga svek – har tanken om ett vägrat samtycke vuxit fram. Förmodligen en inte helt ovanlig psykologisk reaktion.

Jag menar därför att brottsbalkens oklara samtyckeskrav – och orimligt långa preskriptionstider – riskerar att medföra en allvarlig rättsosäkerhet. Tidsaspekten måste på något vis artikuleras i lagtexten, vilket inte är fallet idag, frånsett den långa yttre preskriptionsgränsen. På så vis uppstår möjligheten att kvinnan månader eller år i efterhand ändrar sig och helt fräckt påstår att samtycke inte förelegat. Situationen avspeglas i rättspraxis.

Men detta stämmer inte alls med bilden av hur brottet våldtäkt vuxit fram. Det rör sig om en tiden högst begränsad handling. Därför bör det inte vara möjligt att konstruera ett vägrat samtycke i efterhand på grund av skäl som besvikelse, hämnd eller liknande. En man som vill hålla ett informellt harem agerar lagligt, även om kvinnorna inte känner till hans intentioner, utan tror att hon och mannen är solo i en pågående kärleksaffär.

Min kritik avser en lagstiftning om sexualbrott som alltså i sin tillämpning riskerar att ge kvinnan en option att i efterhand påstå att samtycke saknas. På så vis kommer det centrala våldsinslaget i bakgrunden. Och utrymme ges för känslor av besvikelse eller hämnd från kvinnans sida, vilket medför att en händelse, som hon faktiskt samtyckt till, i efterhand ses som en våldsyttring. En uppenbar rättsosäkerhet blir följden. Vi har på senare år sett flera exempel på detta i landets domstolar. I några fall har friande domar medfört att kvinnas drabbats av åtal för förtal. Rättsläget är alltså allvarligt.

Enklast löses problemet genom en huvudregel om att anmälan om brott måste ske direkt – alltså i närtid – efter det sexövergrepp som påtvingats kvinnan. Undantag ska endast kunna ske för övergrepp i speciella relationer – barn, hustrur, sambos och liknande – där kvinnan befunnit sig i en tydlig beroendeställning. Om rättsläget förändras och klargörs för allmänheten får män och kvinnor tydliga besked. Alltså färre onödiga åtal för sexbrott. Och färre åtal för förtal.

Torsten Sandström

I dagstidningar och andra medier kryllar det som bekant av psykologer. De utlåter sig med största säkerhet om precis allt här i livet.

Det intressanta är att varje mänsklig yttring – vid sidan om den vardagliga eller dussinmänniskans – raskt förklaras som avvikande. Och inte sällan förses personen ifråga med en sjukdomsstämpel i pannan.

Till vilken nytta? Dussinmänniskan känner sig kanske friskare. Och får klart för sig att psykologer minsann är sjutusan smarta.

I DN häromdagen sköt tidningens psykologer från höften mot personer som vill utföra alla prestationer med perfektionism. Jag inser att detta i värsta fall – avseende ett litet fåtal personer – kan utgöra en allvarlig psykisk sjukdom. Men i det allra flesta fall rör det sig om fullt friska och ambitiösa personer som är värda all beundran. Men efter psykologens insats får den duktige sin stämpel som avvikare, med resultat att den lättsinniga, småslarviga och strunt-samma-varianten däremot närmast får en klapp på axeln. I stil med: det är bra att ha medelmåttiga ambitioner.

Med en standarduppsättning av själsliga teorier försöker mediernas psykologer domptera sin publika. Människor sorteras i kategorier, stämplas och uppmanas söka vård hos psykologen. Enligt min menig vore det bäst om vanliga människor – med beteenden och avvikelser som klart måste anses som normala – lämnades ifred och befriades från de grubblerier över det egna jaget som själens akademiska knådare sysslar med. De gamla beprövade uppmaningarna om ”att ta det lugnt”, ”ta sig samman” eller ”att det mesta ordnar sig nog” funkar i allmänhet fortfarande bäst. Risken är stor att psykologers vaga ord förstorar ett mindre problem till en livskris.

Enligt min mening är det därför hög tid att mediernas psykologer stänger sina själsakuter och ägnar sig åt något konstruktivt och samhällsnyttigt, som exv arbete inom industrin eller jordbruket. På så vis får de tid att fundera över vad det är som skapar värde och trygghet i det svenska samhällslivet. Som det nu är producerar de mest onyttiga eller improduktiva ord, som får det naturliga att framstå som avvikande samt det mindre önskvärda (exv avsaknaden av ambition) som rekommendabelt.

Det svenska samhället bär ett stort ansvar för att själsliga manipulatörer tillåts härja fritt i spalter och mediala plattformar. Ett svenskt folk, som av allt att döma i huvudsak är frisk, förklaras nämligen var dag vara drabbat av psykiska åkommor. Inte undra på att unga människor kan känna oro.

Vad sägs om bilden ovan på den olyckliga flickan. Det bästa för henne vore förmodligen att slippa hamna i händerna på själsakutens personal. Därför: varning! Ring inte till psykologen. Ta dig samma och gå på en långpromenad i friska luften. Tänk under tiden efter vad du själv kan göra för att få ett bättre liv. Miljontals människor har fixat det förr. Det går säker lika bra idag.

Torsten Sandström

Nu tänker jag lyfta en viktig och svår fråga, som få människor funderar över till vardags. Det gäller vad som ska anses som ”svensk rätt”, juridiskt sett. Med förvånad min tänker nog redan läsaren att alla vet väl att svaret är:  lagens ord.  Men jag tror inte att detta svar är tillräckligt bra. Låt mig förklara.

Under Hitlers tid genomfördes som bekant en del lagprojekt som innebar att olika tyska medborgare diskriminerades å det hemskaste.  Det skedde delvis med stöd av lagar som var beslutade enligt då gällande tysk grundlag. Och domstolarna var enligt författningen skyldiga att tillämpa de nya reglerna. Nu undrar jag om en domare som vägrat följa lagstiftningen handlat rätt, inte bara moraliskt, utan också juridisk sett?

Problemet rör faktiskt inte bara extrema våldsregimer, utan även den svenska staten, som via S-partiet hyser långtgående anspråk på att forma om lagstiftningen efter sina politiska önskemål, i syfte att behålla samhällsmakten. Ett svenskt vardagsexempel rör regler om djurhållning, exv om förutsättningarna för att låta en häst stå ensam i ett stall. Idag finns regler som gör att en förvaltningsdomstol kan förbjuda ägaren av en häst att låta den vistas ensam i stall eller beteshage, alldeles oavsett om hästen får den bästa mat och omtanke av sin ägare. Jag har nämligen läst flera domar där ägaren förbjudits att inneha sin solitära häst och trotjänare. Jag antar att försäljning eller slakt blivit resultatet av domstolarnas märkliga svenska djuromsorg. Dessutom en sorgsen före detta hästägare, som kanske ändå tröstar sig med att han – än så länge – tillåts behålla sin enda hund. Därför undrar jag om en svensk domare som vägrat följa djurskyddslagstiftningen handlat rätt, inte bara moraliskt utan också juridisk sett? Jag tror det. 

Problemet om  det finns en annan juridisk rätt än den skrivna lagens är urgammalt. Redan under antiken funderade kloka personer över frågan. För många blev svaret att det fanns en högre rätt vid sidan om den skrivna lagens ord. Som läsaren nog anar var många goda tänkare oense om vilket innehåll denna naturrätt hade. I modern tid har frågan mest diskuterats inom angloamerikansk rätt. Detta sammanhänger antagligen med traditionen från common law, som baseras på en oskriven rätt om regler för befolkningens bästa (dvs allmänna regler som också tänks kontrollera kungamakten). Men oklarheten består ändå rörande naturrätten innehåll, som vi snart ska se. 

Majoriteten svenska jurister bekymrar sig inte särskilt över problemet naturrätt. Man förutsätter nämligen att lagar, som stiftats i demokratisk ordning, rimligtvis bör anses som gällande rätt, även om inte så få jurister personligen ogillar detaljinnehållet. Många rättsvetenskapsmän skjuter av liknande skäl också problemet ifrån sig. De koncentrerar sig på lagen och dess skrivna källor, dvs det tydliga maktspråk som brukar kallas den ”positiva rätten”. Alltså den rätt som med svarta bokstäver syns i lagar, domstolsavgörande och liknande källor och som – vilket är viktigt –  har tillskrivits juridisk maktstatus genom nationens grundlagar. I dessa offentliga regler finns nämligen ett mönster som lämpar sig för rättsvetenskapliga studier i och med att en forskares slutsatser kan prövas av andra. Jämfört med mer lösa moraliska påståenden –   samt innehållet i det som kallas naturrätt –  är denna möjlighet till kontroll en viktig fördel (vetenskapsteoretisk sett).

Därmed inte sagt att naturrätten saknar relevans juridiskt sett. Problemet är att domstolsmakten, som vilar på nationens författning och dess lagstiftning, inte ger explicit rätt för domstolar att utreda existensen av eventuella naturrättsliga normer. Domaren förutsätts  alltså bara tillämpa den nationella lagstiftningen. Och det gjorde majoriteten domare under hitlertiden. Men genom att tillämpa normer, som gör åtskillnad mellan medborgare enbart på grund av exv deras etniska ursprung, skipade inte domarna rättvisa. Urgamla och vedertagna nationella domarregler sattes med andra ord åt sidan. Domarna brukade alltså en lagstiftning som avvek från rättsstatens principer. 

Enligt min mening måste man därför utgå från att rätten inte enbart vilar på lagstiftningens ord. I en demokrati finns ett oklart antal rättsstatliga principer som står över lagarna. Nära detta konstaterande finns den goda tanken om en rätt till lagprövning  via en författningsdomstol eller liknande – dvs ett system som tyvärr inte regleras i svensk grundlag. Vilka principer som ska anses överordnande är omöjligt att ange fullständigt, frånsett förstås nationens grundlagar. Men att en viss lag gör åtskillnad med effekter enbart avseende kön, etnicitet, religion och liknande bör tillhöra den förbjudna kretsen, med hänvisning till idén om den demokratiska rättsstaten. Sak samma med lagregler som inte är neutrala, utan direkt förpliktar eller berättigar ett visst subjekt i en samhällsfråga, där flera andra tänkbara (ibland  konkurrerande) aktörer faktiskt existerar. Ytterligare exempel rör lagregler som direkt eller indirekt åsidosätter medborgarnas allmänna rättigheter avseende familj och egendom. Till bilden hör dock att vissa inskränkningar av senare slag redan regleras i grundlag eller allmän lag.

Om jag återvänder till den ensamma hästen i bondens spilta menar jag att den svenska djurskyddslagstiftningen innebär ett övertramp av naturrätten. För behov av skydd i lag måste djurets välmående och hälsa hotas på ett mycket tydligt vis. Det ska med andra ord röra sig om ren vanvård från djurägarens sida.  Jag menar därför att domare i svenska förvaltningsdomstolar har tillämpat regler som kolliderar med rättsstatens principer, ifall ägaren till en häst fråntas rätten till sin häst (egendom) med hänvisning till ensamheten i stallet. Jag inser givetvis att djur har biologiska rötter. Men de har delvis ändrats genom att vilda djur förvandlats till husdjur. Vidare är djurens känsloliv något som det är synnerligen svårt att fastställa. Slutligen måste lagregler formas konsekvent och neutralt, så att inte enbart en av flera djurarter med flockbakgrund  pekas ut och drabbas av förbud. I och med att ensamhundar – tack och lov godtas – måste samma sak gälla kombinationen mellan solohästar och deras ägare. 

I sammanhanget bör slutligen noteras att den svenska lagstiftarens vurm för hästar har en viss koppling till politikernas intresse för ”barns rättigheter”. Att Barnkonventionen – som enbart gäller staten Sveriges löften mot andra  avtalsnationer – numera blivit svensk lag kommer att medföra problem som påminner om dem som bonden med den ensamma hästen riskerar. Vi kommer att få se domstolar och myndigheter som, på lösa juridiska grunder, inskränker föräldrarnas rättigheter visavi barnet. För fall av vanvård och allvarliga konflikter inom familjen finns som bekant redan nödvändiga regler i svensk rätt. Men risken är stor att barnkonventionen, i den nya positionen som svensk lag, kommer att alstra en rad allvarliga problem, i vilka föräldrar ställs mot barn. I stället för att främja gemenskap inom familjen riskerar alltså konventionen att ge upphov till söndring. På lösa grunder kommer beslut att fattas som står i strid mot det som jag anser vara naturrättsliga principer. 

Torsten Sandström 

Om man kollar på internet så har Lunds universitet en webbsida fullastad med påpekanden om hur flitigt man arbetar med jämställdhet. Den rör sig om dussintals verktyg. Det vill säga riktlinjer, organisatoriskt stöd, utvärderingar, uttalanden i långa rader, se länken nedan. Den som arbetat på universitetet vet också hur mycket tid som fortlöpande ägnas åt jämställdhet mellan män och kvinnor på alla plan inom den stora organisationen. Rader av möten, utredningar och lokala principer. Tillbilden hör universitetets egen tidning, LUM, som ofta har artiklar där olika lokala problem uppmärksammas och företrädare ställs inför svåra frågor.

Nu undrar kanske läsaren vad jag är ute efter? Önskar jag slopa hela apparaten? Nej, det vill jag inte. En öppen organisation måste också ha en klok syn på könens ställning. Det gäller att tillvarata kunskap. Möjligtvis kan man påstå att det ibland sker överdrifter i stil med att litteratur väljs ensidigt eller efter författarens kön och inte textens innehåll.

Jag är ute efter något viktigare. Det vill säga att det måste råd någon form av harmoni mellan högt ställda krav på teori samt hur jämställdheten ser ut i praktiken. Nu vill jag peka på en flagrant avvikelse mellan idé och praxis. Och mitt exempel rör inget annat än redaktionen för tidningen LUM. Alltså det organ som pekar finger åt fakulteter och institutioner som inte lyckas leva upp till rimliga krav på jämställdhet. Enligt LUM nr 2/2021 består organisationen av tio personer. Samtliga med kvinnliga namn!

Vi får alltså ännu ett exempel på den svenska planekonomins sjuka. En vansinnig mängd arbetstimmar läggs ned på planering, riktlinjer, råd osv. Alltså massor av teori. Följaktligen slår sig organisationens ledare för bröstet: se vad vi åstadkommit! Stolt presenteras framgångarna i årsredovisningar och brev till Regeringen. Men när det kommer till kritan så klarar inte ens universitetets egna journalister av en jämställdhet i praktiken. Inte en enda manlig journalist!

Om jag ska sticka ut hakan tror jag att universitetets många feminister inte tycker att mitt påpekande är särskilt besvärande. För dem är ojämlikhet enbart något som drabbar kvinnor. Det är nämligen alltid patriarkatet som är boven i dramat. Matriarkatet tillhör däremot änglarnas värld. Och redaktionen på LUM blir därför rena Paradiset.

Torsten Sandström

https://www.medarbetarwebben.lu.se/organisation-och-styrning/vision-mal-och-strategier/jamstalldhet-och-lika-villkor

Från januari 2020 fram till idag har Riksbanken köpt på sig svenska företags- och bostadsobligationer för omkring 400 miljarder kronor. Mängden värdepapper i Riksbankens ägo ökade i ett nafs med 40%. Flera experter är kritiska över denna oväntade hjälp till fastighetsspekulanter av skilda slag. I flera av styrelserna för de fastighetsbolag som på detta vis ges stöd finns höga svenska före detta politiker i ledandet ställning. De berikar företagen och sig själva. Riksbanken häller bensin på brasan.

Det är alltså fråga om att staten – genom Riksbanken – delvis sätter en fri fastighetsmarknad ur spel. En form av subventionering av förvärv av exv fast egendom, vilka genom Riksbankens stöd blir billigare och mer attraktiva. Inte på grund av reella värden, utan just på grund av just stödet från staten.

Många kloka ekonomer är kritiska. Riksbanken riskerar att själv skapa en bubbla, i stället för att åstadkomma ekonomisk balans. Man subventionerar å ena sidan fastighetssektorn, medan man å den andra framför pekpinnar till politikerna om en stramare bostadsbeskattning.

Det är inte vem som helst som släpps in på Casino Brunkebergstorg. Där krävs stora pengar. Därför säger jag: inga fler insatser!

Torsten Sandström

Ett öppet samtal förutsätter argument för och mot – tills full bevisning föreligger. I klimatfrågan är alla seriösa debattörer ense om att osäkerhet råder om hur uppvärmningen ska förklaras. Därför finns det anledning att presentera sakliga argument mot mediernas storskaliga propaganda för FN:s klimamål. Så här sammanfattar professorn i meteorologi, Roy W Spencer, USA, det vetenskapliga dagsläget:

Att Spencer är en väl etablerad USA-forskare framgår av följande uppgifter om hans forskning, karriär, uppdrag och belöning enligt uppgifter från Wikipedia.

https://en.wikipedia.org/wiki/Roy_Spencer_(scientist)

Hur ska man som lekman agera? Man måste enligt min mening engagera sig, men samtidigt hålla dörren öppen i CO2-frågan. Min slutsats är därför att man – utan att hetsa upp sig – bör verka för återhållsamhet med utsläpp av CO2. Staten måste hålla stadigt i skattebetalarnas pengar! Vidare måste satsningar ske på vind-, våg- och kärnkraft så att tillräckligt med el finns för fortsatt ekonomisk utveckling och välfärd. Slutligen måste forskningen öppnas upp för alternativ till FN:s politiska agenda. Miljarder slukas nämligen idag på projekt som bedrivs av samhällsvetare och tekniker som – i motsats till Spencer – inte sysslar med forskning om klimatet, utan enbart tar CO2-krisen för given. Det är allvarligt.

Om Roy Spencer har rätt går astronomiska belopp förlorade på det svenska samhällets enögda vägval.

Torsten Sandström

Sydsvenskan minns uppenbarligen intemycket av #Mee too. Den 7/5 läser jag följande om akademiledamoten Per Wästbergs nya bok:

Per Wästberg misslyckas med att

återupprätta förtroendet för

Svenska Akademien

Men Ann Lingebrandt tycker ändå att hyllningsskriften är en läsfest.

Wästberg var gammal polare med Arnault i flera kultursammanhang och på den beryktade klubben där sexkontakter odlades. Wästberg har till och med skrivit ett brev till kungen för att Arnault skulle få Nordstjärneorden!

Hur kan man tro att en sådan man ska kunna upprätta förtroendet för akademin? Han, som inte ens klarat av att tvätta sig egen byk med Arnault!

Okej, Lingenbrandt menar att Wästberg misslyckats med tvätten. Men ändå sänder hon en kärleksförklaring till killen. Hennes devota beteende – kråmandet – hjälper oss att först varför Arnault lyckats med att förföra rader av kulturkvinnor i skuggan av den Akademi som Wästberg mångårigt omfamnat. Bland annat har Wästbergs egen dotter haft en sexuell relation med Arnault, berättar hon själv.

Mediernas kulturjournalister är nämligen paralyserade av den åldriga – och kraftigt manliga – organisation som man uppfattar som stormästare.

Torsten Sandström

Rapport på SVT – statstelevisionens främsta åsiktsmånglare – förnekar sig aldrig. På bästa nyhetsplats Rapport den 4/4 kl 18 basuneras följande ut (det går tyvärr även att läsa på SVT.se):

Förtroendet för Lena Hallengren (S) rusar i kölvattnet av pandemin

SVT.se fortsätter:

Förtroendet för Lena Hallengren fortsätter spikrakt uppåt – sedan september 2020 har hennes siffror ökat med 16 procentenheter, enligt Novus.

Ord som rusning, spikrakt upp med 16% på ett år osv gör att man väntar sig ett förtroende för Hallengren på minst mer än 50%, dvs åtminstone halva väljarkåren. Men så kommer sanningen. Dvs SVT:s magplask, som enbart de kritiska noterar. Ökningen i den senaste mätningen (den förra var i januari) är 6 procentenheter och förtroendet är totalt 29%. Inte en halva befolkningen tror på Hallengren.

Så agerar det medium som sossarna mest av alla kramar. Så ville Olof Palme ha det. Och att hans önskan ännu gäller visar det som sker.

Min tanke är att propagandan är så genomskinlig att inte ens Pravda under sovjetåren kunnat tänka sig något likande. Möjligtvis hade teve från dagens Nordkorea ögat sig på ett försök.

Torsten Sandström

Kan man bli klok på hur svenska medier fungerar? Jag bara undrar. Dag efter dag presenteras liknande teman. Och samma indoktrinering.

Framför mig har jag DN:s förstasida den 4 april. Av en tidning med det namnet förväntar jag mig ett utbud av rykande färska nyheter. Och framsidan bör väl locka till faktaspäckade reportage. Men knappast i DN:s fall (SvD är inte mycket bättre).

Drygt 40 % och sidans mitt upptas av en färgbild med följande stora rubrik:

Pandemin har slagit hårt mot jämställdheten.

Mot jämställdheten av allt! Till saken hör att ytterligare 30 % av textsidan upptas av rubriker med försmak av triviala reportage om sport, livsstil, bananflugor och drömhus. Övriga 30 % ägnas bra nog åt en attack mot Capitolium i Washington, men dessvärre också åt en krönika som tar parti för L mot SD. Inte kan detta vara en bra värdering av vad som just nu sker i Världen och i Sverige!

Det slår mig just att detta inte heller är avsikten. DN vill inte slå fast ett flöde av viktiga nyheter. Däremot vill journalisterna – och uppenbarligen även tidningens ägare som låter dem hållas – tala om vad de anser att vi ska tycka och tänka. Alltså den eviga flykten från fakta- till åsiktsjournalistik.

Märk att det inte rör sig om vilka värderingar som helst. Pandemin har slagit brett. Fler män än kvinnor har dött. Många av båda könen har drabbats hårt ekonomiskt och socialt. Men via den vanliga kombinationen av vänsterism och feminism så tar DN ställning för kvinnors situation – på framsidans bild dessutom en korrekt färgad dam.

Om jag i skrivande stund ska peka på vad som är Sveriges största samhällsproblem blir mitt svar därför: mediernas och journalisternas eviga politiserande. Visst finns det flera mycket goda skribenter. Men det finns ännu fler åsiktskrängare utan rimligt självkritik eller strävan efter inriktning på relevanta fakta. Det vi möter är den ena värderingen på den andra, med få undantag.

Den tredje statsmakten fungerar alltså inte. Till denna bild hör även att DN och SvD ägnar mycket tid åt att håna nykomlingen Bulletin, som försöker hålla en mer saklig profil – åt högerhållet. There is something rotten in the state of Sweden.

Torsten Sandström

Hurra! ! Idag har jag fått en spruta med Astra Senecas bästa blandning. Vaccineringen genomfördes i mycket god ordning på en vårdcentral i Vittsjö, som fått 100 doser för dagen. Jag är alltså mycket nöjd.

Annars är ett vardagsbesök i väntrummet på en svensk vårdcentral ett möte mellan anonyma med slutna munnar. Nästan ingen hälsar, man tittar i golvet eller i Damernas värld och håller käften. Bara regelbundna neutrala utrop från personalen: Sven Karlsson, varsågod! Svea Nilsson, varsågod osv. Tystnadens logik är att man inte vill rota i andras eller egna problem. Vad som då kan hända vet man ju inte alls. Då är det trots allt bättre att läsa om prinsessan Madeleines till synes ändlösa äktenskapsproblem.

Men ett möte i en välordnad vaccinkö är något annorlunda. Alla har ett gemensamt ärende och mål. Och hoppet om överlevnad – trots covid – skapar en form av lyckoberusning. Nästan alla talar livligt och vänligt. Dessutom små försök till skämt och vänskapliga tråkningar i stil med ” dom sa att de fina sprutorna tagit slut, så att nu bara de grova är kvar”. Vips skapas en form av naturlig gemenskap mellan människor som aldrig träffats förr.

Efteråt kommer jag att tänka på den ”klassgemenskap” som sossarna och vänstern älskar att tala om. Den bygger på påståendet om gemensamma intressen. I början av 1900-talet syntes tydligt skillnader mellan människor avseende arbete, boende, studier, hälsa, innehav av transportmedel osv – samt inte minst inkomst. Man kunde snabbt med blicken se skillnaden mellan överhet och undersåtar. Då var frågan om klass central. Men inte längre!

Industrialiseringen har i grunden förändrat det gamla samhället. Produktionens stegrade överskott och de anställdas högre löner är förklaringen. Någon avgörande betydelse har förmodligen inte den svenska socialismens olika partivarianter för skeendet. Jag påstår detta med tanke på framväxten av välfärd i exv Storbritannien, USA, Japan, Sydkorea eller Singapore, där sannerligen inte något systerparti till svenska socialdemokratin har haft en avgörande betydelse för välfärdens helhet. Mycket talar således för att Sverige haft ungefär samma standard på välfärden även om borgerliga partier suttit vid regeringsmakten.

Dagens kollektiva samhällsbygge genom S-partiets långa maktinnehav har alltså inte inneburit något unikt gott. Därför är inte heller S-partiets tal om klassgemenskap sant idag. Min goda upplevelse vid vaccineringen i norra Skåne hade inte det minsta med klassgemenskap att göra. Vi som var närvarande hade sannolikt det olika väl beställt mätt i pengar, bostäder, utbildning, hälsa, kläder, bilar osv. Det jag mötte i kö och väntrum var mer en naturlig gemenskap mellan (ungefär jämnåriga) svenska medborgare, utan påtagliga sociala skrankor. Alla var glada att bli fria från hotet från covid. Eventuellt i kombination med en lokal eller regional gemenskap.

Jag påstår därmed att S-partiets och vänsterns snack om klasser numera främst är en bluff, i syfte att vinna röster hos okunniga eller omedvetna. Alltså en S-partirekvisita som sannerligen är mogen för skräpkammaren.

Ändå finns det troligtvis klassgränser kvar i det svenska samhället. Tydligast är den mellan invandrare och infödda svenskar. Jag tänker alltså på en klass av invandrare som ännu lever i utanförskap. Dessutom finns förstås små eliter i vårt land, bestående av personer som lever ett liv för sig. Jag tänker på finansfurstar, kulturarbetare, journalister och universitetsanställda – alla med sina olika privilegier mätt i pengar, frihet och makt.

Därför måste jag slutligen nämna en elit som S-partiet i högsta grad varit med om att bygga under de senaste hundra åren, nämligen den politiska klassen. Inom den – liksom för övrigt hos övriga eliter – finns det mönster som verkar för stark sammanhållning, i syfte att bevara anspråk på makt, ekonomiska förmåner, trygg sysselsättning, familjeförsörjning, internationella uppdrag osv. Det starka greppet över den offentliga makten talar för att vi har att göra med en härskande klass. Till skillnad från övriga eliter medför den politiska klassen inte något unikt bra för samhället och den är inte heller en nödvändighet. Tvärtom hade vi antagligen sett en friskare svensk demokrati, med större personell rörlighet inom politiken, med en annan författning och ett annat politisk samtal i Sverige. Politikens professionalisering är av ondo. Det vi sett inom framför allt S-partiet är alltså rader av onödiga och för demokratin olyckliga klassresor.

Därför lever vi tyvärr kvar i det kontraproduktiva samhälle, som S-kollektivet har byggt i gråaste betong. Med tanke på regeringens årslånga schabblande med covidstrategin är jag inte villig att ge den en honnör för att jag att jag till sist fått en spruta Astra Zeneca VSOP.

Torsten Sandström

S-partiets Stefan Löfven och Magdalena Andersson hånar nästan dagligen oppositionen för att bygga ”gräddfiler” åt de rika. Det är sossarna nya klasskampsparoll. Men de förmåner som politikerna själva caschar in är det förstås tyst om.

Likaså de gräddfiler man själv skapat genom lagstiftning som behövs för att få behålla makten över Sverige. Därför gäller det att ge köttbitar åt minoritetspartiet Mp så det blir tyst från detta håll. Dagens industri skriver följande:

Rapport: 45 skattemiljarder ryker när miljöbilar exporteras – hamnar i Norge: ”Ohållbart”

Var tredje svensk miljöbil hamnar utomlands. Till 2030 kommer staten att ha plöjt ned över 45 miljarder kronor i miljöbilspremier som inte får någon effekt på de svenska utsläppen och som dessutom förvärrar de globala. Det visar nya beräkningar från Chalmers Industriteknik. 

Den svenska energipolitiken är gräddfilernas autobahn. Detta syns inte minst i beskattningen av elenergi. Här har politikerna byggt en djungel av regler, där inte ens en någotsånär tränad jurist, kan få klar sikt. Men allmänt sett gäller att du och jag som bor i mellan- och sydsverige är förlorare, dvs det stora flertalet svenskar.

Den svenska regeringen bygger nämligen gräddfiler vad gäller kostnaden för el per kWh. I exv Malmö oroas företag över den framtida elförsörjningen. I norra Sverige bjuds jätteföretag på superlåg energiskatt – exv serverhallar i USA-händer – motsvarande en subvention på omkring 80 % per kWh. USA-jättarna tjänar hundratals miljoner. Medan malmöföretagen tvingas betala mer per kWh och dessutom hotas av elbrist.

Kostnadsskillnaderna för el förvrider konkurrensvillkoren mellan olika branscher. I Stockholm sitter politiker och drar i spakarna, än hit och än dit. Bakom det svenska systemet syns tydliga argument om planhushållning, dvs en ambition att styra företagsetableringar. I samma riktning verkar för övrigt det alltmer federala EU. För planhushållare gäller inte idén om konkurrens på lika villkor. Nej, för vänsterns män och kvinnor måste den svage ges stöd och den duktige betala högre pris. Ett ekonomiskt system under centralkommando kommer på sikt att förlora i effektivitet och skapa minskad förmåga att attrahera entreprenörer. Förvisso kommer kreativa multinationella jättar – liksom privatpersoner som köpt skattebefriade elbilar – att söka fånga lätt åtkomliga statliga subventioner. Detta är ytterligare en del av planekonomins baksida.

Gräddfiler för fåtalet innebär gropiga grusvägar för flertalet. Sådan är faktiskt socialismen. Visst menar jag att människor i nöd måste få stöd. Men staten ska inte planera nationens ekonomi. Central planering är i huvudsak kontraproduktiv. Låt därför företagen konkurrera på lika villkor över hela landet.

Torsten Sandström

Häromdagen fick en fransman 5 miljoner gratis från svenska staten under beteckningen ”pris till Astrid Lindgrens minne”. Fransmannen är inte publicerad i Sverige. Klart att han är glad. Men jag är nog inte ensam om att vara förbannad.

Jag läser på Wikipedia följande:

Föreskrifterna om priset regleras genom Förordning (2002:1091) om litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Priset administreras av Statens kulturråd (Kulturdepartementet) och den årliga kostnaden på minst 12 miljoner kronor (2016) bekostas med svenska skattemedel.

Alltså är det inte bara prispengarna som förefaller bortkastade. En avsevärd statlig byråkrati kring prishantering tillkommer. Det är för övrigt pinsamt att höra priskommitténs högtravande motivering, i bästa Horace-Engdahl-stil. Efter min fundering läser jag vidare på Wikipedia och ser att jag inte är ensam i min kritik.

Året för prisets tillkomst framfördes oro för att kostnaden för priset skulle leda till utarmade anslag till svensk barnlitteratur och svensk barnkultur. Carl Otto Werkelid skrev att priset hade tillkommit brådstörtat, obetänkt och som ett ”svårslaget utbrott av hybris”.

Man kan nog inte säga att satsningen är Marita Ulvskogs eller S-regeringarnas sämsta (ett för övrigt ursvårt val mellan rader av fadäser). Gigantiskt större belopp slösas hursomhelst årligen bort av SIDA. Att beskatta svenskar för att skänka bort deras pengar till utlandet har blivit en del av S-partiets och Sveriges casino-ekonomi, där skattebetalarna är säkra förlorare.

Ursprungligen var anslagspengarna till detta pris ett försök av S-regeringen att få folk att glömma Astrid Lindgrens kritik av S bedrövliga skattepolitik. I sin berättelse om Pomperipossa visade nämligen Astrid Lindgren att mer pengar togs ut från henne i skatt på ett visst projekt än vad hon tjänat in på det.

Vad är 12 miljoner årligen av dina och mina pengar för S-partiets syfte att tysta kritik av skattesystemet samt behålla makten över landet. Och dessutom är vänstern alltför van vid att slösa – miljarder hit och dit – för att ens reagera över ett utlägg på omkring 40 årslöner för en vanlig svensk medborgare.

Så tänker förstås inte ansvarsfulla politiker. Men så tänker sossarna.

Torsten Sandström

När jag läste texten av Kristina Lindquist i DN igår, se länken nedan, så trodde jag ett tag att den var skriven för tidningens interna personalblad. Men efter en stund inser jag att den är avsedd för att publiceras i Dagens Nyheter, som säger sig vara Sveriges ”största” morgontidning. Med en aldrig sinande ström av grötiga ord och invektiv avhandlar författaren sina kollegors personliga förehavanden. Hon vet bättre än alla andra! Men hennes framfart struntar väl jag i. Vad sjutton har läsarna av DN att göra med internt DN-snack? Svaret är förstås att DN och Lindquist vill brännmärka ett medium, som valt att gå utanför den annars så trånga svenska åsiktskorridoren.

Därför häller Lindquist, i sin grötmyndighet, en rejäl hink skit över den nya webbtidningen Bulletin. Hon formligen hatar Bulletin. Ord som förakt, farligt projekt, avsky och fascism säger mer om avsändaren än om hur Bulletin tagit gestalt sedan starten. Just ordet fascism – med uppenbar koppling till Bulletin – är en ovederhäftighet närmast i löfvenklass. Trots turbulens har läsarna av Bulletin enbart skänkts knippen av relevanta reportage och åsikter om fenomen som berör vanligt folk. Problem och påpekanden som landets vänsterjournalister inte förmår se.

I vimlet av ruttna ägg från Lindquist tas ändå priset av antydan att Bulletin valt sida för kapitalet gentemot arbetet. Fram manas bilden av rika Bulletinägare, som med piskan i hand bekämpar lågavlönade journalister. Alltså rena rama vänstersagan! Att en konflikt mellan vissa maktlystna journalister och Bulletins ägare uppstått är ett faktum. Men att se detta som ett exempel på förtryck av maktlösa tidningsarbetare är ju rena bedrägeriet.

Lindquists trista pajkastning blir närmast komiskt, i och med att hon själv arbetar inom ett av Sveriges största medieimperier, Bonnierkoncernen, som låtit publicera hennes tankeoreda. Tala om kapitalism! Ska man tro henne är det journalisterna som bestämmer på DN. Och visst har vänstern ett starkt grepp över orden från DN. Det läser jag var dag. Tidningen stödjer officiellt närmast L-partiet och inofficiellt S-motsvarigheten. Detta har ägarna av Bonnierkoncernen bestämt. Och det är därför man låter Lindquist hållas. Lindquists slår vilt åt allt som inte faller henne på läppen. Hon talar i tungor. Men så länge hon går DN-ägarnas intressen till mötes får hon hållas.

Bulletin har i huvudsak framtonat som en motståndare till DN:s publicistik. Sanningen är att Bulletin tagit ett steg mot en alternativ svensk journalistik. Vi har i webbtidningen sett en frigörelse från vänsterns kollektiva samhälle och tänkande. Jag hoppas att få se mer av detta.

Torsten Sandström

https://etidning.dn.se/2359/del-b/396813/2021-03-31/19602555/kristina-lindquist-beratta-inte-for-mig-om-fascismen-benke

Har du hört talas om det Klimatpolitiska rådet? Även kallat O-rådet, på grund av sina egensinniga råd samt sin satsning på ”0 nettoutsläpp av växthusgaser år 2045”. Följden har blivit en rad av megalomaniska uttalandet om vilken riktning svensk miljöpolitik ska tas. Om O-rådets uppmaningar ska följas står nämligen svensk samhällsekonomi på spel. Det rör sig om en massiv miljardrullning. På svaga grunder.

Karl Marx kritiserade på sin tid ett antal nationalekonomiska forskare och kallade dem ”politiska ekonomer”. Orådet är nutidens svenska motsvarighet. Här sitter rader av personer som driver politik, men i forskningens namn. Alla ledamöter är nämligen utvalda på grund av att det har en bestämd politisk uppfattning i klimatfrågan, dvs Regeringens. De agerar alltså inte med forskarens öppet kritiska sinnelag, utan därför att de har valt att ställa upp på FN:s politiska syn på klimatets uppvärmning.

Den som är trosviss tenderar att se den enda raka vägen mot frälsning. En apostel bekymrar sig inte om budskapets relevans. Det är nämligen redan från början något som är sant. De ord som kommer från O-rådets mun är alltså det evangelium som framförs att FN:s klimatpanel. Vi ser alltså något som liknar ett beslut av inkvisitionen.

Bakom O-rådet finns dessutom ett väl tilltaget politiskt sekretariat. Det bossas av en man med gedigen förankring i den svenska politiska klassen, Ola Alterå, med många centrala befattningar inom C-partiet bakom sig. Han har dessutom varit gift med en fd C-minister och har en dotter som ordförande inom C-partiets ungdomsförbund. Alterå är alltså en riktig klasskämpe!

Det som oroar mig är den pågående sammanväxningen mellan den politiska klassen och personer från landets universitet och högskolor. Forskningen goda anseende brukas som ett politiskt vapen. Såvitt jag förstår sysslar bara en av O-rådets medlemmar med forskning som rör ren naturvetenskap med inriktning mot skeenden inom atmosfären. Alla de övriga verkar inom samhällsvetenskapens fält och utför – via sin politiska övertygelse – en kamp för O-rådets O-mål. Vad tog den öppet kritiska forskningen vägen?

All sann vetenskap måste byggas från grunden. I klimatfrågan gäller det att bestämma vad och vilken omfattning (X) gör klimatet varmare. För O-rådet gäller per automatik formeln: X=CO2 x 100/100 (till hundra procent). Det stora problemet är att ekvationen inte alls är bevisad vetenskapligt sett. Det råder ingen konsensus om svaret, även om flera helt fräckt påstår att det är så. En betydande grupp av forskare världen runt är nämligen skeptiska. Men de svenska legoforskare jag nu talat om anar inte oråd. Deras uppdrag bygger på att ekvationen ovan är sann.

Enligt min mening – jag bedriver dock inte forskning i naturvetenskap – är det möjligt att ett sant vetenskapligt svar är att X till mer än hälften – eller i ännu högre grad – beror på solstrålning och andra fenomen som inte direkt beror på utsläpp av växthusgaser. Alltså att uppvärmningen till största del styrs av faktorer som människan inte styr över. I så fall rasar O-rådets bas samman. Forskarna står i skamvrån. Kvar finns bara Ola Alterå, som säkert snart hittar på nya projekt för att behålla sin position inom den politiska klassen.

Torsten Sandström

Ett av den demokratiska statens fundament är en rättsapparat, som befolkas av politiskt oberoende beslutsfattare. Syftet är att polis, åklagare och domare uteslutande ska agera efter lagens bestämmelser och inte lyssna på signaler från Regeringen eller från Riksdagens talarstol.

Det är därför av största vikt att de myndigheter som organiserar rättskipningen befinner sig på armlängds avstånd från den politiska makten. I Sverige är det inte så. S-partiets ursprungliga skepsis mot juristkåren har under loppet av omkring sjuttio års tid ersatts av en strävan att kontrollera juristerna.

Tyvärr har S-partiet delvis lyckats. Jag menar att detta är en av flera orsaker till några av Sveriges bestående strukturproblem. S-märkta jurister har fört den svenska rättsstaten på villovägar. Detta syns i såväl lagstiftning som på de beslutsfattande juristernas nivå

Lagstiftning. Ett viktigt sjukdomssymtom syns, enligt min mening, i en ineffektiv reglering av statens brottsbekämpning. Synen på brottslingen som samhällets olycksbarn har resulterat i en eftergiven reglering av brott, av påföljder och av den rättsliga processen hela vägen från polisingripandet till domstolens avgörande (och för den delen även därefter vid verkställigheten av straff). Här kan man verkligen tala om en generell politisering, som avspelas i lagregler som är dysfunktionella och alltså ökar antalet lagöverträdelser. Vi ser därför att svenska poliser och åklagare fråntagits rimliga verktyg vid brottsbekämpningen. Vidare saknar domare makt att döma ut effektiva straff. Slutligen har kriminalvården inte getts tillräckliga resurser att låsa in återfallsförbrytare, så att fortsatt brottslighet hindras. Sådan lagstiftning innebär i och för sig inte något odemokratiskt. Men lagarna är ett tecken på samhällsskadlig vänsterpolitik, som lyhörda jurister hjälpt till att skriva lagtext om.

Beslutsfattande jurister. En viktigare sjukdomsorsak är politiseringen av valet av beslutsfattare inom rättsapparaten. S-staten har i åratal sett till att strategiska myndighetschefer har påtaglig lyhördhet för politiska signaler från S. I många fall rör det sig om personer som arbetat i S-statens departement och där visat sig ha den rätta röda ullen. Inte sällan har de även partibok som avgörande merit. Men det är själva lyhördheten till den politiska makten som är problemet.

Innebörden är att personvalet inte styrts av ”förtjänst och skicklighet”, som Regeringsformen 11:6 föreskriver, utan av politiska baktankar om lyhördhet. Att detta fått ytterst skadliga verkningar för det svenska samhället är enligt min mening klart. Det spektakulära mordet på Olof Palme blottlägger fenomenet. I flera steg har beslutsfattare med mycket nära anknytning till S-partiet påverkat mordutredningen. Det räcker här med namnen Hans Holmér, A-G Leijon och Ebbe Karlsson. I sökandet efter mördare har utredningen vänt bort blicken från svenska offentligt anställda konspiratörer, för att jaga en rad utländska gärningsmän samt att slutligen stanna för en ensam försäkringstjänsteman, som inte längre är i livet. Detta är stillbilden av politiserad rättsosäkerhet.

Ett liknade mönster syns vid utnämning av höga domare. Inte som helhet givetvis, flertalet höga domare har väl vitsordade juridiska kunskaper i kombination med långvarig domarerfarenhet. Men ändå finns ett betydande inslag av uppenbara tillsättningar av politiskt slag. Följden blir att domstolsutslag kan komma att påverkas av regeringspartiets intressen. Givetvis inte då lagstiftningen är solklar. Men just vid de svåra tolkningsövervägande som ofta uppstår. Följden blir att lagen tolkas subjektivt genom personer som valts mer för deras politiska lyhördhet än för deras juridiska och personliga rättrådighet.

Ett aktuellt exempel är Göran Lambertz, som inte kan visa på några utomordentliga juridiska meriter – varken teoretiskt eller praktiskt – av det slag som man kan vänta sig av en domare i högsta instans. Däremot en rad meriter från interna tjänster som beslutats av S-regeringar. Det är vidare känt att han länge varit socialdemokrat.

I tidigare bloggar har jag kritiserat att det svenska systemet för domartillsättningar – som i vårt land sker genom en av Regering och Riksdag tillsatt Domarnämnd. Resultatet blir en uppenbar risk för politisk styrning av domarmakten. I mina bloggar har jag även framhållit hur informella vänskapskotterier riskerar att påverka valet av höga domare. Exv tycks en grupp av studiekamrater från Juridicum i Uppsala utgöra delar av ett sådant nätverk.

Det sist sagda kan förstås även passa in på Lambertz. Även hans mediala agerande efter resningsmålen mot Thomas Quick ger ett intryck av en person som styrs mer av personliga intressen än av objektiv syn på juridiken. Till saken hör att Lambertz i egenskap av Justitiekansler tidigare fattat beslut i Quicks sak (och mot Quicks intressen). I sammanhanget bör nämnas att Lambertz varit förtrogen med Quicks mångåriga försvarsadvokat under åren för raden av fällande domar mot Quick, dvs socialdemokraten Claes Borgström (för övrigt känd som advokatpartner med fd justitieminister Bodström, S-partiet). Lambertz menar alltså de domar som upphävts genom resning varit korrekta.

På så vis kan man säga att Lambertz blixtbelyser faran med politiska domartillsättningar. Risken blir att lagstiftningens sakliga behov tar stryk. I stället kommer dunkla politiska intressen att ta över via lyhörda jurister i karriären. Det som i dagarna utspelats vid en presskonferens, som Lambertz bjudit in till Uppsala, bekräftar bilden av faran med politiskt tillsatta domare, som saknar det omdöme som en hög svensk domare förväntas besitta.

Torsten Sandström

Efter att ha stött S-partiet under mer än sex år – via DÖ och Jöken – beslutar L igår att inför nästa val 2022 bättra sig och satsa på sakpolitik.

Men det svenska samhället tyngs som bekant av rader av strukturella problem. Alla har varit kända i mer än tio år. Nationen har akuta behov av reformer. Visst är det bra att L väljer en ny linje, men det är alltför sent samt ett hån att vänta till 2022 med att göra något. Det är nämligen bråttom!

Dessutom verkar inte sista ordet vara sagt. Alltför många högt uppsatt L-politiker vill stanna kvar i äktenskapet med S. Det gäller jobb inom den politiska klassen, med närhet ill S-partiet. Risken för partisplittring är därför påtaglig.

Det är intressant att gissa över orsaken till L-partiets dödsångest. Det rör sig nämligen om en typ av ångest. Jag hörde häromdagen på Ring P1 en före detta L-partimedlem ge sin förklaring. Han menade att han oroats av partikamraternas självsyn. De ansåg inte att partiets uppgift var att leverera rimlig sakpolitik. Utan att L är en sammanslutning för politiker som vill vara goda och – till råga på allt – anser sig vara godast.

Detta tycks vara en vettig förklaring till att L hamnat fel på nästan alla sakpolitiska områden, utom kärnkraften. Idealism väger tyngre än praktik. Partiet ser strukturproblemen, men förmår inte att välja mellan S-partiets kollektiva lösningar och högerns inriktning mot individen. Förvisso ligger individ- och integritetsfrågor högt på L:s agenda, men man kör fast i ett extremt teoretiserande, i stil med det som Datainspektionen (DI) visat prov på. Betygslistor med personnamn anser DI bättre än listor med personnummer. Experiment med närvarokontroll i skolan via ansiktsigenkänning anser DI sämre än att tusentals lärartimmar idag slängs bort på fysisk kontroll av närvaro.

Därför tror jag L-partiets bäst-före-datum är passerat sedan minst 40 år tillbaka. Bengt Westerberg och Maria Leissner tillhör dem som bär ansvar för partiets felaktiga vägval i förfluten tid. Nu lever de ett gott liv som medlemmar av den politiska klassen. Den ena med pension som bl a statsråd. Den andra som ambassadör i Benin, med stationering i Stockholm. S-partiet har mycket att tacka de två för.

Den enda liberalism som funkar är marknadens och individernas fria val. Så var det i början av 1900-talet – så är det idag. I den meningen anser jag mig faktiskt själv som liberal. Men nutidens L-parti är färdigt för historiens skräpkammare.

Torsten Sandström

PS! Någon kanske tror att Jöken är ett kontrakt som måste hållas. Men Jöken är inget bindande avtal. DS!

Lunds kommuns nya spårvagnar har som bekant stått stilla efter problem med hjulen. De slits för hårt på grund av alla inbromsningar i småstaden! Nu visar det sig att spårvagnarna även saknar ramper för rullstolar – automatiska sådana finns dock sedan länge inom spårvägen i Göteborg. Vilka slutsatser kan vi dra av detta?

Kanske att Göteborgs kommun sköts bättre än Lunds, vilket inte säger så mycket? Även storstaden på västkusten har haft stora kommunala problem. Därför är den övergripande förklaringen kommunal inkompetens vid upphandling och drift av verksamheter. Det offentliga saknar de effektiva rutiner som flertalet privata företag har på grund av företagsekonomiska skäl. Hanteringen av kommunmedborgarnas skattepengar sker helt enkelt mer slumpartat. Sådan är är nämligen planekonomin.

En annan förklaring är en planerad ekonomis överdrivna tilltro till föreskrifter och direktiv om framtida beslut. På pränt sätter man rader av vackra ord om att allt ska bli så bra, så bra. Jag är bergis på att Lunds kommun har sådana handlingsplaner om största hänsyn till rörelsehindrade. Jag vet för övrigt själv hur kommunen ”jagat” bostadsrättsföreningar i staden för att få fram handikappanpassade entréer. Men när det kommer till kritan med en upphandling i miljardklassen av spårväg så glömmer kommunen själv det som tycks självklart: det ska vara enkelt för rullstolsbundna att äntra spårvagnarna.

Varje dag hör vi talas om liknande problem inom stat och kommun. Nya direktiv och riktlinjer formuleras efter tusentals arbetstimmar, många sammanträden och åtskilliga tjänsteresor. Likafullt visar det sig snart att de offentliga organisationerna inte klarar av efterleva reglerna!

Ändå finns det tusentals politiker och flera miljoner människor i vårt land som skriar över privatisering inom skolor och sjukvård. Orsaken till att det privata företagens lägre anbud vinner i olika upphandlingar beror inte på lägre kvalitet (som vänstern påstår). Orsaken är att bolagen har kostnadskontroll över verksamheten och har chefer som vågar säga ifrån så att problem ska fixas.

Trots anbudsgivarnas lika eller till och med högre kvalitet till lägre pris kan de ibland klara av vinstutdelning till aktieägarna. Tala om win-win för samhälle och företag! Sådan är kapitalismen! Normalt.

Torsten Sandström

Detta läser jag på Dagens industri den 26/3:

Tyska larmet: Tredje vågen kan bli den värsta

Mycket tyder på att den tredje vågen av covid-19-pandemin i Tyskland blir värre än de första två, enligt Lothar Wieler, chef för den tyska smittskyddsmyndigheten RKI.

Sådan är verkligheten i Europa. Men igår översvämmades svenska medier av att skolministern – till mångas stora förvåning – beslutat att svenska gymnasieskolor ska återuppta undervisning i klassrummen. Enstor rörlig och smittspridande grupp unga människor samlas alltså i samhällets regi. Risken för covidspridning ökar rejält. På krisens topp återupprepas således de misstag som Löfven och den sk Folkhälsomyndigheten redan gjort vid krisens start för ett år sedan. Och framåt.

Det vi ser speglar kärnan i utlandets kritik av Sveriges covidstrategi. En nation som tror sig veta bättre än alla andra och stoltserar med sig egen politiska väg. En regering som inte lyssnar till vetenskapen, utan omfamnar den myndighet man själv bossar över, utan att samla en självständig expertgrupp inom forskarnas samhälle. En myndighet som från starten riktat in sig på att skapa hög flockimmunitet. Det vi ser är tyvärr dödens regemente.

Alltså ännu ett bevis på att Sverige saknar en regering värd namnet.

Torsten Sandström

Till det politiskt korrekta svenska samhällslivet hör en debattstil som är mycket speciell och allvarlig. Så här ser den i grova drag ut.

Å ena sidan: Sossarna och vänstern pucklar på M och KD med högröstade, grova och infama anklagelser om samverkan med SD, ett parti som kallas både nazistiskt och brunsvart. Umgänget med SD hånas samt skriks ut som odemokratiskt och en katastrof för landet.

Å andra sidan: M och KD svarar lågmält och tämligen undvikande. Man vill uppenbarligen inte delta i vänsterns pajkastning.

Den ena sidan kastar alltså konstant skit, medan den andra närmast duckar. Detta är enligt min mening inte en umgängesform som är bra i det långa loppet. Visst jag gillar saklighet och öppenhet. Men man kan inte år ut och in ta emot ruttna ägg och tomater från motsidans demagoger.

Det jag menar är att M och KD måste gaska upp sig och pregnant ifrågasätta varför S-partiet i årtionden regerat i samverkan med V-partiet. Alltså gemensamma överläggningar även under den tid då V inte seglade under falsk flagg, utan rakt ut kallade sig kommunister. Ungdomsförbundet visar ännu den äkta röda ullen, den skränar i stadgarna där kommunismens framhålls som föreningen samhällsmål. Och bara för några år sedan var nuvarande partiordföranden i V en koryfé inom Ung vänster. Och nästföregående partiordföranden Ohly var en uttalad kommunist. Likaså Ylva Johansson, innan hon gifte in sig i S-partiet, för vidare politisk karriär till EU. Bilden är skrikande röd och blodig. Än idag har V täta kontakter med krafter i skräckregimer som Kuba och Venezuela.

Varför missa M och KD detta argument? In i nutid har S-partiet flörtat vilt med kommunisterna. De har ett otal antal gånger fått politiska köttbitar till mångmiljardkostnader för hederligt folk. Och för inte alls så länge sedan pussade och kramade svenska kommunister några av historiens mest blodbesudlade diktatorer. Trots att kommunismens gått under i östeuropa driver den svenska V-rörelsen de facto förstatligande, planhushållning och andra sakfrågor som medför en allvarligt risk för avveckling av den svenska demokratin. Jag menar alltså att allvarliga bredsidor måste med jämna mellanrum avfyras mot landets tarvliga vänsterpopulister med Löfven i spetsen.

Jag medger att resonemang som går ut på skuldbeläggning via samverkan (guilt by association) kan vara en tveksam debattstil. Men lika bekymmersamt är enligt min mening att tillåta vänsterpopulisterna dela ut rallarsvingar under bältet på M och KD. De vänsterliberala partierna är kanske på väg att ta hem nästa valrörelse på grund av detta fulspel.

Därför är det hög tid att sluta gulla med vänstern. Det gäller att sjunga ut om kommunisternas roll i S-partiets kamp för att behålla makten över Sverige. Höj rösten! Peka på Stalin och Mao! De har tillsammans mer än 150 miljoner politiska motståndares liv på sitt samvete.

Torsten Sandström

Idag fattar Sveriges Riksdag ett ödesdigert beslut. För att rädda euron och EU:s slösaktiga stater i syd och öst ska Sverige idag öppnas för en skuldsättning med 150 miljarder. De partier som konsekvent kramat EU:s utveckling mot överstatlighet tycks alla rösta för miljardrullningen till EU. Några tröstar sig med att det kanske blir mindre pengar om EU ges rätt att beskatta Europas folk och företag! Mot beslutet röstar enbart SD och V, vad jag vet i skrivande stund.

Det vi ser är ett jättesteg mot Europas Förenta Stater, EFS. Moderaternas och KD:s röster bakom beslutet är en allvarlig tankeställare. Och ett starkt argument för att rösta för ett alternativt parti på högersidan, i stil med Medborgerlig samling. Heder åt deras engagemang mot de starka federala krafter som idag finns inom Sveriges Riksdag.

Alla som kritiskt följt politiken i Bryssel inser att stora mängder pengar snart kommer att strösslas över ekonomiskt ihåliga stater i Europas syd och öst. Alla inser också att gratispengar från Bryssel lockar fram de sämsta sidorna hos mottagande nationella politiker. Vi kommer att få se ett storskaligt slöseri och omfattande korruption. Alla inser slutligen att detta inte kommer att bli en engångsföreteelse. Nya paket med pengar och beskattningsrätt kommer att följa. Idag är det dags att hala den redan slitna svenska fanan till halv stång.

Snart är det dags att 1 § i den svenska Regeringformen får följande lydelse:

1 kap. 1 §
All offentlig makt i Sverige utgår från EU.

Den regionala folkstyrelsen inom Sverige avser enbart frågor som inte faller under EU:s kompetens. Makten handhas i sådana fall genom Sveriges Riksdag respektive Sveriges kommuner.

Den regionala makten i Sverige utövas genom lagstiftning som ryms inom ramen för förordningar och direktiv från EU.

Någon kanske hånflinar åt denna skräckskildring av Sveriges framtida författning. Men skrattet riskerar att fastna i halsen. Idag är det bara paragrafens första ord – all – som inte stämmer med den juridiska verkligheten. I dagsläget får vi en perfekt beskrivning om regeln inleds med orden: ”Nästan all makt …” Så allvarligt är faktiskt läget.

Det är inget annat än en nationell svensk katastrof att en omfattande maktöverflyttning skett från Riksdagen till det politiska B-laget i Bryssel.

Torsten Sandström

Svensk tryck- och yttrandefrihet är som bekant reglerad i grundlag. Alla har rätt att ge ut skrifter, presentera program via radio eller teve samt föra ut information på internet. Men utgångspunkten är att den som publicerar något som är olagligt själv bär ett ansvar för det skedda, såväl rörande straff som skadestånd. Det senare gäller framför allt mängden uppgifter som privatpersoner och bloggare klickar ut på internet. Alltså ett ansvar som typiskt gäller mig eller dig som lägger in en kommentar på min blogg!

Men för medieföretag, alltså ägare av organisationer som i stor skala publicerar information i någon av de former som nyss nämnts, är det ofta praktiskt nödvändigt att peka ut en juridiskt ansvarig för mängden publiceringar som dagligen sker. Förenklat kan man säga att ägaren delegerar mediets ansvar till en betrodd kontrollör, som registreras varvid ett sk utgivningsbevis utfärdas. Denna människa – alltså en fysisk person – kallas utgivare. I stället för den som äger mediet bär alltså utgivaren det juridiska ansvaret för kränkningar av enskilda – genom brott eller för skador – som uppkommer genom det som sprids av medieföretaget ifråga.

Syftet bakom systemet med ansvarig utgivare är definitivt inte att hindra mediets ägare att dirigera tidningens politiska innehåll. Meningen är att finna en betrodd kontrollör av material som eventuellt kan vara olagligt i något avseende. Till saken hör att endast uppgifter som är kränkande och för enskilda skadliga kan föranleda ansvar för den ansvariga utgivaren. Det är denna typ av uppgifter som medieföretagets ägare måste förankra hos den ansvariga utgivaren.

Innebörden är alltså att det finns en mycket stor mängd av uppgifter eller information som i princip aldrig kan utlösa påföljd för den ansvariga utgivare som pekats ut. Inte ens en artikel/text på tusen innehåller kränkande uppgifter. Den som tänker efter förstår att kritiskt politiska tankar nästan aldrig kan utlösa utgivaransvar, frånsett det fåtal personliga kränkningar som regleras i Brottsbaken. Det är därför yttrandefrihetsbrott är så ovanliga i vårt land, inte på grund av de ansvariga utgivarna var dag förbjuder publicering av massvis av kränkande stoff.

Tvisten på Bulletin rörde såvitt jag förstår information av politiskt slag. Det var fråga om en artikel som riktade politisk kritik mot DN:s chefredaktör Wolodarski. Någon juridisk påföljd kan omöjligtvis aktualiseras genom en sådan publicering. Men ändå inskred den ansvariga utgivaren på Bulletin och tog bort artikeln från Bulletins sida på internet. Formellt juridiskt har en utgivare denna kompetens. Men med tanke på artikelns innehåll måste inskridandet ses som en tydlig markering av makt över Bulletins politiska inriktning.

Att många av landets journalister hurrar över ingreppet och kastar smuts på Bulletins ägare tillhör bilden av kårens vilja att bestämma över mediernas innehåll och opinioner. Deras uppfattning om politisk makt över det mediala innehållet är ett tecken på okunskap och självförhävelse. Det är denna skråanda som syns i vänstervridningen av landets gammelmedier.

Därför är konflikten på Bulletin logisk. Högröstade journalister med starkt ego vill bestämma själva – även om de inte tillhör kretsen av vänsterskribenter. Den ansvariga utgivaren borde ha ringt upp ägaren bakom den artikel som ogillades för att reda ut gränserna för ägarens inflytande. Och i konflikten med ägaren hade det naturliga resultatet givetvis varit att artikeln stått kvar. Men jag tolkar som sagt det inträffade som en ren maktdemonstration från utgivarens sida gentemot ägaren.

Konflikten tyder på att det är publicistiska nybörjare som agerar på såväl ägar- som utgivar- eller journalistsidan i Bulletin. Båda sidor vill bestämma över tidningen. Tyvärr har ägarna två gånger utsett fel personer som ansvariga utgivare. Men ändå har varken höger- eller vänsterjournalister rätt att bestämma det politiska innehållet i ett medium som någon annan äger.

Torsten Sandström

Västmanlands tingsrätts frikännande dom i förra veckan, i åtalet mot Karl Hedin för grovt jaktbrott, är en mätare på rättens ställning i dagens Sverige. Man kan säga att termometern signalerar såväl tillfredsställelse som oro.

Hedin har under hösten 2018 varit häktad i en månads tid på grund av lösa anklagelser om förberedelse/försök att döda varg. Åtalet tycks närmast vara ett politisk inlägg i miljökramarnas strävan efter att odla fram en växande svensk vargstam. Biologer från storstäderna ser nämligen gärna att aveln av rovdjur ska ske på landsbygden, trots lantbrukarnas protester. Hedin har varit en drivande politisk motkraft.

Men tingsrätten menar att åklagaren saknar bevis för brott. Därför är domstolens avgörande ett tecken på rättsstatens hälsa. I domskälen skrivs:

”En tilltalads åsikter eller politiska ställningstaganden kan som regel inte medföra att han eller hon gjort sig skyldig till brott. För att en åsikt ska kunna medföra ansvar krävs att den kommer till uttryck på något brottsligt sätt såsom exempelvis gäller i fråga om hets mot folkgrupp.Som bevisning i detta mål har åklagaren bland annat lagt fram relativt omfattande bevisning med bäring på Karl Hedins åsikter om vargförvaltningen i riket. Huruvida Karl Hedin eller någon annan av de tilltalade har, eller har gett uttryck för, åsikter om vargförvaltningen är i princip utan betydelse för domstolens bedömning av åtalen.Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.”

Även om domstolens skäl är riktiga och glädjande kvarstår min oro över den svenska rättsstaten. Anledningen till min rädsla är i korthet följande.

Alltfler politiserade åklagare går olika mediala rörelser till mötes. Åtal väcks på lösa grunder. En månad i häktet anser åklagaren till och med bifogad i Hedins fall. Vidare väcks åtal mot poliser, som nattetid jagar brottslingar och av misstag dödar en oskyldig som viftar med en vapenattrapp. Poliserna tvingas vid domstol svara för brott, medan grova ungdomsbrottslingar lämnar polisstationen med breda leenden på läpparna, för att snart återuppta sina kriminella värv.

Alltför milda påföljder föreskrivs i Brottsbalken. Detta gäller särskilt för allvarliga våldsbrott av unga män. Politiken bakom detta är att förövarna är offer för ett orättvist samhälle. Dessutom menar landets politiska elit och medier att inlåsning som straff inte motverkar kriminalitet. Men Hedin, som är välbeställd direktör, kan en domstol hålla häktad i en månad för blotta misstankar om ett struntbrott.

Tillsättningen av höga domare är delvis politiserad. Den svenska Domarnämnden, som fattar beslut om tillsättning, har nio ledamöter som alla utses av Riksdag eller Regering. Klart är därför att S-märkta domare i flera fall har fått jobb som beror på politiska meriter i S-partiet, vänskapsband med sossar, jobb på departement eller myndigheter nära S-ministrar osv. Uppenbara exempel är Sten Heckscher och Göran Lambertz.

Lagstiftning befäster S-partiets och vänsterns ställning. Lagar ska formas generellt, dvs gälla för alla subjekt, utan att direkt ha bäring på en viss organisations nytta. Lagen ska vara politiskt neutral vad gäller adressaten! I Sverige finns en lång rad av lagprojekt som bryter mot denna norm. Tydligast gäller det LO-fackens och Hyresgäströrelsens direkta favorisering i MBL och hyreslagstiftningen. Där ges de stor makt över anställda och boende i hyreshus. Den politiska styrningen märks även i tusentals penningbidrag till organisationer och medier som står vänstern nära. För att inte tala om den lagstiftning, som tvingar medborgarna att betala avgift till SR/SVT, organisationer som de facto domineras av vänsterns journalister.

Så även om den svenska rättsstaten i huvudsak är feberfri, så finns det ett antal allvarliga symptom på sjukdom. De rör sig inte om slumpfel. Utan om medvetna fellösningar.

Torsten Sandström

S-regeringen vill införa ett tak på tre-månader för häktning av personer under 18 år. Politikerna är som vanligt påhejade av organisationer som kramar den barnrättskonvention, som tyvärr nyligen upphöjts till svensk lag. Nu ökar alltså antalet allvarliga följdverkningar. Då utredningar om brott är tidskrävande – och häktning enbart tillåts ske av personer under 18 för synnerligen allvarlig kriminalitet – kommer alltså unga livsfarliga män snabbt ut från häktet och kan återgå till sin blodig brottslighet. Heja Sverige!

Den kloka åklagaren Paulina Brandberg har i medierna protesterat, för ett exempel se länken nedan. Hon menar att en 3-månadersregel kommer att blåsa under brottsligheten. Dessutom visar hon på att det finns alternativa lösningar. Hon menar att det behövs mycket mer resurser till polisens kriminaltekniska enheter, så att bevis snabbare kommer upp på bordet så att åklagarna kan fatta beslut. Dessutom anser hon att en översyn av rättegångsbalken bör ske så att större vikt tillåts läggas vid uppgifter som polis och förhörspersoner samlat in under förundersökningen. Jag antar att det även finns andra processuella regler som är onödigt tidskrävande, men som hindrar att åtal kan väckas rimligt snabbt, varvid en ung man släpps på fri fot efter tre månader.

Landets vänsterpolitiker hurrar över tremånadersfristen. Och alla kramare av FN, BRIS, Amnesty, Mp mfl instämmer i hyllningskören. För dem är kriminalitet nämligen förorsakad av samhället och inte individen. Alltså stackars unga våldsverkare! Förvisso har ekosociala skäl betydelse för uppkomsten av brott. Men de är inte hela förklaringen. Om vänstern får fortsätta att styra nationen och 3-månadersregeln införs kommer den allvarliga brottsligheten att stiga ytterligare i höjden. Det vi ser är alltså ännu ett inslag av S-partiets kontraproduktiva politik.

Hur länge ska vänstern tillåtas föröda det svenska samhället?

Torsten Sandström

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/b5EAqe/kortare-haktningstid-gor-fler-unga-kriminella

Det är hög tid att börja knapra på dojan!

Torsten Sandström

Ivar Arpi berättar i Bulletin.se att han i sin brevlåda fått en orosanmälan från kommunen om risk för psykiskt våld mot hans barn. Anmälan har inskickats till kommunen från en okänd. Efter ett telefonsamtal besöks också Arpi av två unga kommunanställda. Därpå ett meddelande om att ärendet lagts ned. Intryck skapas av att Arpi skakats av det inträffade, som han tycks ha uppfattas som en obefogad integritetskränkning, se länken nedan

Jag vet inget om Arpis privat- eller själsliv. Men 14 kap i Socialtjänstlagen öppnar för allmänheten att göra anonyma anmälningar om misstanke finns för ”att barn far illa”. Jag har inget emot uppmaningen till anmälan av allvarliga och påtagliga risker avseende barns välfärd. Men reglerna är alltför knapphändiga och ger utrymme för anmälningar från Sveriges alltför många prussiluskor.

Den angivna misstanken om ”psykiskt våld” är ett exempel på en ytterst flummig misstanke. Våld är något kroppsligt. Men för prussiluskor och psykologer öppnas en helt ny värld genom anknytningen till barnets psyke eller själsliv. Det kan röra sig om allt från aggressiva samtal med barnet till drogproblem hos föräldrarna. Också att principiella krav riktas mot barnet, något som många psykologer har svårt att hantera, man vill ju alla så väl.

Kombinationen mellan misstanke hos någon och påståendet om en lös själslig fara för barnet riskerar således att leda till allvarliga påhopp på föräldrar som fostrar sina barn på allra bästa sätt. Om sedan anmälan av en diffus fara för barnet kan ske anonymt så öppnas dörren till ett kontrollsamhälle av rent orwellskt slag. Alltså en kollektiv hydra där individerna endast är brickor i elitens maktspel. Med andra ord ett polis- eller storebrorssamhälle.

Det är sannerligen inte ofta jag vill se ny lagstiftning, frånsett förstås mina återkommande krav på reformer i Regeringsformen i riktning mot direkt demokrati. Men 14 kap i Socialtjänstlagen saknar en hel del tydliga ord, som kan hindra prussiluskornas anfall i S-kollektivets tjänst.

Alltså krävs en uppräkning av några strategiska exempel samt inte minst en allvarsnivå som medför att kommunens själavårdare tvingas slänga en anmälan av okynne i papperskorgen (efter diarieföring). Idag vågar ingen agera rakryggat. Barnkonventionen har blivit ett större hot mot offentligt anställda än Riksdagens ombudsman, JO.

Det vi ser är delvis en följd av att den folkrättsliga Barnkonventionen i Sverige upphöjts till lagstiftning. Sverige agerar som vanligt som den kollektiva välfärdens poliskonstapel nummer ett. För polisingrepp vid brott finns som bekant en uppsjö regler. Men för anfall av psykologer och prussiluskor finns inga spärrar till skydd för individen. Att jag inte gillar läget antar jag läsaren förstått.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/ivar-arpi-de-kommer-att-ta-mina-barn-ifran-mig

I en ledare i Sydsvenskan Heidi Avellan den 11/3 läggs all skuld för de problem som inträffat i Bulletin.se på oerfarna ägare. Det må så vara att ägarna missat att anmäla utgivningsbevis (och i stället anmält något helt annat). Men detta är inte huvudproblemet för Bulletins del. Konflikten rör ägare som också vill skriva och framföra sina åsikter, utan att censureras av sina anställda, journalisterna.

Den artikel som en av nättidningens ägare publicerat har enbart ört politik. Det vill säga kritik av DN:s Wolodarski, som liksom Avellan är en av Bonniers politiska legosoldater. Alltså inget straffbart, som Bulletins chefredaktör bort hindra för att själv slippa ansvar (ifall vederbörligt utgivningsbevis väl funnits alltså). Ändå har texten plockats bort för att chefredaktören och journalisterna vill bestämma över tidningens politiska innehåll i sann skrå- och vänsteranda.

På Sydsvenskan tycks ägarna Bonnier och journalisterna leva i fridfull vänsterliberal harmoni. Men vad som sker bakom kulisserna vet ingen av oss andra. Antagligen återkommande konflikter. Men vanligare är troligtvis dolda kontakter mellan någon nyckelfigur hos Bonniers å ena sidan och tillmötesgående journalister i strategiska positioner inom tidningen å den andra.

På ytan framstår därför DN och Sydsvenskan som lugna oaser. Till saken hör att rekryteringen av vänsterliberala och välsmorda skribenter givetvis minskar behovet av texter direkt från företagsledningen. Ägarnas ord läggs nämligen i smyg i munnen på en eller annan journalist på hög nivå. Och dessa skribenter vet som gäller beträffande lydnad. Det är nämligen ganska ont om välbetalda jobb i mediernas värld. På nätsajterna efterfrågas öppen samhällskritik och inte tal i egen sak, dvs smutskastning av Bulletins ägare.

Torsten Sandström

https://www.sydsvenskan.se/2021-03-11/bulletin–ny-rost-blev-ren-rora

I Dagens industri 10/3 presenterar Andreas Cervenka följande kloka fundering:

Statens gigantiska slukhål – som ingen verkar bry sig om

Misslyckade affärer och utebliven avkastning i bolag som Vattenfall, Telia och Postnord har kostat svenska folket mer än regeringens stödpaket i coronakrisen. Varför är inte missnöjet större?

Cervenkas undran är i högsta grad relevant. Svenska småföretag kämpar för sin överlevnad under coronakrisen. De har svårt att få bidrag, men storföretagen kammar hem coronapengar i massor.

Till råga på allt gör samtidigt statens egna stora företagskomplex – med regeringens godkännande – jättedåliga förluster. Inte beroende på covid, utan på politisk styrning av affärsverksamheten. SAS ska vi bara inte tala om – efter år av förluster skyller regeringen nu på covid. Vattenfall satsar i Maud Olofssons efterföljd konsekvent fel, uppbackade förstås av Mp, som nyss lyckats få ett fungerande kärnkraftverk nedlagt. Många tiotals miljarder har Vattenfall slängt bort i Holland och Tyskland. Och då Ringhals offras så rakar elpriserna i höjden. Vidare tycks Telia endast kunna göra affärer med skurkstater. Eller köpa på sig den enda fria privata tevekanalen, TV4, för att ställa till ytterligare skada för landets mediala elände (med ett de facto statsmonopol som följden!). Även Postnord har det kämpigt och även där syns spåren efter C-partiets före detta näringsminister. Till detta kommer att Postnords egna kapital sjunkit med 60 procent under tio års tid.

De fyra statliga bolagen Vattenfall, SAS, Telia och Postnord har enligt Dagens Industris genomgång kostat svenskarna 330 miljarder kronor i nedskrivningar, förluster och utebliven avkastning. Det motsvarar en tredjedel av statens årsbudget! Samtidigt är tusentals småföretag på väg att dö på grund av att staten inte klarar av utbetalningen av pandemibidrag.

Alla kloka svenskar borde stampa i marken, slå nävarna i bordet och skära tänder. Alla borde för länge sedan ha röstat bort regeringspartiet S och deras satellit C, som med erfarenhet av små jordbruks ekonomier, önskar leka affärsmän i statliga företag med skattebetalarnas pengar. Nej, sälj av hela det statliga företagsrasket (om det finns någon köpare)! Stater ska inte försöka driva affärer, utan inrikta sig på att få den egna offentliga organisationen att funka. Så gott det nu kan gå.

Alla svenska medier borde, liksom Dagens industri genom Cervenka, upplysa folket om hur eländigt statlig företagsverksamhet fungerar. Men medierna kniper käft. De väljer att dölja sanningen för att stödja just de partier som grävt slukhålet. Även den tredje svenska statsmakten (medierna) har alltså dragits med ned i hålet. Där nerifrån hör vi typiskt nog myndiga röster skria massor av politiskt korrekta uppmaningar till svenska folket. Så funkar politiken i Absurdistan!

Torsten Sandström

Jag läser i dagarna en dom från Göta hovrätt år 2019. Den rör ett åtal mot en invandrande arab (X) för bidragsbrott. X har under ett års tid sammanlagt mottagit mer än 200.000 kronor i egenskap av förälder till 4 barn, som under året inte vistats i Sverige utan i Jordanien, där de gått i skola. X försvarar sig med att han trodde att barnen skulle komma tillbaka till Sverige, vilket dock inte skett. X frias från ansvar av såväl Kalmar tingsrätt som Göta horätt. Man kan ana att åklagarna i Kalmar varit irriterade över utgången.

Och enligt min mening har de skäl till frustration. Domen visar enligt min mening på två allvarliga svenska problem. Det första är domstolarnas avvikelse från den urgamla rättsprincipen ”att alla antas känna lagen” eller ”att okunninghet om lagen straffar sig”. Meningen är att det inte ska löna sig att hävda okunnighet om gällande rätt. Båda domstolarnas anser att X´ språksvårigheter gjort att han inte insett att barnens vistelse i Jordanien måste anmälas till den bidragsbetalande Försäkringskassan. X saknar alltså uppsåt till brott. Så här skriver majoriteten domare i en oenig hovrätt:

Varken vittnesförhöret med Y (från Försäkringskassan ) eller utredningen i övrigt visar att X (den tilltalade) i samband med aktuella ansökningar, eller senare under den aktuella tidsperioden, fått information på arabiska om sina skyldigheter i förhållande till de förmåner han sökt och fått. – – –

Med hänsyn till de omständigheter som framkommit kring barnens oplanerade utlandsvistelse och X´språksvårigheter har åklagaren emellertid inte styrkt bortom rimligt tvivel att X uppsåtligen har lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att anmäla ändrade förhållanden avseende barnens bosättning. Som tingsrätten har funnit ska åtalet därför ogillas.

Jag tror du som läser detta häpnar. Okunnighet om svensk rätt är alltså en grund för frihet från straff för den som är invandrare och inte kan läsa eller förstå svenska. En infödd eller svensktalande person ska däremot fällas för bidragsbrott i motsvarande situation.

Ett annat – och minst lika allvarligt – problem rör det offentliga Sveriges oförmåga att fortlöpande kontrollera grunderna för utbetalda bidrag till svenskar och invandrare. Jag inser att det kan bli tämligen komplicerat ibland och kanske medföra extra kostnader. Men, med tanke på bidragsflöden i mångmiljardklassen i vårt land till invandrare och svenskar är jag övertygad om att ett effektivt nät och procedurer för kontroll verkligen måste löna sig och rentav kunna resultera i ett något lägre skatteuttag. Det som saknas här är inte bara kreativa lösningar om hur kontrollen ska gå till, utan själva viljan från politikernas sida att agera. Det rör sig om en ovilja att kontrollera och alltså kräva av mottagarna att de följer gällande regler. Att kontrollera anses repressivt! Det rör sig än en gång om en svensk rädsla och godtrogenhet!

Sverige är sannolikt den nation i världen som betalar mest pengar i bidrag per invandrare. Sverige är antagligen samtidigt sämst på att kontrollera de lagliga förutsättningarna för utbetalda bidrag. Till råga på allt är Sverige förmodligen ensamt om att på grund av språksvårigheter fria invandare från straffansvar för att de mottagit olagliga bidrag, medan infödda svenskar fälls till brott för samma gärning.

Sådan är alltså den dystra verkligheten i Sverige.

Torsten Sandström

Så här skrev Bulletin igår i en kort text:

Svensk liberal får inte leda OECD
Sveriges tidigare EU-kommissionär Cecilia Malmström får inte jobbet som OECD:s generalsekreterare, uppger källor till nyhetsbyrån AFP.

Det finns en ton av besvikelse i Bulletins tonfall. Om det är av vänsterliberala, nationella eller könsskäl är svårt att avgöra. Men jag förstår att OECD inte väljer en politiker som inkvoterats till EU, från en av Europas mindre nationer och som dessutom representerar ett litet L-parti på väg att förintas.

Det vi ser i Bulletin är en notis om något som inte hänt, eller bara hänt genom att någon annan fått jobbet. En mer intressant vinkling hade varit att resonera om hur eliten inom den politiska klassen skaffar sig reträttjobb utomlands. Ofta i organisationer som svenska skattebetalare tvingas delfinansiera. I Malmströms fall gick det inte. Hon kanske helt enkelt inte dög? Konkurrenten kanske var bättre? Eller så fanns det skeptiker/ fiender i OECD-nationer utanför det Europa som hon företrätt? Vad vet jag?

Bulletins text är att jämföra med en rapport om att en svensk kvinnlig fotbollspelare inte blivit uttagen till världslaget. Nationalism , feminism och svensk hybris i en oskön blandning.

Antagligen finns en skråanda på Bulletins redaktion. Den syns i att journalisterna gaddar sig samman mot att tidningens ägare och vill bestämma. På DN och SvD har Bonniers respektive Schibstetds makten via dolda kanaler. Det gråter inte journalisterna där över. Men nästan alla landet journalister – med fackföreningen Journalistförbundet i spetsen – skriar över att Bulletins ägare har något att säga om tidningens innehåll. En journalist från statsstyrda SR/SVT menade till och med häromdagen att det rör sig om journalisters åsikts- och yttrandefrihet. Alltså rena monopoltänket! Journalistens principiella frihet gäller rätten att korrekt beskriva nyhetsfakta – inte att bestämma mediets åsiktsinriktning. 

Den fråga som föranlett bråket rör en text som en av ägarna låtit publicera i Bulletin, innehållande politisk kritik av DN:s Peter Wolodarski. Såvitt jag förstår innehåller inte texten något lagbrott. Men genom att lyfta bort den ur tidningen vill Bulletins chefredaktör och journalisterna där markera en principiell makt över tidningen innehåll. Det är absurt! I tidigare bloggar har jag anat ett journalistiskt skråtänkande: det är journalister som ska ha skrivjobben, det är journalister som ska bestämma mediernas innehåll! I denna skråmiljö gäller det att inte stöta sig med DN och Bonniers, där Bulletins journalister kanske ser en möjlig framtid…

Det rör sig med andra ord om vänsterliberala journalisters missuppfattning om såväl gällande civilrätt samt en naiv okunnighet om hur DN och SvD i praktiken styrs genom signaler uppifrån (kontakter som chefredaktörerna bugar för).

Alltför många svenska journalister reagerar som barn som gått miste om sitt lördagsgodis.

Torsten Sandström

S-partiet har i sin ungdom fixat många goda reformer. Men inte längre. Jag brukar därför peka på Sveriges många olösta politiska strukturproblem. Att bekymmer år efter år ligger i sumpen är ett tecken på en nation som är handlingsförlamad. Och att den politiska eliten inte orkar ta itu med olika dilemman, utan föredrar att försörja sig på att förvalta ett land i nedförsbacken. Det ruskiga är att flera krisområden rentav skapats genom politisk vilja eller oförmåga. Jag bortser nu från hanteringen av coronakrisen, som förvisso är självförvållad av regeringen, men knappast av strukturellt slag.

Den som funderar över de långvariga krishärdarna upptäcker snart ett mönster, som har sina rötter i S-partiets och vänsterns ideologi. En huvudlinje är nämligen organiseringen av kollektivens Sverige. Mest tydliga exempel på skadeverkningar är bristen på bostäder och orörligheten på arbetsmarknaden. Här har nämligen i decennier S-partiets egna organisationer tillåtits styra och till råga på allt fått makt därtill genom lagstiftning. Jag tänker förstås på hyresgäst- och fackföreningsrörelserna. Tillgången på bostäder och lediga jobb för arbetslösa har i åratal hindrats effektiv genom att två S-satelliter i lag getts rätt att agera bromsklossar. Det är egentligen fråga om en uppseendeväckande egoistisk ambition från S-rörelsen.

En annan ideologisk huvudlinje är vänsterns val av idealism som politisk ledstjärna. Följden har blivit att ett antal politiska krisområden vuxit fram via strategiska felval. Jag tänker nu exv på politiska beslut rörande skola/utbildning, invandring/kriminalitet och försvar. Någon undrar kanske hur jag kan koppla samman dessa disparat samhällssektorer. Jag gör det definitivt inte för att de alla har krisat höggradigt och länge (vilket de har). Nej, kriserna orsakas av en djupt rotad idealism, som utesluter kritiska argument och framför allt vägrar att ta hänsyn till praktiska realiteter. S-partiet har avlägsnat sig från ”verklighetens folk” och i sin ideologi valt en naiv tilltro till att alla människor vill väl och att de ska undgå att utsättas för tuffa krav.

Därför har vi fått skolor på lägre och högre nivåer där krav på kunskaper satts åt sidan. Betyg och ordning har utdömts som auktoritära pedagogiska medel. I stället för hårda kunskaper har undervisningen inriktats på mjuka och luftiga frågor i stil med lär dig själv, värdegrunder, feminism och hållbarhet. Då det brustit har eleverna fått till svar att deras psykiska hälsa fallerar. I stället för att uppmanas att spotta i händerna och jobba på så har ungdomar invaggats i tron att de är sjuka (jag tänker nu förstås inte på fall av allvarliga psykiatriska åkommor).

Ett likande mönster syns i vänsterns inställning till invandringen och dess följdproblem, dvs klanbrottsligheten. Dogmen om omfattande asylrätt har nämligen öppnat upp landet, samtidigt som frånvaron av effektiv integrationspolitik fått skriande proportioner. Den främsta orsaken till att bostäder och jobb saknas har jag redan pekat ut – S-partiets satelliter. Bristande integration har skapat några procents brottslighet inom de nyanländas krets, något som via klanernas kultur visat sig få synnerligen våldsamma följder. Och den slapphänta hanteringen av brott och straff i svensk lagstiftning är rentav självvald s-ideologi: kriminalitet ses inte som brottslingens fel, utan (det kapitalistiska) samhällets.

Att jag nämnt försvaret sammanhänger med S-partiets mångåriga och synnerligen idealistiska fredsvision. Den är vacker, men krig och våld tillhör faktiskt verkligheten. S hyllar konsekvent idealistiska lösningar. Genom avtal ska kärnvapen förbjudas. Genom anslutning till NATO påstår S att landet hamnar i USA:s knä och onödigt oroar den ryska björnen. Vidare har det fredsälskande Sverige närapå lagt ned försvaret för att hoppas – och satsa stort – på FN. Även labour och andra partier i Storbritannien satsade under 1930-talet på önskningar och drömmar – fram tills Hitler anföll Polen.

Min framställning har hårt pekat ut S-partiet som boven i dramat rörande Sveriges nutida färd i nedförsbacken. Det är förstås inte hela sanningen. Ty man måste fråga sig vad övriga svenska politiska partier gjort för att hejda utvecklingen och genomdriva strukturreformer. Tyvärr blir mitt svar: inte särskilt mycket. Visst har åtskilliga problem pekats ut. Men splittringen har varit stor, varför någon samlad politisk kamp aldrig inletts mot alla de problem som S-partiet skapat. Det har bara snackats om bostäder, jobb, skola och brottslighet. Vidare tycks det vara Reinfeldt som fimpat en god del av försvaret. På nästan varje område har borgerligheten framfört tafatta förslag, som lanserats under största rädsla för (S)torebror. Dessutom lider även flera av den fd Alliansens partier av det idealistiska virus som S spritt. Vad gäller V, Mp, C och L kan man nästan säga att de utvecklat flockimnunitet mot politisk realism!

Det finns med andra ord anledning att vara dyster. Strukturproblemen har i åratal bitit sig fast. Sjukdomsinsikten är låg. I stället har yrkespolitikernas egen framtid stått i fokus. Deras villkor har sannerligen inte blivit sämre! Mycket talar alltså för att den svenska nationens färd mot bråddjupet kommer att fortsätta.

Torsten Sandström

Jag har idag av Bengt N i Borås tipsats om en kort (en minut) länk från Riksdagen via Youtube, se nedan. Från talarstolen påstår således V-politikern Linda Snecker med emfas att ”alla män är våldtäktsmän!” Alltså en variant på kvinnan från ROKS som trosvisst hävdade ” att alla män är djur”.

Snecker har en examen i statsvetenskap från Linköpings universitet. Men jag kan inte tro att detta förklarar hennes bristande logik. Hon menar nämligen i korthet följande: I och med att få män begår våldtäkt bär hela det manliga könet ansvar för brotten.

Det vi hör är fråga om ett missbruk att den vetenskapliga teorin om strukturer i samhället. Ingen klok strukturalist påstår att det enskilda kan upphöjas till det allmänna rakt över.

Det rör sig om ett galet kollektivt tänkande. Det man inte kan se hos individen påstår sig Snecker ändå kunna uttala sig om beträffande kollektivet av män. Liksom Sherlock Holmes antar jag följaktligen att hon inte kan vara sambo med en man. Ty i så fall utsätter hon sig för strukturella våldtäkter var dag. Men vid närmare eftertanke tror jag knappast någon skulle orka leva tillsammans med en person som, liksom Snecker, misstänkliggör halva jordens befolkning.

Snecker och hennes feministkompisar illustrerar hur politiserande personer försöker lura andra genom att missbruka oklara vetenskapliga teorier. Att hon är V-partist tydliggör en hel del. Där förklaras ju allt via tesen om klass mot klass.

Att Snecker dessutom har uppdrag hos Polisens NOA upplyser oss om hur vänstern tyvärr har förgiftat Sverige ända in på polisstationen. Inte undra på att unga brottslingar lämnar polisstationen efter enbart några minuters samtal. Pojkarna är nämligen offer för samhällets ekonomiska strukturer.

Torsten Sandström

Sydsvenskan, Bonniers vänsterliberala språkrör (propagandaorgan) lanserar den 10/3 följande rubrik på sin ledarsida. Att det rör sig om av tidningen påhejad maktpolitik är fullt klart:

Ledare: Annie Lööf har förstått att

makten ligger i mitten.

Man behöver inte var Einstein för att förstå att den politiska makten ligger någonstans i skärningspunkten mellan tvenne större läger. Det har kanske Lööf förstått sedan gymnasiet. Bonniers tidningar, som kört L i botten, byter nu fot och satsar på C, dvs den politiska kraft som främst driver en politik för landets 16.000 lantbrukare. Vad är det som händer? I bästa fall Bonniers dödskyss även mot C.

Med anledning av uttalandet från ledarsidans hjärntrust, måste man fråga sig vad som är bra politik för en nation som alltför länge lidit av S-partiets hybris i förening med en inkompetent regering. Denna kombination är livsfarlig för en demokrati. Under coronavirusets härjningar har den i onödan visat sig ta livet av mer än 10.000 svenskar.

Ett nytt Sverige behöver en politik som löser nationens fleråriga och många strukturproblem. Att räddningen skulle komma från S, som faktiskt är boven i strukturdramat, är otroligt. Och vad skulle satelliten C kunna bidra med, frånsett mera pengar till landets bönder förstås? Nej, nu behövs en handlingskraftig ministär från högersidan. C-partiet har med all tydlighet visat att man inte kvalificerar sig för deltagande i kampen för ett nytt politiskt Sverige. Dessutom har Lööf – genom sina två barnafödslar, barnledighet och val av DÖ respektive jöken – visat att nationens öde inte är prio nummer ett för henne. Det må så vara på ett personligt plan. Men så agerar inte en partiledare! Före valet sa hon till väljarna att C inte ville veta av S. Efter valet blir det jöken och nu denna politiska helgardering om att regera med vem som helst utom SD.

Lööf antyder sakpolitiska lösningar till vänster (även V) och höger, men utesluter samtidigt rimliga uppgörelser där SD är med. Reaktionen på Lööfs uttalanden är att hon har förlorat fotfästet och väljarmajoritetens förtroende. Jag hoppas därför att M och KD är så rakryggade att de säger adjö till C. Låt hellre partiet stå kvar i skamvrån tillsammans med S, Mp och V än att inlemma det i en framtida borgerlig regering. En regering med C talar nämligen för trubbel och uteblivna reformer!

Torsten Sandström

Vad sägs om följande rubrik från Sydsvenskan den 9/3?

Olle Lönnaeus: Över 13 000 döda – men Sverige har klarat sig hyggligt genom pandemin

Trots att Sveriges smittade och döda mångdubbelt överstiger våra nordiska grannländers så envisas medierna med att förvanska verkligheten. Visst är det mänskligt att trösta och lugna. Men det är sannerligen ingen uppgift för nyhetsmedier. De ska inte predika, utan redovisa relevanta fakta.

Det vi ser nu är en uppenbar förändring inom svenska medier. Från att kritiskt rapportera styrkta uppgifter ser vi nu en tendens att bearbeta allmänhetens känslor. Dessutom att slå tillbaka kritik mot det vänsterliberala etablissemang som vansköter nationen sedan många år.

Jag tror att historien på sikt kommer att kritisera den nya uppgift som journalisterna påtagit sig. Oavsett om det beror på minskade annonser, osäkra jobb eller dominerande medieägare så är utvecklingen farlig. Det som händer är att den tredje statsmakten kapitulerar och lämnar samhällsarenan till eliterna.

Så vill inte jag ha det. Fram för fakta och öppenhet är min paroll!

Torsten Sandström

Samma dag som Bulletin.se presenterar en text av en av mina favoriter, lundafilosofen Svante Nordin, så möts jag massiva mediesignaler om att allt inte står rätt till inom Bulletins ledning och redaktion. Ägarna förefaller missnöjda med de journalister som rekryterats för den viktiga uppgiften att ge ett kritiskt högerperspektiv på samhällsutvecklingen. Och journalisterna börjar tala om att de lurats från fintidningarna till Bulletin som leds av sina auktoritära ägare.

Det är tråkigt med grus så tidigt i maskineriet. Det bådar inte gott. Samtidigt måste jag säga att jag är missnöjd med Bulletins vägval. Inte allt förstås, det finns ibland lysandet texter. Men allmänt sett. Bulletin verkar vilja bli en dagstidning – ett förnämt dagblad med alla traditionella ämnesområden (tom väderleken) och massvis med utfyllnad från TT och andra korta notiser. Även valet av skribenter förefaller styrt av traditionen: massor av journalister, av vilka de flesta är av ”rätt” kön, dvs nutidens vanliga skråtänk.

Vart tog de friska konservativa rallarsvingarna vägen? Hur tänker man fånga vanligt folk som söker politisk information om ett knippe kritiska dagsfrågor på Internet? Var finns de många skribenter som inte satsat på journalistbanan, men ändå är skrivkunniga och på hugget?

I SvD 9/3 analyserar Axel Andén orsakerna till turbulensen och sammanfattar: Otålighet en orsak till bråket på Bulletin. Jag kan förstå att de som satsat egna pengar på plattformen Bulletin vill se texter som de själva gillar och inte högerkryddade ord à la DN. Och journalisterna vill som vanligt uttrycka sina egna åsikter. Andéns åsikt liknar delvis min mening om Bulletin. Vi har i Bulletin sett mer av det gamla tugget och de vattenkammade tuggarna samt mindre av den frispråkigt folkliga debatt som poppar upp på nätet. Bulletin vill inte skaka av sig det politiskt korrekta, utan helgarderar. Jag efterfrågar inte alls de vulgariteter som syns på nätet i stil med Fria tider. Men inte heller PK-rädsla. Med tanke på min inledande hyllning till Svante Nordin menar jag att det behövs kritisk analys som kombineras med goda argument.

OK, Bulletin har en del av detta. Men själva framtoningen som en ny dagstidning är fel väg att gå, tror jag. Den som kollar vad som händer på Ledarsidorna, Swebbtv, ProjektSanning mfl ser snart vad engagerade människor är intresserade av. Ett samtal om politik för ett större flertal tror jag är vägen att angripa den samhällsskadliga vänstervridningen i Sverige. Åtminstone är detta meningen med min blogg.

Torsten Sandström

Många av EU:s 27 medlemsnationer har stora problem med korruption. Detta gäller också en av unionens mest inflytelserika stater, Frankrike. Det vill säga den nation som har ambitionen att leda Europas folk. I dagarna hör vi att förre presidenten Sarkozy dömts till tre års fängelse bla för muta som gett en domare. Tidigare har flera andra franska politiska höjdare fällt för korruption, exv fd president Chirac. Och den nuvarande franska chefen för eurogruppens bank ECB, juristen Christine Lagarde, har också en fem år gammal mutdom på sitt samvete. Även om det är bra att det franska rättsväsendet agerar så syns tydliga tecken på en korrupt politiks kultur.

Samtdigt vet vi att korruptionen inom EU är omfattande. Det rör sig om pengar i storleksordningen 1000 miljarder kronor (motsvarande omkring hela den svenska statens budget). Unionens egen anti-korruptionsorganisation, OLAF, är allmänt känd för att var tandlös. Men den drar ändå tillbaka omkring 79 miljarder kronor per från olika nationella mottagare. Även om alla uppskattningar är relativa så anses korruptionen lägst i norra Europa och högst i östra.

Enligt min mening är den omfattande korruptionskulturer ytterligare en anledning till en begränsning av unionens kompetens. En organisation som försnillar pengar ska inte växa, utan begränsas. Jag fasar därför för en ytterligare utvidgning österut, som det tals om inom EU. Unionen framstår som en öppen bankomat med gratis plastkort åt alla – en tanke som givetvis förstärks av det gigantiska penningregn som följer på coronaepidemin.

Sverige ska inte samarbete med korrupta stater rörande politiska frågor. Gemenskap rörande företagande, affärer och transporter kan bedrivas på armlängds avstånd. Något som skett med framgång (trots korruption) i unionens föregångare EG. Däremot ska inte politiska ärenden- som kan leda till överstatlig lagstiftning – hanteras inom en krets av nationer där elementära rättsstatliga principer inte respekteras av ledande politiker.

Under historiens lopp har folken skrikit, men hukat, under korrupta ledare. Nu skriker nästan ingen längre och eliterna samt deras medier gör high five åt EU. I stället för att bråka så knips det käft och hurras på för ytterligare EU-expansion. Det är ett tidens tecken. Det vi ser är en svagt fungerande demokrati med virtuell munkavle. Det kallar jag och några andra PK-samhället.

Torsten Sandström

Den som vill se vad PK innebär måste tyvärr kolla dagens DN! Nästan varje sida i tidningen baseras på ett central direktiv från journalisternas feministorganisation. Första sidan skriker ut saken (utan att nämna själva jubiléet)! KVINNODAGEN!

Det rör sig alltså om politisk propaganda, som prenumeranterna tvingas finansiera. Alla ska tycka samma sak! Det som sker är alltså inget litet snedtramp, utan ett centralt regisserat skådespel, i stil med det vi nyss upplevt med Greta T som chefredaktör för en dag.

Bonniers företag framstår därför som PK-ledare inom svenska medier, låt vara att konkurrensen är stenhård. Var så god att spola!

Torsten Sandström

Den något suddiga bilden presenterar FN:s Agenda 2030. Det rör sig om 17 välmenande pekpinnar till alla världens folk. En veritabel stapel av drömmar för framtiden. Det är svårt att säga emot den sammanfattande tesen om att allt ska bli bättre. Det rör sig alltså om definitionen av ”hållbar utveckling”.

Som hedning tycker jag självfallet att målen är bättre än Bibelns ord med sina kanske 2500 år på nacken (om Gamla testamentet inräknas). Och som mycket allmän plan för politiska visioner kan de 17 målen kanske fungera.

Men knappast för klokt politiskt beslutsfattande. Där kommer det ena målet snart att ställas mot det andra. Och någon stor 18:de ruta för ”kompromisser” finns inte med i bilden. Därför stannar Agenda 2030 kvar på bönemötets nivå. De redan frälsta kan känna sig trygga att FN håller jordklotet i sin hand. Såå sköönt!

Men FN saknar grepp. Krigen rasar. Förtryckarregimer härskar (inte sällan med pengar från FN och SIDA). Arbetslöshet, sjukdomar, dålig utbildning, kvinnoförtryck grasserar. FN härjas av korruption, matmissbruk och inte minst byråkrati. Allt detta sker inom ramen för en agenda som bara har tio kvar till sitt mål. Att föra ett samtal om hållbarhet med så många ambitioner och motstående intressen förefaller omöjligt. Frånsett just agendans funktionen som helig urkund för ett globalt frälsningsprojekt.

Så välkommen till bönemötet! Det utspelas på skånska slätten i den lilla staden Lund. I början av mars meddelar nämligen Lunds universitet sina forskare följande:

Universitetet avsätter upp till 100 miljoner kronor till en utlysning av universitetsgemensamma medel till forskningsprogram för excellens vid Lunds universitet, med fokus på Agenda 2030 och hållbar utveckling. (min kursivering)

Min undran är hur i hela världen objektiva beslut om fördelning av forskningspengar ska kunna fattas på grund av ett dragspelsliknande måldokument som Agenda 2020? Vad som helst kan ju komma att rymmas inom raden med 17 kolliderande intressen. Begreppet ”hållbarhet” kan helt enkelt inte läggas till grund för ett saklig beslutsfattande.

Jag menar att en gammal och fin vetenskaplig inrättning som den i Lund måste inse detta. Men ändå vevar man på, stöttad av prussiluskor på alla nivåer från Stockholm till styrelsen i Lund. Det vi ser är en del i det större projekt som pågår i Sverige rörande politisk styrning av forskning och utbildning. Problemet syns i alltså även i debatten om S-regeringens vilja att i lag skriva en värdegrund för landets högre utbildning. Det som sker är ruggigt.

Beslut om forskning och högre utbildning ska fattas på objektiva grunder och under fri konkurrens. Detta är gamla och goda mål. De räcker! Det vi nu ser rörande hållbarhetsköret och värdegrundspredikan går i motsatt riktning. Det är en politisk styrning som naiva politiker ställer sig bakom. Och som vetenskapens dragspelare i Lund tagit sig an.

Ett bönemöte i ett tält någonstans i Småland kan kanske vara ett tilltalande sommarminne. Men en frälsningsrörelse på en stor och väl renommerad akademisk inrättning är något allvarligt oroande.

Torsten Sandström

Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander rycker i Dagens Industri häromdagen ut till skydd för svenska brottslingar. Rubriken talar för sig själv:

Advokatsamfundet varnar för ”hårda tag” mot kriminella: ”Djupt oroande”

Den politiska korrektheten har nu alltså gått så långt att ledaren för landets advokater propagerar för ett bibehållande av nationens extremt milda och ineffektiva påföljdssystem mot kriminalitet. Det verkar närapå som om hon vill stryka brottslingar medhårs för att hålla uppe försörjningen av landets advokater. Men jag tror snarare att det rör sig om den vanliga vänsterretoriken…

Med all rätt ska en advokat maximalt tillvarata sin klients intressen under en pågående rättsprocess. På så vis bör en advokat med alla lagliga medel verka för att en faktisk brottsling frikänns. Det är en sak.

En helt annan är om advokatsamfundet har en gemensam åsikt i politiska frågor om brottslighet. Spännvidden mellan landets advokater vad gäller inställningen till kriminalitet och straff är stor. Många menar – liksom jag – att brottsligheten idag främjas genom att Brottsbalken verkar för lindriga påföljder. Reglerna talar om för en ung kriminell att samhället inte ser särskilt allvarligt på dennes framfart. Den rutinmässiga undfallenheten gentemot unga brottslingar och vissa typer av brott – även allvarliga – har blivit ett stort svenskt samhällsproblem. Och i det läget tar advokatsamfundets verkställande chef ställning för fortsatt släpphänthet genom att kritisera dem som vill se hårdare tag.

Jag är medveten om att många återfaller i brott och att anstaltsvistelser kan fungera som skolor i kriminalitet. Framför allt vänsterns kriminologer – Sarnecki mfl – basunerar enögt ut detta budskap. Intryck skapas av att straff är kontraproduktiva, i vart fall sådana av den hårdare typen.

Jag menar att detta är politiskt feltänkt. Straff har som bekant olika funktioner. En viktig sådan är uppfostran. Det gäller att klargöra vad som är förbjudet och att överträdelser medför påföljd. Därför är det nödvändigt att ungdomar får tydliga och kännbara besked redan vid första avvikelsen. Och vid upprepad brottslighet ska straffen snabbt skärpas. Straffen har för grov och upprepad brottslighet dessutom funktionen att skydda allmänheten från fortsatta kränkningar och skador. Effektiv inlåsning – ibland rentav isolering – är därför en samhällsangelägenhet.

Mot denna bakgrund är det dags att klippa ut några enstaka regler från Brottsbalken, som visar hur reglerna om själva valet mellan påföljderna ser ut:

29:7 Har någon begått brott innan han eller hon fyllt tjugoett år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.—

30:4 Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. —

30:5 För brott som någon begått innan han eller hon fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Att rätten därvid i första hand skall bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse framgår av 32 kap. 5 §.

För brott som någon begått efter det att han eller hon fyllt arton men innan han eller hon fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

Det vi ser är alltså en regel om påföljdsval enligt principen minsta ingripande straff! Svenska domstolar och domare får med andra ord tydliga signaler till undfallenhet. Slappa påföljder ska utdömas. Att budskapet gått hem syns tydligt i svensk påföljdspraxis, där ungdomars grova våldsbrott inte sällan leder till att ordinarie straffskalor förbigås (se 29:7 ovan). Det så kallade straffet stannar normalt vid enbart några veckors samhällstjänst (oavlönat arbete på exv en kyrkogård). På så vis framstår Sverige som de kriminellas paradis. Den unge brottslingen lämnar rättssalen flinande åt offret. Vem är det egentligen som fått upprättelse?

Är det ett sådant låt-gå-system som landets advokater gillar? Jag tror inte att majoriteten advokater håller med Edwall Insulander. Hon – liksom för övrigt sin företrädare – talar uppenbarligen i den politisk korrekta riktning som nationens vänsterliberala politiker förespråkar. Jag menar att Sveriges kår av advokater måste reagera mot hur samfundets ledare basunerar ut sina personliga åsikter i viktiga politiska frågor!

Torsten Sandström