Idag ger SvD plats för en debattartikel skriven av en handfull föredettingar inom S-partiet, med partiets åldriga prinsessa i spetsen. Alltså Margot Wallström, som inte uträttat något påtagligt i praktiken inom politiken, men suttit på många stolar under sin resa från landsbygdens bankkontor till en ansenlig förmögenhet och pension inom den politiska klassen. Budskapet är att ökad sammanhållning krävs inom Sverige, rörande nationens näringsliv, för kunskaper i skolan, god energipolitik och ett pulserande föreningsliv. I huvudsak alltså välmenande ord som sagts av tusentals människor långt innan Wallström och hennes vänner fattat pennan.
Det som är problematiskt – och i själva verket synnerligen utmanande – är att Socialdemokratin och dess långvariga maktpolitik tillsammans med Mp, V och C faktiskt skapat de nationella dilemman som de nyfrälsta ny vill lappa ihop genom ett prästerligt tal om ”sammanhållning”. Så här lyder deras slutsång:
Det är så vi bygger framtidstro.
Det är så vi håller ihop som land.
Det är så vi leder – tillsammans.
Deras kria är alltså infam. Utan att tala om att S-partiet skapat nationens ättestupa eller galge står man nu framför den och kräver förändring. Det är ord som man kan vänta sig att en krets flummiga författare som tror sig kunna lösa en svensk gordisk knut.
Kretsen av väckelseförfattare är, enligt min mening, ett tecken på att sossarnas långa resa som maktparti befinner sig i slutfasen. Tesen lyder alltså räddas vad som räddas kan. Valrörelsen ska vinnas – inte med de gamla vännerna som antagligen är omöjliga – utan genom samverkan med borgerliga krafter. Trots ord om ”sammanhållning” vill man således splittra tidöfolket.
Mest obehaglig ser jag texten – under allt tal om framtidstro och samverkan tillsammans – mot bakgrund av att Socialdemokratin i åratal sysslat med just motsatsen, dvs personangrepp, misstänkliggöranden och framför allt brunsmetning av huvudkonkurrenten om yngre arbetares röster, dvs SD. Alltså det parti som de facto lett det nödvändiga reformarbete vi sett sedan överenskommelsen på Tidö.
Det är således en läskig soppa SvD erbjuder sin läsekrets på annandag påsk. Tyvärr gör nog inte redaktionen det för att folk ska inse S-partiets krampaktiga dödsryckningar. Jag tror nämligen tidningens journalistiska ledning (inte ledarredaktionen!) sympatiserar och tror på den vänsterliberala väckelse som översteprästen Wallström predikar. Man tror därför att det kan vara en lämplig avslutning på påskhelgen.
Som motståndare till S-partiets långa och vulgära jakt på att söka behålla makten ( efter Tage Erlanders tid) ser jag ändå en strimma av hopp. Texten är ett tecken partiets dödsryckningar. Inte en signal från högkvarteret på Sveavägen förstås. Utan från vilsna föredettingar som ändå hoppas på makt.
Torsten Sandstrom
