Svenska journalister har på sina seminarier lärt sig att skriva om människor som har det besvärligt. Som tumregel är det förstås okej. Men att i alla lägen lyfta fram enskilda ”offer” utan att se på konsekvenserna om offrets krav skulle upphöjas till regel är förkastligt.
Följande rubrik från Sydsvenskan den 28/1 är ett tydligt exempel. Det rör sig om en flicka som föräldrarna tagit till Sverige för ytterst kvalificerad vård med osäkert utfall.
18-åriga Vanesa dog efter att ha nekats vård – nu utvisas hennes familj
I en värld med obegränsade resurser ska givetvis alla ges vård. Men i vårt land är köerna långa. Kostnaderna är höga för skattebetalarna. Därför måste alltid prioriteringar ske. Givetvis blir det konfliktfyllt då utlänningar anländer med svårt sjuka ungdomar.
I det aktuella fallet vädjade läkare – enligt deras yrkeskodex – hos Migrationsverket om att den svårt sjuka Vanesa skulle få stanna för att undergå en transplantation. Offert hann avlida. Att resten av familjen nu utvisas följer givetvis regelboken.
Sydsvenskans text följer ett vanligt journalistiskt typfall. Ett offer pekas ut som publiken ska tycka synd om. Det är hjärtknipande. Att hjälpen till offret avviker från gällande regler struntar medierna i. Kontentan är att samhällets resurser ses som oändliga. Den som – liksom jag – protesterar anses hårdhjärtad och människofientlig. Men exemplet ger prov på oförnuft. Alltid måste skattebetalarna punga ut för att någon ska ges särbehandling. Och andras intressen ska sättas åt sidan.
Jag skriver ofta om vänsterliberal drömpolitik. Att alltid fokusera på offer blir ett av flera typfall. Sverige måste enligt min mening fokusera på att lösa alla gamla strukturproblem och inte på kostsamma särfall.
Torsten Sandström
