Jag följer med skepsis och viss oro utvecklingen inom rättsvetenskaplig forskning. Den nationella svenska rätten har hundratals problem som väl lämpar sig för forskning. Det vill säga traditionella analyser av lagtexter, motiv och rättsfall. Här kan unga jurister göra god nytta. Viktiga bidrag kan lämnas till kritisk forskning som utvecklar den svenska rättsstaten. Det vill säga studier av hur ett rättssäkert svenskt samhälle bäst utvecklas.
Men unga jurister har alltoftare en dragning åt mer glassiga eller luftiga projekt. Jag tänker på flödet av federal EU-rätt som i stort och smått förändrar den svenska rättskulturen. Tidigare fokus på affärsliv och transporter har ersatts med mardrömsjuridik om identitetspolitik, klimat, mark och miljö, energi, invandring osv. Ett annat exempel är den gummiartade folkrättens tillämpning på vanliga människors vardagsliv (utan minsta tal om statligt tvång).
Allt detta medför att rätten alltmer blivit ett politiskt vapen. Arbetskrävande analyser av praktisk svensk rätt ersätts genom politiska drömmar, som påminner om dem som västerlandets vänsterliberala politiker bedåras av. Då jag följer valet av ämnen för forskning är det slående hur drömmarnas juridik drar till sig unga juristdoktorander. Central civil-, straff- och offentligrätt läggs i träda.
Visst bidrar internationella studier till utveckling av svensk rätt. Men till vardags är det ändå riksdagens nationella lagstiftning som alstrar mest jobb för olika slags jurister. Därför är det kontraproduktivt att unga forskare i ökad omfattning ägnar sig åt globaliserade politiska drömmar. Hur ska dessa politiska aktivister kunna undervisa juriststudenter om rättssäkerhet? Det riskerar att bli bönemöten!
Torsten Sandström
