Händelser inom sport, film, teve och andra nöjen har blivit mediernas egen värld och något som man ständigt predikar för ett folk som lärt sig följa med. Detta liknar hur kyrkan förr tvingade folk till underkastelse. Utan att formellt ta till piskan lyckas medierna få människor att gå i samma takt. Om budskapet rört angelägna problem hade jag inte skrivit detta. Men mediernas bas är kändisar och deras liv och tankar (om de öht reflekterar mellan flabben).
Alltså rundgång i stil med Sommar, Mellot, Allsång på Skansen, I spåret osv. Dessutom ett evigt tjatande om prisutdelningar rörande all världens struntinsatser. Den svensk som får pris för årets bästa biroll framstår som hjälte för dagen. Och i tevens soffor gaggar kändisar timvis rörande minsta händelser. Timvis rullas SVT nysatsning med det episka namnet ”Sverige Live” där stendöda icke-nyheter tuggas under ledning av inkvoterade icke-experter. Allt för att slå ihjäl tiden och binda folket fast i mediernas skuggvärld. Att verkligheten där utanför är en helt annan spelar ingen roll för mediernas ägare. Nya kändisar tjatar och flabbar. Bröllop och skilsmässor inom jet set. Dödsfall inom kåren kan fylla flera reportage. Alla kändisar är ju så ”folkkära” heter det …
På samma vis presenterar medierna politiken. I nästan varje frågar redovisas vänsterns syn på vad som sker. Mediernas journalister vet nämligen bäst – tror de – och nästan alla lutar förstås åt vänster. Cecilia Uddén, som för allmänheten klargjort att Israel begår krigsbrott i Gaza, fortsätter ändå var dag att sprida sina politiska åsikter. Från Gaza talar i SR hennes legokompis – en palestinier. Vad är det som sker?
Jo, svagt utbildade journalister – med hög profil – iklär sig politikernas roll och styr nationen från mediernas redaktioner. Ett folk av sömngångare vegeterar och traskar som robotar fram i mediernas värld. Det som sker är faktiskt sjukt.
Torsten Sandström
