Jag häpnar över alla svängar i utredningen om Palmemodet. Under omkring 40 års tid har de mest besynnerliga beslut fattats av utredarna, dvs polis och åklagare. Officiella och av S-partiet privat utsedda potentater har pekat i alla möjliga riktningar. I grunden har man misslyckats med att tidigt samla ihop bevis om exv skjutvapen som varit möjliga att kartlägga. Ett misslyckat åtal har som bekant ogillats av domstol. Intryck skapas av att Åsa-Nisse och Klabbarparn kunnat genomföra en klart bättre utredning.
Var finns roten till det onda? En tänkbar förklaring är att skylla på utbildningen av landets jurister. Tanken bör dock med kraft förkastas. Kloka domare och häromdagen en förnuftig åklagare talar för att juristsamhället trots allt gjort ett rimligt jobb.
En förklaring måste enligt min mening sökas på ett djupare plan. Något slarvigt rör det sig om politiken eller snarare hur en svensk socialdemokrati byggt maktstrukturer – och i någon mån regelmönster – som främjat aktörer med korrekt politiska åsikter. Politisk aktivism har lett utredningen vilse. Låt mig bara peka på exv Hans Holmér, Anna Greta Leijon och Ebbe Carlsson. Bakom S-partiets linje finns en misstro till juristsamhället och en vilja att vrida mordutredningen i en politiskt korrekt riktning.
Polisutredningen av mordet har därför länge handlagts av politiska aktivister och inte främst av skickliga åklagare (fram till häromdagen). Massor av tid har spillts på dels en alkoholist, dels en snackepelle med jobb invid mordplatsen. Den senare har till och med efter sin död utpekats som huvudmisstänkt! Däremot har det så kallade Polisspåret kraftigt försummats, något som måste bottna i en ovilja att peka ut en sammansvärjning inom ordningsmakten som ansvarig. Vidare har utredningen sett mellan fingrarna på en man (Krister A) som av allt att döma tidigt bort ha nagelfarits rejält (utseende, hatbild, vapen, bostad och egen död år 2008). Politiska och byråkratiska skygglappar har fört utredningen vilse och bort från juridikens hårdra krav.
Vi ser med andra ord en mordutredning som under 40 år misskötts systematiskt. Det i dagarna aktuella beslutet om att avföra den hittillsvarande huvudmisstänkte påminner enligt min mening om en klok dom över en svensk samhällssjukdom som är skapad av politiska krafter. Jag är rädd för att en del av dessa krafter fortfarande är vid liv. Vi ser dagligen exempel på politik aktivism av åklagare. Anfallet mot Karl Hedin för påstått jaktbrott har pågått tills en domstol tröttnat och närmast tillrättavisat åklagaren i brottmålet. Ett annat exempel är den sedan minst 15 år pågående processen i Stockholms tingsrätt mot två höga företagsledare för påstådda folkmord i Sudan. Tanken är att i Sverige skipa rättvisa – mot två direktörer – för oklara lokala mord i mörkaste Afrika för omkring tjugo år sedan! Båda mina exempel pekar på en politiskt betingad jakt som inspirerats av rödgröna ideal. Processer som hotar rättssäkerheten för enskilda och kostar samhället miljoner och åter miljoner kronor. Detta i en tid då utredningar om det blodiga klanvåldet läggs på hög.
Åklagaraktivism är en svensk sjuka som sprider sig. Här bär kanske utbildningen av jurister ett visst ansvar genom sin tydliga fokusering på gummiregler inom miljö- och folkrätt. Min rädsla rör främst eventuella smittoeffekter inom domstolsväsendet. Unga domare /nämndemän frestas att ta till politiken som verktyg framför lagen. Redan syns tecken på detta.
Torsten Sandström
