Världssamfundet är per definition globalt. Okej. Men ska detta betyda att ett svenskt UD ska ta sig an varje person som av fri vilja råkar illa ut på resa utomlands? Turister till vanliga kommersiella resmål, dvs personer som utan minsta eget vållande hamnat i knipa, bör ges sedvanlig hjälp. Alltså resenärer som inte haft minsta anledning att misstänka problem under resan.
Men de övriga? Jag tänker särskilt på journalister mfl som åker till Eritrea, Turkiet eller Kina för politiskt kritiska reportage eller aktioner. Mina tankar omfattar inte minst flyktingar, som beviljats svensk medborgarskap pga förtryck, men som ändå av någon anledning återvänder till det land som man tidigare blivit plågade av. Jag vet att jag svär i kyrkan då jag nu avser Dawit Isaak – en kritisk journalist som dristat sig till att resa tillbaka till den nation han flytt från. Okej, hans situation är urdjävlig. Men inte minst journalister måste väl ta eget ansvar för en enkel riskkalkyl avseende den tidigare hemnation man retat upp.
Jag vet att många trygghetsknarkande svenskar blir förbannade över mina ord. Min avsikt är fullfölja en politisk linje som går tvärs emot det svenska samhällets vänsterliberala ideal, som innebär att den enskilde ska betraktas som ansvarslös och att storebror – staten – alltid ska ställa upp. Jag menar att alla vuxna människor i vårt land måste ta ansvar för sina handlingar. Den som med agerar på ett vis som medför uppenbart ökad risk – på ett vis som direkt kan utlösa en stor fara – måste själv bära ansvar. Tyvärr.
Jag medger att staten kan hjälpa till med att förskottera flygresa hem, men alla statliga utlägg ska noggrant krävas åter. Det är beklämmande att se hur UD ständigt ska tvingas till kostsamma insatser för personer som själva med öppna ögon försatt sig i politiska konflikter utomlands.
Inte minst journalister måste tyvärr lära sig att den hårda vägen att göra en riskkalkyl. Att UD ständigt agerar hjälpgumma är som sagt en följd av den vänsterliberalism som plågar landet. Nu hyllas drömmar och politiska frihetsideal. Därför vågar ingen i medierna tala om ansvar.
Konsekvenserna syns på ett mer allmänt plan i Sverige. Särskilt unga människor får inte lära sig att ta ansvar för egna handlingar. Se på oordningen i svenska skolor! Se på våldet i förorterna! Sverige har valt fel väg i och med att utvecklingen ständigt följer vänsterliberala drömmar. Andra ska tvingas betala springnotorna.
Torsten Sandström
