På SR ”Studio ett ” i somras ( 31/7) diskuterades som vanligt frågan om Israels folksrättsbrott i gazakriget. Två personer intervjuades i egenskap av sanningsvittnen. Mina farhågor om vad som skulle hända i det som typiskt nog kallas ”public service” besannades.
SR borde förstås enligt lagstiftningen för public service bjuda in oberoende deltagare. Vilka två personer tror du valet fallit på? De kallas av SR för ”experter”. Den ena är den gamle sossen Jan Eliasson som givetvis företräder vänsterns åsikter i frågan. Om detta är det tyst. Han presenteras därför som ”toppdilomat” och ”FN-chef” , men inte som före detta sosseminister. Den andre som deltar är folkrättsprofessorn Pål Wrange. Han var för några dagar sedan med i ett liknande program i SR och var då fullständigt klar på att det rör sig om ett israeliskt brott mot folkrätten.
Så agerar alltså SR, det företag som alla skattebetalare tvingas finansiera. Lagen föreskriver politiskt oberoende rapportering. Journalisterna på public service tolkar oberoende som man vill. För att få tolkningen rumsren omtalas inte delatagarnas tidigare klargjorda åsikter i ämnet eller deras politiska preferenser.
Jag kallar detta propaganda. Vad är det annars? I vart fall inte det som orden ”public service” antas betyda, dvs en rapportering sommar skild från uppenbar politiska påverkan (och annars innehålla en varningsflagg för personernas politiska värderingar). Orden public service för tanken till sköna frågor som rör livsmedel, läkemedel, skolor, vård, försvar, kultur och dylikt.
Men i Sverige används det för politisk propaganda som inte alls är kritisk, mångsidig eller oberoende. Tvärtom är det just beroende rapportering folket ställs inför. Ordet skandal är slitet, men det är en korrekt beteckning på vad SR (och SVT) dagligdags sysslar med.
Torsten Sandström
