Sydsvenskan berättar den 25/9 att korruptionshärvan i Malmö stad växer. Två anställda har polisanmälts. Vidare rapporteras att deras närmaste chef köpts ut . Han har uppenbarligen varit vårdslös. Nu betalar kommunen omkring 800 000 kronor för att chefen ska sluta. Svensk rätt är alltså så krånglig att det kostar nästan en miljon av offentliga medel för en arbetsgivare att få rätt!
I min ungdom skrev jag en doktorsavhandling om företagens interna rättsskipning: “Privat justis mot anställda” heter boken. Skriven av en ung idealist som var upptagen av rättvisa. Ämnesvalet bottnade i att många arbetsgivare – framför allt privata – i början av 1970-talet utövade en närmast diktatorisk makt vid straffrättskipningen. Om man jämförde med ett brottmål avseende genomsnittligt allvarlig kriminalitet var den anställde tämligen utelämnad. Även med stöd från fackföreningen.
I och med tillkomsten av anställningsskyddslagen LAS, 1974, förändrades rättsläget. Omedelbart avskedande, alltså sparken, blev närmast omöjligt. Och uppsägning kunde inte ske om omplacering var möjlig. Uttalanden i motiven, där statsrådet Carl Lidboms hand syntes, pekade på att nära nog extremas skäl krävdes för uppsägning på grund av misskötsamhet. “Saklig grund” innebar faktiskt en allvarlig upprepad misskötsamhet där inte ens en omplacering var tänkbar. Däremot var det fritt fram att säga upp på grund av arbetsbrist (om turordningen respekterades).
Så här 50 år i efterhand menar jag att pendelsvängningar i juridiken tyvärr ofta leder till att extrema lösningar väljs vilka är samhällsskadliga. Starka svenska fackföreningar – och offentliga chefer med fackliga sympatier – gör situationen extra svår. Särskilt inom offentlig sektor där bossarna hukar av rädsla för facket. Att sossarnas Malmö nu figurerar är således bara ett tidens tecken, även om det inträffade speglar läget i Sverige. Om lagtext och motiv skrivits mer pregnant hade rättsläget förmodligen varit mer balanserat. Chefer hade vågat visa muskler via lagens bestämmelser. Att Arbetsdomstolen, AD, verkar med arbetsgivare och fackföreningar som domare har inte gjort saken bättre. Specialdomstolar är en samhällsfara.
Jag drömmer därför om att Tidöregeringen ägnat tid år att reformera LAS i en mer balanserad riktning. Anställda som i privata eller offentlig tjänst allvarligt skadar sin arbetsgivare måste kunna skiljas från tjänsten utan risk för stora skadestånd med stöd av LAS. Kraven på bevisning ska inte vara oöverstigliga, utan närma sig bondförnuftets nivå. En fackförening som för en obefogad tvist i ett fall av uppsägning borde bli skyldig att ersätta arbetsgivarens kostnader för förhandling mm.
Arbetsgivare måste alltså ges en rimlig position och inte bara en uppförsbacke. Detta gäller inte minst offentliga myndigheters anställda, som hanterar skattebetalarnas pengar. Arbetsgivare ska inte drabbas av betydande skadestånd om det rykt ordentligt utan att eld för den delen uppstått. Rimlig misstanke ska räcka för att en myndighet ska slippa en anställd som saknat kontroll. Vid uppsägning har ju den anställde normalt flera månaders betald frist. Anställningstrygghet in absurdum är korkat och gynnar personer som inte visar rimlig skötsamhet.
Egentligen är det problem jag beskriver även en del av den avreglering som skett av myndighetsanställdas tjänsteansvar (det sk ämbetsansvaret). Olof Palme drev nämligen igenom en avveckling av tidigare regler om tjänstefel. Han pekade på påföljder fanns enligt LAS.
Vi ser ju tydligt hur illa den svenska disciplinrättsskipningen fungerar idag. Förr hade arbetsgivare alltför stor frihet. Nu är de illa ute. Pendeln inom arbetsrätten måste genom en reform av bla LAS ställas i jämviktsläge. Juridiken måste stå i balans med ett folkligt rättsmedvetande. En slarver ska inte ges otillbörliga förmåner.
Torsten Sandström
