Efter den senaste räntesänkningen till en mycket låg ränta skriar medierna just nu:
Orättvisa räntor – vissa betalar mer för sina bolån
Man kan bli trött för mindre. I grunden sätts räntor beroende på skillnader mellan olika låntagares risk att inte kunna betala. På så vis är det naturligt att den fattigare tvingas betala mer. Annars får hela låntagarkollektivet tåla att deras räntor höjs så att banken kan ta höjd för dem som inte kan betala sina lån.
Vänsterns journalister väljer ständigt kollektiva och oförnuftiga lösningar. Men att de själva ska betala mer för andras riskfyllda skulder har man nog inte tänkt sig.
Jämlikhet är antingen en politisk fråga eller fråga om kontrakt. Medborgare med samma förutsättningar ska ha samma rätt i samhället. Inom offentligheten ska således olika kön och annat likabehandlas. Men enskilda individer får själva se om sitt hus. Är två makar överens om att den ena ska sköta barnen och den andra jobba så är det helt ok. Varför ska samhället lägga näsan i blöt? Om jag inte kan få samma låga ränta som en miljardär får jag väl låna hos något annan (endast en släkting kanske ställer upp. Eller låta bli att skuldsätta mig.
Jämlikhets-köret har blivit en landsplåga. Värst är det i den svenska skolan. Där satsas stora slantar varje år på att ungdomar med bistra förutsättningar ska ges mycket större insatser än andra, oavsett om det i praktiken funkar eller inte för dem med hinder. Jämlikhetsfrågan – offret på dess altare – är större än behovet av rejäla kunskaper hos majoriteten skolbarn.
Så går det när vänsterliberaler driver politik. Man satsar förgäves på fel problem. Och så låter man de stora strukturfrågorna rulla på, vind för våg. Det brukar kallas symbolpolitik. Först läggs kärnkraftverk ned för att sossarna vill styra landet med Mp. I nästa valrörelse vill S (kanske) satsa på kärnkraft. Makt och symbolpolitik är en farlig kombination.
Torsten Sandström
