Föga förvånande hamnar den partiledare, Mohamsson, som L-partiet raggat upp nånstans från gatan raskt i PK-toppen. I och för sig är trängseln – och förvirringen – där stor. Men hon bekräftar friskt L-partiets flumpolitik sedan många år. Det är trist att se den äldre tidens förnuftiga marknadsliberalism förbytas i vänsterdrömmar. I täten för de ansvariga till nedgången syns Bengt Westerberg.
Återkommande använder sig Mohamsson av lokutionen för att peka ut en person som hon ogillar: “den som inte beter sig”. Se länken. Hon slipper på så vi konkretisera sin kritik. Men dömer ändå med ett oklart slag i luften. Möjligtvis beror hennes språk på bakgrunden som invandrare.
Men den som minns Annie Lööf kommer kanske ihåg hur hon tilltalade Jimmy Åkesson under en slutdebatt inför ett val: “Men hur uttrycker du dig? ” Helt vanlig kritik av den invandring – som nu allmänt kritiseras – såg vänsterliberalen Lööf som en svordom i kyrkan. Mer woke kan det knappast bli. Att SVT – mitt i sändningen av valdebatten – beklagade Åkessons ord pekar på själva kärnan i begreppet woke.
Typiskt är nog också att det är kvinnor som hela tiden bevakar den korrekta åsikten. Konsensus tycks nämligen vara en biologisk reaktion från kvinnors kön (undantag finns förstås). Visst kan samsyn vara bra inom familjen, men knappast ett vettigt mål för god samhällspolitik. En förnuftig politik är inte sällan tuff och kritisk. Hårda krav måste ställas på olika grupper inom samhället, såsom exv invandrare och arbetslösa. Anpassning till en rimlig nivå av eget deltagande för att jobba och inlemmas i svensk kultur måste krävas. Sådana mekanismer måste politikerna reglera i lag. Men för flummiga liberaler är krav något auktoritärt. Deras politik vilar nämligen inte på verklighetens grund, utan på storslagna drömmar. Sådan politik skadar givetvis samhället.
Är det några som inte vet hur man ska “bete sig” så är det politiker från de rödgrönas läger.
Torsten Sandström
