Coop tänker bilda en ny megakedja. Detta säger föreningen COOP Öst:s VD till Dagens industri 9/9. Meningen är att slå samman föreningar och snegla på ICA för att driva organisationen med vinst.
Uttalandet visar att VD:n inte förstår vad affärer gäller. I grunden rör det sig om företagsägarnas makt över sin organisation i syfte att driva lönsamma affärer. Framgångsrik handel med livsmedel kräver att ägarna är nära de anställda i butiken och butikens kunder. Raka rör och effektiv kontroll och inhämtning av information är nyckeln till bra varor, priser och rader av någotsånär nöjda kunder. I centrum står tanken om att profit kräver nöjda kunder.
COOP drivs inte på detta vis och saknar möjlighet att göra det. Organisationen drivs genom anställda chefer som enligt VD:s förhoppningar ska lyckas få livsmedelsbutiker att drivas effektivt. Det rör sig med andra ord om om en planerad ekonomi som ska formas i drömmarnas organisation. Ungefär som sovjettidens varuförsäljning till folket. Incitamenten för profit hos de anställda är synnerligen svaga.
Stora konsumentkooperativ med tusen och åter tusen medlemmar klarar inte av en effektiv och lönsam drift. Kontrollen över personalen, kunderna (medlemmarna) och varorna funkar inte med framgång (jämfört med privata livsmedelsbutiker). I producentkooperativ är förutsättningarna bättre via tillverkarnas (exv böndernas) gemensamma intressen av leveranser till föreningen (som säljer varorna vidare i stora partier på marknaden).
Alltså är COOP dömt att misslyckas. Det borde organisationen för länge sedan ha insett. I stället fortsätter man att slösa bort den förmögenhet som kan finns kvar. Men så fungar vänsterliberalernas ideologi. Det räcker med drömmar. Om de inte funkar fortsätter man ändå. To the bitter end.
Privata skol- och vårdföretag kan enligt motsvarande effektivitetstänk drivas framgångrikt och resultera i vinstutdelning. Detta sker i Capio AB (som har lägre pris per vårdinsats än landstingens egna sjukhus/kliniker). Capios chefer vet hur de anställda ska ledas effektivt. Cheferna ställer nämligen tydliga krav och backar inte instinktivt inför fackens skrik.
Men en förutsättning är att den upphandlande myndigheten förmår skriva kontrakt som innebär effektiv kontroll av företagets ägare och driften av den skola eller vårdinrättsning det gäller. De stora advokatbyråerna har experter på sådana kontrakt. Advokaterna är förvisso dyra. Men skattebetalarna blir ändå vinnare genom att priset per elev- eller vårdinsats blir lägre (omkring 15% i Capios fall).
Det gäller med andra ord att slutsa drömma och agera utifrån fakta och tydliga krav. Och inte skriva okloka avtal med bovar och bluffmakare! Keep it simple stupid!
Torsten Sandström
