Socialdemokraterna driver en ohämmad vänsterpopulism. Den är synnerligen svår. På flera områden där sossarnas mångårig politik fallit samman skriver partiet om historien. Att S under sin senaste tid i regeringsställning hårt pläderat för öppna gränser vet nästan alla. Vi kan höra hur Stefan Löfven – när invandringsvågen flödar norrut mot Sverige – skriar: ”Vi bygger inga gränser”. Och så gick det åt pipsvängen. En våg av blodigt våld förstärktes genom nya klanmedlemmar i utanförskap.
I DN 21/8 uttalar sossarna följande:
”Socialdemokraterna välkomnar att regeringen vill ha en bred överenskommelse om energipolitiken.
– Det är ju vad vi har sagt under många år, säger Fredrik Olovsson (S)”
Det som sägs är höjden av fräckhet: en kolossal förfalskning av verkligheten. Regeringen agerar klokt nog för kärnkraft. Under S-partiets tid i regering med Mp har man däremot sett till att en rad kärnkraftverk lagts ned. Legosoldaten Olovsson ord är rena lögnen!
Jag kritiserar ofta den svenska politiska klassen för att klamra sig fast vid makten över nationen. Det sker definitivt inte genom utförande av stora och högst nödvändiga reformer. Utan just via symbolpolitik, röstköp och annat taskspeleri. Motståndarna är fascister. Själva ljuger man så att det knakar. Detta är i sig ett av flera tecken på existensen av en politisk klass. Man går nämligen ”över lik” för att inte förlora styret över nationen.
Det ”går så länge som det går” är en gammal sliten refräng värd att fundera över för klassens många medlemmar. Ernst Rolf framstår faktiskt som bättre vetenskapare än Sveriges många statsvetare. Sången upprepar som bekant de hoppfulla orden: ”och sen går det inte alls.”
Historien visar flera exempel på denna sanning. Om landets journalister inte sopat under spåren efter klassen framfart hade Rolfs analys kanske redan infriats. Framväxten av en elit är i och för sig inget nytt. Och nya eliter kan vi antagligen räkna med. Men den nuvarande klassen har för länge sedan gjort sitt och bör ta plats i skräpkammaren.
Torsten Sandström
