Vad har Tidöregeringen gjort och vad är den på väg? I GP skriver Susanna Birgersson ännu en bra ledare på detta tema den 15/6:
https://www.gp.se/ledare/den-borgerliga-politiken-saknar-mening.67418794-068f-4a86-8f05-5d048f12b17b
Förvisso bekämpas just nu den storskaliga brottslighet som tidigare års regeringar skapat genom en invandring utan rimlig sans och balans. Birgersson fokuserar sin text på mjuka värden. “Den större berättelsen saknas, berättelsen om meningen med det hela, med det här som vi kallar samhälle. Vad är det för slags liv och tillvaro som politiken ytterst syftar till att möjliggöra?”
Jag håller med henne. Men det räcker inte. Via mitt yrke är jag mer principiell. De mjuka värden, som inte tillåtits växa till förmån för enskildas frihet, har nämligen i åratal kapslats in genom socialdemokratins mångåriga ideologi om det starka samhället, fackföreningsrörelsens makt, byråkratins ofantliga expansion och att public service getts möjlighet att löpa vänsterpolitisk amok.
Sossarna har tillskansat sig ett politisk tolkningsföreträde som den nuvarande regeringen inte vill eller vågar ta itu med. Till en del beror det på vänsterliberala preferenser hos flera ministrar. Det sammanhänger även med en traditionell politisk syn – man sväljer sossarnas bild av samhället. Men det beror framför allt på att moderater inte vågar ta fajten med vänsterns journalister (som i realiteten styr Sverige). Fajten är dessutom intellektuellt krävande och kräver en mängd hårt arbete (i medial motvind som sagt).
Men en nedmontering av socialdemokratins korporativism är enligt min mening A och O. Det skulle skapa ett effektivare svenskt samhälle, med lägre skatter och framfört allt större frihet. Nedmonteringen måste följas av en ny ansvarsideologi: “Du ska inte tro att sossarna kollektiva lösningar räddar Sverige. Det krävs att du själv tar ett vidgat ansvar, jobbar hårdare och inte bara ropar på det offentligas stöd i livets alla små skeden.”
Jag är inte ute efter att skrota välfärdens stat. Men den ska slimmas och inriktas på de stora frågorna om utbildning, sjukvård, boende och försvar. I basen ska även här den enskilde ta ett större eget ansvar. Större valfrihet och mer privata företagsinsatser krävs över hela området. Privata bolag och försäkringar är inte sällan mer effektiva verktyg än stora offentliga byråkratier! Det offentliga ska med örnblick och kraftiga klor genom avtal styra företagen och stenhårt utöva kontroll att de levererar som avatalats. Skickliga jurister kan skriva sådana kontrakt (men inte politiker eller byråkrater!).
Med den S-märkta korporatismen i skräpkammaren kan en modern marknadsinrikad välfärdsstat byggas. Förlorarna är politikerna, facken, journalistkåren och framför allt horder av byråkrater. Uppräkningen av dessa motståndare till reformer är förstås avskräckande för den vanliga moderaten i karrären.
Det sista sagda är pudelns kärna. Högra delen av den svenska politiska klassen måste aktiveras för reformer. Men eliten kommer att spjärna emot. Nationens många strukturproblem har politikerna skapat. Att de skulle minska sin makt – och lämna över beslut till medborgarna – framstår som en dröm. Men just denna typ av dröm behövs i Sverige.
Torsten Sandström
