Folkhälsomyndigheten illustrerar det svenska problemet med byråkrati. I och för sig har den viktiga medicinska uppgifter tillsammans med omkring 100 av nationens 367 statliga myndigheter (per den 1 januari 2025). Men Folkhälsans myndighet lider tillsammasn med mängden av byråkratins politiska sjuka. Landets politiska partier utser sina partivänner som ledare för organisationerna.
Dagens diskussion om att Folkhälsomyndighetens ledningsgrupp saknar medcinsk kompetens är signifikativt. Experter hålls tillbaka av chefer som ska se till att ha politisk kontroll. För en myndighet som framför allt ska ha koll på smittsamma sjukdomar och liknande farsoter måste det vara uppenbart att det på den högsta nivån finns åtminstone en riktig medicinsk expert. Inte bara personer längre ned i de administrativa leden som på begäran kan lämna ett svar.
En snabb koll på Wikipedia rörande den generaldirektör, Olivia Wigsell, som tillsatttes strax före den nuvarande regerings tillträde, visar på en person med en bastant politisk karriär inom sossarnas parti. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olivia_Wigzell Vi ser rader av jobb nära till sossarnas parti från Wigsells fil kand (med okänd inriktning). I stort sett direkt jobb som sekreterare åt en kommunal pamp i Stockholm. Därefter en fortsatt klättring som är klistrad till partiets olika maktnivåer. Wigsell är en sann politruk med andra ord.
Den som hörde henne på SVT Aktuellt igår förstår eländet. Hon kunde inte svara på varför inga läkare fanns i ledningen! De fanns ju längre ned! Men inte i toppen för en myndighet som rör folkets hälsa!
Wigsell är sannerligen inte ett unikt problem. Merparten av hennes GD-kollegor och liknande jobbar ju med icke-problem, dvs på politiska korstågsmyndigheter! Vidare rör problemet inte bara sossarna. Vi ser i nutid hur Anna Kinberg Batra och Henrik Landerholm är två lika allvarliga exempel. Inkompetens för uppgiften är det saken gäller!
Den samhällsröta som vi ser beror allstå på den politiska klassens behov av på kontroll av topprna inom Myndighetssverige. Alltså inte en kontroll av faktisk kompetens för den speciella myndighetens uppgifter, utan för att se till att politiskt korrekta beslut fattas för partierna.
Det behövs en svensk kulturrevolution för att tackla byråkratins alltmer påträngande problem. Inte bara för att de kostar kolossala pengar som skattebetalarna tvingas svara för. Utan för att myndigheterna inte förmår fatta av politiska partier oberoende beslut. Dessutom för att de inte klarar att styra verksamheten i en sakligt nödvändig riktning. Alla minns ju hur Tegnell & Co halkade omkring tillsammans med sossarnas statsrådsberedning i börjav av covidepidemin. Tegnell avrådde exv från munskydd (som senare blev ett standardkrav).
Myndighetschefernas koppling till partierna är en elak sjukdom. Den bottnar i den politiska klassens behov. Man väljer sina kamrater för att styra det offentligas organisationer. Dessa jobb används som viktiga brickor för den politiska klassens sammanhållning och fortsatta maktställning.
Vi förfäras ofta över ineffektiviteten i toppen på Sovjetunionen eller för den delen Ryssland. I grunden finns liknande sjukdomstecken i vårt land. Att tala om det är nästan tabu. Landets sängvätare, förlåt statsvetare, har förstås mindre viktiga uppgifter till vardags (det gäller att fjäska för de politiska makthavare som ger dem pengar). Att politiker och statsvetare kan sova gott om natten är därför svårt att förstå. Men de känner sig nog säkra i sadeln. Tyvärr.
Torsten Sandström
