Magda Gad är en av många egotrippade politisk journalister. Men hon får inte riktig som hon vill på svenska gammelmedier och startar därför en egen digital tidning från Dubai där hon bor. Detta sker med likasinnade politiska pirater, i stil med Alexandra Urisman Otto och Edgar Mannheimer. Genom att tillsammans med den senare vänstermannen ha tagit initiativ till ett upprop om Israels påstådda folkmord, en apell som fått SR/SVT att skälva, skriar hon nu om ett “systemfel” inom svenska medier. I hennes tidning ska folkrätten styra rapporteringen.
Man skulle kunna avfärda henne som krigsskadad. Men i själva verket är det hon som utstrålar systemfel. Hon är en naiv egocentriker som påstår sig via folkrätten kunna styra upp det svenska mediesamhället. Enligt min mening är hennes analys helt felaktig. Visst är svenska gammelmedier klandervärda. Men orsaken till detta är just den medicin som Gad föreskriver. Hon inser inte att gammelmedeirna är allvarligt infekterade av vänsterliberalism. Trots att hennes två partners – Urisman Otto och Mannheimer – tillhör de röd-grönas drev menar hon att folkrätten är den rätta vägen.
Det är här hon visar urbota naivitet. Visst kan man kanske säga att folkrätten varken är höger eller vänster. Men den används alltoftare av vänsterliberaler inom medierna för en politisk kampanj. Hur går det till undrar du kanske? I mina bloggar har jag ivrigt talat om folkrättens gummivisioner. Alltså vackra drömmar i stil med tio guds bud. Problemet är just folkrättens svepande satser om att allt ont ska bort. Sådant duger som underlag för diskussioner. Men det är inte juridik att tillämpa dem – ty för det krävs massor med politiska ställningstagande till rader av problemkonflikter.
Denna gumikaraktär inser en klok högeman. Reglerna måste tillämpas på armlängds avstånd så att det inte ska bli fråga om politisk propaganda. Med andra ord krävs försiktig analays så att enbart riktigt tydliga (uppenbara) överträdelser pekas ut som brott mot folkrätten. Men vänsterns journalister inser inte vad juridik är.
Gad vill – med svepande hänvisning till folkrätten – bestämma själv i rollen som jorunalist. På så vis blir hon en politisk propagandist. Att hon inte förstår detta är ett tecken på inskränkthet. Eller snarare på kraften av hennes politiska tro. Hon belyser därmed den vanliga vådan med troende journalister. Oavsett om hon kallar det folkrätt – som hon saknar djupare kuinskaper om – så är det fråga om politik.
Torsten Sandström
