Vi hör ett rop från gyttjan i DN:s spalter den 5/8. Det är Hanna Hellqvist som för femtioelfte gången riktar sökarljuset mot sitt slitna ego. Rubriken säger allt:
Jag har inte dejtat på flera år – i sommar släppte jag garden.
Vem är intressad av hennes icke-liv? En av medierna odlad kändis träder fram ur smeten.
DN och hon har samma agenda. Om hon ska göra karriär måste hon bli kändis. Det kostar på, men enklast är att sälja sin egen persons intima rum. Detta säljer som smör och formar snabbast en kändis. Allt i livet som krängs ut behöver inte vara glassigt. Folk vill se männsikor som påminner om dem själva i vardagens problem.
För DN är det själva varan – kändisen – som är intressant och ger pengar i kassan. Denne behöver inte ha den mista kompetens eller kulturella färdigheter. Det räcker med själva bubblan: kändisens ansikte. Och dennes vilja att sälja sin person.
Desperat kämpar således Hellqvist för sin plats i spalterna. Hon har inget nytt av vikt att berätta. Jag kan inte förstå varför människor villläsa om hennes liv. Möjligtvis för att det är lika eländigt som en del av läsekretsen lever?
Mest intressant är hur mediesamhället odlar sitt gungfly av kändisar. Inga gammelmedier utan kändisar ärnutudens motto. På så vis lever tidningen och och kändisarna i symbios. Inga inkomster utan deras samverkan. Att samhällsdiskussionen dras ned i kvicksanden tänker ingen av dem på. Ett rop om dejting från gyttjan ger enbart kling i kassan för båda.
Med öppna ögon förvandlas DN – ett före detta kvalitetsmedium – till en sliten arena för gyttjebrottare. Där vistas personer som påminner om Donald Trumps gäng av anabolstinna wrestlers. Allt är riggat på förhand. Därför trycks strunt i stil med Hellqvists liv varje vecka på DN:s flugpapper.
Fy sjutton så vulgärt. Men så skrämmande är den svenska utvecklingen.
Torsten Sandström
