Hanif Bali klandrar i medierna regeringens största parti för att sätta laget framför jaget. Detta i besvikelse över att han sidsteppats som partiets kandidat till posten som kommunalråd i Österåkers kommun. Det är tveksamt om retorikern Bali är rätt person att samla Österåkers moderater.
Däremot tror jag mig veta att Moderaterna sätter laget främst. Men det är man inte ensam om i Sverige. Sedan modern politik för länge sedan – omkring 1950-60 – blivit ett yrke har de svenska partiernas kanslier skött rekryteringens till den politiska klassen. Från skolan till graven väljs folk ut som är villiga att agera som politiska legosoldater. Kansliernas makt är idag så stor att medlemskap – och medlemsavgifter – blivit en en obetydlig del som maktbas för partierna. Nu finansierar du och jag över skattsedeln klassens resor.
Det tragiska är att Moderaterna hamnat i den svängen. Ursprungligen var “Högern” ett parti för burgna men högt kompetenta personer inom viktiga yrken. Nu däremot normalt en kår av personer för bevakning av klassintressen hos välbärgade. Det finns förstås goda undantag, alltså en form av fritänkande djärvhet, exv hos ministrarna Forsell och Dousa, min hemkommun Lidingös kommunalråd Källenfors samt den nyss nämnde Bali. En regering med 15 Balis vore däremot en katastrof.
Rimlig politik kräver en vilja att utmana den socialdemokratiska korporativismens samhälle. Allstå en vilja att röra om i sossarnas murkna brygd som fått Svertige att gå i stå med rader av olösta surdegar. Det finns inom Moderaterna en gammal feghet att höja rösten och satsa på en ny modig men genomtänkt väg. Det syns bland annat i en rädsla för journalister, som alltid behandlas med största respekt, trots att de faktiskt dominerar motståndarnas politika arbete. Rädslan syns bla i hanteringen av SR/SVT som i åratal varit de rödgrönas främsta politiska megafon. Utan “public service” hade sossarnas maktställning varit utraderad, något som Olof Palme haft mycket klart för sig.
Visserligen lär president Lyndon Johnson ha sagt något i stil med “att det är bättre att ha motståndarna i tältet än ha dem utanför pinkande inåt”. Men själva rädslan att bryta konventionen är tyvärr något typiskt för Moderater, enligt min mening. Respekten för nästa alla gamla institutioner stoppar nödvändiga reformer. Exv fortsätter landets universitet att driva rödgrön politik avseende feminism, klimatskräck, palestinastöd, minoritetshyllande, flockforskande osv. Inte för att moderater gillar sådant, utan för att man inte vågar höja rösten och peka ut företrädare som kan jobba för förändring. Affischen ovan är ett exempel på hur partiet lanserar sin jämlikhetspolitik – i en medicinsk fråga om allas rätt att lämna blod. Tala om symbolpolitik!
Moderaternas politiska klasstänk skadas dessutom av urdåliga utnämningar. Klanteriet med de två säkerhetskontrollörerna och Kinberg Batra är skriande. Det visar dessutom på att Moderaterna inte kan frigöra sig från ett gammalt invant politiskt klasstänk. The same procedure…
Allt detta är tröttsamt att skåda. Partiet har inte lyckats samla lämliga människor för att föra en offensiv och verklighetsanpassad politik. Orsaken är de slutna leden, dvs själva klasstanken. Det gäller att lyssna, se med klar syn och analysera utan fördomar. Man bör leva efter Deng Xiaopings kloka ord om affärsmässighet: “det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar möss”!
Torsten Sandström
