Jag är en vän av välfärdens stat. Men den måste inte bara vara goda gåvors givande utan också samtidigt formulera rimliga krav på medborgarna. En statligt finansierad a-kassa är således något vettigt. Men möjligheterna för den enskidle att gång efter annan tacka nej till arbetserbjudanden måste förstås tacklas. Det sker inte i det Sverige som sossarna byggt och som Tidöregeringen nu förvaltar.
Enligt Svenskt Näringslivs Företagarpanel tackar 4 av 10 arbetslösa nej till ett erbjudet jobb. Det är ju inte klokt. Några bra spärrar måste förstås byggas. Det är inte alls så svårt. Bara viljan – och modet – finns.
En rimlig lösning är en avtappning av ersättningen från staten efter varje säg den andra vägran, efter den tredje osv. Den enskilde får på så vis själv en chans att välja, men också en knuff att acceptera med hot om ekonomisk förlust eller sämre jobb framöver. Samhället måste spela md öppna kort inte bara huka sig och betala.
Det är säker möjligt att finna ett bättre system än min idé. Antagligen måste även koppling till minskade bidrag från socialförsäkringar ske vid flerfaldig vägran. Även invandrande kvinnor måste pressas ut i arbete. Krav måste ställas – med eventuellt obehagliga följder – för den som bara tänker på sig själv och tycker att staten ska betala.
Varför inte låta Arbetsförmedlingen samtidigt hantera försäkringen mot arbetslöshet? Låt adminstrationen av statens goda utbetalningar samverka med dem som ska slussa in arbetslösa till nya jobb. Fackföreningarnas a-kassor är bara en blindtarm från sossarna gamla stat. Låt den gå i graven – det är ju ändå skattebetalarna som står för kalaset.
Torsten Sandström
