Min ungdoms respektabla marknadsliberala Folkparti är sedan länge dött. Det har drabbats av sotdöden. En sjukdom som vänsterliberaler smittat partiet med. Det rör sig om en grupp egotrippade besserwisser som tror på att staten är alla goda gåvors givare och alla kontrollerande lagars garant. Följden har blivit att svenska folket – dvs dem som som betalar kalaset – har lämnat det parti som sedan 2015 kallar sig Liberalerna.
Dagens nominering av Simona Mohamsson som partiledare framstår som en dödsdom. Ingen annan inom den politiska klassen vågar nämligen sätta sig i den elektriska stolen. Flertalet L-höjdare har nämligen sedan länge skaffat sig välbetalda jobb – sinekurer – inom staten (Jan Björklund har nyss lämnat sin ambassadörpost i Rom för att bli kungens främsta kammarjunkare). Nuvarande partiledaren Persson blir förmodligen snart landshövding eller generaldirektör. Bara en okänd invandrad palestinsk flykting, med det islamiskt klingande namnet Moamsson, vågar ställa upp. Hon är sugen på karriär inom den politiska klassen på den svenska vänsterkanten.
Det finns knappast ett starkare tecken på L-partiets dödsdom. Den hedervärda marknadsliberalismen har sedan länge övergetts för en sosseliknande politisk rappakalja. Nyligen föreslog en annan inflyttad L-partist, Gulan Avci, att alla svenska barn måste börja tidigt i förskolan för att hjälpa invandrarbarn att inlemmas i svensk kultur och språk! Mot denna bakgrund har partiets form av Liberalism nått vägs ände.
Bonnierpressen har sedan länge övergett L för sossarnas gamla parti. Därför är det är lika bra att L går under och att folk inte luras att tro att L är ett frihetligt framtidsparti för svensk politisk kultur. L-partiet har under några decennier visat att man inte har något sammanhållen politiskt mål. Vi har sett egotrippade – och alltså splittrade – ställningstaganden åt olika håll.
Högst ansvarig är enligt min åsikt Bengt Westerberg. Han satsade på en storskalig statlig bidragspolitik samt på flummiga visioner i värsta vänsterliberal anda. Hans ovilja att ens sitta i samma rum som Ny demokratis ledare – efter detta partis framgångsval – är det nog få som glömmer. Tala om att leva i en egen politisk bubbla. Det har blivit L-partiets öde att inte gemensamt kunna kompromissa, utan att alltid kräva att få det man själv vill. Även Centerpartiet lider av en liknande sjuka, men där tycks nästan alla partiföreträdare vara drabbade av smittan och drar således i samma eländiga riktning.
Torsten Sandström
