Att SvD är för moderat politik syns knappast i tidningen allmänt sett. Tyvärrr. Inte ens alltid på ledarsidan som ändå oftast är självständigt kritiskt. Men den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl framstår tyvärr som konservativt lojal med M-ledningen. I sin ledare den 8/6 lyckas hon exv slå knut på sig själv i frågan om adoption från utlandet. Rubriken lyder:
Statens bästa är inte barnets bästa
Jag har inget mot hennes senaste tankeled om att barnets bästa – ifall en familj krisar i utlandet – ofta är en adoption till svenska föräldrar. Alltså ett win-win som man brukar säga.
Men hur i helsike kan hon få statens intresse – av att säga stopp – kan framstå som legitimt bara för att man undviker risker för att övergrepp ska ske, då det rör sig om ett förhållandevis litet antal fall. Statens och de adopterande föräldrarnas behov är väl normalt identiska. Såväl föräldrar som stat vill se att barn växer upp. Det offentliga ska nämligen representera folkets vanliga behov utan att sätta principiella hinder i vägen, som i allmänhet kan elimineras genom en klokt utformad kontroll (som endast i praktiken behövs i ett mindre antal fall).
För mig blir Lifvendahls statsargument ett exempel på lojalitet med dålig konservativ politik. Alltså den gamla vanliga trötta moderatlunken i sidled. En enkel väg för en trygg politisk klass. Men knappast entusiasmerande. Tvärstopp blir för henne ett relevant principiellt argument att väga mot barnets bästa, låt vara att hon som vanligt balanserar för att hålla med så många läsare som möjligt. Hon ställer ett dåligt statligt säkerhetsargument mot medborgarnas behov av adoption av barn som riskerar att hamnat i limbo.
Stopp för adoption från utlandet är över huvud taget inget relevant argument som kan kallas bar för staten. Därför räcker det första tankeledet: barnets bästa.
Torsten Sandström
