Jag följer emellanåt med intresse unga juristers politiska val av ämnen att studera. Ty ämnesval inom forskning har ofta – inte alltid – en uppenbar politisk sida. När jag var ung var det arbetsrätten som skulle omformas i vänsterns riktning. En del goda lösningar blev förstås resultatet. Men på köpet även en rad knepiga problem. Värst var att de kollektivavtalsslutande fackföreningarna fick svenskt lagligt primat. S-partiets politiska vänner fick på så vis ett tydligt grepp om arbetsmarknaden. Följden blev att storföretag tvingades betala för facklig representation inom de egna fabrikerna. Och att konkurrerande fackföreningar ställdes utanför. Vi ser alltså rötterna till den konflikt som nu länge pågått i Sverige via LO:s Metall som genom strejk vill tvinga Tesla att skriva kollektivavtal. Många anställda på Tesla har bättre betalt än Metalls avtal och struntar således i LO:s diktatoriska krav med stöd av en solkig Svensk modell.
Idag är det folkrätten som tjusar unga forskare. Nu upphöjs i stort sett varje samhällsproblem till en fråga om mänskliga rättigheter. Precis som Sverige – vad gäller människors liv och leverne – är ett helvete i stil med mörkaste Afrika. Det är givetvis vänsterliberalismens budskap för påstådd fundamental godhet som ska predikas. Om man lyssnar på de unga så befinner sig Sverige och Västeuropa en förfärlig djungel av övergrepp på mänskligheten. Att det främsta problemet rör terror från främmande kultur nämns dock inte. Jag undrar om vanliga människor bor på samma planet som några av folkrättens bisarra jurister med Human Rights ständigt på agendan.
Nu besöks Lund av en kvinnlig amerikansk jurist från New York vid namn Victoria Adelmant. Hon är folkrättare och ser sig som folkräddare. Adelmant vill problematisera det hon kallar ”digital välfärd”. I Lund talar hon, av kallelsen att döma, om hur AI utgör ett hot mot välfärden. Okej, att vissa speciella problem kan finnas. Men henne tanke är att AI-verktyg har visat sig mäta fel vid systematiska kontroller av bidrag till behövande. Påstått bidragsfusk har i ett antal fall visas sig inte stämma (i hur många fall fusk upptäck ordar däremot inte Adamant om). Därför tycks hon mena att förbudsreglering måste införas med stöd av en synnerligen extensiv tolkning av i grunden vaga folkrättsliga normer.
Jag tappar andan, men bara nästan, ty jag har blivit van vid liknande stolligheter. Hennes tes är uppenbarligen att effektiv kontroll via AI bör stoppas ifall en risk för misstag finns. Min invändning är att en mottagare av gåvor bör tåla rimlig och närgående kontroll. Lidandet att felaktigt utpekas är för Adamant ett mindre problem än att välfärdens bidrag slopas på grund av att effektiv kontroll inte tillåts.
Jag menar att Adelmants tankar i förlängningen därför hotar välfärden. Hennes lösning slår med andra ordet skydd för behövande i ansiktet (samtidigt som fuskare gynnas). Liknande hot framskymtar dagligen, enligt min mening, i folkrättens många extrema tolkningar rörande olika samhällspolitiska frågor, som exv klimat och krig. Många politiker och vanliga människor bör således undra över hur folkrätten används. Inte sparsamt i fall av uppenbara kränkningar av enskilda. Utan för att underlätta fuskares bidragsbrott.
Vänsterliberalismen har enligt min mening blivit en samhällsfara. Framför för den goda och stabila marknadsliberalismen och dess krav på en förnuftigt balanserad statsapparat! Och en juridik som bygger på rättssäkerhet och inte flummiga tolkningar av gummiregler.
Torsten Sandström
