Visst är det bra att vara tillmötesgående och vilja väl. Det
är ett tecken på en civiliserad livsstil. Men om snällheten sätts i system
riskerar den att få förödande effekter för moralen hos de personer som det
månas om. Och i en nedåtgående spiralrörelse kommer samhället att fungera
sämre. På sikt hotas till och med välfärdens system, som nästan alla svenskar med
all rätt hyllar. Flertalet nationer har sedan länge insett denna fara (många
länder har kanske inget annat val). USA byggdes inte med en givmildhet gentemot
invandrarna. Deras kamp ledde till många mänskliga offer. Men på sikt till enorma
vinster i välfärd för flertalet. Där vågar en president i modern tid (Kennedy)
uppmana medborgarna att sluta undra vad nationen kan göra för dom för att i stället
fråga vad dom kan göra för USA.
Ett sådant tänk är i praktiken omöjligt i vårt land. Här lämnas
folk ifred. I stället höjer man skatterna, ökar bidragen, skapar nya
myndigheter – allt för att gå dom missnöjda till mötes. Ett område där
kravlösheten har ett högt pris är utbildningen vid gymnasier och universitet.
Universitetslärare har på senare år gång efter annan klagat över dåliga
förkunskaper hos studenterna. Och vad
gör skolminister Ekström? Inte formulerar hon nya bestämmelser i stil med en
regel som jag förespråkar: ”Betyg vid nationellt
prov ska översättas till slutbetyg. Undantag kan endast göras om synnerliga
skäl finns.” Nej, i stället ger hon sig in på en verbal balansgång enligt
följande (från en intervju med SVT i maj 2017):
– Jag vill se till att det står klart och tydligt i
regelverket att skolorna och lärarna ska särskilt beakta nationella provet när
man sätter betyg, säger hon i Aktuellt. — Anna Ekström betonar dock att
nationella provet ska vara ”betygsstödjande” men inte ”betygsstyrande” när man
sätter betyg. En elev kan fortfarande ha en dålig dag, eller skriva mycket
bättre på nationella provet än vad den egentligen kan.
Tänk att en person med juristutbildning kan formulera sig så
flummigt och passiviserande. Till saken hör att Anna Ekström sedan länge tillhör
en facklig och politisk elit på vänsterkanten. Innan hon blev minister har hon
själv under fem år suttit som generaldirektör på Skolverket och där varit ansvarig
för nationens alltmer sviktande skolutbildning. För några dagar sedan flödar
hennes brist på rimlig pedagogisk ambition över ännu en gång. Nu säger hon att
antalet obligatoriska nationella prov ska minskas från sex till tre på
gymnasiet (i matte, svenska och engelska). Hennes påstådda skärpning av de nationella
provens betydelse (se citatet ovan) elimineras uppenbarligen om provantalet
halveras. I detta läge skulle man normalt förvänta sig en tuff protest från hennes
kollega, ministern för högre utbildning. Men inte i vårt land. Vad kan man för
övrigt vänta sig av ett statsråd som saknar akademisk examen och som kvoterats
in i regeringen pga en anställning hos LO.
Ett annat strategiskt område där kravlösheten får stora
skadeverkningar är hanteringen av ensamkommande barn. Många nyanlända har som bekant uppgett alltför låg ålder i
syfte att betraktas som barn och få permanent uppehållstillstånd. Under tiden
för prövningen betalar stat och kommun ut stora penningbelopp i bidrag till
dessa barn in spe. Nu uppkommer frågan: vad gör det svenska samhället när personerna
ifråga – med bifallsbeslut på plats – avslöjar sin rätta högre ålder? Förlorar
dom sin rätt att vistas i landet? Anmäls dom för bidragsfusk? Knappast. I
stället hörs röster från den politiska eliten om nya lagregler som gör att den
felaktiga ålder, som står i deras personbevis, ska kunna prövas på nytt och
sänkas. Syftet är att de inte ska behöva arbeta alltför länge för att få full
pension. Jag tar mig för pannan. Vilka signaler sänder egentligen det
offentliga Sverige till ungdomar i och utom landet?
Sverige behöver arbetsamma och kreativa medborgare. Men den
nya kravlösheten hotar i förlängningen att leda till lättja, trixande, slöseri med
offentliga medel och orättvisor av flera skilda slag. Dvs följder som riskerar
att sätta en negativ samhällsutveckling i spel. Tillspetsat anser jag att delar
av det svenska välfärdssystemet medfört något som kan jämföras med en
omyndigförklaring av de svenska medborgarna. En nästan samfälld kår av
politiker viskar dagligen till dig och mig: var bara lugn, vi fixar din framtid,
låt oss bära ditt ansvar, no problem. Och för alla våra påstådda behov och
önskningar inrättas statliga myndigheter på rad efter rad. Varje år omkring ett
halvt dussin. Totalt finns i skrivande stund 351 stycken! Bakom dom finns ofta ambitioner som kan
begripas. Men det räcker inte med målsättningar, ifall praktisk brukbara verktyg
saknas för en svår uppgift. Många gånger är nämligen de offentliga målen helt
eller delvis omöjliga att uppnå myndighetsvägen. Därför har någon klok person
myntat uttrycket korstågsmyndigheter. Det rör sig om organisationer med
omvälvande och hjärtknipande mål, men utan muskler för uppgiften. Existensen av
de nya myndigheterna legitimerar därför i huvudsak enbart förhoppningar som
politikerna hyser. Som en jämförelse kan noteras att Danmark har omkring 130
myndigheter, med namn som tyder på mer praktiskt genomförbara uppgifter. Det
sägs att den svenska statsförvaltningen är effektiv. Detta gäller nog ett antal
tunga myndigheter. Men inte majoriteten av organisationer för politiskt
illusionsmakeri.
Kravlöshetens apostlar finns framför allt inom partierna s,
mp och v. Men även Alliansen tycks alltmer anamma en rädsla för tydliga
spelregler. Man brukar säga: sådan herre sådan hund. Med en räddhågsen, naiv
och bristfälligt rustad politisk klass – samt ett uppbåd lydiga chefer på raden
av specialmyndigheter – riskerar det svenska samhället att drabbas av sjunkande
produktivitet och nedgång. Alla framgångsrika organisationer måste nämligen
kämpa. Man begär inte lättnader eller hoppas på genvägar.
Om den politiska eliten (mot förmodan) lyssnar på min kritik
blir följden sannolikt bara att ytterligare två ämbetsverk tillskapas:
Systemkontrollverket och Folklyckomyndigheten. Ridå!
Torsten Sandström
2018-01-06
