Programdirektören
på SVT Lena Glaser argumenterar i SvD 2018-02-05 för Melodifestivalen och
liknande program i den egna kanalen, som finansieras genom tvångsavgifter från
folket. Hon menar att program av denna typ engagerar, ”utmanar normer och
konventioner” och skapar gemensamma upplevelser. Ja, hon ser dom som viktiga
ritualer, som skapar sammanhållning i landet. Program av detta slag anser hon särskilt
viktiga i tider ”när polariseringen i samhället ökar”. Programmet fyller enligt henne en viktig
funktion vid sidan om många smala inslag från tevebolaget. SVT vill nämligen
värna ”om alla människors lika värde.”

Jag
förstår att en programansvarig är nöjd med de egna valen. Jag förstår också vad
hon tror att Mello ska åstadkomma. Genom att lyfta fram sångare av olika
etnicitet, hudfärg språk, sexuella preferenser vill hon bygga upp vad hon
kallar en ”lägerelds-tv”, en tittargemenskap. Med denna ambition är det helt rimligt att även
funktionsnedsatta uppträder framför bålet – varken Edward Blom eller Jonas
Gardell har nämligen märkbar sångröst. Jag
har inget mot att minoritetsgrupper uppmärksammas. Att de ska värnas framgår
som alla vet redan av en rad lagbestämmelser, till och med på grundlagsnivå, se
1:2 Regeringsformen. Så det förefaller som SVT:s programchef slår in öppna
dörrar.

Men det
intressanta är enligt min mening visionen om en samling av folket framför
lägerelden. Grillfester, majbål och
liknande brukar rikta sig till människor som själva valt att delta i
arrangemanget. Man har ofta själv köpt korven eller valt vem eller vilka man
ska umgås med. Men i Mellofallet rör det sig om en superbrasa som arrangerats av
främlingar och finansieras med medel som avtvingats svenska folket. 200 kronor per
familj i inträdesavgift, månad efter månad.

SVT:s vilja
att främja en rituell gemenskap kring allas lika värde är, som jag ser det, en
del i svensk offentlig massrörelse till stöd för olika minoriteter. Frågan är därför
hur stor polariseringen i samhället egentligen är (dvs det onda som SVT oroas
över). Eller med andra ord hur allvarligt är hotet i dagens Sverige mot idén om
människors lika värde? Enligt min mening är medborgarnas uppslutning kring likhetstanken idag
mycket hög. Det tycks därför som behovet av ytterligare insatser är ganska
begränsat. Men massrörelsen funktion är just att driva en fråga utan hänsyn
till hur kritiskt läget är. En frälsningsrörelse måste ständigt hållas varm.
Varenda risk för avhopp från rörelsen måste avvärjas. Massdop rekommenderas. Därför
driver den svenska staten en rad moraliska upprustningsprojekt visavi
medborgarna. Pekpinnarna viner i luften. Det rör sig just om de
grundlagsreglerade målsättningarna, som jag nyss pekat ut som redan väl
förankrade i breda folklager. Personligen ogillar jag att utsättas för statlig
propaganda, alldeles oavsett innehållet. I
Mello syns tydligt hur programledningen riggar opinionsbildningen.
SVT ikläder sig rollen som scoutledare eller prussiluska.

Låt mig
till sist ställa till ett större bråk framför lägerbrasan. SVT:s idé om program som skapar
sammanhållning är nämligen högintressant. Vad ska man då säga om det massiva
underhållningsvåld som SVT bjuder ut dag efter dag? Är inte mängden pistolskott,
bombkrevader, dödsvrål, slagsmål, ångestutbrott, blodskvätt, skrikande bildäck
mm något som SVT kan låta konkurrentföretagen sända? Nej, SVT inte bara köper brutaliteter
utifrån, utan producerar själv våldsfilmer, som upprepade trailers dagligen lockar
tittarna till. På så vis är faktiskt SVT en motor i spridningen av en
våldskultur i det svenska samhället. Vuxna, ungdomar och barn slukar
mediavåldet. Hot och tvång framstår (för några) som en tänkbar metod för problemlösning. Här bygger enligt min mening det ”statsstyrda” tevebolaget en oväntad
gemenskap. Blir folk osams framför brasan av brinnande bildäck, så skjut eller
dra kniv! En ny form av folklig sammanhållning skapas alltså kring brottets arena.
Och den har definitivt inte stöd i svensk lagstiftning (men uppenbarligen av
politikerna bakom SVT).

Min
slutsats av exemplen Mello och underhållningsvåldet är att SVT talar med kluven
tunga. SVT och programdirektören Glaser satsar egentligen inte på någon av de
två nöjesvarinterna på grund av deras rituella eller sammanhållande karaktär.
Förklaringen är i stället att SVT måste möta konkurrensen från det mer vulgära
nöjesutbud som TV3 och TV4 mfl erbjuder via bla Kinneviks och Bonniers mediakoncerner.
Då SVT i programtablån kallar till lägerelden måste man helt enkelt ge de
tvångsbetalande tittarna valuta för avgiftspengarna. Övergrillade Mellokorvar och hårdstekta Våldsburgare serveras därför på löpande band. Arrangören SVT levererar uppenbarligen det som
personerna bakom ägarstiftelsen önskar. Med ena handen
presenteras oro över skjutningar i förorterna. Med den andra serveras brutalt
och bestialiskt våld.

Torsten
Sandström

2018-02-17

Stilbildare från SVT?

Skolministern
talar sig varm för en läsa-, skriva- och räknagaranti. Precis som om
färdigheter av detta slag kan garanteras, såsom kvaliteten på en bil. All
kompetens beror ju på individen, familjen, lärarna och inte minst den som ska
bedöma om ett mål uppnåtts. Det är rena löjan att med juridikens term garanti
försöka skapa något som inte går att trolla fram med ord eller regler. Men Fridolin tror
att han kan ”säkerställa” det mesta i samhällslivet.

Det är
klart – och rättvist – att valet 2018 inte kommer att bli i den sköna höstskörd för
Fridolin som Karlfeldt diktar om. Lika klart är att politikens Fridolin varken talar
med ”bönder på böndernas sätt” eller ”med lärde män på latin”. Hans snack är nämligen
rena smörjan! Han valsar bara.

Torsten
Sandström

2018-02-12

Många
minns Ebba Gröns progglåt Staten och kapitalet (1998). Eller kanske till och
med Mikael Wiehes suggestiva sång om Keops pyramid (1972). Genom samverkan
mellan samhälle och företag har sedan länge många stora projekt realiserats. En
annan sak är att någon eller några blir vinnare och andra får göra jobbet mer
eller mindre frivilligt. Men i flertalet av västerlandets demokratier har med
framgång utbildning, sjukvård, kommunikationer och andra nyttigheter på
initiativ av parlamenten byggts ut med offentliga medel (läs: skattepengar) i
samarbete mellan stat och kapital. I den mån privata aktörer öppet (via
offentliggjorda kontrakt) genomför projekt effektivare och billigare än det offentliga –
något som i allmänhet är fallet – kan man säga att såväl Ebba Grön och Wiehe huvudsakligen
har varit falska profeter (om än sköna).

Värre är
den samverkan som sker i smyg mellan staten och privata intressenter.
Det är här korporativa strukturer riskerar att växa fram. Intresseblandning i
skumrask skapar oklara kopplingar och framför allt risk för ineffektivt
utnyttjande av samhällets resurser. Samverkan hotar bli dysfunktionell, dvs det
goda som det offentliga önskar ge medborgarna blir inte av fullt ut. I värsta
fall hotar negativa effekter. Om jag nu bortser från arbetsmarknaden, där samverkan mellan LO och staten är välkänd, och
delvis problematisk, så vill jag lyfta fram tre samhällssektorer med tydliga korporativa
inslag.

Bostadsmarknaden. Här är intressekonflikterna många
och breda. Statens samverkan med den s-allierade hyresgäströrelsen medför många
svåra uppoffringar för de bostadssökande. Genom komplexa lagregler om bruksvärdering
(förr kallad hyresreglering) och hyresförhandling blir äldre lägenheter mindre
intressanta att hyra ut (varför ägarbolagen ofta väljer att sälja en fastigheten
till bostadsrättsföreningar under bildning). Likaså blir nya hyreshus mindre lönsamma
att bygga. Den svenska hyresmarknaden funkar därför dåligt (jfr däremot Tyskland).
Bilden förvärras av det politiska etablissemangets dåraktiga skattepolitik.
Genom slopad fastighetskatt och generösa skatteavdrag för låneräntor – har ett
gigantiskt vinst- och riskprojekt vuxit fram på marknaden för villor och
bostadsrätter. Här samverkar staten verkligen med miljontals privata
intressenter i något av ett stort bostadskasino.

Likaså har
samverkan med landets många miljörörelser skapat svåra låsningar på
bostadsmarknaden. Regelsystemet för miljön är gigantiskt (här kan man tala om
Keops pyramid). Hundratals krav på tillstånd. Och ett brett nät av intressenter ges laglig rätt att överklaga.
Det tar år in och ut att få byggtillstånd.
Tusen och åter tusen juristtimmar till största onytta. Som lök på laxen
har vi Boverket, som gör allt för att fylla byråkraternas 8-timmars dagar med
att utforma fördyrande detaljregler till skydd för miljö- och andra
intressegrupper. Bostadsmarknaden i vårt land är helt enkelt en skandal!

Försvaret är en annan samhällssektor där
stat och näringsliv jobbar samman i det dolda vid köp av försvarsmateriel
(upphandlingskontrakten är inte alltid offentliga). Kontakterna mellan
politikerna och SAAB är vitt förgrenade. Svenska politiker hjälper SAAB att
kränga flygplan världen runt, med eller utan mutor till lokala partivänner där
(senast i Brasilien). Och långtidskontrakten är många. Det tycks som om
försvarsbudgeten bara räcker till för att köpa stridsflygplan, krigsfartyg och
robotar. Följden blir att antalet soldater som ska försvara landet är ytterst få.
I Ryssland måste man tycka att den svenska försvarspolitiken är formad av en högkomiker
(som liksom i Aniara försvinner i de kosmiska haven och avgår med döden).

Mediamarknaden är
också värd att nämna, på tal om
samverkan mellan stat och privata intressen. Visserligen är det mesta redovisat
öppet genom lagregler och bidragsbeslut. Men många dolda privata nätverk finns! Den
juridiska utgångpunkten är ett samhällsintresse i mångfald och fria media. Medborgarnas
kunskap är emellertid låg om hur kontakterna mellan det privata och offentliga
sköts i verkligheten. Staten anser att SVT, SR och UR behövs. Det räcker alltså
inte med den uppsjö av privata aktörer som finns. Den officiella förklaringen
är behovet av en oberoende kvalitetsradio och teve. I tider av massivt utbud av
våldsfilmer, köksinteriörer, sportinferno och festivaler av alla upptänkbara
slag måste en tvångsfinansierad offentligt styrd radio och teve ifrågasättas. För detta betalar du och
jag tillsammans 8 miljarder per år. Häften hade räckt för en verklig
kvalitetssatsning! Liknande frågetecken kan man sätta för behovet av en halv
miljard kronor i stöd till privata tidningar (men kanske är hotet för en lokal åsiktsutarmning
större här). Inom pressen är dock sammanflätningen av stat och kapital särskilt
tydligt. Såväl SvD, mottagare av presstöd från staten, som Aftonbladet ägs av den
börsnoterade Schibstedkoncernen. Det är knappast förvånande att de etablerade
partierna har fri entré till SvD:s debattsidor!

Enligt min
mening sammanhänger tvångsfinansieringen av media, tillspetsat, samman med politikernas
behov av kontroll av medborgarnas tankevärld. Framför allt är man rädd för att
bara Bonnier/TV4 och Stenbeck/Kinnevik ska stå för presentationen av partierna mellan
de allmänna valen. Via en raffinerat dold politisk styrning av valet av
ledningsfunktionärer i SVT, SR och UR tas ett första steg mot kontroll (även om
alla personer beskrivs som oberoende). Via journalister med övervägande
vänsteråsikter tas ett andra steg. Sista steget tas genom att erbjuda de
tvångbetalande tittarna och lyssnarna indoktrinerande underhållning från morgon
till kväll. Med andra ord, precis som på Circus Maximus och Colosseum i
antikens Rom. Men dåförtiden var
inträdet ändå gratis (i allmänhet).

Torsten
Sandström

2018-02-10

Kan man lita på pyramidbyggare?

Valrörelsen 2018 är snart igång. Partierna slipar
argumenten. Några söker nya paroller. Men regeringspartiet blickar tillbaka. På
talarstolarna syns redan nu slagordet: Den svenska modellen. Det tonar fram så tryggt
och blågult. Men vad står orden egentligen för? Finns det något typiskt för den
samhällsstruktur som tagit form i Sverige under de senaste femtio eller hundra
åren?

Om man ser till traditionella plusvärden kan modellen knappast
avse hög välfärd. I många av västvärldens nationer (och i Singapore) finns sociala
trygghetssystem som matchar de svenska. Sak samma gäller medborgarnas frihet,
deras rätt att yttra sig och möjligheterna till bra utbildning. Det kan absolut
inte heller vara trygghet i form av militär försvarsberedskap (vi har knappt några soldater längre). Utomlands pekas ibland på den svenska arbetsmarknadens
stabilitet. Det vill säga starka fackföreningar och arbetsgivarorganisationer,
kompromissvilja och få stridsåtgärder. Men detsamma gäller arbetsmarknaden i Tyskland – som faktiskt visar än högre ekonomisk tillväxt.

Om vi synar den svenska arbetsmarknaden i fogarna så har
arbetsgivarna medvetet strävat efter att centralisera avtalsmönstret. SAF har
stegvis tvingat fram branschvisa kollektivavtal. Målet har varit riksavtal, dvs
ett kollektivavtal för varje typ av industriell verksamhetsgren. Denna utveckling
anser jag i huvudsak är stabiliserande och bra. Riksavtalen har i sin tur medfört
en centralisering på den fackliga motsidan. Följden har blivit att fackliga yrkesförbund
först omvandlats till industriförbund. Därefter har dessa fogats samman i en
stark topporganisation, dvs LO. Resultatet har blivit ett triumvirat på
arbetsmarknaden, SAF, LO och staten genom Socialdemokratin (SAP). Intresseblocket
vill befästa status quo. I dagarna vill man till och med (via lagstiftning)
frånta ett majoritetsfack (i Göteborgs hamn) rätten att teckna kollektivavtal
och fullt ut utnyttja förhandlingsrätten enligt medbestämmandelagen. Kollektivavtal
har nämligen hamnbolaget valt att sluta med Transport inom LO (med få medlemmar
i hamnen)!

Kombinationen LO och SAP har i början av 1900-talet gjort
mycket som är bra för Sverige. Men sedan 1960-talet har vinden vänt. Deras
tankesystem vittnar om en förlegad samhällssyn. Man har fastnat i slagordens
betong. S-ideologin har blivit improduktiv. I och för sig vackra tankar om
likhet och stöd till svaga har exv förvandlats till en omfattande nedgradering
av kvaliteten inom skola och universitet. Kommunaliseringen av skolan är ett
exempel. Andra är färre prov, dämpad betygsintensitet, lägre kunskapsnivåer,
regionala högskolor med ograduerade lärare mm. Dom högutbildades barn får hjälp
hemma, arbetarnas barn hamnar i kläm. I stället för tydliga mål och rejäla
tester så sänks kraven för att många ska ”strömma igenom” som det numera heter.
En fortlöpande anpassning sker alltså: med riktning nedåt. Mindre jobb och
ansträngning men ändå godkänt resultat.

Liknande kravlöshet möter man inom bidragssystemen. Givetvis
måste relevanta behov ges ekonomiskt stöd. Men i Sverige flödar bidragen ut ur
statens kassa. Ett exempel är den goda reformen om personlig assistans till
handikappade, som nu har svällt över alla gränser. De senaste 20 åren har en
fördubbling skett av såväl antalet assistansmottagare som totalkostnad för
staten (idag 28 miljarder). Tillspetsat tycks det som om medborgarna tillåts
välja mellan arbete eller sjukdom (och i det senare fallet en försörjning via
bidrag). Det tysta mantrat är ännu en gång: sänk kraven så att individen får
som han eller hon önskar. Kanske framstår jag som hårdhjärtad, i min välfärd,
men varje gott samhälle måste sträva efter en balans mellan å ena sidan bistånd
från det offentliga och å andra sidan tydliga krav på den enskilda individen.

I en tidigare valrörelse har s-partiet gått fram med
slagordet ”alla ska med” (i båten?). Nu har det tillförts en nationell nyans
genom ”Den svenska modellen”. Om jag kokar samman mina påståenden ovan så
innebär parollen i klartext: maktkoncentration
och korporativism, dvs att olika
gruppkonstellationer styr politikområden vid sidan om parlamentet. Här finner
vi den svenska modellens kärna. Men den har även andra komponenter. En är en
tilltagande kravlöshet i umgänget med
den enskilde medborgaren. En annan är viljan hos de styrande att vårt land ska
vara ett internationellt föredöme, dvs talet om Sverige som en moralisk stormakt. En tredje komponent är ett högt
skatteuttag. I s-partiets värld är
varje skatte- eller avgiftshöjning i sig något gott, dom ser det som ett bevis på en vilja
till utjämning. En fjärde komponent i s-modellen är åsiktskoncentration. Varje
dag får du och jag via landets politiker och medier pekpinnar besked om hur vi
ska tänka och tycka. Det jag kallar PK-läran är alltså en viktig del av den
svenska modellen – ifall målet är att beskriva dess verkliga innehåll.

Kontentan av mitt resonemang är att den svenska modellen är
en skuggfigur. Den är en förskönande bild av omoderna maktambitioner hos LO och
s-partiet. I dagens ljus alltså en blandning
av snömos och fräckt lurendrejeri. Jag förstår kanske s-blockets vilja att
manipulera. Men att personer på Alliansens sida talar om en ”svensk modell”
framstår som ren dumhet.

Torsten Sandström

2018-02-02

Humoristen
och tänkaren Northcote Parkinson skapade 1957 det som brukar kallas Parkinson´s
lag. Den bygger på studier av den offentliga byråkratins utveckling. En
grundtes är att statliga institutioner ständigt ökar personalstyrkan, oberoende
av vilket arbetsresultat som åstadkoms.

På
Boverkets hemsida kan vi idag läsa att myndigheten söker 35 nya chefer (det
finns redan 250 anställda). Samtidigt läser vi i tidningarna att det tar flera
år längre för en svensk byggare än en tysk att – från idé/ritning till inflyttning
– uppföra ett flerfamiljshus. Byggtid och kostnader ökar nämligen rejält pga
den detaljreglering som Boverket sedan länge står bakom. Myndigheten har format mängder av fördyrande detaljkrav
på byggkvaliteten, i stället för att låta byggarna och de boende (via
marknaden) själva komma överens om standard och bopriser.

Jag menar
att Boverkets uppgifter och personalstyrka kraftigt måste beskäras. Annars
kommer myndigheten snart att göra boende i Sverige rekorddyrt, opraktiskt och glädjelöst.
Men min önskan kommer inte att gå i uppfyllelse. Parkinson skriver nämligen följande om
byråkratens sysslor: ”En
arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är
tillgänglig för att utföra den.” Vad som än händer verkar byråkratin alltså för sin expansion. Nya regler och krav uppfinns alltså hela tiden. Vårt framtida boende tycks alltså dystert. Utan vedspis i köket på lantstället.

Torsten
Sandström

2018-02-01

Tänk om Kamprad varit
kommunist!

Rubrikerna efter Ingvar Kamprads bortgång väcker kanske förvåning. Inte berömmet för en enastående livsgärning som entreprenör. Utan
skriverierna om hans högerpopulistiska ungdomsförflutna.
Snedstegen förefaller ligga mer än 50 år tillbaka i tiden och är väl inte
mycket att orda om, en dag som denna.

Min fundering rör hur det kunnat låta om Kamprad – som många
svenskar än idag – sympatiserat med någon kommunistisk organisation? Vänsterpopulismen
världen runt har miljontals mord på sitt samvete. Trots kommunismens alla nackskott och
lägerfångar tror jag det hetat ”att Ingvar Kamprad redan i sin ungdom visat prov
på radikalitet och medkänsla med småfolkets behov”. Vilket han ju också gjort – på sitt sätt.

Torsten Sandström

2018-01-29

Jag har tidigare bloggat om
de svenska mediernas marsch mot likriktning. Det tycks som en osynlig hand
driver press, teve och radio fram på en enfilig åsikts- och nöjesautostrada. Mindre fakta och
granskande reportage, mer opinionsbildning (utanför ledarsidorna). Totalt sett
ett alltmer tillplattat medielandskap. #Me too är bara ett av många exempel. Så
ska du tycka! Så ska du göra för att ha det trevligt! Politiska pekpinnar och
galareportage i rad efter rad. Tror du att mina påståenden om en medial
värdegemenskap är sanna? Och i så fall, varför har det blivit som jag hävdar?

En notis 2018-01-18 i SvD fick
mig att komma loss. Där beskrevs kort och sakligt att Sofia Wadensjö Karén,
chefredaktör på den socialdemokratiskt lierade tidningen Vi, utsetts till VD för
Utbildningsradion (UR). Mitt intresse väcktes av att SvD:s chefredaktör bär liknande
efternamn (Fredrik Karén visar sig vara gift med Sofia). Några googlingar via
Ratsit, UC/alla bolag och Merinfo.se öppnade snabbt dörren till ett för mig upphetsande
privat kontaktnät – något av en svensk medial adel. Några dussin namn som står i förbindelse med
varandra kors och tvärs i ett – som jag ser det – stort spindelnät för värdekoncentration.

Det rör sig om ett omfattande
privat journalistnätverk. Gruppbildningen formaliseras genom två ideella
föreningar, av vilka Utgivarna förefaller ha störst politisk tyngd. I
föreningens styrelse sitter flertalet av landet mediakoryféer, bland annat
makarna Karén, Jan Helin (fd chefredaktör på AB nuvarande programchef på SVT),
Tomas Mattson (chefredaktör på Expressen) samt en mängd högsta chefer från SR,
SVT, TV4 mfl. Ordförande är ingen annan än Sofia Wadensjö Karén! Medlemmar i föreningen
Utgivarna är juridiska personer, varför styrelsens ledamöter var och en har sin
bas i något medlemsföretag, en tidning eller ett radio-/teveföretag. Enligt
föreningens stadgar ska föreningen bevaka tryckfriheten, etiska frågor och medlemsföretagens
gemensamma intressen. Det angivna syftet omfattar givetvis inte utstakandet av
ett gemensamt mediaprogram! Men de nära relationerna – mellan företag, familjer
och vänner – medför ändå en risk för inofficiell medial styrning. Varför?

För det första finns en
drivkraft för ekonomisk styrning från
medlemsföretagen, dvs de tidnings- och radio/teve-hus som direkt eller indirekt
kontrolleras av Staten, Bonnier, Schibsted mfl (se skissen nedan). Till bilden
hör att de privata mediaägarna har förhållandevis svaga affärer. Exv är SvD
till och med beroende av stort tidningsstöd från staten. Den ansträngda ekonomin
är den främsta förklaringen till dagstidningarnas ökade satsning på korta
lättsmälta texter. Det nya konceptet ger större svängrum åt journalisternas
personliga värderingar. Dom måste skriva om det man tror folk vill läsa. Och då
blir det mycket krönikor, pristävlingar och relationsproblem. Något överdrivet
kan man säga att dagstidningarna framstår som kvällspressen light.

För det andra talar nätverken
för en informell politisk styrning.
Jag utgår från att de fyra kontrollgrupper som syns i skissens hörn inte styr
direkt, men väl indirekt genom cheferna på de företag som producerar det
likriktade mediainnehåll jag kritiserar. Chefernas styrning sker säkert inte på
kommando från ovan. Men allt talar för att lyhördhet är att räkna med, särskilt
som tidningarnas och kanalernas framtid är pengaberoende. Förmågan att rätta in sig gör det enklare att gå från en chefsstol till en annan inom nätverket. Anpassningen blir en
grund för intressesamverkan och här ser jag föreningen Utgivarna som en symbol
för gemenskap. Jag tror som sagt inte att styrelsen diskuterar programfrågor
eller politiska målsättningar. Men väl etiska och liknande värderingsfrågor.
Varje mediehus har sin egen linje – men profilerna är idag mycket mer
gemensamma än för tjugo år sedan.

Jag ser inte scenariot som
en sammansvärjning mellan anonyma manipulerande krafter. Den bistra ekonomiska
verkligheten för tryckta dagstidningar är alltför tydlig. Men det rör sig ändå
om en styrning i smyg. Vetenskapliga undersökningar visar nämligen att 70% av
landets journalister röstar på partierna s, v och mp (Kent Asp, 2012). Statens
kontroll utövas via Förvaltningsstiftelsen, som utser styrelseledamöter i
SR/SVT/UR. Såväl dåvarande som nuvarande regering förefaller nöjda med vänstervridningen
– man gör ju inget åt den. Bonnier, Schibsted och de andra prioriterar å sin
sida tidningshusens ekonomi och har därför ingen anledning att ta itu med
skribenternas värderingar. Så länge upplagorna hålls uppe tillåts
journalisterna leverera reportage inom den nyetablerade åsiktkorridoren. Även
om jag inte vill tala om skumrask så är det ändå tydligt att helhetsbilden
visar på en dold värdegemenskap, med position till vänster i politiken. Föreningen
Utgivarna, som ivrar för öppenhet, blir på så vis en samlingspunkt för
publicistisk slutenhet och förstelning. Detta leder till en farlig
åsiktskoncentration. Det är just risken för ett alltmer begränsat åsikts- och debattklimat
som är mest oroande, som jag ser det.

Torsten
Sandström
2018-01-25

Vi
förundras över Donald Trump. I presidentvalet var hans enkla slogan Make
America great again. Med massor av egna och andras kampanjpengar lyckades han
bli vald. Det vanliga taskspeleriet kryddade han med skumma kontakter med
Putins folk och Rysslands mångåriga kompetens att bedriva propaganda. Och Trump
vann valet genom en suverän förmåga att utnyttja sociala medier. Abraham
Lincoln talade länge och ganska komplicerat, sägs det. Trump tvittrar tonårsbudskap
på tre meningar. Det uppskattas av väljare i en nation som vuxit upp med
Hollywoods massfabricerade verklighet och tevesåpornas plastspråk. Inte undra
på att han har framgång, särskilt som motståndaren Clinton tillhör det
politiska etablissemangets storfamilj.

Jag är
inte den förste som i det tilltagande naiva samtalets förlängning ser ett
allvarligt hot mot demokratin. Vi har i USA redan sett vad som åstadkommits av B-skådisen
Ronald Reagans och hans på filmduken mer hyllade efterföljare Arnold
Schwartzenegger. Jag tänker inte på vad dom gjort inom politiken.
Resultaten följer kanske genomsnittet. Men i likhet med Trump har dom surfat på
en samhällsfas där flera traditionella medier samspelar för att skapa en
stjärnpolitiker, dvs kombinationen av pengar, press, teve och underhållningsfilm.
Genom en listig medial marknadsföring skapas en förförisk produkt, en president
med ett lättsmält och demagogiskt politiskt budskap.

Nu är
detta inte någon historisk nyhet. Några av romarrikets främsta makthavare
byggde sin ställning på bröd och skådespel. Men för två tusen år sedan spelades
med öppna kort. Substantiella bidrag i form av kontanter och vetemjöl slussades
till de romare som annars riskerade att störa ordningen. Framför allt måste vi
komma ihåg att merparten av Roms invånare var medellösa, oskolade och inte
läskunniga. Och de personer som manipulerade folket hade redan en ansenlig
politisk position i det romerska samhället.

Allt
fler varnar idag för effekterna av internet på politikens arena. Sociala media
har en enastående hävstångseffekt när det gäller att vidarebefordra
information, rykten, osanningar mm (gå in på www.flashback.org så får du se). Från
datorer och mobiler sprids blixtsnabbt budskap inom en nation och över dess
gränser. Idag arbetar tusentals mediestrateger med att planera politiska
kampanjer världen runt. Arbetslösa journalister sadlar om och tar jobb som
informatörer (eller desinformatörer) hos olika organisationer. Medierna – och i
bakgrunden finanskapitalet – styr med kraft
världens politiska utveckling. Ett viktigt tecken på detta är Donald Trump´s twittrande
och hans förmodade kontakter med ryska it-experter. Vi närmar oss den dag då
Facebooks majoritetsägare Mark Zuckerberg bestämmer sig för att gripa den
politiska makten i USA (i konkurrens med Oprah Winfrey?). På så vis blir de
sociala medierna demokratins gökungar. Dom slukar information och formar om den
i en hisnande takt. I förlängningen blir parlamentsval överflödiga. Google berättar
vad som är politiskt riktigt.

I
dagens Sverige spelar internet fortfarande en bakgrundsroll. Än så länge tycks ett
antal familjekluster behärska konkurrensen om de politiska topposterna och på
den vägen styra den politiska utvecklingen. Detta syns tydligast inom s-partiet,
där olika generationer av släktena Bodström, Åsbrink, Leijon, Johansson,
Sahlin, Damberg mfl under årens lopp skaffat sig välavlönade maktsysslor (för
att bara nämna de mest kända namnen). Även inom Alliansens går politiska jobb och
feta offentliga uppdrag i arv. Men också
i vårt land är det tydligt att mediala kändisar snabbt kan göra politisk
karriär i stil med Allan Larsson, Robinsonjanne, Lars Aduktusson och Alice Bah
Kuhnke. Men vanligare hos oss är ”osynliga” kopplingar mellan partierna och
journalister, som mer eller mindre öppet företräder deras politiska agenda. Tidningar,
radio och teve förmedlar politiska nyheter på ett vis som etablissemanget
önskar. Mediernas makt är stor, men anonym. Det publiken uppfattar som fakta är
kanske en åsikt, en politisk värdering, som – medvetet eller omedvetet –
mörkats av spelets regissör. Mer om journalisternas nätverk i min blogg nästa
vecka.

Vilken
beredskap har den svenska nationen egentligen mot strategisk desinformation från
nationella medier eller från illvilliga krafter på sociala media? Det är enormt
svårt att styrka att ett brott begåtts genom publicitet i tryck eller över internet.
Så vem stoppar smygande falsk åsiktsförmedling under en valrörelse? Ingen, så
vitt jag förstår. Okey, man kan ju alltid trösta sig med att vi har Datainspektionen
och Krisberedskapsmyndigheten, MSB. Men vilka instruktioner och vilken
kompetens har dessa tandlösa tigrar? Den förra vill skydda våra personnummer från
registrering (listor över tentamensbetyg på universiteten får inte innehålla
personnummer, men väl personnamn, om inte studenten själv samtycker, vilket hon
naturligtvis i praktiken gärna gör. Bra jobbat Datainspektionen!). Dessutom
vill inspektionens 40 anställda begränsa kameraövervakningen i landet till
skydd för din och min integritet (med resultat att jakten på brottslingar
försvåras).

Myndigheten
för krisberedskap, MSB, är en typisk organisation för offentlig legitimering. Man
finns inte till för att själv fixa problem, utan för att ge ett sken av
beredskap, dvs trygghet. 850 anställda jobbar nämligen bara med att stödja
faktiska aktiviteter som landets kommuner redan själva bedriver rörande
brandskydd, räddning och liknande. Visserligen har MSB en enhet för ”cybersäkerhet
och samhällsviktig verksamhet”. Men vem tror att några byråkrater i Karlstad
kan tävla med datafreaks på potentiellt illvilliga organisationer inom och utom
landet när det gäller kontrollen av desinformation över internet? Facebook och
Google kammar idag hem 80 % av de globala annonsintäkterna rörande digital
information. Här finns alltså resurser för riskabla politiska manövrer i stor
skala i framtiden. Slå därför ihop de två myndigheter som nämnts (med några
inom Försvaret) och prioritera kampen mot inre och yttre desinformatörer.

Sveriges
statsledning påstår sig vara en moralisk kompass för världen. Jag anser däremot
att man uppträder inbilskt och naivt. Och dessutom bedriver man själv desinformation
– Sveriges beredskap är nämligen inte
alls god! Den är bara på låtsas.

Torsten
Sandström

2018-01-19

Vem bär ansvaret för utgången av valrörelsen 2018?

Sverige brukar
vara stolt över sin tidiga vurm för statistik. Grunden lades genom
Kyrkobokföringen och Tabellverket från 1600- respektive 1700-talen (tidiga
tecken på strävan efter en stark statsmakt). Det brukar ses som en styrka att vi
länge samlat många fakta om människorna och deras liv. På så vis kan privata
och offentliga intressenter fatta väl grundade beslut. Det finns därför en
gedigen statistik om stort och smått i landet. Och år efter år samlas nya
uppgifter in. Det rör sig om såväl trevliga som otrevliga uppgifter. Efter
vederbörlig anonymisering har massvis med intrikat information samlas in
rörande olika grupper av individer.

Men intressant
nog inte när det gäller alla aspekter av den invandring till landet som skett
på senare år. Den ena sidan av invandringen redovisas förvisso fortlöpande via
olika myndigheter. Rikliga och raka uppgifter finns således om antal, åldrar,
kön, utvandringsland, uppehållstillstånd mm. Rörande den andra, den mer
känsliga eller kontroversiella, sidan av inflyttningen är uppgifterna mer dunkla
och svårtillgängliga. Landets politiska elit saknar nämligen ambition att
statiskt kartlägga vissa känsliga problemområden.

Nationalekonomen
Tino Sanandaji är författare till boken ”Massutmaning” (2016), i vilken han presenterar
invandringens samhällsekonomiska effekter. Även om ganska många enskilda
forskare lämnat viktiga bidrag – också vissa myndigheter – visar Sanandajis bok
att det inte är enkelt att bestämma en prislapp. Han lägger ett pussel med
siffror från olika håll. Den officiella tesen om att invandringen är ett
lyckokast för nationen, något som ska bota ett åldrande Sverige, verkar dock
vara felaktig. Endast få nysvenskar har den kompetens som behövs. Och omkring
40 % av de nyanlända (i arbetsför ålder) saknar jobb och måste alltså försörjas
genom bidrag. Och dom som skaffar sig jobb får i snitt lägre lön än infödda. Dom
allra flesta hamnar alltså i pensionsfällan. Den svenska nationalekonomins
främsta guru, professor Assar Lindbeck, menar att alla politiker bör läsa
Sanandajis bok. Men det offentliga Sverige tar emot boken med största möjliga
tystnad. Dåvarande inrikesministern Anders Ygeman fnyser åt den. Sanandajis ord
strider nämligen mot det som eliten anser sant.

Svårigheterna
att mäta kostnaderna sammanhänger också med problemet att bestämma
invandringens följdeffekter på olika områden, såsom rörande skolundervisning,
boende och bråk i invandrartäta områden. Detta gäller framför allt kriminalitet,
dvs de nyinflyttades andel bakom polisanmälda brott och fängelsedomar. Åldriga undersökningar
avseende åren 1997-2001 (Brå 2005:17) tyder på att utrikes födda mer än 4
gånger oftare begår allvarliga brott än inrikes födda. Men justitieministern Morgan
Johansson vägrar att ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att skaffa in
aktuell statistik.

Den officiella
förklaringen är att inget nytt förväntas
framkomma. Ett sådant orakelsvar är i sig anmärkningsvärt. Dessutom betvivlar
jag svarets sanningshalt, med tanke på alla uppgifter om småsaker som annars
samlas in i landet och presenteras i statistiska tabeller. Den verkliga
förklaringen är antagligen rädslan att en obehaglig sanning riskerar framkomma,
dvs fakta som spelar dom politiska motståndarna i händerna. Det officiella
Sverige vågar med andra ord inte utreda den statistiska verkligheten bakom de
nyinflyttades kriminalitet. Detta syns också i flera rapporter från Brå där
resultaten genomgående vinklas så att myndigheten slipper att tala om
gärningsmännens nationella härkomst. Man talar i stället om gäng, nätverk, narkotika,
utbildning etc, orsaker som inte ringar in skillnader mellan geografiska
kulturer. Mot bakgrund av den svenska nationens historiska rykte rörande
”folkbokföring” måste rädslan för kalla fakta ses som uppseendeväckande.

Vi hör varje dag
talas om mord och allvarliga våldsbrott i storstädernas förorter. Allmänheten anser
att problemet har näst högsta politiska dignitet (efter brister inom sjukvården).
Om politikerna ska finna en lösning måste självklart en detaljerad bild skaffas
fram av personerna bakom de allvarliga brotten. Allt från ålder, utbildning,
ekonomisk status till hur lång tid personen eller hans familj vistats i landet.
Någon invänder: varför har den nationella bakgrunden betydelse – brott som
brott? Jag svarar: tänk på Fatime Sahindal, som mördades av sin far för att hon
gick sin egen kärleksväg. Bakom detta mord, som några vill kalla ”hedersbrott”,
finns en närmast medeltida klankultur, där gruppen själv bestämmer
spelreglerna, skipar rättvisa och ytterst använder sig av blodshämnd. Maffior
är den moderna motsvarigheten. Här finns den främsta förklaringen till
förortsvåldet.

Jag och många andra
anser att samhället måste ta upp kampen mot dessa onda minoritetskulturer.
Västerlandets framgång beror delvis på att vi befriat oss från klanernas spelregler.
Vi har byggt våra samhällen på den individuella frihetens grund, på det öppna
samhället, två friheter som ska kontrolleras av självständiga domstolar. Sveriges
politiker har emellertid svårt att hantera klanernas interna moraliska
värderingar. Respekten för invandrarnas språk, kläder och kultur förefaller
ibland större än för svenska modersmålet, flaggan och landskapsdräkterna. Jag
är ingen blågul knätofsromantiker. Men tycker att vi måste ta krafttag mot
klanernas strävan efter självbestämmande. Och då måste självklart först klanernas
medlemmar pekas ut och identifieras.

Mycket tyder på
att den allvarliga våldsvåg vi nu ser i förorterna har sina rötter i denna främmande
kultur. Men först med statistik på bordet kan ett klart svar ges. Svaret hjälper
oss dessutom att ta ställning till en framtida invandringspolitik. Så länge vi
inte klarar av att hantera klankulturens våldsbrottslighet bör rimligtvis effekten
bli en mer restriktiv framtida invandringspolitik (även om bara en minoritet
begår brott). Det som hänt Fatime Sahindal och hennes tjejkompisar är mycket
allvarligt. Men det dödliga gängvåldet i förorterna har större proportioner. En
restriktiv invandringspolitik är delvis redan på plats i utlänningslagen (efter
riksdagsmajoritetens helomvändning 2016). Men lagen sägs vara tillfällig. Så
det brådskar med att skaffa fram ett ocensurerat statistiskt underlag om dagens
kriminalitet i invandrarkretsar.

Torsten
Sandström

2018-01-12

Nu är det SvD:s tur att slå till med en artikel som förvandlar svart till vitt (e-SvD 2018-01-08). Artikeln handlar om en person (se bilden) som i sin ungdom lanserat hasch på den svenska marknaden, dvs sålt, tjänat pengar, sett sina kunder gå under osv. Många av hans kompisar har dött i drogernas värld. Med SvD:s hjälp talar han i artikeln om hur myndigheterna bär ansvaret. Okej att myndighetssverige kanske har sin del i utvecklingen. Men rubrik och innehåll följer ett av 2010-talets mest populära mediala teman: Du är själv OK, sök ansvaret hos andra, särskild hos politiker och myndigheter. Ingen skulle låta ett bilföretag, som säljer en livsfarlig bil, undgå ansvar. Men den som säljer en livshotande drog verkar enligt SvD kunna skjuta över ansvaret på det offentliga.

Visst är det bra att vara tillmötesgående och vilja väl. Det
är ett tecken på en civiliserad livsstil. Men om snällheten sätts i system
riskerar den att få förödande effekter för moralen hos de personer som det
månas om. Och i en nedåtgående spiralrörelse kommer samhället att fungera
sämre. På sikt hotas till och med välfärdens system, som nästan alla svenskar med
all rätt hyllar. Flertalet nationer har sedan länge insett denna fara (många
länder har kanske inget annat val). USA byggdes inte med en givmildhet gentemot
invandrarna. Deras kamp ledde till många mänskliga offer. Men på sikt till enorma
vinster i välfärd för flertalet. Där vågar en president i modern tid (Kennedy)
uppmana medborgarna att sluta undra vad nationen kan göra för dom för att i stället
fråga vad dom kan göra för USA.

Ett sådant tänk är i praktiken omöjligt i vårt land. Här lämnas
folk ifred. I stället höjer man skatterna, ökar bidragen, skapar nya
myndigheter – allt för att gå dom missnöjda till mötes. Ett område där
kravlösheten har ett högt pris är utbildningen vid gymnasier och universitet.
Universitetslärare har på senare år gång efter annan klagat över dåliga
förkunskaper hos studenterna. Och vad
gör skolminister Ekström? Inte formulerar hon nya bestämmelser i stil med en
regel som jag förespråkar: ”Betyg vid nationellt
prov ska översättas till slutbetyg. Undantag kan endast göras om synnerliga
skäl finns.” Nej, i stället ger hon sig in på en verbal balansgång enligt
följande (från en intervju med SVT i maj 2017):

– Jag vill se till att det står klart och tydligt i
regelverket att skolorna och lärarna ska särskilt beakta nationella provet när
man sätter betyg, säger hon i Aktuellt. — Anna Ekström betonar dock att
nationella provet ska vara ”betygsstödjande” men inte ”betygsstyrande” när man
sätter betyg. En elev kan fortfarande ha en dålig dag, eller skriva mycket
bättre på nationella provet än vad den egentligen kan.

Tänk att en person med juristutbildning kan formulera sig så
flummigt och passiviserande. Till saken hör att Anna Ekström sedan länge tillhör
en facklig och politisk elit på vänsterkanten. Innan hon blev minister har hon
själv under fem år suttit som generaldirektör på Skolverket och där varit ansvarig
för nationens alltmer sviktande skolutbildning. För några dagar sedan flödar
hennes brist på rimlig pedagogisk ambition över ännu en gång. Nu säger hon att
antalet obligatoriska nationella prov ska minskas från sex till tre på
gymnasiet (i matte, svenska och engelska). Hennes påstådda skärpning av de nationella
provens betydelse (se citatet ovan) elimineras uppenbarligen om provantalet
halveras. I detta läge skulle man normalt förvänta sig en tuff protest från hennes
kollega, ministern för högre utbildning. Men inte i vårt land. Vad kan man för
övrigt vänta sig av ett statsråd som saknar akademisk examen och som kvoterats
in i regeringen pga en anställning hos LO.

Ett annat strategiskt område där kravlösheten får stora
skadeverkningar är hanteringen av ensamkommande barn. Många nyanlända har som bekant uppgett alltför låg ålder i
syfte att betraktas som barn och få permanent uppehållstillstånd. Under tiden
för prövningen betalar stat och kommun ut stora penningbelopp i bidrag till
dessa barn in spe. Nu uppkommer frågan: vad gör det svenska samhället när personerna
ifråga – med bifallsbeslut på plats – avslöjar sin rätta högre ålder? Förlorar
dom sin rätt att vistas i landet? Anmäls dom för bidragsfusk? Knappast. I
stället hörs röster från den politiska eliten om nya lagregler som gör att den
felaktiga ålder, som står i deras personbevis, ska kunna prövas på nytt och
sänkas. Syftet är att de inte ska behöva arbeta alltför länge för att få full
pension. Jag tar mig för pannan. Vilka signaler sänder egentligen det
offentliga Sverige till ungdomar i och utom landet?

Sverige behöver arbetsamma och kreativa medborgare. Men den
nya kravlösheten hotar i förlängningen att leda till lättja, trixande, slöseri med
offentliga medel och orättvisor av flera skilda slag. Dvs följder som riskerar
att sätta en negativ samhällsutveckling i spel. Tillspetsat anser jag att delar
av det svenska välfärdssystemet medfört något som kan jämföras med en
omyndigförklaring av de svenska medborgarna. En nästan samfälld kår av
politiker viskar dagligen till dig och mig: var bara lugn, vi fixar din framtid,
låt oss bära ditt ansvar, no problem. Och för alla våra påstådda behov och
önskningar inrättas statliga myndigheter på rad efter rad. Varje år omkring ett
halvt dussin. Totalt finns i skrivande stund 351 stycken! Bakom dom finns ofta ambitioner som kan
begripas. Men det räcker inte med målsättningar, ifall praktisk brukbara verktyg
saknas för en svår uppgift. Många gånger är nämligen de offentliga målen helt
eller delvis omöjliga att uppnå myndighetsvägen. Därför har någon klok person
myntat uttrycket korstågsmyndigheter. Det rör sig om organisationer med
omvälvande och hjärtknipande mål, men utan muskler för uppgiften. Existensen av
de nya myndigheterna legitimerar därför i huvudsak enbart förhoppningar som
politikerna hyser. Som en jämförelse kan noteras att Danmark har omkring 130
myndigheter, med namn som tyder på mer praktiskt genomförbara uppgifter. Det
sägs att den svenska statsförvaltningen är effektiv. Detta gäller nog ett antal
tunga myndigheter. Men inte majoriteten av organisationer för politiskt
illusionsmakeri.

Kravlöshetens apostlar finns framför allt inom partierna s,
mp och v. Men även Alliansen tycks alltmer anamma en rädsla för tydliga
spelregler. Man brukar säga: sådan herre sådan hund. Med en räddhågsen, naiv
och bristfälligt rustad politisk klass – samt ett uppbåd lydiga chefer på raden
av specialmyndigheter – riskerar det svenska samhället att drabbas av sjunkande
produktivitet och nedgång. Alla framgångsrika organisationer måste nämligen
kämpa. Man begär inte lättnader eller hoppas på genvägar.

Om den politiska eliten (mot förmodan) lyssnar på min kritik
blir följden sannolikt bara att ytterligare två ämbetsverk tillskapas:
Systemkontrollverket och Folklyckomyndigheten. Ridå!

Torsten Sandström

2018-01-06

Jag har under femtio års tid varit en flitig konsument av tryckta
media. Som kritisk läsare anser jag det uppenbart att en kolossal medial
förändring ägt rum inom dagspressen. Nu tänker jag inte på digitaliseringen,
utan på innehållet i de texter som erbjuds allmänheten. Förr presenterades en
mängd rykande färskt material, dvs nyheter i ordets rätta mening. Kvaliteten på
texterna var hög. Tjogtals med korrespondenter levererade dagligen nyheter från
när och fjärran, ofta i form av djuplodande och löpande analyser av strategiska
inrikes- och utrikespolitiska områden. Numera har antalet fasta korrespondenter
bantats och spalterna har blivit glesa och analytiskt tunna. Och flertalet texter
avses inte ens vara färska – de kan lika gärna varit skrivna för en månad
sedan. Mina påståenden är sanna. Bläddra själv i din morgontidning och fundera
kritiskt över vad som står att läsa där.

Om du följer mitt råd och kollar textmaterialet i DN eller
Svenska Dagbladet ser du vilka tendenser, som förvandlat den forna
nyhetsjournalistiken. Först att
annonsvolymen ökat i proportion till textinnehållet. För det andra att artiklarna numera är kortare
än förut. För det tredje att antalet
kolumnister ökat lavinartat. Det rör sig nu om deltidsarbetande skribenter,
ofta utan något specialfack, som varje vecka levererar en text över ett
självvalt ämne. I allmänhet rör det sig inte om nyhetskolumner. Utan mer om
kåserier, i vilka författarens personliga syn på världen eller livet står i
förgrunden. För det fjärde tar korta
köpenyheter alltmer plats, omgärdade av de eviga annonserna. Det rör sig nu om meddelanden från TT och
andra nyhetsbyråer som säljer lättsmält och standardiserat textmaterial, dvs artikelsnuttar
som just formats för att fungera som billig spaltfyllnad. För det femte upptas en stor del av
spaltutrymmet av recensioner av mediala händelser, såsom filmpremiärer,
boksläpp, teaterföreställningar, arrangerade pristävlingar av allehanda slag (i
stil med årets bästa reportage, årets chef, årets idrottsprestation) etc, etc. För
att inte tala om alla artiklar om mat, motion, hälsa, sexliv, kläder, design
osv, dvs texter där skribenten talar om hur du ska utveckla din livsstil.

Vad blir resultatet av denna utveckling? Mest slående är
förskjutningen från kritisk faktaanayls till skriverier med tydligt värderande
innehåll där journalisternas egna värderingar får allt större spaltutrymme. Ämnesvalet
styrs alltså mer av skribenternas personliga val och inte inrikes- och
utrikespolitiska skeenden. Det är dessutom slående att mediernas interna värld
blivit en första rangens drivkraft. I pressen av idag diskuteras
mediesamhällets självskapade så kallade nyheter. Det som händer på en arena resulterar
i texter på en annan osv, Åsiktsproduktionen tycks ske genom en självstyrande
maskin, en mekanism med ett eget liv, som huvudsakligen bottnar i kommersiella
intressen. Ett virrvarr av mediesläpp, pristävlingar och åsiktsreportage
processas. Dag efter dag. År ut och in.

Varför har det blivit så här? En förklaring är dagspressens
ekonomiska svårigheter till följd av gratistidningar, internetinformation och ett
massivt flöde av konkurrerande trivial underhållning från teve- och
kabelkanaler. Det sista sagda är något av en nyckel i sammanhanget. Majoriteten
läsare tycks efterfråga mer lättviktigt, roande, oengagerat och kändisskådande
material. Den dagspress som förr var högkvalitativ, har idag ambitioner som
alltmer liknar kvällsdrakarnas. Fram väller lättuggade texter om kända personer,
triviala händelser och aktiviteter inom företag som säljer underhållning. För
att få ekonomin att gå runt tvingas morgontidningarna anpassa sig. Okej, säger
jag. Förr var ledarsidan tidningens propagandaplats. Men nu presenteras
värderingar/åsikter nästan på varje sida. Och ändå vill DN och SvD kalla sig
kvalitetstidningar!

Det allvarliga i sammanhanget är journalisternas nya roll.
Förr var dom en kritiskt granskande tredje statsmakt. Höga krav ställdes på
relevans, saklighet, kontroll, integritet, nyansering mm vid bevakningen av
inrikes- och utrikespolitiska skeenden. Nu tonar en ny morgonpress fram.
Skribenterna styrs inte längre så mycket av aktuella politiska händelser. Nej,
nu frossar man alltmer i den egna synen på vardagslivets tillvaro. Man talar om
för prenumeranten var skåpet ska stå. Och pekar med hela handen åt läsaren.
Framför allt snor journalisterna med all kraft runt i mediesamhällets ekorrhjul. Man skriver om ”nyheter” som kollegor och
kulturarbetare själva skapat. Det verkar nämligen vara där som medialt stoff främst
blir till i den nya journalistikens värld. Och framför allt: stoffet består av
privata åsikter och värderingar som man vill mata läsekretsen med.

Den journalist som inte försöker finna kritisk kunskap och
relevanta fakta verkar enligt min åsikt för skapandet av en skuggvärld. Inom
dagspressen härskar det bälte av åsikter som enligt eliten ska vara tongivande,
dvs politiska värderingar något till vänster om mitten på den politiska skalan. Journalisternas nya
roll är inte längre upplysning, inte att skingra skuggorna. I stället bidrar
det triviala tyckandet – i kombination med den förnumstiga korrektheten – till
att dimmor lägrar sig över landet. Det är möjligt att dagspressens nya
affärsidé kommer att senarelägga morgontidningarnas undergång. Men det nya
tidningsinnehållet har sitt pris: den fria tanken, det fria ordet samt det öppna
och sakliga samtalet.

Torsten Sandström

2017-12-27

Vad tycks om denna rubrik från e-Dagens nyheter 2017-12-26? Artikeln handlar om en kvinna som gör porrfilm. En feministsik rubriksättning på DN resulterar i den text som syns på bilden. Frågan är om DN agerar sakligt, då man förskönar en kvinnas agerande som regissör av porrfilm? En manlig kollega hade nog fått rubriken: ”Snuskigt sex och orena värderingar”. Vad sägs om att vända på rubriken i syfte att rikta kritik mot DN: ”Rent sex men snuskiga värderingar på DN”?

En julklapp som saxats från SvD 2017-12-23; författare Ivar Arpi:

LEDARE | STATSFEMINISMEN

När vågar vi ta itu med vår egen hjärntvätt?

Kanske krävs det en hovnarr för att säga sanningen, att påpeka att kejsaren är naken. Som en av Norges mest välkända komiker och uttalad högersosse var Harald Eia kanske precis rätt person att visa hur samhällsvetenskapen ignorerar biologiska förklaringar av ideologiska skäl.

Oförarglig. Om något ord hade kunnat beskriva hur den norske komikern Harald Eia uppfattades innan han gjorde Hjernevask är det nog oförarglig . Fast det är inte helt rätt – ingen som är så rolig är helt och hållet oförarglig. I Hjernevask försöker han få till intervjuer med vanliga norrmän. De flesta brister ut i skratt bara av att se honom, nästan ingen vill ställa upp, utan går vidare. ”Men det är inte ett skämt! Det är ett seriöst program”, utbrister Eia gång på gång.

Upplägget i de sju avsnitten är att Eia först intervjuar norska samhällsvetare om en specifik fråga. I första avsnittet handlar det om könsskillnader, och utan undantag får han svaret att biologiska skillnader antingen inte finns, eller är irrelevanta. Allt beror på socialisering, vilka förväntningar vi har från samhället och så vidare, menar de norska forskarna. Till exempel att män och kvinnor i Norge, och övriga västvärlden, gör olika yrkesval.

Därefter pratar han med världens främsta experter som forskar om samma frågor, men utifrån andra discipliner.

I avsnittet om könsskillnader talade han med Steven Pinker, i grunden lingvistiker, Simon Baron Cohen, professor i psykopatologi, och Anne Campbell, evolutionspsykolog.

I samtal med dem framkom bland annat att skillnaderna i yrkesval, och utbildningsval, blir större ju mer jämställt ett land är. I länder som Pakistan och Indien, som är mer ojämställda jämfört med de nordiska länderna, väljer män och kvinnor utbildningar och yrken mer likartat. Förklaringen kan vara att män och kvinnor kan välja vad som intresserar dem först när de är fria att välja yrke, och fattigdomen inte längre lurar runt knuten. Detta är en del av det som kallas jämställdhetsparadoxen.

Med deras forskning i ryggen återvänder Eia för att konfrontera de norska forskarna. De blir ställda, eftersom de har uppfattat honom som oförarglig och okunnig.

Resultatet blev slående. Norska samhälls-vetare, särskilt de med inriktning på genus, vägrade ta till sig annan forskning, av till synes ideologiska skäl. Genusvetaren Jørgen Lorentzen gick så långt att han ifrågasatte motivet till att någon forskare ens försöker hitta en biologisk grund för könsskillnader.

När Hjernevask sändes 2010 blev det en massiv tittarsuccé i Norge. Dessutom: de öronmärkta pengarna som det norska forskningsrådet hade gett genusvetenskap, 56 miljoner kronor per fyraårsperiod, drogs in. Efter det får genusvetenskapen i Norge, till skillnad mot i Sverige, konkurrera på lika villkor med annan vetenskap om forskningsmedel. Men programmet fick även andra effekter, berättar Eia:

– Debatten landade i att de socialkonstruktivistiska forskningsmiljöerna vi skildrade var ideologiskt präglade, att de vägrade ta in perspektiv om biologiska skillnader för att de ansåg sådan forskning som farlig och skadlig. Men det är ju inte därför vi har universitet. Vi har universitet för att vi ska diskutera idéer och komma fram till sanningen.

– Om man ska diskutera samhällsvetenskapliga fenomen i Norge måste man ta med det biologiska perspektivet om diskussionen ska kännas seriös. Det behövde man inte innan Hjernevask .

Men alla var inte lika positiva till programmet. Cathrine Holst är professor i sociologi vid Oslos universitet, uttalad feminist och forskar om kön. Hon var kritisk till att det bara var de norska forskarna som ifrågasattes, medan de internationella forskarna användes som ett slags facit. Trots det tycker hon ändå att programmet bidrog med viktiga perspektiv.

– Jag blev själv mer medveten om biologisk forskning. Och det var en viktig kritik som Harald Eia förde fram i Hjernevask , att samhällsvetare borde förhålla sig mer till biologisk forskning när det är relevant. Programmet fokuserade också på radikala konstruktivistiska doktriner – som att ”allt är socialt konstruerat”, ”verkligheten finns inte”, ”objektivitet är omöjligt”, och så vidare – som dessvärre har uppslutning inom genusvetenskapen. Det var hög tid att det gjordes, tycker jag.

Cathrine Holst får frågan om hon ser en motsättning mellan att vara feminist och att acceptera att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Är man per definition en antifeminist om man tycker att forskning om biologiska könsskillnader är relevant?

– Ingen forskning bör accepteras okritiskt, inte heller biologisk forskning. Men generellt ser jag ingen motsättning mellan att vara feminist och ta till sig att det finns biologiska könsskillnader.

Trots att Hjernevask haft enormt genomslag i Norge har den inte visats i Sverige. Faktum är att den knappt ens har diskuterats i Sverige, varken när den sändes eller senare, förutom i spridda blogginlägg och någon ledartext här och var. Hur kan det komma sig att ingen har kommit på idén att göra något liknande här?

Jo, Harald Eia försökte faktiskt med både SVT och UR. De senare skulle till och med få göra det gratis.

– Då fick jag veta via en bakkanal att de inte ville sända det eftersom de uppfattade programmet som ett ”ideologiskt högervridet projekt”. Det var lite dumt.

Något år senare hörde komikern Aron Flam av sig till Harald Eia för att få köpa rättigheterna att göra en svensk kopia, och fick välsignelsen att göra det utan kostnad om han lyckades sälja in idén. Han försökte med SVT i Stockholm, SVT i Göteborg och sedan med TV4. Alla sade nej.

Även psykiatern David Eberhard har ihop med journalisten Erik Hörstadius, och med uppbackning av producenten Karin af Klintberg, försökt sälja in idén att göra ett svenskt Hjernevask på SVT. I Aron Flams podd Dekonstruktiv kritik berättar han att det möttes av ett närmast totalt ointresse. SVT ansåg att det skulle vara en partsinlaga och att tittarna ändå inte är intresserade av frågan.

Frågan är när vi i Sverige kommer bli redo att konfronteras med vår egen Hjärntvätt .

Ledarskribent.

ivar.arpi@svd.se

Hopplöst
omodernt är Bibelns budskap om att den som drabbas av en oförrätt ska vända
andra kinden till och gå vidare. Luthers tolkning är att lämna överheten ifred
i det jordiska livet – förtryckaren tänks få sitt straff i himlen. Bit ihop och
ta smällen är alltså kristendomens svar när det gäller angrepp utifrån.

Men personliga
problem, små som stora av den typ som vi nästan alla ställs inför då och då, hanteras i det nutida svenska samhället
enligt en motsatt modell: förneka ansvar och skyll på någon annan. Jag tror att
den moderna övervältringen av ansvar sammanhänger med en beteendevetenskaplig
vulgarisering. Psykologer och sociologer säger att människan styrs genom
osynliga trådar från överordnade strukturer. Hon saknar alltså en fri vilja.
Ansvaret för personliga tillkortakommanden finns att söka på en högre
samhällsnivå. Inte hos den enskilde. Även om strukturtänkandet är en rimlig
delförklaring har följden blivit en flummig och delvis skadlig ideologi.

Spårar en person
ur och drabbas av elände är det givetvis mänskligt att inte lägga sten på
börda. Därför är vita lögner okej, dvs tröstande besked till den olycklige. Det
rör sig om medmänsklighet. Sjukdom och en hel del personligt elände styr han
eller hon ju inte över. Jag tänker nu på
problemorsaker som rör vår kropp och själ, dvs vår biologiska mekanism. Det är
inte detta som jag nu vill tala om. Jag kommer inte heller att tala om personer
som utsatt för brott. Här är förövaren ansvarig. Till dennes ansvar återkommer
jag emellertid snart.

Men hur är det
med sociala problem i stil med strul i familjen, i skolan, på jobbet eller i
kriminalitetens värld? Den gängse svenska reaktionen är som sagt att anklaga
samhället för små och större händelser av detta slag. Det finns alltid någon
rektor, socialchef, polis, arbetsgivare eller annan som bort agera så att
personen som råkat i klistret själv slipper bära ansvar. Och ofta finns det
förstås ett mer eller mindre näraliggande orsakssamband mellan strulet och passivitet
hos en person i omgivningen. Frågan är om en sådan övervältring av ansvar från
olycksfågeln är bra. Någon gång kanske, blir mitt svar. Men inte på det
rutinartade vis som sker i den svenska politikens och mediernas värld av idag.

Om vi börjar
inom familjen är det uppenbart att en
rutinmässig ansvarsfrihet för barnen är dysfunktionell. Barn i skolåldern måste
lära sig att ta ansvar. Och framför allt måste deras föräldrar först hamna i
skottgluggen om barnet agerar fel. Det är på detta basplan som ett samhälle
bygger duktiga medborgare för framtiden. Därför är fasta tillrättavisningar
till barnen den givna startpunkten. Och om något ändå går snett bör föräldrarna
få sig en skrapa innan ansvaret lastas på skolan, polisen, marodörer på
internet mfl, såsom ofta sker idag. Okej att dagens dubbelarbetande föräldrar
är stressande. Men fritiden har ändå ökat kraftigt totalt sett under den
senaste hundra åren.

När det gäller
problem i skolan med bus, mobbing och
framför allt svaga resultat är det uppenbart att lärare, skolledning och
politiskt etablissemang bär en tung börda för utvecklingen. Men även den
enskilda eleven har möjlighet att påverka sin situation. Bakom bus eller
trakasserier finns alltid en individ (låt vara att strukturerna från ovan kan
vara besvärliga). Och vad undermåliga skolresultat beträffar är det enligt min
mening förödande att ständigt peka ut någon annan som ansvarig än eleven själv.
Den som inte får lära sig att kämpa får en dålig start i livet. Dörren till det
stora svenska utanförskap öppnas.

Problem och
övervältring av ansvar sker även på arbetsplatsen.
Jag medger att många arbetsmiljöer är krävande såväl fysiskt som psykiskt. Men
det måste ha varit värre förr i tiden. Då var det verkligen fråga om tungt
arbete, slitna lemmar, långa arbetstider och stress. Många slogs ut och blev utblottade
i gårdagens samhälle, som funkade utan ett skyddande välfärdsnät. Nu har
människorna blivit mer bortskämda eller krävande (vad gäller andras uppträdande).
Och den som inte förmår jobba förklarar det med utmattning, att man gått in i
väggen (motsatsen till att gå i kaklet!) eller en rad kroppsliga sjukdomsdiagnoser.
Den som undrar om inte låga löner och goda sjukförsäkringsvillkor spelar in
säger något något verkligt inkorrekt. Fy vilket misstänkliggörande!

Slutligen ges personer
som hamnat i brottets värld en möjlig
friskrivning från ansvar. Jag ser nu att jag skrivit att individen ”hamnat”
där, såsom styrd av osynliga krafter från ovan. Och visst ligger det mycket i
att samhällsomgivningen har ett samband med kriminalitet, dvs det sociala arv,
som Skå-Jonsson en gång i tiden myntade. Antagligen har även genetiska faktorer
betydelse på så vis att att vissa personer saknar spärrar mot impulshandlingar
och hänsynslöst beteende (DNA mönstret har ställts om). Men ändå är det
nödvändigt att brottslingen tvingas själv bära sitt ansvar (och inte så enkelt
ta betäckning bakom en uppsjö välvilliga normer om socialt arv eller lagregler
om generöst val av påföljd). Inte blir det väl enklare för denne att återvända
till ett laglydigt beteende genom att politiker och media välvilligt försöker finna förklaringar i fattigdom,
tristess, dåliga skolresultat mm. Faktiskt legitimerar den svenska
övervältringen av ansvar att många personer blir kvar på brottets bana. Ju mer det
personliga ansvaret begränsas eller mildras desto mindre avskräckande blir det att
fortsätta ett liv i kriminalitet.

Min slutsats är
att den typiskt svenska välviljan är en form av godtrogenhet. Naivitet är inte
bra för ett samhälle, som gång efter
annan bjuds på problem av olika slag genom att individer friskrivs från ansvar.
Inte heller är övervältringen bra för den enskilde,
som pga ansvarsfriheten riskerar att hamna i en negativ spiral. Tydliga krav är
alltid god pedagogik, inom familj, skola, jobb och den undre världen. Jag menar
nu inte kadaverdisciplin (som är kontraproduktiv). Bra bilder finns att hämta från
sportens samtalsmönster (inte dom jämmerliga sportjournalisternas).
Idrottsfolket tar smällar utan att så värst mycket skylla på andra. ”Jag var
inte tillräckligt bra.” ”Vi ska ge
järnet!” Människor växer nämligen med en svår uppgift. Kamp är bättre för såväl
individ som organisation än tveksamma bortförklaringar.

Torsten
Sandström

2017-12-19

Jag
har tidigare på min blogg talat om media som PK-samhällets nya prästerskap. Med
det menar jag att de stora tidningshusen och radio/teve (som finansieras genom
statliga tvångsavgifter) numera på ett tydligt vis propagerar för de åsikter
som PK-läran förkunnar. Flera av
budskapen är vackra och riktiga. De handlar om människokärlek och
likabehandling. Men kruxet är det faktum att budorden är oklara och presenteras
som dogmer, förbjudna att ifrågasätta, vilket stormen kring #Metoo illustrerar.
Detta medför att yttrandefriheten hamnar i kläm.

Läsaren
invänder kanske att det inte är någon nyhet att medierna bildar politisk opinion.
Invändningen
är bara delvis korrekt. Okej, om man tänker på ledarsidorna, som alltid har budskapets
funktion. Ja även då det gäller den radio/teve som kontrollerats av samhället.
Sändningarna där har i årtionden dominerats av journalister med åsikter till
vänster på den politiska skalan, personer som alltså fört fram politiskt
korrekta värderingar. Men det nya är att de stora privatägda tidningskoncernerna
också drar åt samma håll. Förklaringen är såvitt jag förstår tidningsmediernas
ekonomiska problem. Kostnaderna för tidningsproduktionen måste minskas
drastiskt. Följden blir mindre och billigare journalistik, helt enkelt. Om du
bläddrar i DN och Svenska Dagbladet ser du direkt hur en värderande och
snuttifierad journalistik nu har slagit ut en tidigare fyllig och färsk nyhetspresentation,
som baserats på kritisk faktakontroll. De förr så respektingivande morgontidningarna
framstår numera som en korsning av
Kyrkans tidning och kvällspressen. Inte av någon av dom kan man kräva så värst mycket
djupa fakta. Mitt under det stora Metoo-bruset förra veckan lyckades både
Expressen och Aftonbladet med konststycket att fylla sina löpsedlar med nyheten
att Kicki Danielsson vrickat foten.

Metoo´s
presentation i nationella stormedia styrker min tes om hur journalistiken successivt
förvandlas till smygande åsiktspropaganda. Förstasidor och omfattande utrymme
för reportage har fullständigt dominerats av Metoo. Dag för dag. Tidning efter
tidning (och den offentligt styrda radion/teven förstås). Det ena uppropet
efter det andra har presenterats med tusentals namnunderskrifter. Och det
första uppropet har satt igång det det andra, sedan det tredje osv. Nästan
varje yrkes- eller fritidsgrupp har bidragit med långa uppräkningar av det som
kallas kränkningar. En spiral av illdåd presenteras. Stämningen påminner nästan
om fiskhandlarkvinnornas vrede under franska revolutionen. Och deras glada
utrop då giljotinens bila föll i Paris, efter beslut från revolutionens
ledning.

Jag
ifrågasätter inte att Metoo har en hård och allvarlig kärna. Vissa
män kränker kvinnor. Och i
flera fall rör det sig om mycket allvarliga övergrepp. Min undran rör däremot
journalisternas roll i denna process. Flertalet tycks svälja uppropen med hull
och hår, utan att nämnvärt problematisera uttalandena som sådana. För det
första granskas inte faktainnehållet
i de anklagelser som tusentals Metoo-kvinnor framfört. I stället citeras långa rader
av klagorop, utan utan evidens i tid, rum och de inblandades identitet eller relationer.
Värre är att brottsliga handlingar, hotfulla uttalanden, trakasserier, mobbing,
manlig jargong, svikna förhoppningar, dåliga skämt mm räknas upp huller om
buller. Men ändå alltid som samma sak, dvs som övergrepp.

För
det andra pekar mediernas Metoo med några
snabba ord ut syndabockar, dvs dom
ansvariga. Nu är det i allmänhet inte själva förövaren (oftast en man) som
hängs ut, utan personer i ledningen för den verksamhet som kränkningen närmast anses
falla under. Av flera rapporter att döma har onekligen chefspersoner varit
stötande passiva då en svår kränkning rapporterats från den utsatte. Cheferna har
påfallande ofta låtit övergreppet passera. Men detta gäller knappast alla chefredaktörer,
alla teaterchefer, alla regissörer, alla chefsläkare, alla rektorer, alla
advokater, alla körsångsledare osv. Ändå blir budskapet att det rör sig om en
nationsvid brist på ledningsansvar. För det tredje är ropen på åtgärder också problematiskt naiva.
Kommer kurser i genuskunskap, utbildning i sk normkritik eller nya
regelsamlingar verkligen att lösa problemet?

Min
kritik riktar sig alltså dels mot journalisternas vurm för ett kollektivt
utpekande av offer: nu närmast alla kvinnor. Dels mot deras fallenhet att ange
de skyldiga som en grupp: framför allt män i arbetsledande ställning. Så blir
det ofta när man inte förhåller sig kritisk till viktiga frågor, såsom faktainnehåll och ansvarssubjekt enligt ovan. Resultatet
av en oklar faktabeskrivning och en onyanserad krets av ansvariga blir att mediernas
bevakning håller låg kvalitetsnivå.

Typiskt
svenska är slutligen de åtgärder som medierna
föreslår för att råda bot på eländet. Jag har nyss frammanat en tvåhundraårig doft
av blod från Paris. Men något så drastiskt
händer förstås inte i Stockholm (lyckligtvis). De svenska journalisterna är alltför
impregnerade av kärlek till sin nästa att hårda bud inte är att tänka på. Nej,
i Sverige ser man över rutiner och regler – och går sedan vidare i tron att allt blivit
bättre. Problemet är att Metoo-förövarna mycket sällan anmäls till polisen. Därför
fångar polisen sådana sexbovar inte heller så ofta. Och om dom ställs inför
rätta dömer domstolarna ut milda straff. Så har nämligen den politiska eliten, dvs
riksdagens majoritet, bestämt att det ska vara i vårt land.

Torsten
Sandström
2017-12-09

http://anti-pk-bloggen.se

Alla språk
förändras. Människornas egna val gör att nya ord och uttryck växer fram. Detta
är naturligt. Tänk om alla idag skulle tala som Sven Jerring gjorde på på
1950-talet!

Att staten och
dess eliter försöker påverka språket är antagligen inte heller något nytt. Moderna
begrepp dyker ständigt upp i lagstiftning eller tar plats i det offentliga
samtalet. Och på sikt kanske i vardagsspråket. Frikyrkor och arbetarrörelse är
bara två exempel. Dom ger en ungefärlig bild av vad som avses ske. Men att
kyrkorna faktiskt skulle vara fria eller rörelsens ledas av arbetare är det
inte så många som tror. Det som förr kallades invandrar- eller hemspråk kallas
idag modersmål. Jag skriver alltså nu inte på mitt modersmål. Städare kallas nuförtiden
lokalvårdare eller komfortoperatörer (inom statsägda SJ). Och butiksbiträden
blir Sales Advisors. De nya begreppen är missvisande, men bottnar i en form av
välvilja. Därför måste vi kanske leva med nyord av dessa slag.

Under de senaste
50 åren har den svenska eliten lanserat ännu en manipulativ språkform. Ord och
uttryck som avsiktligt är falska tas
allt oftare i bruk. Rötterna finns enligt
min mening i den svenska socialdemokratins desperation. S-rörelsen har sedan
1900-talet början inte bara lovat förändring utan också genomfört omfattande
reformer. Men efter många år med goda (s)kördar tar under årtiondena efter 1960
det idémässiga ut(s)ädet slut. Chefsideologen Olof Palme lanserar i ett tal
1964 slagordet ”politik är att vilja” (en bok med samma titel utkom 1968):

Socialdemokratisk
politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om
förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och
visioner.

Jag tror att detta
är en vändpunkt i s-partiets historia. Det centrala är viljan, inte de verkliga
effekterna, dvs de möjliga resultaten. Fram tonar en idé om marknadsföring av
det sköna. Det gäller att lova. Men om löftena förverkligas är en annan sak.

Ett praktexempel
på Palmes förvandlingskonst är den sk Medbestämmandelagen från 1976. Flera korrekta
jurister i hans omgivning menade att den nya författningen skulle heta något i
stil med ”lag om kollektivavtal och förhandlingar”. Men Palmes vilja gick
mycket längre. Och så fick lagen ett namn som ger sken av demokrati i
arbetslivet. Sanningen är att arbetsgivarens makt inte minskade något genom
lagens regler om primära förhandlingar (innan arbetsgivaren beslutade det hon
från början önskat).

Liknande trick
har blivit allt vanligare i politikens värld. Elitens drömmar styr deras
ordval. Och följden blir att medborgarna luras ett tag tills dom inser hur
fältet ligger. Ett exempel är ordet ”nolltolerans”. Att tala om nolltolerans
mot dödfall i trafiken har blivit rutin. Ambitionen är förstås god. Men den gör
våld på verkligheten där vi vet att trafikdöd är den bistra sanningen för
överskådlig framtid. Ett sentida ord på politikers och lagstiftares läppar är
”säkerställa”. Nya regler i skolan ska säkerställa både det ena och det andra.
Föreskrifter om finansiell rapportering ska säkerställa att övertramp inte
sker. Osv. Läsaren inser att regler faktiskt inte kan förhindra överträdelser.
Möjligtvis minska. Det rör sig alltså om en ambition som borde formuleras som just
en avsikt att förhindra eller
begränsa. Men i Palmes efterföljd vill politikerna att verkligheten ska se
skönare ut. Alla vet att regler inte med automatik styr människors handlingar.

Jag menar att
nyorden har en tydlig koppling till PK-läran. Kärnan där är just att vilja väl. Altruismen tar så att säga
över sanningen. Jag menar att utvecklingen är problematisk särskilt då det rör
viktiga samhällsfrågor, såsom juridikens ord. Ett ofta använt ord från politikernas
talarstolar är ”ansvar”. Ett påstått tungt ansvar blir motiveringen till deras egna vidlyftiga arvoden
och fallskärmar. Men även detta ord sprider falska förställningar i dagens kravlösa
Sverige. Utkrävandet av ansvar kortsluts nämligen av altruism och den politiska
elitens egna intressen. Det är nödvändigt att ansvarsregler måste kopplas till
något ont, dvs till påföljder. Och här har det svenska PK-samhället fullständigt
gått vilse. Varje dag hör vi byråkrater som gjort allvarliga misstag säga: ”vi
måste se över regelverket”. Men jobben får dom ändå behålla (och andra
sanktioner blir inte heller aktuella). En landstingschef i Stockholm skriver
ett rekorddyrt avtal om upphandling av sjukvårdsmateriel, men blir ändå kvar på
sin välavlönade position. Ett kommunalråd i staden med samma namn avgår
självmant pga sexuella övergrepp mot kvinnor i underordnad ställning på jobbet,
men förefaller trots detta kunna utlösa en avtalsfallskärm på 5 miljoner
kronor.

Juridik och
politik får inte bli en lek med ord. Rätten är till för att styra människor för
samhällets bästa. Ordvalet måste dämpas och formas med realism. Och hårda
påföljder måste tyvärr utmätas i grava fall. Juridiken erbjuder idag väl avvägda
lösningar som är rimligt effektiva. Men med obalanserade ideal för ögonen (i
stil med politik är att vilja) är risken
stor att den som felar tar hem spelet och Sverige går vilse. Förvisso är ett stort
mått av medmänsklighet nödvändigt. Men det är ändå samhällets resultat som
räknas. Jag vill slutligen påminna om Deng Xioaping´s kritik mot en politisk
vänster som kört av vägen, ned i slagordens dike: det spelar ingen roll vilken
färg katten har, bara den fångar råttor.

Torsten
Sandström
2017-12-01

http//:www.anti-pk-bloggen.se

En svensk politisk elit vässar klorna….

Kärnan i den politiska korrektheten är altruism, dvs kärlek
till medmänniskorna. Detta är utan tvekan en bra grund. Men det är svårt att
bygga en livsfilosofi på en enda princip, en tanke om den goda handlingen, i
stil med Konfucius vision om att agera mot andra som man själv vill bli
behandlad (principen återkommer för övrigt senare i juden- och kristendomen).
Läsaren undrar kanske: varför duger inte en enda bra princip?

Det enkla svaret är att verkligheten är alltför komplicerad
för att kunna trängas samman i en enda dimension. Tänk exv på förhållandet man
och kvinna. Kan man säga att den svenska feminismen gäller kärlek till människorna?
En princip om jämställdhet gör det kanske, dvs att människor bör behandlas lika (socialt) oavsett
kön. Den idén gillar jag. Men feminister nöjer sig inte med likhet, utan vill
något mer. Dom vill gå längre och vill bekämpa det dom uppfattar som
härskarstrukturer, dvs yttringar av manlig makt. Denna kamp mot männen som
kollektiv är enligt min mening föga kärleksfull. Trots att det finns mängder av
manliga handlingsmönster – såväl hårda som mjuka – klumpas alla män samman och
förs på rad till skamvrån.

Ett endimensionellt tänkande är otroligt medryckande. Därför
blir slagord av detta slag ofta framgångsrika. Allt blir nämligen så enkelt då man
favoriserar det vita och väljer bort det som är svart. Tankar om goda
gudomligheter som kämpar mot onda djävlar, jättar, troll osv är urgamla. Inom
den antika grekiska filosofin talar man om dialektik, dvs att begrepp ställs
mot varandra i förhoppningen att kunskap ska kunna sökas. Marxismen har tagit
sig an denna vision och presenterar en spiralutveckling klass-mot-klass, där
målet är det klasslösa samhället. Som teknisk-ekonomisk modell har förmodligen Marx´
tanke om två poler vissa samhällspoänger. I och med sitt partibyte förvandlar Gudrun
Schyman klasskamp till könskamp. Och Per Gahrton träder fram som
miljötalibanernas främsta mulla. Båda dessa en-frågerörelser har mycket
gemensamt. Den tvåpolskamp som dom förespråkar sker häpnadsväckande nog på ett
mångfacetterat naturvetenskapligt fält (biologi, miljö och kosmos), ett område med
tydliga sociala kontaktytor. I denna komplexa struktur framstår rörelsernas
paroller som förenklade och ofta enögda.

Strukturalism är ett samlande vetenskapligt begrepp på
mönster i samhället. Det gäller ett spänningsfält, som inte syns med blotta
ögat, men som ovanifrån styr individerna liksom marionetter i en dockteater.
Det är enkelt att förstå att sådana osynliga mönster inte går att bevisa
vetenskapligt. Men de kan ha ett avsevärt pedagogiskt förklaringsvärde, förutsatt
att strukturen baseras på ett antal variabler som är väsentliga för det problem
som ska analyseras. En struktur med enbart två nivåer som står mot varandra
blir emellertid alltför naiv. Det blir kvasivetenskap. Fram träder
söndagsskolans bildvärld där det goda segrar över det onda.

Även PK-läran har anammat denna svart-vita dialektik. Där
ställs kollektiv mot varandra, dom
utsatta mot förtryckarna, kvinnorna mot patriarkatet, i-länder mot u-länder,
miljökramare mot klimatförnekare osv. Visst är det behändigt att betrakta
världen svart-vitt, men oj vad färglös verkligheten blir. Den blir suddig och ibland
falsk. Då många nyanser räknas bort blir du och jag antingen förbrytare eller
offer. Alltså antingen skyldig eller skuldfri. Meningen är att vi måste rätta
in oss i ledet.

Även en person som faktiskt haft möjlighet att påverka ett
skeende kan genom att placeras i ett kollektiv förvandlas till ett offer, hur märkligt
det än kan verka. En tjej som med öppna ögon hoppar i säng med en demonregissör,
i den brustna förhoppningen om en teaterroll, blir ett offer till 100 procent (och inte bara förslagsvis till 50). Offer kan ibland även en kille bli som kastar sten mot ambulanser och
polisbilar – nu i ögonen hos den journalist som berättar om stenkastarens tragiska
bakgrund och det utsatta kollektiv personen ifråga tillhör.

Märkliga scenarier gestaltas nämligen om du sätter på dig
svart-vita glasögon. På så vi blir det politiskt korrekta tänkandet en fara för
samhället.

Torsten Sandström
2017-11-23

http://www.anti-pk-bloggen.se

Fråga:

”Guillou: Vågar
inte längre krama kvinnliga bekanta” (Rubrik från SvD
2017-11-20 i #MeToo-debattens svallvågor)

Doktorn svarar: Krama dina manliga vänner i stället, det är helt politiskt
korrekt.

Många väljare tycker nog att politik ska röra hårda fakta.
Lagar, skatter och samhällets organisation osv. Annars ska människorna själva
få bestämma. Alltså lämnas ifred från onödiga utspel ovanifrån, pekpinnar som folket själv tvingas bekosta via skattsedeln.

Men för var dag blir det tydligare att svenskarna påtvingas tomma
budskap från den politiska eliten. Dvs ord som bara inger förhoppningar.

”Vårt land ska vara en
ledande och inspirerande kraft i världen. Där vi sluter klyftor och
förverkligar de löften om frihet vi ställt ut till våra barn. Där vi investerar
gemensamt i människor och miljö, i kunskap och konkurrenskraft, i trygghet i
nuet och hopp inför framtiden.” (Den svenska regeringens hemsida 2017-11-19)

Citatet ovan illustrerar hur politik i PK-samhället alltmer blir
en predikotext. Utan att några verkningsfulla beslut fattas så uttalar den
politiska eliten vackra ord. Alltså ord utan tydlig substans. Och allt sker i
stor stil med många närvarande. Högtidliga tal och ceremonier. Medierna agerar
kyrkovärdar och ser till att alla får reda på det som påstås hända.

Häromdagen
restes ännu en ”social pelare” i Göteborg. En stor del av staden stängs och
skolorna hålls stängda. En vacker gest från EU:s Bryssel? Någon juridisk effekt
har pelaren inte. Samtalet kring pålen ska fortsätta, som statsministern själv säger.
Ord som dessa lugnar kanske och inger förhoppningar. Men de ändrar just
ingenting. De duger bara att be och dansa kring.

Dans kring en totempåle är som alla vet inget nytt. Men i Göteborg år 2017 framstår spektaklet som bisarrt. Vålnader från förr kallas fram. Några blir hänryckta. Antagligen har smarta beteendevetare räknat ut att magi funkar än idag…

Torsten Sandström
2017-11-19

http://www.anti-pk-bloggen.se

Som jag skriver i bloggen 2017-10-27 finns det folkrättsliga
konventioner om utlänningars rätt att vistas i Sverige. Vårt land har anslutit
sig till dessa mellanstatliga regler. Konventionerna ger varje stat en avsevärd
frihet att genom lagstiftning begränsa rätten till invandring. Om jag nu bortser
från EU-invandare (som har omfattande uppehållsrätt) så ger den nuvarande
utlänningslagen en invandrare ingen absolut rätt till uppehållstillstånd, utan
endast en tidsbegränsad rätt. Domstol prövar ytterst rätten till permanent
uppehållstillstånd.

För sådant tillstånd måste kvalificerade skäl vara på plats,
skäl av det slag som utlänningslagen räknar upp.

Juridiken är alltså tydlig i huvudsaken, dvs att uppehållstillstånd
ska meddelas tidsbegränsat. Var och en har förstås moralisk frihet att tycka
annorlunda, exv att invandringen ska vara fri. Men bakom utlänningslagen står
en majoritet i riksdagen och beslutet är alltså fattat i demokratisk ordning. Frågan
om tidsbegränsning av invandring till Sverige är med andra ord fullt klar juridiskt sett.

Rätt till fri invandring är en moralfråga.

Nu lämnar jag juridiken och försöker mig på en moralisk
diskussion om det bör vara fri
invandring till Sverige. Ganska många svenskar tycker nog det. Men ännu fler
vill – av de politiska opinionssiffrorna
att döma – se en begränsad invandring. Ingen av dessa ytterlighetspositioner är
korrekt i moralisk mening. Visst kan idén om ”allas lika rätt” sägas tala för
en obegränsad frihet om man enbart ser saken i den enskilda invandrarens
perspektiv. Men det jag skriver i bloggen 2017-10-28 mynnar ut i att
likhetstanken slirar då den ställs mot andra individers behov eller intressen. Inte
heller någon överordnad likhetsprincip ger alltså besked om hur vi bör tänka
moraliskt i frågan om invandring.

Därför måste man föra ett öppet samtal om rätten till
invandring. Frågan om en öppen debatt är som bekant känslig. Flera av riksdagens
ledamöter menar att bara ett ifrågasättande av fri inflyttning är förbjudet. Här möter vi med andra ord ett av många svenska tabun.
Men sedan majoriteten i riksdagen år 2016 snabbt och radikalt ändrat
utlänningslagen och infört en huvudregel om tidsbegränsat tillstånd förefaller
det som de etablerade partierna anslutit sig till SD linje i tillståndsfrågan. Därmed
inte sagt att dom delar SD:s allmänna invandringspolitik. Men min poäng är nu
att de etablerade partiernas omsvängning gör att en öppen debatt om fri invandring måste anses
tillåten – av riksdagsmajoriteten som det förefaller.

En öppen diskussion förutsätter en vilja att argumentera
sakligt och framför allt en beredskap att lyssna på motsidans argument. Här har
som nyss nämnts PK-profeterna mycket att lära. Dom har – åtminstone fram till
ändringen i utlänningslagen – enligt min mening agerat enögt och kallat SD:s
linje för fascistisk. I och för sig finns det en ganska bred grupp inom SD som (lika
trosfast) baserar sitt motstånd till invandring på fördomar av olika slag mot utlänningar,
främmande religioner mm. En bra moralisk diskussion måste alltså föras på en
väg mellan dessa två dogmatiska ståndpunkter, mellan PK:s altruism och
motståndarnas förutfattade negativa mening.

Hållbarhetsmodellen som bas för en öppen bedömning.

Ett öppet resonemang blir svårt. Men ett möjligt verktyg är den något oklara tankemodellen
om ”hållbarhet”. Om jag förstår den rätt gäller det att finne en lösning som är
hållbar i relationen mellan en viss aktör och dennes omgivning (utomstående
intressenter). Modellen används numera ganska ofta i progressiva kretsar för
att styra en bedömning av vad ett företags miljö (i vidsträckt
bemärkelse) bör orka bära i påfrestningar. Bedömningen avser då inte bara
klimat, utan även etiskt handlande i allmänhet. Modellen är generell och bör kunna tillämpas även på en nations hållbarhet. Invandring är nu den aktuella påfrestning som ska prövas på svensk nivå. För att undvika missförstånd vill
jag framhålla att jag inte ser invandring eller invandare som något ont, något
som jämställs med försurning, skadlig rök ed. Jag vill testa om tankemodellen
om hållbarhet, som är på väg att etableras,
kanske kan brukas vid en förutsättningslös prövning för och mot en fri invandring.
Det svåra är att bestämma om och när ett argument för eller mot hållbarhet är
sakligt eller inte. Men i modellen prövas redan idag klimatpåfrestningar mot
utsläpp, låga löner i u-land mot stora vinster hos ägarbolag i i-land osv.
Argument för och mot en viss företeelse prövas alltså mot varandra. Utfallet av
prövningen är knepig och inte alls fri från individuella värderingar.

I mitt blogginlägg 2017-10-28 illustreras svårigheten genom intressekonflikten
mellan ett flyktingbarns placering i en viss skola i kris mot redan befintliga
barns studiesituation i samma skola. Problemen till trots vill jag ändå
försöka. Jag tror att en diskussion för respektive mot kan vara bra för
förståelse av hållbarbetsproblematiken. Läsaren kommer att se att argumenten
a-d nedan ställs mot varandra. Kanske kan en helhetsbedömning göras? Eller är
det bara en dröm?

Sakliga argument för fri
invandring.

a. Altruism: svaga på
flykt bör ges skydd. Argumentet är gott och tungt. Anser du att argumentet
alltid är tillräckligt blir en fortsatt hållbarhetsprövning överflödig. En
öppen diskussion medför att ett altruistiskt argument i princip måste kunna
prövas, dvs motsägas.

b. Nationens behov av
arbetskraft. Ofta sägs det att svenskarnas framtida pensioner är beroende
av ny arbetskraft utifrån. Ibland hänvisas till positiva effekter av efterkrigstidens
invandring till Sverige. När det gäller inträde av välutbildad arbetskraft
verkar argumentet tungt.

c. Nationens
ekonomiska utveckling främjas. En större befolkning ökar Sveriges
ekonomiska potential. Många ungdomar kan skolas och bli framtida kuggar i ett
samhälle med en åldrande befolkning.

d. Kulturell
utveckling, religion mm ger mottagarnationen positiv drivkraft. Många
nationer har historiskt gynnats av invandring. USA är ett gott exempel. Även
för Sverige har ut- och invandring gett dramatiska bidrag av positivt slag. En
”mix” ökar den kulturella potentialen och förståelsen mellan människorna i en
nation, något som exv syns i ny litteratur, film, musik och kokkonst.

Sakliga argument mot fri invandring.

a. Välfärdsrisker med
invandring. Även om välfärden håller hög nivå i landet syns flera sprickor
i den. Det är kris på bostads- och (delar av) arbetsmarknaderna. Även i skolan
och sjukvården. Polis och kriminalvård är också överbelastad. Alla krissymptom
beror självfallet inte på invandring.
Men invandring spär på redan existerande problem.

b. Arbetslöshet och
bostadsbrist. Till skillnad från
1950-talet måste i nutidens Sverige en inflyttare ha skolutbildning för att få
jobb. Utfallet av 2015 års flyktingvåg har inneburit att omkring hälften av de arbetsföra
fortfarande står utanför arbetsmarknaden. Det verkar som om många av dom går
mot en framtid med permanent bidragsförsörjning. Det offentliga
pensionssystemet riskerar därför också att gå rejält back på sikt. En
omfattande invandring resulterar även i usla boendeförhållanden på en marknad
som sedan länge är krisartad (i de större städer där jobb finns att söka).

c. Nationens
ekonomiska utveckling påfrestas. Många pensionärer och sjuka har idag en
svår sits med låga pensioner och långa vårdköer. Mot detta kan dagens invandring
ställas, som kostar skattebetalarna många miljarder årligen. Integrationen av
de nyanlända fungerar dessutom dåligt. Och det framtida pensionssystemet knakar
som sagt i sina fogar. Det sammanlagda resultatet ser ut att bli ökade
samhällskostnader, dvs högre skatter, inom överskådlig framtid.

d. Kulturell
utveckling, religion mm skapar konflikter. Vi ser i dagens Sverige några
negativa effekter av nya kulturinfluenser. Tydligast syns detta i en huvudsakligen
importerad klan- och gängkultur, som resulterar i kriminalitet (kvinnomord, könsstympning,
skjutningar mm). En tendens till kvinnlig instängning syns även tydligt inom en
viktig grupp av invandrare (dvs dom bakom slöjor och hemmets dörrar). I Sverige
är den officiella inställningen att gå det nya tillmötes. Blå-gul nationalism
motarbetas däremot (frånsett sportens värld). Allt detta skapar irritation och konflikter.

Är en hållbarhetsbedömning
möjlig?

Denna rapsodiska inventering visar att en sammanvägning blir
svår av de motstående argumenten a-d. Hållbarhet rörande invandring är i grunden
problematisk att kvantifiera. Vilka faktorer är egentligen att se som för- och
nackdelar i samband med inflyttning? Hur stora är de positiva respektive negativa
effekterna? Och är det möjligt att över huvud taget väga olika argument mot
varandra? Normalt blir följden att man måste lita på experter. Men forskare är
ibland mycket osäkra samtalspartners. Deras politiska värderingar finns i
bakgrunden, men syns inte alltid i en logisk strukturerad rapport. Den som är
nyfiken på några av de resonemang jag framfört ovan rekommenderas läsa
nationalekonomen Tino Sanandaji´s faktaspäckade bok ”Massutmaningen” (2017).

Hursomhelst tror jag att en ambition att diskutera för och
mot måste vara ledstjärnan i all moralisk diskussion. Detta gäller enligt min
mening även den känsliga frågan om invandring. Det gäller därför att komma
ifrån PK-dogmernas svart-vita resonemang, där den utsatte alltid tar hem
spelet. Verkligheten är nämligen i allmänhet mångfacetterad. Därför är en
pragmatisk inställning till invandring att föredra. En sådan avspeglas för
övrigt i utlänningslagens huvudregel om tillfälligt uppehållstillstånd, med
undantag för en prövning av den flyendes utsatthet i det enskilda fallet. Det
öppna samtalet är vårt samhälles grundlagsfästa ledstjärna. Trots all PK.

Torsten Sandström
2017-11-07

http://www.anti-pk-bloggen.se

Det är uppenbart att inställningen till kropp och sexualitet
tid efter annan förändras i samhället. Mycket tyder på en nutida minskad
respekt för lagens gränser och en ökad nonchalans mot medmänniskorna. Grova sexövergrepp
blir alltmer ett vardagsproblem. Hur detta ska förklaras är osäkert. Men en del
pekar på att ökat mediesex, internets öppenhet, ny gängbildning och ökad invandring
kan vara skäl till att män alltoftare går över gränsen och blir brottslingar.
Mörkertalen är antagligen stora, särskilt när det gäller kränkningar som inte
når upp till det som förbjuds i brottsbalken. Det finns alltså inte bara ökad
kriminalitet utan också en sjunkande umgänges- och sexmoral, tycks det.

Ändå blir jag förvånad över svallvågorna kring det som
kallas #Me too. Fram väller hundratals kvinnor och berättar om övergrepp, som
dom utsatts för i förfluten tid. Man undrar varför dom inte gått direkt till
polisen om dom utsatts för brott? Då hade i vart fall förövaren fått sig en
näsbränna, även om brottet visar sig svårt att styrka och polisen lägger ned
utredningen. Och är det en moralisk kränkning som inträffat – alltså något icke
kriminellt – så kanske den klandervärda
mannen bort skakas om rejält? Många av dom som nyss kommit ut i media som Me
too-fall svarar att dom känt sig så förnedrade att dom avstått. Jag kan förstå
vad dom menar. Men jag förvånas ändå över hur tuffa ministrar, skådespelare,
journalister mfl visat så litet kurage i en utsatt position. Jag kan därför inte
låta bli att fundera över tänkbara alternativa förklaringar.

Vilka är de kvinnor som trätt fram under #Me too? Har dom
något gemensamt? Det officiella svenska svaret i feminismens Sverige är att sexövergrepp
drabbar alla kvinnor (och att männen som grupp bär ett kollektivt ansvar). Men
är det verkligen så? En snabb undersökning visar att Me-too-folket nästan alla
jobbar i mediebranschen. Är detta en slump? En förklaring kan vara att modiga
medietjejer vågar säga att nu är det nog. Men med tanke på att (merparten av) dom
initialt valt tystnad övertygar inte denna förklaring.

Låt mig pröva en tänkbar alternativ bakgrund till mediernas #Me
too. Vad är det som mediebranschens anställda har gemensamt? Jag kan snabbt se
flera mönster. Det är en bransch som skapar stjärnor, ibland megakändisar. Det
är en bransch med många karismatiska människor och massor av starka egon. Det är en bransch (nu filmens värld) där mannen normalt presenteras som stark och kvinnan som ljuvt svag. Det
är en bransch där stora pengar finns att tjäna. Det är en hård bransch, med korta
eller osäkra anställningsförhållanden och stora risker att hamna utan pengar. Det
är en bransch med oregelbundna arbetstider, med en hel del ledighet varvad med nattligt
dryckjom och festande. Det är en bransch där par- eller familjebildning påfallande
ofta sker inom yrket. Och inte minst är det en bransch där kontakter i
allmänhet knyts utan vanliga pappersmeriter, i stil med examina, betyg,
referenser osv. ”Förtjänst och skicklighet” och liknande grunder för jobb och befordran
funkar nämligen dåligt inom mediernas värld. Rekryteringen blir där mer
subjektiv, dvs öppen för personliga kontakter och relationer.

Genom denna hastiga branschanalys löper en röd tråd, ett tragiskt
scenario, som jag tror läsaren börjar ana. Umgänge med karismatiska chefer är
lockande. Det kan för övrigt ge ett snabbspår till jobb, befordran och bra
pengar. Den personliga relationen till beslutfattande chef blir alltså på många
vis guld värd. Det kan därför vara frestande att fjäska och flirta en del. Efter
jobbet blir det kanske fest. Den egotrippade chefen känner sig beundrad och
omtyckt. Han lovar brett och infriar mindre. Men i slutändan visar sig chefen vara
en sexmarodör. Och ännu mycket längre fram i tiden ställer kvinnan upp som
offer i # Me too.

Jag skriver inte detta för att försvara den manliga marodören.
Verkligen inte. Men jag undrar om inte offret, nu kvinnan, också bär en liten del
av ansvaret. I statsfeminismens hemland är delat ansvar aldrig aktuellt. Klasskampens
paroller har här ersatts med en tvåpartskamp mellan könen: mannen är
förtryckaren och kvinnan den utsatte – basta! Men nu måste vi skåda bortom drömmarnas
Sverige och försöka se sanningen i vitögat. Den som ger sig in i en tuff
bransch med stjärnglans och lockande belöningar på lut ska inte utsättas för kränkningar.
Men jag tycker man kan kräva att den som med öppna ögon satsar på en hård och
subjektivt färgad hantering agerar snabbt i rollen som offer och pekar ut den
manliga marodören. Att 465 skådespelerskor reagerar gemensamt nu är
förståeligt, men oj så sent.

Torsten Sandström

2017-11-10

Efter initiativ från
ungdomar, framför allt universitetsutbildade, syns sedan några decennier i
västerlandet en väckelse för Human rights. Jag tänker på Amnesty International,
Human Rights Watch och liknande organisationer. Dessa rörelser har en tydlig
inriktning på folkrättsliga konventioner, dvs mellanstatliga avtal, låt vara
att man gärna vill utvidga dom till människornas privatliv. Men någon
allmänmoralisk front verkar man inte vilja skapa.

I vårt land finns
dock en moralisk lavinfara, dvs PK-rörelsen. Här har nationens ledare, från
vänster och vidare, en tydlig ambition att bygga ett föregångsland, en
humanitär stormakt (för att använda deras egna ord). Det förefaller som
liknande yttringar inte förekommer i Danmark och Norge. Tvärtom ironiserar våra
grannar över den svenska beskäftigheten och benägenheten att lägga locket på när
känsliga diskussionsämnen dyker up. Och mycket riktigt, när Donald Trump våren
2017 skriade ”Look at what happened last night in Sweden”, med ironisk adress
mot gatuslagsmål med polisen i ett invandrartätt svenskt bostadsområde, så
träder statsminister Löfven fram och talar om felaktiga fakta. I katolska
kyrkan anses påven ofelbar. I PK-rörelsens hemland tycks detta gälla själva
nationen. Den historiskt intresserade känner en fläkt från 1600-talets stormakt, då två högt uppsatta släktingar från ätten Rudbeck menade att Troja och Atlantis på kartan en gång i tiden stod att finna i Värend respektive Uppsala.

Det är intressant
att spekulera över varför Sverige, till skillnad från grannländerna, kommit att
ägna sig åt denna moraliska fundamentalism.
Vilka historiska förklaringsgrunder finns? Frågan är svår. Men om jag
får gissa tror jag att följande bakgrundsfaktorer har samverkat till den
svenska nationens olyckliga utveckling.

1. Centralstaten Sverige. Sedan 1500-talet är Sverige en
enhetsstat. Ett folk, en kyrka och inte minst en elit (i ledningen).
Huvudstaden Stockholm är – liksom Paris i Frankrike – spindeln i en hårt sammansatt maktstruktur. Från Rosenbad styrs
landet i strama tyglar. Kommuner och landsting landet runt ställer upp (om än via
tvångslagar). Till och med många mer fritänkande skåningar, blekingar och
hallänningar lyssnar. Däremot är såväl
Danmark som Norge mer öppna för regionala opinioner. I dessa länder väcker
rösten från huvudstaden inte samma respekt.

2. Avkristnandet. Kristendomens alltmer förlorade grepp
om folket har skapat ett vakuum. Många ledare vet att en ideologi är guld värd
om en organisation ska styras smidigt. PK-läran fyller i Sverige det trosvakuum
som uppstått. Rättare sagt en ny mer utslätad lära ersätter de gamla nötta dogmerna.
Men med förvånansvärd kraft har den nya väckelsen spridit sig. Delvis har det
att göra med vänsterns kräftgång. Socialdemokratin har tvingats lämna
klasskampen för att i stället satsa på PK, en lära där Sverige står som
förebild för världen. Många andra partier har anslutit sig till rörelsen. Även en
stor grupp av landets journalistkår har tagit tjänst inom PK. Inte bara dom som
står nära staten, dvs journalister från SR och SVT, utan även anställda på många
andra media. Alla inser att den nya ideologin har fått en extremt kraftig genomslagskraft
i Sverige. Men i våra grannländer går avkristnandet mer sakta. Och drivkraften
hos den politiska eliten där att satsa på en ny morallära har således blivit svagare.

3 Näringslivets struktur. Sverige är Nordens främsta industristat. Här
dansar stat, näringsliv och fackföreningar i nästan samma takt. Dansen kallas ”Den
svenska modellen” och är signerad av det statsbärande s-partiet. Och musiken dirigeras av en stark (offentlig) byråkrati. I en på så vis centralreglerad
arbetsmarknad, med starka vänsterpolitiska organisationer, blir grogrunden för en
ny PK-moral god. Även om några stora företag finns i grannländerna, så har där
näringar som handel, energiutvinning, jordbruk, fiske od stor betydelse. Det
betyder mer spridda och glest besatta arbetsställen, något som försvårar en spridning
av nya moralbudskap. Det bestående rubbas där inte så enkelt.

4. Krigserfarenheter. En flerhundraårig fred har vaggat in
Sverige i naiva drömmar. Man tror att ondskan går att avtala bort. Den kommer snart
att upphöra. Till dess behövs bara ett begränsat försvar. Svenska UD satsar
2017 stort på att leda FN och tillsammans med likasinnade förbjuda kärnvapen.
Parollen ”Peace in our time” från 1938 ekar i dessa dagar från Arvfurstens
Palats. I en sådan miljö frodas förstås PK. Man drömmer om det goda Sverige i mitten av en god värld! Våra nordiska grannar är däremot mer realistiska. Med sentida krigserfarenhet avvaktar man en möjligt ond framtid och väljer positionen som medlem i
NATO. Och under tiden förvaltar man den
dyrköpta kunskapen om det lilla landets beroende. Man ligger lågt. Några danska
eller norska ambitioner att moraliskt styra världen känner jag inte till.

5. Medborgarnas beroende av det
offentliga. Välfärden i Sverige är hög. Men även hos
våra grannar. Hos oss har den ett särskilt pris, som jag ser det. Inte just i ett
superhögt skattetryck – skatterna har ungefär har samma nivå på annat håll i
Norden. Priset är i stället de svenska medborgarnas bristande självtillit och beroende
av det offentliga. Starka politiska och fackliga organisationer samt en uppsjö
av offentliga tjänstemän styr och ställer i människornas vardag. Många, många
politiker och byråkrater talar om för dig och mig vad vi ska göra och inte
göra. Tillspetsat har följden blivit ett svenskt förmyndarsamhälle. Den
enskilde avvaktar, undrar om hon ska ta initiativet och väntar till sist på råd
från ovan. Går något snett är det följaktligen samhällets fel (inte den enskildes). Att sådana medborgare enkelt faller för PK är inte att undra på. Det
som sagts under 1-4 ovan tyder på att dansken och norrmannen är mer myndig och
ser ett särskilt värde i oberoende och skepsis till det offentliga. Sådana
människor luras inte så lätt av den drömmarnas moral som PK-läran förkunnar. Och
med all kraft värnar.

Slutligen en liten fundering med skånsk vinkling.
Jag har bott många år i detta landskap, inte bara i det vänsterinriktade Lund,
utan också på landsbygden, i Göinge. På landet är röstetalen för SD och KD höga, långt över landets genomsnitt. Även om jag alls inte ser dessa partier som några framtidslösningar så tyder tendensen på att folket i Skåne inte särskilt snabbt accepterar den nya PK-moralen.
Kritik mot det korrekta märks också i det dagliga umgänget mellan människor, där högröstade skåningar
vardagligen gör utfall mot makthavare i Stockholm och andra byråkrater. Den skånska, gul-röda, flaggan vajar stolt här
och där efter vägarna. Och snapphanar ses fortfarande som positiva motståndare
till en fjärran uppsvensk elit. I Skåne samtalar folk mer fritt med varandra
och struntar förnöjt i många av PK:s egendomliga tabun av olika slag. Jag menar
alltså på allvar att en smula av dansk kultur fortfarande existerar i Skåne,
särskilt utanför de tre större städerna. Lyckligtvis.

Torsten
Sandström

2017-11-07

Sverige är ett
förunderligt land. Men ändå konsekvent. Debatten följer en gemensam linje år
efter år. ”Det är häftigt att betala skatt” säger en numera avsatt PK-profet (dagen efter att hon ertappats med kreditkortet i syltburken). Hursomhelst är det politiskt korrekt att betala skatt. Motsatsen gäller försök att
minimera skattekostnaden. Nu gäller det Leif Östling som lämnat kvar stora slantar
utomlands för att minska sin skatt i Sverige på sikt.

Ingen har ännu
påstått att Östlings placeringar är i strid mot svensk lag. I så fall är det
inte längre en juridisk diskussion som vi för. Det förefaller lagligt att göra
som Östling gjort.

Alltså rör
rabaldret kring Östling hans moral. Jag kan själv inte förstå hur han orkar
lägga ned tid på att trixa med pengarna så att skatteuttaget minimeras. Eller?
Vid närmare eftertanke sysslar kanske såväl jag som du med liknande verksamhet, om än i mycket mindre skala.

Alltså rör
rabaldret inte heller att Östlings skatteplanering är omoraliskt, utan de stora belopp som
Östling tjänat utomlands och tillåts förfoga över med lägre skatteuttag. Och
visst är summorna skyhöga, men ingen vet hur skatteutfallet egentligen blir för Östling i slutändan. Om man jämför
med en vanlig arbetare eller tjänsteman så är det ändå enkelt att förstå att
människor blir indignerade. Särskilt om man uttalar sig så stolligt som Östling
gjort på teve.

Nu dyker en
undran upp om rabaldret kring Östling i själva verket är politiskt styrd. Om
man lyssnar på LO:s ordförande K-P Thorwaldsson är det lätt att tro detta. Hans
uttalanden i fallet tyder på det, för övrigt håller det han säger samma låga
nivå som Östlings.

Om jag tillåts
fortsätta denna moraliska diskussion ytterligare ett steg så undrar jag hur den
socialdemokratiska eliten deklarerar sina inkomster i liknande fall. Jag tänker
närmast på två socialdemokrater med helgonstatus, Margot Wallström och Jan
Eliasson. Dom har båda också jobbat utomlands under ett antal år (på offentliga
uppdrag med löner som skattebetalarna indirekt har betalat via EU respektive
FN). Hur har dessa löner beskattats? Enligt paradisiska regler jämfört med svensk
skatterätt? Eller har dom båda låtit
sina toppersättningar beskattas som inkomster i Sverige? Vad vet jag?

Någon säger: kan
man verkligen jämföra Wallström och Eliasson med Östling? Okej, beloppen som
socialdemokratins två koryféer dragit in är sannolikt avsevärt lägre än
Östlings (dock skyhöga jämfört med genomsnittsväljarens inkomst). Men å andra
sidan är dom båda två stora moralister på den svenska och internationella
arenan. Man kan nästan säga att dom är oegennyttans främsta apostlar inom s-partiet.
Altruist kan däremot inte Östling kalla sig. Tvärtom kommer han från en position där man tyvärr inte förväntar sig något mer
än vanlig egoism.

Så vad ska man
tycka? Vågar jag sticka ut hakan och undra om det trots allt inte är moraliskt bättre
att vara genuint girig, än påstått osjälvisk?

Torsten
Sandström

2017-11-05

Denna bild från SvD 2017-11-06 får fungerar som en vinjett till mitt kommande bloggtema om Feminism vs jämställdhet. När jag får tid ska jag närma mig detta getingbo. Från Lunds universitet finns minnsan en hel del att berätta…

Stort tack till SvD:s tecknare! Läs Ivar Arpis två bra artiklar om hur den svenska statliga genusvetenskapen försöker (?) ta över den fria utbilningen/forskningen/meningsutbytet:

https://www.svd.se/sa-blev-genusvetenskap-overkyrka-i-lund
https://www.svd.se/genusvetenskapen-tar-over-svenska-universitet

Hej! Mina tankar om PK har gamla rötter. Denna artikel är från Svenska Dagbladet 18/2 2004. Som profetia är den kanske inte så vass. Men som kritik av trosläror bättre…

Syna Görans glada budskap
https://www.svd.se/syna-gorans-glada-budskap

Det
klassiska demokratiska idealet från antikens Aten är folkligt styre direkt från platsen där fria
män samlas (kvinnor och slavar saknade rätt). Av praktiska skäl utövas numera
demokratin genom folkomröstningar och framför allt allmänna val.

Det tidiga
1900-talets svenska mål blir på så vis den lyssnande politikern. Dvs en person
som lägger örat mot marken och avlyssnar folkliga rörelser. Till bilden hör
givetvis opinionsbildning från partierna, dvs annonser som betalts via
medlemmarnas avgifter till partiet. Allt som allt en politik med rötterna hos
folket. Folket är basen och politikerna toppen i demokratins tempel.

Men så ser det
inte längre ut i Sverige. Man kan säga att templet nästan vänts upp och ned.
Hursomhelst försöker en framväxande politisk elit befästa sin topposition och
göra sig alltmer oberoende av folkliga opinioner. Främsta företrädarna för den
nya utvecklingen är vänstern. Detta är knappast förvånande. Deras folkliga stöd
har under de senaste 50 åren dalat rejält.

I viss mån kan
man säga att vänstern tagit lärdom av österlandets kommunism. Stalin och Mao
visste verkligen hur folket skulle dompteras. En partiapparat med ungdoms-, kvinno- och barnorganisationer.
Pravda hjälpte till. Hemlig polis, jurister och många andra myndigheter
verkställde ledarens och partiets våldsmakt. Vi ser delar av mönstret i
Sverige, men naturligtvis inte den fruktansvärda repressionen. Här används
smartare metoder.

Hur lyckas
politikerna i vårt land klamra sig fast vid makten? Viktigast är förstås en
gammal beprövad metod: att köpa röster med penningbidrag. Redan i Aten praktiserades
metoden. Och även om romerska kejsare inte var demokrater så excellerade dom med
bröd och skådespel. För den svenska vänstern är bidrag paradnumret. Och
motsidan svarar med att genomföra riktade skattesänkningar. Men det finns nya mönster
med mer raffinerad styrning från elitens sida.

1. Partistöden. Dvs offentliga bidrag som finansierar
de etablerade politiska organisationerna. Även deras underorganisationer får
offentlig penningstöd (på annan väg).
Och stöd ges till organisationernas tidningar. Partierna gör sig på så
vis ekonomiskt oberoende.

2. Utnämningspolitiken. Genom att politiker utses till chefer
inom olika myndigheter ges betrodda personer reträttposter (som landshövdingar,
ambassadörer mm). Att en statsministers fru blir VD för systembolaget är förstås
ingen slump. Dessutom kan de befordrade ofta hjälpa sina moderpartier att få
politiskt utrymme från sina nya positioner. Och på så vis verka för att
uppstickarrörelser hålls ned.

3. Nomineringsväsendet. Detta är en variant av den som nyss
nämnts. Men nu gäller det vilka personer partierna släpper fram till politiska
uppdrag i de egna organisationerna. Även här syns eliterna. Ofta är det
familje- och vänskapsband som gör att en person träder fram mot det politiska
rampljuset. Familjer med namn som Åsbrink, Ohlin, Heckscher, Bildt, Söder,
Nuder mfl spikar upp sina vapensköldar i den offentliga maktens korridorer. Mönstret
syns även utomlands, framför allt i USA. Men de politiska familjernas eliter
kan hotas av ekonomiskt starka uppstickare. Därför kräver den hotade eliten s nya
mekanismer för styrning.

4. Myndighetsreklamen. Under de senaste 10-20 åren har detta
blivit ett vasst vapen. Skattebetalarnas pengar används för propaganda, helt
enkelt. Universitet och högskolor talar om hur bra utbildning dom ger (främst
bland annonsörerna står dom som är tämligen mediokra). Vidare berättar försvarsmakten
hur dom håller landet fritt. Systembolaget (statsägt) hur dom främjar
nykterheten. SIDA hur dom frälser världen. Kyrkan hur dom helgar Jesus i landet (Svenska kyrkan har en
halvoffentlig ställning). Boverket hur deras regleringsiver förbilligar byggandet. SJ berättar om
hur tågen går i tid. Osv. En god del av denna propaganda är inte direkt
partipolitisk. Men den visar att Sverige är bra och ger på så vis gott stöd åt
den politik som eliten önskar.

5. Almedalsjippon. Detta är en särskild variant av
föregående punkt. Den knyter också an till följande punkt. En årlig
samlingspunkt väljs ut för detta propagandafyrverkeri. Främst tycks partierna
vilja visa att dom finns till. Stora delar av myndighetssverige deltar också i
ceremonin (dom vågar inte vara frånvarande). Platsen där riterna utspelas råkar
vara en vänsterikons ideala sommarvistelse (något som ofta framförs i olika
hyllningar). Efter veckan i Almedalen uppstår en tomhet, ett vakuum, vad var
det som egentligen hände? Tomheten är befogad.

6. Public service. Staten och partierna har sin egen
propagandacentral, SR och SVT. Förvisso ägs dom av en stiftelse, men i
ledningen syns många partiföreträdare och betrodda från närstående
organisationer. Verksamheten kostar omkring 8 miljarder årligen. Den betalas
genom tvångsavgifter (också från dom som bara lyssnar/ser på andra mediebolags
program). Även om en särskild nämnd håller koll på journalisternas göranden är
det allmänna omdömet att åsiktsbildningen är vänstervriden. Elaka tungor talar
om Sveriges Pravda. I vart fall verkar vänstern mycket nöjd, dom påstår nämligen
aldrig motsatsen! Och genom att erbjuda populära nöjes-, tävlings- och våldsprogram
så håller de statskontrollerade bolagen småfolket lugnt. Även om hyllningskören
gärna vill jämföra SR/SVT med BBC – som jag också följder nära och anser avsevärt
mer stringent och oberoende i sin praktik – talar vi om en svensk
propagandalösning av rang.

7. PK-service. Detta är den senaste och mest kostnadseffektiva
metoden. Nu gäller för det första att slå fast en politisk dogmatik, som är
lättillgänglig och lockande. Här kommer PK in i bilden. I och med att PK är ”vänster
light” går den hem över traditionella partigränser. För det andra måste dogmerna
basuneras ut via media av olika slag. För det tredje måste dogmerna genomdrivas
utan prut, genom hugg och slag mot oliktänkande. Genom att kalla kritikerna för
mansgrisar, fascister, klimatförnekare mm så vill PK-läran bli ensamma på den
moraliskt-politiska scenen. Public service och andra media ställer gärna upp.
Och många journalister agerar legosoldater (delvis i kraft av att jobben i
branschen sinar).

Slutsatsen blir att en omfattande förändring skett
i den svenska demokratins tempel under bara de senaste 50 åren. Eliten har med
stor uppfinningsrikedom steg efter steg minskat det folkliga inflytandet genom
olika mekanismer, som gjort att personer i templets topp alltmer kan manipulera
kåren av väljare i templets bas. Metoderna har tydliga inslag av propaganda.
Men även av opportuna familje- och partiallianser. Och framför allt genom utvecklingen
en gemensam, nationell, ideologi, som tillåts överskrida gränsen för
vänster-höger, nämligen PK-läran. På så vill eliten förmå oliktänkande att
rätta in sig i ledet, så att högstämda ord även i fortsättningen kan proklameras
från tempelbyggnaden.

Torsten
Sandström

2017-11-05

Bilden nedan är från Stockholms tunnelbana hösten 2017

Är det någon som känner sig tryggare efter år av nedrustning? Politisk propaganda!

Jag ska nu
diskutera ett ämne som är känsligt pga det höga tonläge och de dimridåer som PK-läran
använder sig av. Politiker och media förkunnar nämligen dag efter dag ”att
människor har lika värde.” Jag tror nästan alla utan närmare funderingar
skriver under. Men är uttalandet verkligen sant i vetenskaplig mening. Utan att
vara skolad i filosofi vill jag försöka kort utreda om och hur mänsklig likhet kan
bestämmas. Jag diskuterar därför fyra olika
principer som besvarar frågan om vi är lika. Det finns säkert fler angreppsätt.

Är människor lika socialt sett?

Detta problem är
enklast att klara av. Sedan urminnes tider har olika sociala skikt funnits i
alla samhällen. I Sverige finns rika, fattiga samt människor med en ekonomi
mitt emellan. Vissa människor har omfattande utbildning, dom flesta är bra skolade, medan ganska många
halkar efter. Om man fortsätter på denna väg ser man skillnader i språk, boende,
hälsa, religion, kultur mm. Existensen av olikheter av detta slag kan inte
förnekas. Dom är ett faktum. Ingen lagstiftning förbjuder dom. Givetvis får var
och en tycka illa om sociala skillnader (såsom PK-läran förkunnar). Och många,
många juridiska normer syftar följaktligen till att upphäva – eller begränsa effekterna
– av en social skiktning.

Är människor lika i biologisk mening?

Problemet är något
mer svårhanterligt. Men modern forskning om människans gener/DNA-system hjälper
oss fram till ett svar. Människans DNA är som bekant delvis gemensamt med andra
biologiska varelser. Men homo sapiens gener är delvis unika, exv på så sätt att
enbart människor kan avla barn tillsammans. Trots denna unicitet finns det smärre
DNA-skillnader mellan olika grupper av människor, något som syns i hudfärg,
hårfärg, längd, muskelsystem, ögonform, tålighet avseende intag av födoämnen mm.
Tidigare sågs dessa etniska gruppskillnader som ”raser”, ett ord som makter i
historien (kolonisatörer, nazister mfl) allvarligt missbrukat. Men även vissa etniska grupper vill gärna själva markera en egen
gemenskap, såsom gruppen judar inom staten Israel, där även araber är
medborgare. Jfr även samer, inuiter och stammar av indianer i exv Nordamerika. På
så vis balanserar etnicitet mellan biologi och (social/religiös) kulturgemenskap,
men lutar enligt min mening i grunden åt gen/DNA-hållet.

En skillnad som
däremot inte kan från kännas en biologisk kärna är människans kön, med skillnader
i kroppsliga organ, hormoner mm. Olika sexuella preferenser utesluter inte att
biologiska skillnader finns mellan människor, även om PK-lärans feministiska
gren påstår att det enbart rör sig om sociala differenser. Här talas således om
att människan ”väljer” sitt kön. Att detta emellanåt sker medför dock inte att
biologiska skillnader mellan män och kvinnor upphör. Enligt min mening resulterar
biologin hos mannen och kvinnan att det blir enklare för oss att förstå varför
män i ett mångtusenårigt biologiskt perspektiv tenderar att bete sig aggressivt och kvinnor omvårdande.

Har människor lika juridiska rättigheter?

Här kan ganska klara
besked ges. Det svenska ståndssamhället ville se människor som olika, såsom tillhörande
grupper med skilda funktioner och olika rätt i samhället. Övergången till en marknadsekonomi
under 1800-talet innebar därför en revolution. Alla män ansågs ha lika rätt att
ingå avtal. Men kvinnor hölls länge utanför. I starten var dock politisk rösträtt inte lika ens för alla
män, utan graderades pga ekonomisk ställning. Idag är det bara barn som inte
ges lika rätt som andra samhällsmedlemmar att sluta avtal eller rösta. Och från
full rösträtt i Sverige undantas förstås utlänningar.

Som redan antytts
finns en vattendelare mellan offentliga
rättigheter och privata. Mot det
offentliga Sverige har alla myndiga svenska medborgare samma juridiska rättigheter.
Utlänningars ställning är däremot prekär. Detta avspeglas i grundlagen, 2 kap Regeringsformen (RF), se om RF och utlänningslagen i min blogg
av den 26 oktober 2017.

Privata
rättigheter knyts antingen till kontrakt eller till status. Att endast en svensk eller utländsk avtalspart
har rätt till avtalsprestationen ifråga – och inte en utomstående – är tämligen
självklart. Lika tydligt är att den som har status av förälder eller arvinge
har rättigheter, som inte tillkommer personer med annan ställning. Slutsatsen
blir således att man inte alls kan säga att alla människor i Sverige har samma juridiska
rätt.

Har människor lika värde i moralisk
mening?

Nu blir det riktigt
knepigt. Enligt PK-lärans katekes är svaret givet: alla människor har lika värde. Mot bakgrund av vad jag nyss skrivit måste
PK-svaret baseras på en moralisk princip, och inte rätt i någon av de
betydelser som nyss nämnts. Som moralisk utsaga är PK:s lösning sympatisk. Jag
skulle dock själv hellre säga att lika värde är en rimlig presumtion, dvs något
som gäller om inte annat kan påvisas.

Läsaren undrar:
vad menar du? Jag menar att det finns ett antal mer eller mindre självklara situationer
då jag inte godtar principen om personers lika värde. Att jag har juridisk rätt
att sluta avtal med den jag önskar är en del av den kontraktsrätt som nyss
nämnts (så argumentet saknar bärkraft här). Men även i vänskapsrelationer måste
var och en själv tillåtas bestämma vem man vill umgås med. Jag kan som privat individ vägra att ha med X
att göra på grund av att jag tycker att X är osympatisk, en tråkmåns, ofta blir
full, har dålig andedräkt osv. Jag måste alltså ibland tillåtas ställa en
persons värde mot en annans av odramatiska subjektiva skäl. Är personen en
brottsling, som gjort mig eller annan illa, framstår min subjektiva ståndpunkt som
moraliskt berättigad, anser jag. Däremot
inte om skälen innebär en diskriminering av X (märk att inget lagförbud gäller i
privata relationer).

Ett annat
exempel rör en båtolycka, som jag hamnar i. Jag måste välja vem jag först ska
rädda från drunkning: ett barn eller en åldring (en grupp som författaren själv
tillhör). Enligt min mening är det uppenbart att barnet har större värde i
denna situation. Den som tänker efter förstår att vårdpersonal ganska ofta
ställs inför liknande val.

Isolerad är principen om allas rätt enkel och god. Men i intressekonflikter mellan personer och grupper funkar den således sämre. Tänk exv på en kvinna från ett slitet svensk bostadsområde i kris. Hon har sina barn i en skola där kunskapsnivån är låg, hälften talar inte svenska och miljön är allmänt stökig. Nu kommer en politiker från ett välmående villaområde en bit bort och säger: principen om allas rätt innebär att du måste säga ja till att ytterligare flyende barn placeras i dina barns skola. Måste vår trötta kvinna svara ja?

Slutsats.

I sin påstådda godhet blandar PK-läran bort korten. Allas lika värde framstår som en självklarhet. Men det är i verkligheten en PK-slogan. Om denna isoleras som ett moraliskt påstående ställer jag,
som framgått, i normalfallet upp. Men i intressekonflikter funkar den dåligt. Den understöder PK-elitens krav mot redan utsatta grupper (ungefär som kyrkans bud förr krävde lydnad, tålamod och uppoffring). Dessutom riskerar PK-katekesen att blanda samman alla andra rättighetsperspektiv som nämnts
ovan. Och där är bilden att stora olikheter de facto gäller mellan
olika personers ställning.

Men min huvudsakliga
invändning är att PK genom dogmatiska uttalanden hindrar och kväver en saklig diskussion. Låt
motståndaren komma till tals. Lyssna även på kritiker av olika slag. Även om
dom kanske är dumskallar, så bör dom behandlas som lika värda att samtala med.

Torsten
Sandström

2017-10-28

En viktig
tankelinje i PK-läran är medmänsklighet, altruism. En annan är parollen om kamp
för individer som är utsatta (se under Om PK). Man
kan därför säga att folkrättsliga regler om human rights har blivit en av flera
förebilder, tillsammans med normer om flyktingar, asyl, barns rätt,
diskriminering mm. Inte sällan läser man
texter där normer av detta slag helt enkelt framstår som svensk lag. Alltså som
rättsregler som du och jag måste följa. Jag har på SR 1 hört en forskare från
Malmö högskola, i ett svar till intervjuande journalist vid en diskussion om
barns rätt (i en viss fråga), säga: ”tycker inte du att det måste vara en
mänsklig rättighet?” Det något impulsiva svaret tyder på att forskaren menade att
var och en avgör vad som är Human rights. Så må det vara i moralens värld. Men
om man talar om ”rättigheter” så tvingas man fundera över juridiskt
genomförbara åtgärder. Till saken hör att personen ifråga sysslade med
moralforskning (där gränsen mellan vetenskap, dvs kunskap eller sanning, och
tyckande ofta är flytande). För en allmänhet som dagligen invaggas i PK-lärans
moral om de svagas rätt till skydd blir balansgången mellan å ena sidan lag och
å andra sidan etik svår att ta ställning till. Alla som anser sig ha problem
framstår som skyddsbehövande (innehavare av rättigheter) enligt PK:s vackra normer.
Den svenska rättsordningen har en annan uppfattning om vem som lagligen ska ges
skydd.

Mot denna
bakgrund är det viktigt att i denna blogg försöka visa på hur gränsen mellan juridik
(rätt) och folkrätt dras. Vad är tvingande
rätt som du måste underkasta dig? Och vad är moral, dvs beteenden som du i princip själv drar gränsen kring? Var
och en får förstås tycka vad hon själv vill när det gäller att dra gränsen
mellan gott och ont. Men man blandar bort korten om ett moralpåstående framställs som tvingande lag, vilket ganska ofta
händer i den mediala diskussionen. Jag förstår att den juridiskt oinvigde kanske
har svårt att hänga med. Men några rättsliga konstateranden blir nödvändiga.

Moralen för drömmarnas land, PK.

Under några
decennier har den svenska socialdemokratins valresultat stegvis gått nedåt. Dom förstår att de gamla klasskampsinspirerade slagorden inte längre går hem.
Väljarna har det numera för bra och ser sig inte längre som utnyttjade
löneslavar. Man är mer bekymrade över skattetrycket än arbetsgivaren. Därför har
socialdemokratin satsat på en ny förkunnelse. Man predikar Sverige som
världssamvete, ett föregångsland, som med sina 10 miljoner invånare vill vara
en humanitär stormakt. Sverige ska från FN-skrapan i New York till bushen i
Afrika tala om för världen hur den ska styras så att alla på sikt får leva
under det välsignade tillstånd som gäller i vårt land. Den nya s-ideologin är
liksom klasskampens paroller svart-vit: världens fattiga och utsatta måste
organisera sig mot sina utländska herrar. För detta betalar de svenska
skattebetalarna omkring 40 miljarder per år (ungefär lika mycket som försvaret
eller rättsväsendet kostar).

Det som är
intressant är att vänstern lyckats finna en ideologisk nisch, som konkurrerat
ut de kristna värden som stora delar av borgerligheten dittills odlat. Hos
yngre väljare går sympati med svältande barn givetvis lättare hem än förkunnelsen
om Jesu´ liv. Allianspartierna har snabbt växlat in på spåret och anslutit sig
till tanken om Sverige som den humanitära stormakten. Numera propagerar hela
det politiska etablissemanget stöd till utsatta jorden runt. Sverige måste gå i
täten och visa att nationen tar folkrättsliga konventioner om flyktingars rätt
på allvar. Många väljare håller med, andra tycker att politikerna tar till för
stora ord. Här kommer Sveriges nya evangelium bra till pass: PK-läran. Den
vänder sig till oss alla och säger att du måste, du ska tänka solidariskt.

Svält i Afrika
och krig i Mellanöstern sätter miljoner av flyende i rörelse. Europas nationer
vrider sig i våndor. Lågkonjunktur och eurokris spär på problemen. Men Sveriges
alliansregering är ståndaktig. I ett valtal 2014 uppmanar statsministern folket:
”öppna era hjärtan”. Den nya statsministern
i s-regeringen samma år lovar gång efter annan att aldrig avvika från skyddet
för dom på flykt. Kören av politiker
stämmer in: vi måste fullfölja våra folkrättsliga åtaganden. Köerna av flyende
blir länge och längre. De flyende hör löftena från norra Europas andliga
stormakt. Men majoriteten svenskar tvekar inför massinvandring.
Opinionssiffrorna för SD stegras. Med PK som vapen angriper den politiska eliten
personer som inte vill anpassa sig. SD kallas fascistiskt. I massmedia hånas SD
för att partiet inte ställer upp för de flyendes rätt till skydd.

Den juridiska verkligheten.

Typiskt för juridiken,
eller rätten, är att motstående intressen regleras. Sällan medför krav från en
grupp att denna ges rätt att fullständigt ta hem spelet. I allmänhet ges
motsidan vissa befogenheter. Ganska ofta lindas lösningarna in i ett moln av
ord, som tycks innebära att någon grupp får något, som den alls inte får
(jurister är nästan lika bra som politiker på att vränga orden). Juridiken
försöker alltså utjämna motsättningarna mellan grupper av personer i samhället
. Därför blir rätten ett system för kompromisser. Men ändå föreskriver rätten
hårda fakta. Ytterst (genom domstols avgörande) finns det en enda korrekt
lösning. Här syns skillnaden mot moral, som förvisso kan följa ett visst
mönster (såsom PK-normerna), men i slutändan låter var och en bestämma vad som
är ont respektive gott. Att juridik och moral måste hållas isär är därför
självklart. Det gamla talesättet gäller ännu: Domaren ska följa lagen, men själv
får du tycka vad du vill.

Nu några ord om
den svenska rätten.

Folkrätt och lagstiftning. Inom folkrätten regleras avtal, sk konventioner, mellan olika
stater. Följaktligen binds i sådana fall enbart den avtalsslutande staten
gentemot andra stater som anslutit sig. En konvention som Sverige anslutit sig
till behöver du och jag således inte följa om vi inte vill. Om PK-läran vill
hävda att du och jag har en plikt att godta normen ifråga är detta en lögn.

En något annan
sak är om konventionen ifråga upphöjs
till svensk lag. Då måste vi noga läsa vad lagen själv säger om
verkningarna och vad som sägs i lagens motiv. Europakonventionen om mänskliga
rättigheter från 1950 har år 1994 blivit svensk lag (SFS 1994:1219). Men
lagtexten säger bara att konventionen ska gälla som lag här i landet. Alltså
inget om att jag och du måste lyda. Tanken är nämligen att den nya lagen måste
respekteras av svenska staten och dess myndigheter. HD säger i en dom från 2007
(Ö 4869-069.

Däremot inne- håller
konventionen inga regler som uttryckligen ålägger enskilda några skyldigheter;
än mindre föreskriver konventionen att enskilda kan vara skyldiga just att
betala skadestånd. I strikt mening kan därför skadeståndsskyldighet
inte åläggas en enskild med tillämpning av Europakonventionen, även om
konventionen utgör svensk lag

En svensk
domstol måste med andra ord följa konventionen i tvister som berör det
offentligas relation. Effekten blir att du och jag kan kräva att domstol
respekterar konventionen ifall vi råkar i klammeri med en myndighet. Men du kan
inte kräva av mig att jag följer konventionen ifall jag inte vill.

Just
nu pågår en diskussion om Barnkonventionen ska upphöjas till svensk lag. Ett lagförslag
är ännu inte antaget. Kritiken mot dess lösliga regler har varit hård från en
rad juridiska instanser (många myndigheter med PK-uppdrag är dock för!). Om
lagen antas blir effekten densamma som rörande Europakonventionen. Staten
förbinder sig att respektera konventionen. Och domstolarna måste följa den i
tvister som dom dömer. Men reglerna får alltså ingen direktverkan mellan barn
och föräldrar, utan först om en myndighet för talan mot en förälder för ett
barns bästa.

I grundlagen, dvs 2 kap i den svenska
Regeringsformen (RF), finns regler om grundläggande fri och rättigheter. Här
tals om åsiktsfrihet, yttrandefrihet, kroppslig integritet och rörlighet, skydd
mot diskriminering, äganderätt mm. Reglerna har som utgångpunkt att den
offentliga makten måste respektera dem när stat eller myndighet vill komma åt
dig och mig. Din och min relation ligger så att säga utanför RF. Jag kan
följaktligen inte kräva av en tidning att en artikel jag skrivit måste
publiceras med hänvisning till opinionsfriheten i 2 kap 1 §. Även här måste du
från fall till fall läsa om RF:s närmare verkan.

Om man rätt ska
förstå den begränsade verkan som RF har mot eller mellan privatpersoner måste
man inse att en allmän lag däremot direkt
kan reglera din och min relation. Skyddet mot diskriminering i 2 kap 2-13 §§ RF
gäller som sagt endast i förhållandet till det offentliga. Men i allmän lag kan
jag göras skyldig att låt bli att
diskriminera dig. Sådana förbudsbestämmelser finns i diskrimineringslagen (SFS 2008:567).
Lagen vill bla motverka diskriminering pga exv kön, könsöverskridande
identitet, sexuell läggning, etniskt tillhörighet, trosuppfattning,
funktionsnedsättning eller ålder. Märk att lagen enbart gäller för
arbetssökande, anställda, restaurangbesökare, affärskunder, fackföreningsmedlemmar
och i några andra kontraktsförhållanden. En kränkande åtgärd mot enskild är i
sådana fall ogiltig och förövaren drabbas av skadestånd. Inte heller denna lag
har således fullständig direktverkan mot landets medborgare. Inom familj,
vänkrets och andra subjekt – dvs utanför
lagens tillämpningsområde (se vad som nyss sagts) – saknar lagen verkan.

Vi ser alltså
hur regelsystemen lagrar sig på varandra. Det finns mer att säga. Lagen
innehåller nämligen ett antal brott som kan tillämpas på visst slag av
diskriminering. Dessa regler kan tillämpas i relationen mellan dig och mig
ifall jag agerar kränkare. Brottet hets mot folkgrupp omfattar en hel grupp av
olika kränkningar, inte bara etniskt ursprung och liknande, utan även
trosbekännelse eller sexuellt läggning. För att jag ska straffas måste (normalt
en åklagare) styrka att jag muntligen eller i skrift spritt missaktning för din
grupptillhöriget, 18:8 Brottsbalken. Liknande regler har slagits fast mot den
affärsidkare eller restaurangägare som diskriminerar någon, 18:9 Brottsbalken. Reglerna i Brottsbalken och diskrimineringslagen
innehåller alltså förbud mot mellanmänskliga kränkningar och får på så vis en
bredare och mer direkt verkan än Europakonventionen som närmast förutsätter att
en domare eller annan offentlig
tjänsteman låtit bli att ta hänsyn till konventionens uppsättning av Human
rights eller dess diskrimineringsförbud.

Utlännings rätt. Hur är det
då med invandrares och flyktingars rättigheter i Sverige? Dvs personer som brukar sammanfattas som utlänningar. Först
bör påpekas att 2:25 RF gör vissa undantag när det gäller utländska medborgares
friheter och rättigheter, på så vis att inskränkningar i utlännings skydd kan
ske genom lagstiftning. Från fall till fall måste man alltså undersöka vilket
skydd en utländsk medborgare har i RF. I motiven till utlänningslagen (SFS
2005:716) ges en allmän bild av regelsystemet (som dock nyanserats genom
Sveriges EU- medlemskap):

En ovillkorlig rätt att vistas i riket och att här
vinna sin utkomst tillkommer endast svensk medborgare. Utlänning kan icke, vare
sig enligt svensk lag eller internationellt erkända rättsregler, göra anspråk
på att i dessa hänseenden vara likställd med svensk medborgare. Häri ligger
alltså en principiell skillnad mellan medborgarskap och utlännings
rättsställning, en skillnad som icke kan avlägsnas utan att dessa begrepp får
en ändrad innebörd. Å andra sidan bör det finnas en legal reglering av
utlännings möjligheter att uppehålla sig här i riket, varigenom det stadgas
rättsliga garantier mot godtycklig behandling och i största möjliga
utsträckning ges en tryggad ställning också för utlänning. Det är
utlänningslagstiftningens uppgift att skapa ett sådant rättsskydd.

Beträffande EU-medborgare gäller som klar huvudregel att diskriminering
i förhållande till svenska subjekt inte tillåts. Detta följer av Sveriges avtal
med EU och direkt verkande EU-regler. Men när det gäller andra utländska medborgare är det viktigt att inse att konventioner
om flyktingar och asyl som den svenska staten anslutit sig till inte ger
utlänningen något skydd mot svenska
privatpersoner eller företag – skyddet sätter som framgått ovan endast press
mot staten och myndigheterna. (Märk dock att de två system mot diskriminering –
i allmän lag – som nyss nämnts kan ge skydd åt en utlänning här i landet,
förutsatt att han eller hon befinner sig i en sådan situation som lagen anger.)

EU-medborgare. En person från EU-land har ”uppehållsrätt” i Sverige tills vidare
om han eller hon är anställd, företagare eller studerande – efter 5 år blir
uppehållsrätten permanent, se 3a kap utlänningslagen. Däremot gäller för arbetssökande
med anhöriga uppehållsrätt endast under 3 månader. Och om det blir ett jobb
under tiden rullar uppehållsrätten i praktiken tills vidare, som nyss nämnts. Men
om ingen anställning blir av måste personen/personerna ifråga lämna Sverige.
Sannolikt är det tillåtet att återvända till Sverige för fortsatt sökande av
arbete, varvid ny uppehållsrätt gäller under 3 månader. Den pågående
diskussionen om tiggeri här i landet aktualiserar frågan om EU-rätten verkligen innebär att en
uppehållsrätt i Sverige gång efter annan kan förnyas för en person som de facto
inte söker arbete utan bedriver tiggeri (med korta avbrott i hemlandet omkring
var tredje månad). Tanken om skydd för arbetssökande tar enligt 3 a kap 3 §
utlänningslagen sikte på den EU-medborgare som ”har en verklig möjlighet att få
en anställning”. Enligt min mening förefaller ett system med upprepade in- och
utresor innebära ett kringgående av
EU-rättsliga regler och utlänningslagens 3 kap. I stället för en diskussion om
lagstiftning mot tiggeri vore det rimligare att svenska myndigheter inskrider
mot att EU-rätten sätts ur spel på ett så flagrant vis som idag sker på gator
och torg i vårt land. Syftet med EU har aldrig varit att skydda tiggeri.

Andra utländska medborgare. Icke-EU-medborgare måste söka
”uppehållstillstånd”, 3-4 kap utlänningslagen. Reglerna är liksom för EU-medborgare snåriga. Den som är flykting,
dvs förföljd i sitt hemland har rätt till sådant tillstånd. Att ses som flykting
är en prioriterad status. Förutsättningen är att personen känner ”välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk
uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet
till en viss samhällsgrupp” pga situationen i sitt hemland. Det finns även andra
grupper som värnas i utlänningslagen. Dvs personer med alternativa skyddsbehov,
varför lagen ger grunder för uppehållstillstånd med anknytning till
förhållanden i hemlandet såsom dödstraff, tortyr, ursinningslöst våld, krig, miljökatastrofer
i hemlandet. Tillståndet kan beviljas
tillfälligt, under tre år, eller permanent.

Den som saknar tillstånd ska lämna landet. Ytterst genomförs detta mot den enskildes vilja. Den som saknar rätt att vistats i landet har dock rätt till hälso- och sjukvård. Detta genom särskild lag, SFS 2013:407. Lagen omfattar inte EU-medborgare som är arbetssökande. Reglerna kan förefalla ologiska och i strid mot utlänningslagen. Det är dock praktiskt svårt att hindra sjukvårdspersonal från att utföra humanitärt arbete.

Regeringen Löfven har 2016 efter en spektakulär omvändning infört en ”tillfällig”
speciallagstiftning (SFS 2016:752) som medför att enbart kortare tillfälliga uppehållstillstånd
ska utfärdas för såväl flyktingar som andra med alternativa skyddsbehov. Ett
tidsbegränsat tillstånd får inte vara kortare än ett år.

Juridiken tar över drömmarnas
moral.

Även om regeringens omvändning 2016 måste ses som uppseendeväckande är
ändringar i utlänningslagen till följd av flyktingkriser inte ovanliga. Under senare
årtionden har nämligen en mer fri invandring ersatts av begränsande reglering –
och tvärtom. Ibland har frihetstanken varit så stor att bara själva ordet
kvotering varit förbjudet i den politiska debatten, men därefter har Sveriges gränser ändå
slutits till. Som jag nyss nämnt är detta inte så underligt. Genom juridiken försöker
lagstiftaren balansera konflikter i samhället. Skapar ökande invandring
ekonomiska och sociala påfrestningar måste dessa överbryggas genom nya regler. Då
tvingas moraliska värden ge vika.

Det nya och märkvärdiga är frontalkollisionen mellan PK-moralen och den
rättsliga verkligheten. Den humanitära stormakten Sveriges uppumpade ballong punkteras
plötsligt. I halsen fastnar de stora orden om Nationen (den lilla med stort N) som
slavisk fullföljer sina folkrättsliga åtaganden. Plötsligt blir riskerna med
ett högt tonläge synbar för alla. Sviterna efter debaclet kommer att synas
under många år, inte bara i Sveriges politiska liv, utan även i påfrestningar
för ekonomi, rättssystem och skolor. En mer pragmatisk och lågmäld politik hade
passat Sverige och invandrarna bättre. Men en återhållsam attityd är förstås otänkbar
för nationens ledande PK-missionärer.

Sammanfattande slutord.

Detta långa och ganska krångliga blogginlägg har som första syfte att
skingra dimmorna om folkrättsliga
konventioners effekter mellan dig, mig, våra vänner och andra människor. En
konvention som sådan sätter enbart press på staten, dvs lagstiftaren, att göra
något för att skydda ett intresse. Detta pga att ett avtalsslutande land i
konventionen lovar att själv åta sig göra något. Ofta ger konventionen
lagstiftaren ganska stort svängrum vid uppfyllande av ett löfte, något som den
svenska omsvängningen 2016 tydligt visar. Upphöjs konventionen till lag (såsom Europakonventionen
för mänskliga rättigheter) sätts i och med detta press även på landets myndigheter
att följa lagen, exv Sveriges domstolar då dom ska bedöma en tvist, som rör en enskild
person rättigheter under lagen, eller mao konventionen. Mellan två individer
har alltså en lagfäst konventionen ingen direkt verkan.

Mitt andra syfte är att visa att utlänningslagen
verkligen inte ger EU-medborgare eller andra utlänningar fritt inträde i den
svenska nationen. I det liberala Sverige är reglerna om invandring ändå tämligen
restriktiva – trots att alla moralister inom PK önskar motsatsen.
Utlänningslagstiftningen är också tänjbar i situationer då det svenska
samhället ställs inför svårigheter. Detta illustreras tydligt av den remarkabla
omsvängning som skett genom lagändringen 2016. Tidigare hånades Sverigedemokraterna
(SD) av alla andra riksdagspartier för att SD önskade snäva åt rätten till
uppehållstillstånd och i stället satsa på flyktingar i läger utomlands. Då skallade
ropen: SD är fascister, SD är rasister! Men under 2016 har riksdagsmajoriteten snabbt genomfört
lagregler som motsvarar SD:s förslag.
Ridån faller.

Torsten Sandström

2017-10-27

Svenska medier är fulla av
rapporter om en skola i kris. Förslagen om åtgärder är många. Politiker och
skolfolk jobbar hårt med att formulera planer om hur skolan ska räddas och återfå
sin forna kvalitetsställning. Men huvudproblemet är att de som vill agera
trädgårdsmästare samtidigt har intagit bockens roll under många år. Man litar
inte på vetenskaplig kunskap och beprövad skolerfarenhet, utan flyr in en
drömmarnas värld där vanliga PK-ideal härskar. Som jag ser det är krisen inte
så svår att förklara, även om orsakerna är många och deras inbördes betydelse
svåra att ranka. Här ska fem huvudskäl till skolkrisen lyftas fram.

1 Skolans kommunalisering. Göran Persson stordåd från 1991 att låta kommunerna
ta över skolan från staten framstår idag som ett fatalt misstag. Att överlämna
skolan, den viktigaste framtidsinriktade samhällsfunktionen i landet, till
lokala politiker har visat sig vara en katastrof. Detta syns inte främst genom
sparsamhet med utbildningsanslagen, utan framför allt i många kommunalpolitikers
bristande kompetens att förstå inlärningens förutsättningar och deras
benägenhet att satsa på sysselsättning framför kvalitet. På kommunal nivå finns
ett grundmurat ointresse för djupa kunskaper och en fundamentalistisk satsning
på det egalitära. Lärarna har under loppet av några decennier sett sjunkande
löner, även om utvecklingen nu är bruten, varom mera snart. Att kommunernas
politiker och fackföreningarnas representanter normalt spelar på samma politiska
planhalva gör inte saken bättre.

2 Fackföreningarna har agerat lönesänkare. Medlemmarna i landet två stora lärarfack har alla
under mer än en tjugoårsperiod betalat flera hundra kronor i månaden för att få
sina reallöner halverade i runda tal – särskilt om man räknar in ökad arbetstid.
Detta är ingen orwellsk bild – det är sanningen! Sedan några år tillbaka är som
sagt utvecklingen bruten och lönerna har stegrats. Orsaken till sänkningen är
egentligen irrelevant, men den sammanhänger förmodligen med att de stora
fackens ledningsfunktionärer normalt valt att liera sig med socialdemokratin
och dess utjämningsideal, att de hellre satsat på flera betalande medlemmar än
lönehöjningar samt att fackens ledningsfunktionärer tröstat sig med att
tillgodose sina egna intressen (deras löner har minsann inte sjunkit). Visst hävdas
att lärarlönerna är individuella, men de krafter som nämnts ovan har fram till
för några år sedan effektivt sett till att det inte synts i lönekuvertet ifall en
lärare utmärkt sig som duktig pedagog. Att inflaterade lärarlöner bidrar till
att göra jobbet oattraktiv är uppenbart. Det som förr var en syssla med status är idag
ett jobb som ungdomarna tvekar inför. Låg lön och låg status är ingen bra bas
för en person som ska väcka elevernas intresse.

3. Pedagogikforskarnas enögdhet. Pedagogiken är relativt ung som självständig
vetenskaplig disciplin. Vilka effekter olika pedagogiska medel får i umgänget
lärare-elev ger forskningen oklara besked om. Detta syns i den eviga debatten
om betyg, skolplikt, läxor, invandrarspråk, frånvaroregistrering osv. Liksom
andra samhällsvetenskaper är pedagogiken politiskt laddad. Mätningar tyder på
att universitetens pedagoger generellt sett sympatiserar med vänsteråsikter.
Resultatet blir därför att den akademiska pedagogen gärna väljer Rousseaus
frihetsideal framför mer traditionella uppfostringsformer med anknytning till
krav, belöning och tillrättavisning (dessa hemska ord!). Det som framstår som
beprövad erfarenhet har ersatts med politisk övertygelse. Egalitära visioner
har kommit att ersätta skolmål med handfasta resultat. Den svage eleven offras,
han eller hon som bevisligen har störst nytta av krav, ordning och
auktoriteter.

4. Myndigheternas planidealism och juridifiering. I landet finns som bekant en mängd ämbetsverk och
myndigheter med uppgift att utveckla skolnormer och kontrollera deras efterlevnad.
Här sysselsätts inte främst jurister utan pedagoger som sprungit fram ur
landets pedagogiska högskolor. Vi kan därför utgå från att merparten av dom har
en benägenhet att se skolan som den
sköna trädgård i vilken filosofens Émile fritt söker kunskap, utan pekpinnar
från någon. Att de är amatörer på juridik medför tyvärr en övertro på effekten
av planer och regler. Man litar på regler och inspektioner och hoppas att
skolans verklighet ska se ut som planernas vackra värld. Rader av sk
”regelverk” väller ut över lärarna – syftet är att styra deras roll i och utanför klassrummet.
Massor av tid som förr lades på arbete i katedern ägnas nu åt styrinstrument,
värdegrunder och annat som en lärare med god utbildning och samhällsorientering
ändå bör känna till. Skolan har delvis förvandlats från en kunskapsfabrik till
en regelverkstad. Visst har samhället blivit mer komplext under senare årtionden.
Men juridiska normer har begränsad styrförmåga – de fungerar ibland inte ens i
domstolar – och hur ska man då begära att lärarna ska kunna göra något positivt av
mängden vaga föreskrifter. Framför allt skapas inte en stimulerande och
kvalitetsbefrämjande arbetsmiljö med ämneskunskapens innehåll i centrum.

5 Riksdagsmännens vurm för det fria och egalitära. Det svenska samhällets övernormer är frihet och jämlikhet.
Visst har dessa principer stor samhällsbetydelse. Men de kan endast brukas av
lagstiftaren på frågor där verktygen är praktiskt hanterbara. Utgångspunkten
för den svenska skolan är nämligen inte frihet: skolplikt råder som bekant. Och
likhetsregler blir problematiska i en skolverklighet där elevernas förutsättningar
skiftar på grund av familjebakgrund, begåvning och intresse. Men lagstiftare
och planbyråkrater tvekar ändå inte. I reglernas värld är eleverna fria och
lika, de ska nå gemensamma mål och de måste alla utvecklas i största frihet.
Krav och prov är av ondo. Alla ska ju ändå avlägga examen och få sin vita
mössa. Vi röstar därför på politiker som vill skydda våra skolbarn från betungande
läxor, prov och betyg. Tro inte att jag är en motståndare till jämlikhet
allmänt sett. Min poäng är att det fria och egalitära – dessa vackra och svåra ord
– riskerar att blir kontraproduktiva i
skolan. Alltför mycket tid och resurser ägnas åt aktiviteter som inte ger
resultat i form av kunskaper. Och när eleverna lämnar skolan ställs de inför en
verklighet som ofta varken är fri eller jämlik. Störst förlorare är som sagt
elever som kommer från familjer utan studiebakgrund.

Denna bild tar sikte på min uppfattning
av skolverkligheten. Bilden blir ond. Och jag söker förklaringarna endast hos
skolpolitikens olika aktörer. Därför måste det sägas att det finns flera goda
utbildningsmiljöer här i landet (liksom det förr fanns en hel del dåliga). Det
finns också kloka politiker som framhåller betydelsen av krav och belöning. Invandring,
social utslagning, våld mm är också förklaringar till den svenska skolans
problem. Men det går inte att komma ifrån att de närmast ansvariga har svikit
sin viktiga uppgift.

Jag menar att Sverige står
inför en uppgift av främsta rang. Det gäller att återställa läraryrkets status,
vilket varken blir enkelt eller billigt. På sikt kommer detta att öka kraven på
lärarna, som individuellt ska belönas för att hålla kunskaper och förmåga i
topp (därmed kan planvisioner om auktorisation slopas). Robusta och mätbara kunskapskrav på eleverna är ett
måste. Betyg ska driva på och locka till arbete. Annars ska skolan i grunden
sköta sig själv, fri från allehanda pekpinnar, fri från detaljstyrning, onödiga
handlingsplaner och verkningslösa jämlikhetskrav. Skolmyndigheterna måste också
bantas, byta fokus och rikta intresset mot kunskapskontroll. Idag verkar dom inte
ens kunna administrera diagnostiska prov
på ett rättvist vis! Om en del av dagens juridiska planinferno slopas är det en
välgärning i sig. Att lärarna ges mer tid att syssla med pedagogik och
ämneskunskaper är den största vinsten.

Torsten Sandström

2017-10-27

Den som läst
mitt första blogginlägg under Om PK förstår att en av PK-lärans allvarligaste
konsekvenser är nihilism. PK-samhället söker inte kunskap efter vad som är sant
efter en sedvanlig vetenskaplig analys. Man har sitt eget kunskapssystem där
den politiskt korrekta åsikten eller värderingen står i fokus. PK har sina egna
dogmer, som helt enkelt slår fast (postulerar) vad som är sant, precis som den
kristna kyrkan gjort, exv i frågan om att jorden är vårt planetsystems centrum (och inte solen). Förklaringen
är ett förenklat strukturtänkande, med två motstående poler, där stark står mot
svag, härskare mot förtryckt, ont mot gott osv. I feministernas strukturerade värld
är kvinnan utsatt (fy den som vågar säga svag), medan mannen är förtryckare.
Och detta alldeles oavsett om hur det faktiskt ser ut i det enskilda fallet.

I mitt första
inlägg lyfter jag fram några vetenskapliga områden där PK ställer sann kunskap
på huvudet: inom biologin, miljövetenskapen och pedagogiken. Det finns
ytterligare exempel. Under rubriken Nihilism vs vetenskap tänker jag dryfta dessa
viktiga frågor.

Torsten
Sandström

2017-10-27

Vi vet alla att
gränsen mellan fakta (händelse) och värdering (åsikt) är svår att dra. Som bekant har morgontidningarna
traditionellt försökt lösa problemet genom en politiserande ledarsida, som
skiljts från övrig rapportering om vad som hänt i när och fjärran. Läsaren har
på så vis getts en möjlighet att tolka och finna tillit till det tidningsinnehåll
man ställs inför. Chansen har också funnits att planera och välja vad man vill
läsa och som prenumerant betala för. Men nu sker något påtagligt nytt i
journalistikens värld. Faktaanalysen trappas ned samtidigt som åsiktsförmedlingen
stegras. Det rör sig värdering som är
PK. Och detta sker under en allt mindre och senarelagd förmedling av nyheter. Låt
mig förklara vad jag menar.

Digitaliseringen har
satt en kraftig ekonomisk press på morgontidningarna över hela jordklotet. Till
bilden hör även framväxten av Metro och liknande gratistidningar. Följden har
blivit en kraftig bantning av kostnaderna för produktionen av de dagliga
tidningar som lever på annonser och prenumerationer. Effekterna av denna kostnadsjakt är enligt
min mening slående, även om tidningarnas utgivare och journalister inte gärna talar
om detta i sina egna organ. Tystnad råder om det som alla på tidningen känner
till.

Utan att ha stöd i
något statistiskt material menar jag i korthet att följande har inträffat i
spalterna. För det första har den redaktionella texten minskat rejält i
relation till reklamutrymmet. För det
andra har många fast anställda journalister ersatts av kolumnister, som någon
gång per vecka levererar en artikel för publicering. För det tredje har lagerfabricerade
artiklar fått ett allt större utrymme. Jag
tänker också på reportage som redaktionsledningen beställt med flera dagars
framförhållning, texter som tidigare ofta
tryckts i vecko- och månadspressen. För det fjärde har tidningarna ett ökat
inslag av korta notiser saxade från nyhetsbyråer, såsom TT, som levererar standardiserat
material till hela marknaden, alltså till tidningar med såväl gratisläsare som
prenumeranter. För det femte har morgonpressen alltmer sökt efter en populärkulturell
nisch. En stor del av textutrymmet rör numera artiklar om film, musik,
litteratur, relationsproblem, sport och andra publikknipande ämnen. Till saken
hör att även detta textmaterial kan ligga länge på redaktionen i väntan på att fylla
ut en tidningssida.

Okey, säger kanske
läsaren, men vad är problemet? Ekonomins lagar kräver förstås en lägre
produktionskostnad för morgonens dagliga tidning, så att inte
prenumerationspriset ökar. Enligt min mening innebär den utveckling jag
beskrivit en påtaglig förändring av journalistens roll. Den tidigare
skiljelinjen mellan värderande ledartexter och faktasökande nyhetsartiklar håller
sakta på att lösas upp. Och morgontidningens ideal med dagsfärska nyheter är på
väg att ersättas av vällagrade texter i konkurrens med vecko- eller
månadsmagasinens.

Ett särskilt
PK-problem är de otaliga kolumnisterna. I dessa spalter presenteras verkligen
inte ett hett externt nyhetsflöde. Här berättas
om de ämnen och personliga problem som författaren stött på under
veckan. Visst trycks ännu några fåtal goda fördjupande reportage, från in- och
utland. Men de saknar den fräschör som förut den fasta utlandskorrespondentens
dagsaktuella reportage innebar. Det är lagerreportage som kanske väntat en
vecka på publicering. Nyhetsflödet består numera till avsevärd del av strömlinjeformade
klipp från olika mediebyråer. Och inte minst det populärkulturella
textmaterialet har blivit en tummelplats för författarnas egna åsikter och redaktionens behov av prefabricerat
material som spaltfyllnad.

Något av detta måste
vi nog leva med om inte prenumerationspriset ska raka i höjden. Men jag är bekymrad
över att journalisterna i ökad utsträckning agerar som åsiktsförmedlare. Deras
egna värderingar hamnar allt oftare i centrum. PK-samhällets alla altruismer flödar utan att
tänkbara invändningar lyfts fram. En enkelriktning tar gestalt, det finns bara
en inställning till exv invandring, feminism och klimat, nämligen den politiskt
korrekta. Även utanför ledarsidorna talar journalisterna alltså om för läsaren
vad han eller hon bör tycka. Några journalister kanske gillar den nya rollen
som åsiktsguru. Men för professionen innebär utvecklingen en olycklig omvälvning.

Man säger ibland att tidningar,
radio och teve är en statsmakt. Talesättet är en honnör till ett medvetet faktabaserat
och kritiskt förhållningssätt från nyhetsmedias sida i samhällsfrågor. Men om rapporteringen
frikopplas från det dagliga flödet av konkreta händelser och dörren vidgas för en
subjektiv analys kommer journalistyrket att få drag av politikerns eller
prästens. På sikt hotas den professionalitet som ligger i en strikt faktahantering och skapandet av strama
insiktsfulla texter. Ytterst hotas tilltron till de fria medier som varit en
del av den demokratiska statens ryggrad. Och slutligen vill åtminstone inte jag
betala för en tidning, som från första till sista sidan, flödar av subjektiva tolkningar
av olika samhällshändelser. En tidning som är stinn av pekpinnar till mig om
vad jag bör tycka.

Torsten Sandström

2017-10-27

Vem eller vilka
står bakom PK-normerna? Vem utvecklar dom dagligdags. Att normerna omfattas av
många medborgare är uppenbart. Främst av människor med vänsteråsikter, vilket är
naturligt (se under Om PK). Men även om vanliga medborgare sköter vakthållningen
till vardags, vid kaffebordet på jobbet eller vid festen med vännerna, är det
inte dom som utvecklar PK. Det gör
samhällets elit. Eliter har funnits i alla samhällstyper. Men det är svårt att
peka ut vilka som tillhör gruppen. Traditionellt har furstar, politiker,
präster och kapitalister brukats ses som samhällets främsta makthavare. I viss mån
kan man säga att detsamma gäller i nutid.

Men när det
gäller PK intar det svenska kungahuset, svenska kyrkan och svenska näringslivet
en bakrundsposition. Visst tänder kungligheter, biskopar och direktörer ljus på
PK:s altare. Allt oftare deltar dom i offerhögtider av olika slag, som gärna avslutas
med ett kritiskt utfall mot dom som vill ifrågasätta PK-läran. Men de eliter
som nyss nämnts leder inte normutvecklingen inom PK. Dom försöker främst skaffa
sig sympati och ekonomiska resurser
genom att pliktskyldigt ställa upp då och då.

PK-elitens kärna
finns på annat håll. Högkvarteret finns så att säga hos det politiska
etablissemanget. Främst till vänster på grund av ideologins innehåll (se Om PK), men även hos grupper som ser sig som
marknadsliberala och frisinnade. Att moderater och liberaler omfattar PK kan
tyckas märkligt. Men de är folkrörelser, som alla gärna vill fånga breda
kretsar av väljarkåren. Liksom vänstern för därför den sk Alliansen fram förslag
som tenderar att dra till sig individer som är svaga och har problem av olika
slag. Alliansen ansluter sig på så vis till PK. Egentligen är detta naturligt
och i viss mån något gott. Men problemet är att PK-läran vill inte vara öppen, den
vill inte balansera för och emot, utan är till sin natur ortodox. Liksom andra
trosläror kräver den anpassning.

Vid sidan om
politikerna finns även en PK-elit inom kretsen av myndighetspersoner av olika
slag. Ju högre position desto starkare koppling till PK, i princip. Detta
sammanhänger främst med beroendet av den hand som föder byråkratin, dvs
politikerna. Men det har också att göra med mer mänskliga – och föga altruistiska
(!) – strävanden hos myndigheternas chefer: man hoppas göra karriär. Detsamma
gäller förstås den politiska klassens lägre skikt, dom som ännu inte tagit sig upp.
PK-kramande är ett gott medel, till och med en förutsättning, för klättring till politiskt
ledande och lukrativa positioner i landet. Det som utmärker myndighetscheferna är
att dom har en viktig basfunktion inom PK-rörelsen. Dom befinner sig nära den
sociala verklighetens, där folk bråkar, har det svårt och vill ha hjälp. På så
vis blir dom PK-rörelsens vardagsofficianter. Sneglande uppåt försöker dom dämpa
oron och hålla ordning i samhällets basplan.

Men det verkliga
prästerskapet finns inte bland politiker eller på statliga ämbetsverk och kommunala
myndigheter. Det finns hos personer inom media. Det är tidningar, teve och
radio som dagligen utvecklar PK-läran. Ett ständigt flöde av politiskt korrekta
journalistiska alster håller PK:s andliga soppkök kokande. Hur kan det komma
sig att journalisterna fått den rollen? En förklaring är att staten utbildar journalister,
via kursplaner som dignar av moraliskt utvidgande
normbildning, som knyter an till folkrätten, dvs konventioner om mänskliga
rättigheter, om flyktingar och asyl och om barnens rätt. En viktigare förklaring är att nyhetsmedia hamnat i en ekonomisk kris. Kritiskt
analyserande och professionella korrespondenter är dyra och har i allt större utsträckning
ersatts av billigare krönikörer, som varje vecka levererar ett åsiktsdrypande alster
för publicering. I denna miljö passar PK väl in. Publikum får klart för sig vad
som är gott och vad som är ont i samhället. Då media själva väljer vad som ska
offentliggöras hålls dörren stängd för kritiska åsikter utifrån. Och den
journalist som (mot förmodan) inte anpassar sig är också snart ute i kylan. Till
denna bild hör medias koppling till politiken. Detta syns tydligast för SR och
SVT. Organisationerna kallar sig public service. Man vill ogärna förknippas med
statlig styrning. Men ändå är dom varma anhängare av det gemensamma idésystemet,
dvs PK-läran.

Vad som mest oroar
det ny journalistiska prästerskapet är antagligen utvecklingen rörande mediaföretagens ekonomiska ställning samt
framväxten av sociala medier. Här finns en potential för försvagning av och angrepp
på PK-rörelsen. I kristallkulan ser jag därför ytterligare statliga stöd till
media, så att prästerskapet kan jobba vidare ostört på skattebetalarnas
bekostnad. Snart är en medieavgift på väg att ta plats på våra skattsedlar, vid
sidan om begravningsavgiften. De facto statskontrollerade SR och SVT ska på så vis få omkring 8 miljarder per år. Staten vill nämligen inte låta medborgarna
själva bestämma över sina högst privata angelägenheter – i stil med begravning och åsiktsbildning

Torsten
Sandström

2017-10-27

En enhetlig definition saknas. Förklaringen är att begreppet PK inte uppfunnits av
eliten själv, utan av deras kritiker, dvs personer som oroas över det nuvarande
svenska samhällets utveckling. PK är en ideologi som fluktuerar, men som har
några gemensamma drag. Det rör sig om moraliska normer eller värderingar. PK-ideologin
omfattar ett antal tankelinjer som den nuvarande eliten uppfattar som
självklara. Flera tankeelement är som vi ska se i grunden goda. Några av dem följer
för övrigt av folkrättsliga regler om mänskliga rättigheter (human rights). Men
som samhällslära, som förkunnelse, framstår tankesystemet närmast som ett
knippe religiösa dogmer. En samling trossatser som inte får ifrågasättas. Anti-pk-bloggen blir därför en motrörelse,
dvs något som politiker, myndigheter och media inte så gärna vill veta av. Dom
menar antagligen att bloggen för fram kätterska idéer. Jag menar att bloggen
värnar min och andras yttrandefrihet.

Enligt
min mening karaktäriseras PK-ideologin av fyra övergripande tankelinjer, som
delvis överlappar varandra.

Altruism. Detta är den övergripande PK-normen. Låt mig använda
Wikipedias definition. Altruism är ”medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet
(motsats till egoism), att hjälpa andra utan att önska något i motprestation.
Till altruism räknas
generositet, självuppoffringar, att hjälpa människor med behov, och att
frivilligt ge vika för någon annans vilja i strid mot ens egen.”

Du ser genast
att det rör sig om tecken på en människa som vill vara god. Det
problematiska med tanken om altruism (i ett PK- system) blir att ord som går på
tvären mot oegennyttan stämplas som felaktiga eller onda. PK-normerna står
därför i strid mott yttrandefriheten.

Kamp för
den svages behov. Detta är en följd av idén om osjälviskhet. Dvs något
av ett kristet ideal om hjälp till fattiga, sjuka och andra i svårigheter.
Oavsett behovens omfattning gäller det att ta position för den svage. Även om man
ser sina egna intressen hamna i kläm måste PK-lärans postulat ovillkorligen
godtas. På så vis blir PK-läran en vänsterrörelse. I kampen mellan olika intressen
måste alltid den svages prioriteras. Alltså en variant av Marx´ slagkraftiga klasskampsideal,
men i en ny dräkt, som anpassats till nutidens Sverige. Det rör sig inte längre
om röda fanor och knutna nävar. Men om öppna hjärtan. De kristna dogmernas åldriga
bilder framstår därför som överflödiga. Inte ens konservativa eller liberala politiker
orkar stå emot PK. Och flertalet väljare vågar knappast säga emot.

Front
mot den starkes ställning. Detta blir en viktig konsekvens. I den nya
klasskampen mellan stark och svag måste man konsekvent ta den utsattes parti. Därför
bildar PK front mot den som uppfattas ha en stark position (förtryckaren). Vem
som faktisk är stark eller svag spelar egentligen inte någon roll. Det är i
stället fråga om maktstrukturer, dvs
något som bara tankar och ord kan beskriva. På så vis blir kvinnor som grupp
utsatta. Och män förstås patriarkala förtryckare. Som utsatta ses givetvis även
minoritetsgrupper av många skilda slag, personer med viss sexuell läggning, etniskt
ursprung, religion, språk mm. Alla typer av härskarstrukturer måste bekämpas –
i familjen, på jobbet, i skolan, i föreningslivet och i politiken. Strukturtänkandet
till trots blir följden därför ibland en extrem individualism. Som liten och
svag måste jag få rätt – alla maktstrukturer framstår som illvilliga.

Kunskapsnihilism.
PK-eliten
och deras prästerskap är trosvissa. I PK-samhället är vetenskaplig kunskap (pga
av den nya moralen) något relativt. Som nyss nämnts är de ideal som styr PK,
inte vad som faktiskt är sant, utan något som bestäms av altruistiska strukturer. Man kan därför säga att kunskap
blir något som individerna personligen väljer. Vissa fenomen i natur och
samhälle blir ”PK-riktiga”, inte genom bevis via vanliga vetenskapliga metoder,
utan helt enkelt per definition, de påstås ha ett värde eller giltighet (liksom
i medeltidens kristna filosofi). Konsekvenserna av detta kunskapsförakt blir
allvarliga. Vissa vetenskapliga perspektiv blir helt enkelt inkorrekta. Detta
syns tydligast inom biologin. Samtal
om vad som är manligt och kvinnligt förbjuds – rollerna ses nämligen som
sociala konstruktioner. Enligt PK:s normer är könet inte en fråga om biologi! Mäns
och kvinnors vanligtvis olika positioner i familj och samhälle får man inte
diskutera i termer av människans biologisk utveckling (rollerna anses ju som socialt
bestämda). PK godtar inte att män och kvinnor ytterst styrs av gener. Det är ju den patriarkala makten som styr.

Liknande fenomen syns inom miljövetenskapen. Det finns bara en enda förklaring till den sk uppvärmningen,
nämligen människans förbränning av icke förnyelsebara kolväten. Även om
förklaringen kan tyckas rimlig utesluts därmed alternativa förklaringar, såsom återkommande växlingar i
kosmos. Klimatfrågan är så dominerande att kanske allvarligare problem rörande
allergier och brister i immunitetsskyddet glöms bort. Det moderna vetenskapssamhällets
nyanserade samtal och öppenhet upphör. PK:s nya miljöprofeter breder ut sig i
media och hyllas. Tvivlarna till PK-samhällets diktatoriska miljösyn hånas. En
viktig vetenskaplig diskussionen hotar att tystna.

Ytterligare ett exempel på en kunskapsfientlig utveckling
syns inom skolans och pedagogikens
värld. Här har klungor av politiskt
korrekta vänsterpedagoger under flera årtionden dominerat undervisningen på hög
och låg nivå i Sverige. Rustade med vänsterteori har de kämpat för den svage
elevens position genom att angripa elitism och traditionella kunskapsstrukturer.
Att det kunnat ske förklaras främst av att pedagogiken är en något löslig vetenskap,
som ger stort utrymme för forskarnas personliga preferenser. Vänsterpolitik har
därför kommit att ersätta beprövade inlärningsmetoder i den svenska skolan. Krav,
betyg och ordning är vänsterns främsta hatobjekt i kampen för den svage. I
själva verket tycks krav av olika slag vara den svages bästa hjälp. Många elever
från arbetarklassen berättar nämligen att en delvis auktoritär kunskapsskola befrämjat deras klassresa uppåt. Men
en sådan tanke är främmande för det nya Sveriges PK-elit. För dem är själv ordet
auktoritet skrämmande. Ty all kunskap är relativ och auktoriteter är förtryckande
makthavare.

Jag måste slutligen än en gång peka på att
grundelementen i PK-läran kan brukas för ett gott samhälle om användaren är
förnuftig och pragmatisk, dvs beredd att lyssna och jämka. Men det händer alltmer
sällan. Liksom alla läror om frälsning tenderar PK att inta en kompromisslös
hållning. Därför bör PK bekämpas!

Anti-PK-bloggen förespråkar inte ett visst system av dogmer. Jag delar för övrigt flera moralföreställningar som framförs av dagens etablissemang. Men bloggen är antidogmatisk. Den vänder sig mot PK-lärans fundamentalism, dvs att vissa värden är absoluta och över huvud taget inte får diskuteras. Bloggen credo är alltså det fria meningsutbytet.

Torsten Sandström

2017-10-27