Jag
har tidigare på min blogg talat om media som PK-samhällets nya prästerskap. Med
det menar jag att de stora tidningshusen och radio/teve (som finansieras genom
statliga tvångsavgifter) numera på ett tydligt vis propagerar för de åsikter
som PK-läran förkunnar. Flera av
budskapen är vackra och riktiga. De handlar om människokärlek och
likabehandling. Men kruxet är det faktum att budorden är oklara och presenteras
som dogmer, förbjudna att ifrågasätta, vilket stormen kring #Metoo illustrerar.
Detta medför att yttrandefriheten hamnar i kläm.

Läsaren
invänder kanske att det inte är någon nyhet att medierna bildar politisk opinion.
Invändningen
är bara delvis korrekt. Okej, om man tänker på ledarsidorna, som alltid har budskapets
funktion. Ja även då det gäller den radio/teve som kontrollerats av samhället.
Sändningarna där har i årtionden dominerats av journalister med åsikter till
vänster på den politiska skalan, personer som alltså fört fram politiskt
korrekta värderingar. Men det nya är att de stora privatägda tidningskoncernerna
också drar åt samma håll. Förklaringen är såvitt jag förstår tidningsmediernas
ekonomiska problem. Kostnaderna för tidningsproduktionen måste minskas
drastiskt. Följden blir mindre och billigare journalistik, helt enkelt. Om du
bläddrar i DN och Svenska Dagbladet ser du direkt hur en värderande och
snuttifierad journalistik nu har slagit ut en tidigare fyllig och färsk nyhetspresentation,
som baserats på kritisk faktakontroll. De förr så respektingivande morgontidningarna
framstår numera som en korsning av
Kyrkans tidning och kvällspressen. Inte av någon av dom kan man kräva så värst mycket
djupa fakta. Mitt under det stora Metoo-bruset förra veckan lyckades både
Expressen och Aftonbladet med konststycket att fylla sina löpsedlar med nyheten
att Kicki Danielsson vrickat foten.

Metoo´s
presentation i nationella stormedia styrker min tes om hur journalistiken successivt
förvandlas till smygande åsiktspropaganda. Förstasidor och omfattande utrymme
för reportage har fullständigt dominerats av Metoo. Dag för dag. Tidning efter
tidning (och den offentligt styrda radion/teven förstås). Det ena uppropet
efter det andra har presenterats med tusentals namnunderskrifter. Och det
första uppropet har satt igång det det andra, sedan det tredje osv. Nästan
varje yrkes- eller fritidsgrupp har bidragit med långa uppräkningar av det som
kallas kränkningar. En spiral av illdåd presenteras. Stämningen påminner nästan
om fiskhandlarkvinnornas vrede under franska revolutionen. Och deras glada
utrop då giljotinens bila föll i Paris, efter beslut från revolutionens
ledning.

Jag
ifrågasätter inte att Metoo har en hård och allvarlig kärna. Vissa
män kränker kvinnor. Och i
flera fall rör det sig om mycket allvarliga övergrepp. Min undran rör däremot
journalisternas roll i denna process. Flertalet tycks svälja uppropen med hull
och hår, utan att nämnvärt problematisera uttalandena som sådana. För det
första granskas inte faktainnehållet
i de anklagelser som tusentals Metoo-kvinnor framfört. I stället citeras långa rader
av klagorop, utan utan evidens i tid, rum och de inblandades identitet eller relationer.
Värre är att brottsliga handlingar, hotfulla uttalanden, trakasserier, mobbing,
manlig jargong, svikna förhoppningar, dåliga skämt mm räknas upp huller om
buller. Men ändå alltid som samma sak, dvs som övergrepp.

För
det andra pekar mediernas Metoo med några
snabba ord ut syndabockar, dvs dom
ansvariga
. Nu är det i allmänhet inte själva förövaren (oftast en man) som
hängs ut, utan personer i ledningen för den verksamhet som kränkningen närmast anses
falla under. Av flera rapporter att döma har onekligen chefspersoner varit
stötande passiva då en svår kränkning rapporterats från den utsatte. Cheferna har
påfallande ofta låtit övergreppet passera. Men detta gäller knappast alla chefredaktörer,
alla teaterchefer, alla regissörer, alla chefsläkare, alla rektorer, alla
advokater, alla körsångsledare osv. Ändå blir budskapet att det rör sig om en
nationsvid brist på ledningsansvar. För det tredje är ropen på åtgärder också problematiskt naiva.
Kommer kurser i genuskunskap, utbildning i sk normkritik eller nya
regelsamlingar verkligen att lösa problemet?

Min
kritik riktar sig alltså dels mot journalisternas vurm för ett kollektivt
utpekande av offer: nu närmast alla kvinnor. Dels mot deras fallenhet att ange
de skyldiga som en grupp: framför allt män i arbetsledande ställning. Så blir
det ofta när man inte förhåller sig kritisk till viktiga frågor, såsom faktainnehåll och ansvarssubjekt enligt ovan. Resultatet
av en oklar faktabeskrivning och en onyanserad krets av ansvariga blir att mediernas
bevakning håller låg kvalitetsnivå.

Typiskt
svenska är slutligen de åtgärder som medierna
föreslår för att råda bot på eländet. Jag har nyss frammanat en tvåhundraårig doft
av blod från Paris. Men något så drastiskt
händer förstås inte i Stockholm (lyckligtvis). De svenska journalisterna är alltför
impregnerade av kärlek till sin nästa att hårda bud inte är att tänka på. Nej,
i Sverige ser man över rutiner och regler – och går sedan vidare i tron att allt blivit
bättre. Problemet är att Metoo-förövarna mycket sällan anmäls till polisen. Därför
fångar polisen sådana sexbovar inte heller så ofta. Och om dom ställs inför
rätta dömer domstolarna ut milda straff. Så har nämligen den politiska eliten, dvs
riksdagens majoritet, bestämt att det ska vara i vårt land.

Torsten
Sandström
2017-12-09

http://anti-pk-bloggen.se