En viktig
tankelinje i PK-läran är medmänsklighet, altruism. En annan är parollen om kamp
för individer som är utsatta (se under Om PK). Man
kan därför säga att folkrättsliga regler om human rights har blivit en av flera
förebilder, tillsammans med normer om flyktingar, asyl, barns rätt,
diskriminering mm. Inte sällan läser man
texter där normer av detta slag helt enkelt framstår som svensk lag. Alltså som
rättsregler som du och jag måste följa. Jag har på SR 1 hört en forskare från
Malmö högskola, i ett svar till intervjuande journalist vid en diskussion om
barns rätt (i en viss fråga), säga: ”tycker inte du att det måste vara en
mänsklig rättighet?” Det något impulsiva svaret tyder på att forskaren menade att
var och en avgör vad som är Human rights. Så må det vara i moralens värld. Men
om man talar om ”rättigheter” så tvingas man fundera över juridiskt
genomförbara åtgärder. Till saken hör att personen ifråga sysslade med
moralforskning (där gränsen mellan vetenskap, dvs kunskap eller sanning, och
tyckande ofta är flytande). För en allmänhet som dagligen invaggas i PK-lärans
moral om de svagas rätt till skydd blir balansgången mellan å ena sidan lag och
å andra sidan etik svår att ta ställning till. Alla som anser sig ha problem
framstår som skyddsbehövande (innehavare av rättigheter) enligt PK:s vackra normer.
Den svenska rättsordningen har en annan uppfattning om vem som lagligen ska ges
skydd.

Mot denna
bakgrund är det viktigt att i denna blogg försöka visa på hur gränsen mellan juridik
(rätt) och folkrätt dras. Vad är tvingande
rätt
som du måste underkasta dig? Och vad är moral, dvs beteenden som du i princip själv drar gränsen kring? Var
och en får förstås tycka vad hon själv vill när det gäller att dra gränsen
mellan gott och ont. Men man blandar bort korten om ett moralpåstående framställs som tvingande lag, vilket ganska ofta
händer i den mediala diskussionen. Jag förstår att den juridiskt oinvigde kanske
har svårt att hänga med. Men några rättsliga konstateranden blir nödvändiga.

Moralen för drömmarnas land, PK.

Under några
decennier har den svenska socialdemokratins valresultat stegvis gått nedåt. Dom förstår att de gamla klasskampsinspirerade slagorden inte längre går hem.
Väljarna har det numera för bra och ser sig inte längre som utnyttjade
löneslavar. Man är mer bekymrade över skattetrycket än arbetsgivaren. Därför har
socialdemokratin satsat på en ny förkunnelse. Man predikar Sverige som
världssamvete, ett föregångsland, som med sina 10 miljoner invånare vill vara
en humanitär stormakt. Sverige ska från FN-skrapan i New York till bushen i
Afrika tala om för världen hur den ska styras så att alla på sikt får leva
under det välsignade tillstånd som gäller i vårt land. Den nya s-ideologin är
liksom klasskampens paroller svart-vit: världens fattiga och utsatta måste
organisera sig mot sina utländska herrar. För detta betalar de svenska
skattebetalarna omkring 40 miljarder per år (ungefär lika mycket som försvaret
eller rättsväsendet kostar).

Det som är
intressant är att vänstern lyckats finna en ideologisk nisch, som konkurrerat
ut de kristna värden som stora delar av borgerligheten dittills odlat. Hos
yngre väljare går sympati med svältande barn givetvis lättare hem än förkunnelsen
om Jesu´ liv. Allianspartierna har snabbt växlat in på spåret och anslutit sig
till tanken om Sverige som den humanitära stormakten. Numera propagerar hela
det politiska etablissemanget stöd till utsatta jorden runt. Sverige måste gå i
täten och visa att nationen tar folkrättsliga konventioner om flyktingars rätt
på allvar. Många väljare håller med, andra tycker att politikerna tar till för
stora ord. Här kommer Sveriges nya evangelium bra till pass: PK-läran. Den
vänder sig till oss alla och säger att du måste, du ska tänka solidariskt.

Svält i Afrika
och krig i Mellanöstern sätter miljoner av flyende i rörelse. Europas nationer
vrider sig i våndor. Lågkonjunktur och eurokris spär på problemen. Men Sveriges
alliansregering är ståndaktig. I ett valtal 2014 uppmanar statsministern folket:
”öppna era hjärtan”. Den nya statsministern
i s-regeringen samma år lovar gång efter annan att aldrig avvika från skyddet
för dom på flykt. Kören av politiker
stämmer in: vi måste fullfölja våra folkrättsliga åtaganden. Köerna av flyende
blir länge och längre. De flyende hör löftena från norra Europas andliga
stormakt. Men majoriteten svenskar tvekar inför massinvandring.
Opinionssiffrorna för SD stegras. Med PK som vapen angriper den politiska eliten
personer som inte vill anpassa sig. SD kallas fascistiskt. I massmedia hånas SD
för att partiet inte ställer upp för de flyendes rätt till skydd.

Den juridiska verkligheten.

Typiskt för juridiken,
eller rätten, är att motstående intressen regleras. Sällan medför krav från en
grupp att denna ges rätt att fullständigt ta hem spelet. I allmänhet ges
motsidan vissa befogenheter. Ganska ofta lindas lösningarna in i ett moln av
ord, som tycks innebära att någon grupp får något, som den alls inte får
(jurister är nästan lika bra som politiker på att vränga orden). Juridiken
försöker alltså utjämna motsättningarna mellan grupper av personer i samhället
. Därför blir rätten ett system för kompromisser. Men ändå föreskriver rätten
hårda fakta. Ytterst (genom domstols avgörande) finns det en enda korrekt
lösning. Här syns skillnaden mot moral, som förvisso kan följa ett visst
mönster (såsom PK-normerna), men i slutändan låter var och en bestämma vad som
är ont respektive gott. Att juridik och moral måste hållas isär är därför
självklart. Det gamla talesättet gäller ännu: Domaren ska följa lagen, men själv
får du tycka vad du vill.

Nu några ord om
den svenska rätten.

Folkrätt och lagstiftning. Inom folkrätten regleras avtal, sk konventioner, mellan olika
stater. Följaktligen binds i sådana fall enbart den avtalsslutande staten
gentemot andra stater som anslutit sig. En konvention som Sverige anslutit sig
till behöver du och jag således inte följa om vi inte vill. Om PK-läran vill
hävda att du och jag har en plikt att godta normen ifråga är detta en lögn.

En något annan
sak är om konventionen ifråga upphöjs
till svensk lag
. Då måste vi noga läsa vad lagen själv säger om
verkningarna och vad som sägs i lagens motiv. Europakonventionen om mänskliga
rättigheter från 1950 har år 1994 blivit svensk lag (SFS 1994:1219). Men
lagtexten säger bara att konventionen ska gälla som lag här i landet. Alltså
inget om att jag och du måste lyda. Tanken är nämligen att den nya lagen måste
respekteras av svenska staten och dess myndigheter. HD säger i en dom från 2007
(Ö 4869-069.

Däremot inne- håller
konventionen inga regler som uttryckligen ålägger enskilda några skyldigheter;
än mindre föreskriver konventionen att enskilda kan vara skyldiga just att
betala skadestånd. I strikt mening kan därför skadeståndsskyldighet
inte åläggas en enskild med tillämpning av Europakonventionen, även om
konventionen utgör svensk lag

En svensk
domstol måste med andra ord följa konventionen i tvister som berör det
offentligas relation. Effekten blir att du och jag kan kräva att domstol
respekterar konventionen ifall vi råkar i klammeri med en myndighet. Men du kan
inte kräva av mig att jag följer konventionen ifall jag inte vill.

Just
nu pågår en diskussion om Barnkonventionen ska upphöjas till svensk lag. Ett lagförslag
är ännu inte antaget. Kritiken mot dess lösliga regler har varit hård från en
rad juridiska instanser (många myndigheter med PK-uppdrag är dock för!). Om
lagen antas blir effekten densamma som rörande Europakonventionen. Staten
förbinder sig att respektera konventionen. Och domstolarna måste följa den i
tvister som dom dömer. Men reglerna får alltså ingen direktverkan mellan barn
och föräldrar, utan först om en myndighet för talan mot en förälder för ett
barns bästa.

I grundlagen, dvs 2 kap i den svenska
Regeringsformen (RF), finns regler om grundläggande fri och rättigheter. Här
tals om åsiktsfrihet, yttrandefrihet, kroppslig integritet och rörlighet, skydd
mot diskriminering, äganderätt mm. Reglerna har som utgångpunkt att den
offentliga makten måste respektera dem när stat eller myndighet vill komma åt
dig och mig. Din och min relation ligger så att säga utanför RF. Jag kan
följaktligen inte kräva av en tidning att en artikel jag skrivit måste
publiceras med hänvisning till opinionsfriheten i 2 kap 1 §. Även här måste du
från fall till fall läsa om RF:s närmare verkan.

Om man rätt ska
förstå den begränsade verkan som RF har mot eller mellan privatpersoner måste
man inse att en allmän lag däremot direkt
kan reglera din och min relation. Skyddet mot diskriminering i 2 kap 2-13 §§ RF
gäller som sagt endast i förhållandet till det offentliga. Men i allmän lag kan
jag göras skyldig att låt bli att
diskriminera dig. Sådana förbudsbestämmelser finns i diskrimineringslagen (SFS 2008:567).
Lagen vill bla motverka diskriminering pga exv kön, könsöverskridande
identitet, sexuell läggning, etniskt tillhörighet, trosuppfattning,
funktionsnedsättning eller ålder. Märk att lagen enbart gäller för
arbetssökande, anställda, restaurangbesökare, affärskunder, fackföreningsmedlemmar
och i några andra kontraktsförhållanden. En kränkande åtgärd mot enskild är i
sådana fall ogiltig och förövaren drabbas av skadestånd. Inte heller denna lag
har således fullständig direktverkan mot landets medborgare. Inom familj,
vänkrets och andra subjekt – dvs utanför
lagens tillämpningsområde (se vad som nyss sagts) – saknar lagen verkan.

Vi ser alltså
hur regelsystemen lagrar sig på varandra. Det finns mer att säga. Lagen
innehåller nämligen ett antal brott som kan tillämpas på visst slag av
diskriminering. Dessa regler kan tillämpas i relationen mellan dig och mig
ifall jag agerar kränkare. Brottet hets mot folkgrupp omfattar en hel grupp av
olika kränkningar, inte bara etniskt ursprung och liknande, utan även
trosbekännelse eller sexuellt läggning. För att jag ska straffas måste (normalt
en åklagare) styrka att jag muntligen eller i skrift spritt missaktning för din
grupptillhöriget, 18:8 Brottsbalken. Liknande regler har slagits fast mot den
affärsidkare eller restaurangägare som diskriminerar någon, 18:9 Brottsbalken. Reglerna i Brottsbalken och diskrimineringslagen
innehåller alltså förbud mot mellanmänskliga kränkningar och får på så vis en
bredare och mer direkt verkan än Europakonventionen som närmast förutsätter att
en domare eller annan offentlig
tjänsteman
låtit bli att ta hänsyn till konventionens uppsättning av Human
rights eller dess diskrimineringsförbud.

Utlännings rätt. Hur är det
då med invandrares och flyktingars rättigheter i Sverige? Dvs personer som brukar sammanfattas som utlänningar. Först
bör påpekas att 2:25 RF gör vissa undantag när det gäller utländska medborgares
friheter och rättigheter, på så vis att inskränkningar i utlännings skydd kan
ske genom lagstiftning. Från fall till fall måste man alltså undersöka vilket
skydd en utländsk medborgare har i RF. I motiven till utlänningslagen (SFS
2005:716) ges en allmän bild av regelsystemet (som dock nyanserats genom
Sveriges EU- medlemskap):

En ovillkorlig rätt att vistas i riket och att här
vinna sin utkomst tillkommer endast svensk medborgare. Utlänning kan icke, vare
sig enligt svensk lag eller internationellt erkända rättsregler, göra anspråk
på att i dessa hänseenden vara likställd med svensk medborgare. Häri ligger
alltså en principiell skillnad mellan medborgarskap och utlännings
rättsställning, en skillnad som icke kan avlägsnas utan att dessa begrepp får
en ändrad innebörd. Å andra sidan bör det finnas en legal reglering av
utlännings möjligheter att uppehålla sig här i riket, varigenom det stadgas
rättsliga garantier mot godtycklig behandling och i största möjliga
utsträckning ges en tryggad ställning också för utlänning. Det är
utlänningslagstiftningens uppgift att skapa ett sådant rättsskydd.

Beträffande EU-medborgare gäller som klar huvudregel att diskriminering
i förhållande till svenska subjekt inte tillåts. Detta följer av Sveriges avtal
med EU och direkt verkande EU-regler. Men när det gäller andra utländska medborgare är det viktigt att inse att konventioner
om flyktingar och asyl som den svenska staten anslutit sig till inte ger
utlänningen något skydd mot svenska
privatpersoner eller företag – skyddet sätter som framgått ovan endast press
mot staten och myndigheterna. (Märk dock att de två system mot diskriminering –
i allmän lag – som nyss nämnts kan ge skydd åt en utlänning här i landet,
förutsatt att han eller hon befinner sig i en sådan situation som lagen anger.)

EU-medborgare. En person från EU-land har ”uppehållsrätt” i Sverige tills vidare
om han eller hon är anställd, företagare eller studerande – efter 5 år blir
uppehållsrätten permanent, se 3a kap utlänningslagen. Däremot gäller för arbetssökande
med anhöriga uppehållsrätt endast under 3 månader. Och om det blir ett jobb
under tiden rullar uppehållsrätten i praktiken tills vidare, som nyss nämnts. Men
om ingen anställning blir av måste personen/personerna ifråga lämna Sverige.
Sannolikt är det tillåtet att återvända till Sverige för fortsatt sökande av
arbete, varvid ny uppehållsrätt gäller under 3 månader. Den pågående
diskussionen om tiggeri här i landet aktualiserar frågan om EU-rätten verkligen innebär att en
uppehållsrätt i Sverige gång efter annan kan förnyas för en person som de facto
inte söker arbete utan bedriver tiggeri (med korta avbrott i hemlandet omkring
var tredje månad). Tanken om skydd för arbetssökande tar enligt 3 a kap 3 §
utlänningslagen sikte på den EU-medborgare som ”har en verklig möjlighet att få
en anställning”. Enligt min mening förefaller ett system med upprepade in- och
utresor innebära ett kringgående av
EU-rättsliga regler och utlänningslagens 3 kap. I stället för en diskussion om
lagstiftning mot tiggeri vore det rimligare att svenska myndigheter inskrider
mot att EU-rätten sätts ur spel på ett så flagrant vis som idag sker på gator
och torg i vårt land. Syftet med EU har aldrig varit att skydda tiggeri.

Andra utländska medborgare. Icke-EU-medborgare måste söka
”uppehållstillstånd”,
3-4 kap utlänningslagen. Reglerna är liksom för EU-medborgare snåriga. Den som är flykting,
dvs förföljd i sitt hemland har rätt till sådant tillstånd. Att ses som flykting
är en prioriterad status. Förutsättningen är att personen känner ”välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk
uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet
till en viss samhällsgrupp” pga situationen i sitt hemland. Det finns även andra
grupper som värnas i utlänningslagen. Dvs personer med alternativa skyddsbehov,
varför lagen ger grunder för uppehållstillstånd med anknytning till
förhållanden i hemlandet såsom dödstraff, tortyr, ursinningslöst våld, krig, miljökatastrofer
i hemlandet. Tillståndet kan beviljas
tillfälligt, under tre år, eller permanent.

Den som saknar tillstånd ska lämna landet. Ytterst genomförs detta mot den enskildes vilja. Den som saknar rätt att vistats i landet har dock rätt till hälso- och sjukvård. Detta genom särskild lag, SFS 2013:407. Lagen omfattar inte EU-medborgare som är arbetssökande. Reglerna kan förefalla ologiska och i strid mot utlänningslagen. Det är dock praktiskt svårt att hindra sjukvårdspersonal från att utföra humanitärt arbete.

Regeringen Löfven har 2016 efter en spektakulär omvändning infört en ”tillfällig”
speciallagstiftning (SFS 2016:752) som medför att enbart kortare tillfälliga uppehållstillstånd
ska utfärdas för såväl flyktingar som andra med alternativa skyddsbehov. Ett
tidsbegränsat tillstånd får inte vara kortare än ett år.

Juridiken tar över drömmarnas
moral.

Även om regeringens omvändning 2016 måste ses som uppseendeväckande är
ändringar i utlänningslagen till följd av flyktingkriser inte ovanliga. Under senare
årtionden har nämligen en mer fri invandring ersatts av begränsande reglering –
och tvärtom. Ibland har frihetstanken varit så stor att bara själva ordet
kvotering varit förbjudet i den politiska debatten, men därefter har Sveriges gränser ändå
slutits till. Som jag nyss nämnt är detta inte så underligt. Genom juridiken försöker
lagstiftaren balansera konflikter i samhället. Skapar ökande invandring
ekonomiska och sociala påfrestningar måste dessa överbryggas genom nya regler. Då
tvingas moraliska värden ge vika.

Det nya och märkvärdiga är frontalkollisionen mellan PK-moralen och den
rättsliga verkligheten. Den humanitära stormakten Sveriges uppumpade ballong punkteras
plötsligt. I halsen fastnar de stora orden om Nationen (den lilla med stort N) som
slavisk fullföljer sina folkrättsliga åtaganden. Plötsligt blir riskerna med
ett högt tonläge synbar för alla. Sviterna efter debaclet kommer att synas
under många år, inte bara i Sveriges politiska liv, utan även i påfrestningar
för ekonomi, rättssystem och skolor. En mer pragmatisk och lågmäld politik hade
passat Sverige och invandrarna bättre. Men en återhållsam attityd är förstås otänkbar
för nationens ledande PK-missionärer.

Sammanfattande slutord.

Detta långa och ganska krångliga blogginlägg har som första syfte att
skingra dimmorna om folkrättsliga
konventioners effekter
mellan dig, mig, våra vänner och andra människor. En
konvention som sådan sätter enbart press på staten, dvs lagstiftaren, att göra
något för att skydda ett intresse. Detta pga att ett avtalsslutande land i
konventionen lovar att själv åta sig göra något. Ofta ger konventionen
lagstiftaren ganska stort svängrum vid uppfyllande av ett löfte, något som den
svenska omsvängningen 2016 tydligt visar. Upphöjs konventionen till lag (såsom Europakonventionen
för mänskliga rättigheter) sätts i och med detta press även på landets myndigheter
att följa lagen, exv Sveriges domstolar då dom ska bedöma en tvist, som rör en enskild
person rättigheter under lagen, eller mao konventionen. Mellan två individer
har alltså en lagfäst konventionen ingen direkt verkan.

Mitt andra syfte är att visa att utlänningslagen
verkligen inte ger EU-medborgare eller andra utlänningar fritt inträde i den
svenska nationen. I det liberala Sverige är reglerna om invandring ändå tämligen
restriktiva – trots att alla moralister inom PK önskar motsatsen.
Utlänningslagstiftningen är också tänjbar i situationer då det svenska
samhället ställs inför svårigheter. Detta illustreras tydligt av den remarkabla
omsvängning som skett genom lagändringen 2016. Tidigare hånades Sverigedemokraterna
(SD) av alla andra riksdagspartier för att SD önskade snäva åt rätten till
uppehållstillstånd och i stället satsa på flyktingar i läger utomlands. Då skallade
ropen: SD är fascister, SD är rasister! Men under 2016 har riksdagsmajoriteten snabbt genomfört
lagregler som motsvarar SD:s förslag.
Ridån faller.

Torsten Sandström

2017-10-27