Anna Dahlberg på Expressen har nyligen skrivit en läsvärd text med den sköna rubriken: ”Så här vänder man en skitskola”. Hon berättar om två erfarna skolledare som tog på sig uppdraget att reformera en grundskola i Botkyrka som staten tvingats stänga ned på grund allvarliga störningar från elevers sida. Texten borde läsas av alla som jobbar inom den svenska skolan, framför allt de som är rektorer, sitter i skolnämnder och förstås högre upp på Skolverket. Det som sägs går nämligen rakt emot den svenska kravlöshetens evangelium. Vänsterns heliga dröm.
Det som hände i Botkyrka med två kloka nya rektorer vid rodret var ändå egentligen inget märkvärdigt. De använde bara det bondförnuft som brukats i vårt land under decennier innan 1960-talets vänsterpedagoger tog över med hela havet stormar som följd.
Vänsterns nya pedagogik satte individen i centrum och barnets vilja blev närmast lag. Betyg ansågs som repressiva verktyg. Och krav på ordning likaså. Konflikter måste lösas på barnens villkor – inte genom tydliga pekpinnar från lärarna.
De två rättframma rektorerna i Botkyrka återvände helt enkelt till tidigare pedagogiska erfarenheter. De vände på vänsterns drömliknande ideal och satsade på krav och ordning. Erfarna pedagoger vet nämligen att inlärning måste baseras på kollektiv erfarenhet och samverkan ovanifrån – inte på Jean-Jaques Rousseau´s poetiska ideal om den fria individens uppfostran. Rousseaus drömmar krossade för övrigt genom franska revolutionens terror. Skolan är en plats för träning, som måste utföras under tydliga krav från lärarnas sida. Bristen på ordning, hela havet stormar, tilläts alltså rasera all skolning i Botkyrka, innan en reformagenda sattes på plats.
Den som följer mina bloggar ser att jag ständigt kritiserar pedagoger och psykologer som driver vänsterns syn på livet och skolan som en frihetsoas. Jag förespråkar givetvis inte det gamla auktoritära samhälls- och utbildningssystemet med hån och slag, utan vill enbart återinföra tydliga krav inom politiken och effektiv ordning som bas för inhämtning av kunskaper.
Ett särskilt ont öga har jag till dem som förespråkar så kallat ”lågaffektivt bemötande”, alltså en teori som baseras på att läraren inte tydligt ska visa sitt missnöje med en elev som agerar i strid med skolans regler (om nu normer gällande ordning öht finns där). Detta mjukisideal sammanfattar enligt min men mening vänsterns sjuka skolpolitik. Ty i svaga lärares händer – och utan samverkan med krav och ordning – tenderar metoden att eskalera svårigheterna att skapa en god miljö för studier. Det är ju naturligt att lärarnas irritation och ilska måste variera med graden av störning en elev orsakar. Få lärare startar för övrigt med hög affekt, men ibland måste man förstås ryta till. Samma mesiga attityd från lärarens sidan uppfattas givetvis av en stökig elev som att hans eller hennes beteende inte var så farligt.
Läs gärna mer om detta problem i Anna Dahlbergs goda artikel!
Torsten Sandström
https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/sa-har-vander–man-en-skitskola-/
