I svenska medier pågår en ständig indoktrinering i smått och stort. Inte sällan utstuderad. Ibland mindre genomtänkt, men ändå klart manipulativ. Vad sägs om följande söndagsexempel från SvD 2020-02-14? I en tämligen neutral text om färgers olika tekniska koder så har tidningens bild- och rubrikredaktörer vinklat budskapet på sedvanligt vis. Bakom en bild av en pridemarsch under en gigantisk regnbågsflagga slås följande rubriker upp:
”Den svenska flaggan är inte gul
och blå”
”Vilken är din favoritfärg? Fråga vilken fyraåring som helst. Chansen är stor att svaret blir regnbågig”.
En sådan invitation i bild och text drar automatiskt till sig min blick. Jag förväntar mig ett PK-reportage om hbtq-rörelsens favoritdogmer. Nu blev det inte riktigt så, frånsett färgbild och braskande rubriker förstås.
Den som tänker efter inser snart att SvD upplägg innehåller ett förstucket propagandainslag. Inte själva texten till artikeln. Men i inledningens bild- och rubriksättning.
Om jag skulle fråga journalisten om åsiktsstyrningen skull han eller hon säker slå ifrån sig och svara att bild och rubriker väljs av andra på tidningen. Ändå kvarstår min fråga om varför SvD – ”obunden konservativ” – sänder dubbla budskap.
Mitt svar är att varje medium har en kår av PK-administratörer, som ser till att tidningens texter formas enligt åsiktskorridorens allt trängre mönster. Som betydande mediekonsument menar jag att detta får tröttsamma effekter. Konsekvensen blir dessutom en ständig åsiktsbearbetning av läsarna i en riktning som tidningens olika chefer själva valt.
Detta innebär att betydande faktakritik hamnar i lä bakom svallet av värderingar från vänstersverige. Om de citerade rubrikerna (med hbtq-flaggan som banér) studeras närmare måste man tala om fake news. Vid en snabb läsning måste överrubriken tolkas som fake news, men i den löpande texten berättas om att det finns regler om tekniska sifferkoder för blå och gula fält i den svenska flaggan. Med rubrikredaktörens antinationalism räcker inte. I undertexten byts ämnet från färgkoder till personers favoritfärger. Och då påstås helt fräckt att chansen är stor att en fyraåring ofta väljer ”regnbågig” färg. Påståendet saknar förstås saklig relevans för såväl åldersgruppen ifråga (vad vet en genomsnittlig fyraåring om regnbågens färger?) som för synen på svenska flaggan. Alltså försöker rubrikredaktören backa upp hbtq-rörelsens teman. Jag förmodar att detta överensstämmer med bildredaktörens personliga åsikter eller tidningens interna policy. Men vinklingen har inte ett uns att göra med den svenska fanans faktiska färgsättning. Det rör sig om propaganda och hjärntvätt som medier i en demokrati inte bör syssla med.
Okej, jag är stingslig. Det beror inte på att jag har något emot sexuella eller andra minoriteter. Däremot är jag en svuren fiende till åsiktsmanipulation i såväl öppen som dold form. Mitt exempel är en flagrant blandning av neutral text och ett kringverk bestående av massiv propaganda. Om detta varit ett undantagsfenomen hade min text idag blivit oskriven. Men det rör sig inte om undantag. Åsiktspropaganda är en vardagsföreteelse. Nu alltså även på en söndag.
Torsten Sandström
