Det finns flera skäl att inte lyssna på Sveriges kår av journalister. Huvudorsaken är att de inte har samma åsikter eller värderingar som den genomsnittliga svensken. Journalisterna röstar nämligen till omkr 80 % åt vänster, dvs de stöder V, S, Mp C och L. Jökboets talesmän är just vad de är. Varför detta är ett problem återkommer jag till i slutet av texten.
Den som är vaken märker förstås detta dagligen. Nu ett exempel från samma dag (13/9) i Stockholm morgontidningar:
Kultursidorna skriver alla om böcker som utgetts av Göran Greider, S-partiets och SR/SVT favoritpolitiker. De skriver också om feministen Johanna Ekström, som haft sex med J-C Arnault och sedan gjort karriär inom #Me too. Att hennes pappa akademiledamoten Per Wästberg var kompis med Arnault tillhör bilden. Dessutom recenseras Alexander Schulmans senaste kria, en man som med emfas jagar personer med högeråsikter.
Sydsvenskans bidrag denna dag rör en lundaförfattare med bastant bakgrund inom vänstern. Rubriken lyder Nina Björk: ”Jag förstår ju inte varför vissa människor ska ha mer än andra”. Uttalandet är grotesk och för tanken till sovjetsamhällets kritik av kapitalismen i väster. Meningen var då att lugna en befolkning av nästan lika fattiga (frånsett partieliten i Moskva). Björk ifrågasätter ett i huvudsak välmående västerländskt system. Och pläderar de facto för en dödfödd planhushållning. Och Sydsvenskan ger henne förstås spaltutrymme på en söndag.
Du kanske invänder att tidningarna bara anmäler nyutkommen litteratur och att den ofta råkar vara skriven av vänstermänniskor. Men bokutgivningen har större volym än så – hela den politiska skalan finns representerad. Orsaken till att de fyra namngivna presenteras samma dag är att de är kändisar inom den trånga svenska åsiktskorridoren. Journalisterna väljer ut personer med åsikter som de tidningsanställda själva gillar.
Många människor med kritisk inställning inser förstås detta och läser inte dagens skörd av vinklade texter. Problemet rör att en ganska stor borgerligt röstande mellangrupp, som gärna vill tro på sin morgontidning, varje dag drabbas av den smygindoktrinering som journalistkåren står bakom. Dessa läsare luras var dag att tro att de läser något unikt, bra och sant. Liksom droppen urholkar stenen påverkas läsarna stegvis av de problemformuleringar som vänsterns skribenter ideligen presterar. Många prenumeranter tror att det som skrivs är objektiva budskap. I själva verket är orden personliga åsiktsförklaringar.
Som kritisk mediekonsument väljer jag alltså bort allt som på håll luktar vänsterliberal propaganda. Och så bannar jag mig själv för att jag betalar för skräpet. Jag har mig själv att skylla. Men problemet rör den mindre initierade och kritiska majoriteten. Risken är mycket stor att de blir lurade, som sagt. Man kan nämligen inte lita på att en text i en nutida morgontidning ens har en strävan efter politiskt oberoende eller saklighet. Jag vill påstå att det rör sig om ett politisk kommando – om än inte helt centralstyrt.
Någon invänder att mina exempel rör kulturjournalistik och att andra reportage har ett mer oberoende politiskt innehåll. Det är inte sant. För även på sportsidan finns det feminister som flitigt skriver texter om kvinnosporter som ytterst få personer läser – inte ens kvinnor komiskt nog. Situationen är liknande inom nyhetsförmedling och politisk debatt. Genomgående tydliga vinklingar i vänsterliberal riktning. Även mängden kåsörer som varje vecka skriver en spalt drar i huvudsak vänsterns, feminismens eller klimathetsens lass! Det mesta är alltså förutsebart och det jag kallar PK.
Så när vi öppnar en tidning – eller knäpper på SR/SVT – så utsätts vi alla för ett åsiktsflöde som vill tala om för dig och mig vad vi ska tänka och tycka. Detta är läskigt med tanke på att bara några tusen journalister får så stor makt över en befolkning på omkring 10 miljoner. För Jökboets partier är denna åsiktspåverkan smaskens. Alltså vänsterpropaganda som du och jag själv betalar för!
Det är därför jag skriver att vi inte ska lita på Sveriges journalister allmänt sett. Några är förvisso kritiska och sakligt skickliga. Men den stora majoriteten är eländiga åsiktsvrängare. Någon säger att jag är illojal mot det svenska samhällets grundideologi, dvs att press, radio och teve utgör en tredje kontrollerade statsmakt. Det är inte heller sant. Jag är tämligen lojal. Problemet är dagens svenska medier i huvudsak inte presenterar oberoende fakta och nyheter. Nästan alla reportage färgas av vänsterns ideologi – ofta i smyg, men inte sällan mer rakt på, som min text ovan illustrerar.
Torsten Sandström
