Resultatet av den svenska regeringens strategi mot coronaviruset har tydligt visat sig allvarlig jämfört med länderna i omgivningen. Detta basuneras nu – något skadeglatt – ut av medier Världen runt. Och kritiken är helt riktig. I stället för att rätta in sig i ledet av nedstängande och kontrollerande nationer har Sverige valt vägen av fri stil. Om det beror på ideologi eller på avsaknaden av polisiära resurser för nedsänkning vill jag låta vara osagt. Men djupt oklokt har det varit.
Förnuftiga personer i nationens ledning skulle nu ha erkänt misstaget och bett folket om förlåtelse för att många dött i onödan. Men detta sker inte i vårt land. Med ironi tänker jag på den fd S-minister (Rosengren) som en gång i tiden kallade Norge för ”den sista sovjetstaten”. Stefan Löfvens upprepade tal om att den svenska modellen har fungerat under corona slår nu tillbaka på hans ministär med hård kraft. Men han erkänner minsann inga misstag. Det parti som älskar att se sig som statsbärande – för att inte säga Världens föredöme – gör nämligen aldrig fel. Det är en politisk omöjlighet. Det gäller inte bara självsyn utan också en överlagd strategi att klamra sig fast vid makten.
Vanliga demokratiska spelregler bygger på ett brett mått av ärlighet och respekt för statsmakten och medborgarna. Men för S gäller inga sådana vanliga regler. Partiet anser sig nämligen ofelbart. Precis som påvarna i Rom.
Torsten Sandström
2020-06-25
