Ungmoderaternas ordförande Benjamin Dousa, meddelar häromdagen att han hoppar av från politiken. Det var ett tråkigt besked, för killen verkar klipsk, enkel och sund. Men om man hör hans motivering förstår man honom. Han vill pröva något annat och är less på partilivets konflikter och småttigheter.
I ett politisk klassperspektiv blir det ännu tydligare. Dousa har en god utbildning med lovande framtidsperspektiv. Med detta vill jag peka på att flertalet så kallade yrkespolitiker saknar möjlighet att välja andra goda försörjningsmöjligheter. De allra flesta – framför allt från S-partiet – har börjat med politiken som fackliga förtroendemän, som betalats av sina arbetsgivare inom det offentliga eller privata. I denna roll driver de politik. Ett yrkesliv som heltidspolitiker blir på så vis ett lönsamt och tryggt steg uppåt till en ny framtida tillvaro. Först lokal- och regionalpolitik. Sedan riksdagen och ibland vidare. Möjligheterna tycks – med tanke på bakgrunden – som lysande.
Liknande är bilden för ledande krafter inom de politiska partiernas ungdomsförbund. De tar steget direkt över från ungdomspolitik till kommunal- eller rikspolitik. Trots avsaknaden av akademisk utbildning erbjuds god lön och trygg försörjning utan större ansträngning.
De ganska få som har en akademisk utbildning och ändå hamnar i politiken som yrkesarbetande är mer gåtfulla. Minsta motståndets lag talar kanske för att en ung politiker med utbildning – av vanans makt – kan tänka sig att bli politisk yrkesarbetare. För detta talar även nu hyfsad betalning och trygghet för en inte alltför krävande arbetsinsats. Karriären kan innebära lockelser. I toppen finns guld att hämta, ära och lysande positioner inom- och utomlands.
Men Dousa kommer inte själv från den politiska klassen, utan från en familj av invandrare i förorten. Med god utbildning vill han söka sin egen väg. Det jag sett och hört om honom tyder på att han kommer att lyckas bra inom privat sektor. Hans bakgrund – som ”främling” inom klassen – medför att en politisk klättring blivit tyngre än för klassens egna ungdomspolitiker som agerar från hemmaplan.
De senare – unga klättrarna – uppträder var dag i svenska medier. Främst i det statsfinansierade SR/SVT. Rader av självklara och munviga pratmaskiner i den stil man är van att höra från L-partiets företrädare. Det vill säga unga män och kvinnor som bankar på dörren till den politiska klassens sammanträdesrum för yrkespolitiker.
För Benjamin Dousa blir nästa stopp näringslivet tankesmedja Timbro, läser jag idag. Det ska bli intressant att se och höra mer om honom. Lycka till!
