Någon menar kanske att min kritik av de svenska landstingen/regionerna är tjatig. Men orsaken till mina skriverier är att vårdapparaten beskriver ett av nationens huvudproblem. Vi ser 21 stora offentliga organisationer, som slukar gigantiska penningbelopp, men som samtidigt inte ger medborgarna den tillgängliga vård som behövs.
Stockholms läns landsting leds sedan 2017 av M-partisten Irène Svenonius, med mångårig bakgrund inom ledningen för Stockholms kommun. Hennes år i landstinget kantas av problem och skandaler. Först skrytbygget av det nya Karolinska sjukhuset, med stora budgetöverskridanden och jävsanklagelser rörande makens uppdrag inom en konsultfirma bakom projektet. Sedan skandalen med en överläkare som falskt anklagats för antisemitism (en person som uppger att han ännu inte fått någon ursäkt från någon överordnad). Hennes orakelsvar på SVT är bedrövliga. Och framför allt för att det stora landstinget misslyckas med att ge medborgarna den tillgängliga vård de efterfrågar. Allt medan byråkratin kraftigt ökats.
I det vanliga livet hade en person med sådana meriter tvingats träda tillbaka. Detta gäller särskilt för ett parti som M, där kritik med all rätt riktas mot politiker/byråkrater som visat inkompetens. Partiet arbetar sedan en tid i motvind och måste därför visa muskler. Men svensk politik – och i synnerhet landstingens ledningar – tillhör verkligen inte det vanliga livet. Här sitter politiska M-bossar kvar. Och Aida Hadzialic, en ny S-boss, sätts på plats vid sidan om Svenonius, efter att ha sparkats som minister i en S-regering. Hej – och – hå, makten framför allt!
En viktig orsak till mina upprepade skriverier är att landstingens politiker skapar en blixtbild av nationens politiska klass. Alltså personer som valt politiken som yrke och därpå tilldelats makt och goda anställningsvillkor. De två politiker jag namngett blir på så vis representanter för såväl ett yrke som en klass med en distinkt funktion och uppenbara egna intressen. Att jag nämnder två kvinnor beror på att de är mest kända. I kulisserna finns nämligen rader med män från olika partier, alla iklädda skyddsvästar av betong.
Detta är förklaringen till att de även i fortsättningen blir försörja genom politik. I det vanliga livet hade sådana personer tvingats se sig om efter andra jobb. Att de sitter kvar – eller ges nytt förtroende – är just ett tecken på något onormalt. Det vill säga något som inte vanligt folk kan räkna med för egen räkning.
Men svensk politik har stagnerat och löser inte gamla strukturproblem. De svenska partier som lyfter och erkänner problemet med yrkespolitiken lär få många röster i ett kommande val. Men något sådant parti finns inte på kartan över vårt land. Stoppklossen är nämligen den politiska klassen själv.
