Jesse Jackson är en amerikansk medborgarrättsaktivist. Det ska han hedras för. Men han är också teolog och predikant. Dessutom medlem av USA:s demokratiska parti och uppbackare av familjen Clinton. Det gör att man bör vara skeptisk till hans politiska uttalanden om motståndarpartiet, dvs republikanerna. Jackson säger i SvD 2019-01-19 att Trump håller på att förlora terräng i USA-politiken. Vi går mot politiskt ljusare tider säger pastor Jackson.
Även om jag själv hoppas att Trump åker på en valsmäll snarast, så måste jag protestera över hur SvD riggar debatten. Tidningens reportage har officiellt fokus på USA. Men i realiteten tycks SvD vilja motverka en tilltagande högervridning även i Sverige. Det är frälsningsmötets knep (det känner Jackson till). Utpekande av en elak motståndare och en förhoppning om att USA och vi alla ska frälsas.
Liksom Jackson anser jag att Trump är en katastrof, låt vara en folkvald sådan. Hans politiska samtal har en låg intellektuell nivå, med ett språk byggt på enkla satser och vulgära uttryck. Hans attityd till medierna är lika onyanserad och tarvlig (även om han jagas hårt av dem). Och vad vi ser rörande hans förhållande till sina medarbetare blir bilden lika mörk. Ena dagen billiga superlativ, nästa dag smaklös kritik av den som nyss sparkats. Bilden av Trump blir den av en obildad människa eller ett bortskämt barn. Hans ekonomiska politik har hittills delvis varit framgångsrik. Dessutom har Trump en bred följarskara inom det egna folket. Han är också en person som inte är uppfödd inom den politiska klassen, utan av dem betraktas som en inkräktare (så också av Jackson). Trump är sprungen från en företagselit och styr landet som en privat boss med ett självvalt program. Hos honom ser man därför inte en strävan att hålla ihop nationen – han vägrar att lyssna, fundera och argumentera sakligt med motståndarna. Han skriker och hånar. Och de egna väljarna flirtar han hejdlöst med. På den internationella arenan agerar Trump på ungefär samma ombytliga vis, vilket är ett synnerligen allvarligt förhållningssätt från ledaren av en stormakt. Jag håller därför med Madeleine Albright om att har är en samhällsolycka. En otäck högerpopulist, helt enkelt. Men Albright uppfattar inte Trump som fascist.
Det sista är ett viktigt konstaterande då jag nu återvänder till Sverige. Det land som SvD och många av landets politiker är så angelägna att frälsa från SD-partiet. I sin iver slår man knut på sig och sviker landets många borgerliga väljare genom JÖKEN (januariöverenskommelsen). Visst har flera av SD:s medlemmar ett tvivelaktigt förflutet. Men man kan inte säga partiet är fascistiskt. SD för ett samtal som är betydligt mer nyanserat än Trumps. Men partiet har samma högerpopulistiska ovilja att godta konsekvenserna av globaliseringen. Problemet är att globalismen inte bara går att tänka bort. Den har för övrigt flera positiva effekter avseende exv företagande, ekonomi och digitalisering (ökad information). Öppna gränser medför givetvis också problem, som måste lösas genom kompromisser. Inte genom kalla handen mot nästan all flyktinginvandring. Jag är för en reglerad inflyttning (men först en strikt sådan, av förklarliga skäl). Detta är förklaringen till att jag inte är en vän av SD. Men det viktiga är att man enligt min mening måste kunna samtala med SD och försöka finna vettiga politiska lösningar.
Den svenska politiska elitens problem påminner märkligt nog om Trumps attityd att vägra föra ett sansat samtal med dem han föraktar. Det svenska etablissemanget ser inte att det bereder marken för Trump och hans högerkollegor i Europa. Alltså för SD på vår hemmaplan. Detta genom att presentera en politik som inte går på djupet och i grunden fixar den svenska skolan, bostäderna, utanförskapet, försvaret, skatterna osv. I stället låter man den slitna vänsterregimen sitta kvar och försöker genom den flummiga JÖKEN ge svar på folkets önskningar (som i Löfvens långa önskelista i dagens regeringsförklaring). Vidare späder elitens framfart på globalismen genom storskaliga, men ihåliga, satsningar på EU, FN och internationella avtal om invandring och klimat. Dvs avtal som är proppfulla av ord och drömmar, men saknar hård substans. Politikernas ord inger därför knappast förtroende hos ett folk som vill se förnyelse. Och politikernas strävan efter att bita sig fast vid makten och värna den egna klassens ekonomiska intressen är allvarlig. Breda folkliga skikt i Sverige ser sig därför som maktlösa, som outsiders eller som valboskap. Enligt min mening kan landet enbart räddas genom en ny politisk kultur där de politiska uppdragen tidsbegränsas och växlar innehavare, där avgående ledamöter återgår till vanligt förvärvsarbete, där gyllene förmåner och pensioner slopas och där allafolkvalda visar vilja till seriösa samtal.
Majoriteten av de svenskar som idag ser sig outsiders tillhör grupper som motsvarar de som röstar för Trump. Många i USA är utleda på familjen Clintons maktambitioner och demokraternas vidlyftiga löften med liten verkstad. En liknande trötthet finns i vårt land. Där överlämnas makten genom DÖ och JÖKEN till den etablerade S-familjen, trots att nästan 2/3 av väljarna vill se förnyelse och rejäla reformer. Därför är det dags att åsikterna hos ”verklighetens folk” tillåts forma den politik som ska tackla de stora klyftorna i vårt samhälle. Det räcker inte med att peka finger mot dem som vill ha lägre skatter, slopa en vänstervriden teve/radio, bygga en kunskapsskola, avskaffa en reglerad hyresmarknad, bygga ett försvar tillsammans med NATO, halvera SIDA:s biståndsbudget, vägra att fixa regler om särskilda löner för nyanlända osv. Nu är det dags att med öppna ögon jobba för den politik som på allvar överbryggar klyftorna i det svenska samhället. JÖKEN:s vaga idéer är främst kosmetiska.
För att bryta den pågående polariseringen mellan ett härskande vänsterglobalt block och de framväxande folkliga högerkrafterna bär de förra ett särskilt ansvar. Det är de som manövrerat Sverige in den trånga åsiktskorridor som hindrar djupgående reformer. Man står bakom den fördummande medialiseringen via SR/SVT. Och om eliten inte kan ändra färdriktning och tänka sig samtal med SD hotar en utveckling som liknar den i USA. Vägran att lyssna på motsidan – att förklara sig vara förmer – blir en drivkraft för att folket kommer att slå tillbaka via demokratiska val. Enbart genom öppna samtal och en ny politisk kultur kan Sverige komma på rätt köl.
Torsten Sandström
2019-01-21
