I en rapport häromdagen ges en skrämmande bild av en snabbt ökande brottslighet av barn mot andra barn. Det rånas, misshandlas och kränks. Ensamma ungdomar under 15 år rånas på statusprylar av olika slag och brottslingarna är ofta jämnåriga. Offret hotas, hånas och skräms. Polischefen Carin Götblad säger sig vara ”häpen” över dengrovhet som beskrivs i rapporten: exempel är våld mot huvudet, knivhuggningar, sparkar och dödshot samt de psykiska skador barnen drabbas av.
Så här säger Götblad till Expressen:
”När vi pratar om barn är det enbart som offer, och de misstänkta är ju också offer i någon mening, men det här är ändå något vi måste ta itu med, att barn också begår brott.”
Detta sägs 2020 efter många år av problem. Och än en gång hör vi ansvarslöshetens mantra. Gärningspersonen är ett offer för strukturer som han själv inte rår för. Så länge denna heliga formel upprepas varje dag kommer det svenska samhället aldrig på fötter, tror jag. Den som utför nidingsdåd känner nämligen samhällets förstående hand i ryggen. Dessutom stöd från höga poliser som Götblad. Poliserna bör stå i första fronten och barskt läxa upp unga kriminella.
En sak är att sociala förhållanden i enskilda fall kan vara orsaken till ett brott. En helt annan är att dagligdags upprepa mantrat i olika sammanhang, så att det uppfattas som förståelse för ett illdåd.
Här bär svenska politiker – inklusive Götblad – ett tungt ansvar för den slappa hanteringen av tung ungdomskriminalitet. Även förstås lagstiftaren. Förståelsen syns i milda påföljder eller inga alls, i generösa straffrabatter osv. Och den syns givetvis i att brottsligheten upprepas och eskalerar (de ungas brottslighet sägs ha ökat 100% på fyra år). Alla representanter för samhället som finns omkring ungdomsbrottslingarna sprider förståelsens livsfarliga virus. Smittan syns i återfall. Och förstås i att helt oskyldiga unga och gamla drabbas av nya vågor av brott.
Jag tror att Sverige på sikt måste komma ifrån 15-årsgränsen, som gäller för att vara straffbar. Därför kan det vara intressant att titta på de gränser för straffmyndighet som finns utomlands. Enligt Wikipedia gäller följande:
6 år – North Carolina, USA
7 år – vanligen i USA
9 år – Malta
10 år – Frankrike, Storbritannien (England, Nordirland och Wales) och Irland
12 år – Nederländerna, Israel och Storbritannien (Skottland)
13 år – Grekland
14 år – Bulgarien, Cypern, Estland, Italien, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Österrike
15 år – Finland, Island, Norge, Sverige, Tjeckien och Danmark
16 år – Belgien, Luxemburg och Portugal
17 år – Polen
18 år – Belgien
Man bör komma ihåg att en låg åldergräns i allmänhet förklaras av att påföljderna är lindriga eller enbart symboliska. Men rättssamhället – och inte bara kommunala myndigheter – tvingas ändå att reagera och statistik samlas på så vis. Enligt min mening bör Sverige följa det västerländska mönstret med en gräns på mellan 10-12 år. Att straffen i så fall måste vara relativt milda upp till 15 år är naturligt. Men någon form av påföljd är nödvändig, som dessutom görs mer kännbar vid eventuell upprepning. För upprepning efter 18 år bör inga rabatter utgå. Det förefaller vara dags att bygga särskilda ungdomsfängelser igen! Bara själva begreppet ungdomshem ger en skev bild, liksom ungdomsvårdsskolor förr gjorde. Sluta tala om vård och ta i stället sikte på att ”bättring” kan vara möjlig.
Att S-partiet och de vänsterliberala har kört fast i ett offer- och vårdtänkande kan jag förstå. Men att oppositionens politiker inte vill eller vågar tala rent ut är trist. Det säger en del om hur S-partiets samhällsideologi gripit tag om ett hukande svenskt folk. Fram för en opposition värd namnet! Klarspråk gäller och inte heliga formler!
