Centern har fått en ny partiledare. Hon heter Anna-Karin Hatt. Hennes närmaste bakgrund inom näringslivets periferi kan tyckas lovande. Men de organisationer hon jobbat för tillhör kretsen halvoffentliga institutioner, där åtskilliga personer ofta blir chefer främst på politiska meriter. Att hat varit minister i en svensk regering kan knappast ses som en merit rakt över. Hatts arbetslivsmeriter återfinns mest inom politiken och imponerar inte andra än feminister.
Att hon först visat intresse, men sedan hoppat av, för att slutligen bli utnämnd kan tolkas lite hur som helst. Det kan vara så att hon tvingat till sig ett löfte att lyfta partiet från sin förbannelse, dvs Annie Lööfs döda hand om mittens rike. I så fall är det bra. Men det kan även finnas andra skäl – mindre goda – till kursomläggningen.
Mest talar för att vi kommer att få se fortsatt vänsterliberal slagordpolitik med inriktning på kvinnor i storstäderna. Frågan om kompromisser med SD förblir på så vis Centerns öde samt olöst. Partiet har vant sig vid att skrämma kvinnor för vargen, dvs SD.
Först om C väljer en traditionell borgerlig linje, med pragmatisk kompromissvilja avseende klimatet och SD, finns det plats för ett parti för Sveriges många glesbygder och småsamhällen. Då duger inte könskamp och beskattning av energi i kombination med klimattalibanism och feminism. Det kan vem som helst räkna ut.
Min spådom är att Hatt inte blir ett skarpt knallskott. Det mesta kommer sannolikt att bli som under Lööfs döda hand. Ord, ord och åter ord! Hatt har valt nationen svåraste jobb för en medlem av den politiska klassen! Men i hennes initiala ord finns inte mycket som tyder på att partiets grundproblem, dvs att man lämnat landsbygdens folk och deras jordnähet för att i stället satsa på spetsiga v-liberala frågor för feminister i storstaden. Den som är fallen för sådant strunt röstar normalt inte på kopian – dvs Centern – utan satsar på fullblodsdrömmarna längre vänster ut. Centern har alltså förlorat sina rötter inom folket!
Torsten Sandström
