Någon kanske tycker att jag tjatar. Och att jag är oklar rörande vad en svensk politisk klass innebär. Häromdagen träffade jag på en trevlig middag en politiker från en medelstor skånsk kommun. Mannen representerade inte ett riksdagsparti, utan en tuff lokal motståndsorganisation med en handfull kommunalt valda (som skänker sina arvoden till välgörande ändamål). Låt mig brodera ut de klassmönster han berättade om. Fram träder nämligen ett antal metoder som de ledande partierna använder sig av för att ta makten över en kommun. Och för att säkra medlemmarnas egen försörjning.
Viktigast är systemet för arvodering. En ordförandeposition i en kommunal nämnd kan ge många sköna slantar. För en inte alltför betungande syssla på deltid, som mycket väl går att förena med en civil anställning. Det kan i en medelstor kommun röra sig om kanske 20-40 tusen kronor i månaden. För mindre framstående positioner blir det förstås inte pengar i den storleksordningen, men ändå en skön slant. Även styrelseposter i kommunala bolag arvoderas. Därför blir nya bolagssatsningar en given drivkraft. Självklart uppstår en jakt efter de mest lönsamma uppdragen. Efter ett antal år ger en viss ställning rätt till full pension. Då pensionstaket nåtts är det dags att söka nya sysslor och låta en partikollega träda in.
Detta för över till kommunalpolitikernas karriärstege. Den som nått maximal inkomst och pension på det lilla planet vill gärna se sig om efter pengar från det regionala. Där finns goda möjligheter till avancemang enligt principer som liknar de som nyss nämnts. Landstingen är som alla vet inte guds gåva till mänskligheten vad effektivitet anbelangar. Normalt finns det plats för en person i den politiska karriären. Man jobbar sig alltså uppåt. Det sker förstås inte genom att visa rakryggad integritet och principfasthet. Nej, partilojalitet och lycksökande är politikens signum. Anpasslighet ger snabbt en bra skjuts uppåt. Och så tjänas nya månadsarvoden och pensioner in via landstingen många nämnder och styrelser. Den som är kritisk och ifrågasätter olika förslag tjänar inte mycket pengar. Men belönas antagligen med folkets uppskattning.
En viktig metod för byggande av en politisk klass är lagen om facklig förtroendeman. Inom en kommun blir lagen en språngbräda. Den lag som ska balansera privat ägarmakt fungerar här som en hämsko på medborgarnas frihet att styra en kommun. Den kommunanställd som utses till facklig företrädare har rätt till såväl ledighet för sitt uppdrag som bibehållna anställningsförmåner. Och på så vis tillåts facket driva kommunal vänsterpolitik. Alltså fungerar denna lagstiftning som ett första trappsteg in i de välbetalda politikernas krets. Särskilt intressant är metoden förstås för anställda med låg lön, ringa utbildning och rutinartade arbetsuppgifter. Plötsligt bjuds han eller hon in till den kommunala maktens finbord. Och där serveras som sagt sköna läckerbitar i klingande mynt.
Familje- och vänskapsrelationer är således en huvudpunkt i byggandet av en politisk klass. Det är inte helt sällsynt att personer från en och samma familj har en person på gång som facklig förtroendeman, en annan i kommunens eller landstingets nämnder och kanske en tredje i topp, dvs i riksdagen. Personer lär känna varandra i politikens värld, gifter sig där, lever och avlönas av det allmänna samt pensioneras efter en kommunal karriär som kommunal fyrataggare. I rikspolitiken funkar äktenskapsallianser som väl kända byggstenar. En känd byggmästare i svensk familjepolitik har just blivit kommissionär i Bryssel. En annan före detta minister representerar sedan en kort tid tillbaka S-partiet i EU-parlamentet (hon är gift med en höjdare i skånska landstinget). På kommunal nivå förekommer förstås liknande nätverkande. Det är bara mindre känt än på riksplanet, i stil med Göran Perssons och Carl Bildts uppbackning av sina hustrur.
Samspel med kommunens anställda cheferär ett villkor för framgång för den som vill bli medlem i den politiska klassen. Det är ju höga chefer som ska stå för sakkunskap, dvs den särskilda kompetens som behövs för att driva en kommun. Sådan kompetens saknar normalt de politiska klättrare jag nu talar om. Många har som framgått enbart sin erfarenhetsbas i partiernas tankevärld. Genom att samspela med chefer som fattar beslut i sakfrågor bygger varje politiker sin maktbas. Goda chefer kan ge en uppåtsträvande politiker en väldig skjuts uppåt. Och besvärliga chefer måste man göra sig av med. Även en oduglig sådan får normalt en bra fallskärm samt översvallande vitsord i betyget för att söka nytt jobb i en annan kommun. I och med att en kommunpolitiker i allmänhet själv saknar särskild yrkeskompetens blir dribblandet med höga chefer vägen till egen framgång och till nya politiska uppdrag.
Det finns förstås kloka politiker på alla nivåer inom en kommun. Alltså personer som vill få något viktigt uträttat på lokal nivå. Det vill säga folk som vill hushålla med skattebetalarnas pengar och inte främst styrs av penningens egennytta. Några kunniga politiker har alltså egna möjligheter till god försörjning. Men det är inte de som klättrar enligt mönstret jag nyss beskrivit. Bland karriäristerna ser vi dem med bristfällig utbildning, stor anpasslighet och svag förmåga att på egen hand bygga status och en god ekonomisk position. Men genom träget nätverkande inom den politiska klassen kan de stiga uppåt. Både pengar och renommé blir följden. Att omgivningen ringaktar dem tillhör politikeryrkets villkor.
Är det så vi vill att en svensk kommun ska skötas? Svaret är givetvis nej. Med all rätt oroas vi över hur nationens högsta verkställande organ fungerar, dvs regeringen. Var så säker att det inte är bättre på kommunal eller landstingsnivå. Det är här politikerna tränas som klasskamrater och förbereds för ett liv inom det nya frälse vi ser i vårt land. Liksom forna tiders eliter ondgör sig de nya över det förakt de möter. Men som jag skriver anstränger de sig dagligen för att befästa folkets ilska.
Torsten Sandström
Publicerad i samverkan med Projektsanning, https://projektsanning.com
och
NewsVoice, https://newsvoice.se
