I en rättsstat ska en lag vara tydlig och alltså ha en förutsebar räckvidd. Medborgarna ska kunna räkna ut hur lagen kan beröra dem själva och vilka följderna alltså kan bli. Domstolar ska enkelt kunna tillämpa lagen.
Jag menar att svensk lagstiftning i åtskilliga fall inte uppfyller detta rättsstatliga krav. Det har att göra med en maniskt politiserade ambition att lagstifta mot alla tänkbara samhälls- och individproblem. Samt att kritiska jurister inte skriker till, vilket ändå händer, men inte bekymrar korttänkta politiker nämnvärt.
Den svenska arbetsmiljölagen, AML, är ett exempel på en lagstiftning som kan användas på närapå vart enda samhällsproblem. Det går att påstå att en arbetsgivare – privat eller offentlig – i sin verksamhet utsätter sina anställda för skador av de allra mest olika slag. Vi har nyligen sett hur en fackförening funderar på att anmäla Polismyndigheten till Arbetsmiljöverket för de risker som ett stort antal anställda utsatts för under påskens kravaller. Klanbrottslighet förvandlas på så vis till en en fråga om arbetsvillkor (som samhället och polisen redan noga känner till). Jag har själv sett ett fall där en rullstolsbunden bibliotekarie i Simrishamns kommun anmälts som ett arbetskadeproblem i och med att andra anställda på biblioteket tvingades utföra visst arbete som den handikappade kollegan inte klarade av (högt upp på bokhyllorna).
Orsaken till att AML framtonar som landets i praktiken överordnade lagstiftning är dess vidsträckta tillämpningsområde. Lagen gäller för allt arbete i landet, utan att vissa särskilt beaktansvärda undantag görs för exv skolor, sjukvård, polis, försvar osv. Dessutom gäller lagen inte bara fysiska risker på grund av farliga maskiner, verktyg och tekniska eller kemiska risker. Även en lång rad psykiska risker – mer eller mindre långsökta – som en anställd kan drabbas av omfattas av AML. Att detta medför en lång rad rättsliga tvister blir såklart följden.
Tekniskt är det såvitt jag förstår möjligt att låta det offentligas myndigheter bära ett särskilt internt ansvar för skaderisker i sin miljö, något som de redan har och för övrigt kan preciseras (eller begränsas) genom lagstiftningen för skolan, vården, polisen mm. Vad gäller psykiska skaderisker kan AML:s tillämpning begränsas till situationer där risken är uppenbar eller likande.
Av politiska skäl vågar inte lagstiftaren begränsa lagstiftningens räckvidd. Den framstår som orubblig grundlag. Reglerna är ju beställda av fackföreningar som vill visa sig på styva linan för att rekrytera nya medlemmar. Främst ansvarig är förstås S-partiets på grund av dess betongallians med sina underorganisationer, där fackföreningarna givetvis är centrala kuggar.
Jag menar att en kommande borgerlig regering måste våga ta itu med många juridiska surdegar som år av sossemakt skapat. Det tycks dock inte som om det inom borgerligheten finns någon kritisk ådra vad gäller värnet för rättsstaten. En trolig förklaring är att landets politiska elit har en stor samsyn om lag och samhälle. Låt gå är därför lugnare för den politiska klassen än hands-on till skydd för rättsstaten. Det är enklare att låta byråkratin och regelmängden växa än att röja i djungeln av dysfunktionell lagstiftning. Detta är en viktig anledning till att antalet svenska strukturproblem tornar upp sig.
Sverige har således blivit något av en juridisk bananstat. Främst syns detta i avsaknaden av straffregler rörande ett effektivt tjänsteansvar för den offentliga sektorn. Men även AML är ett avsevärt problem som sossestaten själv beställt.
Torsten Sandström
